Det är inte varje dag man får medaljer på posten, men idag så..

Jag reggade mitt promenadmarathon i Helsingborg som virtuellt Stockholm marathon, gjorde två flugor i en smäll och fick båda ha kakor och äta upp. En dubbel-win.

Därför går jag omkring på hemmakontoret med en finishertröja från Stockholm och matchande medalj, samt som alltid mjukisbyxor och raggsockar. Men om fyra minuter börjar veckans sista Teamsmöte. Då får man se till att svida om. Åtminstone norr om naveln.

Annars i posten både senaste numret av Spring och Utemagasinet. Tillsammans med ösregnet utanför borgar det för en helkväll i soffan. Med medalj. Jag är laddad!

För en sekund är att som vanligt. Löparkläderna framlagda i en prydlig hög, klockan ställd.

Det är mörkt ute när jag vaknar och jag rotar fram reflexvästen ur gömmorna innan jag går. Vinden är ljum därute, och en iver väcks i löparen som för första gången på tio veckor känner sig just som en löpare.

Men det är inte en standardrunda på 12 km som ska rivas av, det är mycket mindre rafflande än så.

Sträckan mäter 3 km och jag ska gå. Med jogginslag. Med löfte om att stanna vid minsta ont.

Jag kommer 100 meter. Det gör ont på insidan av foten. Stannar och går. Försöker igen. Samma sak.

Stannar och snurrar frenetiskt på foten. Försöker väcka liv. Tågång, hälgång och photoshoot. Nytt försök.

Springer korta sträckor och lyckas avsluta med 500 meter i sträck. Utan ont.

Kliver in genom dörren som den löpare jag brukade vara. Har redan glömt att det inte precis gick smärtfritt. Men känslan alltså. Känslan av en morgonjogg. För den som inte tagit ett steg på 10 veckor är den värt allt. Även om det var mer som en promenogg…

Jag gillar löpningens dag, vandringens dag och fettisdagen. Resten har jag inte så bra koll på. Därför missade jag att det var självaste TRAPPANS dag idag. Och där kunde man ju ha fått ihop något roligt om man vetat om det, OCH bott på ett ställe med trappor. Men jag missade liksom på båda punkterna.

Så istället för att springa i trappor har jag… tadam…. cyklat. När det börjar närma sig slutet av september får man ta alla chanser man får. Varje gång kan vara årets sista. Och när septemberkvällen dessutom bjuder på 21 grader finns inga alternativ. Då lämnar man disken i sticket och struntar i det bokade passet på gymmet trots att man får en prick och böter. När det är kortärmat cykelväder då cyklar man. Det är sen gammalt.

Och helt uppenbarligen tänkte Skånes alla cyklister samma sak. Här är några av cyklisterna jag mötte…

När man smiter ifrån sitt uppdrag att planera veckans mat för en bloggpaus, och försöker se ut som man googlar recept fast man egentligen skriver något totalt oviktigt på en blogg…

När man dessutom har idétorka så att pausen blir mycket längre än vanligt, och man börjar se undrande miner från köket.  För att det här ska gå obemärkt förbi måste ni hjälpa mig. Hosta upp era godaste mattips så kommer ingen märka något….

Kravspec:

Helst vegetariskt
Massor med grönsaker, men inga gröna ärter.
Och ingen bantningssallad med 200kcal, man måste bli mätt…
Fast det viktigaste: det måste vara gott! Alla dagar i veckan!

Så. Hit me. Och gör den nystedska matplaneringen vecka 39. Det här kan bli hur spännande som helst!