Browsing Category

Race reports

Race reports

Race report: Malmö Marathon 2026

Posted on 3 oktober, 2026

Så glad att bästa Malmö förärats ett sånt här fint lopp. Idag var det fest från start till mål. Och 6 timmar efter målgång har jag återhämtat tillräckligt med krafter för att orka ta mig upp från golvet och författa dagens race report. Here goes…

Det är en lyx att bo tio minuter från starten. Man slipper tänka ut strategier för bajamajaköandet och kan glida in till startområdet men bara precis så mycket tid tillgodo att man hinner slänga in väskan och ta några uppvärmande steg. Det blir i ärlighetens namn inte så många, det är roligare att mingla omkring på den lilla tid jag har.

Kommer till startfållan och placerar mig helt random mellan 3:15-ballongen och 4:15- ballongen. Ballongerna däremellan är inte på plats men hoppas att de ska hinna dyka upp innan starten. Planen är klar. Köra med 3:30 till halva och sedan utvärdera om det finns mer krut. Om jag inte redan tappat dem vid det laget vill säga.

Med några minuter till start infinner sig ”mina” ballonger.  Killarna jag ska hänga med i minst 21 kilometer. Eller kanske bara två…

Jag är van vid peppiga pejsers som drar igång publiken. De här två är säkert jättetrevliga men pratar mest med varandra. De är så inne i samtalet om den utbildning de läser att jag undrar om de egentligen har koll på klockan. De har de såklart men ändå, men när jag vet allt om just den utbildningen bestämmer jag mig för att lämna gruppen. Bara litegrann…

Hinner inte så långt innan bästa Charlotta dyker upp. Vi hade jordens upplevelse ihop förra året och drömmen hade varit en favorit-i-repris. Men det känns som hon har snabbare ben idag. Jag tänker att jag får hålla ut till slutet av Ribban där jag tror svärföräldrarna ska stå med kameran redo. Men det blir tre fail av tre.

Charlotta behöver knyta skorna och faller bakom. Och svärisarna har dragit vidare till nästa utpost. Ok, två fail. Av två.

Förra året hade jag två förbättringspunkter i min feedback till loppet. Det ena var förvarningar 200 meter innan vätskan. Det andra var bananer i mål. När jag efter 4 kilmeteter ser skylten som säger ”Vätska 200 meter” blir jag glad i själen. Hinner fiska upp en salttablett i god tid och blir inte överrumplad och nära att missa vätskan som förra året. Älska lopp som lyssnar på feedback!

Det är ingen vind i Malmö idag. Hur ofta händer det? Vattnet ligger spegelblankt och det är så galet fint längs vägen runt Ön och hela vägen ner till Sibbarp. Publiken visar lite blandad energi. På vissa ställen grymt pepp och men också de som bara står och hänger, i väntan på just deras löpare. Älskar de som hejar ohämmat. På allt som rör sig. De som skriker ens namn och säger att man ser pigg ut. De får ljuga hur bäst de vill, jag blir glad i själen. Blir glad över alla barn med sina små händer som samlar high fives.  Jag ber om ursäkt om jag missade någon, jag ville verkligen hajfajva alla. Blir glad över alla skyltar med fyndiga texter och älskar när jag får skratta en stund.

Foto: @gabs_running24

Vi har vänt i Sibbarp och är tillbaka samma väg. Hejar på folket som ligger lite bakom och börjar längta till halvmaramarkeringen. Jag springer fortare än planen, fullt medveten om att jag kan få äta upp det. När som helst. Men benen är fortsatt pigga men nu vill jag in i city, möta mer folk.

Banan är omdragen i år och vi snurrar runt Slottsparken både yttervarv och innervarv. Och här finns alla jag känner.  Jag dras med i den galna energin och blir helt andfådd på kuppen. Är det så här publiktätt resten av banan kommer jag gå in i väggen innan kilometer 30. Stay calm.

Strax innan 28 kilometer har jag min enda dipp. Där i Pildammsparken hittar jag svärisarna och blir glad. Hittar även en gel som funkar som värsta dunderhonungen. Dippen blir kortvarig och snart är jag på banan igen. In i city via Triangeln och Gustav. Över sjukaste gatustenarna som får fötterna att skrika. Förbi uteserveringar och sedan över Malmös rödaste broar. Och en turkos.  Sedan en stund har jag börjat räkna ner i form av Onsdagskoko. En onsdags-koko är 7 km och går i ungefär den här farten. Nu är det mindre än en kvar och det borde gå.  Ska bara runda ett snurrande torn först. Och springa en stund åt fel håll innan vi äntligen får vända i en rikting som leder mot mål.

