Race reports

Efter att ha varit nervös hela veckan är det skönt att äntligen få riva av plåstret och få jobbet gjort. Av alla aprilväder Österlen kan bjuda på får man ändå säga att årets upplaga av ÖST dragit vinstlotten. Temperaturer mellan 10-15 grader med sol till och från. Shortsen på alltså.

10:00 går startskottet och jag slås av hur tung min vätskerygga är. Den väger två ton och jag fattar inte hur några extra gels och ett par skavsårsplåster kan väga så mycket. Springer ju ofta med 1 liter vatten och har aldrig noterat att det skulle vara tungt. Men nu vet jag. Gels är tunga grejer. Eller nått. Tur att de ska försvinna längs vägen…

Nästan direkt efter start viker stigen ner på stranden. Sand-eländes-stranden. Det här partiet har jag haft ågren för i flera år, och nu ska jag få min ågren besannad. Det är apjobbigt att springa, trots att jag verkligen tar det lugnt. Längst ner vid vattnet är sanden blöt och djup. Jag glider både höger och vänster, men väldigt sällan framåt. Försöker mig upp på det torrare partiet men där sjunker jag minst lika djupt. Maxpuls trots knapp styrfart. Och mjölksyra som jag definitivt INTE borde känna på kilometer 2 av 60. Panik. Känns lite pinsamt att bryta redan nu, men alltså… det är inga positiva tankar i mitt huvud!

Jag är död men har en förmåga att återuppstå. Så det gör jag. Nu börjar det roliga. Fast mark under fötterna that is.

Inser att jag ska springa omkring i 6-7 timmar och undrar vad jag ska tänka på så länge. Kan min hjärna ens fantisera ihop så många spännande tankar? Så här i efterhand vet jag inte riktigt vad jag fördrivit alla timmar med, men när jag slutade räkna hur många kilometer det var kvar gick tiden mycket fortare.

Efter Vik kommer den berömda stenstranden men i jämförelse med sanden är det en barnlek. Lite lekfullt är det också att kravla på alla fyra uppför ett stenparti och därmed lämna stranden för äppelodlingarna. Vi ska ut på den nya sträckningen som stormen Babet tvingat fram. Omdragningen har gjort sträckan längre än tidigare, men med mindre sand.  Lätt värt, så jag tackar Babet i smyg….

Vid vätskan i Kivik förlägger jag mina vantar. Man hade kunnat tänka att det var synd, men jag tänker bara på att det är skönt att slippa ha dem i handen. Jag börjar bli trött i huvudet och är inte smartast i stan. Därför tar det också en halv evighet att fylla mina flaskor och lyckas få ner dem i västen. Samtidigt som hela startfältet passerar. Stressmätaren slår i taket, så här kan vi ju inte ha det.

Cruisar genom Kivik, Vitemölla och Haväng innan det är dags att vända upp mot motvinden. Längs hela banan finns gott om peppiga hejarklackar och funktionärer. Det är bara att suga åt sig av energin för den kommer att behövas. Det känns som det är långt till Bengtemölla där dropbagen finns. Där jag ska byta tröja, äta ostmacka och pausa en stund. Längtar.

Men först ska vi passera ett tåg. Själva höjdpunkten på loppets första etapp. Vi ska klättra upp i tåget och ut på andra sidan. Jag har laddat mentalt för att lyfta mina ben så högt och plötsligt ser jag rälsen framför mig. Utan tåg. Vem har snott tåget????  Tåget är borta och jag kommer att gå i mål utan att veta hur det känns att klättra genom ett tåg. Jag kommer att behöva springa loppet igen för att få veta, och efter sandeländet i starten hade jag ju bestämt mig för att det här var en engångsgrej…

Anyway. Bengtemölla uppenbarar sig och nu är det dags för det svåraste. Att uppbringa mental kapacitet till att fylla vattenflaskor, lägga fler gels i västen, och äta en torr ostmacka med en mun helt i avsaknad av saliv. Jag ska dessutom först hitta min dropbag och sedan komma ihåg att lämna den. Att springa 60 km är en bit kaka jämfört med att uträtta ovanstående punkter med en mycket slö hjärna.

Fredrik möter upp, och skickar i väg mig. Säger att jag får promenera medan jag fikar. Och matar mig med vatten så jag kan sköja ner brödet som finns i hela min mun. Det är en bra insats. Annars hade jag nog varit kvar än. Och kanske fortfarande inte lyckats svälja.

Förra året sprang jag DUO. Stafettklassen. Då sprang jag ut från depån i Bengtemölla med pigga ben. Sprang om ett helt gäng trötta 60K-löpare med tre mil i benen. I år är det mina ben som är trötta och jag väntar mig att bli om sprungen i massor. Men ingen kommer.

Först tänker jag att jag är stark som ett troll. Sen tänker jag att jag förmodligen var sist ut från Bengtemölla. Att hela starfältet passerat medan jag haft kafferep och att det liksom inte finns någon bakom. Jag kommer att bli sist i hela loppet. En läskig tanke, men någon gång ska man väl prova det också…

Direkt efter Bengtemölla är det lätt sprunget. Flera kilometer rakt fram.  Asfaltprinsessan jublar. Det flyter fint över Brösarps härliga backar och hela vägen till Vantalängan och den sista vätskedepån. Där hinkar jag i mig sportdryck och pratar nog lite för länge med funktionärerna. Men de är ju så trevliga! Laddar för de sista nio, som enligt säkra källor i depån, ska vara de vackraste.

