Distans okänd

Dagens cykelrunda har ett spännande upplägg. Jag lämnar hemmet samtidigt som bilen till orienteringstävlingen. Jag har ett streck att följa på gps:en och ska cykla så långt jag hinner medan orienterarna tar sig till tävlingen, orienterar, duschar och kör tillbaka tills vi möts. Det kan bli allt mellan 8 mil och evigheten…

När jag kom på den underfundiga idén för ett par dagar sedan lovade SMHI medvind. Därför blir jag lite förvånad när jag på kilometer två upptäcker att  de hade fel…  Inser att det är jag och motvinden idag. I minst åtta mil!

Efter tio mil börjar jag sakna min fina familj. Eller kanske mest bilen… Tar upp telefonen för att kolla var de är blivit av och får ett sms om ”långt till duschen”, ”det tar tid” och ”du får cykla långt”…

Börjar gå tom på energi men tänker att 11 mil är en fin siffra. Då vet jag inte att det var så långt till duschen att jag kommer hinna tolv…

Är ordentligt slut när vi äntligen ses. Motvind äter liksom upp den mentala orken på ett alldeles särskilt effektivt sätt. Men en påse nötter kommer till undsättning och snart är jag söt och trevlig igen!

Men äventyret slutar inte här. Jag har förlagt mina solglasögon på en sten där jag hade fikastopp. Garmin räddar biffen och vi kan lätt hitta dem på vägen hem. Dottern i baksätet är inte helt nöjd med att behöva åka på slingriga 70-vägar istället för snabb motorväg. Men varför ha bråttom? Det tog ju 4,5 timmar dit….

Spradat!

Trodde sommaren var över och förbi. Men när termometern visade 25 grader fick jag tänka om. Jag tänkte SPRADA.

 

Egentligen är det en väldigt konstig tanke för att vara producerad av mig. Mitt löpsällskap är noga med att dubbelkolla att hon förstått mitt förslag rätt. Jag bada?

Det tar förmodligen längre tid för mig att komma i vattnet än att springa de fem kilometer som utgör själva förrätten. Men när jag ner överlevt de första sekunderna, tappat andan och fått tillbaka den, känns det riktigt fint. Och jag tänker att höften säkert mår bra av köldchocken.

Enligt väderprognosen ska det nog hinnas med lite mer crazy äventyr innan vi skriver höst i kalendern. Kanske kan man bada sig i form till maraton?

 

 

Den långa resan mot helg…

Jag tyckte transportcykling var en bra idé. Och det var det ju i teorin. Men det var en galet lång resa mot helg…

Funderar hela dagen hur jag ska lyckas svida om till blöjbyxor och smyga ut från kontoret utan att bli upptäckt. Cykelkläder i all ära, men de smälter liksom inte in i ett kontorslandskap. Man får tacka heltäckningsmattan att ljudet av cykelskornas klampande klossar åtminstone dämpas lite. Annars hade det ju varit helt omöjligt att inte dra till sig uppmärksamhet.

Jag kan inte gömma mig för mina närmsta kollegor, men de vet ju å andra sidan att jag inte är normal. De andra lyckas jag undvika bättre än väntat. Till och med hissen får jag ha för mig själv, och jag kommer nöjd och belåten ut på gatan. För att mötas av en utmaning bra mycket större än att undvika kollegor: att undvika frontalkollision med lådcyklar, fredagsstressade bilar, argsinta bussar och mobilpratande fredagsflanörer.

Jag ser det som en seger om jag överlever en kilometer, och det gör jag. Men den tar nog fem minuter…

Cyklar genom Malmö city i en fart som får parkeringsvakterna att bötfälla mig. Eller nästan. Först efter fem kilometer börjar det likna styrfart och jag kan slappna av.

Det är ett par grymt stora vägar som ska korsas på vägen hem, och att korsa dem på fredag eftermiddag klockan 16 verkar vara snudd på omöjligt. Efter att ha stått 10 minuter vid vägkanten börjar jag känna mig uppgiven, och unnar mig en liten picknick i draget från förbipasserande lastbilar och allehanda folk på väg hem till fredagsmyset. Plötsligt uppenbarar sig en lucka och jag kan ta mig över.

Känner att klockan börjar rinna iväg men jag har liksom ingen motivation i benen. Stannar och luktar på blommor och fotar en solros. Någon kilometer senare blir jag nyfiken när det vibrerar i fickan, och jag tar en spontan-paus för att kolla vad livsviktigt som väntar på mig där. Det visar sig vara en kallelse till Folktandvården och fredagsfeelingen är därmed fulländad.

Att ta cykeln hem från jobbet är lysande i teorin men det tar sin tid. Speciellt om det är fredag eftermiddag och motivationen är på halvstång. Men jag hann i alla fall hem till efterrätten…

Cykeln i hissen?

Allt med löpning är så enkelt. Det enda man eventuellt behöver kånka på är en väska. Med cykel blir livet mer komplicerat…

Man kan inte lämna den hur som helst om man inte har ett tungt och tjockt lås med sig. Kaffebar-besök i storstan blir därmed mer svårt att få till. Man får inte alltid ta cykeln på tåget och därmed försvinner viss möjlighet till A-B-löpning. Och man kan inte gömma en cykel i skåpet på jobbet och låtsas att man ska ta sig hem på normalt vis…

I morgon vill jag cykla hem från jobbet. För att det ska vara jättevarmt, och för att ingen annan träning lockar mig. Jag kan skicka cykeln med bilen på morgonen och därmed undvika tågkaos, men ändå. Att springa hem kräver en väska med löparkläder. Att cykla hem kräver tankeverksamhet i storleksordningen Einstein.

Hur får man ens upp cykeln till sjätte våningen i en ganska liten och trång hiss? Vågar man visa sig i blöjbyxa på jobbet? Är kollegorna ok med att ha ett oljigt fordon bland bokföringspärmarna? Hur tar man sig ut ur Malmö city utan att bli överkörd? Och var fixar man kaffet…?

Tur att jag har en hel eftermiddag på mig att fundera.