Bläddra i kategori

Aktuellt

Aktuellt

Kalorifritt

Jag älskar mat och blir galen på folk som petar i maten, kommenterar hur många kalorier den innehåller eller hur långt de måste springa för att bli av med den. Jag får frossa av sånt. Därför är det underbart att vara på löparläger. Där alla äter både en, två och tre portioner. Och INGEN pratar om kalorier!

Under min vecka i Portugal har ingen sagt:

– Oj så mäktigt det här var.

– Undrar hur länge man måste träna för att förbränna det här?

-Nu behöver jag INTE äta mer idag (efter lunch)

-Äter DU potatis?

-Jag äter inte bröd…

-Jag äter inte efter klockan 18. Jag blir så tjock då…

-Vet du hur många kalorier det är i paranötter?

Det har varit en befrielse. Men mina tre varv på buffébordet har fått förödande konsekvenser. När Fredrik tror att middagen är avslutad undrar jag var jag kan hämta mer? Jag har varit konstant hungrig sedan jag kom hem. Och blev tvungen att gå in och panikfika på vår promenad igår för att ta mig hem de sista tre kilometerna.

16:13 och mellanmålet har landat. När får jag middag?

Aktuellt

Hemma!

Jag är hemma. Försöker acceptera en tillvaro utan shortsväder, färdigskalad apelsin och med disk som inte diskar sig själv…
Anyway. En liten sammanfattning är på plats. Det här är Portugal 2023:

123 km löpning – och nog personlängsta på en Portugalvecka!
På gruppträningssidan: två afroklasser, två soma move, ett cirkelpass, ett löpstyrka och 5 yogapass. Valet av pass gjordes uteslutande med tanke på vädret. Inomhusklasser gjorde sig ICKE besvär.

Utöver själva träningen har vi ätit udda kombinationer av mat. Så som pasta med ris och potatis, pimpat med broccoli i bechamelsås. För den som helst inte äter torrt segt kött har utbudet varit begränsat, men ost och kex-intaget har uppvägt lite. Luncherna har ruinerat oss och för 230 kronor har vi kunnat få oss halvgod bit mat. Ibland en salladspåse med fetaost…

Som omväxling till tidigare år har matsalen kryllat av pensionärer. Pga bokningsmiss från hotellets sida är antalet löpare nära halverat och som nästan femtioåring känner jag mig som en ungdom bland de silvervita golfdamerna. De tar lång tid på sig att plocka maten och vi utvecklar en strategi för att på bästa sätt runda dem och roffa åt oss maten medan de funderar…

Avocadobrist råder i landet och de stora fat med knallgröna avokados som vi längtat efter ett helt år lyser med sin frånvaro. Ledarna som har lunch inkluderat får dock avokado ibland, och en dag försöker en av dem smuggla ut till mig och Angelica. Hon blir påkommen och utskälld, men kommer undan med förklaringen att Angelica har gravidcravings…

Att bo med en gravid är tungt när vattendunkarna ska hem från affären. Belöningen kommer nästa år när det finns en vagn att lasta på!

Under söndagens mingel i baren roar jag mig med att studera vad den gemene löparen har i glaset. Det är vatten, cola och kaffe. Baren kan inte gå med storvinst under en löparresa. Dessutom börjar alla knorra på sig vid nio. Då är det dags för godnatt.

Heta samtalsämnen under en löparvecka: finishertröjor och karbonskor. Köpenhamn marathons nergradering av finishertröja tog minst en kvart att avhandla.

Det här har vädermässigt varit den bästa resan av mina tio nu gjorda. Vi har njutit i hundraåttio. Svettats i shortsen, badat i havet och ätit glass i solen. Vi har kollat SMHI för Malmö och i smyg känt skadeglädje. Vi har återträffat gamla bekantskaper och lärt känna nya. Kämpat ihop, skrattat ihop och varit tysta ihop.

Och återigen förvånats över vad kroppen klarar av när den bara får träna, äta och återhämta. Utan krav och måsten.

Ändå känns det ibland stressigt. Att hinna med glassen mellan passen. Eller hinna bada utan att komma sent till middagen. Och bloggen har fått vila lite som ni märkt. För sömnen är inget man tullar på på träningsläger!

