Aktuellt

Helsingborg marathon – night mare version

Är man störd om man drömmer om Helsingborg marathon. I så fall är jag störd…

Startskottet går och vi befinner oss högt upp i en skolbyggnad. Vi springer ner för massor av trappor innan vi kommer ut. Fortsätter över skolgården genom att följa ett tunnt kritstreck i marken. Plötsligt börjar strecket gå i cirklar, fyra varv runt en annan skolbyggnad.

De flesta löparna struntar i att springa rundor och fortsätter vidare längs strecket. Men jag är laglydig och tar mina varv. Kommer efter.

Lite senare på banan är det dags för cirklar igen. Nu är det inte ens en byggnad vi ska runda utan bara runt runt på en öppen asfaltyta. Åter igen är det bara jag som följer strecket. Tappar placeringar.

När 10 km återstår är jag återigen högt i en byggnad. Får feeling och känner mig stark. Tänker att pers borde gå. 3:22:16 är målet och jag öser.

När jag når det som brukar vara målgången kommer jag som omväxling ihåg målgesten. Sträcker armarna mot skyn, ser sådär lättad och cool ut som alla andra gör på sina målgångsbilder. Men där finns ingen fotograf!  Inga löpare och ingen publik heller.

Målet är flyttat till en närliggande idrottsplats och jag får en karta för att hitta dit. Men jag är kartanalfabet även i drömmen. Tar upp Google maps men förstår inte vilket håll jag ska hålla telefonen och vilket håll pricken är på väg.

Plötsligt kommer Fredrik på cykel och säger att målet är runt hörnet. Jag laddar för en ny målgest men hinner inte få upp händerna innan jag passerat portalen, bara två centimeter efter svängen. Sveriges vackraste målgång har blivit Sveriges kortaste, och loppet är över och förbi.

Av medaljer, guldfiltar och choklad hittar jag inget. Leds in i ett tält där belöningen ska delas ut. Men tältet är mörkt och det är omöjligt att se något!

Tar en Ramlösa som visar sig vara en öl, och kommer ut med en chokladmedalj runt halsen. Av tysk billighetschoklad!

Chocolattemedaljerna har 3:30-gruppen ätit upp. De som skippade alla cirklar och kom före…

Helsingborg marathon – the nightmare version. Behöver jag säga att det var skönt att vakna?

 

Aktuellt

Virtuell fail

Virtuella pass är grymt för den som vill träna på udda tider. Idag hade jag spanat in en combo av 30 min core och 30 minuter body balance. En perfekt mix för en mittemellandag. För att vila de svällande (eeeh) body pumpmuskena och låta löparbenen förbli fräscha till i morgon…

Core passet är tufft. Det svider i varenda bålmuskel men jag känner mig stark. Idag tål jag det. Bara köttar och kör. Snart ska jag få sträcka ut mina ben. Rotera i ryggen. Landa inför helgen.

Vad som inte framgått i passbeskrivningen är att det är Body Balance Strength. Och att jag därmed får ett varv till bland plankor och crunches…

Efter totalt 55 minuter coreträning når vi avslappningen, och inte en enda muskel har jag stretchat. Men då väcks rebellen i mig….

Det virtuella passet har nämligen bara två deltagare. Det är jag och Fredrik. Och ingen instruktör som ser mig. Så jag struntar i att lägga mig platt på ryggen. Använder avslappningen till rotationer. Knakar loss ryggen lite och blir en ny människa.

Det var del 1 i min fredagstrippel för bästa fredagsfeeling. Del 2 var ett fredagsdopp för att tvätta av sig jobbveckan, och del 3 var utekaffe. (Och innan någon kommenterar vårt slösaktiga kaffe-leverne mitt i tvångssparandet, så har vi gett oss själva ok på en utekaffe per vecka. Vill ju inte riskera husfriden…)

Hur startar du din helg?

Aktuellt

”Wow, du springer snabbt!”

Klockan är strax efter sju på morgonen när jag får jordens komplimang. ”Wow, du springer snabbt!” En sån kommentar lever man på länge. Genom både teams-möten och struligt internet.

Jag springer sällan snabbt på mina rundor och allra helst inte på mina morgonjoggar. Därför kan det tyckas konstigt att någon skulle kalla mig snabb. Fast alltså. I morse gick det undan….

Inte hela vägen förståss, utan bara mellan kilometer 6 och 7. Och det är just då jag passerar den ytterst trevliga herren i kostym.

Det är inte utan anledning farten går upp precis där. Det är för att dottern, som ska med flyget till Färöarna, inte svarar när jag frågar om hon är vaken. Varken på sms, messenger eller telefon. Hon som aldrig är mer en en millimeter bort från mobilen…

Jag springer för att hinna hem och väcka henne. Och det går så lätt. I min värld springer jag med det perfekta löpsteget. Snabbt men helt utan ansträning. Du vet som den där elcykeln som cyklar om dig i motvinden. Rakryggad utan ansiktet förvridet i grimaser. Som bara glider förbi dig när du stångar dig fram med tungan över styret. Idag var jag elcykeln fast med skor.

Nästa gång jag springer lopp ska jag oroa mig för döttrar som missar flyg. Då kommer jag att persa!

Sa jag förresten att morgonen var magisk? Det var den.

 

Aktuellt

Hur firar man 50 jordsnurr?

Fredrik fyller år idag. Jättemånga år. Nästa år blir det dessutom superjämnt! Själv är jag bara 23 men lyckas ändå fylla lika jämnt som honom nästa år. Dubbelt så stor anledning att fira. Frågan är bara hur man på bästa smäller av ett hundraårskalas av rang?

Vi fyller på världens tråkigaste årstid, september och oktober, så att fly landet är nästan ett måste.

Jag kläcker idén Medoc marathon. Springa och dricka vin, själva höjden av fest. Men får nobben. Inte heller Valencia marathon går igenom. Vi ska tydligen inte springa lopp på vårt 100-årskalas. Har han blivit gammal eller?

Större chans att få igenom lär vara löpning på Island, Grönland, Färöarna eller Madeira. Men på tre av de fyra fryser man…

Vän av ordning kanske tycker att man inte BEHÖVER springa när man fyller 100. Men sånna vänner ska man inte lyssna så noga på.  Fast ok, man kan ju komplettera löpningen med särdeles god mat…

Det enda jag med säkerhet vet är att jag ska springa 50 km fredagen den 27 oktober nästa år. Boka in det i kalendern!
Den 21 september springs nog inga 50 km. Men vill ni äta 50 skopor glassär det nog det datumet ni ska skriva upp!