Jag insåg en sak. Jag behöver hitta nya vänner. Sånna som inte springer…

Kommer hem från Brantevik strax efter 17. Värmen slår mot mig när jag kliver av tåget. Det är en sån där magisk kväll som inte växer på träd. Folk kommer hänga på uteserveringar, äta glass i solnedgång, träffa vänner.

Fredrik är kvar i Sportstugan så jag är all alone. Har dessutom vickat bort mina pass på gymmet och därmed helt ledig. Att tillbringa denna magiska kväll ensam i soffan känns tragiskt. Slöseri på sommarkväll.

Borde fråga om någon vill hitta på nått men kommer inte på vem. Men så vet jag ju ett säkert kort: Gerillan har ju social-löpning på tisdagar. De där myspassen jag aldrig kan vara med på för att de alltid krockar med mina pass på gymmet. Men nu har jag ju som bekant vickat bort dem…

20 km i benen och en heldag på utflykt. Hungrig. Hinner jag ladda om?

Sveper min bästa bråttom-som-tusan-rätt: pasta och varmrökt lax. Tio minuter att koka pastan, sen klart. Hinner leta fram ett par ännu osvettiga träningskläder djupt ner i lådan och ger mig iväg.

Benen känns inte ens trötta. Solen skiner och det är ett stort gäng som samlats. Minglar runt 10 kilometer i sommarkvällen innan det är dags att ta sig hemåt. Sällskapskontot påfyllt, sommarkvällen utnyttjad. Totalt 32 kilometer i benen idag och nu känns hallgolvet som ett gjutet alternativ till sommarkvällen.

Men alltså.  Om inte alla vänner sprang, hade ju faktiskt en glass i solnedgången varit lite mindre smutstvättsframkallande!

Det har blivit en liten semestertradition. Vi ses hos Cecilia i Brantevik för löpning, bad och lunch. Något år var vi helt wild & crazy och tog Båstad istället, men annars har det varit Brantevik. Att komma till Cecilia är att bli bortskämd under en hel dag. Hon fixar perfekta löprundor, friskt badvatten och ljuvliga luncher. Världsklass helt enkelt.

Annika hämtar upp mig i Simrishamn dit jag har tagit tåget i arla morgonstund. Vi lämnar av väskor hos Cecilia och ger oss av på en runda som börjar med motvind och uppför. Kroppen känns som en tröskmaskin med punktering, men sällskapet är fint.

Älskar fälten runtomkring och sedan något år tillbaka kan jag faktiskt skillnaden på havre, vete, korn och råg. Annika visar oss hällristningar och vi ser både en sol och ett skepp. Efter 13 kilometer tar vi fikastopp på ett mysigt café i Skillinge. Låter solen värma upp oss ännu lite till. Vi vet att det är ett kallt dopp som väntar i slutet av rundan, så lika bra att ha ångan riktigt uppe.

Springer på de mysigaste stigarna längs havet, genom en skånsk djungel och ut på andra sidan. Den här vägen är inte längre del av Skåneleden, men den som vet om den får en sjutusen gånger finare upplevelse än den som tar cykelvägen som numera är Skåneleden.

Stoppar klockan på dryga 20 km hemma hos Cecilia, hämtar handduk och tar oss tillbaka till klipporna vi precis passerat. Det du det ska ske. Det coolaste doppet i mannaminne.  I de galnaste vågorna. Bara att ta sig till stegen är ett äventyr. Med risk för att stå på öronen och slå ihjäl mig tassar jag fram till stegen som leder mig ner. Blir översköljd innan jag ens hinner komma ner. Skrattar som ett barn på tivoli. Det här är SÅ roligt.

Tar oss tillbaka till Cecila för lunch. Den är såklart förberedd och klar innan jag ens fått på torra kläder. Cecilia är verkligen en exemplarisk värd. Alla borde känna en Cecilia. Det är en lyx!

Efter lunchen sitter vi kvar och snackar ett tag innan det är dags att bege sig hem. Till skillnad från förra veckan går tåget enligt plan.

Jag kommer hem klockan 17:00 efter en fantastiskt dag. Med semesterminnen att spara och komma tillbaka till.

