Race reports

Året 2025 började och fortsatte med plantar fasciit. En seg skada som reducerade löpningen till ett minimum. Jag har haft identitetskris extra allt och saknat mitt liv som löpare. Det var först efter Broloppet i juni som jag vågade börja hoppas på att kunna trappa upp löpningen igen. Och idag mina vänner hände det.  Jag sprang ett marathon. Världens bästa marathon. För elfte gången i Helsingborg. I’m back. Jag är en marathonlöpare igen!

Planen för dagen är att springa med 4:00-ballongerna. Jag vill njuta av loppet och inte slita mer än nödvändigt på de ben som precis blivit skadefria och som dessutom ska springa marathon i Berlin om bara två veckor. Jag är fast i min övertygelse, även om alla som känner mig vet att jag kommer att få feeling och inte alls hålla mig till planen. Men det får stå för dem, jag är FAST besluten.

Jag är stirrig i starten. Mest för att jag behöver bära runt på mobiltelefon och hörlurar till en livesändning längre fram. Som gör att jag inte får plats med mina gels. Vill liksom inte cruisa runt Helsingborg med rullväska. Logistiken att lösa detta överstiger min tankekapacitet, men Fredrik  lovar att byta gels mot teknisk utrustning och tillbaka till gels längs banan. I två preppade midjebälten. Nu gäller det bara att han hittar mig i rätt tid till sändningen och kanske ännu viktigare i synk med min blodsockerkurva. Högst olämpligt att behöva äta mina hörlurar när blodsockret dippar för lågt..

Jag är så stirrig att jag glömmer att jag ska ställa mig i startfållan. Kommer in någonstans vid 5:15-ballongerna och inser att jag har en lång väg av armbågande fram till mina ballonger. Jag lyckas en bit men inte hela vägen. Startar någonstans vid 4:30-ballongerna och behöver springa ikapp. Något som ska komma att påverka själva utfallet av den här dagen!

När startfyrverkeriet färgar himlen turkos är det dags att ge sig av. Äta sig fram i startfältet och smälta in i klungan bakom 4:00-ballongerna. Det är lättare sagt än gjort. Det är folk och fötter överallt. Jag kommer inte förbi. Får riskera lårbenshalsen genom omkörningar på kullerstensbelagda refuger, gropiga grässlänter och allehanda trädplanteringar.  Tillslut är jag i fatt och njuter av sällskapet i klungan. Fast det ska bli kortvarigt.

Plötsligt kommer mina instafriends Charlotta och Peter upp bakifrån. De har den farten som jag precis behövt hålla för att jaga ifatt ballongerna, dvs lite snabbare än vad jag tänkt. Farten känns bekväm men framförallt är sällskapet outstanding. Peter får igång varenda millimeter av publiken och vi andra bara suger åt oss. Snackar oss fram genom Råå. Jag vet att det går för fort men jag lovar mig själv att slå av på farten efter livesändningen vid 11 kilomter. Tänker att livesändningen blir roligare med sällskap, men sen ska jag ramla bak. Jo tjena.

Det gör jag inte. Efter livesändningen taktar det liksom bara på. Det känns lätt och vi har kul.  I Ramlösa laddar vi för fest och i Jordbodalen vinkar vi glatt till min kollega som i vanlig ordning kommit ut för att heja. Peter skämtar med poliser, tvingar ungdomar att ta upp händerna ur fickan för att klappa, och ropar högt när jag passerar en tjej med K35 på ryggen, att hon minsann blir omsprungen av en som är 15 år äldre…

Medan han håller låda börjar jag smida en plan. Tänk om jag orkar smygpejsa Charlotta till pers. Utan att hon vet om det. Problemet är jag redan lyckats glömma vad perset var, även fast jag frågade för mindre än en timme sen. Men jag tror 3:45 fixar biffen. Och där någonstans i fjärran börjar ballongerna torna upp sig. Vi ska mata oss dit. Sen ska vi ligga bakom deras ryggar och låta dem ta motvinden. Och sen, sen sticker vi.  I alla fall i min värld. Vad hon själv tänker vet jag inte, men hon känns stark.

Vi har nu tappat Peter. Det märks för att det blivit tyst. Tyst för att han inte jagar igång publiken, och kanske lika mycket för att vi har börjat fokusera lite.

Våra steg är synkade och jag faller in i en underbart flow. Gemensamma steg och en andning som känns lätt och rytmisk. Alla ställen som var pest förra året känns lättare i år. Backarna flackare, grussträckorna kortare.

Plötsligt passerar vi Sofiero. Det återstår en uppförsbacke och sen är det dags för efterrätten. Nerförsbacke och den fantastiska målrakan. Den där jag ska få se mitt namn målat i marken.

Den fantastiska målrakan är förvisso fantastisk men också lång. Benen trummar på i ett bra tempo men nu börjar ändå suget efter att komma i mål infinna sig. Och de där markeringarna var hundrade meter kommer så sällan.

Jag tänker att Charlotta kommer att sticka och vet att jag aldrig någonsin har en spurt. Men tänker också att det hade varit kul att springa över mållinjen tillsammans. Och så blir det.

Utan att ha sett mitt namn pga full fokus framåt står mållportalen plötsligt där. En oklar målgest senare får vi äntligen medaljen om halsen. Hon har persat och jag har bockat av mitt elfte Helsingborg på raken, och återerövrat min identitet som marathonlöpare. DEN glädjen går inte att ta miste på! Därför fnittrar vi oss genom en hel målgångsintervju, innan jag öser beröm över den stackars Chocolattepersonalen och berättar för tävlingsledaren att det tamejtusan var det bästa marathonet ever. För ja, precis så kändes det.

Tack igen Helsingborg marathon. För att ni bara blir bättre och bättre och bättre! Det är nästan sorgligt att jag bara ska springa 19 gånger till….