Har hört att man ska aktivera sina barn på sportlovet. Så så fick det bli. Fast utan skridskor, pulka och varm choklad.

Det blev hantlar, gummiband och kettlebells istället. Tre personer i ett trångt vardagsrum med aningens för många möbler. Ett pass med nästan uteslutande överkropp. Som fick det att darra en del i musklerna och nästan höll på sluta i inbördeskrig. För vi kunde inte enas om musiken.

Fredrik drar på någon soft hiphop som gör att jag hinner typ två biceps curls på 45 sekunder. Jag jobbar ju tvångsmässigt i takt. Senare nästan somnar jag mitt i en axelpress och får lägga in mitt musikveto.

När jag får välja blir det såklart bättre musik men då vill dottern plötsligt flytta hemifrån. För att undvika detta öde blir tredje blocket hennes musikval. Jag får öronsår och Fredrik kontrar med sura uppstötningar i en yoga pushup som tydligen ligger alldeles för nära middagen.

Alltså jag har varit instruktör sedan stenåldern. Och det är mycket lättare när man får välja musiken själv och deltagarna inte är så kinkiga. Men det var ganska kul ändå.
Fast nästa gång kör vi med CD….

Jag är 23 i själen. Men allt oftare har jag börjat känna mig som hundra. Som idag.

Jag har precis rivit av ett av mina mest omtyckta spinningpass när en annan instruktör kommer in i salen. Han tittar förundrat på mig när jag trycker på EJECT och en cd-skiva kommer utfarandes ur musikanläggningen.

-Kör du med CD???

Ehh ja.

Och det slutar inte där. För han noterar årtalet. 2011. Alltså det är TIO år gammalt. Jag är en dinosaurie.

Men det märks inte bara där. Jag har svårt att se texten i morgontidningen (ja, en sån på papper!) och måste ha maxbelysning i taket till frukost. Ni som passerat 40 vet att det händer över en natt. Nästan på pricken på 40-årsdagen. Med samma millimeterprecision som den första kallelsen till mammografi. Och sen går det bara utför.

Men hörseln är intakt. Min hörsel that is. Fredrik hör som en kratta, och när jag häromdagen tipsade om att gå på hörselkontroll svarade han VA? Och det var inte ens ett skämt!

Han har å andra sidan en outlook-kalender medan jag fortsätter envisas med papper och penna. En privat och en jobbkalender. Och jag grämer mig nästan dagligen över den totala bristen på synkning däremellan.

Jag kan heller inte sätta på teven. Därför behöver ni inte fråga mig om en enda serie på netflix för jag vet inte hur man gör! Trots att Fredrik köpt en fjärrkontroll för dummies till mig. Jag fattar liksom inte vad det är för fel på ON-knappen och en sifferknapp. Så som det var förr…

Men jag hörde i alla fall ordet Clubhouse före honom!

När känner du dig gammal?

I senaste numret av tidningen Spring redogör Fredrik för hur det är att vara gift med mig. Och förutom att han ondgör sig över att inte få ligga i solstolen på semestern får jag mig en känga för mitt tvångsmässiga behov att fira allt med löpning…

”Så fort det närmar sig någon form av helgdag faller det på mig att göra sällskap. Med glitter i håret på Lucia. I tomteluva på julaftonsmorgonen…”

Det verkar riktigt jobbigt att vara gift med mig. Och det verkar inte finnas något hopp om förbättring.

Under morgonkaffet idag konstaterar jag att det är ett coolt datum som närmar sig nästa år. 2022-02-22. Lägger man till klockslaget 22:22 blir det ännu coolare men Fredrik hävdar att symmetrin blir snyggare klockan 02:22.
Knappt har han uttalat sin symmetritanke när faktum slår honom. Och han utbrister:

– Ja det ska säkert firas. Med nån löpning eller skit!

Och plötsligt ångrar han nog den där synpunkten på tiden. För det är trots att lite jobbigare att kliva upp klockan 02 än att gå ut klockan 22. Men nu finns ingen återvändo. Om ett år springer vi. Är ni med?

Min Garmin har fått ålderskrämpor. Blivit trögtänkt och samarbetar dåligt. Fredrik prylnörden tycker att jag behöver en ny. Men jag är snål…

Botaniserar bland miljoner märken och modeller. Jämför hippa funktioner, men är klok nog att inte falla för alla frestelser. Jag har ju hittills aldrig någonsin har orkat lära mig en teknisk funktion! Men tar mig ändå tiden att resonera kring var och en:

Barometer för bättre höjdmätning:  Alltså jag bor på en åker. Den enda höjdmeter jag cashar in är när jag kliver över tröskeln. Och skulle jag någon gång springa en helt wild and crazy kuperad bana i fjällen får jag snällt be Fredrik kolla på sin. För jag har nog inte tagit mig dit självmant…

Stegfrekvens: Jag springer i 180. I regn, i sol, i lera och motvind. Min inre klocka är i världsklass, jag behöver ingen annan som räknar åt mig.

Rörelse i höjdled: en funktion som var superkul de två första gångerna. Men ärligt, hur ofta kollar jag de siffrorna efter en löprunda? När jag sitter där med fötterna i högläge och cappuccinon på magen, förundras jag då över att jag studsade 8,2 cm istället för 8,4 som förra fredagen? Eh, nej!

Samma för kontakttiden i marken. En engångsgrej. Det är ju inte så att den ändras om man inte jobbar på det. Och det gör jag ju inte.

Jag behöver heller inte låta klockan bedöma min vätskebalans eller vara min ”privata återhämtningsrådgivare”. Jag tänker att vätskebalansen avslöjas i toalettstolen. Och klockor som säger åt mig att vila när jag är pigg, och att röra på mig när jag sprungit 25 km blir jag bara galen på.  Jag rådgiver mig själv till en mycket mindre peng.

Och när klockorna ska börja mäta min syresättning blir jag bara trött. Vad ska jag göra med den infon?

När jag köper en bil har jag tv¨å krav: stjärtvärme och rattvärme. Till min klocka har jag några fler:

Det ska gå att programmera pass. Precis hur jag vill,  och inte bara 3x 10 minuter och jämna snygga intervaller.
Jag ska kunna välja cykel eller löpning.
Den ska kunna autolappa och autostoppa.

De funktionerna finns nästan på den billigaste. Får jag köpa löparskor nu?