Aktuellt

Lita aldrig på gummiklubban

Det känns som vi jobbat konstant i en vecka, ändå är det inte förrän idag den stora gummiklubban slår till. När allt är över och förbi.

Jag vaknar med huvudvärk och känner mig bakis. Har svårt att fokusera och vill bara lägga mig på soffan. Tragglar mig igenom arbetsdagen och ställer in Body Pumpen. Har inte förmåga att uppbringa någon kraft. Tror jag.

Väljer slöjogg istället. För att solen skiner och att den kanske kan ge mig energi. Slöjogg ska det bli. Så sakta att klockorna stannar.

Men så händer det sig att kroppen inte alls är i samma katastrofala form som huvudet. Benen är pigga och utan att fråga huvudet om lov, ger de sig av på egna äventyr. Kilometrarna tickar på och det går liksom bara fortare och fortare. Jag hinner inte med men låter dem hållas.

Plötsligt har jag sprungit 15 kilometer och snabbt har det gått. Benen har efter en veckas hjärnstress och kraftigt minskad löpmängd liksom piggat på sig till oigenkänlighet. Var det ens mina ben som sprang, eller hade någon lånat ut sina? Jag fattar inget men det var våldsamt kul. Och huvudvärken försvan…

Aktuellt

Race report: Stävie Trail 2024

För sent kommer jag ihåg att Fredrik förra året lovade att jag skulle få ledigt på tioårsjubileumet. För att för första gången ha möjlighet att springa mitt eget lopp och smaka på min egen medicin. Det är först när jag ska skicka iväg de första startgrupperna, iklädd dunjacka och vandringsbyxor, som en av löparna upplyser mig om att jag ju ska springa. Men det hade visst både jag och Fredrik glömt…

Vi är på plats vid 06:30. Det duggregnar och är kallt och rått. Sånt där väder som bara Skåne kan bjuda på. Detta trots att SMHI lovat 12 grader och sol. Fredrik sticker ut på banan direkt för att se att allt står kvar. Det gör det inte.  En sur gubbe (enligt säkra källor som sett honom) har roat sig med att slänga ut pinnar och avspärrningsband i skogen. Jag ger upp hoppet om mänskligheten och håller tummarna att det ska få sitta kvar tills alla är i mål.

Medan Fredrik cyklar rundor och återställer banan, sitter jag i 6 olika bajmajor och klistrar upp reklamskyltar. I vårt lopp kan man nämligen vara bajamajasponsor och då får man reklamen i ögonhöjd på de som sitter och värmer sig där inne. Briljant.

Tävlingsområdet växer upp medan folket strömmar till. Nummerlappar delas ut och allt flyter fint. Barnen värmer upp och ger sig iväg.

Snart är det dags för de ordinarie loppen. Jag är nervös för hur den nya jubileumsdistansen 21 K ska fungera. Kommer folk hitta rätt? Kommer de gilla vattengravarna och den knallbranta backen som kräver att man kryper för att komma upp? Och kommer sura gubben ha hunnit ut igen och förstört allt?

Allt flyter. Utom musiken. Den strular och sprakar. Men skitsamma. Folk kommer i mål med lera upp till rumpan och ett leende från öra till öra. Alla vill berätta om sin upplevelse av gyttjebadet. Jag lyssnar och njuter. Folk jämför skitighetsgrad på strumporna och tar bilder med lera i pannan. De som sprungit många av våra tidigare lopp säger att det är är bäst hittills. För att det blev nått helt nytt med vattnet. En snackis extra allt.

Innan vi åker har vi sagt att vi aldrig mer ska köra 21 km. Att det ska få vara en engångsgrej – som råkade ta 200% mer tid och kraft än vanligt.

Sen kommer recensionerna. Om distansen som alla älskade. Och önskemålen om att det väl kommer tillbaka nästa år igen!

Jag är lättsmickrad men trött. Om ett par dar har jag glömt att jag var trött. Så det kommer säkert igen. Fast det var en engångsgrej…

Först måste vi bara låsa in sura gubben. För när vi plockar ner snitslarna efteråt har han tamejtusan varit och rivit ner avspärrningarna igen!

Till dig som var där. Som sprang eller var funktionär. Som sponsrade eller som hejade. From the bottom of my heart – TACK!

Aktuellt

Livstecken

Klockan är 21:32 och jag tar mig dagens första paus. Ett tre minuter långt blogginlägg för att hälsa att jag lever.

Sedan i måndags har bloggen legat öde medan jag gjort minutschema för mina funktionärer, jobbat på människojobbet, ätit hämtmat, haft två nummerlappsutdelningar och vilat mig i form.

Jag har trånande tittat på alla löpare och längtat ihjäl mig efter en runda i solen. Och i morgon ska det ske. Rundan. Fast i beckmörker. Mellan kl 6 och 7 har jag tagit mig en lucka. Innan jag ska ut i skogen och sätta upp pilar, snitslar och kilometermarkeringar.

Jag har också planerat in en paus på Löplabbet på vägen hem. För att unna mig ett par löparskor. Om det vet Fredrik inget.

Men jag har det som morot för att häfta pilar i dubbel speed och komma hem i skön tid för att fortsätta jobbet med att laminera skyltar senare på kvällen.

Och idag har jag lärt mig något konstigt. Vanliga människor vet inte vad en buff är. De tror det är något för barn…

Snabbt incheck och utcheck. Vi hörs när vi hörs.

Aktuellt

Många bäckar små…

Race week har börjat. Jag äter med vänster och skriver speakermanus med höger. Räknar medaljer och svarar på mail. Från folk som svarar på vårt mailutskick med startnummer, och undrar var man hittar sitt startnummer….

Anyway. Det finns inte tid för några längre löppass. Men många bäckar små….

Hittar en lucka i måndagens schema och klämmer in 6 km mellan jobbjobb och Stäviejobb. Egentligen är det mest för att solen gassar genom rutan och jag ser folk i t-shirt där ute. Vill. Inte. Missa. Våren.

Väl där ute inser jag allt folk klätt av sig för fort som vanligt. Det är inte alls speciellt varmt, men allt blir fint i solljus så det gör liksom inget.

Nu laddar jag för nya små bäckar. Och ett helt jobbmarathon mellan fredag och söndag. Det här ska bli precis så där jobbigt och superkul som det är alltid är. Måste bara köpa lite guldfärg till trämedaljerna som inte alls levererades så guldiga som jag ville ha dem. Har man sprungit alla tio loppen förtjänar man obegränsat med bling!

Har du sprungit i t-shirt idag?