Aktuellt

Språkförbistring i Nice

Posted on 12 november, 2026

Jag har bara goda saker att säga om Nice-Cannes marathon. Att klockan var oladdad och att jag snubblade på ett gruskorn är ju knappast arrangörens fel. Men alltså språket. Fransmännens oförmåga att prata engelska. Och översättningarna….  Jag har aldrig varit så förvirrad i hela mitt liv…

Det börjar på Instagram under veckorna innan loppet. Informationen om att loppet saknar platsmuggar och att vi förväntas ta med egen flergångsmugg:

Jag trodde det var ett marathon jag anmält mig till men nu snackar vi både lekplats och vattenrutschkanor. Och avfallskoppar… ( I en tidigare översättning fick jag veta att det inte skulle vara några gobeleter längs körsträcket, men nu har visst texten uppdaterats)

Och det är bara början. Lite senare får vi information om ryggsäckarna som kommer att erhållas i samband med nummerlappsutdelningen. Den är både snygg och stor.  Ska användas att lägga sina RESERVDELAR i. Typ en extra höft om den pajat under loppet? Eller kanske bara lite extraskinn för den som skrapat upp halva knät..?

På själva nummerlappsutdelningen kan ingen engelska och det är minst sagt lite charmigt när den franska damen tar av sig sin scarfs för att med teckenspråk visa för mig att jag ska lägga kläder i väskan. Att förklara hur väsklogistiken för ett stafettlag ska fungera är inte lika lätt och teckenspråket räcker inte alls. Tur att det finns information på hemsidan…

Sista löparen ska alltså lämna i från sig väskan till löpare 1 innan start trots att hen inte ska börja springa förrän om flera timmar. Kallt sa räven.  Efter trehundra försök att förstå ger våra stafettlag upp och kör väskan med bil till målgång…

För mig som kör hela sträckan verkar logistiken enklare. Inlämning  i start, uthämtning i mål. Men NÄR är senaste tid att lämna väskan? Som tur var finns en jättestor skylt! Väskinlämningen är 5 minuters promenad från startfållan och stänger för min grupp klockan 8:05. Insläpp till startfållan stänger…. klockan 8:05. Sån tur att jag kan klona mig själv och vara på två ställen samtidigt.

Att hitta öppningen till startfållan är i det närmaste omöjligt men går efter lite teckenspråkande. Har läst i löpar-PM att det ska finnas ”pacemakers in flames”. Det låter lite onödigt att elda upp en massa pacemakers som säkert gjort mer nytta hos någon hjärtsjuk, men nu har det ju blivit tokigt igen. Det är pacers som avses. Farthållare. Men inte alls i lågor utan med flaggor. Makes sense. Men trots att jag gått in i entrén för 3:30-löpare tar det mig halva loppet att komma i fatt min brinnande pacemaker. Man kan tro att jag kommit in i fel öppning och alldeles för långt bak. Ändå gick starten 8:19 när den skulle ha gått 8:25….

Jaja. Jag lyckas ju ta mig i mål i alla fall. Och hitta en papperskorg med texten ”IMMEDIATE LANDING FOR OTHER WASTE”.

Älska fransmännens envishet med att inte lära sig något annat språk!

Aktuellt Race reports

Race report: Nice-Cannes marathon 2026

Posted on 8 november, 2026

Jag har spanat på det här loppet i två år. Lockats av bansträckningen längs det turkosa havet. Palmerna. Och av hela den pastelliga inramningen.


När någon sedan kommer på den briljanta idén att åka ner i en hel familjekonkarong är jag inte sen på anmälningsknappen. Helmaran för mig. Dottern, hennes man och svärmor ska dela sträckan på tre och The Svärfars förunnas en halvmara var!


All information är på franska eller mycket bristfällig engelska. Jag ska skriva ett helt inlägg om det. Tills dess nöjer vi oss med att det är helt omöjligt att hitta till start. En vakt säger NO när jag försöker ta mig in i fållan utan att alls förklara varför. Efter hjälp från lite medlöpare lyckas jag hitta en öppning i staketet lite längre fram och där är jag välkommen.
Min start ska gå 8:25 och jag vandrar långsamt framåt. Väntar på fyrverkeriet och nerräkningen. En ösig speaker peppar igång löparna och jag kommer i stämning. 6 minuter till start, men varför börjar folk springa? Fattar inget, har vi börjat? Var är fyrverkeriet?

