Jag är en fryslort men chockade mig själv genom att kliva ner i kallvaken på the Lodge. Jag trodde att jag därmed var klar med vinterbadandet. Att jag liksom checkat av och gått vidare. Men inte…

På jobbet idag utmanar ledningsgruppen alla anställda i vinterbad. För varje medarbetare som doppar sig skänker företaget pengar till välgörenhet. Och det är ju fint.

Jag säger till Fredrik att vi måste vinterbada (ja, han måste också lida om jag ska lida). Han jublar inte precis och ser mest ganska sur ut över mitt förslag. Sen börjar han tänka. Hur han ska bygga en utomhusbastu. Och då är det kört. Outdoor-nörden är igång och jag gissar att jag får ägna min fredagkväll med mig själv och mitt pussel. Medan Fredrik designar sin utomhusbastu…

Ni som kan sånt här med vinterbad,  har ni några tips som inte inbegriper en hemmabyggd utomhusbastu? HUR ska jag överleva…? Hur styr jag upp logistiken så att jag snabbast möjligt blir varm efteråt? Och så att jag kan behålla kläderna på så absolut länge som möjligt…

Sorry. Men från att inte ha fått läsa ett enda löprelaterat inlägg sen i mars blir ni bara tokbombade nu. Kan inte hjälpa det bara. Jag får fjärilar när jag tänker på att springa. Och extra mycket en vecka som denna, som rymmer TVÅ roliga grejer.

I morgon fortsätter vår nya tradition med Skåneleden-löping. Ut i mörkret och fira fredagsmys hela vägen mellan Bulltofta och Bokskogen. Sen kommer man hem alldeles för sent, får fixa fredagsmiddag i panik och upptäcker halvvägs in i efterrätten att man glömt byta om. Fint ändå i all sin enkelhet.

Och på söndag. Som den något äldre traditionen bjuder: Födelsedagskalas i löparskor. En tradition som dottern liksom bara svalde och accepterade lika enkelt som tomtegröten och julklapparna. 17 kilometer på  17-årsdagen alltså. Och nånstans får man ändå vara glad att man har precis lagom gamla barn för de ben som fortfarande är under uppbyggnad efter skada. Äldre hade kunnat bli katastrof och yngre hade ju inte varit lika mycket party för pengarna!

Har du någon skojig löpning inplanerad i helgen?

Jag springer aldrig med musik. Känner mig avfjärmad från världen, retar mig om takten är fel och blir galen på hörlurar som ramlar ur. Därför var jag lite skeptisk när jag tog mig an terminens 12:e Runacademypass. Som pga Corona kommer just som en ljudfil i öronen.

Vi ska springa en stege från 6 minuter ner till 1. Trösklar med knorren att sista minuten på varje intervall går i ett högre tempo. Jag är opepp och trött. Det har hunnit bli mörkt ute.

Får ordning på allt det tekniska. Kopplar ihop telefonen med mina nya hörlurar och sätter en buff över öronen som ska hålla lurarna på plats. Plockar ner och upp telefonen ett par gånger innan volymen är rätt, men sen är det dags. Ingen återvändo.

Det behövs inte många sekunder innan jag vaknar till liv. Till ljudet av den peppigaste musik är det svårt att värja sig. Benen som nästan dog under uppvärmningen får nytt liv. Här ska bli åka av.

I öronen får jag veta hur lång tid jag har sprungit, hur långt det är kvar. Jag blir påmind om löptekniken och får höra hur bra jag är. Och som jag tror rösten som talar till mig. Jag är bra liksom! Hela tiden en grym mix av välbekanta låtar som råkar vara nästan identiska med min spinningspellista.

Men det finns ett problem. För när jag inte hör min andning får jag ingen känsla för hur trött jag är. Eller hur fort jag springer. Jag känner mig starkast i stan eller kungen på dansgolvet. Men ärligt, är jag trött? Tar jag ens i? Andas jag? Noise cancellingen fungerar uppenbarligen. Men tänk om jag kommer hem och ser på Strava att jag sprungit trösklar i joggingfart för jag liksom tappade känseln när hörseln försvann…

Försöker öka lite för att inte behöva gråta framför Strava sen. Och när musiken tystnar och det är dags för nerjogg känner jag att jag faktiskt är trött. Jag har uppenbarligen gjort jobbet trots att det mest kändes som att jag var på fest.

Ser framemot nästa veckas ljudfil. Så grymt kul!

Jag jobbar hemifrån sedan i mars. Med någon månads avbrott för en två-dagar-i-veckan-på-kontoret-lösning. Hemmajobb skapar nya rutiner och det blir spännande att se hur återgången till vanligt arbetsliv ser ut sen.

Då, när man måste ställa klockan en timme tidigare för att hinna pendla, hur ska man då få sin skönhetssömn? Och hur ska man komma ihåg att matcha tröjan med riktiga byxor och inte mjukisbyxor? Och vad ska man titta på i sina möten, när man inte kan roa sig med att smygkolla på folks gardiner, köksluckor och äkta hälfter som passerar i bakgrunden?

När man vistas bland folk på riktigt kan man ju inte heller strunta i att byta om efter lunchgympan och smyga omkring i träningskläderna hela eftermiddagen. Eller sprida tuggummipapper på hela skrivbordet. Och hur gör man när det regnar och man inte kan strunta i morgonpromenaden till jobbet….? Och hur får man tvättlogistiken att fungera när man inte bara kan slänga in en tvätt mellan morgonkaffet och förmiddagsmötet som är färdig att hängas lagom till lunchen?

Det kommer bli en tuff omställning när det är dags. Lika bra att börja förbereda sig på en gång.

Jobbar du hemma?