Jag la in ett pass med fartökningar i klockan. För att tiden ibland går lite fortare när man har lite olika steg att avverka på vägen. Jag tänker mig 2 x 3 km marafart med 2 km vanlig fart emellan. Spelar egentligen inte så stor roll hur fort, bara det liksom händer något. Tar en tidig lunch och ger mig ut.

När det ska springas lite fortare är det viktigaste att vägen är fri från rödljus och andra störande moment. Därför kan ingen klassa dagens runda som ett mästerverk i uppfinningsrikedom och fina omgivningar. Rakt fram i 3,5 km och en liten sväng på det. Sen tillbaka…

Det blåser motvind i början och jag tar i lite extra. För att jag är rädd att klockan ska börja pipa när det går för sakta. Jag avskyr pipande klockor. Det är värt ett par extra pulsslag för att slippa tjatet. Men den gnäller inte för att jag är långsam, den piper för att det går för fort. Tänker att det är bra att ha lite tillgodo ifall det skulle komma någon uppförsbacke eller om vinden ökar. Men det spelar ingen roll vad som händer. Mina ben trummar på som om någon programmerat dem i denna fart. Och det konstigaste. Det känns så lätt.

Vägen tillbaka har några fler motlut (utanför Skånes gränser räknas det nog mer som gruskorn på vägen) och jag är beredd på att farten ska gå ner. Men det går på pricken i samma fart. Har jag sagt att jag är en livs levande autopilot?

Så passerar en man på cykel. Han är 400 år gammal och har långt yvigt skägg. Han vänder sig om säger: GRYM FART!

Och jag tänker att ingen som är 400 år använder ordet grym. Men män i skägg är svåra att åldersbestämma. Han kan ju lika bra vara en trettiofemårig hipster.

Skäggmannen försvinner i fjärran och jag sträcker på mig. Njuter på mina för dagen pigga ben. En annan dag känns de blytunga, så man får passa på när det händer!

Jag har haft blogguppehåll sedan i söndags. Det har nog fasen aldrig hänt. Men tiden fanns inte. Sedan torsdag morgon har roligheterna löst av varandra, och nu sitter vi däckade i soffan. Man behöver semester efter man fyllt 50, så mycket kan vi konstatera! Här kommer en recap.

Torsdag – den stora dagen. Fredriks födelsedag:
I arla morgonstund försöker jag få katterna att stämma upp i min JA MÅ HAN LEVA -sång men de avviker raskt från platsen. Kvar blir min skönsång som med nöd och näppe inte vibrerar sönder fönsterrutorna. Sen möter vi upp äldsta dottern för frukost på stan och lunch vid havet. Plötsligt är det högsommarvarmt och vi klagar inte ett dugg. Svärisarna har bjudit oss på middag på Namu och vi har världens mysigaste kväll innan yngsta dottern dyker upp, direkt från Madrid.

Fredag – mellandagen
Vi åker till Kävlinge för att sälja in Stävie Trail och ragga sponsorer. Sen jobbar vi våra vanliga jobb medan Madrid-dottern på blixtvisit gör stan. Jag ska precis hinna klämma in en löprunda när hon kommer hem. Eftersom jag inte vill sticka iväg under de fåtal dagar hon är hemma, får hon följa med på cykel. Kvalitetstid när den är som bäst. Även om det blev lite fortare än jag tänkt. Ville ju inte att hon skulle välta med cykeln.
Hinner precis med en snabbdusch innan det är dags för nästa happening. Dotterns pojkväns 20-års-surprise-kalas.

Lördag – annandag födelsedag
Dottern vill springa och jag förbarmar mig. Det är förstås ingen större uppoffring. Vi springer en skön morgonjogg och hoppar i vattnet efteråt. Vill visa henne the best of Malmö medan hon är här. I fall hon skulle ha glömt. Ytterligare en räserdusch innan lunch hos svärföräldrarna. Och sen ska vi visst på restaurang igen! Nu är det vi som står för notan och med oss har vi barn och respektive. Det blir en supertrevlig kväll på Marie Antoinette och vi gläds åt att vi nog har fått de finaste barnen i hela världen. Kan hända är vi lite partiska men ändå.

