Tomtelöpning 2017

Skåne förärades med snö lagom till årets upplaga av Tomtelöpning. Måhända att man behöver plocka fram luppen för att se den, men ändå. Bättre tajmat än så blir det liksom inte.

Planen är att åka kommunalt till starten, vilket innefattar både tåg och buss. Och ett 20 minuter långt cappuccinostopp däremellan. Eftersom jag är lite blyg till min natur har jag lagt tomtemunderingen i en påse. För att inte verka helt galen på perrongen i Kävlinge. Ni vet liten håla, snacket hade gått…

Det är minusgrader ute och jag fryser på perrongen. Tomtekostymen verkar allt mer lockande och liksom skriker åt mig nerifrån sin påse. Men jag är feg och vill i alla fall låtsas vara normal. Så länge det nu går. Ingen anar något på tåget. Jag ser ut som vilken löpare som helst.

När jag en halvtimme senare kliver på bussen i Malmö känner jag mig genast hemma. För här är det folket i människokläder som är udda. Tomtarna har tagit över. Jag plockar fram mina kläder och svidar om. Redo för löpning, skönsång, små grodor och high fives.

Det är samma rutt som alla år. Samma perronger, samma julgranar, samma svett under luvan och samma kiss-stopp på Malmö Stadion. Men same same är inte fy skam, det är bara roligt. Vaden samarbetar, men inte tomtekostymen. Den glider isär, kasar ner, och blottar min icke matchande vinröda löparjacka. Jag svär i det tysta och bestämmer mig för att skaffa ny outfit till nästa år. Kanske någon fancy tomteklänning?

Springer bakom två ryggar med texten GOD respektive JUL och förundras över att de aldrig byter plats och bildar JUL GOD istället. Spricker bakom nissar med spruckna brallor och tänker att Claes Olsson borde se över kvaliteten. Lite vanlig hederlig tomtegymnastik måste de väl hålla för!

18 kilometer, och två shoppingscenter senare är vi tillbaka. Men inte i mål. För jag har 4 kilometer tillbaka till stationen. Skånetrafiken har nämligen inte tänkt på att matcha tidtabellen med tomtetågtabellen.

Men nu är jag inte blyg längre. Jag springer glatt tillbaka med luvan på svaj och tomterocken fladdrande i vinden. Som en ensam tomte på vift. Bilar tutar och människor vinkar. Känner mig som värsta rockstar.  När jag närmar mig stationen packar jag försiktigt ner grejerna igen. Drar upp buffen och låtsas vara normal.

Ingen i Kävlinge kommer märka nått…

Julklappar för soffhäng. Eller inte…

Jag fick två julklappar igår. En filt från jobbet och en bok i brevlådan. Bådar gott inför en slö jul i soffan. Speciellt tillsammans med de lurviga tofflorna jag fick förra året…

Med tanke på bokens innehåll lär jag inte bli så långvarig i soffan.  Sveriges bästa motionsspår alltså. Att bläddra i den kan vara ödesdigert för soffalivet. Få saker lockar ut mig så mycket som att läsa om löpning.

Jag slår upp kapitlet Västerbotten och börjar planera för bortavistelsen. Och någonstans föds en tanke på att avverka dem alla. Inom sin tid. Det måste vara någon diagnos jag har, men det lockar. En checklista att bocka av, en efter en.  Så får det bli.

Fast först börjar jag med en runda som inte alls är något motionsspår. Den på perronger, runt statyer, genom shoppingcenter och med skumtomtestopp. Tomtelöpning it is. I morgon. Någon som ska med och göra Malmö osäkert?

Lysande under?

Jag är ett fan av reflexer. Reflexlöpning, reflexer på kläder, ja till och med sånna där ugglor man fäster i jackan. Och min tassel…

Finns hur mycket snygga kläder som helst med reflexer just nu och det kliar big time i shoppingfingret. Att shoppa veckan innan jul är dock allt annat än smart…

Men om tomten av en händelse ser och hör så önskar jag mig de här snyggingarna och dessa varma godbitar:

En reflex som jag dock inte riktigt förstår är reflexunderställströjan från Craft. Är det bara jag som har underställ just under? Och hur fancy är det att lysa upp tillvaron under jackan liksom? Konstigt.

Lucialöpning 2017

Trots ihållande regn blev Lucialöpningen 2017 den största hittills i Stävieskogen. Kanske för att vi struntade i syrsorna. Eller för att det helt enkelt var första gången…

Lite regn och lera skrämmer uppenbarligen inte den sanna löparnörden, och på öde gräsplätt dyker det under luciakvällen upp både julgranar, tomtar och lucior. Grannar kikar fram bakom gardiner och undrar vad som pågår. Det är inte varje dag Lucia smutsar ner linnet i lera minsann.

Det är magiskt att springa reflexbana. Ljuset från lampor, reflexvästar och blingbling lyser upp hela skogen och gör den lite mindre läskig. Men det där knarrande ljudet från träden kan ändå skrämma en del på de avsnitt man lyckats hamna själv…

Leran påminner lite om Ultravasan i somras men det är ganska gott att få klafsa runt lite nu när sträckan är 6,3 kilometer istället för 90.

I målgång väntar glögg och pepparkakor. Under tak, och med gasolvärmare. Till tonerna av Tusen juleljus ur en mikroskopisk högtalare. Alltså klassiska Luciatåg i all ära men det här var fasen roligare!

Det där med autopaus

Det verkar bara vara jag som fått klockan att autopausa på en löprunda. Ni andra verkar helt frågande till fenomenet.  Jag känner att jag måste förklara mig. Så ni inte tror att jag är långsam…

Att lyckas med konststycket autopaus kräver två saker:

1. Du har aktiverat autopaus-funktionen på klockan. Det gör jag egentligen bara när jag cyklar, men ibland glömmer jag att ändra! Eller alltså, jag glömmer det nästan jämt.

2. Du måste springa trail. Ni vet, klättra över staket, öppna dörrar till kohagar och scrambla upp för branter på alla fyra. Då stannar tiden. I alla fall om man är smidig som en mindre elefant.

Så nu vet ni det. Nu ska jag klicka bort autopausen så jag kan luciaspringa i lugn och ro utan att den stannar.