Aktuellt

Ibland får man till en sån där höjdarfredag. Som med vissa matfadäser som undantag kunnat gå till världshistorien som en helt perfekt fredag…

Jobbar till 12 och äter lunch. Sen börjar det roliga!

Kl 13 får vi besök av trädgårdsplanerarna vi anlitat för att förvandla skrotupplaget utanför sportstugan till något fint och lättskött. Där man ska kunna hänga efter långpassen och njuta av solen, blommorna och alldeles egna tomater…

De har ritat ett helt magiskt förslag och det kittlar i magen att (låta någon annan) sätta spaden i jorden!

När de har gått hoppar jag i löparkläderna som exemplariskt staplats i påklädningsordning på sängen. Jag har 14 minuter att komma hemifrån för att tajma fikat i Lund.

Sparar 60 kronor på att springa jämfört med att ta tåget. Det behövs till Rödeken och altanvirket… Men mest springer jag för att solen skiner för första gången sedan stenåldern. Synd att någon placerat caféet 19 km nordöst med solen i ryggen HELA vägen.

I Lund byter jag om på Sveriges mest ofunktionella Nordic Wellness. Där det finns EN toalett och typ två privata omklädningsrum med dusch. Allt såklart upptaget hela tiden. Kommer till slut över en omklädningshytt, men får gå och fika kissnödig. Efter att ha gått kylslagen genom stan i den tunna tröja som fick plats i vätskevästen! Men lite får man offra för en fantastisk löputflykt!

Dottern bjuder på fika och vi sitter och pratar dubbelt så länge som Fredrik någonsin har tålamod med. Så länge att jag trots en ordentlig smörgås och kaffe blir vrålhungrig när vi någon timme senare når sportstugan.

Den är 17 grader för att Fredrik snålat med värmen. Jag fryser som en hund när jag kommer på att kvällens middag är en rawfoodrätt. Förvisso fantastiskt god men KALL och inte den energibomb min kropp skriker efter! Och vem glömde semlan?

Ja helt perfekt blev det kanske inte. Men vad fasen. Good enough!

Går till fysioterapeuten och hoppas på en quickfix istället för jobbiga rehabövningar. Kommer hem med en skoinköpsorder…

För min högra fot pronerar och när jag inte orkar hålla emot kopplas en hel kedja av muskler ur, från underben till utsida lår, säte och rygg. När han återställt funktionen i min muskelkedja illustrerar han genom att pronera foten åt mig. Typ 10 gånger och sen är jag svag igen. Han trollar tillbaka musklerna och visar igen.  Det blir inte mer Joe Labero på en onsdag.

Slutsatsen är att det är min fot som strular till det för säte och baksida. Inte tvärtom. Lösningen är stabiliseringsövningar såklart. Men också nya löparskor. Ja ni fattar vilket öra som är lättast att lyssna på.

Så det får bli en tur till Löplabbet igen. Jobbigt läge…

Jag är i såsträsket sedan i november när min baksida började strula. Springer lugnt och fint och utan plan. Och har trivts ganska bra där. Men så börjar hela världen prata om marathonpers och träningsprogram…

Det är tydligen 16 veckor till Köpenhamn och de färdiga marathonprogrammen startade visst denna vecka. Därav allt prat om pers och program. Jag har aldrig tränat för pers. Mest för att jag inte kan hålla ett program mer än två dagar. Men också för att jag värdesätter att få bestämma själv och göra det som känns bra. Vilket resulterar i miljoner 12-kilometerspass i mellanmjölksfart och lugna sköna långpass på helgerna. Och en mål-tid som diffar på en minut hit eller dit om jag hållit mig hyfsat skadefri. No surprises liksom.

Men något inom mig gick igång lite på tanken att springa lite fortare. Inte fort som i 2011, men fortare än mitt pers-i-modern-tid från Köpenhamn förra året. Och då krävs det fartträning. Och jag började redan idag!

3 x 10 minuter tröskel och ett av mina favoritpass. Klockan inställd på tider som fungerade INNAN november 2022. Därför springer jag omkring med en pipande tjatmoster runt armen. Öka säger den. Öka. Men jag kan inte öka.

Första intervallen går i rak motvind. Jag skyller på det när jag ser att jag håller långsammare fart än min MARATHON-fart.

Vän av ordning säger då att nästföljande intervall borde gå räserfort. Med vinden i ryggen och allt. Det gör den inte.

Men det känns bra. Jag känner mig superstark, och hade jag inte sett klockan hade jag varit glad. Därför låtsas jag att jag aldrig tittat på den.

Och tar nya tag. Tänk om man hade fixat 3:25….

Jag haft MÅNGA pass. Men dagens yogaklass går nog ändå till världshistorien som all time kaos. Så här…

Klassen före drar ut på tiden. Jag kommer in i lokalen 8 minuter innan start och hela stället luktar svett. Det är folk överallt och jag försöker smyga igång och tända ljusen medan folk lämnar.

I vanliga fall sitter alla troget utanför och väntar medan jag gör i ordning lokalen och förbereder mig. Men idag är det någon som smyger sig in. Och då följer alla efter. Medan jag försöker tända ljus med en gaständare utan gas kommer folk fram och pratar.

Någon har ont i ryggen och frågar om det går bra att yoga. Någon undrar om den ska lämna passbiljetten framme hos mig. Jättemånga till undrar samma sak. Medan jag försöker få igång ljusen och inte på långa vägar fått på mysmusiken. Stressar omkring medan frågorna haglar.  Ska man ha block? Och sen kommer den. Själva pricken över i:et. ”Kan du ta passet på engelska? Jag förstår inte svenska..”

Då finns det inte mycket yogiskt lugn kvar i denna kropp men jag försöker låtsas. Samtidigt som jag funderar på vad de vanligaste positionerna egentligen heter på engelska. Tur i oturen ändå att Fredrik tvingat med mig på en yogastreak här hemma med sin favorit-yoga-intruktör. Hon pratar engelska. ”Stand at the top of your mat with your feet hipwidth apart” ekar i mitt huvud. ”Hinge forward” är en annan klassiker. Och screaming toe pose, men den tänker jag inte göra…

Trots mina fina svengelska yogakunskaper får jag bara ur mig typ left foot och right arm. Och gärna utan krusiduller, så det blir lite lagom militärisk ordergivning av det hela. Och helt random inbakat i mina vanliga svenska instruktioner, som är lite mer målande till sin natur…

Jag är så fokuserad på right arm up och turn to the vänster att jag så här i efterhand inte har en aning vad vi egentligen gjorde. Men just i balanspositionerna flöt språket så det blev jättemycket sånt.

Helt crazy på en vanlig tuesday liksom.