Browsing Category

Aktuellt

Aktuellt

Race report: Broloppet 2025

Det skulle vara något unikt. En hejdundrandens fest. Europas enda halvmara mellan två länder. Ett 25-årsjubileum av den bro jag faktiskt kommer ihåg när den inte fanns. Jag var i storform när jag anmälde mig och efter 6 månader skada, not so much storform längre. Så här utvecklade sig kalaset…

06:35. Vi kliver på tåget på Malmö Central. Två hållplatser tidigare än Hyllie, där de officiella transporterna går ifrån. Bara för att slippa kaoset vi befarar ska uppstå. Inget kan ha varit klokare. Vi kommer på tåget och får sittplats. Anländer till Kastrup i god tid och avklarar dubbla toalettbesök och en kaffe på Espresso House däremellan. Blir tipsad i kaffekön om Metron som stannar precis utanför starten, och lyckligtvis är också den helt tom i arla morgonstund. Så här långt har vi inte ens märkt vilket extremt stort evenemang vi är på väg att vara med i. Men det ska komma att ändras.

I startområdet hinner vi med ett första toabesök utan kö, och väskeinlämningen går på ett tjillenix trots varningar om långa köer. Minglar runt, käkar frukost part 2 och ska bara avklara det där sista bajamajabesöket när vi inser att kön är 200 meter lång.  Det här är den första av dagens kö-bonanza. Men än är humöret på topp!

10:00. På plats i startfållan. Står och velar om jag ska följa ballong, men kan inte bestämma mig för vilken. Har ingen aning om min status, men märker att jag i mitt resonerande liksom glömmer bort att jag är skadad och inte sprungit ett fartpass på 6 månader. Jag tror av någon anledning att allt är som vanligt. Vilket det såklart inte är. Tur ändå att jag tappar alla farthållare långt innan start och inte råkar glida med någon supersnabbt gäng…

Tiden går. Efter typ jättelänge börjar vi gå i långsam takt. Det är visst mer än en kilometer som ska avverkas till startlinjen. Solen gassar. Så tar allt stopp. Vi står vid en portal som inte är startportal och väntar.  Folk tar skydd i skuggan men jag härdar ut. Jag gillar ju värme. Men fotsvetten som alstras börjar lossa tejpen på min fot. Det börjar glappa när jag går. Jag ser två tusen blåsor för min inre syn, men vågar inte ta av den. I fall starten skulle gå. Men när går den egenligen? Efter 28 minuter kommer vi iväg. Jag är fortfarande laddad. Det ska bli kul det här.

Första kilometrarna till tunneln flyter på. Peppig publik och glada löpare. Jag är törstig efter den evighetslånga väntan i starten och slänger mig över vattnet vid första kontrollen. Där klockan visar 3 kilometer men kilometermarkeringen bara 2…

Vid ingången till tunneln spelas Hooked on a feeling på hög nivå. Partystämningen är på topp och benen rullar på i det härliga medlutet mot havets djup. Vid 5 kilometersmarkeringen  visar min klocka 6 km och förvirringen är total. Frågar någon bredvid mig som förklarar att det är nog är Danska kilometrar…. Det finns ändå något i mitt resultat på km 5-10 som tyder på att de satt skylten fel!

Och felen fortsätter. För efter 6 km kommer plötsligt 8 km och jag håller på att missa vätskan som ska finnas där.  Bara 200 meter senare dyker 7 km upp och nu undrar jag hur svårt det egentligen kan vara att räkna och ställa ut skyltar? Anyway. Siffror i alla ära men det är värmen som är värst.

Jag svettas som en skållad råtta och det rinner floder från pannan in i ögonen. Högst på önskelistan är något att torka med men det har jag såklart inte. Det är bara att blinka järnet och hoppas det löser sig utan att tappa några linser.

Springer på. Ser ljuset. Det börjar gå uppför men det gör inget. Inte än. Jag vill bara ut. Känna lite fläkt och torka en smula i ansiktet. Den första luften som möter mig på andra sidan tunneln är det ljuvaste andetag jag någonsin tagit. Men sen kunde det gärna sluta blåsa!

Nu är det rak motvind nästan hela resterande resa. Det tar liksom emot, men försöker kämpa mig fram. Tittar inte på någon klocka utan går på känsla. Stannar och tar några bilder på bron, tappar lite gels, springer tillbaka och hämtar. Smajlar för fotografer och vinkar åt de tutande bilarna som står i kö i andra körfältet.

Hoppar över vätskan vid 11 kilometer bara för att inse att de glömt den utlovade vätskestationen vid 15 km. 10 kilometer utan vätska i 25 grader visste var det tog och jag slänger mig över vattntet när det äntligen dyker upp strax innan 18 kilometer,

På andra sidan bron slutar äntligen vinden. Men då slutar även låren. Känner en begynnande kramp på båda framsidorna, något som jag aldrig någonsin varit med om. Vågar inte trycka på utan avslutar beskedligt sista biten mot mål. Här möter vi publik för första gången på länge och det är underbart att höra hejaropen, musiken och peppen.  Passerar två portaler innan det är dags för själva målportalen där jag äntligen får den efterlängtade medaljen runt halsen.

