På den sjätte dagen vill Fredrik prova sina trailvingar. Han har sett banan där Hoka Lofoten Skyrace precis gått av stapeln, och lockas av att se hur han hade klarat sig.

Asfaltprinsessan är måttligt road och förhandlar till sig en grusvägsrunda att roa sig med under tiden. Att hitta runda är plättlätt sedan jag ofrivilligt blivit betalande Strava-medlem. Så som det går när man glömmer att avsluta sin gratismånad…

Jag filtrerar på 15 km och det magiska ordet ”easy” – och får en fin runda helt utan rötter, stenar och annat bråte.

Vi säger tack och hej och drar åt varsitt håll. På sin silverbröllopsresa har man nämligen kommit så långt att man inte behöver hålla handen hela tiden…

Jag njuter av det springbara underlaget. Ser bergen underifrån som omväxling. Cruisar genom Svolvaer city och har det allmänt bra. Men något skaver. Och det är inte sport-bh:n!

För jag inser att jag inte ska få se världen uppifrån fler gånger. I morgon är hemresa och innan dess ska vi på båtutflykt. Den enda chansen är ikväll, och jag har span på Djevelporten.  420 höjdmeter efter kvällsmaten. Borde funka även med 17 kilometer löpning i benen.  Värre kanske för Fredrik som precis kommit ner däruppifrån…

Jag lägger fram mitt förslag. Viftar lite extra med ögonfransarna och ser jättetrevlig ut. Kan hända att jag lagt fram lite choklad också. Funkar. Han nappar. Och jag har fortfarande inte kommit över chocken! Hur gick det till liksom?

Efter resans förskräckligaste hemmamiddag är det dags. Det är inte jag som skuttar upp från sängen där jag råkar ha småslumrat lite. Försöker förhandla bort äventyret jag själv föreslaget, men Fredrik är fast besluten. Jag lyckas inte ens fördröja avfärden med en kopp kaffe. Det är liksom kört.

Vägen upp till toppen är 2 kilometer och beräknas ta 1 timme. Första delen består av trappor. Trappor med lite för höga trappsteg. Pulsen går upp och stannar där.

Trappor är skönt för huvudet men jobbigare för pulsen. För du matar på oavbrutet, helt utan de där pauserna som infinner sig när du behöver bestämma vilken sten eller gren du ska sätta ner din fot på.

Halvvägs upp tar trapporna slut. Bygg-sherpan har gått på kafferast och lämnat oss åt vårt öde. Förpassade till den norska naturen som precis här består av branta klipphällar.

Jag tar sats och rusar upp för att liksom inte hinna förlora fotfästet. Det funkar. La Sportiva trailskor har visat sig vara kungar i Lofoten. Förutom rullgrus finns det inget underlag som fått dem att vackla. Så tacksam!

När vi närmar oss toppen dyker trapporna upp igen, och vi kan hyfsat enkelt ta oss hela vägen upp.

Djevelporten består av ett stort stenblock fastkilat mellan två berg. En människa på stenblocket är såklart ett trendande instagram-motiv, men inget coolt foto i världen kan få mig att gå ut där. Jag nöjer mig med att fota andra. Får coolt motiv utan att riskera livhanken.

Men Fredrik, var är han?

Jag tror aldrig att han har gett sig iväg upp, han verkade för rädd för det. Men ändå, jag ser honom inte. Tittar lite noggrannare och ser honom intryckt i ett litet hörn bakom en sten. Där själva Djevelporten är helt dold för honom.

Medan jag har stått och fotat, har han tänkt ett steg längre och gömt sig själv för att slippa se någon som ramlar ner.

Som tur var ramliar ingen ner. Någon vajar lite i vinden. Någon hoppar lite kaxigt och jag blir nästan arg. Och en galning tar med mobilen ut för en selfie, och nu vågar inte jag heller titta….

Med det checkar vi av våra sista höjdmeter och hankar oss ner efter bästa förmåga.

