Browsing Category

Race reports

Race reports

Race report: Hallandsåstunneln 10 år

Posted on 13 december, 2025

Jag har sällan varit så opepp inför ett lopp. Att mitt i den stora vinter-tröttman behöva uppbringa fart och energi. Dessutom i ösregn och dimma. Jag var nära att dra mig ur, men så började några prata om njutlopp, snacketempo och ”bara ta det lugnt”….

Det är med det mindsetet jag ställer mig på startlinjen. Jag ska bara glida runt och ha ett trevligt 21 kilometer långt mingel. Men minglet uteblir…

Kommer till startområdet alldeles för tidigt med tanke på vädret. När nummerlappen är uthämtad sätter jag mig i bilen och vägrar att gå ut därifrån förrän alldeles i sista stund. Offrar båda uppvärmning, löparmingel och bajamajabesök för slippa regnet. Men blöt ska jag bli ändå. Det plaskar i skorna innan jag ens är halvvägs till starten.

Det är ett kändistätt startfält. Ja inte så att Harry Styles dyker upp i fållan, men insta-löparvärldens kändisar blandat med Gerillalöpare och allehanda kompisar och bekantskaper. Extra kul ska det visa sig då det är en fram-och tillbaka-bana som gör att man får chansen att heja på dem alla!

Fram-och-tillbaka-bana alltså. På asfalt. Nästan uteslutande rakt fram. Och med en höjdprofil där det går uppför i 5,5 kilometer och sedan nerför i 5 km. Sen vänd på steken. Ni fattar. En vanlig dödlig hade förmodligen dött tråkdöden, men jag älskar ju asfalt och rakt fram. Och själva monotonin i att precis inget händer.

Startar ganska lugnt och första uppförssegmentet passerar hyfsat smärtfritt. Jag tappar alla snackekompisar direkt och går in i min egen bubbla. Det är svårt att vara någon annanstans, det är dimma all over the place och om utsikten är vacker så har i alla fall inte jag sett den…

När vi når krönet och får chansen att rulla nerför i 5 km är lyckan ett faktum. Fast jag kan inte njuta fullt ut, för någonstans i bakhuvudet gnager det att jag ska tillbaka samma väg. Och då har nerför förvandlats till uppför, medvind till motvind!

Med ett par kilometer till vändningen börjar vi möta täten som vänt och är på väg tillbaka. Snabba gaseller med fokuserad blick. En bit längre ner i ledet börjar jag känna igen folk. Peppar, high five-ar och får pepp tillbaka. Älska vändbanor!

Jag både längtar och inte längtar till vändningen. Hemväg är ju alltid skönt, men alltså inget slår svag nerförbacke. Fast om ska jag ta mig i mål finns ingen återvändo, det har blivit dags för U-turn.

Knappt har jag hunnit runda konen, innan jag ser Maria bakom mig. Vi är väldigt jämna och jag tävlar ju inte, men det hade ju varit roligt om hon inte kom ifatt…

Första kilometern efter vändning går 30 sekunder långsammare än den föregående. Inte en chans att jag kommer att hålla undan. Speciellt som det plötsligt blir motvind också. Mitt sämsta element. Vet att det är 5 kilometer till nerför. Försöker gilla läget och får hjälp på traven av två stjärngossar som kommer sjungandes! Blir glad i hela kroppen!

Loppets sista 5 kilometer är de skönaste kilometrar jag upplevt i ett lopp någonsin. Konstant nerför. Regnet har slutat och anstränger man sig lite kan man se solen. Jag slappnar av i hela kroppen så att mina kinder börjar flobba omkring. NI vet som på 100 meterslöpare i slow motion. Rullar ner, passerar starten och nu är det bara en kilometer kvar till mål. Och vilken kilometer sen! Med utsikt över Båstad och havet.

Plötsligt dyker Båstads gamla station upp framför mig, med perrongen fylld av peppande publik. Jag känner mig som ett tåg, men nu är det dags att dra nödbromsen och gå i  mål!

