Browsing Category

Aktuellt

Aktuellt

Språkförbistring i Nice

Jag har bara goda saker att säga om Nice-Cannes marathon. Att klockan var oladdad och att jag snubblade på ett gruskorn är ju knappast arrangörens fel. Men alltså språket. Fransmännens oförmåga att prata engelska. Och översättningarna….  Jag har aldrig varit så förvirrad i hela mitt liv…

Det börjar på Instagram under veckorna innan loppet. Informationen om att loppet saknar platsmuggar och att vi förväntas ta med egen flergångsmugg:

Jag trodde det var ett marathon jag anmält mig till men nu snackar vi både lekplats och vattenrutschkanor. Och avfallskoppar… ( I en tidigare översättning fick jag veta att det inte skulle vara några gobeleter längs körsträcket, men nu har visst texten uppdaterats)

Och det är bara början. Lite senare får vi information om ryggsäckarna som kommer att erhållas i samband med nummerlappsutdelningen. Den är både snygg och stor.  Ska användas att lägga sina RESERVDELAR i. Typ en extra höft om den pajat under loppet? Eller kanske bara lite extraskinn för den som skrapat upp halva knät..?

På själva nummerlappsutdelningen kan ingen engelska och det är minst sagt lite charmigt när den franska damen tar av sig sin scarfs för att med teckenspråk visa för mig att jag ska lägga kläder i väskan. Att förklara hur väsklogistiken för ett stafettlag ska fungera är inte lika lätt och teckenspråket räcker inte alls. Tur att det finns information på hemsidan…

Sista löparen ska alltså lämna i från sig väskan till löpare 1 innan start trots att hen inte ska börja springa förrän om flera timmar. Kallt sa räven.  Efter trehundra försök att förstå ger våra stafettlag upp och kör väskan med bil till målgång…

För mig som kör hela sträckan verkar logistiken enklare. Inlämning  i start, uthämtning i mål. Men NÄR är senaste tid att lämna väskan? Som tur var finns en jättestor skylt! Väskinlämningen är 5 minuters promenad från startfållan och stänger för min grupp klockan 8:05. Insläpp till startfållan stänger…. klockan 8:05. Sån tur att jag kan klona mig själv och vara på två ställen samtidigt.

Att hitta öppningen till startfållan är i det närmaste omöjligt men går efter lite teckenspråkande. Har läst i löpar-PM att det ska finnas ”pacemakers in flames”. Det låter lite onödigt att elda upp en massa pacemakers som säkert gjort mer nytta hos någon hjärtsjuk, men nu har det ju blivit tokigt igen. Det är pacers som avses. Farthållare. Men inte alls i lågor utan med flaggor. Makes sense. Men trots att jag gått in i entrén för 3:30-löpare tar det mig halva loppet att komma i fatt min brinnande pacemaker. Man kan tro att jag kommit in i fel öppning och alldeles för långt bak. Ändå gick starten 8:19 när den skulle ha gått 8:25….

Jaja. Jag lyckas ju ta mig i mål i alla fall. Och hitta en papperskorg med texten ”IMMEDIATE LANDING FOR OTHER WASTE”.

Älska fransmännens envishet med att inte lära sig något annat språk!

Aktuellt Race reports

Race report: Nice-Cannes marathon 2026

Jag har spanat på det här loppet i två år. Lockats av bansträckningen längs det turkosa havet. Palmerna. Och av hela den pastelliga inramningen.


När någon sedan kommer på den briljanta idén att åka ner i en hel familjekonkarong är jag inte sen på anmälningsknappen. Helmaran för mig. Dottern, hennes man och svärmor ska dela sträckan på tre och The Svärfars förunnas en halvmara var!


All information är på franska eller mycket bristfällig engelska. Jag ska skriva ett helt inlägg om det. Tills dess nöjer vi oss med att det är helt omöjligt att hitta till start. En vakt säger NO när jag försöker ta mig in i fållan utan att alls förklara varför. Efter hjälp från lite medlöpare lyckas jag hitta en öppning i staketet lite längre fram och där är jag välkommen.
Min start ska gå 8:25 och jag vandrar långsamt framåt. Väntar på fyrverkeriet och nerräkningen. En ösig speaker peppar igång löparna och jag kommer i stämning. 6 minuter till start, men varför börjar folk springa? Fattar inget, har vi börjat? Var är fyrverkeriet?