När det är två kilometer kvar kommer en kille upp vid min sida. Han låter som han håller på dö. Han skriker och stånkar och säger att han vill under 3:30. Jag säger att han nog kan chilla lite då, vi har uppskattningsvis 7 minuter till godo. Men han fortsätter skrika och springer vidare….

När jag äntligen når Ribban vet jag att det bara är rakt fram kvar. Platt fin asfalt.  Just där står hejarklacken hejarklacken och jag får gåshud. Det är så himla fint med marathon ändå. Jag har ingen spurt. Det har jag aldrig. Men jag matar på. Steg för steg mot portalen som kommer allt närmare.

Får min medalj. Men ingen banan. Den åt halvmaralöparna upp. Men det gör inget. För precis allt annat var perfekt.

3:22:59 och min tredje bästa maratontid någonsin. På mitt 26:e marathonlopp.

TACK Malmö marathon! Det här var kul!

Aktuellt Race reports

Race report: Helsingborg marathon 2026

Posted on 6 september, 2026

För tolfte gången. Helsingborg marathon. Loppet som ligger mig så himla varmt om hjärtat. Och som levererar VARJE gång.

Jag har planen klar, jag ska starta med 3:30- ballongerna och låta det bära eller brista. Det var två år sedan jag var under 3:30, och efter 7 månader av skada har det tagit ett år att återfå känslan för löpningen. Återfå någon form av form. Jag vill under nu och jag tänker chansa. Jag har ätit kilometer hela året, men inte tränat så mycket fart, och heller inte fått till de där riktigt långa passen. Oklart hur det kommer gå, men jag försöker.

Kommer som alltid sent till starten efter ett sista besök i bajamajan. Klättrar över kravallstaketet i sällsynt graciös stil och ansluter till 3:30-ballongernas fanclub. Snicksnackar med lite löparkändisar innan fyrverkeriet färgar himlen turkos och det är dags att starta maskineriet.

Jag har glömt att värma upp så det känns lite segt den första kilometern, tills smörjmedlet runnit till i lederna. Tänker att dagisbarnen vid kilometer 3 ska få liv i mig. De som är den första riktiga attraktionen varje år. Men alltså, de har fått ledigt. På en lördag! Det är tomt och öde så när som på ett par läskiga hundar på fastigheten innan. Jaja, det får väl gå…

Vi har sidvind/medvind och kilometrarna tickar på. Snart är vi i Råå och vi blir välkomnade av en dam som säger just ”Välkomna till Råå”. Man tackar man tackar.

Helsingborg bjuder på ovanligt mycket vind idag och pejsern håller sina kilometertider oavsett. Det gör att det växelvis är väldigt lätt och sen plötsligt aningens för jobbigt. Jag väljer att låta känslan styra och glider ifrån i medvinden och låter dem komma i kapp i motvinden. Att gömma sig bakom pejsern i motvinden är nämligen ingen bra idé, han har en jätteballong i år och den anfaller en när man kommer för nära. Aldrig går den sönder heller…

Publiken är som vanligt grym. Musik. Pepp. Roliga skyltar. Jag springer på små moln.

I Ramlösa brunnspark cashar jag in den sedvanliga gåshuden och snart ska jag behöva passera Jordbodalen helt utan min kollega som troget stått där varje år sedan 2017. Men i år blir jag utkonkurrerad av en ny bil och får klara mig själv. Det går bra.

Genom Fredriksdal pratar jag med en tjej som gör sin allra första mara. Blir avis på allt hon kommer att få uppleva för första gången. De är något magiskt med det. Att inte veta. Men hon är stark som ett troll. Jag hängde inte med 3:30-ballonger första gången det begav sig, så mycket vet jag.

Hälften passerad. Två platser på banan erbjuder mötande löpartrafik. Superkul att se vilka som är framför och bakom. Peppa varandra och skrika ohämmat så det hörs till andra sidan.

När vi passerar 32 känner jag att jag får en lucka bakåt till ballongen, och den här gången saktar jag inte ner. Jag låter benen gå och ser var det leder mig. Till en fin tid eller till kramp, ingen vet. Jag har nämligen börjat känna av tårna nu. Spretar febrilt för att häva krampen. En metod som jag utvecklat helt själv och som hittills alltid hållit krampen borta.

