Skåneleden 2020

Skåneleden SL7 Etapp 4: Smygehamn-Trelleborg

Posted on 31 oktober, 2026

Vi startade Skåneleden-projektet 2020. Vi skulle ta alla etapperna, men utan tidspress. Det gick fort i början. Jag var löpskadad och kunde lägga all fritid på vandring. Helt utan konkurrens från långpass på asfalt och lopp. Det var dessutom brinnande pandemi och inte så mycket annat att fördriva sin tid med. Sen blev allt som vanligt. Tiden försvann. Och projektet hamnade i malpåse. Men så igår Fick Fredrik feeling. Ville bocka av en ny etapp till samlingen. Valet föll på Smygehamn-Trelleborg. Det är fredag eftermiddag när vi sätter oss på tåget mot Trelleborg. Det ska hinna bli mörkt innan vi kommer fram till starten…

Etapp: SL 7 Etapp 4 (Smygehamn-Trelleborg)
Hur: Tåg Malmö-Trelleborg och därefter buss till Smygehamn.
Svårighetsgrad: Hyfsat lätt. Mest asfalt och grusväg. En del strandängar och sand.

Vi tar tåget till Trelleborg och därefter bussen mot Ystad. Förvirrade av hållplatsernas namn håller vi på kliva av för tidigt. Vi vet att starten är i Smygehuk men den enda hållplats som heter något med Smygehuk är fel. Därefter följer tre hållplatser som börjar med Smygehamn,  och med hjälp av medresenärer får vi på bred skånska bästa vägledningen. Smygehamn Stationsvägen alltså. Never forget.

Går ner till de berömda pilarna och skylten som upplyser oss om att vi är på Sveriges sydligaste udde. Lite coolt ändå. Det är kallt och vi hinner frysa ihjäl i väntan på alla som vill ta kort före oss.  Vi tar en bild och får sedan frågan om vi vill vara med på några turisters bild framför skylten.  Kanske är exklusivt med svenskar i shorts i ett väder där varenda utlänning föredrar dunjacka.

Sätter igång klockan och börjar springa. Det är asfalt i början. Drar upp tempot lite för att få upp värmen. Men snart ska vi ut i mörkret. Svänger höger ut på en grusväg och med våra halvkassa pannlampor får man hålla koll på var man sätter fötterna. Vill ju inte stå på öronen. Det gör jag inte heller. Inte här…

Vi kommer ut på en asfaltväg i storleksordning cykelväg. Det är oväntat mycket trafik och med tanke på hur ovanligt det måste vara med löpare här är jag rädd att ingen bilist i världen ens tänker tanken. Därför är jag hela tiden beredd att hoppa ut på gräset. Stanna och släppa förbi. Det är säkert jättefint här på dagen, men just nu tycker jag det är världens värsta väg. Vill bara härifrån.

Vi kommer in till Västra Torp och jag är glad för lite ljus i husen. Så glad att jag för en sekund tappar fokus och snubblar på ingenting. Landar platt fall på asfalten, skrapar upp både handflator och knän. Fredrik försöker få upp mig på fötter men jag fräser ifrån. Har jag ramlat huvudstupa vill jag baske mig få sitta kvar tills jag vet om jag lever. Det gör jag. Men det blöder lite överallt. Passar bra så här dagen före Halloween…

Vi fortsätter springa längs en bred grusväg mot Simremarken. Det är små hålor överallt och jag ser varenda en. Men Fredrik som är rädd att jag ska ramla igen, säger HÅLOR varenda gång han ser en håla. Jag hör ordet HÅLOR minst fyrahundrafjorton gånger inom loppet av ett par kilometer och skrattar i smyg åt hans omtanke.

Efter ca 10 kilometer gör vi ett par meters avstickare för att titta på minnesplatsen för Kim Wall. Tillbaka på banan fortsätter  stigen, ibland på gräs, ibland upp bland husen, sen ner på stranden igen.

Här måste vara magiskt på dagen.  När mörkret lagt sig är det… MÖRKT. Vi hör vattnet men ser inget. Går närmare för att ta en bild.  Men mörker är allt vi ser. Men det är lite coolt det med. Lite läskigt, men ändå häftigt. Ensamma med naturen i mörkret.

Vi har ett tåg tillbaka att passa. Efter lite för många fotostopp börjar tiden bli knapp och vi behöver då och då stämma av hur långt vi har kvar, och hur mycket tid vi har. Sista biten mot stationen i Trelleborg är det lättsprugnet så vi kommer att hinna. Frågan är om Fredrik ska hinna shoppa loss på Pressbyrån också. Den medhavda energin har tappats på vägen och det börjar krisa på blodsockerbanken.

