Fick feeling på en tre kilometer lång raksträcka i morse. Bara älskade det raka, monotona nötandet.  En fot framför den andra, utan distraktioner.  Så nära löpband man kan komma utomhus. Hur kommer det sig då att jag inte har tålamod mer än två minuter på ett löpband?

Jag springer på den evighetslånga rakan och känner maskinen vakna i mig. För varje steg känner jag mig starkare och starkare. Det är kallt och  mörkt, och jag möter knappt en enda människa. Jag blir nästan fnittrig i magen av känslan. Lite berusad så där på morgonkvisten.

Så börjar jag fundera på det där med löpbandet? Varför är det så himla tråkigt? När det här är så himla skönt. Det är ju typ ändå same same.

Stegen är samma. Monotonin. Men här ute tittar jag på en himmel som skiftar färg från becksvart, till lite mindre svart, till yttepyttelite blå och till hoppet om en ny härlig dag. På gymmet tittar jag på en nyhetssändning utan ljud.

På min långa raka är jag ett med min andning och mörkret som omfamnar mig. Här finns inga skrikande siffror som säger hur fort jag springer eller hur många kalorier jag bränt.

Så länge jag bara har någon endaste liten sträcka med barmark kommer jag välja ute alla gånger av alla.  Jag kräver inte mycket av vintern alltså, men så kommer SMHI med detta:

Är det nu det ska ske? Är det i morgon bitti jag ställer mig på bandet och tittar på nyheter utan ljud?

Det fanns en tid när vi sprang långt ihop. Äventyrslöpningar med eller utan övernattning. Små utflykter i vardagen, som Skåneleden varje fredag efter jobbet. Men skador kom emellan. Antingen mina eller hans.  Och nu tyckte visst Fredrik att det fick vara nog. Han ville plötsligt utflyktsspringa. Långt. Med ryggsäck och fika på vägen. I det fria…

Tanken är god, men fika i det fria känns sådär. Löparklädd och svettig överlever jag inte många sekunder i minus fem, och än mindre hinner jag äta den medhavda mackan innan jag frusit hjäl.

Jag kommer med ett inte fullt lika idylliskt motförslag: Höjdarnas höjdarled med fika i bilen efter halva. Leden är 22 kilometer och går som en åtta. Startar man i Boketorp har man två loopar framför sig, och bilen strategiskt placerad när man kommit halvvägs. Han nappar! Fika i bilen is da shit.

Vi har olika styrkor. Trail och nerför är inte mina. Platt och asfalt är inte hans. Hade vi sprungit tillsammans hela vägen hade vi förmodligen inte varit framme än. Nu växelkör vi lite. Jag springer före när marken är platt, han gasar om när underlaget blir svårt. Ett sicksackande genom tillvaron som båda är nöjda med. Även om vi inte får så mycket sagt…

Banan är kuperad och den 500 höjdmeterna som ska avverkas motsvarar ungefär hela årsransonen för en Malmöbo!  Idag kräver den dessutom extra uppmärksamhet då stigen ligger gömd under både löv och snö. Att det inte blev fler felsteg får räknas som ett under.

När vi når bilen har det precis börjat snöa. Vi dricker te och äter en macka medan snöklegget lägger sig på framrutan. Stjärtvärmen värmer gott och helt ärligt har jag inget större sug att ta mig ut på andra loopen. Det har inte Fredrik heller. Hans ben har checkat ut men han är fast besluten om att inte ge upp. Vi delar in kvarstående sträcka i tre delar: uppvärmning 3 km, trail och uppför extra allt 3 km, och slutligen nerför 3 km.

Det funkar. Och snart är vi tillbaka vid bilen igen. Solen har trängt igenom och allt är så där fint som bara snö och sol i kombination kan vara. Älska snön, när den får ligga vit och inte slaska bort!

Men höjdmeterna har tagit ut sin rätt. När jag sitter här och skriver hörs djupa snarkningar från sovrummet. Undrar när han vill sällskapsspringa nästa gång….

Vi har en dejt planerad på nyårsdagen, en lugn runda i Bokskogen med mat efter. Att hitta ett matställe dagen efter nyår är en utmaning och efter grundlig research har vi till slut hittat några alternativ som inte stavas kebabpizza. Men så kommer vädervarningarna. Förutom helt mainstream regn och blåst ska det visst bli ishalka också. Och vi vill ju inte hamna i diket på årets första dag. Borde vi ställa in?

