Jag kommer inte ens ihåg när vi började med Lucialöpning. Först var det en rolig grej med närmast sörjande. Och Fredrik såg mer ut som Skalman än någon som hörde hemma i ett Luciatåg.

Något år senare fick vi feeling och drog in hela Stävie-publiken i vårt firande. Det blev en tradition och igår var det dags igen.

Konceptet är enkelt: ett varv på banan med efterföljande glögg, lussekatter och pepparkakor. Vad kan liksom gå fel? För att säkerställa mycket ljus och kreativa outfits lockar vi med pris till bästa utklädnad.

En kvart innan start börjar tomtar, Lucior och julgranar att strömma till platsen. Själv har jag fullt sjå med att snurra in mig i min ljusslinga. Och då vet jag inte hur många gånger svårare det ska vara att snurra ut sig när allt är över.

I vanlig ordning väljer jag mellan två tomteluvor av exakt samma för stora storlek, i hopp om att någon av dem ska vara snäppet mindre stor än den andra. Det är den inte.

Vi har en ojämlik arbetsfördelning: Fredrik är DJ, serveringspersonal och braständare. Jag springer. För att få igenom den dealen heter det att jag visar vägen och tar bilder till våra sociala kanaler…. En jätteviktig uppgift. Tänk så många Tomtar som kommit på villovägar annars. Ett trauma för södra Sveriges alla barn , så här inför jul!

Hur som haver. Det blir en kanonkväll. Med härligt löparhäng där alla stannar kvar länge efteråt. Att svärfar väljer att slänga på mer ved på brasan precis innan vi ska hem gör att vi får stanna kvar lite längre än tänkt, och till slut i ren desperation (läs hungernöd) släcker elden med glögg. Sa jag att Fredrik är brandsläckare också? Jag sitter i bilen och försöker trassla ur mig ur ljusslingan under tiden…

Stävie Trail må gå i graven efter vårens upplaga. Men Lucialöpningen alltså, den får nog hänga kvar ett tag till… 

Nu ska jag putsa glittret. I morgon blir det Lucialöpning i Båstad. Det sägs att det är en halvmara men jag väljer att se det som två timmars transportlöpning till lussebullen…

Min kropp må ha gått i vinterdvala, benen blivit tyngre och suget efter snabba pass helt försvunnit. Men att sällskapspringa längs en dimmig skånekust, det tappar jag minsann aldrig suget till!

Ingmarie har satt rutten och vi ska ta ett varv i Pålsjö skog innan vi fortsätter norrut mot Viken. Turen i Pålsjö är dels till för att rasta Fredrik som inte ska springa lika långt, men också för att förlänga löpturen till två timmar. När man springer med Ingmarie springer man nämligen tid och inte kilometer. Det är för att hon är en RIKTIG löpare. En sån som sprang med tidtagarur långt innan Garmin ens var påtänkt. Jag har såklart översatt i mitt huvud och tänker att vi ska landa på 20 kilometer. Perfekt.

Det jobbiga med att springa med Fredrik är att han hela tiden frågar om jag känner igen mig. Det gör jag i bästa fall sällan, men oftast aldrig. Tydligen springer vi på sträckor som ingår i Helsingborg marathons bana. Den som om jag får tro min medaljskörd har sprungit minst 11 gånger. Jag känner ändå inte igen mig. Även om vi passerar DEN vätskekontrollen, och DEN svängen efter DEN vätskekontrollen. Jag är glad och nöjd att jag faktiskt hittat i mål alla gånger utan att ha sett banan…

Anyway. Efter 8 kilometer lämnar vi Fredrik och tjattrar vidare norrut. Jag har fel skor på mig eftersom Fredrik har sagt att det är asfalt vi ska springa på. Även fast jag vet att Ingmarie ALDRIG springer på asfalt låter jag mig övertygas. Det är så med besserwissers, de kan få en att tro på allt. Men jag borde ha lärt mig bättre! Det blir lite halkigt från och till men jag lyckas i alla fall stå på benen!

