2023 – vad hände egentligen?

Året är slut och jag brukar bläddra igenom bloggen och årets foton för att komma ihåg vad som egentligen hände. En slags sammanfattning innan det är dags att ta tag i det nya året. Så här…

Januari börjar med förkylning. Jag ska springa Skåne Frozen Trail i världens sämsta väder men vaknar samma morgon helt däckad. Helt ärligt blir jag nästan glad. I valet mellan förkylning och ihjälfrysning känns förkylning ändå lite skönare. Här kan ni läsa om mitt förkylnings-rejs. Helt utan medalj och målgångschoklad! Premiärsemlan äts den 7 januari och i detta nu funderar jag hur i allsin dar jag lyckades hålla mig så länge….

När jag friskat till mig startar jag utforska löpmöjligheterna kring sportstugan vi precis fått nycklarna till. Jag springer Höjdarnas Höjdarled, Jakten på Gullspira och Posta-Nilla i tät följd och inser hur jobbigt det är med backar. Och vilket fantastiskt ställe vi smällde upp vår sportstuga på! Hovdala är dunder för dig som vill springa och vandra. Se det som ett tips från coachen. Traillöpning blir mitt februari. Tillsammans med semlorna.

Mars 2023 är copy paste från alla andra år. En urladdning på Stävie Trail och en belöning med Portugalresa två veckor senare. Men däremellan blir jag förkyld. Igen. Jag som aldrig är sjuk! Det börjar redan natten till Stävie Trail, men att vara sjuk som arrangör är INGET alternativ. Jag tar Ipren och överlever dagen. Förkylningen är inte värre än att jag hinner bli frisk till Portugal som året till ära stoltserar med det bästa av väder.

I April byter jag för hundraelfte gången ner mig från 60K i Österlen Spring Trail. Jag vill vara pigg till Köpenhamn marathon en månad senare och nöjer mig med 29K, som andra och sista del i DUO-klassen. Ann-Elise på förstasträckan drömmer om pallplats och jag är nervös så jag knappt kan springa. Trist att göra någon besviken ju….  Köttar på, går över startlinjen precis i sista sekund för att hinna till prisutdelningen, och släpas upp på pallen utan att passera Äppelmusten och överdragskläderna.

Österlen Spring Trail och Malmö Gerillalöpares Petersson-mara i all ära, med det jobbigaste jag gör i hela april är att släpa grenar motsvarande en hel majbrasa, på en presenning i 500 meter. Det blir ett intervallpass av sällan skådat slag. En lyktstolpe släp, maxpuls, vila och på det igen. Prova den som vågar!

I maj testar jag ny marathonuppladdning. Fjärran från pasta och resorb. Jag går på 150-års fest med jobbet. Den vegetariska menyn består av tre sparrisar och en purjolök. Av mina köttätande vänner får jag tigga potatis så jag i alla fall ska få lite kolhydrater i magen. Samlar ihop till en hyfsat portion. Utöver maten tullar jag på sömnen och klämmer in fötterna i för små skor. Kan det vara vägen till stordåd? För att bättre på chanserna ytterligare för PB i den danska huvudstaden, promenerar jag runt hela Köpenhamn med tung väska dagen innan. Helt utan vätska i gassande vårsol. Uttorkning kan vara en ny uppladdningsmetod. Eller inte. Jag får nackspärr 15 km in på loppet och får koncentrera mig för att inte tappa huvudet de sista 27. Så prova inte den uppladdningen…

Plötsligt är det juni och semester i antågade. Men först river vi av ett Stävie Frontyard. För att det är så rysligt trevligt att umgås en hel dag med löpare. Lagom urladdade tar vi oss an semesterns stora projekt. Icebug Xperience på västkusten. I egen regi. Vi har tagit loppets banor men i övrigt ordnar vi allt själv. Tältar på en camping och försöker fota den årliga bröllopsklänningbilden i storm.

På tre dagar springer vi 85 kilometer på stenigt och ovänligt underlag, i en helt fantastisk natur. Det är tack vare min totala oförmåga att ta mig fram på stenar som gör utflykten möjlig. Fredrik är ju inte alls kapabel att springa den här distansen efter alla skador, men med alla gångavbrott funkar det. Tur att han inte kom på förrän efteråt hur galen ide det faktiskt var.

I övrigt försöker vi leka sommar i ett väder som mest liknar höst. Sommaren 2023 visar sig bli katastrofdålig och vi har picknick bredvid en soptunna för att undvika regn och går på en förskräcklig outlet i Ronneby i väntan på Johan Glans föreställning. Allt för att hitta tak. Det enda som egentligen funkar hyfsat utan tak är att springa. Och det är väl tur att jag gillar just det. Nytt för i år är att jag börjar lägga in lite variation i min träning, långpass med långa inslag av tröskelfart. Jobbigt är bara förnamnet. Men det ska visa sig komma att kapa hela 14 sekunder på min maratid…

Både min och Fredriks 50-årsdagar närmar sig. Och som han säger blir han två dagar äldre för varje dag som kompensation för att jag blir en dag yngre.  I slutet av juli har han hunnit bli gubbe, men plötsligt vänder det. Under en löptur i Stockholm sätter han ner käppen och gubben är borta. Nu kan vårt ungdomliga löparliv fortsätta!

I augusti testar vi trail på norrländska och inser att skånsk trail är typ som en oklippt golfgreen. Lögdeälvsleden utmanar oss på längden och tvären, och upplevelsen ligger i kvar bagaget när äktenskapet ska prövas bara någon vecka senare…. En stillsam morgonrunda som förvandlas till höjden av bråte, blöta fötter och promenad. Jag är arg ända in i märgen och tackar högre makter att den efterföljande frukosten är god nog att rädda situationen.

Månaden fortsätter med träning inför stundande marathon i Helsingborg. Allt flyter. Tills jag 6 dagar före lopper stukar foten.… Det blir en kamp mot klockan. Men skönt att utgången inte är oviss. Jag vet ju att jag måste ta mig runt. I någon form. Så det är bara att köra. En Helsingborg marathon-streak bryter man inte för en svullen fot!

Den andra september vet jag att det höll. Jag går i mål som nionde dam och första tant. Och hela 14 sekunder snabbare än förra året. Resultatet av ökad fartträning och stukad fot. Lite plus och lite minus.

När jag ändå har ångan uppe river jag av Vånga Xtreme och Hövdingeloppet veckorna därefter. Och erövrar min livs första pokal….

Resten av året fyller vi femtio år. Eftersom jag fyllt 23 år de senaste 27 åren får vi ta i så det knakar. Med start den 21 september, när Fredrik fyller, firar vi hela vägen in i kaklet.

Vi åker till Frankrike och firar med min mamma.

Har femtioårskalas för närmsta släkten.

Har löparkalas för löparvännerna.

Provar Spa och tält i en helt lovely combo.

Myser på Talldungen med våra kids.

 

Och ett helt gäng restaurangbesök däremellan.

Att fylla 50 var faktiskt inte farligt alls, och nu laddar vi för forsättningen! Och hoppas att 2024 blir minst lika bra som 2023!