Tiden blir 1:40:53 och jag är supernöjd. För att jag sprang snabbare än vad Garmin trodde att jag kunde. Men framför allt för att foten inte gjorde ont!

Men det är inte slut där. Det är nämligen nu äventyret börjar.

Det finns inget internet. Ingen mobiltäckning. Det är omöjligt att hitta varandra. Vi irrar runt i evigheter för att samla skocken. Och sen är det dags att hämta väskan!

Kön ser inte oändlig ut men inget händer. Vi har startnummer som börjar på 7700 och ingen verkar ha ansvar för just de väskorna. 7800-ansvarig ropar ut deras väskor som om det vore Bingo, oavsett om personen i fråga befinner sig i området eller inte. 7600- ansvarig slänger ner alla väskor på marken. Men vi nånstans däremellan är det ingen som bryr sig om. Till slut får dottern nog, går förbi avspärrningarna och letar rätt på våra väskor. Tur det finns tuffingar i familjen!

Andra dottern har en senare starttid och blir den första i familjen som någonsin behövt köa för att komma över en mållinje. I 10-15 minuter promenerar hon fram mot mål i någon form av antiklimax-målgång.

När man sen börjar bli hungrig är det bara att inse att köerna till foodtrucksen är oändliga och sedan även köerna till shuttlebussarna. Det är ett slitet gäng som till fots börjar ta sig de 10 kilometrarna mot stan. Hittar ett öppet café längs vägen och köper den godaste macka of all times. Den äter vi sittandes på en trottoar mellan två bilar och ingen orkar bry sig.

Lite senare tar vi en buss åt fel håll för att vara först på bussen när den vänder, och därmed kunna åka förbi alla som står och väntar längs vägen. Det funkar bra. Tills chauffören säger att vi måste gå av för att han ska ladda bussen….

11,5 timme efter vi åkte hemifrån är vi hemma igen. Mer trötta av hemfärden än av själva loppet.

Men ändå. Jag var en av 40000 som sprang över bron idag. Det var coolt. Tills jag kom i mål.

 

 

 

Aktuellt

Inför Broloppet

Det är så många frågor där ute. Så mycket funderingar, spekulationer och allmän oro. Jag har slutat läsa för jag orkar inte bli orolig. Jag vill bara ha kul!  Broloppet 2025 ska bli en fest och så här tänker jag kring den:

Transport:
Jag har blivit tilldelad tåg från Hyllie 7:15. Jag kommer att hoppa på tåget på Triangeln (stationen innan) eftersom jag bor i närheten. Jag är beredd på att det kommer vara tokfullt och ska försöka att djupandas och inte låta mig stressas. Möjligen tar jag något tåg tidigare till Hyllie.

Frukost:
Jag äter vanlig frukost hemma. Gröt that is. Och cappuccino. Precis som alla andra dagar. Kommer att ta med en ostmacka för frukost part 2 i startområdet, ca 1,5-2 timmar innan start. Och vatten eller möjligen lite sportdryck.

I dropbagen:
Jag kommer skicka med torrt ombyte, lätt handduk (ja, jag ska bada!!!) , salta nötter och någon bar. Det livsnödvändiga för att överleva till resten kommer i mål och vi kan trängas i de förmodligen evighetslånga köerna till foodtrucksen.

Till starten:
Eftersom väskinlämningen är så tidigt tar jag en gammal ful tröja att ha på mig till start. Den slänger jag i container innan avfärd. Nu ska det bli varmt så det kanske inte ens behövs…

Utrustning:
Solglasögon, linne, shorts, tejpad fot och favoritskor. Solkräm. Antiskavsårs-klet. Tre gels. Kör utan väst, vill ha så lite på mig som möjligt. Tänker att det ska räcka med de vattenstationer som erbjuds, även om det ska bli varmt!
Pimpade naglar enligt bild ovan…

Plan:
Startar i gruppen 1:40-1:50. Bytte ner mig efter vårens skadeproblem och nästintill obefintliga löpning. Men borde kanske bytt ner mig mer?  Garmin säger att jag är god för 1:47 vilket är 12 minuter sämre  än Kalmar Malkars 21K förra året. Oklart om jag ska hänga med ballong och i så fall vilken….  Fast mest vill jag nog njuta av festen.

