En hel påsk har trillat förbi. Helt utan påskmat…

Efter det som går under benämningen SUNKMAS 2024 är jag lite rädd för en ny högtid. Tänk om någon ska ligga och hosta bort hela påsken. Att jag ska känna mig instängd i min egen sportstuga och dessutom få äta upp all överbliven sill. Därför bli det ingen sill. Vi kör påsk på slott istället.

Min mamma har fyllt 80 och bjudit oss till Bäckaskogs slott. Där vi ska mysa runt, äta gott och dricka champagne. Skåne levererar vitsippor och utslagna träd vilket såklart kan imponera på vilken norrlänning som helst. Även om solen håller sig borta.

Dag två startar såklart med en löptur innan frukost. Inte varje dag man springer i slottsmiljö och det kittlar såklart gott i löpartarmen.  Att springa på slott kvalificerar som godkänd anledning att få springa. Foten har nämligen sina regler. Inga löppass får vara tråkiga eller rutinmässiga. Ska det springas måste det finnas en bra anledning, annars är det alternativträning som gäller. Och slott räknas som bra anledning.

Från slott drar vi vidare till koja. Eller Sportsstugan om man så vill. Här ska vi som mest trängas 10 pers på liten yta men ni vet det där med hjärterum och stjärterum. Funkar klockrent.

För att stilla behovet av egentid springer döttrarna, pensionärerna promenerar och vi där mittemellan tar en tur med graveln. Som uppladdning för påskdagsmiddagen som väntar.

Fredrik slår till med godaste middagen och med egenplockad ramslök i ramslökssmöret vinner han nästan nobelpriset i kategorin brytbröd. Jag passar på att kolhydratladda för min extremt långa springdejt som väntar på annandag påsk – 7 kilometer med gänget som spenderat påskdagen i Hovdalas vindskydd.

Springa med vänner och nya bekantskaper är också godkänd anledning för en sliten fot. Men jag tar bilen dit även om det är ett modest avstånd på 3 kilometer. Nu har solen tittat fram och Hovdala bjuder på sin vackraste sida. Det är magisk utsikt över Finjasjön, och vi springer faktiskt bara lite vilse.

Påsken slog julen med hästlängder! Nu återstår frågan hur Midsommar kommer klara sig i konkurrensen. Med en hel fot kan jag tänka mig att äta hur mycket sill som helst. Men det vågar man väl inte hoppas på…

Jag ska till Stockholm. Sitter på tåget bakom en man som stinker parfym. Kan inte andas. Men det var inte om honom inlägget skulle handla. Det var om hjärnans tröga förmåga att ställa om…

Att resa i jobbet betyder att Zeeksacken packas med löparskor. Ska det dessutom bli nollgradigt (hej Stockholm, vi andra har vår!) är det underställ, jacka, mössa och vantar som också kräver sin plats. Med nöd och näppe får jag plats med ett ombyte och en dator….

Men till saken. Jag springer ju knappt. Fast det glömmer jag gärna. Packar tonvis med löparutrustning för en försiktig morgonjogg. Kliver upp tidigt och stressar som en tok för att hinna hotellfrukosten innan första mötet. För 5-6 ynka kilometer. Värt? Förmodligen.

Vad ska man annars göra en morgon i en frostig huvudstad?

Jag har mycket att skriva ikapp men tuggar i mig elefanten i bitar och börjar bakifrån. Med Kustpasset och rapporten om löparlycka extra allt!

Jag har sparat mig hela veckan för att inte krascha foten och inte kunna träna alls. Men på resans sista dag kan jag inte hålla mig längre. Trots att  Naprapat-Hasses förmaningar om löpvila fått mig att vackla lite. Jag vacklar tillbaka, blundar och håller för öronen.  Tänker att det är värt att halta på flygresan hem för att få uppleva Seven hanging valleys en gång till!

Vi blir bussade till starten och ska springa 8 km till Carvoeiro. Här kan man välja att stanna eller fortsätta en loop på ytterligare 7 km.  Min plan är såklart att stanna där. Någon måtta får det vara på min inre löparrebell.

Den här delen av Algarve ser helt annorlunda ut jämfört med Monte Gordo där vi bor. Det är så vackert så man dör! Turkost vatten och alla sjuka klippformationer. Kameran går varm. Hur ska jag hinna springa?

Alla klagar på slitna ben men jag som sprungit ynka 5 kilometer under veckan är världspigg! Dessutom pumpar lyckohormonerna och jag hör någon kommentera vilka skruttiga steg jag har. Tro fasen, jag springer ju. Ler. Skrattar. Nästan gråter. Gåshud.

Framme i byn tar vi ett dopp innan vi tar raka vägen till glassbaren. Men glass i hand väntar vi in 15-kilometerslöparna och påbörjar därefter jakten på mat.

Solen gassar. Lyckan är total. Men än är vi inte klara. Det finns ett sista core-pass som också ska bockas av! På en gräsmatta under klarblå himmel plågar vi sönder våra stackars magar. En helt fantastisk avslutning på en annorlunda löparresa.

12:e gången and counting…