Men jo. Han hinner. Kommer ut med både coca cola, chips och salta nötter. Vi går mot perrongen. Har två minuter tillgodo då vi inser att tåget vi står vid är skyltat med UR TRAFIK. Det står ett tåg framför som vi måste ta oss till. Men inte ens det tåget är rätt tåg, för det står ett till tåg ÄNNU längre fram. Nu börjar det bli bråttom och vi tvingas avsluta dagens etapp med en maxspurt. Trots obefintlig spurtförmåga lyckas vi komma på tåget i tid och slipper vänta en halvtimme på nästa. Bra tajmat ändå.

En ny etapp till handlingarna. Cool i mörker men förmodligen ännu bättre i dagsljus! Tänker att vi kommer tillbaka….

Race reports

Race report: Åhus Trail 2026 (11 km)

Posted on 17 oktober, 2026

Som en mental förberedelse läser jag race reporten från förra året. Det skulle jag inte ha gjort. Jag är livrädd när jag sätter mig i bilen mot Åhus…

Loppet startar inte förrän 12:40. Det betyder delvis en lugn morgon, men också gott om tid att stirra upp sig, landa i soffan, tappa motivationen och ångra att man ens anmälde sig. Dessutom får den inre mat-och-sovklockan akut identitetskris, när ska man nu äta lunch?

Kommer i väg alldeles för sent men i efterhand vet vi att det var bra. Vi hann med både bajamajakön och nummerlappsutdelningen, och slapp stå ute i regnet mer än 9 minuter. Det där med uppvärmning kanske not so much.

Placerar mig i startfållan baserat på klädval. Det är ett säkert kort. De som har linne idag är för snabba för mig. Långbrallorna förmodligen lite för långsamma. Bland t-thirts och shorts ställer jag mig och det ska visa sig klockrent.

Startskottet går men knappt hinner jag få upp värmen innan det är dags att vika av ner mot stranden. Jag har beslutat mig för att testa det tips jag fick efter förra årets race, att springa i vattnet och inte i den blöta djupa sanden. Det isar till lite i fötterna först men sen står det klart att det här var värsta life hacket. Så mycket lättare här nere. Rena fötter på köpet. Ett tag till.

Det har blivit dags att ta sig upp från stranden och in på stigarna. Det är kanske tio meter sand som ska forceras, men det räcker för trippelvolter bakom bröstbenet.  Tur att jag får landa in bakom en lång orm av löpare och låta pulsen komma i balans.

Vi ringlar ihop genom hela första halvan av loppet. I en perfekt fart. Farten för t-shirths och shorts. Det är fina mjuka stigar och nästan ingen kupering. Tar en klunk sportdryck vid vätskan efter 5 kilometer för nu behövs alla hjälpmedel i världen. Det är nu det börjar. Backarna, sanddynerna, sanden, och den omskrivna nära-döden-upplevelsen.

 

Jag håller mig på benen hela vägen i år. Även om jag nästan snubblar på mig själv av ren trötthet ibland. Mot slutet blir jag omsprungen av en tjej. Jag som inte bryr mig om resultatlistor på traillopp blir ändå lite triggad. Särskilt som vi kommer ut på platt fast mark. Jag tänker att jag ska kunna svara här, men det verkar vara hennes paradgren också. Jag kommer inte förbi.

Sen kommer avslutningen. Den bottenlösa sanden. Omvägen ner till vattnet i hopp om lite mer lättsprunget. Och här, på underlaget jag tror jag är som allra sämst, lyckas jag plocka tillbaka min plats i listan. Stapplar upp för den lilla sandkullen upp mot målrakan, helt övertygad om att det kommer en spurt bakifrån. Och för första gången någonsin känner jag mig redo att ge det en fight. Men det kommer ingen.

Går i mål och när jag ska stänga av klockan ser jag att den är död. Surar till för jag vet att varannan gång när den dör, försvinner passet. Och jag vill ju liksom veta att jag varit här…

 

Anyway. Träffar Solsidan-Linda och Liten Räka (älska instagram-namn!)  som jag hinner prata med i ett par minuter innan Fredrik kommer i mål. Det är också precis då jag håller på frysa ihjäl och sliter med honom för att hämta väskan innan han ens hunnit torka snoret och svälja sin mjölksyra…

Kommer in på resultatsidan och ser att jag slog min egen tid från förra året med två minuter. Landar på 1:00:20 vilket räcker till en sjundeplats. På ett traillopp! Jag är mer än nöjd.  Ända tills jag inser att bilen är 1,5 kilometer bort….

Mat & Sovklockan har gått ut i strejk. Inte så mycket för sömn utan för att tanken är tom. Och promenaden ska visa sig bli den längsta i hela mitt liv, den tar liksom inte slut. Desstutom ska vi trängas med en massa bilar som stör min framfart. Jag är hangry. Och rungry. I en ytterst osmickrande mix.