Men jo. Vi är igång och jag är jättelångt bak. Det är smockat med folk i högst slumpmässiga farter. Har ingen möjlighet att ta mig fram utan kraftigt sicksackande och avancerade balansakter på trottoarkanter. Det blir gas och tvärbroms i fyra kilometer innan en ny möjlighet öppnar sig….

Det är en alldeles tom gata bredvid. Folk som vill passera tar sig över till den. Me included. Äntligen ska jag få sträcka på benen. Problemet är att vätskestationen såklart inte finns här…. Missar första vätskan men tänker att jag överlever, det är ju inte supervarmt!

Nytt för i år är vätskestationer utan muggar. Jag har med mig medhavd mugg som ska fyllas på plats. Antingen i en self service-kran eller med hjälp av professionella vattensprutare med högtryckskran. Jag provar självservice och pillar mig i naveln en stund medan vattnet sakta strilar ner i muggen. Tålamod Anna, tålamod. Bestämmer mig för att testa proffssprutaren nästa gång!

En bit längre fram är det dags. Vattnet kommer med sånt tryck att nästan allt vatten studsar ut samma väg som det kom. Får en munfull och ägnar nästkommande sträcka till att lura ut en ny strategi till kommande vätska…

Detta är mitt 27:e marathon men så värst rutinerad är jag inte. Har glömt ladda klockan och vid åttakilometerspipet stänger den av. Från och med nu är jag förpassad till min egen känsla. Det här kan bli precis hur som helst!

Solen strålar och vi har haft glassiga platta kilometrar, men banan ska visa sig innehålla en del höjdmeter också. I Antibes ska jag försöka dokumentera en backe men att göra två saker samtidigt är uppenbarligen minst en för mycket. Plötsligt ligger jag platt på marken. Med ett blödande knä och en sprucken mobil.

Till skillnad från när jag föll i Helsingborg för många år sen är det ingen som hjälper mig upp. Då var jag på benen och i fart innan jag ens märkt att jag ramlat. Nu får jag snällt kravla upp på egen hand. Franska gentlemen är visst bara en myt…

Att springa med blodigt knä är ett life hack om man vill hamna på film. Jag har en fotograf på eldriven enhjuling som åker bredvid och filmar mig i över en kilometer. Först lite mer helkropp sen med enda fokus på mitt underben!

Förmodligen är jag lite löparhög men jag känner inget ont från knät. Gott så. Let’s continue!

Kommer ifatt 3:30-ballongerna som startat långt framför mig och får en ungefärlig hint om var jag ligger. Det är skönt här. Nästan för skönt. Glider med en stund och fortsätter sedan vidare.

Vi passerar en massa ställen men jag vet inte vad de heter. Nånstans tutar tåget när det passerar och på övriga ställen uppbringar publiken nästan lika högt ljud. Magiskt. Våldsamt fint också.

Med ca 17 kilometer kvar springer dottern upp bredvid. Fattar inget. Deras lag har startat en halvtimme efter och är mig veterligen långsammare. Har jag såsat till det fullständigt utan klocka? Så visar det sig att hon varit på väg mot sin växling, sett min rygg och jagat i kapp! Fått lite maxpuls som uppvärmning till sin etapp! Blir varm i hjärtat och pinnar vidare!

Kilometer för kilometer och jag går som ett tåg. Fast utan att tuta. Plötsligt står det Cannes på en skylt men kilometermarkeringarna avslöjar att det är ett par km kvar. Ett varv runt Pildammsparken. Från hemma till Biblioteket. Snart där. En enda kilometer. Om än så otroligt lång. Snart ska jag få min pastelliga medalj med palmer!

Kliver över mållinjen. Utan att trycka på klockan. Ser mig omkring. Alla trycker. Alla de som kom i håg att ladda.

Jag får googla resultatet. 3:24:29. På volley. Toknöjd!

Aktuellt

Find the right people

Ett inlägg mitt bland alla race reports. En loppfri rapport från en helt fantastisk dag med hungriga vänner. Vi snackar Bun Run. Kanelbullelöpning. En hel vecka före Kanelbullens dag men precis lika kul för det!

Malmö rymmer de roligaste av människor. De som springer av precis alla anledningar. De som springer runt midsommarstänger, i jakt på julgranar, i form av elefanter, för fika, för kaffe, för glass. Och jag är så in i bängen glad att vi flyttade hit och hamnade mitt i denna gemenskap av skojiga löpare. Och om det nu finns en fikasektion har jag råkat hamna precis där.

