Det här var helgen jag upptäckte värsta life hack:et, stirrade mig blind på en live tracking-karta och på köpet fick grymt stumma ben.

Det var Live tracking-kartan från Tjörnarparen som upptog min helg, och jag kunde inte riktigt slita mig. Att se plopparna förflytta sig över kartan var underhållning på hög nivå, trots att det framkallade grymt ambivalenta känslor. Viljan att vara med och lyckan över att slippa. Det regnade trots hela dagen och trail i kombination med regn och blåst ÄR inte min grej…

Folk sprang liksom hur långt som helst medan jag satt och pillade mig i naveln. Ändå var det jag som fick stumma ben. På dagens långpass är det som att området söder om knäna bytts ut mot betong. Jag släpar mig fram och det tar nog typ hela förmiddagen och en god portion vilja att harva mig runt den tänkta distansen.

Mina ben är nu till salu till högstbjudande. Fast byteshandel vore ju förstås bättre. Det vore ju dumt att bli helt utan. Jag tänker så här. Om jag får ett par lätta pigga ben av er, så ska ni få ett life hack av mig. Är det en bra deal?

Till saken. Min mormor är 99 år och borde ha en del erfarenhet av livet. Men när hon berättade för mig att man kan frysa vispad grädde och få den lika fluffig och fin efter upptining, var jag minst sagt skeptisk. Jag är kräsen när det gäller grädde. Men jag kunde inte riktigt släppa det där, och frös in lite överbliven grädde för några veckor sedan. Igår var det upp till bevis…

Vi bakar en fantastiskt god saffranskladdkaka och tinar grädden till. Den är som ny. Fluffig och god. 1-0 till tanten.

Så nu vet ni vad ni gör om ni vispat för mycket. Era bästa ben kan ni ställa utanför Ica i Kävlinge så hämtar jag upp dem vid behov.

Det är inte varje dag man hittar en orienteringsskärm upphängd i tvättstugan.  Och det finns all anledning att bli nervös. För tänk om Fredrik lagt helgens tävlingsbana genom vår egen tvättstuga…

Det skulle i och för sig krävas en orienterare för att ta sig fram där inne. Ingen asfaltlöpare i världen hade bemästrat terrängen. Vi snackar dammsugare, smutstvätt och plaskvåta löparskor på tork. Att klättra över. Stukningsrisken är monumental för den som inte har vanan inne.

Men mest av allt funderar jag över hur en dammsugare ser ut på en orienteringskarta. Och om inte hela området egentligen borde klassas som förbjudet område…

Det sägs att löpning är så enkelt. Att det bara är att gå utanför dörren. Men hur kul är det? Jag tar gärna alla tillfällen jag kan att slippa just det där med att bara går rätt ut, och bli förpassad till den vanliga slentrianrundan.

Idag har jag värsta bästa anledningen att slippa springa i hemmakvarteren. Jag har nämligen fått 1000 stycken ROSA BUFFAR i min ägo och tänker dagen till ära provspringa en av dem. Mest för att dokumentera hur snygg den är och hur bra den funkar att springa i. På grund av den där photoshooten behöver jag komma bort från villakvarteret med alla soptunnor, lyktstolpar, ogräs och oklippta häckar. Jag behöver en fancy bakgrund som buffen kan glänsa mot. Jag måste springa någon annanstans.

Dessutom behöver jag en fotograf. Jag är sämst på selfies, och en selfie skulle aldrig göra buffen rättvisa. Jag skulle se ut som en generad smurf. Jag utser Fredrik till ofrivillig fotograf och medan jag funderar på hur jag ska lura ut honom berättar han att han måste köra till Lund på ett ärende.

Det är ca 13 kilometer dit och ett alldeles lagom avstånd för löpning. Buffen ser dessutom säkert mycket snyggare ut i Lund. Där finns nog varken lyktstolpar eller soptunnor.