Men jo. Vi är igång och jag är jättelångt bak. Det är smockat med folk i högst slumpmässiga farter. Har ingen möjlighet att ta mig fram utan kraftigt sicksackande och avancerade balansakter på trottoarkanter. Det blir gas och tvärbroms i fyra kilometer innan en ny möjlighet öppnar sig….

Det är en alldeles tom gata bredvid. Folk som vill passera tar sig över till den. Me included. Äntligen ska jag få sträcka på benen. Problemet är att vätskestationen såklart inte finns här…. Missar första vätskan men tänker att jag överlever, det är ju inte supervarmt!

Nytt för i år är vätskestationer utan muggar. Jag har med mig medhavd mugg som ska fyllas på plats. Antingen i en self service-kran eller med hjälp av professionella vattensprutare med högtryckskran. Jag provar självservice och pillar mig i naveln en stund medan vattnet sakta strilar ner i muggen. Tålamod Anna, tålamod. Bestämmer mig för att testa proffssprutaren nästa gång!

En bit längre fram är det dags. Vattnet kommer med sånt tryck att nästan allt vatten studsar ut samma väg som det kom. Får en munfull och ägnar nästkommande sträcka till att lura ut en ny strategi till kommande vätska…

Detta är mitt 27:e marathon men så värst rutinerad är jag inte. Har glömt ladda klockan och vid åttakilometerspipet stänger den av. Från och med nu är jag förpassad till min egen känsla. Det här kan bli precis hur som helst!

Solen strålar och vi har haft glassiga platta kilometrar, men banan ska visa sig innehålla en del höjdmeter också. I Antibes ska jag försöka dokumentera en backe men att göra två saker samtidigt är uppenbarligen minst en för mycket. Plötsligt ligger jag platt på marken. Med ett blödande knä och en sprucken mobil.

Till skillnad från när jag föll i Helsingborg för många år sen är det ingen som hjälper mig upp. Då var jag på benen och i fart innan jag ens märkt att jag ramlat. Nu får jag snällt kravla upp på egen hand. Franska gentlemen är visst bara en myt…

Att springa med blodigt knä är ett life hack om man vill hamna på film. Jag har en fotograf på eldriven enhjuling som åker bredvid och filmar mig i över en kilometer. Först lite mer helkropp sen med enda fokus på mitt underben!

Förmodligen är jag lite löparhög men jag känner inget ont från knät. Gott så. Let’s continue!

Kommer ifatt 3:30-ballongerna som startat långt framför mig och får en ungefärlig hint om var jag ligger. Det är skönt här. Nästan för skönt. Glider med en stund och fortsätter sedan vidare.

Vi passerar en massa ställen men jag vet inte vad de heter. Nånstans tutar tåget när det passerar och på övriga ställen uppbringar publiken nästan lika högt ljud. Magiskt. Våldsamt fint också.

Med ca 17 kilometer kvar springer dottern upp bredvid. Fattar inget. Deras lag har startat en halvtimme efter och är mig veterligen långsammare. Har jag såsat till det fullständigt utan klocka? Så visar det sig att hon varit på väg mot sin växling, sett min rygg och jagat i kapp! Fått lite maxpuls som uppvärmning till sin etapp! Blir varm i hjärtat och pinnar vidare!

Kilometer för kilometer och jag går som ett tåg. Fast utan att tuta. Plötsligt står det Cannes på en skylt men kilometermarkeringarna avslöjar att det är ett par km kvar. Ett varv runt Pildammsparken. Från hemma till Biblioteket. Snart där. En enda kilometer. Om än så otroligt lång. Snart ska jag få min pastelliga medalj med palmer!

Kliver över mållinjen. Utan att trycka på klockan. Ser mig omkring. Alla trycker. Alla de som kom i håg att ladda.

Jag får googla resultatet. 3:24:29. På volley. Toknöjd!

Skåneleden 2020

Skåneleden SL7 Etapp 4: Smygehamn-Trelleborg

Posted on 31 oktober, 2026

Vi startade Skåneleden-projektet 2020. Vi skulle ta alla etapperna, men utan tidspress. Det gick fort i början. Jag var löpskadad och kunde lägga all fritid på vandring. Helt utan konkurrens från långpass på asfalt och lopp. Det var dessutom brinnande pandemi och inte så mycket annat att fördriva sin tid med. Sen blev allt som vanligt. Tiden försvann. Och projektet hamnade i malpåse. Men så igår Fick Fredrik feeling. Ville bocka av en ny etapp till samlingen. Valet föll på Smygehamn-Trelleborg. Det är fredag eftermiddag när vi sätter oss på tåget mot Trelleborg. Det ska hinna bli mörkt innan vi kommer fram till starten…

Etapp: SL 7 Etapp 4 (Smygehamn-Trelleborg)
Hur: Tåg Malmö-Trelleborg och därefter buss till Smygehamn.
Svårighetsgrad: Hyfsat lätt. Mest asfalt och grusväg. En del strandängar och sand.

