Har sprungit förbi många Kayakomater senaste åren men aldrig testat. Så igår tog vi tjuren vid hornen. Bokade kajaker och sup:ar på Kayakomaten Lagunen och lurade med oss våra vänner Malin och Andreas på en eftermiddag i Landskrona. Vilken grej!

Vi startar med en löptur längs havet norrut. Springer på delar av min favorit-Skåneled mot Helsingborg, men viker av när vi kommer till Sundvik. Några svänger direkt höger uppför backen medan jag och Andreas antar utmaningen att först svänga vänster ner till botten av backen och sen få en superlång brant backe upp. Najs. Vi slutar prata rätt fort…

Som vanligt är det sjukligt vackert i de här krokarna. Vi får 12 fina kilometer innan det är dags för bad och energipåfyllning! Malin har tagit med sig grymmaste mackorna och får en liten paus innan nästa aktivitet: paddlingen!

Mätta i magen löser vi ut vår paddlingsutrustning och hoppar i flytvästarna. Är lite kall efter doppet men västen värmer fint. Det är mulet och grått och jag tänker att det är bra för allas säkerhet att det inte är så många barn i vattnet. Att paddla rakt fram är nämligen inte min paradgren….

Fredrik och Andreas försvinner snabbt i fjärran i sina kajaker. Malin och jag cruisar runt på våra sup:ar i ett mer moderat tempo. Det går jättefint. För vi har medvind…

När vi kommit ganska långt ut inser jag att jag driver i sidled om jag inte håller tempot uppe med paddlingen. Det är inte läge att stå och smådrömma alltså, om man inte vill hamna i Helsingborg…

Jag paddlar och paddlar men kommer ingen vart. De andra sitter i sina kajaker och guppar i väntan på att jag ska komma ifatt. De får vänta länge! Man ska ju inte stressa på semestern!

När vi tagit oss in till land är kaffesuget stort och det enda som hade toppat upplevelsen hade varit en Fogarollivagn vid strandkanten.

Har ni semester kvar är det här mitt varmaste tips!  Annars finns det ju faktiskt både kvällar och helger!

Jag insåg en sak. Jag behöver hitta nya vänner. Sånna som inte springer…

Kommer hem från Brantevik strax efter 17. Värmen slår mot mig när jag kliver av tåget. Det är en sån där magisk kväll som inte växer på träd. Folk kommer hänga på uteserveringar, äta glass i solnedgång, träffa vänner.

Fredrik är kvar i Sportstugan så jag är all alone. Har dessutom vickat bort mina pass på gymmet och därmed helt ledig. Att tillbringa denna magiska kväll ensam i soffan känns tragiskt. Slöseri på sommarkväll.

Borde fråga om någon vill hitta på nått men kommer inte på vem. Men så vet jag ju ett säkert kort: Gerillan har ju social-löpning på tisdagar. De där myspassen jag aldrig kan vara med på för att de alltid krockar med mina pass på gymmet. Men nu har jag ju som bekant vickat bort dem…

20 km i benen och en heldag på utflykt. Hungrig. Hinner jag ladda om?

Sveper min bästa bråttom-som-tusan-rätt: pasta och varmrökt lax. Tio minuter att koka pastan, sen klart. Hinner leta fram ett par ännu osvettiga träningskläder djupt ner i lådan och ger mig iväg.

Benen känns inte ens trötta. Solen skiner och det är ett stort gäng som samlats. Minglar runt 10 kilometer i sommarkvällen innan det är dags att ta sig hemåt. Sällskapskontot påfyllt, sommarkvällen utnyttjad. Totalt 32 kilometer i benen idag och nu känns hallgolvet som ett gjutet alternativ till sommarkvällen.

Men alltså.  Om inte alla vänner sprang, hade ju faktiskt en glass i solnedgången varit lite mindre smutstvättsframkallande!

Det har blivit en liten semestertradition. Vi ses hos Cecilia i Brantevik för löpning, bad och lunch. Något år var vi helt wild & crazy och tog Båstad istället, men annars har det varit Brantevik. Att komma till Cecilia är att bli bortskämd under en hel dag. Hon fixar perfekta löprundor, friskt badvatten och ljuvliga luncher. Världsklass helt enkelt.

Annika hämtar upp mig i Simrishamn dit jag har tagit tåget i arla morgonstund. Vi lämnar av väskor hos Cecilia och ger oss av på en runda som börjar med motvind och uppför. Kroppen känns som en tröskmaskin med punktering, men sällskapet är fint.

Älskar fälten runtomkring och sedan något år tillbaka kan jag faktiskt skillnaden på havre, vete, korn och råg. Annika visar oss hällristningar och vi ser både en sol och ett skepp. Efter 13 kilometer tar vi fikastopp på ett mysigt café i Skillinge. Låter solen värma upp oss ännu lite till. Vi vet att det är ett kallt dopp som väntar i slutet av rundan, så lika bra att ha ångan riktigt uppe.