Det började med semmelöpning i vintras. 3 x 5 kilometer med semmelvila. Ett fantastiskt koncept, som gick alldeles perfekt att modifiera efter säsong. Sommaren rymde två glasslöpningar och så här i kanelbulletider kunde man ju inte precis låta bli en kanelbullelöpning.

Vi fick tulla på datumet eftersom Kanelbullens dag råkar infinna sig dagen efter Malmö Marathon, men det gick precis lika bra för det.

Vi startar vid Stadsbiblioteket och har vårt första delmål på DEG. Min klocka har kajkat ut och visar istället för rutten en miljon parkeringsplatser. Men i vanlig ordning är vi två som har banan. Jonas får hålla ställningarna tills jag kan starta om klockan vid första stoppet. Det gör han bra och vi kommer fram enligt plan.  Väljer kanelbullen med minst pärlsocker. Pärlsocker är ofog, men i övrigt är bullen jättegod. Den ska komma att bli min favorit även om den samlade opinionen har en annan bulle på förstaplatsen.

Startar om klockan och får tillbaka rutten. Parkeringsplatserna försvinner, och lika bra det. Har inte jättenytta av sånna just idag. Nu gäller det att skaka ner bullen fort, bara fem kilometer till nästa. Det går så där. Men ändå, en bulle går alltid ner. Det sägs väl att efterrättsmagen alltid har plats?

Det är nära att vi missar själva bullstoppet. Banan är feldragen. Vi håller på att hamna i förskingrigen men ALLA vet med bestämdhet var bageriet ligger så det går ingen nöd. Bagaren och Bonden är vårt andra stopp. Jag ser mandlar på toppen och blir lycklig.

Mandlar kan aldrig bli fel. Godare än pärlsocker. Bullen är god men inte en klassisk kanelbulle. Den landar fint i magen oavsett.  Nu är det bara finalsträckan kvar. Den som ska ta oss till Örum, via Malmös rödaste bro.  Men tji fick jag.

Banan är dragen över bron och direkt tillbaka igen.  Av misstag. Något som ibland bara händer när man ritar rundor. I min värld måste man ändå följa banan. Det behöver man tydligen inte i andras världar så jag får snällt ge mig…. Men ingen kan vara bitter. Det vankas ju kanelbulle! Vi får en hel påse med oss ut och kalasar med getingarna över denna dagens sista bulle. Och det här är bullen som vinner när hela gänget fått säga sitt. Vi sitter ute i solen och vore det inte för den miljoner sekundmetrarna som råder hade man nästan kunnat tro att det var sommar.

Nästa gång the fikacrew ska på äventyr är det december. Malmös bästa lussebulle ska koras. Och vi sitter förmodligen inte ute. Men hjärterum och stjärterum, svettiga fikafriends på café. Längtar redan!

Aktuellt

Race report: WRRC Copenhagen 2026 (Köpenhamn halvmarathon)

Loppen duggar tätt och det är helt omöjligt att återhämta mig och tagga till på samma gång. Jag vet inte vad jag ska förvänta mig av halvmaran i Köpenhamn. För en vecka sen kände jag mig stark och drömde om 1:35-ballonger. Senaste dagarna har betong flyttat in i mina ben och jag överväger en njutrunda i maklig takt. Dagen får avgöra.

Kommer till Malmö C innan tuppen för att mötas av inställda tåg. Det är ett försenat banarbete som dragit ut på tiden och ställt till det. Tydligen har löpare fått panik och Skånetrafiken uppmuntrat folk att ta andra färdmedel. Jag är för trött för att märka kaoset. Hittar ett försenat tåg från tidigare på morgonen som går i precis samma tid som mitt skulle ha gått. Maria ansluter från Kävlinge och vi glider över bron med sittplats på ett inte alls särskilt fullt tåg.

Vi är på plats i god tid. Hinner tre (!) varv i bajamajakön och har ändå tid att provgå vägen till startfållan. Allt under kontroll.

Tror jag.

