Det är inte ofta jag skriver två race reports på samma helg, speciellt inte när den första handlar om ett marathon. Men det ska finnas en första gång för allt!

I april när jag anmäler mig låter det som en lagom galen idé.  Att på marathontrötta ben bestiga Vångas beryktade slalombacke och ta mig runt på en kuperad och teknisk trailbana. Hur farligt kan det vara? Man kan ju krypa…

Om inte annat blir det förmodligen ett kul inlägg på bloggen. Om hur benen strejkar i backen, knäna checkar ut vid kilometer två och Fredrik sedan får bära mig hem. Men det blir inget rafflande inlägg om hur hemsk upplevelsen var. För det var den inte…

Loppet heter Vånga Mountain Xtreme och ligger i Vånga, i nordöstra Skåne. Det är en pärla till lopp, helt uppenbarligen okänt i den del av Skåne där jag bor.

I vanliga fall när jag kommer till en tävlingsplats känner jag igen hur många som helst. Jag minglar runt och snicksnackar med alla och glömmer nästan bort att knyta skorna. I Vånga känner jag igen två stycken.

Det känns som jag kommit till ett annat land. Där ingen ens känner till att det varit ett marathon i Helsingborg igår. I alla fall är det ingen som impas av min marathontröja som jag tagit på mig för att liksom ha en ursäkt till att jag kryper fram…

Anyway. Jag ser det som mitt mission att sprida informationen om det här loppet hela vägen till västkusten av Skåne.  För det är grymt fint. Med en bana omöjlig att inte tycka om. Även för den som vanligen äter asfalt till frukost och inte har en höjdskillnad högre än tröskeln ut genom dörren.

Jag vägrar att värma upp. Utomhustemperaturen är varm så det räcker och jag vill inte springa en meter mer än nödvändigt på de ben som senast det begav sig kändes som betongklumpar. Alltså i går eftermiddag.

Planen är att gå i alla backar och slöjogga resten. Det borde funka. Därför är jag inte ens orolig när jag inte lyckas hinna fram i toalettkön. Det är bara ett helt vanligt söndagspass jag ska ut på. Ovanligt kort dessutom.

Starten går och det är dags att testa benen. Känns som vanligt typ. Så vanligt det kan kännas i en slalombacke. Efter första knycken i backen börjar nästan hela startfältet gå. Två tappra längs fram trummar upp på lätta ben men vi vanliga dödliga promenerar. Allt enligt plan.

När vi når toppen och det är dags att börja springa är kroppen uppvärmd och redo. Jag joggar förvisso men det känns jättelätt. Inget gör ont, inget går tungt.

Banan är lika fin som jag minns den. Kuperad, och med de mysigaste slingrande stigarna. Är man inte yr av vätskebrist så finns det risk att man blir yr av bansträckningen.

Nu när jag tar det lite lugnare upplever jag inte banan lite galet teknisk som förra året. Tvärtom rullar jag på hyfsat i de flesta nerförsbackar. Hyfsat för att vara jag vill säga. Blir fortfarande omsprungen av orienterare och allehanda trailgurus, som jag  sedan springer om igen när det blir grusväg eller uppför. Så håller vi på. Turas om att springa om varandra. Tills sista platta biten in mot mål, då jag får feeling. Jag känner mig stark som ett troll. Allt annat än känslan på gårdagens målraka. Det finns så mycket kräm i benen. Och jag fattar ingenting….

Vånga Mountain Xtreme alltså. Lägg det på minnet. Nästa år vill jag hänga med er i starten och glömma knyta mina skor!

Helsingborg marathon 2024. Tioårsjubileumet som blev en svettfest av rang. Men jag är i mål. Med den fetaste medaljen om halsen. Och jag vill aldrig ta av den!

Det skulle bli 28 grader och sol så jag släppte alla tidsmål. Trodde jag skulle få det lugnt bakom 3:30-ballongerna men kramp hände. Låt mig ta det från början!

Det är galet mycket folk överallt! Det är deltagarrekord och det märks. På ett bra sätt. Det kommer att bli fest!