Det tar två sekunder efter målgång innan kylan kryper sig på. Jag tar på mig finishertröjan i hopp om att bli varm men det hjälper inte. Som räddaren i nöden dyker Fredrik upp med min varmaste jacka och det räcker för att jag ska överleva länge nog för att hinna med glöggen och lussekatterna!

Glögg är i vanliga fall det värsta jag vet, men att få något varmt i kroppen är precis vad som behövs just nu.

1.41.41 med en ansträngning som kändes kontrollerad och bra. Det får jag vara nöjd med. Jag som varken tränat fart eller distans sedan yngre medeltiden. Och som trodde jag fastnat i sexminutersträsket utan förmåga att ta mig därifrån.

Det här avslutar loppåret 2025. Och ett löparår som varit allt annat än problemfritt. Nu ser jag framemot ett blankt 2026 och hoppas få känna mig stark som ett troll igen.

Race reports

Race report: Åhus Trailrun 2025

Posted on 18 oktober, 2025

5:e loppet på sex veckor. Det gäller ju att ta igen för allt roligt jag fick ställa in i våras! Sist ut i min lopphöst är Åhus Trail, ett lopp jag sprungit två gånger tidigare. Egentligen hade jag kunnat ta en copy paste på förra årets race report, för allt var typ samma utom distansen. Men jag ska försöka variera mig…

Allt är exemplariskt ordnat. Bajamajor i överflöd gör toakön avklarad på fyra minuter. Nummerlappen är uthämtad på knappa två och uppvärmningen får man på köpet via 1,5 kilometers promenad från bilen. De har till och med tagit kopia på det fantastiska vädret från förra året och solen skiner från klarblå himmel. Det är bara graderna som är lite snålt tilltagna. Funkar t-shirt i plus sju? Velar in i det sista och fattar beslutet endast baserat på att t-shirten är rosa och den långärmade är mörkblå. Det blir rosa. Och ingen är förvånad!

Möter upp gänget från Gerillan för en före-bild och sammanstrålar senare med andra peppiga löparvänner. Alla ska ta det lugnt och njuta. Utom Linda som ställer sig ett par rader längre fram…  Men nått går fel. Det är nog ingen som precis njuter!

Starten går och första biten på grusväg är lugn och beskedlig. Men säg den lycka som varar. Snart är vi nere på stranden och sanden är djup, blöt och svårforcerad. Jag låter pulskurvan tala:

Det är en fröjd att komma ut på stigarna, där långa köer skapas och tempot går ner. En chans för puslen att få stabilisera sig lite.

Benen känns förvånansvärt pigga bara 6 dagar efter maran. Jag lyckas spänstigt skutta över de miljoner träden som ligger över stigarna. Men det är något med andningen. Jag flåsar som en blåsbälg och det piper lite oroväckande.

Vid fem kilometer klappar Charlotta mig på axeln och passerar. Mitt när jag har stannat för en klunk sportdryck. Vad fasen. Så här kan vi inte ha det…

Det smiter in en kille mellan oss och jag är fast besluten om att inte släppa. Men Charlotta har vassare armågar och mer energi för omkörning. Hon tar sig förbi två tjejer medan jag blir kvar bakom, i ett alltför långsamt tempo. Och jag tar mig inte förbi. Underlaget utanför stigen är knöligt och jag vill inte riskera några fötter. Jag får acceptera mitt öde. Tuffa på bakom och samla kraft.

När vi kommer ut på ett lite sandigare fält skapas omkörningsmöjligheter och jag springer upp jämte. Såklart hade det varit allra roligast att gå i mål samtidigt, men det är här inte loppet man springer och småsnackar på. Fredrik, den ständiga fotografen, tycker också att vi ser bistrare ut än vanligt. Ibland inte kontaktbara. Han skulle bara veta vad djup sand och branta backar gör med en marathontraktor…

Någonstans på slutet händer det som världen väntar på. Jag står på öronen. Som så ofta när underlaget inte är platt. Känner direkt att det gått bra, bara lite skrapsår på underbenet. Är snabbt uppe igen och alla som passerar tar sig ork och tid att fråga hur det gick. Löpare alltså, det finast folket!

