Min löpkalender fick inte hindra mig från att gå på mitt nyupptäckta favoritpass – HIIT 45 på fredag morgon. Jag fick både äta kakan och äta den igen…

Den brutalt ärliga instruktören låter mig åter igen veta när jag slöar till. När jag tappar hållning och fart.  Men jag älskar feedbacken som är spot on. Jag får veta vad jag kan ändra och hur det påverkar. Jag får veta att jag gör vissa saker för att omedvetet fuska och göra övningen lättare. Men jag får också veta när tekniken är klockren (höga knän!) och när utförandet förtjänar betyget MVG.  Och övningarna igen – helt nya! Jag som fortfarande trodde jag provat allt!

Ordentligt trött innan klockan åtta på morgonen alltså. Men sju timmar räckte för att pigga på benen till kvällens julkalenderlöpning. Nio kilometer in på kontot. För er som valt att hänga på min kalender – i morgon blir det fem!

Julkalendern mjukstartade med 5 km och för att få ihop logistiken rev jag av den innan frukost. Fem kilometer där känsla och fart liksom inte alls stämde överens…

Jag springer så lätt. Benen studsar, andningen är lugn. Cruisar fram i morgonmörkret som en jepard. Hinner knappt blinka förrän jag är hemma igen. Och stoppar klockan.

Den visar att jag sprungit all time långsammast. Så där sakta som man bara springer när benen känns riktigt riktigt tunga. Skumt.

Men så kommer jag på ett av Fredriks mest välanvända citat:

”Om verkligheten och kartan inte stämmer överens så är det verkligheten som är rätt”

Fritt omarbetat: Om känslan och klockan inte stämmer överens är känslan rätt. Jag var en jepard. Svävade fram i mörkret. Jag får nog reklamera klockan…

Jag bjuder med dottern på BODY ATTACK för att göra något riktigt wild & crazy på hennes födelsedag. Det är typ 45 minuter konstant hoppande och så nära forntidens aerobic man kan komma utan att låta stenålders. Hon är på och jag är taggad. Hon blir sjuk…

På hennes födelsedag går jag alltså dit själv. Tre minuter innan start syns varken deltagare eller instruktör, och efter en snabb titt i appen ser jag att passet är inställt. Jag har alltså packat och släpat världens tyngsta väska till jobbet, jag kan inte gå hem otränad. Hittar en back up. The Trip. Börjar om två minuter. Springer till spinningsalen och hinner precis stänga dörren innan allt drar igång.

Jag är helt ensam. Jag har ingen handduk att torka spinningsvetten på och inga spinningskor. Det är typ tre fel av tre.

Lyckas uppbringa energi trots att salen är tom. Men alltså spinning i gympaskor. Det är som löpning i träskor. Eller högklackat.

I morgon börjar vår julkalenderutmaning och det är 5 km som står bakom den första luckan. Häng med om du vill!

Ni vet platsen som aldrig blir tagen. Den MITT framför instruktören. Såvida passet inte är fullt så är det garanterat den platsen som är över. Fast inte idag…

Jag har grundat med en vitlöksbonanza extra allt till lunch. Man kan nästan se ångorna ur mina öron. Inget tuggummi i världen kan rädda biffen. Men jag tänker att det är lugnt inför spinningen. Det sitter ju ändå ingen mitt framför.

Den första personen som äntrar salen går helt otippat och tar just den cykeln. Fast ALLA andra är lediga. Och jag börjar fundera på hur man kan genomföra ett spinningpass utan att andas. Eller svettas. För det luktar visst där också har jag hört. Uppgiften är omöjlig. Det kommer inte att gå. Okej, jag får offra den deltagaren. Hon kommer att svimma av odören och missa hela passet. Men lite svinn får man räkna med.

Gott så. Resten bör vara safe. Utom mannen längst bak som plötsligt behöver hjälp att skruva fast sin sadel, tjejen som inte kan spänna styret och så den nya killen som behöver hjälp med inställningarna. Tre till som jag behöver komma obekvämt nära. Tre till som kommer komma hem och berätta om den hemska vitlöksupplevelsen i spinningsalen…

Förlåt alla. Förlåt…