Söndag – återhämtningsdagen
Vi är utmattade av allt roligt. Äter frukost med våra ungdomar innan vi halvspringer till tåget som ska ta dem mot Kastrup och Madrid. Som vanligt i sista sekunden. För att de var tvungna att rulla bort katthår från kläderna först.

Och nu är vi ensamma och lonely igen. Tänker att vi borde städa men går och badar.  Matplanerar och veckohandlar bara för att ha en anledning att ta bilen till Emporia och därmed kunna gå på Body Pump där.

Så var mina fyra dagar. Hur var dina?

Blev tipsad om en hemsida där man kan samla gator. Och försöka springa alla gator i en stad. Jag går ju igång på sånt förstås. Sidan heter City Strides och är jätterolig i teorin. Rent praktiskt fattar jag ingenting av den, men det visste jag ju inte när jag gav mig ut.

Sticker ut på dagens runda med målsättning att springa så många nya gator som möjligt. Och att INTE hamna på Bispgatan, som är den gata i Malmö som man hamnar på oavsett när, hur, varför och åt vilket håll man springer. Den är överallt.

Springer parallellgator till de gator jag alltid springer. Snirklar runt och känner mig allmänt nöjd med mina vägval. Tills dess att jag plötsligt befinner mig på…. Bispgatan. Svänger av vid första bästa korsning, läser på skyltarna och hoppas hitta namn jag inte känner igen. Cruisar genom nya kvarter, ståtliga villor och plötsligt i fjärran ser jag ett magiskt ljus.

Det är solnedgången som skymtar. Och den ses bäst vid havet. På de gator jag alltid springer. Men vad fasen, en avstickare för en solnedgång – det måste vara okej.

Stannar till och njuter en stund tills jag känner mig mätt. Om man ens kan bli mätt på solnedgångar. Sen springer jag upp en gata för en chans att plocka fler gator till min nya hobby.

När jag kommer in och läser in rundan får jag vet att jag sprungit 8 nya gator. På 14 kilometer!

Försöker utläsa vilka men fattar ingenting.

Men det var i alla fall kul i teorin. Om någon vill bygga en app på samma tema så feel free.

Jag hade FOMO när jag såg bilderna från Cph Half. Trots att jag valt bort loppet för att jag tyckte det var för mycket folk förra året. Och för mycket kaos. Nu har jag läst kommentarerna efter årets upplaga. På danska.

Start og målområde var fuldstændig kaotisk. Der var ingen plads i startboksen, hvilket også udgør en risiko i forhold til deltagernes sikkerhed.
Gl. Kongevej er for smal til så mange løbere. Der gik 5 km før der begyndte at være plads og jeg startede langt fremme bag 1:30 ballonerne.
Og så var der for langt at gå fra mållinjen til bagageopbevaringen. Nu var det heldigvis varmt, men havde det regnet og været koldt, så er det rart hurtigt at få tørt tøj på.

Vi stod ved 20 km mærket kæmpe respekt til de frivillige der løb frem og tilbage de løb mere end en maraton for at hjælpe alle dem som faldt om. 
Men hvor er det synd og trist for de sidste par 1000 at man vælger at slukke musikken og speakeren holde op med at sige noget, de mennesker der kommer ind til sidst har også løbet en halvmaraton og dem skal man også heppe på

Totalt kaos efter løbet.
For lidt vand i målområdet og ingen bademuligheder.
Tænker I skal tale med myndighederne, lægebil mv kunne ikke komme hurtigt frem.

Tur att skriven danska är lättare att förstå än pratad. Annars hade jag inte fattat nått. Nu hänger jag i alla fall med så långt som att det var lite väl kaotiskt. I år igen. Och då blir jag ändå glad i själen att jag inte la några pengar på det.

Fast förväntar sig folk verkligen badmöjligheter efter ett lopp. Jag ser det som en grym bonus i Helsingborg, men inget jag förväntar mig. Och inget jag levererar vid mina egna arrangemang. Fast på Stävie Trail i mars är kanske inte folk så badsugna….

Sprang du i Köpenhamn? Och vad tyckte du?