Jag har inte slagit mig men kroppen verkar ha fått en liten ”chock” av vurpan. Pulsen går inte ner. Jag känner mig nästan vinglig. Slår av lite på farten men det är omöjligt att få ner pulsen när backarna avlöser varandra. Sista kilometern är en bergochdalbana av rang. Hela tiden väl medveten om att vi ska avsluta kalaset på sand.

När jag ser bilderna från strandlöpningen känner jag inte igen mig själv. Jag som brukar skutta fram på lätta steg ser ut att harva mig fram på ren viljestyrka. Den lilla höjdskillnaden upp till målrakan känns oöverstiglig men jag trollar mig upp. Håller på ta fel fålla till mål och råka ut för ett varv till. DET hade varit ödesdigert.

Kliver över mållinjen, stoppar klockan och vänder mig om. Bara 18 sekunder efter kommer Charlotta. Och jag hoppas att hon inte heller tog det lugnt. För om det här hennes lugnt så måste jag börja träna!

Jämna på maran och jämna på sandstrand. Vi kommer kunna göra stordåd ihop!

Tack till Åhus Trail för ett exemplariskt fint lopp i år igen. Nästa år ska jag springa lugnt och njuta av utsikten…

 

Aktuellt Race reports

Race report: Berlin marathon 2025

Posted on 21 september, 2025

Vaderna bultar och alla hjärnceller är ännu inte återfunna, men jag ska göra mitt bästa för att leverera en rapport från Berlin Marathon – min 2:a major och min 22:a mara!

Dagen börjar med strul. När jag ätit tre tuggor av min gröt säger Fredrik STOPP. Den medhavda havremjölken är visst sur! Jag har i min morgonkoma inte märk något men tydligen stinker den skurtrasa och smakar ungefär samma. Paniken är ett faktum, jag kommer bli magsjuk på loppet, säkert göra i brallan också.

Men vad nästan värre är, är att jag inte har nån havremjölk till kaffet! Fredrik offrar sig och skyndar ner i hotellcaféet. Det finns cappuccino. Med tysk havremjölk som smakar blomvatten. Nåja, det får gå. Men mår jag inte lite illa…?

Vi hoppar på ett tåg till Hauptbahnhof och följer efter en turistgrupp vid namn SUB3-travel för att hitta till starten. Vissa oklarheter i gruppens namnval dock, vi hittar både tanter och äldre farbröder i gruppen.

Fredrik ska vara springande hejarklack och har en egen bana på 21 km att följa. Enligt plan ska vi ses på kilometer 7, 14, 21, 35 och i mål. Gott så. Jag bär rosa av synlighetstekniska skäl. Och för att jag gillar rosa…

Fredrik säger CIAO när vi skiljs och jag lämnar in en protest. Hals und beinbrochen (???) ska det ju vara enligt familjetradition! Hur ska jag annars komma i mål?

Jag ställer mig i bajamajakön och tar mig hela vägen fram på bara en halvtimme. Problemet är att det saknas toapapper och jag får vara lite kreativ, men jag besparar er detaljerna! DET var den enda missen på dagens lopp. Toapappertorsk innan klockan 8:30. I övrigt flyter allt!

Sammanstrålar med Johanna och Jesper från Malmö Gerillalöpare innan vi ska in i fållorna. Det är nu det ska ske. Vi ska springa Berlin. De andra två är rutinerade, det är bara jag som har premiär!

Väl inne i fållan inser jag att jag inte knutit skorna på riktigt. Bara lite löst. Att böja sig ner mitt i en sardinburk av löpare blir dagens första utmaning. Minst 15 rumpor i huvudet senare är jag redo. Let’s do this!

Först springer snabbisarna och vi promenerar fram i sakta gemak. 15 minuter senare är det min tur. Jag håller höger för att inte missa Fredrik, men det gör jag ändå. Han ser inte mig heller! Ny chans om 7 km.

