Aktuellt

Jag ser bilden på Facebook. Det är Viveca som står högst upp i den ökända Rönneberga backe. Framåtlutad över styret. Trött.

Den kickar  igång något i mig. Jag vill också stå längst uppe i backen, hängandes över styret. Jag vill bli precis sådär trött som hon ser ut.

Många bilder passerar i flödena men oftast går de ganska obemärkta förbi. Visst kan det se härligt ut, men den här trötta bilden är nått mer. Den tvingar mig till backen. Jag måste också få besegra den.

Så jag lägger in en extrakrok på en av mina standardrundor. Och laddar för att bli trött.

Någonstans i mitten av backen blir jag omkörd av en bil som i sin tur blir omkörd av en lastbil. Samtidigt som vi får möte. Lastbilen ska svänga vänster och stannar. Stannar sin bil och stoppar mig. Jag får några sekunders vila och tappar den där tröttheten som är själva målet. Utan den kan jag ju inte hänga trovärdigt över styret. Får dra på lite extra sista biten för att lura upp pulsen igen, och lyckas över förväntan.

Till skillnad från Viveca har jag ingen kameraman med mig utan får snällt ställa självutlösaren och stapla upp mobilen på en sten. När allt är riggat har jag typ puls 52…

Så jag fejkar. Lutar mig över styret och låtsas vara trött. Kanske kan det lura någon annan att åka dit och maxa. Kanske till och med mig själv.

Idag drog jag på mig den gamla TNT-västen och gästspelade på ett företagsevent modell friluftsdag.

Personalen har allehanda skojigheter att välja på. Vi snackar Nordic Military Training, löpning, vandring och yoga. Det är yogan som är min bit kaka att leda. Yoga in da park.  I ett solstrålande Malmö!

Och nu kommer dagens gissningstävling: Säg att 20 personer var anmälda till respektive gren. Hur var fördelningen kvinnor/män i respektive grupp?

Inget fancy pris utlovas men såklart ära och berömmelse för den som gissar närmast! Bilden nedan kan ge en liten hint…

Efter yogan är det bråttom till bussen och jag dristar mig till att ta ett par löpsteg. Det känns inget. Jag har ryggsäck, yogamatta och dunjacka. Allt skumpar. Jag tar några steg till, sneglar på klockan. Tillåter mig att gå ett par steg och joggar vidare. Min nya pulsklocka visar 107 (!) slag i minuten så ni kan ju räkna ut hur fort det går. Men det går. Säkert 400-500 meter tantjoggar jag och det pirrar i hela kroppen när jag kliver på bussen.

Ler nog hela vägen mellan Bulltofta och Malmö C.  Och bjuder med glädje på det faktum att jag förmodligen sett fånigast ut av alla resande på Malmös busslinjer idag…

För nio veckor sedan svor jag allt aldrig springa trail igen. Då såg min fot ut så här efter en trailrunda med abrupt slut.

Idag fick jag ett bekräftelsemail från Tjörnarparen. 50 km terräng i februari. Det är Fredrik som läst på min blogg att jag sprungit 7 steg och liksom tyckt att det nästan är en ultra. Därför har han klickat hem en startplats för att rivstarta 2021 på bästa sätt.

Och jag stukar den andra foten av blotta tanken. Terräng alltså. Med lera och vildsvin. För att inte skrämmas ihjäl läser jag race reporten från i våras. Race reporten från det enda loppet jag faktiskt sprang 2020. Och det verkar ju faktiskt ganska kul.

Så får vi bara hoppas att Corona släppt greppet tills dess! Och att språngbenet hoppat på plats!

Det  här kommer bli mitt kortaste blogginlägg någonsin. Därför kan ni läsa det om och om igen. Hur många gånger ni vill, tills ni är nöjda. Såhär:

Jag sprang mellan kylskåpet och ytterdörren. Uppskattningsvis 7 steg. I strumpor, cykelbyxor och hjälm. 7 steg och distansrekord. Det kanske kan bli löpare av mig också! Jag känner hopp!