Springer på de mysigaste stigarna längs havet, genom en skånsk djungel och ut på andra sidan. Den här vägen är inte längre del av Skåneleden, men den som vet om den får en sjutusen gånger finare upplevelse än den som tar cykelvägen som numera är Skåneleden.

Stoppar klockan på dryga 20 km hemma hos Cecilia, hämtar handduk och tar oss tillbaka till klipporna vi precis passerat. Det du det ska ske. Det coolaste doppet i mannaminne.  I de galnaste vågorna. Bara att ta sig till stegen är ett äventyr. Med risk för att stå på öronen och slå ihjäl mig tassar jag fram till stegen som leder mig ner. Blir översköljd innan jag ens hinner komma ner. Skrattar som ett barn på tivoli. Det här är SÅ roligt.

Tar oss tillbaka till Cecila för lunch. Den är såklart förberedd och klar innan jag ens fått på torra kläder. Cecilia är verkligen en exemplarisk värd. Alla borde känna en Cecilia. Det är en lyx!

Efter lunchen sitter vi kvar och snackar ett tag innan det är dags att bege sig hem. Till skillnad från förra veckan går tåget enligt plan.

Jag kommer hem klockan 17:00 efter en fantastiskt dag. Med semesterminnen att spara och komma tillbaka till.

Det är en ljuvlig sommarkväll. Jag är ensam hemma. Jag har vikat bort mina pass på gymmet.  Det känns sorgligt at slösa en sån här kväll i soffan…  *TO BE CONTINUED*

Jonas och jag har spånat på idén ett tag men idag slog vi till. Glasslöpning. Ett vinnande koncept som helt omöjligen kan misslyckas. Inte ens med två något förvirrade arrangörer med bristande fartkontroll…

Vi startar klockan 12. Av den enkla anledningen att glassbarer tydligen öppnar då. Det är helt orimlig tid för den med inbyggd mat- och sovklocka. Mitt i lunchen alltså, hur ska det ens gå?

Sticker hemifrån lite tidigare. För att lura min inre Skalman och dessutom få lite uppvärmning på köpet. Solen lyser med sin frånvaro och en negativt lagd person längs min väg konstaterar att sommaren är slut! Han skulle bara veta vilken sommarfest jag är på väg till!

Konceptet är enkelt: 3 x 5 km löpning med glassvila mellan varje. Ett bättre sorts intervallupplägg!

Första stoppet är på Lilla Glassfabriken där det ryktas att Malmös bästa chokladglass finns. Jag tar såklart en sån och blir inte missnöjd! Nytankade med glasspower ger vi oss vidare mot Limhamn Glassmejeri.

Vägen dit blir dramatisk med ett insektsbett som svullnar, men inget stoppar riktiga glasslöpare. Vi fortsätter.

Vid det andra stoppet kör jag en klassiker. Hasselnöt. Den smaken som typ alltid är godast. Till sista stoppet på Smak i Västra Hamnen har jag lovat att utmana mig. Vara lite crazy. Men det är då. Nu kör jag safe.

Camilla med insektsbettet är plötsligt försvunnen och viss oro utbryter innan vi återfinner henne. Hon har inte dött getingdöden utan bara tagit en avstickare till apoteket. Gänget komplett. 5 kilometer rakt fram på asfalt till sista stoppet.

Vissa säger att det är tråkigt med asfalt och rakt fram. De har inte fattat nått. I medvind dessutom. Blir inte bättre. Laddar för sista stoppet och bad efter. Men det är visst bara jag som drömmer om det sista…

Jag vågar mig på en strut på vår sista anhalt. Nu när det inte ska springas mer. Fyller struten med äppelpajglass som sitter som en smäck i magen. Vi har ett långt stopp, njuter av glassen, men det blåser i Västra Hamnen idag. Folk tar på sig jackor, får gåshud på benen och jag börjar inse att jag inte kommer få med mig något sällskap i plurret. Men det finns ju fler dagar.

Nu är rundan slut. Men de flesta av oss bor ju inte i Västra Hamnen…  Det blir en kollektiv nerjogg där vi släpper av folk längs vägen. Jag tar en liten omväg för att fixa till siffrorna och när jag nästan är hemma kommer solen fram. Och med 27 kilometer i benen känns de faktiskt otippat studsiga. Ringer Fredrik som tagit cykeln hem och föreslår en tur till Ribban för bad. Jag ber honom ta med vatten på cykeln och springer vidare.

Stänger klockan på 30 kilometer. Med tre glassar i magen. Flyter som en kork. En grym dag med världens bästa gäng!

Tack alla glass-lovers som hängde med. Tack Jonas för bra banläggning!  Och vi höll ju farten helt ok. Bara en tillsägelse….

Det här får vi göra om!