När tröjan förpliktigar

Ska precis lämna av familjens orienterare i tävlingsområdet för att själv ge mig ut på en lagom kort njutar-runda i omgivningarna. 

Tar av mig överdragströjan och flashar min finisher-tisha från Ultravasan. Så frågar någon hur långt jag ska springa idag, och jag hör mig själv säga:

– Bara 13 kilometer.

BARA.

Som att det liksom skulle förväntas att man alltid springer en 3-4 mil på kafferasten.

I nästa mening berättar jag att jag ska spara benen till morgondagens långpass. För att motivera något som ingen bett om en motivering till. Bara för att jag tror att alla tror att jag alltid springer långt…

Så dumt. Nästa gång ska jag rota upp en gammal Vårruset-tröja (finns det ens?).

Sen ska jag njutspringa 13 kilometer utan att känna att jag behöver förklara att långpasset blir i morgon…

Tältsäsongen invigd

Vi drog till Söderåsen. För att se om vi fortfarande fick plats i tältet, och om grillade mackor fortfarande smakar magiskt i solnedgång. Med i packningen: en mjölkskumningsmackapär och en kaffekvarn…

Och ja, tältlivet är precis lika najs som jag kommer ihåg det. Vyerna, tystnaden, solnedgången och de grillade mackorna. Magiskt.

 

Fast tystnad varar inte för evigt ens i ett naturreservat. I ett hus på andra sidan ravinen hålls påskparty och klockan 20:30 drar musiken igång.

Av musikvalet att döma är åldersgränsen på festen typ 45, och jag diggar mig till sömns till tonerna av Bonnie Tyler och Flashdance…

Jag fryser om näsan. Utomhustemperaturen är 2 grader och jag har hela garderoben på mig. Utom just på näsan! En långt nerdragen buff löser biffen. Vill inte veta hur jag ser ut…

Vid fyrasnåret känns det som att fågelkvitter hade varit roligare än dunkadunka. Och precis då pausar musiken! För att att dra igång igen en timme senare. Uthålligt folk de där medelåldringarna.

Efter morgongröt i fantastiskt ljus och en kort löprunda avslutar vi utflykten med en utomhusgjord cappuccino. Med barr i…

 

Kaffedejt var god dröj

Jag ska springa till Lund för att fira påskafton med en cappuccino. Fredrik är min kaffedejt och vi ska ses på Love coffee 90 minuter efter avfärd. Då har jag lagt med i tidsplanen att jag ska hinna stanna och fota de första blommande rapsen…

Jag har inget vatten med mig för 15 km fixar jag utan, trots den nästan somriga värmen. Det är bara det att min dejt är försenad!

Efter 10 km ringer han och undrar om jag har pigga ben. Han är typ en halvtimme sen och tänker att jag kanske skulle kunna springa en extrakrok eller två…

Typ dagens dummaste fråga. Vem vill inte springa extrakrok när solen skiner och det är vindstilla på de skånska åkrarna. När rapsen är så på G att hela Skåne snart kommer färgas gult?

För mig hade han fått vara hur sen som helst, men han ville visst inte stanna på Bauhaus längre än nödvändigt!

Anyway. Det blir härliga 20 km på löpkontot och en Sproud-latte (!) i magen, då favoritkaffebaren plötsligt slutat med iKaffe!

Med hopp om att de tar sitt förnuft till fånga så jag slipper springa till Malmö! Fast är det vindstilla så…

Avslöjad

Efter gårdagens fantastiska fikalöpning  i Malmö tar jag tåget till Kävlinge. Från stationen har jag 1,5 km hem, den sista biten som alltid är så mentalt jobbig. Och dessutom uppför. På mitten hittar jag de mest fantastiska blommor och stannar för en välförtjänt photoshoot.

Men gps-klockan avslöjar mitt tilltag:

Jag har ju sagt att det är scary med Strava. Alla vet vad man hittar på. Tur att jag inte har så hemliga saker för mig…

Test av Sveriges fulaste motionsspår

Oscar Jensen och Philip Persson letade efter Sveriges bästa motionsspår och fann på köpet det motsatta. Spillepengen i Malmö blev förärad titeln Sveriges fulaste motionsspår med motiveringen:

– Där luktar det illa. När vi sprang där hittade vi fem halvruttna kaninlik i spåret. Det var helt omöjligt att hitta runt, trots att jag känner till området sedan tidigare. Det är kaninhål och gropar i spåret, som går förbi en brandövningsplats, en djurkyrkogård och en skyttebana.

Jag trodde nog aldrig jag skulle besöka denna plats men idag blev det faktiskt så…

Jag har bestämt dejt med Johanna och Joakim. De är mina partners in crime vad gäller fikalöpning och idag väntar 15 km löpning och fin-fika på Leve i Malmö. Jag har överlåtit vägvalet på mina springvänner och när de föreslår Sveriges fulaste motionsspår tycker jag tanken är ganska lockande. Hur fult kan det bli liksom?

Vi cruisar genom Malmös mindre fancy områden för att ta oss till platsen. Passerar hamnar, lastbilar, klotter, sopor, skrot och metaller. Vi skrattar åt vägvalet, en vårdag när de flesta förmodligen valt stranden och havet. Men varför vara som alla andra? Den där strandpromenaden springer jag ju dessutom på alla gånger av alla.

Efter fem kilometer når vi platsen, den beryktade Spillepengen. Skylten står i ett hav av påskliljor och vi fattar inte alls vad som skulle vara så fult med det här. Det är innan vi vet bättre.

Vi hittar en karta över området och bestämmer oss för den längsta slingan på 3,7 km. Problemet är att det är omöjligt att hitta starten. Vi irrar runt och hamnar på alla möjliga och omöjliga slingor. Och ingen går att följa. Plötsligt är vi baklänges på gula slingan för att sedan vara åt rätt håll på blå och lite senare helt ute och valsa.

Vi kommer upp på en höjd med makalös utsikt över Lomma och havet. Tänker att den där Oscar och Philip nog ändå var lite gnälliga. Det här är ju fint för tusan. Och hittills har vi bara sett levande kaniner.

Sen kommer alltihopa på en gång. En död igelkott, en djurminnesplats och en skjutbana. En bolmande fabrik som liksom  förtar det fina med svanen som simmar framför (se översta bilden). Och kaninhål. Miljoner. Lyckas klara mig med bara ett feltramp.

Vi ser att det arbetas på platsen och i efterhand har jag hört att det är moutainbikespår som är på G. Kanske kan de pimpa upp hela området och göra det fint? Jag tror det kan finnas potential, men just nu… nej.

Efter en förvirrad runda i området tar vi oss tillbaka till stan. I ett tempo som går fortare och fortare ju närmare bageriet vi kommer.

Wienerbröden finns kvar. Med ramslök, creme fraiche, jordärtskocka och rabarber. Typ det godaste goda. Värt varenda kaninhål i världen.  Vi gör vår egen uteservering och sätter oss i gräset. Gräsallergikern i sällskapet snörvlar en del men jag gissar att han också tyckte det var värt det.

Alltså löparvänner med fikaintresse. Det är grejer det!