Bläddra i kategori

Race reports

Race reports

Race report: Lund Runt

Den som inte har sprungit Lund Runt vet inte hur trevligt man kan ha i ett omklädningsrum. Som ett enda stort härligt kafferep tills dess att funktionären sticker in huvudet och säger att det är dags att masa sig ut till start…

lund runt

I omklädningsrummet avhandlas klädval, behov av vätskeväst och rådande väderprognos. Alla tänker olika och egentligen blir jag inte så mycket klokare. Men det är trevligt ändå. Trevligt att träffa gamla bekantskaper och  nya ansikten. Helst hade jag stannat här ett par timmar, men det är visst ett lopp som ska springas också. 28 kilometer runt om hela Lund. Smyger ut i kylan med minsta möjliga marginal tills start. Och plötsligt är vi igång.

lund runt

Den breda startlinjen övergår snart till en smal cykelväg och plötsligt är det folk överallt. Och en hund. Känner mig instängd men det är bara att gilla läget. Och skylla mig själv att jag aldrig orkar armbåga mig fram närmare startlinjen. Proppen löser sig rätt snabbt och vi glider i väg i medvind genom södra Lund. Det tar ett tag innan jag hittar rätt tempo. Oftast brukar ingen annan hålla just mitt exemplariskt trevliga tempo och jag blir alltid ensam i fältet. Idag är det annorlunda. Jag hittar ett helt gäng i lagom fart och vi håller ihop större delen av sträckan.

Efter en lång härlig medvindsraka är det dags att svänga nittio grader vänster och tugga uppförsbacke längs hela östra kanten på Lund. Hanna som har täten i klungan har SÖDERÅSENS FK tryckt på ryggen. Att hon springer på åsar blir helt uppenbart i uppförsbackarna. Då tutar hon på medan vi åkerlöpare får jobba lite.

Trots att jag bott länge i Lund är Östra Torn och Linero alltid ett mysterium för mig. Ett myller av cykelvägar åt olika håll och jag har ingen aning om var jag är. Men de orangea pilarna går inte att missa, inte ens för en sån som jag. Jag springer faktiskt inte en enda meter fel.

I vår lilla klunga på 5-6 personer har tre av oss bott på Norra Fäladen. Här pratar vi bort ett gäng kilometer med att visa varandra våra gamla balkonger och konstatera att vi till och med bott på samma gata.

Vid 18 kilometer gör jag ett ödesdigert misstag. Jag äter chips. Och glömmer att dricka efteråt. Det blir öken i munnen. Den går liksom inte att forma ljud med och  jag får leva med sandpapperfeelingen i hela 6 kilometer innan jag kan prata igen. Möjligen aningens skönt för mina medlöpare.

På sträckan mellan Nöbbelöv och Gunnesbo råder full motvind. Och här finns inte ett enda träd eller hus som skyddar. Jag gömmer mig diskret bakom Hanna och hennes löparkompis och låter dem ta vinden. De är starka som troll så jag skäms nästan inte ens av gratisskjutsen…

Vid sista vätskan försöker arrangörerna lura oss att det är fyra kilometer kvar. Eller ”drygt 4km” som det står på skylten. Men min klocka visar bara 23 km så jag låter mig inte förledas. Tänker att det säkert är 6 km. Men visst, 6 är ju själva definitionen av ”DRYGT 4”!

De som tror att det bara är fyra kvar får fart i benen och lämnar gruppen. Jag som bara har en fart tuffar på och får se delar av gruppen försvinna i fjärran. Jag har en tjej kvar bredvid som jag tänker att jag ska försöka komma före. Det har blivit medvind igen och det är min starkaste gren. Jag får en lucka och ger det en chans. Det känns lite i låren och jag får bromsa igen. Kramp är inte på önskelistan när målet närmar sig. Ser dock till att behålla luckan.

Pga järnvägsarbete är banan omdragen. Vi får ett par hundra meter bonus innan målet äntligen uppenbarar sig. Kliver över mållinjen på 2:18, och med en härlig känsla i kroppen. Sen börjar efterfesten.

 

Chokladboll och mingel. Alla är där. Jag fryser så jag blir blå men har ändå inte riktigt ro att byta om innan jag hunnit prata av mig lite. Till slut får jag ge upp och gå till omklädningsrummet där kafferepet fortsätter.
Precis när jag ska ge mig ut på banan för att heja på dottern med pojkvän springer de över mållinjen och gör mig arbetslös. Vilka stjärnor. Och ganska skönt att slippa cykla i motvinden…

Summa summarum. Lika härligt som vanligt! Och den chokladbollen, lätt värd nästan tre mil!

