Folk pratade om jobbig sandstrand i Åhus men jag minns bara hur roligt det var att springa nerför alla sanddyner. Igår kväll slog det mig att förra årets bana var omdragen pga försvunnen strandremsa. 2023 var Åhus light, där sanden var ersatt med grusväg. Insikten ger mig ångest kvällen före race day. Sand är ju jobbigt!
Vi kommer till starten i Friseboda 45 minuter innan start och vädret är till skillnad från förra året bästa möjliga. Shorts och tisha den 19 oktober – det är lätt att bli lycklig av sånt! Mängden bajamajor är exemplarisk och jag klarar av både toabesök och väskinlämning utan att köa många minuter. Joggar runt fem minuter för att väcka benen. Mer hinner jag inte innan det kallas till start!
Starten går lugnare till än på Hven och tjurrusningen där. Hittar min plats i ledet och kör på skön känsla. I typ en kilometer. Sen viker stigen obönhörligen ner mot havet.
Det är fint så man dör men mest av allt dör benen. Sanden är djup och blöt. Längst ner vid vattnet något mer packad men också stundtals ordentligt sluttande. Pulsen slår i taket och HELA startfältet springer om. I alla fall känns det så. Hur gör folk ens? Finns det en hemlig teknik? Jag springer på stället och laddar om för en lång dag…
Med fast mark under fötterna kan jag passera en del av strandgasellerna innan vi leds in på smal stig med få omkörningsmöjligheter.
Hittar min plats bakom en man i grön tröja. Han verkar springa på förutbestämd fart. Därför är det lite slött på flacken och nerför, och galet jobbigt uppför. Men okej, jag orkar inte tränga mig förbi.
Springer om strax före första vätskan men dricker för långsamt och hamnar bakom igen! Nu gör det inte jättemycket för nu börjar Åhus Hinderbana och där är jag ingen stjärna. Över stigen ligger fallna träd och med korta mellanrum förväntas man spänstigt studsa över dem.
På det femtioelfte skuttet börjar jag bli trött och sätter ner foten på stammen för att slippa hoppa så högt. Dum idé. Stammen är glashal och jag glider i sidled tills jag nästan står i spagat. Det hade kunnat sluta där men jag lyckas parera och komma på fötter utan brustna ljumskar!
Springer om gröna tröjan och ett par killar som nu ligger i släptåg bakom. Så går skosnöret upp och jag är åter längst bak i kön. Hinner inte komma ifatt dem innan andra skosnöret går upp. Här snackar vi orutinerat!
Via ett par fantastiska utförslöpor i djup sand är det snart dags för stranden igen. Jag svär i tysthet och kan inte låta bli att skrämmas av tanken att jag ska göra samma strand en gång till om 6 kilometer!
Stannar till i varvning för energipåfyllning. Då kommer de första löparna på 11 kilometer i mål. Jag sprungit fortare än alla dem! Får lite extra boost som verkligen behövs inför det avslutande sexkilometersvarv som ska ta mig tillbaka och i mål.
Skrattar i sanddynerna och njuter av utsikten vid havet. Det är så vackert att det pirrar i magen. Och sanden känns hårdare nu. Det funkar. Råkar bli överspolad av en våg och skrattar när det iskalla vattnet når mina knän.
Med skor som väger ett par kilo extra klättrar jag upp för den sista sandbacken upp mot målet. Går i mål på 1:34:53 och exakt 27 sekunder fortare än förra året. Trots sanden. Sjundeplaceringen är densamma som då med enda skillnaden att jag har en Mikael framför mig i damresultatetl i år…
Lite mingel i målgång med diverse löparbekantskaper och instafriends. I ett väder som medgav lite häng utan risk att frysa ihjäl. Världsklass!
Tack Åhus Trailrun för ett kanonlopp!
