Aktuellt

Det beror kanske lite på vilka vänner man har, men att fira en 60-åring behöver inte betyda eftermiddagskaffe på spetsduk…

Förr i tiden var man gammal när man fyllde 60. Hade beiga kläder och drack kaffe på bit. Virkade spetsduken till 60-årsfikat!  Inte kunde jag ana att jag någonstans i framtiden skulle få fira en 60-årsdag med långpass, och en hyroxbonanza som kunnat få vilken 20-åring som helst att tuppa av!

Vi slår på stort och firar i dagarna två. Så som man bör när man fyller 60. Dag 1 inledsr med en löptur på 19,66 kilometer. För att symbolisera årtalet (1966) då världens bästa Ingmarie kom till jorden. Egentligen ljuger jag lite här. Banan var planerad till 19,66 km men blev en halvmara pga lite vilsespring här och där. Men det kan vi ju liksom bortse från…

Ingmarie har som vanligt förvarnat om onda fötter och långsamt tempo. Det är därför vi har reviderat ursprungsplanen på 2 x 30 kilometer. Men alltså, det är inte så att jag en enda gång tänker på att det går långsamt. Tvärtom är det apjobbigt med alla backar och jag är glad för alla fotostopp jag får.

Tillbaka i sportstugan äter vi lunch klockan fyra (!) och hinner ändå med både bubbel, snacks, middag och efterrätt innan kvällen är över. Planen om sällskapsspel stöter på patrull när självaste Smash into Peaces äntrar melodifestivalen, bandet som råkar vara födelsedagsbarnets favoriter.

Med melodifestivalen i bakgrunden smids planer för dag två. Vi ska träna ett Hyrox-inspirerat pass och Ingmarie ska få äran att plåga oss. Det var länge sen jag tränade den här typen av träning och jag inser att träningsvärken kommer komma som ett brev på posten. Men jag gillar ju sånt…

Favoriten blir att putta en släde med tunga vikter på. Pulsen skjuter i taket men jag känner mig stark på ett coolt sätt. Att hoppa fram med hjälp av burpees  är också kul. Speciellt som jag gasar om Fredrik ganska lätt. Lyssnar inte ens när han skyller på sin betablockerare…

Vi går loss på ski-ergen, som är en stakningsmackapär och där bristen på teknik visar sig med all önskad tydlighet. Hade det varit Vasaloppet hade jag inte kommit till Smågan ÄN!

Roddtekniken är inte mycket bättre men åtminstone är det lite fartfyllt att åka fram och tillbaka. Sneglar lite på mannen bredvid mig och trycker till lite extra. Kör om och vinner roddtävlingen han inte visste att vi hade!

Utfallsteg med 10 kilo på ryggen känns ok, men jag är lite för oexplosiv och slow för mitt eget bästa. När det gäller farmers walken lastar jag upp 20 kilo i varje hand och nästan springer fram över golvet. Det är inte för att jag vill springa, utan för att jag vill hinna fram innan jag tappar vikterna i golvet. Handsvetten har nått nya höjder och det skulle vara pinsamt att tappa kettelbellsen på tån och avsluta helgen på akuten.

Vi avverkar även thrusters, löpning (fast jag körde crosstrainer), wallballs, armhävningar, marklyft och situps. Det finns nog inte en muskel som inte fått jobba när vi stänger lekstugan för dagen och går och fikar.

Ingmarie är liksom inte 60-åringen med virknål och kåldolmar.  Den är 60-åringen firas med full fräs. Så otroligt kul att jag nästan längtar tills jag blir 60…

Beslutet togs för över ett år sedan. Vi skulle lägga ner. Låta en fantastisk epok ta slut. För att inspirationen sinat och arbetsinsatsen tagit ut sin rätt. Vi hade vetat det så länge. Ändå blev det så jobbigt…

Sista tiden går i ett. Precis som alltid. Vanliga jobbet på dagarna och Stävie på kvällar och helger. Ändå är vi förvånansvärt chilla. Till och med våra barn förvånas över vårt lugn. De som vuxit upp med att ”Stävie Trail”-veckan är värsta veckan på året. Veckan då man inte får kontakt med sina föräldrar och de enda samtalsämnen som existerar handlar om bajamajor, tidtagning och medaljer. Men jo. Vi är lugna. Vi kan ju det här nu.

Vi får sena återbud i funktionärsstaben men inte ens det ruckar vårt lugn. Tidtagarna har glömt målportalen, men en vepa på en stolpe kan väl funka lika bra? Kanske är det solen som gör det. Med en strålande vårssol kommer allt vara förlåtet. Löpare är så lättköpta. Inget kan gå fel när solen skiner.

Folk strömmar till området. Musiken hackar som den gjort i alla 12 år, oavsett utrustning. Det som funkar i ett vardagsrum funkar aldrig i skarpt läge. Vi har lärt oss leva med det.