Race reports

Race report: Yddingeloppet 2021

Jag har packat med tre par skor i bilen, och en hel garderob av kläder. Beslutsångesten har nått nya höjder och jag läser igenom gamla race reports från tidigare år för att komma till någon slags beslut i outfit-frågan.

I alla tidigare blogginlägg har jag klagat över skovalet och fattar därför det tämligen enkla beslutet att köra på trailskor. Fredrik övertygar mig sedan om shorts. Det ser proffsigare ut. Och ser man proffsig ut så springer man bättre, är hans övertygelse. Trekvarts är tantigt enligt dottern och långa tights för varmt. Tunn långärmad till det och saken är biff. Tills jag kommer till nummerlappsutdelningen…

Folk sätter nummerlappen på vindjackor och dunjackor. Alla har långa tights. Är på väg att göra en helomvändning och rota upp längre kläder ur väskan, men Fredrik hindrar mig. Jag tackar honom i 12 kilometer och undrar om tjejen i dunjacka överlevde svettfesten!??!

Med fem minuter till start korvar jag av mig överdragsbyxorna och bländas av de vitaste benen jorden skådat. Det är uppenbarligen inte sommarben jag går omkring med. Och de har nog inte blivit smorda på ett tag. De är så där torra och extra vita som bara ett par riktigt vintriga ben kan vara.  Skit samma, bländar jag någon stackare att springa i diket kanske jag kommer en placering högre i resultatlistan…

yddingeloppet

Starten går. Först uppför på asfalt, sen uppför i skog. En lika jobbig start som alla år. Tempot är ju dessutom mycket högre än på marathon, och jag undrar vad jag gör här?  Asfalttraktorn som trivs bäst när andningen är lite mer kontrollerad. Nu frustar jag som ett ånglok.

Terrängen är lättsprungen även för en asfalttraktor. Så när som ett kortare parti med osköna stenar. Men det är tamejtusan aldrig platt. Det går upp och det går ner. Blir omsprungen uppför och springer om nerför.

Passerar en man med ”GE BLOD” på tröjan som blöder på hela underarmen. Där snackar vi att leva som man lär. Jag håller mig på benen trots ett fåtal feltramp. När en kilometer återstår drar jag en lättnadens suck och gläds åt att snart få andas normalt igen. Men ”snart” är fel ordval. Sista kilometern känns som en mil och målet kommer liksom aldrig.

Hittar Fredrik kravlandes i löven för en snygg tvåhundra meter-kvar-bild och skrattar inombords hela vägen över mållinjen.

yddingeloppet

Det bli ett personsämsta med 2 sekunder men jag är nöjd ändå. Jag vågade trycka på och bli trött.  Jag hade kunnat vara lite mer offensiv och kört om när det blev ledlöpning och kanske skippat vätskan. Då hade jag sparat några sekunder. Men PS är bara ett bakvänt PB, och det räckte dessutom till en femteplats. Man kan fira sånt också! Cappuccino någon?

Race reports

Race report: Helsingborg marathon 2021

Två år senare. Ett lopp. Ett riktigt lopp. Med publik, musik, gåshud och feststämning. Jag vet inte riktigt var jag ska börja, men det här var tamejtusan det bästa på länge!

Helsingborg marathon

Jag anmälde mig tidigt till loppet och fick därmed sälla mig till gänget som fick kalla sig VIP. Vi som får nummerlappen i pizzakartong, och tillträde till bajamajor helt utan kö. Det där med toan är världsklass. Jag är beredd att anmäla mig IGÅR för att få samma service nästa år…

Anyway. Skickar iväg dottern på halvmaran och hennes premiär på distansen. Förkyld igår, skapligt frisk idag. Och med stränga order om att lyssna på kroppen!

Helsingborg marathon

Minglar runt i starten i väntan på min tur. Trettio minuter senare är det dags. De första 24 km ska jag få klara mig utan Fredrik – min ständige supporter och hejarklack. Idag behövs han bättre till dottern. Men han är saknad!

Helsingborg marathon

Jag hänger med 3:45-gänget och löpningen är avslappnad och lugn. När hejarklacken i Råå återigen glömmer sin fantastiska ramsa tar farthållar-Hans över taktpinnen och ropar ut den Råå-ramsa jag förväntar mig just här! Trots att det nog var en fyra år sedan någon faktiskt kom ihåg den…

Jag har lovat mig själv att inte lämna gruppen innan 30 km oavsett hur pigg jag känner mig. Och det är tur, för så här i början känns allt oförskämt lätt. Men det straffar sig alltid att få feeling och springa iväg!

