Förberedelserna är i full gång inför loppet på lördag. Ett ny utmaning har tillkommit i form av 29 grader och stekande sol. En utmaning som jag vet att jag kan hantera som löpare, men inte som arrangör…

Jag är livrädd för att folk ska tuppa av på stigarna. Att de inte ska sköta sin dricka och sitt saltintag. Att de ska få en plågsam upplevelse när jag önskar dem party och fest.

Vi har panikhandlat vattendunkar och resorb. Men helst vill jag stjäla en brandbil för världens största dusch. Gräva en pool i kommunens mark och sätta upp luftkonditioneringsutrustning i träden. Men jag tror inte jag hinner få tillstånd…

Deltagarna i alla ära men allra mest nervös är jag faktiskt för att Fredrik ska bli sur. Det finns inget som gör honom på så dåligt humör som när han är varm om fötterna. Och en sur Fredrik blir inget party. Så snälla ge mig en isvak någon!

För att tagga till läser jag blogginlägget från förra året. Och det låter ju sjuhelsikes kul det där med frontyard. Jag tror det kommer att bli bra. Även om Fredrik ramlar ner när han monterar luftkonditioneringen och brandlarmet går när jag stjäl den där bilen….

Men. Vi har ett större problem. Vi har fått återbud på nummerlapp 100. Den snyggaste av dem alla förutom nummer 1.

Jag är beredd att ge bort den. För att det svider i själen att se den bli kladdpapper i sekretariatet. Vill du vinna en plats till ett crazy lopp med stor svettfaktor skicka ett mail till anna@piggelina.se och motivera varför just du borde få platsen! Mer om loppet läser du här!

Tips på kreativa motiveringar:

• Jag kommer att förgylla festen med en flamingohatt under alla mina varv
• Jag har med mig en semla till tävlingsledningen
• Jag ska hjula över mållinjen varje varv
• Jag fyller 100 år och nummerlappen matchar min ålder
• Jag vill slippa måla staket
• Svärmor fyller år…

Typ så! Tre dagar till start. Du hinner!

Jag brukar känna av gräspollen så här års. Lite gruskänsla i ögonen men inte mer. Idag blev det annorlunda…

Cyklar hemifrån vid 6 för min rutinrunda. Missar i planeringen och glömmer mina solglasögon men tänker inte mer på det. Förrän efter halva rundan när det börjar klia lite diskret i ögonen.

Plötsligt gråter jag hejdlöst. Det bara rinner. Och kliar. Näsan börjar snörvla och det gör ont att svälja. Blir nervös att hela jag ska svullna igen och kortar rundan.

Genom de små glipor som ska föreställa mina ögon ser jag vallmofälten. Blåklinten och prästkragarna. Det är så midsomrigt att jag blir alldeles rörd. Stannar upp i känslan att det här är den bästa tiden på hela året. Förutom den där detaljen med pollen…

När jag kommer hem ser det ut som jag gråtit fyra veckor i sträck. Helt röd runt ögonen och helt GUL i ögonvitorna. Och 15 minuter till första teamsmötet.

Sköljer av ansiktet med öppna ögon för att liksom skölja bort allt pollen. Saltet som rinner in i ögonen ger det rödflammiga ännu en dimension. Fem minuter till möte.

Hittar dotterns solglasögon och gömmer mig bakom dem. Men snuvan går inte att dölja. Jag låter TOKFÖRKYLD.

Men alltså vallmon. Så fin…

Det var länge sen jag tog de ljuva orden i min mun. Race week. Smaka på den.

Med fyra inställda lopp hittills i år kan man säga att jag som arrangör har vilat mig i form. Och nu när bara fem dagar återstår är frågan om jag kommer ihåg hur man gör? Det här har vi kommit på hittills…

Shoppat loss på ICA (det finns andra mataffärer också…).
Printat nummerlappar.
Bakat tre av fem tårtbottnar.
Bakat fyra av åtta satser pizzabullar.
Bokat bajamajor.
Beställt sol och kanske lite för varmt.

Sen är det väl bara småfix kvar. Typ hitta partytälten, få högtalaren att fungera och markera banan. Men det är ju bara måndag.

Roligast var ICA-mannens kommentar när han levererade varorna:
– Ska ni ha fest?

Och ja, det ska vi ju. 100 personer utomhus med avstånd.
Sprit blir det i mängder men bara på händerna.
I övrigt är det ju så nära fest man kommer nowadays.
Fram med partyhattarna gänget!

Alla tre vill springa och vi är överens om distansen. 17 km ska det bli, men var?

Asfaltmamman vill mata asfalt och känna flow. Inte bromsas av knölig terräng eller branta backar. Gärna i närheten av kaffebar eller mysigt lunchställe.
Trailpappan vill till skogen för att slippa den galna vinden. Och han vill springa i SITT tempo. Lugnt och fint that is.
Strava-dottern tycker det är tramsigt att springa sakta och vill ha fina kilometertider. Och INGA fotostopp.

Det är en ganska omöjlig ekvation att snickra ihop men vi enas om Snogeholms strövområdet och den 16,5-kilometersslinga som finns där. Enligt säkra källor ska den var hyfsat lättsprungen även för en asfaltballerina, och skyddad från den skånska tokvinden. Det finns ett café märker vi när vi kommer fram men då har vi redan lastat stormköket…

Efter femhundra meter muttrar trailpappan att det går för fort. Strava-dottern är inte nådig utan gör tydligt att om man inte hänger med får man springa själv. Han hittar nog runt, det är ju gula pluppar på träden…

Asfaltmamman börjar känna lite press. För dottern vill inte springa själv i täten, i fall hon skulle missa de där gula plupparna som nyss var så lätta att följa. Jag känner att jag behöver hålla upp ett tempo som gör henne nöjd. Trots att det är i hennes tassemarker – terrängen – vi rör oss i. Världens ocurligaste mamma curlar, det ska nog till ett par löparskor för det.

Anyway. Det går bra  i terrängen som hittills är väldigt lättsprungen. Jag känner mig smidig som ett rådjur där jag studsar fram mellan rötterna. Men har ändå en lite oroskänsla i magen för vad som komma skall. Nerförsbackarna med stenar. Där hon ska förnedra mig och säga att jag är långsam…

Men de kommer aldrig. Terrängen är härligt mjuk från start till mål. Och jag lyckas hålla upp tempot så att hon inte klagar. Med trailpappan bara någon minut bakom. Som kommer ifatt vid varje photshoot, drickapaus och klättring i höga torn. För jo, jag lyckas förhandla till mig fotostopp. Det går lättare och lättare ju tröttare hon blir…

Så underbart att göra en sån här grej ihop. Alla fick bocka lite av sin önskelista och alla var nöjda efteråt.

Och så lyxigt med en så lång uppmätt rundslinga. Sånna växer inte på träd minsann!