Instagram på fel dag!

Jag har en tvångstanke på Instagram. Att alla bilder måste vara färska. Egentligen är det väl totalt ointressant om löpbilden är från i förrgår, jag ser ju typ ändå alltid likadan ut. Men det gnager ändå. Idag gick jag utanför boxen och postade en bild från igår. Vad hände liksom?

Bilden jag la upp är alltså från igår. Jag la upp den för att den var färgglad och nu känner jag mig dum för alla som tror att jag sprang i morse fast jag faktiskt satt och slöade på ett morgontåg. Vilket ljug liksom.

Så alltså. Jag sprang inte. Det var fake news.

Sen finns det dom som går ut och fotar miljoner perfekta bilder med sminket på plats och håret exemplariskt uppsatt. Och lägger ut en om dagen hela året. Så himla praktiskt. Då slipper man ju stanna mitt i rundan och försöka se normal ut fast man glömt ta ut morgonkletet ur ögonen.  Man slipper slösa tid på att försöka få plats på samma bild som Turning Torso fast det är helt omöjligt. Och man slipper komma försent till middagen för att det tar så galet lång tid att lyckas titta på samma bild som man inte klipper bort fötterna…

Jag kanske ska utmana min tvångstanke för ett smidigare löparliv. Inte vara så kvistig med rätt bild på rätt datum. Det skulle onekligen underlätta.

Skulle ni se vårblommor på mina inlägg i september så vet ni vad som hänt…

 

Löpdejt

Vi ska löpdejta Fredrik och jag. Springa innan jobbet och precis så där lagom långt att han hinner till sin jobbfrukost. Jag ska få äran att visa vägen. Visa min tisdagsrutin. 

Men det är inte vem som helst jag dejtar. Det är en besserwisser med förkärlek för raka vägar och logiska vägval. Som VET den bästa vägen. Därför kan han inte låta bil att dirigera lite fast det är jag som ska bestämma. Vi hinner inte längre än första korsningen innan han väljer den väg jag inte brukar välja. Sen styr han med handen lite diskret när han tycker vi borde prova en annan stig.

Där jag i vanliga fall springer en extrakrok med en 180-graders sväng inser jag snart att det inte är läge. Att springa fram och tillbaka på samma väg, om det så rör sig om ett par hundra meter, kommer inte falla i god jord. Det är ett misslyckande att inte springa en runda som liksom flyter.

Men jag låter honom hållas. Det är rätt skönt att bli guidad. Och det spelar ju egentligen ingen roll. Så kan jag ta de livsviktiga besluten istället. Som vad vi ska äta till middag!

Tankevurpa

Jag ska springa 21 km på Österlen Spring Trail. Det är en tokvacker bana. Jag kommer springa i snigelfart för att jag är sämst på rötter och stenar, och därför inte vara helt slut när jag kommer fram. Det kommer vara avklarat innan lunch och sedan är hela dagen ledig att spendera på Österlen. Utan jättetrötta ben. Och Fredrik har bokat övernattning. 

Det är när han säger det där om övernattningen som jag börjar tänka konstiga tankar. Jag börjar tänka på middag, soffhäng, frossafrulle och allt det där som är dubbelt så najs om man är riktigt trött i kropp och huvud. Hoppa i bubbelpoolen, mjukisbyxorna och soffan i precis den ordningen. Inte orka tänka och somna innan solen gått ner.

För den känslan hade ju 60-kilometersvarianten varit ett bättre alternativ. Jag tänker att det skulle vara värt det för känslan efteråt, men glömmer att jag måste springa också. Men det lär man väl upptäcka någonstans på vägen….

Så säger Fredrik att kaffebaren förmodligen hinner stänga om jag ska springa så långt. Så jag besinnar mig. 21 kilometer it is.

Varför jag aldrig blir en proffsbloggare…

Ska ta en vårig springbild på dagens eftermiddagsrunda. Förutsättningarna är perfekta. Solen är framme OCH jag har en privat-fotograf med mig. Fredrik that is. Fotograf var kanske överdrivet…

Jag flyger i löpsteget, så långt är allt rätt. Men varför har jag buffen ut och in? Varför sticker det öppna spi-beltet med det skrikturkosa blixtlåset ut under jackan? Och varför har jag inte knutit byxorna….? Men man får väl vara glad att man stängt bröstfickan och inte glömt tightsen. Eller nått.

Varför vi sprang? För att vi lämnade dotter på flygplats och råkade hitta en skog på vägen. Att vi var världens pinsammaste föräldrar som klampade in på Sturup i tights fick hon leva med. Men det var visst mer pinsamt med pappa i tights än mamma.

Jag tycker hon ska vara glad så länge vi inte börjar med swimrun. Våtdräkt på flygplats måste vara mycket värre!

Semmelfriends

Johan träffade jag första gången på en löparhelg på Österlen, via vänner jag mött genom bloggen. Joakim och Johanna kommer jag inte ihåg hur jag hittade men jag har jag följt dem på insta ett bra tag. Och efter miljoner bilder på semlor och cappuccino kom vi på att vi alla hade liknande intressen. Idag gjorde vi slag i saken och träffades för en löpardejt med semlor. Mycket kan man säga om sociala medier men ibland är det väldigt klockrent! 

Man kan tro att jag har sponsrat dem alla med buff men de har faktiskt ärligt förtjänat dem i den lilla skogen som knappt finns. (Vill du också ha en buff så börjar det bli bråttom att anmäla sig…)

Anyway. Vi springer 15 underbara kilometer genom ett vårigt Malmö och kommer inte ens vilse. Tvärtom blir jag guidad på nya små stigar och hittar guldkorn i den stora staden. En sån lyx att bara få följa efter och slippa tänka själv.

Testar nytt löpsteg…

Vi avslutar kalaset med semlor på bästa Leve. Och eftersom vi inte lyckas välja mellan vegansemlan och den vanliga semlan kör vi semmelbonanza extra allt, dukar upp fullt semmelbord och vågar vägra välja.

Och knappt har vi svalt semlan (semlorna) innan vi börjar prata löpning på Österlen. Med pitstop Byvägen. Behöver jag säga att det är ett café?