Hade fått nys om en löpgrupp i Umeå med långpass på söndagar. Ville dit men vågade knappt. För hur läskigt är det inte att ramla in i en grupp där alla bergis känner alla? Och dessutom är typ 30 år yngre. Skulle jag ta mod till mig eller köra en beprövad solorunda längs älven?  Så tryggt och innanför boxen. Men samtidigt så fegt och tråkigt. Jag bestämmer mig kvällen innan. Jag ska dit. Och förvarnar lite försiktigt genom att tagga dem i mitt instagram inlägg. Nu finns ingen återvändo.

Kommer till samlingplatsen på Clarion Hotel fem minuter innan start. Ingen där. Jag kikar in men ser bara hotellgäster på väg till frukosten. Jag kanske skulle joina dem istället? Tar ett varv runt huset och hittar en ingång på baksidan där ett gäng löpare står samlade innanför dörren. Öppnar försiktigt dörren och kikar in…

Blir mottagen på bästa sätt. Känns helt naturligt att berätta att jag är en alien från skåne och när jag får frågor om Malmö marathon är liksom snacket igång. Ni vet att jag är världssämst på att mingla, men när det gäller löpsnack blir livet så mycket enklare.

Långpasset består av två rundor på 12 kilometer vardera, med möjlighet till energipåfyllning och toalettbesök på mitten. Ett lysande koncept eftersom jag då kan lämna västskevästen hemma.

Vi är typ 10 stycken som ger oss ut på första rundan. Trots ganska kraftig vind är den lagd ute på slätten men det går bra. Kanske för att vi snackar så mycket att jag inte tänker på att jag springer. Här är okända tassemarker för mig även om jag är född och uppvuxen i Umeå. Men nu är vi på andra sidan älven. Ni som vet, ni vet…

I gänget finns de som gör marathon på 3:10, jag som gjort 23 stycken och de som ska göra sitt allra första. Det finns traillöparna som hellre springer i skogen, och personer i både icebugs, broddar och helt vanliga skor. Vi pratar skånsk trail vs riktig trail, och jag outar att jag inte ens gillar trail fast jag själv anordnar traillopp.

Så har 12 kilometer gått. Till andra loopen är skaran något decimerad till antalet, men peppen är på topp. Nu ska vi upp mot Haga och Mariehem, och mer kända löpstråk. Och UPP är rätt ordval. För här förbrukar jag min årsranson av höjdmeter, men är lika glad ändå.

När 2 kilometer återstår har jag möjlighet att avvika hem då vi passerar precis utanför. Men det vore ju otrevligt…  Och tur är det. För tillbaka vid hotellet möter själva ”Kalle Kutar”-Kalle upp. Från Instagram. Som jag följt i flera år men aldrig lyckats få ihop en löprunda med. Han har tagit sovmorgon extra allt, men försökt hitta oss därute. Och lyckas först när vi är klara. Men jag har 2 kilometer hem i motvind och han ska åt samma håll så vi hinner snacka lite i alla fall.

En superrolig grej. Det här gänget tänker jag minsann besöka fler gånger. Att gå utanför boxen är ibland mycket roligare än att stanna i den.

Som en avknoppning till min ytterst sparsamt använda kategori ”Piggelina Provspringer” presenterar jag härmed ”Piggelina Provtränar”. Sist jag provade något nytt var Barre 2015 så förvänta er inte att bli överösta av inlägg i just den här kategorin, men ett blir det i alla fall. För idag har jag testat BodyPump Heavy.

Konceptet är efterlängtat för mig som har svårt att få till styrketräning på egen hand och ibland tycker vanlig body pump är för mycket uthållighet och för lite styrka.  Här ska jag få jobba med tyngre vikter och färre repetitioner, precis det jag saknar!

Passet är sprillans nytt och instruktören är lika nervös som vi andra. Vi har plockat fram det tunga artilleriet medan de lätta vikterna snällt hänger kvar på sina viktställen i hörnen.  Samlingen vikter ser lite farlig ut, ska jag orka det där?

Till skillnad från vanlig BP är det inte en muskelgrupp per låt som gäller. Här jobbar vi i stället i superset med tre olika övningar per låt.  Och med gott om tid mellan övningarna att byta vikter.

Först ut är marklyft + high pull + power clean. Det är 3 set med 8 repetioner i varje, och stången lastas riktigt tung. Älskar känslan och känner mig stark.

Därefter följer tre set vardera av:

Bänkpress/höftlyft
Knäböj/utfall höger/utfall vänster
Bred rodd/biceps

Och en avslutande maglåt som känns mer som traditionell bodypump.

Jag gillar konceptet. Skönt att få känna sig stark och kraftfull. Att köra tungt. Men det finns en liten brist….

Jag orkar inte få upp stången på axlarna med den vikt som mina ben kräver. Första setet blir därför jättelätt. Därefter får Fredrik hjälpa mig att lasta på, när jag väl har fått upp stången uppe på axlarna. Det blir bättre, men för den som inte har någon kompis/partner med sig kommer det bli svårt att få en utmaning på benlåten.