Det visar sig att västra skåne är förskonat från halkan, och vi kommer att kunna åka. Men regn och 22m/s, vill vi ens?

Den frågan är enkel. För jag har som alla andra år ett nyårslöfte att vara utomhus en timme om dagen. Och springer jag inte kommer jag behöva gå ut och sätta mig på en bänk, frysa ihjäl på en promenad eller cykla runt i Malmö som förra året. Alla alternativ känns värre än att springa i en skog skyddad från vind. Vi kör.

Möter upp Ingmarie och Anders och delar upp oss efter dagsform. Jag och Ingmarie springer 10:an, Anders tar 7:an och Fredrik promenerar Dansbandsslingan och Sagostigen, avsedd för barn i förskoleålder….

Passar på att testa funktionen på min nya jacka från Liitegard som sägs vara regntålig. Det håller måttet. Jag fryser faktiskt inte alls fast det både regnar och blåser på längden och tvären. Backarna är lite jobbiga så här dagen efter halvmaran men vi tar det lugnt och fint. När vi har snackat oss runt hela milspåret är jag nöjd och byter om till torrt ombyte. Ingmarie byter om till baddräkt….

Tre av fyra fryser ihjäl när den fjärde hoppar i Pudesjön med ett leende från öra till öra. Tur att det finns stjärtvärme i bilen. Förövrigt den bästa uppfinningen i bilens historia.  Möjligen med undantag av rattvärme!

Lunchen äter vi på Holy Greens där vi sitter helt ensamma i nästan två timmar. Sallad är visst inte maten för dagen för resten av världen. Men ärligt, efter sju ton julmat satt den som en smäck.

När dagen är slut, som känns som en söndag, är det skönt att veta att det är fredag och klämdag på tur.  Älska bra jular!

Jag har bara sprungit stora lopp i Köpenhamn. Trängts på tåget med halva Skåne och gått i svensk karavan till starten. Därför blir vi lite oroliga när det inte finns en enda löpare på tåget, och inte heller på metron i Köpenhamn. Har vi tagit fel på dag?

På plats i startområdet möts vi av den befarat ūberlånga nummerlappskön. Trots 5000 anmälda är den max två personer lång. Allt annat logistiskt klaffar också och efter två rundor i den obefintliga bajamajakön är vi redo för start!

Jag har ställt mig mittemellan fartskyltarna 5:00 och 4:30 min/km vilket med tanke på utfallet är exemplariskt gjort! De som ställt sig bredvid mig har dock inte samma koll på formen och vi joggar iväg i en alldeles för behaglig fart! Jag har tålamod en stund innan jag ger upp och tar till både trottoarer och refuger för att ta mig fram.

Folk är utklädda och i församlingen syns allt från en fem personer lång larv, till Super Mario och folk i nyårshatt. Jag skäms en aning för min tråkiga outfit men gläds åt mannen med den lila glittriga kostymen som höjer partyfeelingen med sin medhavda högtalare!

Banan består av en femkilometersloop som ska springas 4 ggr innan en avslutande extrakrok för att landa på 21 km. Första varvet går åt till att hitta min plats i ledet. Och att försöka förstå den danska som pratas runt omkring mig…

Varv 2 börjar bra men blir stressigt efterhand. Alla möjliga och omöjliga springer om mig. Blir knäckt varje gång. Tappar självförtroende. Var kommer alla ifrån och vad fick de plötsligt luft ifrån? Sen trillar poletten ner. De springer bara 10 km och sista delen av varv två är deras spurt mot målet! Det ska bli skönt att bli av med dem!

Varv 3 är skönare. Jag hittar mitt flow och börjar varva folk. Blir varvad själv också men att bli varvad av gaseller i split shorts bekommer mig inte.

Får pepp av Fredrik inför fjärde varvet. Han har gått i mål på milen och axlat rollen som hejarklack!

Bara sista varvet och lite till kvar! Ska bli skönt att komma i mål. Dricka bobler och äta kransekage.

Med sekunden på min sida kommer jag in på 1:38-ish. Alltså 1:38:59…

Check på årets sista lopp! En perfekt avslutning på 2025!! Och därefter en kväll som bjuder champagne istället för resorb! What’s not to like liksom?!