Överlever de tre åren det tar att komma till bilen bara för att kasta mig över en hel påse salta nötter som av rutin råkar ligga där.

Sätter stjärtvärmen på max och påbörjar resan hem. Glad att jag någonstans grävde fram motivationen, höll ihop det fint och faktiskt fick lite horn på slutet. Det har jag nog aldrig haft…

Tack Åhus Trail för ett som vanligt fint lopp!

Race reports

Race report: Malmö Marathon 2026

Posted on 3 oktober, 2026

Så glad att bästa Malmö förärats ett sånt här fint lopp. Idag var det fest från start till mål. Och 6 timmar efter målgång har jag återhämtat tillräckligt med krafter för att orka ta mig upp från golvet och författa dagens race report. Here goes…

Det är en lyx att bo tio minuter från starten. Man slipper tänka ut strategier för bajamajaköandet och kan glida in till startområdet men bara precis så mycket tid tillgodo att man hinner slänga in väskan och ta några uppvärmande steg. Det blir i ärlighetens namn inte så många, det är roligare att mingla omkring på den lilla tid jag har.

Kommer till startfållan och placerar mig helt random mellan 3:15-ballongen och 4:15- ballongen. Ballongerna däremellan är inte på plats men hoppas att de ska hinna dyka upp innan starten. Planen är klar. Köra med 3:30 till halva och sedan utvärdera om det finns mer krut. Om jag inte redan tappat dem vid det laget vill säga.

Med några minuter till start infinner sig ”mina” ballonger.  Killarna jag ska hänga med i minst 21 kilometer. Eller kanske bara två…

Jag är van vid peppiga pejsers som drar igång publiken. De här två är säkert jättetrevliga men pratar mest med varandra. De är så inne i samtalet om den utbildning de läser att jag undrar om de egentligen har koll på klockan. De har de såklart men ändå, men när jag vet allt om just den utbildningen bestämmer jag mig för att lämna gruppen. Bara litegrann…

Hinner inte så långt innan bästa Charlotta dyker upp. Vi hade jordens upplevelse ihop förra året och drömmen hade varit en favorit-i-repris. Men det känns som hon har snabbare ben idag. Jag tänker att jag får hålla ut till slutet av Ribban där jag tror svärföräldrarna ska stå med kameran redo. Men det blir tre fail av tre.

Charlotta behöver knyta skorna och faller bakom. Och svärisarna har dragit vidare till nästa utpost. Ok, två fail. Av två.

Förra året hade jag två förbättringspunkter i min feedback till loppet. Det ena var förvarningar 200 meter innan vätskan. Det andra var bananer i mål. När jag efter 4 kilmeteter ser skylten som säger ”Vätska 200 meter” blir jag glad i själen. Hinner fiska upp en salttablett i god tid och blir inte överrumplad och nära att missa vätskan som förra året. Älska lopp som lyssnar på feedback!

Det är ingen vind i Malmö idag. Hur ofta händer det? Vattnet ligger spegelblankt och det är så galet fint längs vägen runt Ön och hela vägen ner till Sibbarp. Publiken visar lite blandad energi. På vissa ställen grymt pepp och men också de som bara står och hänger, i väntan på just deras löpare. Älskar de som hejar ohämmat. På allt som rör sig. De som skriker ens namn och säger att man ser pigg ut. De får ljuga hur bäst de vill, jag blir glad i själen. Blir glad över alla barn med sina små händer som samlar high fives.  Jag ber om ursäkt om jag missade någon, jag ville verkligen hajfajva alla. Blir glad över alla skyltar med fyndiga texter och älskar när jag får skratta en stund.

Foto: @gabs_running24

Vi har vänt i Sibbarp och är tillbaka samma väg. Hejar på folket som ligger lite bakom och börjar längta till halvmaramarkeringen. Jag springer fortare än planen, fullt medveten om att jag kan få äta upp det. När som helst. Men benen är fortsatt pigga men nu vill jag in i city, möta mer folk.

Banan är omdragen i år och vi snurrar runt Slottsparken både yttervarv och innervarv. Och här finns alla jag känner.  Jag dras med i den galna energin och blir helt andfådd på kuppen. Är det så här publiktätt resten av banan kommer jag gå in i väggen innan kilometer 30. Stay calm.

Strax innan 28 kilometer har jag min enda dipp. Där i Pildammsparken hittar jag svärisarna och blir glad. Hittar även en gel som funkar som värsta dunderhonungen. Dippen blir kortvarig och snart är jag på banan igen. In i city via Triangeln och Gustav. Över sjukaste gatustenarna som får fötterna att skrika. Förbi uteserveringar och sedan över Malmös rödaste broar. Och en turkos.  Sedan en stund har jag börjat räkna ner i form av Onsdagskoko. En onsdags-koko är 7 km och går i ungefär den här farten. Nu är det mindre än en kvar och det borde gå.  Ska bara runda ett snurrande torn först. Och springa en stund åt fel håll innan vi äntligen får vända i en rikting som leder mot mål.

