Och plötsligt var det fredag. Veckan har runnit iväg och jag har harvat pass på gymmet för att slippa slita ut hälsenan på slentrianlöpning i villakvarteren. Jag har sparat mig för den stora dagen och idag skulle jag efter 5 dagars löpvila äntligen prova att springa igen.

Jag ville slå på stort och göra sånt som jag gjorde förr. När jag inte hade ont någonstans. I min drömvärld ska jag springa och äta fredagsmunkar i Malmö men mitt tänkta sällskap hinner inte bli av med sin förkylning i tid. Därför behöver jag tänka om. När man bara springer en gång på en hel vecka vill man ju göra det med stil. På ett vackert ställe, med kul sällskap eller med fika…

Men jag får stillestånd i huvudkontoret och kan inte komma på ett enda fancy ställe att springa på. Inte hitta ett enda fredagsledigt löpsällskap. Därför blir det me, myself and I. På de cykelvägar jag nött så många gånger förr. I ett grådassigt Kävlinge utan fika.

Fast efter månader av löpvila och bråkande kroppsdelar är en grådassig löprunda faktiskt inte tokig alls. Fredags-yay på det!

Som löpare är man inte alltid helt normal. Man gör val som i andras ögon kanske är lite märkliga. Ibland får man en pik och börjar tänka till. Och då blir allting lite komiskt.

En löpare tycker till skillnad från en vanlig människa att det är helt normalt att sakna ett par tånaglar, eller att de befintliga är lite blå. Och kanske ännu konstigare, de pratar öppet om det.

Tvärtom mot den vanliga människan, som får betalt för att arbeta och slita, BETALAR löparen för att bli trött. Och dessutom ofta ganska stora summor. Ju tröttare man kan bli, desto mer är man villig att betala. Och lockas det med vildsvin, kullamän, eller backar i oländig terräng finns inga gränser. Då inte bara betalar löparen, då skolkar hen från jobbet för att anmäla sig när platserna släpps. En kafferast senare är platserna slut…

En löpare har inga problem att springa långt och klampa in svettig på café.  Inte heller åka kommunalt i träningskläder eller be att få låna duschen när man är bortbjuden. För att man ville springa dit…

En löpare pratar om minuter per kilometer, och inte kilometer i timmen som alla andra.

Dessutom vet den rutinerade löparen att SOS inte har något med larmnummer att göra…

Till sina barns förtret händer det att löpare klär ut sig till tomtar och springer runt en hel stad och sjunger julsånger. Sånt tycker löpare är kul. Vanliga människor slutade med sånt i mellanstadiet. Löpare hittar egentligen på alla möjliga ursäkter bara för att få springa. De springer till fika, det springer för välgörenhet, de springer för att bada, för att inviga grejer, för att det är Lucia eller fullmåne. De springer nästan ännu hellre om det är lite galet. På en konstig tidpunkt eller på en konstig plats. Inget klockslag är heligt och löparen skräms inte av att dela stortorg med festprissar en tidig lördag morgon, om tillfälle ges.

Alltså löparsläktet. Så glad att vara en del av!

Jag vilar min hälsena och tränar på gymmet istället. Det regnar ju ändå därute…

När jag kommer hem möts jag av två bekanta figurer. De springer, och de springer fort. Först ligger Fredrik och tre steg bakom kommer dottern. Båda med plågade ansikten. Klockan visar fyraminutersfart och den rehabbande mamman inser plötsligt att hon håller på att bli omsprungen. För medan jag går med mina krämpor avancerar dottern och blir snabbare. Och pappan njuter. För hans största lycka kan vara den dag då dottern slår mig även på asfalt. I terrängen är jag ju omkörd sedan länge. Men asfalt alltså, min paradgren…

Men jag är inte bitter. Smygträna ni bara. Denna tant är av segt virke. En vacker dag sitter alla kroppsdelar på plats och då ska jag springa igen. Och smygträna tusingar.

Snart är jag omsprungen på milen, och lite har jag förlikats med tanken. Men marathon alltså, den släpper jag inte så lätt, med näbbar och klor vill jag vara snabbast i familjen i många år till. Kanske dottern och mannen vill börja med en annan sport? Typ bågskytte…?

