Aktuellt

Jag sörjer inte uteblivna resor i sommar. Jag är mitt inne i ett Skåne-flow och tycker allt är fantastiskt här nere. Vi betar av Skåneleden i lagom takt och är fullt sysselsatta med det. Vi hade ändå inte tänkt att bestiga Kebnekaise just i år…

Men det var det någon annan som hade. Och som istället bestämt sig för att bestiga en 19 meter hög backe i Malmö tillräckligt många gånger för att motsvara en bergsbestigning. Det hann bara flasha förbi i mitt flöde och sen var det kört. Nu måste jag ju också bestiga Kebnekaise. I Skåne. Jag går liksom igång på sånt här.

Här kan man regga sin bergsbestigning om man tycker sånt är kul. Annars går man bara.

Frågan är vilken skånsk kulle man ska välja. Att jag får med mig Fredrik på toppförsöket råder inga tvivel om. Vi har ju ändå cyklat ett franskt berg på Söderåsen…

Runacademy släpper platserna till höstens löpgrupper idag. Och lockar med rabatt och chans att vinna fina priser.

Mitt ha-galna alter ego går bananas. Klart jag ska anmäla mig. Vinna en jacka och få en hel höst med trevlig gemenskap. What’s not to like? Jag har ju provat förr. Det ÄR ju kul!

Plötsligt sitter jag med ett bekräftelsemail i inkorgen. Jag ska vara med i Runacademy en termin till. Inte för att min första termin gills, jag var ju liksom bara med en gång innan allt sket sig.

Och någonstans i hela anmälningsproceduren glömde jag att jag har en trasig höft. Så nu finns bara en utväg. Den måste bli hel.

Börjar fundera på tidsplanen. När börjar ens löpgruppen? När måste jag vara ready to go. Går in och läser på. Vecka 37 it is, fast det säger mig inget. Jag kan inte veckor, ge mig ett datum snälla?

Konsulterar min papperskalender och lär mig att vecka 37 är veckan efter mitt sjunde Helsingborg marathon. Och då måste jag ju per definition vara hel. Eller ha varit hel….

Så Höften. Nu vet du. Dags att sätta upp en plan!

Tränar du i löpgrupp?

Det är alltid läskigt med saker man gör för första gången. Innan man fått rutin, och koll på allt som kan gå fel. Därför är det lite läskigt att att det är mindre än tre veckor till premiären av Stävie Frontyard...

En frontyard är som än backyard fast ändå inte. Det är en varvbana fast kortare, bara 3 km. Första varvet har du 30 minuter på dig. Sedan 29, 28, 27 osv. Tills du liksom inte hinner runt mer.

För deltagaren är de svåra besluten hur man ska fördriva tiden i början, om man ska gå baklänges, hjula eller ringa en vän för att få tiden att gå. Eller om man ska fika jättemycket i början för att man inte hinner fika sen…

För mig som arrangör kräver uppgifterna  hjärnceller. Hur ska någonsin hålla reda på när nästa varv ska starta? I en backyard är det ju plättlätt, varje heltimme. Här är det liksom 09:00-09:30-09:59-10:17…. ja ni fattar, jag kommer vara bortkollrad innan varv tre.

Och hur ska jag komma ihåg när tiden är ute och de som kommer in inte ska tillåtas fortsätta. Hur ska jag bocka för i mitt gigantiska excelark och inte titta snett på raderna?  Och framför allt hur ska jag göra allt detta 15 timmar i sträck!? För ja. Vi gjorde ett lopp till. En night edition direkt efter ordinarie lopp. För att efterfrågan var stor och vi inte kunde stå emot.

Som tur var har jag fått en fusklapp…

21 juni blir jag kanske ett nervvrak. Men sen har jag semester.

PS: Vill du se min förvandling till nervvrak gör du klokt i att anmäla dig. Vi släppte platserna idag, och har inte så många kvar! Och så har vi jordgubbstårta istället för medalj. Det är ju ändå annandag midsommar.

När man inte får springa så mycket gäller det att välja sina kilometrar med omsorg.

Vi befinner oss på Söderåsen och jag ska plocka russin ur min kaka. Välja ut de bästa fyra kilometerna att springa på min 80 minuter långa promenad. Börjar försiktigt med att välja platt före nerför. För att jag tänker att det belastar höften mindre.

Måste sedan tvinga mig att börja promenera för att spara kilometrar till de mindre stigarna. Att inte slösa alla steg på den lite bredare grusvägen.

På de mjuka stigarna kopplar jag in löparmotorn för att sedan dra handbromsen när terrängen blir för teknisk nerför. Inte slösa dyrbara meter när jag ändå inte får något flow. Springer över spänger för att få lite studs under fötterna och bromsar i de brantaste backarna upp.

Fyra kilometer går fort och plötsligt får jag inte springa mer. Att bromsa då kräver grymt mycket mer viljestyrka än att fortsätta.  Jag lyckas nästan. Behöver ta några extrasteg för att inte komma sent till morsdagsfirandet som väntar. Men ändå. Jag är stolt. Jag höll mig nästan i skinnet.