Rubriken är ett skämt. Bara för att förtydliga. Jag är ingen influencer och mina barn dör varje gång någon skickar mig en gratiskupong på Quorn, som om jag vore en…. 

Anyway. Ibland samarbetar jag. För att jag gillar att testa grejer. Eller för att flasha saker jag får en bra feeling av. Ett företag jag upptäckte i samband med min cykel-klädes-kris förra året var Sigr. De gör de superskönaste cykelkläderna, de satsar på re-cycle och de kommer från Umeå. Tre bra saker alltså. Och idag fick jag ett paket med lite vårnytt.

Den sanna influencern ringer sin proffsfotograf och tar ett par snygga bilder i rätt ljus. Det är iskallt ute men gåshud photoshoppas enkelt bort.

Den lite mindre sanna influencern går ut och cyklar i kläderna och tar en halvful selfie i motljus. Där kläderna döljs i skuggor och i oturliga fall pryds av snor.

Den helt obefintliga influencern vill inte gå ut för det blåser. Hon sätter sig på spinningcykeln inomhus men vill inte svettas ner sina nya kläder. Därför spinnar hon i några fula paltor, duschar och byter sedan om till de nya. Därefter går hon ut och luktar på en gul växt i trädgården. Mannen får fota. Både svettpärlorna på träningspasset och den nyduschade ”influencern” i blomsterprakt.

Och gåshuden vet hon inte hur man retuscherar.

Nu väntar jag på varmare vindar så jag kan prova tröjan utan min jacka utanpå. För den har ni sett. På varenda instagram bild sen i mars. Jag har ju bara en…

De finns de som älskar barfotaskor och de som tycker det är fula. De som tycker det är okej med osköna skor och de som vill ha det bekvämt. Jag har lite identitetskris i frågan.

Eftersom Freefoot/Joe Nimble i Malmö är sponsor till ett av loppen jag arrangerar träffar jag barfotafolket en del. Och jag är liksom såld på konceptet. I teorin. Jag fattar att det inte är bra att trycka ihop tårna till en spets, det är helt logiskt. Jag fattar att det är bra med markkontakt och att tårna tillåts att röra sig som tänkt. Och jag avskyr osköna skor. So far so good.

Problemet är Kalle Anka, och känslan att vara honom alltför nära besläktad. Skorna är väldigt breda fram och jag har väldigt smala fötter. Känner inte igen mig när jag tittar ner.  Pga denna identitetskris har mina barfotaskor ofta blivit liggande. Tills  jag köpte ett nytt par. Det är inga löparskor vi pratar, det är vardagsskor.

När jag var på fot-workshop med Markus Torgeby i Portugal förra året sa han nämligen att det inte är så viktigt vad man springer i, utan vad man har till vardags. För att vardagen (för de flesta…) är många fler timmar än löpturen. Så jag tog fasta på det så här ett år senare….

Nu tänkte jag bli barfotamänniska till vardags. Och se vart det leder.

På nypremiären i morse, efter ett långt vinteruppehåll, fick jag kontakt med min stortå. De små sakerna i livet. Fredrik tyckte det lät så spännande att han också köpte ett par. Så nu slipper jag känna mig som den byns enda Kalle Anka. Barfotaexperimentet har börjat. Faller det väl ut kanske jag går helt wild & crazy och köper mig ett par löparskor med barfotafeeling vad det lider. Jag är lite nyfiken.

Hur är ditt förhållande till barfotaskor?

Kan det egentligen finnas något fulare ord än slemsäck? Och kan jag verkligen ha något så äckligt i min kropp?

Fysioterapeut-Jonas säger att jag faktiskt har en (ja säkert jättemånga!) och att den kanske dessutom är inflammerad. Nu låter det liksom ännu äckligare. Jag tänker något slemmigt, varigt, blodigt och rött. Som bonusmaterial i en skräckfilm.

Att jag får domen slemsäckinflammation verkar dock mest baseras på uteslutningsmetoden. Ingen annan struktur har reagerat på alla de miljoner tester vi gjort. Och då brukar det vara slemsäcken…

Precis som förra gången gör det liksom inte ont att böja eller sträcka, bända eller vrida, trycka eller rotera. Det gör bara ont att gå. Och eftersom jag inte får springa förrän jag kan gå, så vill jag gärna kunna gå. Helst igår!

Så vi testar Diklofenak för att se om det är inflammation. Och ställer mig i kö till farbror Doktorn för ultraljud. 29 maj är första lediga tid.

Tur att det inte gör ont att cykla.

Det är ont om medaljer nu. Mycket för att det inte finns några lopp att springa. Men också för att jag har lite ont. Igen.

Som vanligt skriver jag inget här först, för då tror jag saker liksom blir sanna. Men nu verkar det blivit sant ändå. Jag har fått förra årets höft tillbaka. Fast på andra sidan.

Allt känns identiskt som då. Lika ologiskt som som då. Fast i mindre skala. För jag drog handbromsen direkt, istället för att springa 37 km. Man lär sig av sina misstag, även om man tycker det borde belönat sig mer!

Om ni har noterat mycket cykling i mina kanaler så är det för att jag löpvilar sedan 2,5 vecka. I morgon ska fysioterapeut-Jonas få gnugga sina grå. En chans till på gåtan vi aldrig knäckte!

Så funderar jag på vilket som tar slut först, Coronan eller höftontet. Och vilken som blir min nästa medalj! Kan den ha ett turkost band?