Kollegan ber om hjälp att komma igång och jag går igång på alla cylindrar. Att få igång folk är det roligaste jag vet.

Jag föreslår en mjukstart med julkalenderspromenad. En lunchpromenad till utegymmet  med inslag av valfri styrkeövning i det antal som motsvarar dagens datum.

Jag förklarar:

”Idag får du göra 8 marklyft! I morgon får du nio armhävningar!”

Och så låter jag säker jättelycklig på rösten.

Så lägger kollegan märke till mitt ordval. Att hon FÅR göra övningarna. Som ett privilegium. Något kul och bra. En present i en kalender. Medan hon tänker i termer av MÅSTE.

Och där är ju nyckeln till allt. Hur man tänker på träning styr ju hur roligt det blir!

I morgon jobbar vi på kontoret. Då ska hon få äran att skutta upp för trappan tio gånger. Iförd UGLY CHRISTMAS  SWEATER.  Själv håller jag såklart henne sällskap i mina UGLY julskor. Är det jul-AW så är det.

Det händer så mycket kul den här veckan att jag behöver nyttja komptid för att hinna med min springkalender…

Torsdag. Slutbesiktning på vårt fritidshus*. Nallar av arbetstiden på eftermiddagen men kan inte jobba igen det. Vi ska nämligen gå på restaurang och fira våra trettio år tillsammans. Tänker att jag kan jobba in det på fredag, meeeeen….

Fredag betyder ju världens roligaste HIIT-pass på morgonen. Vilket gör att morgonspringet måste förpassas till lunch. Den norpade tiden från torsdagen har därmed utökats med norpad fredagstid. Och på fredag eftermiddag är det after work och därefter julkonsert. Inte en chans att jobba.

Men kompen ska ju användas till nått. Och då känns springkalender helt logiskt att använda den till….

*Gillar inte ordet fritidshus. Det låter medelålders. Och tråkigt. Jag vill se det som en springstuga. Fast det är ingen stuga. Inga korsstygnsgardiner och mögliga heltäckningsmattor. Ni måste hjälpa mig här. Vad är det egentligen vi har byggt? Ett livs levande löparläger? Med pizzaugn…

Jag har aldrig gjort runsteak förut, men sedan i fredags har jag ju springkalenderstreak. Och nu måste någon berätta, hur får man kläderna att räcka till?

Löpartighsen går att återanvända rätt så många gånger. Svettas ju inte ihjäl på benen så de luktar fortfarande helt ok. Sportbh:ar funkar också för många löpturer, men alltså underställ i funktionsmaterial??? De är körda efter en runda.

Nu springer jag förvisso ensam och väldigt tidigt på morgonen så det är bara jag som behöver härda ut. Men tänk om jag träffar någon i trappen?

När jag outade mitt julkalenderstreakproblem på instagram igår fick jag två sorters svar. De kloka som gav rådet att vädra (vilket förvisso inte alls hjälper), och de mindre förnuftiga men mycket roligare som sa shoppa.

Men vet ni. Jag tror inte jag behöver shoppa. För det låg ett paket innanför dörren när jag kom hem.  Kanske från någon i trappuppgången men mest troligen inte…

Tur att jag får prova redan i morgon.

Springkalender dag 5. Tio kilometer innan jobbet. Ett rejs mot cyklister utan lyse och damer på väg till bussen…

Hon springer ut framför mig. Med högklackade skor, en fladdrig dunkappa och handväskan över axeln. I ena handen ett paraply, och ett par hörlurar i den andra. Kan tyckas som en lätt match men hon är fasen snabb.

Jag befinner mig ca 10 meter bakom och lyckas inte närma mig. Det är inte så att jag maxar men jag springer ju i alla fall. I löparskor och ändamålsenliga tights.

Det klapprar under hennes fötter och allt ser fruktansvärt obekvämt ut. Men hur kan det gå så fort?

Jag har en fantastisk runda, benen känns lätta, allting flyter. Men ändå är det en obekväm känsla som är kvar när jag landat i soffan därhemma. Hur kunde jag inte komma ikapp en dam med täck-kappa?

Eller blir man så snabb av rädslan att missa en buss? I så fall ska jag ha en buss framför mig på mitt nästa marathon!