En stund innan vi når Ramlösa hör jag festen! Den som plötsligt försvann 2018, men som återuppstod året efter. Och som 2021 slår alla rekord i gåshud! När jag redan springer på moln upplyft av den fantastiska klacken, steppar känslan upp ytterligare en dimension av livebandet. 13 km gjorda, jag älskar det här. Men känns inte rumpan lite trött?

Det känns som jag springer och spänner sätet och jag försöker slappna av. Vore dumt att trötta ut sig redan. Helt i onödan dessutom eftersom känslan i löpningen fortfarande är väldigt behaglig.

I Jordbodalen får jag sträcka på mig lite extra när jag passerar min kollega som traditionsenligt står och hejar just här. Chefen däremot har bytt position från de vanliga 7 km till 37 km och min huvuduppgift för dagen blir att se lika pigg ut som jag brukar. Men dit är det långt.

Det finns en man som dyker upp med högtalare mest överallt. Med bra musik dessutom. Älskar sånna som honom. Blir lika glad varje gång. Just glad är temat för dagen. Jag känner mig glad mest hela tiden. Glad för publiken, pepp-texterna i marken, skyltarna, duscharna. Och för att jag springer ETT MARATHON. När jag redan vid 18 km har bestämt mig för ”att det här gick ju” och återtagit titeln marathonlöpare, känner jag mig fnittrig i hela kroppen.

Min nya strategi att vika pappmuggen för att inte få sportdryck i hela ansiktet ska visa sig vara en höjdare. Att vika pappmuggen är ett knep som hela löparvärlden känt till sedan stenåldern, men ibland behöver jag lite längre tid på mig att anamma nymodigheter. Jag klunkar både sportdryck och vatten som jag aldrig gjort annat, och precis inget hamnar utanför. Kanske är det därför jag börjar känna mig lite kissnödig…

Funderar på en buske men orkar inte. Tänker bort känslan och fortsätter. Passerar halvmaramarkeringen i Fredriksdal och Kärnan några kilometer senare. DÄR dyker Fredrik upp och jag blir så glad att se honom att jag glömmer fråga om dottern tog sig i mål…

Vid 28 km hamnar jag bakom två löpare med superskön fart. Två kilometer för tidigt lämnar jag 3:45-gruppen och drar nytta av deras flow.

Det håller i ett par kilometer. Sen sticker hon före och han ramlar bak. Jag är ensam. Super-ensam. Inte en löpare någonstans. Jag får pejsa mig själv och gör det med bravur. Jag var ju som sagt en klocka i mitt förra liv. Eller nått!

Helsingborg marathon

Passerar en fantastiskt klack vid 33 km. De bör hyllas till skyarna för sin insats. Dagens andra gåshud är ett faktum. (Fredrik fick också knottror fast han inte ens sprang!)

Springer ensam hela vägen förbi chefen i Laröd innan jag börjar komma ikapp folk. Och nu äter jag löpare!

Helsingborg marathon

Får energi av alla jag passerar och njuter av att känna mig stark på slutet. Publiken kommenterar hur lätt det ser ut och det ÄR lätt.

Mitt största bekymmer är att jag har tryckt ut en gel i handflatan och att livet känns lite klistrigt. Funderar på hur det ska påverka målgesten.

Helsingborg marathon

Vid 3200 kvar börjar nedräkningen i marken. Ett streck var hundrade meter. De tickar fort. Men inte fortare än att jag hinner uppfatta Henke Larsson-statyn som tydligen stått där i alla år utan att jag sett den!

Helsingborg marathon

Jag är ensam på upploppet. Och det är det coolaste som hänt. Alla hejar på mig. Såklart läser de mitt namn på nummerlappen, men jag känner mig som en kung ändå. Jublet, klappandet, grytlocken. Jag vill öka. Jag har för första gången någonsin krafter kvar på målrakan. Trycker på och känner att det drar i hamstrings. Inte värt. Saktar ner lite lagom. Sliter loss de klibbiga fingrarna från varandra och formar ett v-tecken!

Över mållinjen för sjunde gången. Har jag sagt att jag älskar det här loppet?

Helsingborg marathon

Det blev en marathonlång rapport. Som vanligt. Och då har jag inte ens kommit till efterrätten. Ni som inte gillar marathon gör klokt i att hålla sig borta från denna blogg ett par dagar…

Aktuellt Race reports

Race report: Tjörnarparen 50K

Dagen D är kommen. Asfaltprinsessans Tjörnarpspremiär. Skulle hon snubbla på en rot, fastna i ett kärr eller tvingas springa sicksack för att undkomma ett frustande vildsvin?