Endast en båttur kvarstår innan vi flyger hem igen. En fantastisk resa på många vis. Men än är inte rapporteringen färdig här på bloggen. Jag behöver ju dela med mig av mina bästa tips från resan. Och svara på alla frågor jag fått via blogg och instagram. Är det för mycket turister? Hur undviker man dem? Hur reser man dit?Var är bra att bo? Var finns bästa kaffet? Är kanelbullar från Lofoten verkligen bäst i världen? Hur varmt är det i vattnet? Vad betyder søppelbøtte?  (Det kan hända att ingen frågat just det sista, men jag kommer att svara ändå..)

Stay tuned för mina bästa tips!

Vi chillar hela dagen förutom en morgonjogg. Sitter på café i Leknes och frossar senare loss på sushibuffé. Laddar för nattens äventyr – en 4,5 timmes vandring till Himmeltind och midnattssolen.

Vi har inkvarterat oss i en magiskt fin stuga och äter middag utomhus i väntan på avfärd. Först 22:30 tar vi våra första steg mot toppen 931 meter högre upp.

Jag har varit nervös under dagen. För branterna och om det ska kännas läskigt. Därför är det extra skönt att det börjar med asfalt! Men den lyckan varar inte så länge…

Stigen upp är förvisso hyfsat lätt att gå, men efter några flackare partier i början är det alltså nonstop brant uppför i två timmar. På bästa sovtid. Pulsen är hög men under kontroll.

På 700 meter når vi en platå. Allt är magiskt här. T o m vindstilla. En ensam tjej sitter på en filt och tittar ut över horisonten. Jag hade kunnat sluta här, men det var visst 200 höjdmeter kvar. Så vi går.

Planen är att stanna och fota när det börjar kännas jobbigt men alltså, vi är högt nu och här vill man helst inte stanna, och än mindre titta ner. Jag är oftast inte rädd på riktigt, men när Fredrik börjar undra om vi ska vända tittar jag ner.  Det skulle jag inte gjort. Nu är jag plötsligt rädd och klamrar mig fast vid de stenblock som finns att tillgå. Vi håller planeringsmöte på 700 meters höjd och beslutar oss för att fortsätta. Ett bra beslut då det värsta redan  visar sig vara gjort. Och ner kommer man alltid…

Jag får ofta frågan om det är mycket turister här. Och jag kommer att ha ett sammanfattande inlägg om sånt. Men som vägledning. På denna tur till toppen träffar vi tre sällskap på väg ner under våra två timmar upp.  Och toppen delar vi med ett par som dricker te och en ensam kille med proffskamera. På vägen ner ser vi ingen, utom våra nya får-kompisar som förgyller vår färd.

Uppe på toppen är det till en början vindstilla. Vad är oddsen liksom? Trots det börjar vi snabbt frysa och bylsar på oss alla medhavda kläder i form av fleece, dunjacka, buff, mössa och vantar.  Dricker en kopp te och äter vårt medhavda fika. Fredrik har köpt ”världens godaste kanelsnurr” på surf-cafét i byn där vi bor. Den väger typ 2 kilo och är stor som ett hus. Han får nästan hjärtklappning av sockerchocken och då var den inte ens god. Så nej. Testa inte den om ni råkar vara i krokarna. Mina Walkers, transporterade ända hemifrån, var hundra gånger godare!

Utsikten är grym, men tyvärr finns NATO-toppen som skymmer solen lite. Vi ser inte den magiska studsen mot horisonten. Och till NATO-toppen tänker vi inte gå. Det är förvisso bara 30 höjdmeter, men vägen beskrivs som ”luftig” som är det norska sättet att förklara sjukt läskigt och du slår ihjäl dig jättemycket om du ramlar ner…..

Det som också slår oss är att himlen ju är som vackrast precis före solen går upp och efter den gått ner. Ni vet det där röda. Just nu får vi varken. Samma plats om en månad är troligtvis snäppet ännu mer magisk!

Och nervägen? Rullgrus och risk för rump-pladask, men vi håller oss på benen hela vägen. Det som var läskigt på vägen upp känns okej nu. Jag är inte rädd men bara trött.

