Jag sprang 19 kilometer i fredags och dryga 20 i söndags. Man kan tro att skillnaden är en kilometer men det är det inte…

Fredag:
Distans 19,2 kilometer
Tid: 1 timme 45 minuter
Underlag: asfalt
Höjdmeter: typ 0….
Fart: 5:29
Påfyllning: varken vatten eller energi
Känsla: Autopilot. Jämn puls. Hyfsat oberörd. Lite stram i vaderna. Och den vanliga känslan i säte/baksida lår.

Söndag:
Distans: 20,2 km
Tid: 2 timmar 31 minuter
Underlag: löv, stenar, rötter, lera, sand, spång
Höjdmeter: 350
Fart: 7:31
Påfyllning:  vatten och en energibar
Känsla: Pulskurva goes berg-och dalbana. Utmattad och systemtrött. Inte sliten i någon enskild muskel eller kroppsdel men liksom slut i hela kroppen och knoppen. På ett väldigt skönt sätt.

Det skiljer alltså en kilometer, men också 46 minuter. Och det är INTE för att jag har pillat mig i naveln.

Det är fredagens autopilot och sova bort några kilometer, i jämförelse med söndagens två och en halv timme totalfokus för att inte stå på öronen.

Det skiljer två minuter per kilometer.

Men på köpet får jag en fantastisk naturupplevelse som inte landsvägen till Lund kan skryta med.

Löpning som löpning. Äpplen och päron. Som jag älskar variationen!

Jag fortsätter att utforska lederna kring Hovdala och idag kom turen till den vita leden: Jakten på Gullspira.

Leden är 21 km fördelat på två loopar om 12 resp 9 kilometer. Jag startar vid Boketorpet som ligger precis vid Hovdala slott. Väljer att starta med den västra och lite längre loopen. För att det känns mentalt lättare att ha den kortare kvar när jag når bilen sen.

Slirar över en lerig kohage vid slottet innan leden drar in i skogen. Och så börjar den kupering som ska ta knäcken på denna kropp. Men det är jag ännu lyckligt ovetande om. Kommer nästan direkt ut på öppen gräsklädd mark. Mjukt under tassarna och en härlig känsla när vinden biter tag i mig.

Passerar Trädhuset och stångas i uppförsbackarna vid Dallerödsklack. Utsikten är det inget fel på, och med vetskapen om den belöningen sätter jag tänderna i backe efter backe. Efter 4-5 kilometer känner jag för första gången att marken är plan. En fantastisk känsla efter alla höjdmeter.

Springer över spänger, genom fantastiska mossiga skogar och någon enstaka gång får jag vila huvudet med en grusväg. Som den som leder till Glada getens gårdsmejeri. Där det tydligen ska serveras fika om somrarna. Det hade suttit fint. Jag börjar bli trött….

Når bilen efter nästan 12 kilometer och behöver fylla på med energi. Mest för hjärnan som behöver hålla sig skärpt för att jag inte ska stå på öronen därute. Det har blivit dags för östra loopen.

Förbi slottet och sen uppför. Över öppna vidder med motvinden i ansiktet. Benen känns som betong, när ska energibaren verka? Den här loopen är lite mer lättsprungen. Plattare mark, mindre stenar. Jag har formulerat precis de orden i mitt huvud när jag når en backe som når till månen, med sand som underlag. Tar tillbaka det där med flackt. Den här loopen har också sina ups and downs.

Passerar Hammarmölledammen från ovan och tanken att man skulle trampa snett känns lite läskig i magen…

Det häftiga med lederna här uppe är alla saker man stöter på mitt ute i ingenstans. En minnessten för Casper 17 år som med ett vådaskott sköt sig själv till döds 1897.  Och en biblioteksruin som bara står där.  Det sätter igång fantastin för en stund. Så man slipper känna sina avdomnade muskler…

Når bilen tillslut. Utmattad med en fantastisk trötthetskänsla i kroppen. 21 kilometer i dessa hoods motsvarar typ det dubbla på asfalt. Men det är en fin känsla. Den här rundan vill jag visa alla jag känner. Vem är på?

Fredrik är på mystiskt äventyr för orienteringsgubbar och jag är ensam i sportstugan. Inte ensam som i ”ensam och övergiven”, utan mer som  ”ensam men hur fasen ska jag hinna med allt jag tänkte passa på att göra”….

Listan är lång. Jag ska promenera, ringa till mamma och lägga pussel. Jag ska även packa upp flyttlådor och montera garderobsinredning. Listan har knappt börjat. Jag ska också sy tygservetter av en för liten duk och äta. Lite spinningmusik på det och foamrolla muskler inför morgondagens långpass.

Och nästan viktigast: dricka te under filten framför På spåret.

Men alltså. Det är lite stressigt att vara ensam. Och plötsligt kommer sms:et om att han är 30 minuter hemifrån. Spinningmusiken dånar högt medan jag tittar på På spåret utan ljud. Korsordet halvlöst och pusslet inte ens öppnat….

Undrar när han ska på gubbklubb nästa gång.

Ibland får man till en sån där höjdarfredag. Som med vissa matfadäser som undantag kunnat gå till världshistorien som en helt perfekt fredag…

Jobbar till 12 och äter lunch. Sen börjar det roliga!

Kl 13 får vi besök av trädgårdsplanerarna vi anlitat för att förvandla skrotupplaget utanför sportstugan till något fint och lättskött. Där man ska kunna hänga efter långpassen och njuta av solen, blommorna och alldeles egna tomater…

De har ritat ett helt magiskt förslag och det kittlar i magen att (låta någon annan) sätta spaden i jorden!

När de har gått hoppar jag i löparkläderna som exemplariskt staplats i påklädningsordning på sängen. Jag har 14 minuter att komma hemifrån för att tajma fikat i Lund.

Sparar 60 kronor på att springa jämfört med att ta tåget. Det behövs till Rödeken och altanvirket… Men mest springer jag för att solen skiner för första gången sedan stenåldern. Synd att någon placerat caféet 19 km nordöst med solen i ryggen HELA vägen.

I Lund byter jag om på Sveriges mest ofunktionella Nordic Wellness. Där det finns EN toalett och typ två privata omklädningsrum med dusch. Allt såklart upptaget hela tiden. Kommer till slut över en omklädningshytt, men får gå och fika kissnödig. Efter att ha gått kylslagen genom stan i den tunna tröja som fick plats i vätskevästen! Men lite får man offra för en fantastisk löputflykt!

Dottern bjuder på fika och vi sitter och pratar dubbelt så länge som Fredrik någonsin har tålamod med. Så länge att jag trots en ordentlig smörgås och kaffe blir vrålhungrig när vi någon timme senare når sportstugan.

Den är 17 grader för att Fredrik snålat med värmen. Jag fryser som en hund när jag kommer på att kvällens middag är en rawfoodrätt. Förvisso fantastiskt god men KALL och inte den energibomb min kropp skriker efter! Och vem glömde semlan?

Ja helt perfekt blev det kanske inte. Men vad fasen. Good enough!