För tolfte gången. Helsingborg marathon. Loppet som ligger mig så himla varmt om hjärtat. Och som levererar VARJE gång.
Jag har planen klar, jag ska starta med 3:30- ballongerna och låta det bära eller brista. Det var två år sedan jag var under 3:30, och efter 7 månader av skada har det tagit ett år att återfå känslan för löpningen. Återfå någon form av form. Jag vill under nu och jag tänker chansa. Jag har ätit kilometer hela året, men inte tränat så mycket fart, och heller inte fått till de där riktigt långa passen. Oklart hur det kommer gå, men jag försöker.
Kommer som alltid sent till starten efter ett sista besök i bajamajan. Klättrar över kravallstaketet i sällsynt graciös stil och ansluter till 3:30-ballongernas fanclub. Snicksnackar med lite löparkändisar innan fyrverkeriet färgar himlen turkos och det är dags att starta maskineriet.
Jag har glömt att värma upp så det känns lite segt den första kilometern, tills smörjmedlet runnit till i lederna. Tänker att dagisbarnen vid kilometer 3 ska få liv i mig. De som är den första riktiga attraktionen varje år. Men alltså, de har fått ledigt. På en lördag! Det är tomt och öde så när som på ett par läskiga hundar på fastigheten innan. Jaja, det får väl gå…
Vi har sidvind/medvind och kilometrarna tickar på. Snart är vi i Råå och vi blir välkomnade av en dam som säger just ”Välkomna till Råå”. Man tackar man tackar.
Helsingborg bjuder på ovanligt mycket vind idag och pejsern håller sina kilometertider oavsett. Det gör att det växelvis är väldigt lätt och sen plötsligt aningens för jobbigt. Jag väljer att låta känslan styra och glider ifrån i medvinden och låter dem komma i kapp i motvinden. Att gömma sig bakom pejsern i motvinden är nämligen ingen bra idé, han har en jätteballong i år och den anfaller en när man kommer för nära. Aldrig går den sönder heller…
Publiken är som vanligt grym. Musik. Pepp. Roliga skyltar. Jag springer på små moln.
I Ramlösa brunnspark cashar jag in den sedvanliga gåshuden och snart ska jag behöva passera Jordbodalen helt utan min kollega som troget stått där varje år sedan 2017. Men i år blir jag utkonkurrerad av en ny bil och får klara mig själv. Det går bra.
Genom Fredriksdal pratar jag med en tjej som gör sin allra första mara. Blir avis på allt hon kommer att få uppleva för första gången. De är något magiskt med det. Att inte veta. Men hon är stark som ett troll. Jag hängde inte med 3:30-ballonger första gången det begav sig, så mycket vet jag.
Hälften passerad. Två platser på banan erbjuder mötande löpartrafik. Superkul att se vilka som är framför och bakom. Peppa varandra och skrika ohämmat så det hörs till andra sidan.
När vi passerar 32 känner jag att jag får en lucka bakåt till ballongen, och den här gången saktar jag inte ner. Jag låter benen gå och ser var det leder mig. Till en fin tid eller till kramp, ingen vet. Jag har nämligen börjat känna av tårna nu. Spretar febrilt för att häva krampen. En metod som jag utvecklat helt själv och som hittills alltid hållit krampen borta.
Med 3 kilometer kvar startar nerförsbackarnas nerförsbacke och jag vet att det kommer att gå vägen. Kilometrarna tickar 10-15 sekunder snabbare än vad farthållaren får springa. Gruppen kommer inte att komma ifatt. Jag kommer att gå in under 3:30. Och nu pirrar det i magen. Jag är tillbaka.
Längs målrakan är peppen helt magisk. Så många jag känner som skriker. Fredrik som skriker samtidigt som han försöker fota men inte har fullt den simultankapaciteten…
Och som omväxling har jag inte en enda gel i handen när jag närmar mig portalen. Jag kommer att ha alla möjligheter att göra en snygg målgångspose. Frågan är bara vilken.
Men jag behöver inte oroa mig. För precis bredvid mig springer en kille i klubbens stafettlag och plötsligt strömmar ytterligare tre klubbkompisar in på banan. Som fyra vilda hundar kommer de ifatt och springer om. Och skymmer hela mig och min målgång. Jag hoppas de fick en fin tid och att de springer lite långsammare nästa år!
3:26:34 blev tiden. Mitt snabbaste marathon i Helsingborg någonsin och en förstaplats i Skånska mästerskapen, K50 (en tredjeplats av K50 totalt)
Fyra sekunder snabbare än vad Strava hade förutspått. Ändå rätt pricksäkert!
Men det är nu det svåraste med ett marathon börjar.
Att ta emot vattenflaskor, bananer, apelsiner, choklad, öl, guldfilt, godis med bara två händer! Kan ingen liksom sponsra loppet med en påse? Jag fick ju tacka nej till bulle med bulle för att jag inte hade fler händer! Och missa denna helsingborgska delikatess som jag faktiskt aldrig smakat.
Snicksnackar mig fram genom målfållan, med siktet inställt på gratis massagen som erbjuds längre fram. Ska bara in på bajamajan först.
Man behöver lyfta foten lite för att komma in och just då blir jag påmind om loppet för något år sedan. Kramp i bajamaja. Det finns typ inget mer förnedrande. Att inte komma ut från en bajamaja. Med guldfilt och allt. Blir kvar i säkert 5 minuter innan jag lyckas sätta ner foten.
På den tiden har kön till massagen växt med några 100% och jag ger upp.
Masar mig ut i vimlet. Kommer ihåg Fredrik, till skillnad från förra året, och letar upp honom för en photoshoot med guldfilt. Det går så där.
Men skitsamma. Jag har bärgat min 12 medalj. Och är så in i bängen nöjd.
Tack Helsingborg marathon för det proffsigaste, snyggaste, trevligaste, mysigaste och roligaste loppet. Ni är bäst. Ses om ett år!
Glider in i mål och rätt in i kön för selfies med Darude.
Om en timme ska post-run-konserten starta och vi utnyttjar tiden till att lämna området för kaffe. På Rams roasters hittar vi Helsingfors hittills bästa kaffe och laddar på med energi till partyt som väntar.
En dagfest av rang. Men nästa gång jag åker till Helsingfors blir det nog för en halvmara. Skönare att springa utan väska….
