Aktuellt

Jag är expert på att hitta anledningar att springa. Och att lura med mig löparvänner. Idag behövdes bara 21 kilometer och löfte om kaffe och lussebulle för att få med dem på tåget. Plättlätt.

Vi är 11 glada löpare som samlas vid huset som snart ej längre är vårt. Redo att ta oss runt Kävlinge och Furulund. På de vägar som är mina standardstråk och som jag sista tiden liksom gjort allt för att undvika. Vägarna jag kan ut och in i sömnen. Men med rätt sällskap får rutinrundorna nytt liv och jag tänker inte en sekund på att jag faktiskt är ganska trött på de här cykelvägarna.

21 kilometer senare börjar det osa kaffe och farten går upp. Så som det alltid gör på slutet. Någon har till och med gett sista kilometern ett namn  – kaffekilometern!

Lite fika på det och allt är precis så där mysigt som jag ville. Avslappnat snicksnack med väldigt trevliga människor. Som jag inte på något sätt tänker släppa taget om bara för att jag flyttar 28 kilometer bort. Herregud, det är ju löpavstånd!

Anyway. Man kunde tro att det slutade där. Men inte.

Bagaren i sällskapet känner mig väl och har bakat semlor dagen till ära. Så när alla vännerna gått hem…. fortsätter kalaset!

Fikalöpning med sällskap alltså. En himla bra grej.

När ingen tid finns får man uppfinna tid. Därför blir lördagkväll arbetstid. Om än med lite glitter och glamour… eller ok, reflex.

För bästa festfeeling har vi partylamporna tända. De sitter i våra pannor och lyser upp vår arbetsplats för dagen. Skogen.

Vi är ute i spenaten bland miljoner avskavda reflexmarkeringar. Med uppdrag att göra Stävietrailbanan hittbar i mörker igen. Vi har nämligen en reflexlöpning i sikte med målsättning att ingen ska bli kvar i mörkret bland vildvittror och rumpnissar.

Dresscode för kvällen är den lilla svarta. Den lilla svarta mössan, dunjackan, och vandringsbyxan. Med tre lager kläder därunder. Duggregn och tvågradigt medger inga nylonstrumpor till festen.

Så sätter vi igång och målar osynliga streck på träden. Hemliga streck, endast synliga för den med partylampa i pannan.

Det rasslar bland löven och skriker i trädkronorna. Det är en lite läskig fest vi hamnat på. Men så länge inga ögon tittar på mig från mörket kissar jag i alla fall inte i byxan!

Svart fredag alltså. Hur tråkigt låter det inte. Jag gillar mer färgglatt. Kan vi inte instifta en färgsprakande söndag istället?

Så här. Man väljer sina färggladaste kläder ur lådan och samlar sina vänner som gjort samma sak. Sen springer man i en färgsprakande skog under en blå och molnfri himmel. Avslutar med brun (not so färgglad kanske) cappuccino och en tillhörande gul lussebulle.

Jag inser att årstiderna inte riktigt går ihop. Den färgsprakande skogen och lussebullen är en motsägelse av rang. Jag måste fila på min idé för att hitta bästa möjliga dag för min färgsprakande dag. Så länge tar jag ut mina vänner runt Kävlinge på söndag. I ett grådaskigt väder. Får hoppas att de klätt upp sig för att matcha lussebullarna! Jag kör i alla fall gamla paltor. För jag har inte slösat en krona idag!

För att slippa städa scrollar jag Strava. Och inser att alla Malmöbor springer i mina soon-to-be hoods.

Jag kommer ju bara att behöva ta på mig löparkläderna, gå utanför dörren och ställa mig och vänta. Så kommer sällskapet springande vad det lider. Lite surprise vem det blir men någon verkar med stor sannolikhet dyka upp…
Alltså det här med Malmö blir en bättre idé ju mer jag tänker på det.