Den tionde gången blir inte min sista. Dags att börja spara pengar…

Aktuellt

Veckans humor

Jag förvånades över alla backar på hemvägen från berget. Kunde INTE komma ihåg att de funnits där tidigare. 2023 års bergspass med hemspring var det jobbigaste of all times. Vi som bara bruka springa och småsnacka hela vägen…..

Så läser jag blogginlägget från 2022…


Bevisligen fanns det backar redan förra året…

Läser vidare:
Helt uppenbarligen sviktade minnet redan då…

Och så avslutningen. Påminnelsen till mig själv:

Men alltså! Nästa gång! Då ska jag väl ändå komma ihåg….?

Hemresan är påbörjad men ni kommer få leva med lite efterrapportering från världens bästa löparresa. Jag har ju inte hunnit berätta om livet med en gravid, avsaknaden av avokado, intervallpass med 38 km i benen, sushibuffén och hur man äter en apelsin med gaffel och kniv. Stay tuned…

 

Aktuellt

Bergspasset – ett myspass av rang?!

Jag har sålt in Bergspasset med hemspring som värsta myspasset, till Sofia och Karin som är här för första gången. Med ord som ”vi fikar mer än vi springer”. Och ”efter det första tokbranta backen är det mest nerför”. Jag har nog aldrig farit med mer osanning…

15-kilometersslingan i Bergen är avstängd, så konceptet för dagen är 10 km berg + 28 km hemspring. Känns nästan kort i jämförelse med tidigare år. En bit kaka so to speak.

Jag kan inte ha mer fel. I värmen blir varje backe dubbelt så hög och redan under den inledande bergsslingan börjar benen kännas trötta. Men i den fantastiska naturen, bland blommor och apelsinträd, kan jag ha överseende med sånt. Njuter i hundraåttio  och firar delmål ett med en bar och salta nötter. Att vattenflaskan är nerpackad i Angelicas väska är ett osmart drag då hon småjoggar/går banan och kommer fram ett bra tag senare…

Efter ca en timmes paus fortsätter färden. Där man med stelnade ben förväntas bestiga Mount Everest. Mitt hjärta slår volter innanför bröstbenet men jag vet ju att det blir lugnare sen…

Jag tror att jag vet. I själva verket vet jag inget. Backarna avlöser varandra och jag vet inte ens hur och om jag någonsin kommer att orka upp. Men alla andra orkar. Bara bita ihop och tugga tandtråd. This too shall pass.

 

Vid första stoppet sveper jag den världsberömda ostbullen. Eller sveper vetetusan, det tar ett tag att tugga när munnen är torrlagd. Sen väntar 7 snälla kilometer till nästa stopp.

Men tro tusan att någon har lagt dit lite nya backar sen sist. Jag kan verkligen inte komma ihåg att de funnits. Det här är inget myspass. Sorry för vilseledande marknadsföring…

Vi är en supersynkad grupp som Anders Szalkai håller ihop till perfektion. Ibland väntar vi in efter långa uppförsbackar och ingen är gladare än jag när vi får stå still en stund.

Självaste Portugisiska Tågverket samarbetar också och fäller ner en bom som ger en minuts bonusvila. När den som bäst behövs.

Jag har skickat ett sms till Angelica när vi lämnat sista stoppet för att hon ska möta upp spillran som ramlar i mål. Solen steker. Jag är genomblöt av svett. Vi har 11 km kvar.

Jag brukar vara den som är pigg och peppig sista milen men idag går jag på autopilot. Inställd på stranden och badet.

I en korsning får vi välja vänster för fin natur och backar, eller rakt fram för mötande bilar och flackt. Gruppen är rörande överens: bilar. Alla dagar i veckan!

Sista kilometrarna tickar på bra. Vi ligger i 5:22-fart och äntligen får jag känna flow. Vi tar boardwalken längs stranden och sen rätt ner i havet.

Och när vågorna sköljer över mig är jag tamejtusan lyckligast i hela världen. Jag har inte myst en enda meter. Krigat för varje steg. Och är tacksam så in i bängen för att allting ändå går. Och tacksam att få fira min semester med likasinnade!

En fantastisk dag är till ända. Backarna redan glömda och förträngda. Men kom inte och säg att bergspasset är mysigt. I alla fall inte i högsommarvärme…

Belöningen efter 38 km: jordgubbe med dopp. Oslagbart!