När det är två kilometer kvar kommer en kille upp vid min sida. Han låter som han håller på dö. Han skriker och stånkar och säger att han vill under 3:30. Jag säger att han nog kan chilla lite då, vi har uppskattningsvis 7 minuter till godo. Men han fortsätter skrika och springer vidare….

När jag äntligen når Ribban vet jag att det bara är rakt fram kvar. Platt fin asfalt.  Just där står hejarklacken hejarklacken och jag får gåshud. Det är så himla fint med marathon ändå. Jag har ingen spurt. Det har jag aldrig. Men jag matar på. Steg för steg mot portalen som kommer allt närmare.

Får min medalj. Men ingen banan. Den åt halvmaralöparna upp. Men det gör inget. För precis allt annat var perfekt.

3:22:59 och min tredje bästa maratontid någonsin. På mitt 26:e marathonlopp.

TACK Malmö marathon! Det här var kul!

Aktuellt

Find the right people

Posted on 27 september, 2026

Ett inlägg mitt bland alla race reports. En loppfri rapport från en helt fantastisk dag med hungriga vänner. Vi snackar Bun Run. Kanelbullelöpning. En hel vecka före Kanelbullens dag men precis lika kul för det!

Malmö rymmer de roligaste av människor. De som springer av precis alla anledningar. De som springer runt midsommarstänger, i jakt på julgranar, i form av elefanter, för fika, för kaffe, för glass. Och jag är så in i bängen glad att vi flyttade hit och hamnade mitt i denna gemenskap av skojiga löpare. Och om det nu finns en fikasektion har jag råkat hamna precis där.

Det började med semmelöpning i vintras. 3 x 5 kilometer med semmelvila. Ett fantastiskt koncept, som gick alldeles perfekt att modifiera efter säsong. Sommaren rymde två glasslöpningar och så här i kanelbulletider kunde man ju inte precis låta bli en kanelbullelöpning.

Vi fick tulla på datumet eftersom Kanelbullens dag råkar infinna sig dagen efter Malmö Marathon, men det gick precis lika bra för det.

Vi startar vid Stadsbiblioteket och har vårt första delmål på DEG. Min klocka har kajkat ut och visar istället för rutten en miljon parkeringsplatser. Men i vanlig ordning är vi två som har banan. Jonas får hålla ställningarna tills jag kan starta om klockan vid första stoppet. Det gör han bra och vi kommer fram enligt plan.  Väljer kanelbullen med minst pärlsocker. Pärlsocker är ofog, men i övrigt är bullen jättegod. Den ska komma att bli min favorit även om den samlade opinionen har en annan bulle på förstaplatsen.

Startar om klockan och får tillbaka rutten. Parkeringsplatserna försvinner, och lika bra det. Har inte jättenytta av sånna just idag. Nu gäller det att skaka ner bullen fort, bara fem kilometer till nästa. Det går så där. Men ändå, en bulle går alltid ner. Det sägs väl att efterrättsmagen alltid har plats?

Det är nära att vi missar själva bullstoppet. Banan är feldragen. Vi håller på att hamna i förskingrigen men ALLA vet med bestämdhet var bageriet ligger så det går ingen nöd. Bagaren och Bonden är vårt andra stopp. Jag ser mandlar på toppen och blir lycklig.

Mandlar kan aldrig bli fel. Godare än pärlsocker. Bullen är god men inte en klassisk kanelbulle. Den landar fint i magen oavsett.  Nu är det bara finalsträckan kvar. Den som ska ta oss till Örum, via Malmös rödaste bro.  Men tji fick jag.

Banan är dragen över bron och direkt tillbaka igen.  Av misstag. Något som ibland bara händer när man ritar rundor. I min värld måste man ändå följa banan. Det behöver man tydligen inte i andras världar så jag får snällt ge mig…. Men ingen kan vara bitter. Det vankas ju kanelbulle! Vi får en hel påse med oss ut och kalasar med getingarna över denna dagens sista bulle. Och det här är bullen som vinner när hela gänget fått säga sitt. Vi sitter ute i solen och vore det inte för den miljoner sekundmetrarna som råder hade man nästan kunnat tro att det var sommar.

Nästa gång the fikacrew ska på äventyr är det december. Malmös bästa lussebulle ska koras. Och vi sitter förmodligen inte ute. Men hjärterum och stjärterum, svettiga fikafriends på café. Längtar redan!