Dagen till ära har vi deltagarrekord. 800 anmälda och tokfullt. Av dessa ska 67 stycken springa båda loppen. 6,5 km OCH 13 km. Det som kommit att kallas en NILS, efter mannen som gjorde det första gången. Det brukar vara fem stycken som tar sig an uppgiften, men i år trendar den. Alla vill sluta som Nils.

Innan första starten kommer en deltagare fram och vill tacka. Vi får en chokladask med tillhörande tackkort. Fina ord, och nu rivs den där jobb-muren och det fulla fokuset på uppgiften. Jag blir blödig. Visar asken för min dotter och gråter en första skvätt. De ska bli fler…

Underlaget har oroat oss under veckan. Så sent som på onsdagen råder ishalka på hela banan. Vissa ställen helt oframkomliga utan icebugs eller skridskor. Men SMHI lovar plusglader och vi litar till vädergudarna för smälthjälp. Det går nästan. Vi behöver ut och hacka lite dagen före, men på loppdagen är det fint. Och nu ska första gänget starta.

Jag hänger i starten, och medan svärfar räknar ner vinkar jag till alla kända ansikten. Fotar peppen i startfållan och slänger mig till sidan för att inte förvandlas till ett farthinder. Pang så är vi igång. Festen har börjat.

En efter en släpper vi iväg fartgrupperna. Och plötsligt råder lugn i tävlingsområdet. Väntan på målgång är spännande. Ska folk har hittat runt? Har vi failat med markeringarna? Har någon hunnit vända pilarna åt fel håll? Men ingen kommer fel, och vi kan slappna av.

Varvar målgångar med att skicka iväg på långa loppet. Fotar samtidigt som jag graciöst forcerar avspärrningar och allehanda hinder utan att stå på öronen. Önskar jag kunde klona mig för jag vill uppleva allt. Inte missa en start, ingen växling och ingen målgång.

Folk går i mål. Det var visst jobbigt i år. Och solen var fantastisk. Sägs det. Jag står i skuggan och vinden biter lite. Har inte fullt upplevt vårkänslora men jag inser snabbt att alla andra har. Det gnistrar i ögonen när de pratar om solen. Så där som det bara gör hos oss nordbor efter en lång vinter.

Jag minglar runt. Vill inte att det ska ta slut. Folk tackar för alla år. Delar sina minnen. Vad vårt pyttelilla lopp har betytt för just dem. Så mycket mer en ett tillfälle att bli svettig för en stund.

Någon har gått ner 50 kilo, och det började med beslutet att vara med på Stävie Trail 2014.

Några har sin årliga träff med löpning på Stävie Trail och efterföljande lunch.

En tjej förklarar att hon för första gången,  just den här dagen, upplevde att hon DELTOG i ett lopp, även fast hon sprungit flera andra tidigare. Idag hade hon känt sig stark, sprungit om, varit en del av festen.

Och killen som träffade tjejen på loppet för ett par år sen, och nu har en Stävie-bebis ihop.

Historierna tar inte slut. Och de värmer så in i bomben.

Till alla som sprungit och varit en del av vårt Stävieprojekt, TACK!

Stävie Trail har sjungit sin sista vers. Men vi hoppas få se er igen. I ett eller annat sammanhang.

Tilll er andra. Ni anar inte vad ni missat :D

Jag har hamnat bland likasinnade. Sånna som inte bara gillar löpning utan även känner en viss dragning till semlor. Och det har bubblat i luften, borde vi inte anordna en semmellöpning?

Plötsligt går semmelsäsongen mot sitt slut och det blir bråttom, spontant och snabbt fixat. Ett evenemang, lagom många inbjudna. Vi kör. 15 kilometeter med tre semmelstopp. Naturligtvis noga utvalda: Farina, Bullarbyn och Bageri Baka. Förra årets favorit, årets favorit och en nykomling.

För att få in veckans långpass kör jag en 10 kilometers uppvärmning innan samlingen. Det är slaskigt extra allt och jag har en simbassäng i varje sko. Fredrik har skapat tre nästan helt fyrkantiga rundor för att jag ska hitta, men det känns ändå skönt att han är med och håller vägvisningen. Tills hans knä börjar strula och han behöver hoppa av. Och då har jag ju inte  läst in rundan i klockan. Tur att gänget är självgående och de flesta av någon anledning besökt Malmös bästa semmelhak sedan tidigare…

Vi hittar dit. Och möts av skylten: SEMLOR FRÅN KLOCKAN 11:00. Och dit är det 24 evighetslånga minuter. Hade arrangören verkligen inte koll på detta? Neeej. My bad. Som tur är ligger nästa semmelställe bara 750 meter bort. Vi stuvar om, tänker nytt och tar närmsta vägen dit.

Det blir på Bullarbyn vi får vår första semla. Då har jag sprungit 15 kilometer och är faktiskt lite hungrig. För första och enda gången idag….

Semlan är perfekt. Jag blir lycklig i själen. Vi har tänkt ta en halv semla på varje stopp, men Fredrik som anslutit på cykel får se sin halva förvandlas till en fjärdedel. Bullarbyn alltså. För god för att snåla med.

