Bläddra i kategori

Aktuellt

Aktuellt

Late night långpass

Ville vänta ut vädret lite. Bespara mig den värsta temperaturpeaken. Därför sitter jag nu och äter gröt. Långt efter läggdags…

Kommer ut strax efter sju. Då har jag inte en tanke på att det ska hinna bli mörkt och att Timbuktu ska hinna börja spela på stora scenen innan jag är hemma.

Det går liksom väldigt fort från dagsljus och högsommarvärme till skymningsljus, solnedgång, mörker och dunkadunka.

I alla fall om passet förutom 21 km löpning innehåller ett par fotostopp och ett bad.

Därför sitter jag och äter gröt klockan 22:15. Men det var det värt. Klockan 22:15-gröt är förresten outstanding gott. Ni borde prova!

Aktuellt

Två föräldrar, två svar…

Dottern undrar om hon får springa Helsingborg halvmarathon. Men svaret varierar på vem hon frågar…

Fredrik tycker idén är dålig. Svarar att hon har tränat för lite för ett halvmarathon. Att hon kan bli skadad, och att hon borde öka långsamt. Börja med att springa Yddingen 12 km i oktober. Kanske är det för att han har varit skadad sedan han själv tog sig över huvudet på Järvens stig förra året som han är så förnuftig. Så där vuxet tråkig.  Jag vet inte att han redan svarat när hon lite senare frågar mig.

Så fort jag hör ordet Helsingborg halvmarathon blir jag alldeles lycklig i själen. Av att hon vill springa. Uppleva Sveriges finaste målgång. Bli trött men orka. Få känna pirret i starten och den underbara tröttheten i mål. Klart hon ska springa.  Ja visst, säger jag. Anmäl dig direkt innan platserna tar slut.

Så det gör hon. Man lyssnar ju på den föräldern som ger det svar man vill ha. På samma sätt att man skickar swishförfrågan till den föräldern som är minst snål (nej, jag får nästan aldrig några…).

Tonåringar är kloka varelser!

Aktuellt

TGS 2022 – Onödigt spännande…

Vi avslutade semestern med att anordna lopp. Det blev alldeles onödigt spännande.  Vetetusan vilka som var svettigast, arrangörerna i skuggan, eller löparna i 30-gradig värme….

Första gänget kommer i väg utan större problem. Klockan är 09:00 och 50 svettiga kilometer väntar. För löparna. För oss väntar 10 timmars strul!

Det börjar inför start av 25-kilometersloppet. Fredrik upptäcker att tidtagningssystemet gått bananas och läser in FÖRRA ÅRETS resultat bland årets. På en asfaltplätt med ytterst bristfälligt internet behöver han radera grejer och starta om datorer. Starten blir fördröjd och vi får försöka förklara situationen på bästa sätt. På engelska. Årets version av loppet har nämligen dragit ett helt crazy internationellt startfällt och vi har deltagare från England, USA, Danmark, Norge och Italien. Superkul förstås. Utom när man ska försöka lindra in en pinsamt uppkommen situation i bomull och fluff på ett språk där man inte helt har koll på fluffterminologin.

Anyway. Fyra minuter sent får vi iväg de redan svettiga löparna. Fredrik är stressad och kör med ordergivning. ”DU KÖR! ” Så istället för få ägna mig att uppdatera sociala media i passagerarsätet, är det jag som kör medan han roddar teknik. Han har inte vett att vara tyst heller utan tänker högt. Jag hör ord som ”FAN” och ”Hur är det möjligt?”, sippra mellan hans läppar. Ibland kommer det ett mumlande ”Nu går det nog”, innan nästa svärord kommer smygande.

Någonstans i bilen på väg till mål hittar vi en löpare mitt ute på ett fält. Fjärran från den stig som var tänkt. Förstår inte hur det gått till men hittar en orange vimpel som en bonde markerat sin brunn med. Förvillande lik de orange flaggor som våra löpare från och till skulle följa. Snabbt ut ur bilen och måla hela marken gul med pilar!

Tekniken upptar all Fredriks tid fram till klockan 14. Vi blir stressade inför nummerlappsutdelningen till 12-kilometerslöparna, och dessutom hinner vi tappa bort själva nummerlapparna i det kaos som råder.