 


Det går rakt fram på asfalt. Min favoritcombo. Kanske är det därför benen sticker i väg lite väl fort. Men hela samlingen håller liksom den här farten och det är svårt att sakta ner. Vill inte ha 50000 löpare över mig…

Allt känns över förväntan och kilometrarna tickar fort. Mina egna mycket fortare än de officiella. Det kommer bli en lång mara nu igen!

Jag har en person framför mig som ska dyka upp från och till under hela loppet. Att jag ens lägger märke till honom är för att hans lösa shorts flyger upp hela tiden och blottar hans beiga kalsonger av oklar modell.

Jag har sprungit många maror men det är i Berlin det händer. Det är här jag gör första gången får uppleva plastmuggkaos i vätskestation. Ljudet av miljoner kraschade muggar kan ge tinnitus hos vem som helst, och konsten att hoppa mellan muggarna och försöka landa på muggfri mark ska visa sig kräva skills på en helt ny nivå.  Jag  klarar mig undan både tinnitus och muggvurpor men får kämpa med sportdrycken som gjort marken glashal!

Ser Fredrik enligt plan både vid 14 och 21 och allt känns finemang. Peppen längs banan är bra, men då vet jag inte vad som komma skall. Det här är bara en mjukstart! Sista milen börjar Festen 2.0.

Men först ska vi få Maurten gel. Jag är kräsen när det gäller gels. Specialbeställer från England den enda sort jag inte får kväljningar av.  Maurten klarar kriteriet ”inte slajmigt söt” men faller på konsistensen. Geléklumpar liksom. Som att tugga det där som kommer upp efter långvarig lunginflammation. Jag dör men fortsätter springa!

Värmen blir påtagligare. Jag har inte ont nånstans men benen går inte fortare!  Fast nu ljög jag. Jag har ont men inte i benen. Det är min Marathon-nacke från Köpenhamn Marathon 2023 som gett sig till känna. Huvudet väger ett ton och fäller jag det bakåt känns det som det kan lossna. Blicken på fötterna framför för att inte bli huvudlös mitt i Berlin!

Oklart om nacken påverkar benen eller om det är humöret som får en törn. Jag har milen kvar och det känns som en evighet! Har jag ens någonsin orkat springa en hel mil?

Peppen längs banan är crazy nu! Musik, trummor, skyltar, ljud, skrik, allt! Och det är nog det som ändå får fötterna att röra sig i hyfsad fart. Utan detta ljudliga fyrverkeri hade jag nog frestats in i en söndagsjogg.

 

När Brandenburg Tor uppenbarar sig vet jag att det är nära! Att den 22:a marthonmedaljen snart är min. Till tonerna av Avicii och helt utan att se Fredrik passerar jag under den ståtliga portalen och vidare mot den blåa skapelse som säger ZIEL!

 

Jag är i mål. Jag har bockat av den andra av höstens tre maror. Den tredje orkar jag inte tänka på ännu. Nu är jag bara lättad att det gick vägen.  Glad över att  ha upplevt Berlin. Insupit feststämningen och hajfajvat halva stan!

3:38:47. inte där jag var men där jag är. Tack kroppen!

I ett annat inlägg ska ni få läsa om min målgångsbanan. Men nu har jag slut på skrivmuskler…

Och ni kanske ändå har somnat…?

 

Race reports

Race report: Vånga Mountain Xtreme 2025

Posted on 14 september, 2025

Mitt emellan Helsingborg marathon och Berlin marathon tyckte jag uppenbarligen det var smart att lägga in en slalombacke. Och idag var det dags. Här är rapporten om att mitt under pågående lopp komma på att det skulle vara jättedumt att stuka foten en vecka innan Berlin. Men också om slingriga stigar, FRÄCKA löparklubbar och om att bli slagen av sin egen man…. (just det där sista lät inte så bra, men ni fattar!)

Vi har en timmes bilresa från Sportstugan till Vånga och det regnar hela vägen. Av någon outgrundlig anledning har jag failat fullständigt med packningen. Jag har varken överdragsbyxor, regnjacka, eller ens en vanlig jacka att ha på mig före och efter. Jaja, man kan väl hänga i bilen ända fram till start?

