Det skulle vara något unikt. En hejdundrandens fest. Europas enda halvmara mellan två länder. Ett 25-årsjubileum av den bro jag faktiskt kommer ihåg när den inte fanns. Jag var i storform när jag anmälde mig och efter 6 månader skada, not so much storform längre. Så här utvecklade sig kalaset…
06:35. Vi kliver på tåget på Malmö Central. Två hållplatser tidigare än Hyllie, där de officiella transporterna går ifrån. Bara för att slippa kaoset vi befarar ska uppstå. Inget kan ha varit klokare. Vi kommer på tåget och får sittplats. Anländer till Kastrup i god tid och avklarar dubbla toalettbesök och en kaffe på Espresso House däremellan. Blir tipsad i kaffekön om Metron som stannar precis utanför starten, och lyckligtvis är också den helt tom i arla morgonstund. Så här långt har vi inte ens märkt vilket extremt stort evenemang vi är på väg att vara med i. Men det ska komma att ändras.
I startområdet hinner vi med ett första toabesök utan kö, och väskeinlämningen går på ett tjillenix trots varningar om långa köer. Minglar runt, käkar frukost part 2 och ska bara avklara det där sista bajamajabesöket när vi inser att kön är 200 meter lång. Det här är den första av dagens kö-bonanza. Men än är humöret på topp!
10:00. På plats i startfållan. Står och velar om jag ska följa ballong, men kan inte bestämma mig för vilken. Har ingen aning om min status, men märker att jag i mitt resonerande liksom glömmer bort att jag är skadad och inte sprungit ett fartpass på 6 månader. Jag tror av någon anledning att allt är som vanligt. Vilket det såklart inte är. Tur ändå att jag tappar alla farthållare långt innan start och inte råkar glida med någon supersnabbt gäng…
Tiden går. Efter typ jättelänge börjar vi gå i långsam takt. Det är visst mer än en kilometer som ska avverkas till startlinjen. Solen gassar. Så tar allt stopp. Vi står vid en portal som inte är startportal och väntar. Folk tar skydd i skuggan men jag härdar ut. Jag gillar ju värme. Men fotsvetten som alstras börjar lossa tejpen på min fot. Det börjar glappa när jag går. Jag ser två tusen blåsor för min inre syn, men vågar inte ta av den. I fall starten skulle gå. Men när går den egenligen? Efter 28 minuter kommer vi iväg. Jag är fortfarande laddad. Det ska bli kul det här.
Första kilometrarna till tunneln flyter på. Peppig publik och glada löpare. Jag är törstig efter den evighetslånga väntan i starten och slänger mig över vattnet vid första kontrollen. Där klockan visar 3 kilometer men kilometermarkeringen bara 2…
Vid ingången till tunneln spelas Hooked on a feeling på hög nivå. Partystämningen är på topp och benen rullar på i det härliga medlutet mot havets djup. Vid 5 kilometersmarkeringen visar min klocka 6 km och förvirringen är total. Frågar någon bredvid mig som förklarar att det är nog är Danska kilometrar…. Det finns ändå något i mitt resultat på km 5-10 som tyder på att de satt skylten fel!
Och felen fortsätter. För efter 6 km kommer plötsligt 8 km och jag håller på att missa vätskan som ska finnas där. Bara 200 meter senare dyker 7 km upp och nu undrar jag hur svårt det egentligen kan vara att räkna och ställa ut skyltar? Anyway. Siffror i alla ära men det är värmen som är värst.
Jag svettas som en skållad råtta och det rinner floder från pannan in i ögonen. Högst på önskelistan är något att torka med men det har jag såklart inte. Det är bara att blinka järnet och hoppas det löser sig utan att tappa några linser.
Springer på. Ser ljuset. Det börjar gå uppför men det gör inget. Inte än. Jag vill bara ut. Känna lite fläkt och torka en smula i ansiktet. Den första luften som möter mig på andra sidan tunneln är det ljuvaste andetag jag någonsin tagit. Men sen kunde det gärna sluta blåsa!
Nu är det rak motvind nästan hela resterande resa. Det tar liksom emot, men försöker kämpa mig fram. Tittar inte på någon klocka utan går på känsla. Stannar och tar några bilder på bron, tappar lite gels, springer tillbaka och hämtar. Smajlar för fotografer och vinkar åt de tutande bilarna som står i kö i andra körfältet.
Hoppar över vätskan vid 11 kilometer bara för att inse att de glömt den utlovade vätskestationen vid 15 km. 10 kilometer utan vätska i 25 grader visste var det tog och jag slänger mig över vattntet när det äntligen dyker upp strax innan 18 kilometer,
På andra sidan bron slutar äntligen vinden. Men då slutar även låren. Känner en begynnande kramp på båda framsidorna, något som jag aldrig någonsin varit med om. Vågar inte trycka på utan avslutar beskedligt sista biten mot mål. Här möter vi publik för första gången på länge och det är underbart att höra hejaropen, musiken och peppen. Passerar två portaler innan det är dags för själva målportalen där jag äntligen får den efterlängtade medaljen runt halsen.
Tiden blir 1:40:53 och jag är supernöjd. För att jag sprang snabbare än vad Garmin trodde att jag kunde. Men framför allt för att foten inte gjorde ont!
Men det är inte slut där. Det är nämligen nu äventyret börjar.
Det finns inget internet. Ingen mobiltäckning. Det är omöjligt att hitta varandra. Vi irrar runt i evigheter för att samla skocken. Och sen är det dags att hämta väskan!
Kön ser inte oändlig ut men inget händer. Vi har startnummer som börjar på 7700 och ingen verkar ha ansvar för just de väskorna. 7800-ansvarig ropar ut deras väskor som om det vore Bingo, oavsett om personen i fråga befinner sig i området eller inte. 7600- ansvarig slänger ner alla väskor på marken. Men vi nånstans däremellan är det ingen som bryr sig om. Till slut får dottern nog, går förbi avspärrningarna och letar rätt på våra väskor. Tur det finns tuffingar i familjen!
Andra dottern har en senare starttid och blir den första i familjen som någonsin behövt köa för att komma över en mållinje. I 10-15 minuter promenerar hon fram mot mål i någon form av antiklimax-målgång.
När man sen börjar bli hungrig är det bara att inse att köerna till foodtrucksen är oändliga och sedan även köerna till shuttlebussarna. Det är ett slitet gäng som till fots börjar ta sig de 10 kilometrarna mot stan. Hittar ett öppet café längs vägen och köper den godaste macka of all times. Den äter vi sittandes på en trottoar mellan två bilar och ingen orkar bry sig.
Lite senare tar vi en buss åt fel håll för att vara först på bussen när den vänder, och därmed kunna åka förbi alla som står och väntar längs vägen. Det funkar bra. Tills chauffören säger att vi måste gå av för att han ska ladda bussen….
11,5 timme efter vi åkte hemifrån är vi hemma igen. Mer trötta av hemfärden än av själva loppet.
Men ändå. Jag var en av 40000 som sprang över bron idag. Det var coolt. Tills jag kom i mål.