Cykling och löpning är typ samma för mig. Utomhus, långt och gärna med fika. Löpningen har fördelen att det inte uppbringar ens en tusendel så mycket snor, men cyklingen har också sina fördelar:

1.  Man kan fika mycket mer utan att det skumpar i magen.
2. Cykeltröjan alltså. Den rymmer allt. Som Skalmans skal liksom. Du kan lasta ett halvt handelsfartyg därbak utan att behöva bekymra dig om att det skumpar. Och det gjorde vi igår….

Gårdagens cykeltröjor innehöll förutom den sedvanliga regnjackan och nödprovianten även handsprit, Resorb och  Ipren (panikshoppad pga Fredriks plötsligt uppkomna nackspärr). Dessutom en bit lagom kladdig pizza…

Pizzan kan tyckas en smula underlig men alltså,  lunchpizzan på Byvägen 35 i St Olof är to die for. Och orkar man inte hela vill man liksom ha med den hem som kvällsmat. Eller i alla fall tågföda.

Vad är det konstigaste du har haft i bakfickan?

Jag har ådragit mig en skada som förvisso är extremt tråkig men väldigt praktisk…

Min fot kan cykla obehindrat men är ytterst känslig för rörelser i sidled, okontrollerade rörelser, promenad i cykelskor och extra vikt.

Därför lever jag som värsta proffset. Cyklar till vägs ände, njuter hela vägen, och vilar i gräset när Fredrik hämtar mat eller fyller på vattenflaskor. Och när det är dags att kånka cyklar på tåg, i rulltrappor och trappor utan rull, så tittar jag besvärat på min fot och erbjuder mig att bära hjälmarna istället!

En skitskada it is, men lite nytta kan man allt ha av den…

Vi ska cykla den årliga turen till Halmstad men utgången är oviss. Gårdagens springförsök totalkvaddade foten och jag har inte kunnat stödja på den sedan dess…

Men cykel är tillåtande. Man kan i det närmsta vara en skrothög av trasiga kroppsdelar och ändå cykla! Så det är värt att chansa. Jag har förberett både mig själv och Fredrik på att cykelturen kanske tar slut innan vi ens kommit ut från kvarteret.

Upptäcker fort att det funkar att cykla. Som alltid. Det är runtikringet som blir problem. Jag kan inte klicka ur foten utan Fredrik får bända loss den när vi stannat. Jag kan inte gå i cykelskor. Jag kan inte lasta på vikt på onda foten i ett frånskjut när vi ska korsa vägar efter stoppskylt. Därför blir dagens utmaning att stanna så lite som möjligt.

Men plötsligt kommer en bom som tvingar mig att stanna och kliva av. Bocka mig ner och krypa under. För att komma till vägen som GPS:en vill. Det är ett konststycke som kräver maxkoncentration. Kanske tänker jag att det ljud som plötsligt uppkommer är någon slags fanfar över min bedrift, fast alltså…det låter mer som ett inbrottslarm!!!

Vi kommer till en ny bom och får göra om proceduren för att ta oss förbi. Vänder mig om och läser ”Fabriksområde. Obehöriga äger ej tillträde”.

Blir nervös av tjutandet och väntar mig polisutryckning extra allt. Är beredd att lägga i en högre växel. Då ser jag att Fredrik ställt sig i en buske för att lätta på trycket… Hur tänkte han nu?

Ser rubriken framför mig. Aftonbladets löpsedel. ”Cyklist ertappad med brallorna nere”

Glömmer foten och slänger mig upp som värsta Fantomen på cykeln. Och slutar inte trampa förrän larmet tystnat i fjärran…  Hallandsåsen som väntar  lyckas inte uppbringa ens i närheten så hög puls!

I Halmstad är vi ensamma. På en av de typ tre soliga dagar sommaren 2020 har att bjuda, är folk på stranden. I staden råder det totala lugnet. Ingen kö till kaffet, och inga flanerande semesterfirare i vägen när vi cruisar genom stan i jakten på glass.

Cyklingen till Halmstad var lätt. Utmaningen är tågresan hem, och alla förflyttningar mellan perronger med cykel och stukad fot i cykelskor. Hade fasen varit lättare att cykla tillbaka…

Men det tar vi nästa gång!

Ägnar regniga dagar åt att sälja grejer på Tradera. Har hittills blivit av med två vandringsryggsäckar från 90-talet, ett par oanvända trailskor och ett par Fjällrävenbyxor. Nu har turen kommit till vänsterfoten…

Bättre begagnad vänsterfot säljes. Ca 47 år gammal men i bra skick. Varierande färg på tånaglarna och viss förekomst av förhårdnader. För tillfälligt ur funktion men kan lagas med kärlek och tålamod.

Ja ni fattar. Jag har provsprungit. Kom en bit längre än förra rekordet på 150 meter. 2×2 km och sen tog det stopp. Hoppas nån köper foten så jag har råd att skaffa en ny. Det där med tålamod verkar inte vara min grej.