Jag är en solskenscyklist. När den första höststormen kommer packar jag in cykeln och låter den samla damm bland gammalt bråte i garaget. Det känns ok. Men löpning alltså, den kräver inga uppehåll. Tvärtom blir det dubbelt så jobbigt till våren om man liksom satt den på paus. Löpning i höststorm kan faktiskt vara helt underbart. Med rätt kläder!

Inlägget skrivet i samarbete med Addnature.

Jag får ofta frågan om jag springer på vintern och jag ser nog alltid lika frågande ut. Varför skulle jag inte? Det finns dock två grejer som man behöver planera lite för, det är mörkret (för den som inte är bekväm att springa själv) och vädret. Här kommer mina bästa tips:

MÖRKRET
Vi är snart där. Det är mörkt när du kliver upp och mörkt när du kommer hem från jobbet. Att undvika mörkret är snudd på omöjligt men det går.  Har du ett flexibelt arbete är lunchen räddningen. Att jobba igen tiden på kvällen är lättare än att ge sig ut och springa. Arbetsplatsen är sällan lika skrämmande för den mörkrädde som parken mitt i stan…

Ta sällskap. Alla de där buskarna som förvandlas till mördare och galna vildsvin när man är ensam, gör sällan det när man är två. Ta med dig en polare som livvakt. Ett barn på cykel har samma effekt…

Är du inte rädd för mörkret men tycker det är jobbigt att vara förpassad till upplysta cykelvägar, är pannlampan räddningen. Med ljus på huvudet kan du springa överallt. Det är dessutom en häftig känsla att befinna sig i en ljusbubbla mitt i mörkret. Meditation på något vis! Pannlampor finns i alla styrkor, här hemma har vi orienteringslampor, då lyser man upp hela vägen till månen. För den som behöver det!

VÄDRET
Sverige är bra på mycket men tamejtusan inte världsmästare i väder. För att inte bli sittande under filten behöver du rätt kläder. Du behöver kläder för vind, regn och kyla, och enklast är att bygga sin outfit enligt lager-på-lager. Då kan du också bylsa av dig om du råkat få på dig för mycket, det kanske vanligaste nybörjarfelet!

Jag är extremt frusen så du bör inte ta hänsyn till temperaturerna. Men kanske ordningen kan hjälpa dig.

Varmare än 15 grader har jag shorts och kortärmat. Sen börjar min påklädnadsstege.

Jag börjar med att byta den kortärmade till en tunn långärmad. Gärna med vida ärmar som kan dras upp om jag blir varm, och därmed förvandlas till kortärmad…
I nästa steg åker trekvartstightsen på…

När det börjar blåsa och regna är en lätt vindjacka mitt hetaste tips. Är det i övrigt hyfsat varmt räcker det med en t-shirt under, annars är en tight underställströja mitt mest använda komplement till jackan.
Under hösten har jag ett supertunt underställ som jag sedan byter till ett tjock-underställ när det börjar likna vinter. Det är också då jag förlänger längden på tightsen…
När det gäller underställ är Craft mina absoluta favoriter. De är tillräckligt långa och sitter tight. Jag vill liksom inte ha in någon kall luft i någon glipa.

Många använder ull-underställ. Ull börjar aldrig lukta illa och kläderna kan uppenbarligen användas minst 26 ggr innan tvätt, men jag upplever att det blir blött. Så för löpning kör jag syntet. När jag vandrar däremot är ull bästa bästa.

Det finns många snygga långärmade springtröjor, med olika mängd fodring och vindskydd. De varmare varianterna kan ersätta underställ + jacka, eller användas som mellanlager däremellan om det är riktigt kallt.

Fodrade vinterjackor passar också bra på ett tunt (eller tjockt underställ) när kylan kryper på.  Och vintertights. Ett måste om du är frusen. Med eller utan vindskydd. Kör oftast utan då jag tycker vindskyddet liksom bromsar steget.

Och sist men inte minst. När vädret är som värst. Vi snackar ösregn, snålblåst och plus två. Det skånskaste av alla väder. DÅ (och nästan endast då) använder jag en helt regntät jacka. I övrigt funkar en vattenavvisande vindjacka alldeles utmärkt. Så får man svetten utvädrad på ett mer effektivt sätt.

Mina bästa tips från coachen. Ha en fantastisk springhöst!