Det är en ljuvlig sommarkväll. Jag är ensam hemma. Jag har vikat bort mina pass på gymmet.  Det känns sorgligt at slösa en sån här kväll i soffan…  *TO BE CONTINUED*

Jonas och jag har spånat på idén ett tag men idag slog vi till. Glasslöpning. Ett vinnande koncept som helt omöjligen kan misslyckas. Inte ens med två något förvirrade arrangörer med bristande fartkontroll…

Vi startar klockan 12. Av den enkla anledningen att glassbarer tydligen öppnar då. Det är helt orimlig tid för den med inbyggd mat- och sovklocka. Mitt i lunchen alltså, hur ska det ens gå?

Sticker hemifrån lite tidigare. För att lura min inre Skalman och dessutom få lite uppvärmning på köpet. Solen lyser med sin frånvaro och en negativt lagd person längs min väg konstaterar att sommaren är slut! Han skulle bara veta vilken sommarfest jag är på väg till!

Konceptet är enkelt: 3 x 5 km löpning med glassvila mellan varje. Ett bättre sorts intervallupplägg!

Första stoppet är på Lilla Glassfabriken där det ryktas att Malmös bästa chokladglass finns. Jag tar såklart en sån och blir inte missnöjd! Nytankade med glasspower ger vi oss vidare mot Limhamn Glassmejeri.

Vägen dit blir dramatisk med ett insektsbett som svullnar, men inget stoppar riktiga glasslöpare. Vi fortsätter.

Vid det andra stoppet kör jag en klassiker. Hasselnöt. Den smaken som typ alltid är godast. Till sista stoppet på Smak i Västra Hamnen har jag lovat att utmana mig. Vara lite crazy. Men det är då. Nu kör jag safe.

Camilla med insektsbettet är plötsligt försvunnen och viss oro utbryter innan vi återfinner henne. Hon har inte dött getingdöden utan bara tagit en avstickare till apoteket. Gänget komplett. 5 kilometer rakt fram på asfalt till sista stoppet.

Vissa säger att det är tråkigt med asfalt och rakt fram. De har inte fattat nått. I medvind dessutom. Blir inte bättre. Laddar för sista stoppet och bad efter. Men det är visst bara jag som drömmer om det sista…

Jag vågar mig på en strut på vår sista anhalt. Nu när det inte ska springas mer. Fyller struten med äppelpajglass som sitter som en smäck i magen. Vi har ett långt stopp, njuter av glassen, men det blåser i Västra Hamnen idag. Folk tar på sig jackor, får gåshud på benen och jag börjar inse att jag inte kommer få med mig något sällskap i plurret. Men det finns ju fler dagar.

Nu är rundan slut. Men de flesta av oss bor ju inte i Västra Hamnen…  Det blir en kollektiv nerjogg där vi släpper av folk längs vägen. Jag tar en liten omväg för att fixa till siffrorna och när jag nästan är hemma kommer solen fram. Och med 27 kilometer i benen känns de faktiskt otippat studsiga. Ringer Fredrik som tagit cykeln hem och föreslår en tur till Ribban för bad. Jag ber honom ta med vatten på cykeln och springer vidare.

Stänger klockan på 30 kilometer. Med tre glassar i magen. Flyter som en kork. En grym dag med världens bästa gäng!

Tack alla glass-lovers som hängde med. Tack Jonas för bra banläggning!  Och vi höll ju farten helt ok. Bara en tillsägelse….

Det här får vi göra om!

Jag fick en idé och la fram den lite fint. Cykling till Byvägen 35 för lunch och sedan vidare till Simrishamn för glass på Ola Ols. 10 mil och sedan tåget hem. Vem skulle kunna tacka nej till en sån heldag?

Vad jag glömde tänka på var att kolla vindriktningen. Och Fredriks fysiska förmåga i 27 grader. Att jag inte tänkte på att ta med spännremmar kan jag inte ens klandra mig själv för. För hur skulle jag kunna veta att det skulle komma att behövas…. Men vi börjar från början.

Lämnar Malmö vid 10-snåret och får stanna på minst tio rödljus trots att Fredrik försäkrat mig om att det bara finns ett. På Värnhem. De andra vi passerar typ dagligen har han glömt och förträngt. Jag borde anat oråd redan här för vad 27 grader gör med en temperaturkänslig hjärna…

Anyway. När vi cyklat en bit och konstaterat motvinden, inser vi att just den här rutten vi valt är SPIKRAK västerut. Och därmed kommer vi få leva med motvinden hela vägen. Å andra sidan svalkar den lite. Vilket speciellt en av oss uppskattar.

