Bläddra i kategori

Aktuellt

Aktuellt

Race report: Skrylleloppet 2024

Sist jag sprang Skrylleloppet var i min ljuva ungdom. Året var 2010 och jag vann det som jag då kallade tantklassen – K35. Idag presenteras inget åldersindelat resultat. Därför behöver jag göra lite research för att se att jag även i år vann tantklassen. Den lite äldre tantklassen. Men vi tar det från början…

Att komma till Skrylle är som att komma på mingelparty. Så många kändisar. Så många Stävie Trail-buffar. Det gläder mig att se att så många sprungit vårt lopp och att våra fina buffar används. Blir lika glad varje gång. Men tillbaka till kändisarna…

Bland alla startande hittar jag instavänner, Kävlinges bästa semmelbagare och allehanda löparfriends. Jag älskar snacket före och glömmer nästan bort det faktum att man bör värma upp inför 10 kilometerslopp.

Ger mig ut på en panikrunda för att inte starta helt kall och ansluter sedan till Friskis-uppvärmningen. 10 kilometer alltså. I oklar form.

Plötsligt går starten och en karavan av människor ger sig ut på detta mytomspunna varv. Det som börjar nerför och som avslutas med de brutalaste backar. Nu kör vi.

Benen känns ok. Kan faktiskt inte skylla på ÖST förra veckan för hur de känns. Inte än i alla fall. Ett stort gäng försvinner direkt och jag blir hängande i en liten klunga där vi springer om varandra fram och tillbaka under hela sträckan. Killarna bryr jag mig inte om, men alltså det är en tjej här och vi slåss om en placering. Oklart vilken, men det är liksom inte intressant. Jag borde försöka ta mig om.

Hon är stark, så jag avvaktar. Ligger bakom och hoppas att hon ska krokna. Det tar lång tid men plötsligt kommer tillfället. Jag kan tuta förbi, och håller tummarna för att hon inte hänger med. Gott så.

Allt flyter på, det går mest flackt och nerför. Mitt råd till allmänheten har varit att spara lite krut till backarna, men har jag gjort det själv? Tveksamt. Och kanske är det precis det som den andra tjejen gör. Varför skulle hon annars tappa fart bara så där? Hon kanske laddar batterier…

Vid kilometer 7 kommer den första backen. Den går brant uppåt men är hyfsat kort. Jag överlever. Tar mig fram över de våta partierna med lagom torra skor, och sen börjar det. Backarna utan ände.

Här märks det att den extra backväxeln saknas. Den ligger förmodligen i någon kvarglömt-låda på Österlen. Det går så sakta upp att jag tror jag står still. Men de andra plågas också. Någon skriker i backen och andhämtningar är tunga. Någon kille tassar förbi, men i övrigt håller jag tjejerna bakom. So far so good.

Efter krönet är det nerför mot mål. Jag rullar på och ser Fredrik sitta mitt i spåret med kameran uppe. Klämmer till med ett leende, och han hinner nätt och jämnt avfyra kameran innan han säger: NU BLIR DU OMSPURTAD!

Omkörningen är ett faktum. Hon kommer som en trimmad raket, och traktorn utan reaktionsförmåga kan bara se på. Se hur hon gasar in i mål och slår mig med fyra sekunder.

Nu kan jag ju för familjefridens skull inte gnälla när han tog sitt fotograf-uppdrag på största allvar. Men alltså, kunde han inte ha förvarnat? Med lite längre varsel hade jag kanske lyckats uppbringa kraft att svara. Eller så var det en urkraft man bara kan hitta hos den som ännu inte uppnått tant-status.

Anyway. En grym genomkörare och en fin femteplats. Exakt 20 sekunder långsammare än senast. Det får man vara nöjd med!

Aktuellt

Zeeksack – en typiskt bra pryl!

Jag är sparsam med samarbeten* och väljer bara att lyfta sånt som jag verkligen gillar. Och nu har jag hittat en pryl som ni borde känna till. En ryggsäck som rymmer hela världen. Som går att organisera efter tycke och smak. Med smarta fickor för allt som man lätt tappar bort i väskor av modell slukhål. ZeekSack – the organizer it is. En väldigt smart väska!

Jag ska ha löpcoachning direkt efter jobbet och behöver ha med mig både matlåda, jobbprylar, löparkläder och skor. Det är som upplagt för kaos. Ni som känner mig vet att jag brukar behöva vända väskor upp och ner på de mest olämpliga ställen för att hitta mina nycklar, mitt pass eller min telefon. Grejer som allt som oftast försvinner i röran. När jag kommer till jobbet den här gången är jag inte ens orolig. För jag har packat så snyggt.

På bottenplan löparskor. Tryggt avskilda från allt annat. Här kan de ligga och mysa i lugn och ro utan att grusa ner kläderna eller sprida odör till matlådan på våning tre.