När det väl har blivit skarpt läge och tid att gå till starten har eliten startat och det är omöjligt att ta sig fram på den markerade vägen. Vi är ett gäng med orangea nummerlappar som irrar omkring i panik innan vi hittar en farbror som kan visa vägen. Ser 1:35-ballongerna direkt. De som är lite för snabba för mig, men som man kanske hade kunnat dra nytta av en bit. Ställer mig bredvid. Sen är de borta. Försvunna eller bara uppätna. De finns inte. Tänker att de är bakom. Att de inte gått när fältet började röra sig framåt. Stannar till för att vänta in. Sen ser jag dem plötsligt 50 meter framför. Ger upp. Jag får försöka klara mig själv.

Tiden i fållan är evighetslång och helt utan musik och pepp. Jag kommer på mig själv med att gäspa. Tycka det är tråkigt. Tappa fokus och bli hungrig. Vi går fram i sakta mak. Klockan skriker att den ska stänga av sig om trettio sekunder. TIden går…  Och än ser jag ingen portal.

Men nu hör jag i alla fall lite peppig dansk musik. Vaknar ur min dvala. Försöker komma ihåg vad de sjunger för att ha låten till mitt instagram-inlägg. Men man glömmer så fort…

Så börjar folk springa. Jag har inte hört någon nedräkning. Inget pangpang. Har vi börjat? Eller är det en jogg till startportalen? Så kliver jag över startmattan och inser att det är dags att veva igång benen.

Vevar i gång dem i panik och går i rena förskräckelsen ut i en helt okontrollerad fart. Lugn och fin nu Anna, lugn och fin.

Jag var rädd för igenkorkade gator, men jag springer fritt från start. Inte en människa som stör min framfart. Förrän någonstans vid kilometer 6-10 då det plötsligt fyller på. Vet inte var alla människor kommer ifrån men ser det som en chans att få sänka farten lite. Det där med halvmarathon är liksom obekvämt på ett annat sätt än marathon. Skönt att få chilla lite och kunna skylla på någon annan….

Efter 8 kilometer blir jag stressad av mina kilometertider och bestämmer mig för att inte titta mer. Nu är det bara känsla framåt.

Det blåser en hel del och oftast är vi förskonade, men det finns sträckor där det friskar i och min fart tar stopp. Jag lovar mig själv att jag inte ska gnälla på vinden om inte Andreas Almgren gör det, och vad jag har sett har han inte knorrat. Men vem skulle knorra efter ett VM-guld liksom? Det blåste alltså. Men jag gnäller inte. Inte alls.

Det är mycket musik och publik längs banan och partyt är grymt. Passerar allén av danska flaggor som brukar ge gåshud men just idag gör den faktiskt inte det. Det är  helt tyst och öde.

Lite action blir det dock på de ställen ”allmänheten” väljer att korsa banan. Med lådcyklar, barnvagnar och allhanda fordon. Någon håller på springa ner en barnvagn och fräser till varpå mamman fräser tillbaka. På danska. Jag förstår inte vad som sägs men hon låter inte glad. Men hon kanske kunde tänkt ut att det inte var jättesmart…

Tuffar på i en fart jag inte vet mot ett resultat jag inte har en aning om.  På målportalen står klocktiden som är någonstans efter lunch, men jag vet ju inte när jag startade och skulle ändå inte ha någon hjärnkapacitet kvar att räkna.

Går i mål och blir fotad för första och enda gången idag. Alla kameragubbar längs banan har gått mig obemärkta förbi och jag gläds åt att i alla fall inte behöva lägga pengar på några race-foton.

Jag får min coola medalj, en flaska vatten och en banan. Lönen för 96 minuters hårt arbete. Men inte nog med det. Nån stjäl min vattenflaska medan jag är på bajamajan.

Törstig som ett troll irrar jag omkring i den giganstiska ”Runners Area” på jakt efter någon jag känner igen. Men nålar och höstackar alltså. Det är helt omöjligt att hitta någon. Misströstar en aning när Maria dyker upp från ingenstans. Så mycket roligare med någon att dela upplevelsen med ju! Hinner precis handla en macka innan himlen öppnar sig och vi och halva Köpenhamn tar skydd i ett väskinlämningstält. Hjärterum och Stjärterum i sin finaste form.

1.35:58 blev tiden. Egentligen ointressant, men jag skriver ut den eftersom jag alltid googlar mig själv när jag behöver veta vad jag gjorde förra gången….

Tack för festen Köpenhamn! Nu med alla lotterier vet man aldrig när vi ses igen.

Näst på tur: Malmö marathon om två veckor. Men låt mig tänka på något annat för en stund…