Vi avslutade semestern med att anordna lopp. Det blev alldeles onödigt spännande. Vetetusan vilka som var svettigast, arrangörerna i skuggan, eller löparna i 30-gradig värme….
Första gänget kommer i väg utan större problem. Klockan är 09:00 och 50 svettiga kilometer väntar. För löparna. För oss väntar 10 timmars strul!
Det börjar inför start av 25-kilometersloppet. Fredrik upptäcker att tidtagningssystemet gått bananas och läser in FÖRRA ÅRETS resultat bland årets. På en asfaltplätt med ytterst bristfälligt internet behöver han radera grejer och starta om datorer. Starten blir fördröjd och vi får försöka förklara situationen på bästa sätt. På engelska. Årets version av loppet har nämligen dragit ett helt crazy internationellt startfällt och vi har deltagare från England, USA, Danmark, Norge och Italien. Superkul förstås. Utom när man ska försöka lindra in en pinsamt uppkommen situation i bomull och fluff på ett språk där man inte helt har koll på fluffterminologin.
Anyway. Fyra minuter sent får vi iväg de redan svettiga löparna. Fredrik är stressad och kör med ordergivning. ”DU KÖR! ” Så istället för få ägna mig att uppdatera sociala media i passagerarsätet, är det jag som kör medan han roddar teknik. Han har inte vett att vara tyst heller utan tänker högt. Jag hör ord som ”FAN” och ”Hur är det möjligt?”, sippra mellan hans läppar. Ibland kommer det ett mumlande ”Nu går det nog”, innan nästa svärord kommer smygande.
Någonstans i bilen på väg till mål hittar vi en löpare mitt ute på ett fält. Fjärran från den stig som var tänkt. Förstår inte hur det gått till men hittar en orange vimpel som en bonde markerat sin brunn med. Förvillande lik de orange flaggor som våra löpare från och till skulle följa. Snabbt ut ur bilen och måla hela marken gul med pilar!
Tekniken upptar all Fredriks tid fram till klockan 14. Vi blir stressade inför nummerlappsutdelningen till 12-kilometerslöparna, och dessutom hinner vi tappa bort själva nummerlapparna i det kaos som råder.
När en av de första damerna på 25:an kommer i mål är ögonen svarta. Hon har sprungit fel tre gånger och är upprörd över den dåliga markeringen. Jag börjar få panik, har folk flyttat flaggor eller vad har hänt? Det var ju klockrent igår. Men ingen annan klagar. Folk tvärtom berömmer den tydliga markeringen. En sten lättar. I alla fall tillfälligt. För det finns ju en bana till…
Det rapporteras om torka i vattendunkarna längs banan. Det går så mycket vatten att vi behövt en hel lastbil. Vi kör ut efter bästa förmåga och boende längs vägen upplåter sina vattenslangar. Det är värre när serveringen rapporterar att vegoburgarna är slut och vi har minst 40 pers som inte kommit i mål. Vid närmare efterforskning visar det sig att två av tre förpackningar ligger kvar i Grillmeisters frys.
Precis när Fredrik kört iväg för att handla kommer en kille in med en pinne rätt in i handen. Han har snubblat och spetsat sig själv lite. Laurent tror att jag kan sånt men jag dör vid åsynen. Fredrik som är hobbysjuksköterska hade älskat det men är iväg på hamburgerjakt. Vår riktiga sjuksköterska har precis lämnat området. Pinnen sitter djupt och efter lite tvätt och omplåstring får vi skicka honom till akuten.
Då ringer telefonen. Men det bryts. För jag har ingen täckning. Det ringer igen.
Vi har en tjej på villovägar. Jättevilse. Det var en timme sen hon kom fel och att vända tillbaka och hamna rätt är inget alternativ. När hamburgarna är levererade får Fredrik ge sig av igen för att hämta henne. Och jag är ensam kvar med det tekniska.
Då kommer två barn till min undsättning. Storebror är smart på det tekniska och sköter datorn. Den lilla flickan i kalasfin klänning håller reda på att alla stämplar sina SI-enheter och lämnar tillbaka dem. I all förvirring är jag trygg i deras sällskap. Att de klarar biffen när jag stirrar ihop. Det låter ju helt sjukt. Hon är ju typ 6 år…
Men vi har en till på villovägar. Hon springer 12 kilometer och är inte tillbaka när det gått tre timmar. Hennes man är orolig. Hon har varken vätska, energi eller telefon med sig. Vi är också oroliga…
Ingen av de övriga löparna har sett henne och till slut tvingas vi kontakta polisen. Jag ser framför mig helikoptrar och missing people, men innan det hinner hända har Laurent lyckats hitta henne genom att slumpmässigt köra omkring i skogen.
Klockan 19:45 är vi klara för hemresa. Fredrik är åter vid ratten och jag sitter bredvid och scrollar sociala media.
Folk tackar för ett fantastiskt lopp. Hyllar banmarkeringen och de fantastiska burgarna. Säger att våra lopp alltid är bra.
De skulle bara veta…
