Sedan vi hoppade av som arrangörer av TGS har loppet flyttats och sedan några år tillbaka går banan alldeles i närheten av vår Sportstuga. Jag har hittills inte lyckats hålla mig hemma när loppet går av stapeln, men efter att ha sett årets bansträckning kunde jag inte hålla mig från att testa den i efterhand. Sex dagar efter loppet hade jag dessutom hjälp av markeringar i marken som ännu inte hunnit regna bort. Lysande!
Jag har laddat ner banan i klockan men har också en backup-karta i handen. För att jag vet att klockan har svårt att hänga med i svängarna i skogen. Dessutom är det bra att veta vilken av de redan befintliga lederna som banan går på. På så vis behöver jag inte hålla koll på varenda sväng, utan bara NÄR banan sedan avviker.
Banan startar vid Trädhuset i Hovdala. Hela stället kryllar av glassreklam och jag har redan målbilden klar. Jag ska överleva rundan och sen slå mig ner på en bänk och äta glass. Ett lysande upplägg. Men jag är ärligt och uppriktigt lite nervös. Jag har hört ryktas om branter så branta att det finns rep att hålla sig i. Och så rötterna och stenarna som alltid är jobbiga för den asfaltlöpare som tycker gruset i Pildammsparken är själva definitionen på trail….
Anyway. Det är dags att börja röra på påkarna. Banan börjar på smal stig nerför. Inte min paradgren. Hade jag befunnit mig i loppet hade folk sprungit över mig här. Men jag känner området och vet att om jag bara överlever den här stappliga nerfärden så väntar ett långt parti med grusväg och fin snirklig terräng.
Det är underbart när grusvägen tar vid. Jag ägnar de lättsprungna kilometrarna till att ladda mentalt för backarna i Tormestorp. Speciellt den med det beryktade repet. Kommer jag ens att ta mig upp?.
Jag har tagit mig upp på den här höjden från annat håll tidigare och den här vägen känns faktiskt lite snällare, repet till trots. Banan har avvikit från ordinarie leder och jag är nervös att jag ska komma vilse, men loppets markeringar visar vägen med all tydlighet. Jag kommer faktiskt bara fel två gånger på hela rundan, och det är inga stora vilsespring. Gott så.
Jag passerar en mast innan det är dags att rulla neråt. Om uppförsbacken var brant så har nerförsbacken betydligt snällare lutning. Det går faktiskt ganska fint att rulla ner.
Vid 13 kilometer är det skyltat för utsikt. Tror nog ingen i loppet tog sig tiden till att kika, men jag tävlar ju inte så jag passar på att klättra upp och slänga i mig ett par Jollos. Det var dagens bästa beslut, för snart ska banans mest utmanande del visa sig.
Utmanande för humöret that is. Det är varken brant eller stökigt underlag. Det är övervuxen stig. Banan har avvikit från den blå leden, bytt vanlig stig med en ”stig” som går lite närmare ån. Den idén var kanske god i mars innan det började växa. Nu slåss jag med tistlar, nässlor och meterhögt gräs. Det svider på benen och jag tappar humöret för första och enda gången idag.
Jag är på väg mot Hovdala slott nu. Och efter träskmarken är det underbart att komma ut på grusväg och en jättelång gräslöpning innan jag svänger ner mot slottet. Här utanför står fåren och betar och det är ungefär den enda publik jag har idag. De ser dock måttligt intresserade ut och tjoar inte nämnvärt när jag passerar.
Hittills har banan mest gått på Höjdarnas Höjdarled men efter att ha passerat slottet är det Jakten på Gullspira som banan i huvudsak går på. Och jag vet att den är mycket snällare. Känns gott nu, med 20 kilometer i benen.
Backarna är färre och stigarna lite snällare. Utmaningen denna sista del är främst spängerna som jag håller på ramla av mest hela tiden. Det är som om hela kroppen styr höger och jag får springa med armarna rakt ut i sidled för att hålla balansen. Har sällan känt mig så mycket som ett flygplan som just där.
Strax efter 25 kilometer tar stigarna slut och jag kommer ut på asfalt. Ja, du hörde rätt. Asfalt. Och eftersom jag är lite feg i terrängen och håller tillbaka känns det underbart att få sträcka ut benen lite. Jag känner mig distansen till trots riktigt pigg!
Det kunde ha varit en enda lång räserväg till målet men såklart ska vi ner för en grusväg först. Bara för att få en lång uppförsbacke på gräs som avslutning på kalaset. Men alltså, det gör inget. Jag känner mig pepp. Bring it bara liksom.
I mitten av backen säger klockan att banan är slutförd men så är det såklart inte. Han jag snott filen av har dolt sista 200 meterna, och jag får frilansa lite. Ja det krävdes ingen större hjärnkapacitet för det eftersom det bara var precis rakt fram. På vägen dyker Fredrik upp, men här kan jag inte stanna. Nu har jag bara lite nerför kvar och världens gladaste ben.
Han får snällt komma efter. Och som den tankeläsare han är har han såklart glass med. Slutet gott allting gott. Ja, början och mitten var fint det med. Allt utom tistlarna var faktiskt världsklass.
Trail Genom Skåne. TGS. Dagens tips för dig som gillar trail. Finns som 10 km, 35 och 60 också. Fast 25 (som blev 27) kändes väldans lagom!