Vi tar tåget till Trelleborg och därefter bussen mot Ystad. Förvirrade av hållplatsernas namn håller vi på kliva av för tidigt. Vi vet att starten är i Smygehuk men den enda hållplats som heter något med Smygehuk är fel. Därefter följer tre hållplatser som börjar med Smygehamn,  och med hjälp av medresenärer får vi på bred skånska bästa vägledningen. Smygehamn Stationsvägen alltså. Never forget.

Går ner till de berömda pilarna och skylten som upplyser oss om att vi är på Sveriges sydligaste udde. Lite coolt ändå. Det är kallt och vi hinner frysa ihjäl i väntan på alla som vill ta kort före oss.  Vi tar en bild och får sedan frågan om vi vill vara med på några turisters bild framför skylten.  Kanske är exklusivt med svenskar i shorts i ett väder där varenda utlänning föredrar dunjacka.

Sätter igång klockan och börjar springa. Det är asfalt i början. Drar upp tempot lite för att få upp värmen. Men snart ska vi ut i mörkret. Svänger höger ut på en grusväg och med våra halvkassa pannlampor får man hålla koll på var man sätter fötterna. Vill ju inte stå på öronen. Det gör jag inte heller. Inte här…

Vi kommer ut på en asfaltväg i storleksordning cykelväg. Det är oväntat mycket trafik och med tanke på hur ovanligt det måste vara med löpare här är jag rädd att ingen bilist i världen ens tänker tanken. Därför är jag hela tiden beredd att hoppa ut på gräset. Stanna och släppa förbi. Det är säkert jättefint här på dagen, men just nu tycker jag det är världens värsta väg. Vill bara härifrån.

Vi kommer in till Västra Torp och jag är glad för lite ljus i husen. Så glad att jag för en sekund tappar fokus och snubblar på ingenting. Landar platt fall på asfalten, skrapar upp både handflator och knän. Fredrik försöker få upp mig på fötter men jag fräser ifrån. Har jag ramlat huvudstupa vill jag baske mig få sitta kvar tills jag vet om jag lever. Det gör jag. Men det blöder lite överallt. Passar bra så här dagen före Halloween…

Vi fortsätter springa längs en bred grusväg mot Simremarken. Det är små hålor överallt och jag ser varenda en. Men Fredrik som är rädd att jag ska ramla igen, säger HÅLOR varenda gång han ser en håla. Jag hör ordet HÅLOR minst fyrahundrafjorton gånger inom loppet av ett par kilometer och skrattar i smyg åt hans omtanke.

Efter ca 10 kilometer gör vi ett par meters avstickare för att titta på minnesplatsen för Kim Wall. Tillbaka på banan fortsätter  stigen, ibland på gräs, ibland upp bland husen, sen ner på stranden igen.

Här måste vara magiskt på dagen.  När mörkret lagt sig är det… MÖRKT. Vi hör vattnet men ser inget. Går närmare för att ta en bild.  Men mörker är allt vi ser. Men det är lite coolt det med. Lite läskigt, men ändå häftigt. Ensamma med naturen i mörkret.

Vi har ett tåg tillbaka att passa. Efter lite för många fotostopp börjar tiden bli knapp och vi behöver då och då stämma av hur långt vi har kvar, och hur mycket tid vi har. Sista biten mot stationen i Trelleborg är det lättsprugnet så vi kommer att hinna. Frågan är om Fredrik ska hinna shoppa loss på Pressbyrån också. Den medhavda energin har tappats på vägen och det börjar krisa på blodsockerbanken.

Men jo. Han hinner. Kommer ut med både coca cola, chips och salta nötter. Vi går mot perrongen. Har två minuter tillgodo då vi inser att tåget vi står vid är skyltat med UR TRAFIK. Det står ett tåg framför som vi måste ta oss till. Men inte ens det tåget är rätt tåg, för det står ett till tåg ÄNNU längre fram. Nu börjar det bli bråttom och vi tvingas avsluta dagens etapp med en maxspurt. Trots obefintlig spurtförmåga lyckas vi komma på tåget i tid och slipper vänta en halvtimme på nästa. Bra tajmat ändå.

En ny etapp till handlingarna. Cool i mörker men förmodligen ännu bättre i dagsljus! Tänker att vi kommer tillbaka….