Det är mycket på och av på stången. Efterhand kommer man lära sig hur man bäst lastar stången för att byta smidigast. Dvs inte alltid sätta tyngsta längst in utan lasta på i den ordningen man behöver lasta av.  Efterhand kommer man också få ordning på greppstyrkan och kunna ha mer på rodd/bicepstången.

Men tiokilosvikterna kommer för alltid dunsa i golvet på höftlyften. För att den är så stor. Men det får vi väl leva med.

Summa summarum, ett kul pass! Jag hoppas det blir kvar efter testperioden!

Har du provat? Och i så fall, vad tyckte du?

Man man märker att ens löparvänner blir äldre genom att födelsedagskalasen blir längre och längre. Idag sprang vi 42 kilometer för Andreas för att fira hans marathondag!

Kalaset börjar i Kävlinge och vi är nio förväntansfulla löpare som samlas på Kringlans konditori. Men det är inte här vi ska äta idag. Målet är Malmö för test av semlor från nyöppnade bageriet DEG. Det är dimmigt, småkyligt och grått. Men det behövs inte många meter för att få upp värmen, och i sällskap av så mycket trevligt folk glömmer man fort både dimman och kylan.

Jag är rädd för att min hälsena ska protestera. Eller tillhörande vad. De är lite kinkiga från och till, och jag får ibland en känsla av punktering efter ca 2 mil. Nu ska vi dubbelt så långt, och jag är mentalt inställd på att behöva hoppa på ett tåg längs vägen. Men den här kroppen vet att leverera när det behövs. När det är kalas på gång vill säga. Jag springer hela sträckan utan känning och lovar att belöna benen med både massage och liniment tillkvällen.

Vi kommer in till Malmö när klockan just passerat 30 kilometer. På min klocka. Övrigas briljerar med högre siffror. Vissa för att de tjuvstartade med att springa till samlingsplatsen och vissa för att de har snällare klockor än min snåljåp. Nu ska vi springa runt runt lite i stan för att samla kilometer, och med fem kilometer kvar hämtar vi upp Fredrik för den sista loopen till mål.

Fredrik som är halvskadad tycker planen är optimal. Att hoppa in i gänget när alla är trötta borgar för en lugn och fin runda. Men snart ska han känna sig som den nyktra på festen. Med 4 timmars löpning i bagaget briljerar inte tankekapaciteten hos församlingen, och han skrattar i mungipan över hur trögtänkta vi är.  Hur vi går rätt ut i gatan utan att titta och liksom inte förstår skillnaden mellan höger och vänster.  Och de tusen frågorna om var egentligen DEG ligger…

Det är lite gnälligt i ledet nu men jag har gått in i semmel-läge. Känner inte efter och vill bara fram. Men det stressar mig lite att jag behöver ta den sista biten själv. När allas klockor klämtat FÄRDIG. För det är ju inte precis någon som tänker göra mig sällskap i onödan.

Kikar in lite snabbt på DEG och handlar med oss lite extraproviant. Semlorna är redan upphämtade och i tryggt förvar hemma, där själva fikastunden ska ske. I kön hör jag hur någon fikagäst säger till sin kompis ”Det är ju nästan ett marathon!!!!”  när de råkat överhöra våra jämförelser av sprungna kilometrar.

Nu är det bara två kilometer hem. Plus en liten extrakrok. Med semlan i sikte går det förvånansvärt lätt. Vi är i mål!

Och det är med gott samvete jag inte går upp ur soffan mer idag!

Och vad jag hört ska Andreas nu säga upp bekantskapen med alla över tre år, för att inte riskera att bli bjuden på långa springkalas! Han skulle bara veta hur kul vi ska ha om tre år!

Fick feeling på en tre kilometer lång raksträcka i morse. Bara älskade det raka, monotona nötandet.  En fot framför den andra, utan distraktioner.  Så nära löpband man kan komma utomhus. Hur kommer det sig då att jag inte har tålamod mer än två minuter på ett löpband?

Jag springer på den evighetslånga rakan och känner maskinen vakna i mig. För varje steg känner jag mig starkare och starkare. Det är kallt och  mörkt, och jag möter knappt en enda människa. Jag blir nästan fnittrig i magen av känslan. Lite berusad så där på morgonkvisten.

Så börjar jag fundera på det där med löpbandet? Varför är det så himla tråkigt? När det här är så himla skönt. Det är ju typ ändå same same.

Stegen är samma. Monotonin. Men här ute tittar jag på en himmel som skiftar färg från becksvart, till lite mindre svart, till yttepyttelite blå och till hoppet om en ny härlig dag. På gymmet tittar jag på en nyhetssändning utan ljud.

På min långa raka är jag ett med min andning och mörkret som omfamnar mig. Här finns inga skrikande siffror som säger hur fort jag springer eller hur många kalorier jag bränt.

Så länge jag bara har någon endaste liten sträcka med barmark kommer jag välja ute alla gånger av alla.  Jag kräver inte mycket av vintern alltså, men så kommer SMHI med detta:

Är det nu det ska ske? Är det i morgon bitti jag ställer mig på bandet och tittar på nyheter utan ljud?