Med 3 kilometer kvar startar nerförsbackarnas nerförsbacke och jag vet att det kommer att gå vägen. Kilometrarna tickar 10-15 sekunder snabbare än vad farthållaren får springa. Gruppen kommer inte att komma ifatt. Jag kommer att gå in under 3:30. Och nu pirrar det i magen. Jag är tillbaka.

Längs målrakan är peppen helt magisk. Så många jag känner som skriker. Fredrik som skriker samtidigt som han försöker fota men inte har fullt den simultankapaciteten…

Och som omväxling har jag inte en enda gel i handen när jag närmar mig portalen. Jag kommer att ha alla möjligheter att göra en snygg målgångspose. Frågan är bara vilken.

Men jag behöver inte oroa mig. För precis bredvid mig springer en kille i klubbens stafettlag och plötsligt strömmar ytterligare tre klubbkompisar in på banan. Som fyra vilda hundar kommer de ifatt och springer om. Och skymmer hela mig och min målgång. Jag hoppas de fick en fin tid och att de springer lite långsammare nästa år!

3:26:34 blev tiden. Mitt snabbaste marathon i Helsingborg någonsin och en förstaplats i Skånska mästerskapen, K50 (en tredjeplats av K50 totalt)

Fyra sekunder snabbare än vad Strava hade förutspått. Ändå rätt pricksäkert!

Men det är nu det svåraste med ett marathon börjar.

Att ta emot vattenflaskor, bananer, apelsiner, choklad, öl, guldfilt, godis med bara två händer! Kan ingen liksom sponsra loppet med en påse? Jag fick ju tacka nej till bulle med bulle för att jag inte hade fler händer! Och missa denna helsingborgska delikatess som jag faktiskt aldrig smakat.

Snicksnackar mig fram genom målfållan, med siktet inställt på gratis massagen som erbjuds längre fram. Ska bara in på bajamajan först.

Man behöver lyfta foten lite för att komma in och just då blir jag påmind om loppet för något år sedan. Kramp i bajamaja. Det finns typ inget mer förnedrande. Att inte komma ut från en bajamaja. Med guldfilt och allt. Blir kvar i säkert 5 minuter innan jag lyckas sätta ner foten.

På den tiden har kön till massagen växt med några 100% och jag ger upp.

Masar mig ut i vimlet. Kommer ihåg Fredrik, till skillnad från förra året, och letar upp honom för en photoshoot med guldfilt. Det går så där.

Men skitsamma. Jag har bärgat min 12 medalj. Och är så in i bängen nöjd.

Tack Helsingborg marathon för det proffsigaste, snyggaste, trevligaste, mysigaste och roligaste loppet. Ni är bäst. Ses om ett år!

Race reports

Race report: Landskrona halvmarathon 2026

Posted on 22 augusti, 2026

Fredag kväll. Hembjudna till dotterns nyblivna svärföräldrar. Vi pratar om loppet och Fredrik säger att jag säkert vinner tantklassen. Sätter press på den som tänkte slöspringa lite….

Lördag morgon. Alldeles för tidigt. För lite sömn. Tågtabellen är gles och vi är på plats hela två timmar innan start. Det blåser vindar som bara skåningar vet hur kalla de är. Svensk sommar goes Nordpolen och jag fryser in i märgen. Har alldeles för lite överdragskläder och det enda stället jag hittar värme är på är den helt oanvända bajamajan. Förlåt toakön där ute men det kan hända att jag inte stressade där inne….

Jag fryser så mycket att jag seriöst funderar på att ta första bästa tåg hem, men kommer aldrig till skott med den tanken. När vi värmer upp börjar det regna också. Misären är nära, men nu har jag ändå lite löpvärme uppe. Det ska nog gå det här. Ser att Löpning & Livet har en 1:40-pacer och tänker att det blir lagom. Låta någon annan hålla taktpinnen och bara glida med. Sen ser jag Solsidan-Linda och Hanna K. Båda K50. Och snabba. Borde jag rejsa för att leva upp till Fredriks skrytprat? Orkar inte. Jag fryser ju! Och har massa lopp i pajpen. Nej. Skärpning. 1:40-ballonger bli kanon (De har inte ens ballonger, men ni fattar…)

Startskottet går. Jag tar tre steg, ser mig omkring, men hittar inte farthållaren. Hittar inte Linda eller Hanna heller. Var blev alla av? Har jag sprungit åt fel håll?  Hänger på någon annan random rygg som verkar bra. Och lika omotiverad jag var inför loppet, lika pepp känner jag mig nu. Benen går som klockor. Förmodligen för fort men jag är som jag är, sämst på att disponera. Efter ett kort varv i början ska vi två varv på en milbana, som till stor del består av grus. Ingen traillöpare i världen kommer någonsin förstå mig, men alltså, grus är SÅ mycket jobbigare än asfalt. Inget tjong i steget. Men ändå håller jag en konstigt hög fart. Är nerkylning innan start ett partytrick för pigga ben?

