Loppen duggar tätt och det är helt omöjligt att återhämta mig och tagga till på samma gång. Jag vet inte vad jag ska förvänta mig av halvmaran i Köpenhamn. För en vecka sen kände jag mig stark och drömde om 1:35-ballonger. Senaste dagarna har betong flyttat in i mina ben och jag överväger en njutrunda i maklig takt. Dagen får avgöra.
Kommer till Malmö C innan tuppen för att mötas av inställda tåg. Det är ett försenat banarbete som dragit ut på tiden och ställt till det. Tydligen har löpare fått panik och Skånetrafiken uppmuntrat folk att ta andra färdmedel. Jag är för trött för att märka kaoset. Hittar ett försenat tåg från tidigare på morgonen som går i precis samma tid som mitt skulle ha gått. Maria ansluter från Kävlinge och vi glider över bron med sittplats på ett inte alls särskilt fullt tåg.
Vi är på plats i god tid. Hinner tre (!) varv i bajamajakön och har ändå tid att provgå vägen till startfållan. Allt under kontroll.
Tror jag.
När det väl har blivit skarpt läge och tid att gå till starten har eliten startat och det är omöjligt att ta sig fram på den markerade vägen. Vi är ett gäng med orangea nummerlappar som irrar omkring i panik innan vi hittar en farbror som kan visa vägen. Ser 1:35-ballongerna direkt. De som är lite för snabba för mig, men som man kanske hade kunnat dra nytta av en bit. Ställer mig bredvid. Sen är de borta. Försvunna eller bara uppätna. De finns inte. Tänker att de är bakom. Att de inte gått när fältet började röra sig framåt. Stannar till för att vänta in. Sen ser jag dem plötsligt 50 meter framför. Ger upp. Jag får försöka klara mig själv.
Tiden i fållan är evighetslång och helt utan musik och pepp. Jag kommer på mig själv med att gäspa. Tycka det är tråkigt. Tappa fokus och bli hungrig. Vi går fram i sakta mak. Klockan skriker att den ska stänga av sig om trettio sekunder. TIden går… Och än ser jag ingen portal.
Men nu hör jag i alla fall lite peppig dansk musik. Vaknar ur min dvala. Försöker komma ihåg vad de sjunger för att ha låten till mitt instagram-inlägg. Men man glömmer så fort…
Så börjar folk springa. Jag har inte hört någon nedräkning. Inget pangpang. Har vi börjat? Eller är det en jogg till startportalen? Så kliver jag över startmattan och inser att det är dags att veva igång benen.
Vevar i gång dem i panik och går i rena förskräckelsen ut i en helt okontrollerad fart. Lugn och fin nu Anna, lugn och fin.
Jag var rädd för igenkorkade gator, men jag springer fritt från start. Inte en människa som stör min framfart. Förrän någonstans vid kilometer 6-10 då det plötsligt fyller på. Vet inte var alla människor kommer ifrån men ser det som en chans att få sänka farten lite. Det där med halvmarathon är liksom obekvämt på ett annat sätt än marathon. Skönt att få chilla lite och kunna skylla på någon annan….
Efter 8 kilometer blir jag stressad av mina kilometertider och bestämmer mig för att inte titta mer. Nu är det bara känsla framåt.
Det blåser en hel del och oftast är vi förskonade, men det finns sträckor där det friskar i och min fart tar stopp. Jag lovar mig själv att jag inte ska gnälla på vinden om inte Andreas Almgren gör det, och vad jag har sett har han inte knorrat. Men vem skulle knorra efter ett VM-guld liksom? Det blåste alltså. Men jag gnäller inte. Inte alls.
Det är mycket musik och publik längs banan och partyt är grymt. Passerar allén av danska flaggor som brukar ge gåshud men just idag gör den faktiskt inte det. Det är helt tyst och öde.
Lite action blir det dock på de ställen ”allmänheten” väljer att korsa banan. Med lådcyklar, barnvagnar och allhanda fordon. Någon håller på springa ner en barnvagn och fräser till varpå mamman fräser tillbaka. På danska. Jag förstår inte vad som sägs men hon låter inte glad. Men hon kanske kunde tänkt ut att det inte var jättesmart…
Tuffar på i en fart jag inte vet mot ett resultat jag inte har en aning om. På målportalen står klocktiden som är någonstans efter lunch, men jag vet ju inte när jag startade och skulle ändå inte ha någon hjärnkapacitet kvar att räkna.
Går i mål och blir fotad för första och enda gången idag. Alla kameragubbar längs banan har gått mig obemärkta förbi och jag gläds åt att i alla fall inte behöva lägga pengar på några race-foton.
Jag får min coola medalj, en flaska vatten och en banan. Lönen för 96 minuters hårt arbete. Men inte nog med det. Nån stjäl min vattenflaska medan jag är på bajamajan.
Törstig som ett troll irrar jag omkring i den giganstiska ”Runners Area” på jakt efter någon jag känner igen. Men nålar och höstackar alltså. Det är helt omöjligt att hitta någon. Misströstar en aning när Maria dyker upp från ingenstans. Så mycket roligare med någon att dela upplevelsen med ju! Hinner precis handla en macka innan himlen öppnar sig och vi och halva Köpenhamn tar skydd i ett väskinlämningstält. Hjärterum och Stjärterum i sin finaste form.
1.35:58 blev tiden. Egentligen ointressant, men jag skriver ut den eftersom jag alltid googlar mig själv när jag behöver veta vad jag gjorde förra gången….
Tack för festen Köpenhamn! Nu med alla lotterier vet man aldrig när vi ses igen.
Näst på tur: Malmö marathon om två veckor. Men låt mig tänka på något annat för en stund…
Glider in i mål och rätt in i kön för selfies med Darude.
Om en timme ska post-run-konserten starta och vi utnyttjar tiden till att lämna området för kaffe. På Rams roasters hittar vi Helsingfors hittills bästa kaffe och laddar på med energi till partyt som väntar.
En dagfest av rang. Men nästa gång jag åker till Helsingfors blir det nog för en halvmara. Skönare att springa utan väska….