Det går bra till energistoppet i Sjöbo. Då har vi cyklat 5,4 mil och har 3 kvar till lunch. Vi är ute på öppna fält och det finns ingen skugga. Varmt och skönt alltså. För den frusne. Den andre är inte lika entusiastisk. Han börjar klaga på illamående och när han stannar för att hälla en flaska vatten över sig vinglar han till. Han försäkrar att det är för att han klev i en grop, men det känns ändå lite läskigt. Eftersom det inte finns någon skugga att ta skydd av vill han ändå fortsätta framåt. Jag med mina BREDA axlar ska ta vinden och han lägger sig på rulle. Men trots att jag trampar typ baklänges blir det lucka.  Han vill gå in i sin bubbla och jag cyklar fram och tillbaka för att inte tråkas ut.

När vi når St Olof blir det ett första stopp på ICA. Fredrik behöver panikhandla för att överleva eventuell väntan på lunchen. Och han handlar till mig också…

Till sig själv: Piggelin, Coca Cola, chips, och lakrits.
Till mig: en ask läkerol

Jag vet inte hur han tänkte där, men jag tackar för min kalorilösa återhämtningsmat och hoppas på fler kalorier i lunchen. Kanske lite dricka också…

Trädgården på Byvägen är fantastisk och lämpar sig utmärkt för cykelstopp. Men ärligt tycker jag kvalitet på mat och kaffe dalat. Kaffet ser så fult ut att jag inte ens köper en. Och maten är en pizzabuffé där man själv klipper sina bitar och därmed fingrar på alla pizzor som ligger framme. Hygieniskt not so much…

Anyway. Maten fyller sin funktion och vi kan tuta vidare mot Simrishamn. Det är 7 km till en T-korsning och vi bestämmer att jag kan köra före och vänta in honom där. Efter 84 km söndagscykling blir jag pepp på att ta i lite och piskar i gång benen. Pulsen går upp, jag känner mig stark. Men helt i onödan. Efter fem kilometer inser jag att jag glömt starta klockan och av all ansträningning finns inga bevis. Onödigt…

På Ola Ols i Simrishamn är utflykten slut. Vi får varsin glass, den ena så stor att inte ens Fredrik orkar äta upp den. Trampar ner till havet och doppar fötterna. Fredrik doppar mer än så i sitt desperata försök att kyla ner sig. Och där någonstans tar det slut på det roliga. Tågen hem är inställda.

Det ska gå en ersättningsbuss om 8 minuter och vi slänger oss på cyklarna mot stationen. Joggar i trappor i cykelskor, och bara den som någon gång ägt ett par cykelskor vet hur lätt det är. Hinner till perrongen men det hjälper inte. Bussen har cykelställ men inga remmar att spänna fast cykeln med. Det ska man ha med sig själv. Även om man trodde att man skulle åka tåg!  Vi får se bussen åka iväg, helt utan oss och våra cyklar. Fredrik som trots sin överhettade hjärna är den mer handlingskraftiga av oss, cyklar till mackan och shoppar loss på ett par remmar. Jag sitter på en bänk och scrollar instagram och börjar känna den första hungern komma krypande….

Vi kommer med bussen en halvtimme senare. Den ska gå till Lund och resten får bara lösa sig. Cyklarna på plats där bak och vi kliver på. I en buss utan luftkonditionering. En på gränsen till värmeslag och en håller på svälta ihjäl.

Då vet vi inte att det ska kliva på en miljon människor som besökt Tosselilla Sommarland och därefter minst lika många från Sjöbo marknad. (Bland annat en man i hel flamingodräkt och en men kungakrona. Men det är ju inte relevant för historien!)

Det blir en springtur i cykelskor även på Lund C, i en sån racerfart att vi faktiskt hinner med det tåg som ska gå på direkten. Vi kommer till Malmö C. Sen har någon släppt ut en ballong i tunneln till den station vi ska av på. Ballongincident heter det i Skånetrafikens app och alla tåg inställda.  Det blir ytterligare 2 kilometer ofrivillig cykling som faktiskt går överförväntan. Både för den värmekänsliga som återuppstått på det iskalla tåget, och den som faktiskt redan svultit ihjäl.

Lärdom till nästa år.  Ta med spännremmar! Överallt.