På mittenplan ligger träningskläderna i en prydlig hög. Det finns ingen anledning att rota runt bland dessa i jakten på dator eller headset. För de har helt egna fack och fickor. Kontorsfack that is.

Och överst är matlådan. Stående utan risk för läckage. Ja ni fattar, som upplagt för en bra dag på jobbet.

Nycklarna har sitt fack, mobilen sitt, och allt är lätt att komma åt. Utom facket som sitter lite kroppsnära vid ryggslutet. Perfekt när man inte vill att någon ska komma åt ens pass eller mobil. Det finns trots allt fulingar där ute.

Det sägs att ryggan är vattentät men den egenskapen har jag lyckligtvis sluppit prova.  Mitt nästa äventyr med väskan är att se hur den fungerar på flyg, där den trots sitt stora packutrymme räknas som handbagage.  Den första maj vet jag hur flygbar den är och kan förhoppningsvis njuta sköna löprundor även om övrigt bagage kommit bort på vägen.

Ja ni hör vilken dröm. Jag tror jag är lite kär.

*Inlägget skrivet i samarbete med ZeekZack

Aktuellt

In between lopp

60 km Öst i lördags. 10 km Skrylleloppet på lördag. Och däremellan ska jag återhämta mig tillräckligt för att orka backarna från kilometer sju. De som alltid kommer som en chock efter sex kilometer platt och nerför….

Jag har sprungit två rundor och kroppen verkar okej. Kanske inte för någon maxinsats men jag känner mig i alla fall inte skadad. Utom på halsen. Missade med vaselinet, och vätskeväsken skavde ett långt och köttigt sår på halsen. Galet orutinerat. Så nu återhämtar jag mig i Polo-tröja på jobbet. Ser liksom lite brutalt ut…

Jag återhämtar mig också genom att köpa nya skor och snabba brillor. Brillorna är belöningen efter 60 kilometer. Skorna ett kap jag inte kunde motstå. Mina gamla favoriter som inte längre tillverkas och som reas ut till kalaspris.

Men mest återhämtar jag mig genom att filura på vilka löprundor jag ska våga mig på i Buenos Aires om två veckor. Har jag ens sagt att jag ska dit?

Aktuellt Race reports

Race report: Österlen Spring Trail 60 K – och det försvunna tåget!

Efter att ha varit nervös hela veckan är det skönt att äntligen få riva av plåstret och få jobbet gjort. Av alla aprilväder Österlen kan bjuda på får man ändå säga att årets upplaga av ÖST dragit vinstlotten. Temperaturer mellan 10-15 grader med sol till och från. Shortsen på alltså.

10:00 går startskottet och jag slås av hur tung min vätskerygga är. Den väger två ton och jag fattar inte hur några extra gels och ett par skavsårsplåster kan väga så mycket. Springer ju ofta med 1 liter vatten och har aldrig noterat att det skulle vara tungt. Men nu vet jag. Gels är tunga grejer. Eller nått. Tur att de ska försvinna längs vägen…

Nästan direkt efter start viker stigen ner på stranden. Sand-eländes-stranden. Det här partiet har jag haft ågren för i flera år, och nu ska jag få min ågren besannad. Det är apjobbigt att springa, trots att jag verkligen tar det lugnt. Längst ner vid vattnet är sanden blöt och djup. Jag glider både höger och vänster, men väldigt sällan framåt. Försöker mig upp på det torrare partiet men där sjunker jag minst lika djupt. Maxpuls trots knapp styrfart. Och mjölksyra som jag definitivt INTE borde känna på kilometer 2 av 60. Panik. Känns lite pinsamt att bryta redan nu, men alltså… det är inga positiva tankar i mitt huvud!

Jag är död men har en förmåga att återuppstå. Så det gör jag. Nu börjar det roliga. Fast mark under fötterna that is.

Inser att jag ska springa omkring i 6-7 timmar och undrar vad jag ska tänka på så länge. Kan min hjärna ens fantisera ihop så många spännande tankar? Så här i efterhand vet jag inte riktigt vad jag fördrivit alla timmar med, men när jag slutade räkna hur många kilometer det var kvar gick tiden mycket fortare.

Efter Vik kommer den berömda stenstranden men i jämförelse med sanden är det en barnlek. Lite lekfullt är det också att kravla på alla fyra uppför ett stenparti och därmed lämna stranden för äppelodlingarna. Vi ska ut på den nya sträckningen som stormen Babet tvingat fram. Omdragningen har gjort sträckan längre än tidigare, men med mindre sand.  Lätt värt, så jag tackar Babet i smyg….

Vid vätskan i Kivik förlägger jag mina vantar. Man hade kunnat tänka att det var synd, men jag tänker bara på att det är skönt att slippa ha dem i handen. Jag börjar bli trött i huvudet och är inte smartast i stan. Därför tar det också en halv evighet att fylla mina flaskor och lyckas få ner dem i västen. Samtidigt som hela startfältet passerar. Stressmätaren slår i taket, så här kan vi ju inte ha det.

