De flesta människor känner inte igen mig i människokläder. Och det är ju inte så konstigt med tanke på hur sällan de används. Vad värre är: igår kände jag inte igen min egen dotter! 

På parkeringen utanför gymmet står två cyklister. Camilla och jag är ny-yogade och nyfikna på vilka de är. En cyklist på en parkering i Kävlinge kan ju vara hur spännande som helst!

– Välbekanta kläder, säger jag. Sånna har jag också!

Camilla tycker att cyklisten är lik mig men inte ens då reagerar jag. Trots att cykeln är misstänkt identisk med min egen…

Det visar sig vara min egen orienterardotter som blivit wild and crazy och tagit en premiärtur på cykel. Och i tajta cykelkläder ser hon ut som vilken cyklist som helst. Jag har inte en chans.

Hon är liksom noppiga nylonbyxor och randiga knästrumpor för mig, och tanken finns inte i min sinnesvärld att hon på en eftermiddag skulle förvandlas till cyklist.

När jag tänker efter är hon nog mer lik mig än sig själv….

Råkade spontananmäla mig till Köpenhamn marathon nästa år. För att…

… jag inte hunnit träna någon fart i sommar heller, och kommer få springa bakom ballonger med höga siffror i Helsingborg. I maj kanske det ser annorlunda ut. Då kanske jag kan hänga på en snabb-ballong. Innan semesternjutarrundorna fullständigt tagit över min existens och förvandlat mig till en mycket bekväm sköldpadda.

… det är roligt att tävla i snabbanmälan och se om man lyckas knipa en av de 1000 rabatterade platserna innan anmälningssystemet brakar.

… jag blev pepp av mitt eget insta-inlägg och alla era kommentarer. Vill ju inte missa festen om så många ska dit!

…Köpenhamn är asfalt och platt. Som bomull för själen!

…det finns god cappuccino att festa loss på när man är klar!

…tiden går superfort när nerräkningen mot loppet börjar samtidigt som man inser att man inte tränat någon fart! Och pang så är man av med vintern!

…det kliar i klickfingrarna när jag har vilodag.

Så. Jag är anmäld. Vem mer?

Detta inlägg är ett försök att glömma att det nu bara är 18 dagar till Helsingborg marathon trots att det var flera år kvar när jag anmälde mig. Att anmäla sig till maraton är värsta knepet om man vill att tiden ska gå fort! Fortsätter jag så här är jag snart pensionär! Någon som vet vilken som är den snabbaste rullatorn på marknaden…?

Skillnaden mellan semester och jobb är att man behöver hitta luckor till träningen. Att liksom inte hela dagen ligger öppen att välja fritt. Redan i morgon blir det jobbigt…

Morgonluckan:
Mitt traditionsenliga Body Pump är framflyttat en halvtimme till 07.15. Det gör att jag kommer sent till jobbet och onödigt sent hem. Har en tid att passa i andra ändan. Dessutom måste jag packa väska och ladda om nu på direkten. När jag precis kommit hem från spinningklassen och tycker sängen känns mjukare än en bodypump-stång.

Lunchluckan:
Mycket logistik och missad lunch med kollegorna. Funkar bara för löpning då gymmet närmast jobbet inte erbjuder något fancy. Men det var ju det där med lunchen, vi har ju så mycket att skvallra om nu när alla är tillbaka från semestrarna…

Eftermiddagsluckan:
Springa hem från tåget. Fast jag har ju lovat mig själv lite fart i benen på nästa löppass, och jag lyckas aldrig uppbringa fart när jag springer direkt från jobbet. Då när jag är trött, kissnödig och hungrig…

Kvällsluckan:
Efter yogaklassen. Inte optimalt. Då brukar jag ju vara som allra mest redo för soffan.

Äsch vet ni. Det finns ju inga bra alternativ. Jag tror jag struntar i det. Vila ska ju vara bra för kroppen har jag hört. Och om jag inte räknar fel var det ett tag sen.

Vila alltså. Det kliar lite i kläderna men det ska faktiskt bli skönt.

Semestern är snart slut för denna gång, och nu återstår bara en middag och en god natts sömn innan vardagen tar vid. Men jag är boostad med energi och redo att kavla ärmar. Kanske också lite redo att vila benen. För semestern har varit en enda lång springbonanza. Och vet ni, jag tror tamejtusan inte ett enda av passen har skett i Kävlinge. Kanske är det just det som är själva definitionen på semester, att inte springa hemma!

Jag har sprungit längs hela kusten från Mölle till Lödde.

Jag har sprungit från Ystad till Simrishamn.

Jag har sprungit i Lund och i Landskrona.

Jag har sprungit i Halmstad.

Det svåraste med att börja vardagen blir inte att gå till jobbet. Det blir att återgå till rutinrundorna. De blåsiga rundorna på den evighetslånga cykelvägen bredvid bilvägen. Rundorna man kan i sömnen men som är så behändiga när tiden är knapp. Men det tar vi då. Nu njuter jag av den runda jag avslutade sommaren 2018 med. Den kan jag leva på till våren 2019. Minst. Fast lamor var tamejtusan lite läskigt…

Vi ville ha revansch på vår mindre lyckade övernattningsplats förra helgen, så vi drog till Österlen. Igen. Men inget tält utan löpning… 

Fredriks ben har satt maxgräns på 90 minuter. Lyckligtvis är de lite flexibla för på 90 minuter har vi knappt tagit oss ut ur djungeln vi råkat hamna i.

För en orienterare är all terräng springbar. Inte för mig. Jag trasslar in mig i majsfält, snubblar i björnbärsris och får stora skälvan när jag ska hoppa över elstängsel och vattendrag. Därför tar det lite tid.

Ännu mer tid tickar i väntan på att miljoner kor (med horn…) ska flytta sig från vår färdväg. Man får inte ha bråttom.

Av orienteraren lär jag mig att en blå sjö på kartan inte alltid är en blöt sjö i verkligheten, utan lika gärna kan vara en massa gröna sjöväxter, om vattnet råkar ha torkat ut.

Av besserwissern lär jag mig att inget han påstår är en fråga, och att jag lika gärna kan låta bli att undra om han tänker rätt.

Men det är skönt att veta att man är aldrig längre än ett björnbärssnår från rätt stig. Ifall besserwissern av en händelse trots allt tänkt lite galet…

Och galet blev det. Det blev jättemånga minuter för mycket. Vi landar på 19 kilometer, men sånna galenskaper gör mig inte det minsta!

Nu är vi installerade i tältet med regnet smattrande mot tältduken. I morgon väntar jordens soluppgång. Måtte inga partajande tyskar stå i vägen. Fast det verkar mer troligt med en ko…