Så idag tar jag bilen till Lund, tvingar Fredrik att fota en väldigt snygg buff och sen springer jag hem. Förvisso på världens tråkigaste raksträcka, längs en väldigt trafikerad väg men ändå. Jag slipper ju ”bara gå ut genom dörren”.  Dessutom slår jag till med lite fart på den långa raksträckan. 2 x 2000 meter och 2 x 500 meter. Jag vet inte vad som flög i mig och ingen är mer chockad än jag själv. Kan det vara en racer-buff?

På måndag börjar Musikhjälpen, och den berömda buren står i år på Stortorget i Lund, på springavstånd från mig. Men jag ska inte springa dit. Jag ska springa runt.

Lonesome Runners kommer att hålla ett 24-timmars stafettlöpningsevenemang, där både vi löpare och andra skänker pengar till Musikhjälpens insamling.  Från fredag 14/12  kl.1800 och ett dygn framåt kommer det att finnas löpare ute på den 400 meter långa banan förbi Stortorget. Några springer en timme, andra springer fler. Jag har bokat in mig på de högt eftertraktade timmarna mellan 05.00-07.00 på lördag morgon, och är fortfarande inte helt på det klara hur jag tänkte…  (Men jag har kollat upp att det finns cappuccino att få tag på efter målgång! )

Anyway. Du har nu chansen att vara med i insamlingen genom att sponsra mina kilometer. Du väljer själv hur mycket du vill skänka per kilometer och kommentera gärna i kommentarsfältet nedan.  Jag kommer att springa lugnt och beskedligt sådär på morgonkvisten, och gissar att det är rimligt att landa på ca 20 kilometer. Om jag inte dör av tristess och går och fikar på mitten….. Om var och en av er som läser detta sponsrar med 1, 5, eller 10 kr per kilometer så uträttar vi tillsammans storverk!

Årets tema är ”Alla har rätt att funka olika”. Läs mer här om vart pengarna går och vilken fantastisk skillnad de gör. Alla kan inte springa, men vi som kan gör det med extra stor glädje när det samtidigt hjälper någon annan!

Vill du vara med? Lägg en kommentar med ditt bidrag (per kilometer) i kommentarsfältet nedan.  Och sen är det fritt fram att skänka pengarna via  Lonesome Runners-bössan  när jag sprungit fram ett totalbelopp till dig.

En bekant fick höra av sina svärföräldrar att hon blivit tjock. Nu var hon förvisso gravid, men ändå. Det är spännande vad folk har mage att kommentera ens utseende. Oftast bryr jag mig inte så mycket. Och jag har fått höra både det ena och det andra…

Min 99-åriga mormor har samma kommentar varje gång vi ses: ”Visst har du blivit lite fetare?” Jag tror det är en komplimang. Typ ett bevis för att jag har råd att äta…

På gymnasiet upplyste mig min (dåvarande) bästa kompis om att jag hade stor näsa. Den tog hårt och jag tänker på henne varje gång jag ser min näsa på bild…

Några av mina spinningdeltagare pratade om olika instruktörer i omklädningsrummet efteråt. Fredrik som av en händelse befann sig i samma rum höll på skratta i brallan när han förstod att det var mig de avsåg när de pratade om ”Muskeln”. Muskler alltså. Typ det enda jag inte har…

Min bästa kollega var mer rätt på det när hon beskrev mig som ”en magsäck med en lunga”. För att jag äter som en häst och springer så hon blir trött . Det är en fin komplimang men det låter inte så snyggt. Om man börjar fantisera över hur det kan se ut.

Frågan om jag är gravid…. den är underbar. Speciellt när man nekar, och personen i fråga står på sig.  Så att man snällt får förklara att det var kikärter till lunch! Som 45+ får jag inte den lika ofta, det är skönt!

Jag får ofta höra att jag har en löparkropp. Fast den retar mig lite. Det är som om personen i fråga vill säga att anledningen till att jag kan springa längre än hen är att jag har löparkropp. Som om jag har fått den gratis på postorder. Löparkroppen har liksom kommit av löpningen, inte tvärtom! Det finns bildbevis på det…

Vad har du fått höra för spännande kommentarer om hur du ser ut?