Next stopp Farina. Via omväg. Katarina tar kommando, jag lallar efter. Hopplöst bortkollrad i kvarter jag aldrig brukar springa i. Vattnet i skorna som precis börjat bli kroppstempererat byts ut mot nytt nollgradigt. Det isar mellan tårna och jag tänker på alla nya blåsor jag kommer att få. Men värt ändå.

Farina stoltserar med en toalett och ingen lyckligare än jag. Tre rundor mitt i city är ju annars utmaning för den som hinkade en stor kaffe innan avfärd. Inte en buske att gömma sig bakom. Här bjuds semlan i en storlek större. Egentligen trånar jag mer efter den goda focaccian ett par rader bort, men nu är det ju semmellöpning. Och alltså, den här är riktigt fin den med. I jämförelse med Bullarbyn faller den på mandelmassan. Det är jättegod, men inte riktigt lika supergod…

Det har blivit dags för sista rundan. Mot Bageri Baka i Västra hamnen. Och fem kilometer går i ett nafs. Den föregående semlan hinner knappt landa innan det är dags för nästa. Vi är alla mätta nu, men ingen bangar för uppdraget. Måhända lite orättvist att bli testad sist av alla, men semlan når inte hela vägen upp till övriga två. Mandelmassan är jättegod men lite för mycket. Bullen lite degig. Men ändå en fin skapelse. Och bra med sittplatser där inne. Vi sitter länge och väl. Att ta sig ut i slasket igen lockar inte jättemycket. Nu är rundan officiellt slut men de flesta har en bit hem. Grädden på moset om man så vill. Efterrätten, och själva momsen på rundan.

Kolhydratförråden är påfyllda men benen har stelnat rejält, så det tar liksom ut varandra. Det blir en stapplig kilometer innan ordningen är återställd.

27 kilometer senare är jag mätt och blöt. Nu byter jag strumpor och tar en semmelpaus till nästa år. Men alltså, semmel-löpning, ni borde prova!

Vi har åkt till Sportstugan över helgen och någonting i packandet har liksom gått fel. Ett långpass är planerat men någonstans föll den deltaljen bort i själva packningsögonblicket.

Jag har medvetet INTE tagit med Icebugs för jag vet att det finns ett par på plats. Vad jag inte tänkte på är att de saknar innersulor. För mina inläggsulor slet jag ut och tog med mig hem förra gången vi var här. Så här står jag med ett par skor utan sulor. Jaja, det får väl gå…

I övrigt har jag fått med det mesta i klädväg. Det är värre med vätska och energi. Jag ska springa 30K men har lämnat vätskevästen i Malmö. Meeen, jag dricker ju nästan inget ändå. Det löser sig nog. Och man kan väl äta snö om det krisar? Om den inte är gul.

Jag oroar mig mer över energin. För skulle jag komma vilse eller stuka en fot, är reservbränslet det som är skillnaden mellan att bryta ihop fullständigt eller att ta mig i kragen och lösa biffen. Jag måste ha energi. För hjärnan.

Rotar i skåpen, men det enda jag hittar i godisväg är svindyra chokladpraliner. Aldrig jag skulle offra en sån att äta djupfryst. Inte ens en liten knäck är kvar sen julen!  Efter enträget letande hittar jag salta cashewnötter och några småkakor. Det får funka.

Springer iväg. Jag som aldrig blir törstig när jag springer hinner knappt uppför första backen innan paniktörsten slår till. Sitter bara i huvudet såklart, men känns som the real deal. Som tur var glömmer jag känslan lika fort som den kom och fortsätter framåt.

Behovet av energi infinner sig inte förrän kilomter 23. Just där ska jag fatta beslutet om det är värt att ge sig ut på den tänkta stigen, trots att den består av ett knöligt traktorspår i djup snö. Med risk för att traktorspåret försvinner någonstans på vägen! Jag behöver energi för att tänka klart och fiskar upp cashewnötterna. De är JÄTTESALTA. Jag älskar förvisso salt, men av salt blir jag supertörstig. Och vätskevästen är ju i Malmö…

Mitt skavsår är inte i Malmö. Det har smugit sig på i mitt fotvalv. Så som det kan göra om man springer väldigt långt med väldigt lite innesula. Det svider men då glömmer jag i alla fall att jag är törstig. Gott så.

Jag glömmer också mina småkakor. De som ligger i en ficka på ryggen.

När jag 30 km senare kommer hem firar jag min bedrift med en kullerbytta. Eller egentligen är det minst fem, eftersom fotografen inte lyckas få spektaklet på bild. Och av småkakorna blir bara smulor. 

Så det kan gå.  Men det gick. Och mest nöjd är jag över att jag bara gillar läget och kör. En vanligt människa hade kanske ställt in, eller kortat ner. Men vem vill vara vanlig? När man kan äta kaksmulor…