Allt är lugnt tills förcyklisten till milloppet passerar. Sen startar stressen. Fasen vad de öser. De första på ett smidigt sätt. Sen kommer flåsarna. De där som krigar sig fram, går på råstyrka där tekniken inte räcker. Jag känner mig som en snigel på lunchpromenad i jämförelse. Lycka är när de slutar passera och jag kan återgå till min bubbla. I bubblan mår jag bra ända till vi kommer ner till havet igen. Plötsligt slår verkligheten mig i huvudet och i gruset tillbaka mot varvning känns det som jag springer mer bakåt än framåt.

Lyckas ta mig till varvning och nu är det bara 10 kilometer kvar. Det ska nog gå det här. Jag tappar fart men känslan känns fortsatt på topp. Men det är ett par sekunder per kilometer långsammare. Vågar inte vända mig om. Har på känn att både Linda och Hanna tuggar in på mig nu. De kommer att rejsa om på sista gruset och jag kommer inte kunna sätta emot. Jag är sämst på spurt och sämst på grus. En dålig kombo.

Ingen kommer. Tar sikte på en killrygg framför och låter honom dra sista biten. Över gräset där tårna lägger in en protest och krampar. Men det är bara är ett par meter. Målet är här. Jag är i mål.

Och inom en minut även Hanna och Linda. Och då vet vi inte ännu att det är just vi som ska dela pallen i tantklass K50.

Väntan på prisutdelning är lång men vi roar oss med photoshoots och byteshandel av målgångsgodis. Byter bort mina gelegodisar mot chips och känner att det är en vinst större än själva K50-vinsten.  Resten av tiden går åt att fundera ut vett & etikett på prispall. Fast jag redan varit där en gång i år lär jag mig aldrig. Är det trean först eller ettan? Ska man hälsa på varandra? Kramas? Sjunga nationalsången ska vi i alla fall inte, så mycket vet jag….

Det är många prisutdelningar innan vår och vi hinner se och lära. Jag hinner också se att jag svettats lite osnyggt på mina byxor och dessutom spillt något kletigt på min jacka. Inget går bort med målgångsvatten. Och jag hinner inte svida om. Det är nära nu och plötsligt hör jag mitt namn. Ettan först. Klättrar upp med risk för mitt liv.  Prispallen är inte dimensionerad för personer med fötter större än storlek 34. Och vajar den inte lite? Ska jag ramla ner nu?

Hanna och Linda kommer upp. Någon att hålla sig i. Tar emot plaketten och gläds att stå här uppe med bästa gänget.

Jag hade med badkläder, men dagen då Nordpolen kom till Skåne var det inte läge. Det blev inte ens en målgångsglass…

Race reports

Race report: Båstad marathon 2026

Posted on 4 juli, 2026

Mitt målsättning är att alltid vara redo för marathon. Ifall någon skulle fråga så där spontant vill jag inte vara den som måste säga nej. Idag testade jag konceptet spontanmara för första gången, och tja… det funkade!

Jag anmäler mig till Båstad marathon 10 dagar innan start. Med en gnagande känsla av att det nog är en dålig idé. Höger hälsena och  höft har strejkat en aning senaste veckan och marathon lär inte göra stordåd i läkning. Dessutom utlovas backar som ju bekant alltid är jobbigt, men allra jobbigast att starta ett marathon med samt kröna kilometer 31-32 med. En dålig idé alltså. Därför struntar jag i det där med uppladdning…

Jag sover för lite hela veckan. Dricker som vanligt alldeles för lite vatten, panikmasserar inte vaderna och knarkar varker magnesium eller rödbetsjuice. Det närmaste uppladdning jag kommer är en uppladdningsglass för att fira min semester. Men jag spelar ruskigt peppig musik i bilen på vägen upp…

Jag har inget negativt att säga om loppet i övrigt, men mängden toaletter lämnar lite att önska. Jag köar till EN toalett i ett omklädningsrum vilket tar sin tid. För nästa omgång (ja, jag gör många varv) hittar jag ytterligare tre toaletter, men det där med uppvärmning hinns inte med. Skitsamma, jag har ju 42 km på mig att bli varm…