Race reports

Race report: Åhus Trail 2026 (11 km)

Posted on 17 oktober, 2026

Som en mental förberedelse läser jag race reporten från förra året. Det skulle jag inte ha gjort. Jag är livrädd när jag sätter mig i bilen mot Åhus…

Loppet startar inte förrän 12:40. Det betyder delvis en lugn morgon, men också gott om tid att stirra upp sig, landa i soffan, tappa motivationen och ångra att man ens anmälde sig. Dessutom får den inre mat-och-sovklockan akut identitetskris, när ska man nu äta lunch?

Kommer i väg alldeles för sent men i efterhand vet vi att det var bra. Vi hann med både bajamajakön och nummerlappsutdelningen, och slapp stå ute i regnet mer än 9 minuter. Det där med uppvärmning kanske not so much.

Placerar mig i startfållan baserat på klädval. Det är ett säkert kort. De som har linne idag är för snabba för mig. Långbrallorna förmodligen lite för långsamma. Bland t-thirts och shorts ställer jag mig och det ska visa sig klockrent.

Startskottet går men knappt hinner jag få upp värmen innan det är dags att vika av ner mot stranden. Jag har beslutat mig för att testa det tips jag fick efter förra årets race, att springa i vattnet och inte i den blöta djupa sanden. Det isar till lite i fötterna först men sen står det klart att det här var värsta life hacket. Så mycket lättare här nere. Rena fötter på köpet. Ett tag till.

Det har blivit dags att ta sig upp från stranden och in på stigarna. Det är kanske tio meter sand som ska forceras, men det räcker för trippelvolter bakom bröstbenet.  Tur att jag får landa in bakom en lång orm av löpare och låta pulsen komma i balans.

Vi ringlar ihop genom hela första halvan av loppet. I en perfekt fart. Farten för t-shirths och shorts. Det är fina mjuka stigar och nästan ingen kupering. Tar en klunk sportdryck vid vätskan efter 5 kilometer för nu behövs alla hjälpmedel i världen. Det är nu det börjar. Backarna, sanddynerna, sanden, och den omskrivna nära-döden-upplevelsen.

 

Jag håller mig på benen hela vägen i år. Även om jag nästan snubblar på mig själv av ren trötthet ibland. Mot slutet blir jag omsprungen av en tjej. Jag som inte bryr mig om resultatlistor på traillopp blir ändå lite triggad. Särskilt som vi kommer ut på platt fast mark. Jag tänker att jag ska kunna svara här, men det verkar vara hennes paradgren också. Jag kommer inte förbi.

Sen kommer avslutningen. Den bottenlösa sanden. Omvägen ner till vattnet i hopp om lite mer lättsprunget. Och här, på underlaget jag tror jag är som allra sämst, lyckas jag plocka tillbaka min plats i listan. Stapplar upp för den lilla sandkullen upp mot målrakan, helt övertygad om att det kommer en spurt bakifrån. Och för första gången någonsin känner jag mig redo att ge det en fight. Men det kommer ingen.

Går i mål och när jag ska stänga av klockan ser jag att den är död. Surar till för jag vet att varannan gång när den dör, försvinner passet. Och jag vill ju liksom veta att jag varit här…

 

Anyway. Träffar Solsidan-Linda och Liten Räka (älska instagram-namn!)  som jag hinner prata med i ett par minuter innan Fredrik kommer i mål. Det är också precis då jag håller på frysa ihjäl och sliter med honom för att hämta väskan innan han ens hunnit torka snoret och svälja sin mjölksyra…

Kommer in på resultatsidan och ser att jag slog min egen tid från förra året med två minuter. Landar på 1:00:20 vilket räcker till en sjundeplats. På ett traillopp! Jag är mer än nöjd.  Ända tills jag inser att bilen är 1,5 kilometer bort….

Mat & Sovklockan har gått ut i strejk. Inte så mycket för sömn utan för att tanken är tom. Och promenaden ska visa sig bli den längsta i hela mitt liv, den tar liksom inte slut. Desstutom ska vi trängas med en massa bilar som stör min framfart. Jag är hangry. Och rungry. I en ytterst osmickrande mix.

Överlever de tre åren det tar att komma till bilen bara för att kasta mig över en hel påse salta nötter som av rutin råkar ligga där.

Sätter stjärtvärmen på max och påbörjar resan hem. Glad att jag någonstans grävde fram motivationen, höll ihop det fint och faktiskt fick lite horn på slutet. Det har jag nog aldrig haft…

Tack Åhus Trail för ett som vanligt fint lopp!