Planen på banan:
Ett par kilometer uppvärming till den ökända tunneln. Sug in så mycket energi från publiken som möjligt. Från det att vi går ner i tunneln och hela vägen över bron finns ingen som hejar. Se till att ha ett lager av pepp inom dig!
Tunneln: gå in i din bubbla. Försök att inte fundera på om luften är kvav eller att störas av ljudet av 80000 fötter. Don’t panic.  En fot framför den andra. Längta efter ljuset.
Pepparholm: känn motvinden men var förberedd. Hitta en bredaxlad person med korta steg att gömma dig bakom…
Bron: Det går upp och det går ner. Blicken mot toppen och sen är det ju nästan bara nerför kvar. Kolla utsikten. Känn pirret. Du är en av 40 000 som faktiskt får vara här idag.
Sverige: Publik igen! Veva igång dem och låt dem heja dig i mål. Bara några kilometer kvar. Fjärilar i magen och gåshud.

Mötesplats:
Har bestämt mötesplats med nära och kära i målgång. Med erfarenhet från platser med sjukt mycket folk vet jag att det ofta blir strul med mobiltäckningen…

Efteråt:
Håller tummarna för en smidig väskutlämning. När väskan är säkrad hoppas jag på ett bad och ombyte. Skönt chill och mingel med familj, löparkompisar, svärföräldrar, instafriends och andra som dyker upp. Jag hoppas få tag i mat innan den tar slut och att jag därmed kan hänga kvar i målområdet tills de lyfter bort mig med lyftkran.

Jag vet att jag är blind bland folk och aldrig ser någon eller något. Ser du mig, kom fram och mingla. Jag ÄLSKAR löparmingel.

Hur jag ska ta mig hem har jag ingen aning om. Förmodligen har jag sjukt ont i foten och vill helst ha en privatjet som hämtar mig. Men alltså. Hem kommer man alltid. Förmodligen med en överfull shuttlebuss till Hyllie och tåg därifrån. Men alltså det orkar jag inte ens tänka på.

Till dig som ska dit: Lycka till.  Nu köööör vi!

Aktuellt

Vem hör ens en ringklocka?

Jag har blivit med ringklocka. Till min racercykel. För att jag är trött på människor som går i bredd och inte hör när man vill förbi. Funkar det? Sådär…

Vi kliver upp tidigt för att hinna dagens runda innan ösregnet kommer in. Vägen ner till Skanör är helt folktom och jag känner att ringklockan är en helt onödig vikt på styret. Vi korsar gator på härsan och tvärsan medan sjusovarna fortfarande ligger kvar i sängen.

Vi tar ett längre stopp i Skanör för att fota badhytter som bildbevis för att vi faktiskt varit där. När det är dags att bege sig hem igen är plötsligt ALLA vakna. Det är bilar över allt och på cykelvägarna trängs permobiler, liggcyklar, hundar, människor och lådcyklar. Det är nu jag ska få testa min nya utrustning.

Framför mig går en dam i vitt hår. Plingar. Plingar igen. Trippelplingar. Ingen reaktion. Tolkar det som dålig hörsel.

Lite senare ska jag passera personer i olika åldrar och av olika kön. Mitt ringande ger blandat resultat och jag har sammanställt resultatet av min plingstudie nedan:

Ringklocka funkar bäst på medelålders kvinnor.

Yngre personer har hörlurar. Medelålders män har tinnitus. Äldre kvinnor och män hör dåligt.

Med det sagt. Jag behöver skaffa mig en mistlur!

Aktuellt

Den mystiska medaljen i lådan

Jag rotar i medaljlådan på jakt efter fem medaljer som betyder extra mycket för mig. Stannar till lite vid var och en. Minns känslan. Kommer i håg loppet. Men så finns det en medalj som inte väcker några minnen alls…

I högen av intrasslande medaljer hittar jag Stockholm marathon 2020 och fattar ingenting. Vet med bestämdhet att jag inte sprungit loppet sedan 2018. Har Fredrik smygsprungit och lagt medaljen i lådan…?

Sen är det något med årtalet som klingar bekant. 2020. Året då nästan alla lopp ställdes in. (Utom Stävie Trail som vi hann hosta ur oss tre dagar innan restriktionerna slog till.)

Kan jag alltså ha varit anmäld till loppet och fått medaljen utan att jobba för den? För någon virtuell mara vet jag helt säkert att jag aldrig utsatte mig för….

Behöver konsultera min egen blogg för att reda ut var medaljen kommer ifrån. Konstaterar att jag SKULLE ha sprungit loppet men att det var inställt! Men något om någon medalj hittar jag inte.  Tydligen var en medalj från ett osprunget lopp så obetydelsefullt att den slank ner i lådan utan att passera medvetandet.

Och så fanns det tappra krigare i årets upplaga som kom i mål och inte fick någon…

Anyway. Jag har ytterligare en medalj från ett osprunget lopp – New York Marathon 2012 som ställdes in pga storm. Men den visste jag i alla fall om!

Vilka är de kostigaste medaljer du har?