Kommer till starten med andan i halsen. Toakön var förvisso extremt kort men snitt-tiden per person översteg alla EU-direktiv i världen.

Missar därmed det mesta av minglet i startfållan men hinner uppfatta ganska många kända ansikten innan vi ger oss av.

Starten är lugn och det blir stundtals kö vid trixiga passager. Skönt. Vi ska ju ändå vara ute hela dagen. Och jag är inte den som bangar lite mjukstart. (En tanke som förövrigt aldrig skulle dyka upp på asfalt…)

Det är 11 km till första fikastopp och jag väljer att inte blicka längre fram än så. Terrängen är hittills mycket snällare än väntat och jag känner mig nästan lite flink i trailbenen. Sen kommer granplantagen…

Vi snirklar över bråte och mellan granar på en stig som jag inte förstår hur någon lyckats hitta. Nittiograderssvängarna avlöser varandra och tappar man fokus för en enda sekund så är man lost. Bortkollrad förevigt. Eller åtminstone tills löparen bakom börjar ropa!  Underbart att veta att vi ska genom riset och svängarna en gång till på vägen tillbaka. Då med ytterligare 4 mil i benen och lika många i huvudet.

Stannar till för lite salta-nötter-bonanza i första kontrollen. Tycker vi håller pausen lite kort men blir omkörd av halva startfältet. Alltså hallå, nu var det jättelängesen jag sprang ultra men är inte fika halva grejen? Ta det lugnt fellows, lämna oss inte här med munnen full av snacks!

Andra depån är bara 9 km bort. Förvisso på toppen av en vulkan men ändå, det flyter på bra och vi hinner knappt bli fikasugna!

Strax efter kontrollen börjar Fredrik må illa och känna sig konstig. Jag börjar fundera över spelreglerna. Måste båda bryta om en bryter när man tillsammans-springer? Ska jag liksom casha in min födelsedagspresent själv, utan killen som gav mig den? Schysst liksom…

Men det ordnar sig. Vatten, gel och salttabletter fixar biffen. Han är på banan igen! Med siktet inställt på tredje kontrollen. Sträckan förgylls av en kille som fastnat och tappat båda skorna i leran. Jätte-elakt att småfnissa men han skrattar själv så det känns okej. Och nu har jag börjat drömma om falukorvsmackor!

Tyvärr finns inga mackor i kontrollen som kommer. Inga pannkakor, hamburgare, vedugnspizzor eller semlor heller. Saltlakrits får agera substitut för hela min matdröm och det straffar sig. Jag försöker tugga fem bitar samtidigt och plötsligt sitter överkäken ihop med underkäken. Jag har lakrits överallt och tänker inte le om jag ser en fotograf… Jag har ett reservförråd av energi runt varje tand som räcker minst till julafton. Jag som inte ens gillar lakrits!!!

Sista milen gör ont. I fötterna. Det är en kombination av kramp, Mortons och trötta anklar. Grusvägen med stora hårda stenar gör ont i varje steg. Vi sprang på samma väg i början men då noterade jag inga hårda stenar. Vem fasen har lagt dit dem medan jag var på lakritsparty? Ont gör det i alla fall och nu tappar jag humöret för första gången. Vill springa på bomull men det finns visst inga bomullsängar i Tjörnarp. Nedräkning pågår.

Det är lättsprunget sista biten och en snajsig trappa som ska besegras, men sen är vi där. Hand i hand över målgångsmattan som tar oss rätt in i ett svettigt tält med den mest fantastiska kakbuffé. Fast det där med hand-i-hand var inte sant. När man varit gifta i 20 år sysslar man inte med sånt, då låter man tydligen inte heller frun vinna utan norpar familjesegern med en sekund! I loppet som var hennes födelsedagspresent!

Jag är för trött i huvudet för att fatta vilka kakor jag ska äta. Bland vegan- och laktosskyltar hade jag behövt en SMÖR-skylt. För just nu är det smör jag är sugen på…

Avslutar äventyret på bästa sätt i Tonårs-cafeéet med ostmacka och mingel. Känner mig mer som pensionär än tonåring men jag får komma in ändå!

En lång dag är till ända. Asfaltlöparen har överlevt och fått mersmak. Det var ju kul det här!  Nu återstår bara att ta sig 500 meter till bilen utan att frysa ihjäl. En större utmaning än vilken granplantage som helst!