Jag sumpade två löparsomrar med min höft. All vår superlättviktspackning har nästan förmultnat på sin hylla i förrådet. Allt det som vi köpte för mysiga löparäventyr med övernattning: 1,5-personerstältet, sovsäckarna så lätta att gravitationen inte biter på den. Grötkastrullen så tunn att den inte syns. Ja ni fattar. Lätt, dyrt och oanvänt.

Teoretiskt är det läge att dra ut på äventyr just i detta nu. Långhelg väntar och solen skiner. Jag är hel….

Men inte Fredrik.

Så utrustningen får snällt mogna lite till på sin hylla. En vacker dag kanske vi är springdugliga samtidigt….

Jag la ut en bild på min VIP2021 tröja från Helsingborgmarathon på instagram igår. Och påmindes om den härliga VIP-förmånen att ha fri tillång till bajamajor utan kö.

Med en sån VIP-grej i Köpenhamn hade jag ju aldrig behövt lätta på trycket i offentligheten, mitt i startområdet. För mig är en kö-fri bajamaja höjden av VIP-lyx men det finns såklart andra sätt att förgylla ett lopp. Någon vill ha gratis busstransport och någon vill ha eget drickabord. Själv hade jag  ju inte tackat nej till en cappuccino i målgång. Eller en egen pacer med ett högst ojämn siffra på ballongen. Typ 3:25….

Jag fortsätter frågeställningen här. För jag gissar att inte alla kollar insta. VAD skulle vara höjden av lyx på ett lopp du springer?

Jag är kanske bortskämd med de fantastiska målfotona från Helsingborg marathon, men ändå, vi måste avhandla målfotona från Köpenhamn…

För så här går det ju till: några meter innan målgång skärper jag till mig. Ser klämkäckt pigg och glad ut. Jag tänker att jag ska sträcka armarna i luften i en cool gest men allt för ofta (läs: alltid) glömmer jag bort. Den som är extra atletisk kostar på sig ett hopp eller en hjulning, men jag är inte riktigt där än…

Anyway. En mikrosekund efter målgång kommer tröttheten i kapp. De flesta är dessutom totalt fokuserade på klockan, för att lyckas stoppa tiden innan det hunnit trilla in allt för många extrasekunder i filen som snart ska visas i offentligheten. Själv glömmer jag alldeles för ofta, men helt uppenbarligen inte i Köpenhamn.

På grund av ovanstående är det bäst att ta fotot någon millisekund INNAN målgång eller precis när mållinjen passeras,  Sen är det liksom kört. Om man inte vill ha bilder på verkligheten som infaller lite senare. Folk som står dubbelvikta, fräser snor eller ligger raklånga på marken. Det är coola bilder det också men inte riktigt samma sak…

Det är också bättre att placera fotografen så att målgångaren ser kameran och spexar till det, än att gömma sig i sidan och fota i hemlighet.

Det tänkte man visst inte på i Köpenhamn. Därför såg de flestas målgångsbilder ut så här…

Observera allas handplaceringar!

Bilden tagen sekunden före  blev inte bätte. Det är då alla tar ner sina segerhänder från himlen! Ja ni fattar. Fotograferna i Köpenhamn borde skickas på kurs till Helsingborg…

Söndagen den 22 maj. Vilken kanonsöndag.

Börjar dagen med att göra nytta. Ni vet, dammsuga en matta och plocka upp de tre sista flyttlådorna. Redan där är ju dagen världsklass. Och sen ska det bara bli bättre.

Vi ska nämligen få cykla bland rapsen. Är det någon jag är bäst på så är det att sätta guldkant på min träning, och har man ärende i raps-land då tar man med sig cykeln. Allt annat vore tjänstefel.
Att jag dessutom får äran att vinna över Fredrik i rejset upp för Rönneberga backe är bara en bonus.

Efter avverkad runda är det dags för dagens genidrag. Vi har blivit bjudna på kak-kalas, ni vet ett sånt där riktigt kalas med sju sorters (hembakade) kakor. Plus en kanelbulle.

Kalas mitt på dagen är drömmen för en som är kvällstrött. Som inte orkar konversera efter klockan 21 och alltid känner sig associal och tråkig när timmarna tickar på. Som får kämpa med ögonlocken och att ens sitta upprätt. Att få partaja mitt på dagen är en befrielse. Jag är pigg som en mört och längtar inte hem en enda gång.

Mer eftermiddagskalas åt folket. Eller i alla fall åt de kvällströtta.
Ja, en frukostbonanza hade också funkat!