Någonstans på vägen finns ett slott som är till salu. Ingmarie ska köpa det när hon vunnit 400 miljoner, men jag kommer aldrig våga hälsa på. Det står ju ett spöke i fönstret för bövelen!  Det tar oss minst tio minuter att få till bilden (med spöket!) och det är bara mitt fel. Totalt fumlig med självutlösaren och sämsta betyg i slottsfotografering.

Några sköna nerförsbackar senare är vi nere vid havet. Inte så att havet syns speciellt väl, mer än något grått mitt i allt gråa. Men ändå, det är något magiskt att springa precis bredvid.

Målet i Viken närmar sig nu och jag tänker på den badhandduk jag faktiskt packat med. OM jag skulle få feeling och vilja bada. Men jag får aldrig den feelingen. Så fort vi stannar börjar kylan äta upp mig. Ingmarie hoppar i och jag konstaterar att NÄSTA gång, ska jag också. Om det är vindstilla vill säga…

Vi avslutar kalaset på Bruket i vanlig ordning, där äktenskapet håller på att få ett plötsligt slut. Fredrik har beställt fel macka och med blodsockret i fotknölarna kan en sån sak vara ödesdiger. Ingmarie inser allvaret och tvingar stackars Anders att byta macka med mig….

Slutet gott allting gott. En fantastisk dag till minnesbanken. Och Anders, jag ska bjuda dig på hur många äggmackor som helst nästa gång!

Tanken var aldrig att sluta blogga. Men i takt med att läsarskaran minskade och kommentarsfältet ekade allt mer tomt, försvann liksom motivationen. Feedbacken var större på Instagram och jag gled över allt mer dit. Och nu saknar jag bloggandet…

För Instagram i all ära men ingen orkar läsa långt där. Det är en mening eller två, men aldrig en chans att brodera ut. Svamla om ni så vill. Jag saknar att sitta vid mitt tangentbort och låta fingrarna knacka. Låta orden liksom sippra ut och landa i något som i bästa fall är trevligt att läsa. Så nu sitter jag här igen. Och ska försöka uppdatera er på vad som hänt med löpningen sedan senast. Häng med. Vi vet aldrig när det händer igen.

Det 13 oktober vaknar jag och vet att jag klararade biffen. Trots en långdragen plantarfasciit har jag lyckats genomföra höstens alla planerade marathon. Nu gäller det att spela korten smart för att inte bli skadad igen! Jag har ju verkligen gjort alla fel. Gått från noll till marathon till tre marathon. Ingen upplägg i världen hade rekommenderat det schemat efter skada. Ändå hinner jag pressa in ytterligare ett lopp veckan efter. Åhus Trailrun blir säsongsfinal och nu ska här vilas.

Men vila är och förblir min svagaste sida. Jag älskar ju att springa. Speciellt nu när det äntligen funkar igen. Men jag skippar farten, de längre distanserna och kvaliteten. Såsar mest omkring.  Sällskapsspringer i modest fart och deltar i alla möjliga trevliga event. Trillar helt ur intervallgrejen och försöker balansera en hälsena som från och till knorrar lite.

Nästa lördag väntar en halvmara. Med start i Båstad ska vi fira Hallandsåstunneln som fyller tio år. Jag var taggad när jag anmälde mig men efter två månader i såsandets tecken känns det där med fart både främmande och jobbigt. När jag häromdagen trodde att jag avslutade passet i raketfart, skulle det visa sig att det var långsammare än min marathonfart. Och då snackar vi en sträcka på två kilometer.

Jag kommer alltså inte slå något världsrekord i Båstad. Och jag är ärligt talat inte särskilt sugen. Men om inte annat så ska halva världen dit, och är det något jag älskar så är det löparmingel. Så det är så det får bli. Ett 21 kilometer långt mingel med glögg och lussebullar i mål.

Om inte förr så lär bloggen uppdateras efter jag svalt lussebullen. För jag älskar ju att skriva race reports.