Cruisar genom Kivik, Vitemölla och Haväng innan det är dags att vända upp mot motvinden. Längs hela banan finns gott om peppiga hejarklackar och funktionärer. Det är bara att suga åt sig av energin för den kommer att behövas. Det känns som det är långt till Bengtemölla där dropbagen finns. Där jag ska byta tröja, äta ostmacka och pausa en stund. Längtar.

Men först ska vi passera ett tåg. Själva höjdpunkten på loppets första etapp. Vi ska klättra upp i tåget och ut på andra sidan. Jag har laddat mentalt för att lyfta mina ben så högt och plötsligt ser jag rälsen framför mig. Utan tåg. Vem har snott tåget????  Tåget är borta och jag kommer att gå i mål utan att veta hur det känns att klättra genom ett tåg. Jag kommer att behöva springa loppet igen för att få veta, och efter sandeländet i starten hade jag ju bestämt mig för att det här var en engångsgrej…

Anyway. Bengtemölla uppenbarar sig och nu är det dags för det svåraste. Att uppbringa mental kapacitet till att fylla vattenflaskor, lägga fler gels i västen, och äta en torr ostmacka med en mun helt i avsaknad av saliv. Jag ska dessutom först hitta min dropbag och sedan komma ihåg att lämna den. Att springa 60 km är en bit kaka jämfört med att uträtta ovanstående punkter med en mycket slö hjärna.

Fredrik möter upp, och skickar i väg mig. Säger att jag får promenera medan jag fikar. Och matar mig med vatten så jag kan sköja ner brödet som finns i hela min mun. Det är en bra insats. Annars hade jag nog varit kvar än. Och kanske fortfarande inte lyckats svälja.

Förra året sprang jag DUO. Stafettklassen. Då sprang jag ut från depån i Bengtemölla med pigga ben. Sprang om ett helt gäng trötta 60K-löpare med tre mil i benen. I år är det mina ben som är trötta och jag väntar mig att bli om sprungen i massor. Men ingen kommer.

Först tänker jag att jag är stark som ett troll. Sen tänker jag att jag förmodligen var sist ut från Bengtemölla. Att hela starfältet passerat medan jag haft kafferep och att det liksom inte finns någon bakom. Jag kommer att bli sist i hela loppet. En läskig tanke, men någon gång ska man väl prova det också…

Direkt efter Bengtemölla är det lätt sprunget. Flera kilometer rakt fram.  Asfaltprinsessan jublar. Det flyter fint över Brösarps härliga backar och hela vägen till Vantalängan och den sista vätskedepån. Där hinkar jag i mig sportdryck och pratar nog lite för länge med funktionärerna. Men de är ju så trevliga! Laddar för de sista nio, som enligt säkra källor i depån, ska vara de vackraste.

Och ja, det är vackert så det knakar. Vitsippor, nyutslaget grönt och en porlande å.

Det är nio kilometer kvar och jag går som tåget. Det kanske var jag som hade stulit det…

Jag tuffar fram på stigarna, uppför backarna, via Hallamölla och en gigantisk vattenpöl vid Alunbruket. Skorna är dyngsura när jag vänder upp för den sista asfaltbacken och mötet med loppets peppigaste funktionär som är strategiskt placerad i toppen.

Förra året kallade han mig sprinter. I år ser det ”oförskämt lätt ut” och han tycker jag ska ta ett varv till! Han säger sig också höra att de redan påannonserar min ankomst i målområdet vilket naturligtvis inte är sant. Men jag låter mig luras och känner mig som en super star.

När jag närmar mig Christinehofs slott från baksidan ser jag en kille framför. Han kommer att förstöra min traditionsenliga bild i trappan till slottet. Bilden som Fredrik varje år tar i förnedringssyfte för att jag alltid ser extremt ospänstig ut just där.

Jag kan inte ha en random kille framför på bilden och behöver spurta om. Spurtmusklerna är inte riktigt hemma men jag räddas av att han börjar gå!

Några sekunder senare är trappan avklarad, och mitt under pågående prisutdelning stapplar jag sista biten över kullerstenarna och in i mål. ÄNTLIGEN!

Efter att ha varit anmäld till loppet minst 3 gånger och alltid bytt ner mig känns det som en seger att äntligen få sätta bock och check för denna distans. Jag överlevde stranden, förvisso med nöd och näppe, och jag tog mig hela vägen i mål. Som sexa i damklassen och etta i tantklassen.

I 6 timmar och 11 minuter har jag sprungit. Utan att tänka på något alls.  Och nu ska jag tamejtusan lägga mig raklång i soffan och äta chips.

Österlen Spring Trail – ett mästerligt arrangemang som vanligt. Tack!