Två minuter till start och jag har ingen plan. Ska jag upplevelsespringa, ta en massa fina kort, njuta av naturen och käka våfflor vid kilometer 35? Ska jag springa i 5:30-fart och se det som ett bra långpass? Ska jag springa tillsammans med någon och springa bort alla kilometer utan att märka det? Det enda jag nog är lite säker på är våfflorna…

Starten går. Jag springer lugnt och sparar krafter för backen som enligt säkra källor ska dyka upp vid kilometer två. Då kommer en tjej och springer om mig, alldeles tokanfådd. Hinner tänka att ”det där kommer aldrig att gå” innan hon försvinner i fjärran. Så kommer lutningen och det lutar. I FYRA kilometer lutar det. Sänker farten. Tar man slut här blir resten en tråkig upplevelse.

När backen är slut kommer motvinden som efterrätt. Och precis som vanligt är motvinden sju resor värre för mig än backen. En backe har ett slut. Du ser det och vet vart du ska. Vind tar aldrig slut. Och varför ligger alla bredaxlade killar på kö BAKOM mig? Gissar att det är mer för min klockrena pejsing än för mina breda axlar!

Vid kilometer 14 hör jag fjäderlätta steg komma upp bakom mig. Det är tjejen i den gula tröjan. Hon springer så lätt men andas mer än mig. Ska jag hålla undan här? Eller låta henne springa om. Ökar lite. Min andning är lugn. Hennes är högre. Jag tänker att det borde gå, men det gör det inte. Inte nu. Efter västskan lämnar hon. Med besked. Men det tar inte slut där.

Det blåser hela vägen till Torekov och sen är det skönt att äntligen få byta färdriktning! Vinden i ryggen är balsam för själen. Stegen är lätta, nu är de bara halva kvar. Men vi ska visst genom en kohage.

Blir insläppt genom en grind men orkar inte titta på korna. Jag har fullt upp med gräset, gruset och eländet som plötsligt hamnat under mina fötter. Låter farten gå ner, orkar inte kriga. Ja, faktiskt pyser hela rejs-feelingen långsamt ur min kropp. Varför inte bara jogga i mål? Så får det nog bli. Ska bara över det där sista berget också…

Ett berg i medvind är bättre än ett berg i motvind och jag tänker att halvmaralöparna fått den glassigaste halvan. Den här backen tär inte alls lika mycket som den förra. Dessutom har de placerat fotografer på de två toppar vi ska upp på. Då kan man ju inte säcka ihop hur som helst. Och framför allt, det är ljuvaste asfalt under mina fötter. Race is on.

Skulle ljuga om jag sa att det inte kändes nått. Fötterna smygkrampar lite och behöver springa med spretande tår. Nerförsbacken som följer är för brant för att vara kul. Det är tungt att bromsa. Längtar ner på havsnivå. Ner till våfflorna. Som jag nog egentligen redan bestämt mig för att inte ödsla tid på. Man kan ju göra egna hemma!

 

Fredrik har cyklat omkring längs banan och när jag når våffelstationen vid kilometer 35 säger han åt mig att stanna för en bild, vilket får en arg stockholmsbilist att muttra. Orka stressa på en lördag liksom. Sju kilometer kvar. Jag känner traktorna vakna. Det går inte världsfort men jag känner mig stark och pigg. Tuffar på men längtar efter mål. Det är superfint längs havet. På en lättsprungen grusgång. Jag har kommit ikapp svansen på halvmaran och tankar energi från alla jag springer om. Och dom är många. Men så tamejtusan…

Framför mig ser jag tjejen med gula tröjan. Hon som varit utom synhåll i minst 20 kilometer. Hon ser lite trött ut. Och jag är absolut ingen tävlingsmänniska men….

Fredrik har lärt mig att springa om i hög hastighet. För att ge en känsla av hopplöshet hos den som blir omsprungen. Så jag gasar. Springer om. Lämnar lucka.

Sista biten mot målet delar vi med allehanda lördagsflanörer. Det blir en del tvärstopp och turer ut på gräset för att komma fram, men jag har bara målportalen i sikte.

Kliver över mållinjen på 3:34:49 och är toknöjd. Inga förberedelser, två galna berg och ingen plan. Har jag sagt att jag älskar marathon?  Men kanske ännu mer känslan efter marathon. Den kommer att föräras ett helt inlägg, för jag fattar att ni inte orkar läsa längre nu!