Vi ska springa långpass, men Fredriks långpass är inte lika långa som mina. Därför dealar jag till mig en gemensam runda på tiokilometersspåret och en solospringning hem till Malmö därefter. Fredrik springer sedan ett varv till, kör hem bilen, fixar hämtmat och eftermiddagsfika. Medan jag är på egna äventyr. Sånna små grejer i vardagen som väger upp alla uteblivna rosor på alla hjärtans dag!

Anyway. Tillbaka till början. Bilresan till Bokskogen. En helt magisk morgon som sätter förväntningarna inför den löpning som komma skall. Fast är det inte lite isigt på marken?

Att det skulle vara minusgrader och is på vägen hade liksom inte slagit mig när jag snörade på mig mina asfaltskor, helt utan fäste. Det kommer bli en spännande tur!

Isen ligger inte runt hela spåret men där den dyker upp har jag fullt upp med att inte ramla och slå ihjäl mig. Fredrik säger något om att det är kuperat och att han är trött i höftböjarna men helt ärligt har jag inte märkt en backe. Jag har fokus på överlevnad. Och önskar mig en hockeyhjälm…

Efter 10 km skiljs vi åt. Han tar ett varv baklänges och jag påbörjar min hemfärd längs Skåneleden. Det här är sträckan som vi upplevde katastrofdåligt uppmärkt förra vintern och det är spännande att se om jag ens ska hitta hem.

Allt går bra till Bara och jag upplever inte alls att det är svårt att hitta. Tar mig vidare längs cykelvägar in mot Malmö och än är det inga problem. Förvisso är markeringarna gula istället för oranga men det lärde jag ju mig förra gången och låter mig inte luras.

Någonstans i utkanten av Malmö tappar jag Skåneleden-markeringarna. Men det finns skyltar som pekar mot Malmö så jag följer cykelstråket istället. Tar av mot Bulltofta för att jag vet att jag någon gång på stenåldern har hittat till centrum därifrån. Det händer dock inte idag. Blir vägvisad tillbaka samma väg som jag kom, snurrar bort mig i områden jag inte alls känner till och dyker upp som gubben i lådan på Möllan fast jag trodde jag skulle komma in via Värnhem.

28 kilometer blev 31. Men vad fasen, det var ju sol ute!

Det är fredag igen! Och jag planerar taktiskt!

Egentligen skulle jag springa långpass på söndag, men eftersom jag kommer ur karantänen då är det smartare att swoppa lite. Ta gymmet på söndag när jag äntligen får, och långpasset i morgon.

Sista karantänsdagen kan jag dock inte avsluta långpasset på kaffebar, vilket såklart smärtar. Postlångpasskaffe kan ju vara det godaste som finns. Men vem har sagt att man inte kan postgymfika? Kan ju vara värt att prova, även om det låter helt galet wild and crazy!

Hur ser dina helgplaner ut?

I brist på annat hittar vi på roliga ord här hemma. Dottern tillbringar sin tid i KATT-antän . Vi andra karantränar.

Hon som inte får kramar från sina smitträdda föräldrar får hålla tillgodo med kattkramar. De senaste dagarna säger hon sig ha levt i katt-antän, och medan hon kramar katt karantränar vi. De karanträningsformer som vi listat som möjliga är såklart löpning, men även utegym och onlineträning i sovrummet.

Som nybliven lägenhetsinnehavare har jag inte vågat gå loss på de värsta hopp-och studspassen men 30 minuter core kändes hyfsat ljudlöst.

Jag tänker faktiskt inte uppfinna särskilt många fler karanträningsformer. För karantänen är sänkt från sju dagar till fem. Så redan på söndag är jag fri. Om ingen lyckats smitta mig innan dess….

Och utsläppt från karantänen finns inget inomhuspass i världen som kan locka mig från en långpanna med kaffe!

Jag tyckte synd om mig själv på sociala medier. Det där karantänlivet lockar liksom inte. Så skriver en bekant: Ut och jogga medan du kan!

Och jag tar honom på orden!  För även om jag med all sannolikhet trillar dit och behöver sitta här inne MER än sju dagar, så kan jag ju roa mig så länge det går. Springa är utomhus och med avstånd. Typ den bästa sysselsättning som finns. Så jag springer. En dag i taget. Och ser hur länge det håller. Och trillar jag sen dit, DÅ kommer jag att gnälla. Men då hade jag i alla fall kul så länge det varade!