Och ja, det är vackert så det knakar. Vitsippor, nyutslaget grönt och en porlande å.

Det är nio kilometer kvar och jag går som tåget. Det kanske var jag som hade stulit det…

Jag tuffar fram på stigarna, uppför backarna, via Hallamölla och en gigantisk vattenpöl vid Alunbruket. Skorna är dyngsura när jag vänder upp för den sista asfaltbacken och mötet med loppets peppigaste funktionär som är strategiskt placerad i toppen.

Förra året kallade han mig sprinter. I år ser det ”oförskämt lätt ut” och han tycker jag ska ta ett varv till! Han säger sig också höra att de redan påannonserar min ankomst i målområdet vilket naturligtvis inte är sant. Men jag låter mig luras och känner mig som en super star.

När jag närmar mig Christinehofs slott från baksidan ser jag en kille framför. Han kommer att förstöra min traditionsenliga bild i trappan till slottet. Bilden som Fredrik varje år tar i förnedringssyfte för att jag alltid ser extremt ospänstig ut just där.

Jag kan inte ha en random kille framför på bilden och behöver spurta om. Spurtmusklerna är inte riktigt hemma men jag räddas av att han börjar gå!

Några sekunder senare är trappan avklarad, och mitt under pågående prisutdelning stapplar jag sista biten över kullerstenarna och in i mål. ÄNTLIGEN!

Efter att ha varit anmäld till loppet minst 3 gånger och alltid bytt ner mig känns det som en seger att äntligen få sätta bock och check för denna distans. Jag överlevde stranden, förvisso med nöd och näppe, och jag tog mig hela vägen i mål. Som sexa i damklassen och etta i tantklassen.

I 6 timmar och 11 minuter har jag sprungit. Utan att tänka på något alls.  Och nu ska jag tamejtusan lägga mig raklång i soffan och äta chips.

Österlen Spring Trail – ett mästerligt arrangemang som vanligt. Tack!

Vånga Mountain Xtreme. En galet härlig historia. Vid kilometer tre tänker jag att marathon är plättlätt jämfört med det här. Jag hyperventilerar och hjärtat slår trippelvolter. Och jag älskar det!

Jag har valt den kortaste distansen, 8 km. En distans jag vanligen inte byter om för men som idag känns helt perfekt! Min hjärna hade inte orkat fokusera längre…

För det här är loppet kräver sin koncentration. Speciellt för en Trail-analfabet med en hyfsat nystukad fot!

Anyway. Vi tar det från början. Vånga alltså. En håla med en slalombacke, en kyrka och just idag skördemarknad och lopp!

Kyrka sa ni? Dessutom oplockad i löparklubbens Kyrkutmaning. Springer dit som uppvärmning och sen är det dags. Slalombacken väntar!

Springer en bit och liksom väntar på att någon ska börja gå. Vill ju inte vara den som viker ner mig först…

Det tar ett par höjdmeter till innan majoriteten överger det där med löpning, och nu känns det legitimt att gå. Skönt ändå. Fast maxpulsen är ett faktum. Och den går inte ner. Hur ska jag nånsin orka ta ett löpsteg!

Tar ett par extra promenadsteg efter toppen. För att samla mig för den tekniska löpning som väntar.

Stigarna är fantastiska och varierar i svårighetsgrad. Jag känner mig som Bambi tekniskt men stark fysiskt.  Spåren av Helsingborg marathon förra helgen är som bortblåsta. Jag är pepp!

Kilometermarkeringarna kommer jättesällan. När 3:an kommer känns det som jag sprungit en mil.  Det ska visa sig i mål att känslan stämmer: det går INTE fort!

Banan är extremt välmarkerad och inte ens jag hamnar vilse, trots att jag ganska snart är ensam. Och dessutom tittar ner i marken…

Efter 6 km kommer en nerförsbacke utan slut. Den är så teknisk att jag går mer än jag springer. Nästan nere hör jag en hord av löpare komma springande bakom. Det går i 180 och jag behöver stiga till sidan och ge dem fritt blås.

Först kommer några killar men det är när tjejen i den gröna tröjan flyger förbi som mina horn växer ut. Det är ju en placering som just passerade. Typ någonstans i mitten av startfältet och helt utan betydelse. Men man styr inte över horn som växer…

När backen äntligen tar slut kommer vi ut på grusväg. Min paradgren. Jag är pigg efter min stolpiga nerfart i promenadfart och nu ska jag visa var skåpet ska stå…

Vevar upp tempot, blåser förbi horden av löpare som precis förnedrade mig. Med sån överfart att de inte ska tycka det är lönt att hänga på!

Adrenalinet sprutar. Jag springer uppför backen, med undantag av korta perioder av gång. Jag är trött så jag håller på dö men älskar det. Jag har kontroll över känslan och god uppsikt över gröna tröjor längre ner i backen…

Men vi ska ner igen. Jag behöver marginal, annars blir jag omsprungen igen. Trailstjärnor i gröna tröjor får man se upp för!

Fredrik sitter i backen ner och tar några episka bilder av en som inte vet var hon har sina armar och ben.

Nu är det slutspurten kvar. På gräs. Det funkar. Jag håller undan. Väljer fel fil i målgången och håller på att åka på ett varv till….

Inser mitt misstag och hamnar tillslut rätt. Cashar in medaljen och hinkar litervis med vatten. Sen hänger vi i gräset till tidens ände. Eller nästan. Det här är så trevligt att vi aldrig vill gå hem. Solsken och dansbandsmusik från Skördefesten bredvid. Jag längtar redan till nästa år!