Jag cyklade en gång i tre plusgrader och regn. Året var 1998 och jag frös ihjäl en smula. Lovade mig själv att aldrig upprepa eländet, och blev för all framtid en solskenscyklist.

Jag har cyklat hur mycket som helst den här sommaren. Men med 1998 i minnet har jag varit fast besluten om att ställa in cykeln när det inte längre går att cykla i kortärmat och kortbenat. Att klä på sig en halv garderob, och lägga mer tid på påklädnad än på cykling har aldrig lockat. Solskenscyklist är och skulle förbli mitt mellannamn.

Men så fick jag en ny cykeljacka. EVERYWHERE IS BIKING DISTANCE står det på ryggen. Och det är så jag har resonerat den här sommaren. Jag har cyklat överallt. För kaffe, för fika, lunch och övernattning. Jag ville liksom prova jackan, och för två veckor sedan åkte den på. Innan dess hade jag nosat på ett par armvärmare årgång 2005, men låtit benvärmarna ligga kvar i lådan. Idag drog jag på benvärmarna också. Fingervantar och pannband. Klädesplagg för klädesplagg närmar jag mig höstcyklist. Kanske vintercyklist. Vem vet var det här kommer att sluta.

En sak är säker. Cykelsäsongen 2019 är inte på långa vägar slut. Och det är jag glad för. Annars hade jag inte fått uppleva den magiska dimman i morse. Så tät att jag bara såg ett par meter framför mig. Så trolsk och mystisk.  Samtidigt lite läskig. För om jag ser ett par meter,  hur ska bilarna se mig då? Tog den största baklampa jag hittade. Vet inte hur riktiga cyklister gör, men det verkar ha funkat. Jag sitter ju fortfarande här. Men till nästa gång tar jag gärna emot tips från vana dim-cyklister. Solskenscyklist känns så…. 1998!

Grönsaker. När jag växte upp var gurka, tomat och isbergssallad själva definitionen av grönsaker. Avokado var något som de vuxna åt, som en båt fylld med räkröra, och sparris växte på burk från Green Giant. Sladdrig, ospänstig och slemmig. I övrigt åt man på sin höjd gröna ärter, överkokt morot och lite majs-och paprikablandning i risotton…  Skulle jag växa upp igen, hade jag valt ett annat årtionde!

Med den uppväxten är det underligt att jag kommit att älska grönsaker. Borde rimligen varit avskräckt för all framtid, men lyckligtvis är jag inte så lättskrämd..

Jag älskar grönsaker och kan gå helt bananas i ett grönsaksstånd. Det var med fara för min egen plånbok som vi igår provshoppade på Reko-ring…

Reko-ring är en facebookgrej som finns i olika städer. I gruppen lägger lokala livsmedelsproducenter ut vad de har att erbjuda, och du som konsument lämnar ett meddelande vad du vill köpa. Allt swishas och betalas till respektive leverantör. På en viss dag och tid samlas alla producenter på en utsatt plats och som konsument kommer du dit och hämtar upp vad du beställt. Det finns ingen möjlighet att köpa på plats utan allt ska vara ordnat på förhand.

Idén är lysande. Du handlar direkt från bonden utan en massa mellanhänder. Du slipper åka runt till olika gårdar utan hittar allt samlat på en och samma plats. Här samsas ekologiskt kött, med lokalproducerad svensk ”halloumi” (utan cypriotisk mängd antibiotika), grönsaker direkt från jorden, hembakade kakor, mejeriprodukter, kombucha, praliner och you name it.

Allt är inte snyggt, men det ser ut som det gör. På riktigt. Inget är slängt för att det inte är perfekt. Istället följer en lapp med som förklarar att det ibland är fult men fullt ätbart. Såklart. Det är grönsaker i säsong. Det som odlas nu. På en gård nära mig. Och det känns så himla rätt.

Vi gick bananas. Plånboken ser ut därefter. Och så här såg vardagsrummet ut en helt vanlig fredag kväll:

Här hittar du Reko-ring Lund. Bor du någon annanstans finns garanterat reko-ringar där också. Google will help you.

Och plötsligt var det fredag. Veckan har runnit iväg och jag har harvat pass på gymmet för att slippa slita ut hälsenan på slentrianlöpning i villakvarteren. Jag har sparat mig för den stora dagen och idag skulle jag efter 5 dagars löpvila äntligen prova att springa igen.

Jag ville slå på stort och göra sånt som jag gjorde förr. När jag inte hade ont någonstans. I min drömvärld ska jag springa och äta fredagsmunkar i Malmö men mitt tänkta sällskap hinner inte bli av med sin förkylning i tid. Därför behöver jag tänka om. När man bara springer en gång på en hel vecka vill man ju göra det med stil. På ett vackert ställe, med kul sällskap eller med fika…

Men jag får stillestånd i huvudkontoret och kan inte komma på ett enda fancy ställe att springa på. Inte hitta ett enda fredagsledigt löpsällskap. Därför blir det me, myself and I. På de cykelvägar jag nött så många gånger förr. I ett grådassigt Kävlinge utan fika.

Fast efter månader av löpvila och bråkande kroppsdelar är en grådassig löprunda faktiskt inte tokig alls. Fredags-yay på det!

Som löpare är man inte alltid helt normal. Man gör val som i andras ögon kanske är lite märkliga. Ibland får man en pik och börjar tänka till. Och då blir allting lite komiskt.

En löpare tycker till skillnad från en vanlig människa att det är helt normalt att sakna ett par tånaglar, eller att de befintliga är lite blå. Och kanske ännu konstigare, de pratar öppet om det.

Tvärtom mot den vanliga människan, som får betalt för att arbeta och slita, BETALAR löparen för att bli trött. Och dessutom ofta ganska stora summor. Ju tröttare man kan bli, desto mer är man villig att betala. Och lockas det med vildsvin, kullamän, eller backar i oländig terräng finns inga gränser. Då inte bara betalar löparen, då skolkar hen från jobbet för att anmäla sig när platserna släpps. En kafferast senare är platserna slut…

En löpare har inga problem att springa långt och klampa in svettig på café.  Inte heller åka kommunalt i träningskläder eller be att få låna duschen när man är bortbjuden. För att man ville springa dit…

En löpare pratar om minuter per kilometer, och inte kilometer i timmen som alla andra.

Dessutom vet den rutinerade löparen att SOS inte har något med larmnummer att göra…

Till sina barns förtret händer det att löpare klär ut sig till tomtar och springer runt en hel stad och sjunger julsånger. Sånt tycker löpare är kul. Vanliga människor slutade med sånt i mellanstadiet. Löpare hittar egentligen på alla möjliga ursäkter bara för att få springa. De springer till fika, det springer för välgörenhet, de springer för att bada, för att inviga grejer, för att det är Lucia eller fullmåne. De springer nästan ännu hellre om det är lite galet. På en konstig tidpunkt eller på en konstig plats. Inget klockslag är heligt och löparen skräms inte av att dela stortorg med festprissar en tidig lördag morgon, om tillfälle ges.

Alltså löparsläktet. Så glad att vara en del av!