Klockan 03:00 når vi bilen igen. I något tält sitter folk uppe. Ett par börjar sin vandring uppåt. I landet där det inte finns något som heter morgon, kväll eller mittemellan.

Reseledaren tog till sig av kritiken och planerade en underbar runda till dag 2. Det blev precis som på Instagram!

Vad som sällan syns på Instagram är hur höga kliv man behöver ta och hur ful man är när man går rumpgång nerför berget. Men vi tar det från början.

Vi startar i Sörvågen med siktet inställt på Meraftestinden, Munkebu och, om fötterna och tålamodet vill, Munken! Jämfört med gårdagens hysteriska underlag börjar dagens vandring som en walk in the park. Vi tillryggalägger flera meter innan vi hinner blinka.

På de fina stigarna hade tom jag kunnat springa men idag är det vandring som gäller. Och snart hade löpningen ändå fått ett abrupt slut. Det är när vi klättrar på leriga stenbumlingar rakt upp mot himlen. Ett äventyr som dock är föredömligt kort och snart är vi ute på lättvandrad mark igen.

I världsmetropolen Kjölen får vi ta skydd för klädbyte. Vädret har gått från ”vi måste ta av oss jackan” till ” Vi måste ta på oss två jackor” på mindre än 5 minuter. Så som det verkar fungera just här.

Sista biten upp på Meraftestinden är brant uppför med brant nerför på båda sidorna om stigen. Det kittlar lite i magen och jag vågar inte titta. När jag ändå råkar titta, för att utsikten liksom gör det omöjligt att låta bli, känner jag mig svajig på fötterna. Höga höjder utan staket är läskiga ting och jag får fokusera på en sten i taget…

På toppen käkar vi vår medhavda focaccia från Bakeriet i Å. Om ni någon gång befinner er just i Å, så får ni inte missa den. Dunderbränsle för långa dagar på vift. Och med den här utsikten som krydda…

I Munkebu finns en fjällstuga för de som är på det humöret. För instabildernas skull borde den ha varit röd, men okej – den är ganska fin.

Hungern är i schack och låren har inte helt checkat ut. Vi bestämmer oss för att ta de sista dryga 300 höjdmeterna upp till Munken. Det är brant och lerigt. Jag går lika mycket med händerna som med fötterna. Försöker parera de värsta lerpölarna och drömmer om stavar. Med skakiga ben har jag liksom ingen balans. Går böjd som en ostkrok för att greppa tag om någon sten i markhöjd. Samlar poäng till ett kommande ryggskott, men hoppas jag inte får tillräckligt många.

Det är jobbigt men vi tuggar på. Och snart ska varje höjdmeter visa sig vara väl investerad. Vi har kommit till Instagram. Det ser likadant ut som där. Turkost, grönt, bergigt och alldeles alldeles underbart.

Vi njuter så länge vi vågar. För himlen börjar mörkna och vi vill inte sitta är om det börjar storma. Nedstigning påbörjas.

Fredrik alltid 20 meter före tant. Tant som var tredje steg behöver ta till tantgång. Sätter ner händerna och kasar på rumpan. Efter hand som jag specialiserar mig på rörelsen lyckas jag lyfta rumpan mer och mer och tillslut bara jobba med axlarna och armarna. Och därmed skona byxorna från revor och hål.  Men jag är inte den enda som utövar gångarten.

I vår lunchpaus sitter vi precis bredvid ett brant nerförsparti. Alla vandrare kommer i par och när mannen skuttat ner och kommit 20 meter, sitter frugan fortfarande på rumpan och kasar ner. I 100 fall av 100 i vår undersökning går det till på det viset. Rumpgång är för tanter. Tills en man blir tillräckligt trött…

Någonstans femhundramiljoner stenar längre ner ser jag det hända. Mitt framför ögonen på mig. Fredrik sätter i händerna och kasar på rumpan. Jag mobbar honom bara en aning för hans tilltag och sedan biter han ihop, och fortsätter vandringen som den man han är….

Typ 15 kilometer och 9 timmar. Det värker i muskler jag inte visste jag hade. Tur att det är en hel natt till i morgon!