Det kan man, men det kommer inte att behövas. Lagom tills vi kommer fram sätts regnet på paus och vi kan i godan ro mingla omkring i startområdet utan att bli blöta. I vanlig ordning är startfältet litet och två minuter innan start känns det som vilket busshållplatshäng som helst. Ingen kan ana att det är ett lopp som är på gång att starta. Men alla ser slalombacken…

Som omväxling ska Fredrik springa. Efter två år av DNS är det hans tur att chockas av slalombacken och äntligen testa den bana han tror han kommer att älska. Startskottet går, och vi är på väg. Som vanligt längtar jag efter att första person ska börja gå, så jag också kan börja gå. Man vill ju inte vara först liksom…

Fredrik är 10 meter framför mig i toppen av backen. Det är nu loppet börjar. Det som skulle kunna vara en fejd makar emellan. Men alltså, vi snackar trail. Jag har gett upp redan innan vi startar.

I toppen av backen har jag en känsla av att benen domnat. Kanske lossnat? Eller bara inte finns mer? Det är en läskig känsla och jag får ta det lite lugnt ett tag för att säkerställa att de liksom fortfarande är med mig.

Vi snirklar oss fram på stigar som precis aldrig går vare sig flackt eller rakt. Som den trail-analfabet jag är får jag anstränga mitt huvud till max för att inte snubbla på rötter och stenar. Och här någonstans slår det mig att jag ALDRIG springer trail sista månaden innan marathon. För att det med stor sannolikhet resulterar i en stukad fot. Men den här ”regeln” har jag visst glömt. Och nu när jag kommer ihåg den finns inget alternativ annat än TOKFOKUS.

Första gången jag ser Fredrik är han långt framför mig. Han har hunnit kringla iväg och tillbaka igen medan jag stolpat omkring. Han är långt framför, och jag vet att han myser. För även om jag inte tävlar med honom, tävlar han med mig.

Loppet är så litet att jag mestadels springer själv. Jag älskar det. Slipper bli stressad av att stoppa upp startfältet, eller av någons flåsande i nacken. Ibland kommer någon ettrig orienterare och det är bara att kliva till sidan så är det lugnt igen.

Orienterare förresten. Vet inte vad deras fotleder är gjorda av eller hur de bär sig åt, men de kan alltså springa ifrån mig med flera hundra meter på bara några sekunder. Som i den branta nerförsbacken över ett kalhygge. Släpper förbi en kille på toppen, springer 10 steg och när jag tittar upp igen är han liksom i botten av backen. Flög han? Jag är ju fortfarande nästan högst upp.

Det finns ett kort parti platt mark innan vi ska upp igen. Eftersom jag nästan gått nerför är jag pigg som ett troll och kan maxa den lilla vägen innan det bär uppåt igen. Det är skönt på att få känna lite fart under galoscherna. Lite valuta för maxpulsen.  I uppförsbackarna får man inte mycket fart för pulsslagen. Det handlar mer om överlevnad…

Efter upp kommer ner. En kladdig teknisk historia och nu hör jag någon komma upp bakom. Någon som vill fram och förbi och som kommer att spurta ifrån mig så fort tillfälle ges.

Lägger på ett kol när vi äntligen är på plattmark men på grästuvorna in mot mål får jag se mig omsprungen.

Fredrik har hunnit gå i mål, springa till bilen och hämta min mobil och stå redo för en målgångsbild när det äntligen är min tur. Det går inte att säga annat än att jag dresserat honom väl.

När jag passerar målet utropar speakern ”Anna Nystedt från den FRÄCKA klubben Malmö Gerillalöpare”. Fräckt alltså.

7,5 kilometer på 55 minuter. Det är bambi i terrängen. Men det räckte till en femteplats. Fredrik var 6 minuter snabbare.

Han frågar om det retar mig. Han har ju typ inte sprungit på flera år. Men nej, det retar mig inte. Det är som att han skulle vinna över mig i att byta däck eller skruva trall. Det är tävling på olika villkor och gills liksom inte. Men den dagen han vinner över mig i marathon….