Jag brukar skriva varje dag. Det känns lika viktigt som att borsta tänderna. Som att dagen inte är färdig förrän jag fått till det där inlägget. Egentligen vet jag inte varför, det är ju inte som att jag har något vettigt att säga varje dag. Har jag det ens någon dag?

Ibland blir det mest blahaj för att ha det gjort. Lite som rutinlöpningen i en runstreak som jag vägrar göra just därför. För att jag inte vill springa för att jag måste.

Igår ville jag inte tvångsblogga och vågade vägra. Istället hängde jag med två bästa barnen på kaffebar. Åt hemmagjord pizza och en makalöst god efterrätt.

Satt uppe och snackade alldeles för länge med den utflugna dottern med tanke på den långa vandring som väntar. Men det var det värt.

Idag blir det Skåneleden. I vårvärme. Med eller utan blogginlägg. Vad hittar du på?

Jag har alltid med mig nödproviant när jag cyklar. För jag vet att jag klarar eventuella punkteringar och cykelhaverier mycket bättre med tillgång på mat. Samma när jag springer i skogen. Jag överlever ett vilsespring tusen gånger bättre om jag har energi. Det är liksom skillnaden mellan att sätta sig och gråta och att faktiskt ta kommando över situationen.

Oftast behövs inte energin, och jag har en bar som säkert åkt snålskjuts i 100 mil. Liksom bara legat där i cykelväskan och haft det bra. Bäst-före-datum passerades tydligen i november upptäckte jag lite i efterhand. För idag var det slut på gratis-skjutsen. Idag var det dags att bli uppäten!

Jag har kört 4 hårda intervallpass på tre dagar. Tre på spinningcykel och ett i löpardojor igår. Därför är det kanske inte konstigt att benen känns som betongblock idag. Kryddat med en massa motvind blir det liksom för bra. Och till råga på allt är jag hungrig fast jag precis ätit. En hungrig Anna med betongblock till ben är ingen bra kombination. Det går sakta och jag undrar om jag ens kommer att ta mig hem.  Från kilometer 15 drömmer jag om min bar, och efter ytterligare 15 kastar jag mig handlöst över den. Eller inte HELT handlöst. Först lägger jag den lite konstnärligt i gräset och låter den glänsa i kapp med vårblommorna. SEN sväljer jag den nästan hel…

Trots nästan 5 månader gammal smakar den ljuvligt. Det kan ha varit det godaste jag ätit någonsin. Förutom någon burrata möjligen….

Kommer hem tillslut. Jobbet gjort. Om än med minsta möjliga nöje.

Jag brukar ha ett sånt här skitpass per år. Jag hoppas this was it. I morgon vilar jag. Och lägger ut en ny nödbar i cykelväskan.

Ni som läser lite regelbundet här inne börjar nog urskilja ett mönster. Varje onsdag är det high-on-life-inlägg från löpgruppen. Till helgen blir det ett präktigt vandringsinlägg. Dessutom något skvaller om dotterns förehavanden och ett styrkepass på altanen. Och nu är det onsdag…

Jag har alltså sprungit igen. På fjärde gången börjar man nu känna igen folket och lite trevande prata med varandra. Det är mysigt det här. Och jobbigt. Någon konstaterade att vi emellan tröskelintervallen och batteriet av tjugosekundrare flåsade högljutt och log på samma gång. För så är det. Härligt att bli trött.

Nästa vecka blir det backintervaller. Utan efterföljande runners high. För jag ska inte dit. Jag ska hämta katt. Men det blir man nog också fånigt glad av.

Kliver upp 06:15 för att hinna med en morgonpromenad innan jobbet. Ni vet, samlar steg...

När jag har gått i ca 40 minuter får jag för mig att stanna och fota ett par särskilt fula fönsterrutor. För att driva lite med arkitekten som ritar vårt fritidshus. När jag tar upp telefonen säger den typ ”Välkommen till din iphone” eller något liknande fånigt. Den har uppdaterat sig. Stängt ner, startat om och glömt att räkna steg! Jag har på 40 minuter fått 1800 steg.

En typiskt onödig promenad. Som gjorde att jag fick springa snabba fötter den sista kilometern hem för att casha in lite fler steg och liksom återbörda förlusten. Kan hända att en eller annan tittade lite konstigt på mig.

Jag tittade mest avundsjukt på en hund med väldigt korta ben. Tänk hur många steg den får på en meter….

Alltså stegtävling. Vad gör den med mig?