Mitt största bekymmer är hur jag ska tajma bajamajakön med en intervju jag har lovat att göra tio minuter innan start. Springer uppvärmningsintervaller mellan bajamajorna i startområdet och målområdet. Kommer till scenen 9:49 mitt under pågående uppvärmning, som inte visar några tecken på att ta slut!  Passar på att njuta av utsikten. Folkhavet. Nervositeten. Pirret. Partyt. En cool känsla att se allt på håll!

Men uppvärmarna ger inte upp så lätt. Jag får dra med mig speakern ner i startfållan. Vill liksom inte missa nerräkningen och starten.

Jag får två snabba frågor som jag svarar på innan det är dags att leta rätt på 3:30-ballongerna. I folkhavet möter jag hela världen och vi hinner med lite photoshoots och pepp innan fyrverkeriet smäller av och färgar himlen i guld och turkos! Coolaste coola. Nu kör vi!

3:30-ballongerna är ovanligt tystlåtna i år och överlag är det ganska lite prat i ledet första biten.

Tills Micke-the pacer dyker upp. Han är privat farthållare till en kille som vill springa på just 3:30 och jag åker lite snålskjuts där bakom. Micke-the pacer är ett under av energi. Han peppar, guidar och vägleder som ett proffs. Här känns det tryggt att vara!

I Råå är banan omdragen jämfört med tidigare år.  Det märks att de som nu för första gången har fått loppet utanför sitt hus är taggade på uppgiften det innebär. Att leverera pepp i världsklass. Alla är ute. Vattenslangar överallt! Underbart!

Kilometrarna flyter på och jag känner mig stark. I Ramlösa är klacken förpassade till bara ena sidan pga grävarbete.Vi blir inte lika omslutna av av hejaropen som vi brukar. Men ändå. Det är coolt med musiken! 3:30-ballongerna är bakom men jag har ingen avsikt att lämna dem helt. Vid 21 km kommer Andreas flygande från ingenstans. Säger att ”nu kör vi” men jag nappar inte på erbjudandet. Har en känsla av att värmen kommer att ställa till det och sejfar.

Nånstans på banan spelas dansband. Jag är för seg i huvudet för att komma ihåg var. Men när jag passerar sätter någon på Black Jack. Min all time gåshudslåt från Stockholm marathon 2009. Gåshud igen. Vilken grej och vilken tajming!

Vid 25 börjar jag bli trött. Tappa fart. Det känns som jag joggar och jag gör nog det. För plötsligt hör jag den första 3:30-pacern komma upp bakom mig. Han lovar en tid i mål på 3:29 och han är pepp! Jag behöver öka farten för att hänga med och det är jobbigt ett tag innan jag vänjer mig.

Jag är törstig men magen kluckar. Vet inte hur jag ska balansera drickan. Och efter 30 känner jag krampen ligga på lur. Hänger med ett tag men tvingas släppa sen! Krampen kommer vara närvarande i bakgrunden hela resterande del av loppet. Hindra mig från att trycka i från. Dessutom känns det som någon hällt betong i mina ben…

Den nya banan gör att vi missar Pålsjö Slott, allén därifrån och hela Sofiero. Vi byter de speciella landmärkena mot vanliga villaområden, men också jobbigt grus mot mer lättrullad asfalt. Och just idag uppskattar jag asfalten till max!

Den sköna avslutningen med nerförsbacke och medvind är inte lika skön i år. Det är motvind! Det känns som jag springer i sirap men den fantastiska klacken hjälper mig.  Plötsligt är jag framme. I mål för tionde gången! Med en sjukt tung medalj runt min hals. Så fin. Jag kommer aldrig ta av mig den!

Det var varmt i år. För varmt. Men doppet efteråt än mer underbart!  Så glad att bocka av ännu en upplaga. Få vara med om den fest jag bara älskar! Även om jag på kilometer 35 undrade varför jag egentligen springer marathon…

Tack Helsingborg marathon för att ni gjorde igen! Exemplariskt arrangerat med sinne för de där detaljerna vi löpare älskar. Och medaljen alltså…. Springer vidare mot en med siffran 20!