När en av de första damerna på 25:an kommer i mål är ögonen svarta. Hon har sprungit fel tre gånger och är upprörd över den dåliga markeringen. Jag börjar få panik, har folk flyttat flaggor eller vad har hänt? Det var ju klockrent igår. Men ingen annan klagar. Folk tvärtom berömmer den tydliga markeringen. En sten lättar. I alla fall tillfälligt. För det finns ju en bana till…

Det rapporteras om torka i vattendunkarna längs banan. Det går så mycket vatten att vi behövt en hel lastbil. Vi kör ut efter bästa förmåga och boende längs vägen upplåter sina vattenslangar. Det är värre när serveringen rapporterar att vegoburgarna är slut och vi har minst 40 pers som inte kommit i mål. Vid närmare efterforskning visar det sig att två av tre förpackningar ligger kvar i Grillmeisters frys.

Precis när Fredrik kört iväg för att handla kommer en kille in med en pinne rätt in i handen. Han har snubblat och spetsat sig själv lite. Laurent tror att jag kan sånt men jag dör vid åsynen. Fredrik som är hobbysjuksköterska hade älskat det men är iväg på hamburgerjakt.  Vår riktiga sjuksköterska har precis lämnat området. Pinnen sitter djupt och efter lite tvätt och omplåstring får vi skicka honom till akuten.

Då ringer telefonen. Men det bryts. För jag har ingen täckning. Det ringer igen.

Vi har en tjej på villovägar. Jättevilse. Det var en timme sen hon kom fel och att vända tillbaka och hamna rätt är inget alternativ. När hamburgarna är levererade får Fredrik ge sig av igen för att hämta henne. Och jag är ensam kvar med det tekniska.

Då kommer två barn till min undsättning. Storebror är smart på det tekniska och sköter datorn. Den lilla flickan i kalasfin klänning håller reda på att alla stämplar sina SI-enheter och lämnar tillbaka dem. I all förvirring är jag trygg i deras sällskap. Att de klarar biffen när jag stirrar ihop. Det låter ju helt sjukt. Hon är ju typ 6 år…

Men vi har en till på villovägar. Hon springer 12 kilometer och är inte tillbaka när det gått tre timmar. Hennes man är orolig. Hon har varken vätska, energi eller telefon med sig. Vi är också oroliga…

Ingen av de övriga löparna har sett henne och till slut tvingas vi kontakta polisen. Jag ser framför mig helikoptrar och missing people, men innan det hinner hända har Laurent lyckats hitta henne genom att slumpmässigt köra omkring i skogen.

Klockan 19:45 är vi klara för hemresa.  Fredrik är åter vid ratten och jag sitter bredvid och scrollar sociala media.

Folk tackar för ett fantastiskt lopp. Hyllar banmarkeringen och de fantastiska burgarna. Säger att våra lopp alltid är bra.

De skulle bara veta…

 

 

 

Aktuellt

Fredrik och ananasen

Vi har lopp i morgon, en A-B sträcka på 50 km, och idag var det dags att banmarkera.

Mina sträckor är 8, 4 och 5 km. Utspridda över typ hela världen. Jag behöver förutom att hitta rätt stig, lyckas hitta bilvägen mellan ”mina” områden. Google maps hjälper mig men ibland undrar jag var den egentligen tar mig.

Första 8 km tar två timmar. Fredrik och Laurent markerar andra delar, med två cyklar, varav en fungerande… Det tar också tid.

Klockan hinner passera både lunch och mellis och lite nödproviant till trots är blodsockret på ordentlig nedgång. Så när jag inser att jag glömt ta med en pil och därmed får springa sista tvåkilometerssträckan två gånger är tårarna nära.

När allt är markerat har vi lång väg kvar. Vi ska packa bilar. För att undvika mental breakdown skickar jag in Fredrik på Ica. Jag beställer en sån där mellanmåls-keso med nötter och bär. Vill ha kallt och crunch. Det ska gå fort att slänga i sig för jag vill bara hem.

Så kommer han ut från affären. Med en vanlig keso (30% rea) och en ananas! Ni läste rätt, en ANANAS!  Hur tänker han att jag på ett smidigt sätt ska få ihop dessa ingredienser till ett mellanmål. Vi är liksom i en bil!

Dessutom skär sig ananas och keso.

Skilsmässan är faktiskt ganska nära men jag har några nödnötter kvar. Att pimpa min keso med. On the fly.

Nu måste jag äta. En elefant. Annars är loppet i fara. Och äktenskapet….