På vår 20-åriga bröllopsdagsutmaning att springa hela Skåneleden kom turen idag till Etapp 4 och 5 mellan Hässleholm och Sösdala. I skånsk härlig snålblåst…

Halva grejen med att springa Skåneleden är att få logistiken att fungera. Man behöver placera bilen på lämpligt ställe med tåg- eller bussförbindelse, lyckas passa tidtabeller, åka kommunalt och dessutom hitta tillbaka till bilen.  Idag körde vi till Sösdala station och tog därifrån tåget till Hässleholm C, där det väldigt lägligt finns ett Espresso House.  Efter uppladdning med cappuccino sprang vi sedan tillbaka till bilen. Det som tog åtta minuter med tåg skulle visa sig ta tre timmar till fots…

Leden är lättsprungen ut ur Hässleholm, med mycket asfalt och grusvägar. Min maskin går igång på sånt. Fredrik har utrustningsbekymmer och gnäller lite mer. Speciellt när det kommer en hagelskur innan vi ens fått upp värmen. Anyway, hans långkalsonger hakar upp sig i vindbyxorna och han får ett motstånd att jobba mot som tydligen förstör hela upplevelsen. Det dröjer inte många kilometer innan brallorna åker ner och långkalsongerna åker av.  Gässen i sjön tappar hakan en smula men i övrigt går hans tilltag ganska obemärkt förbi.

Men det är inte bara Fredrik som har problem med utrustningen. Jag har fel skor. Stundtals i alla fall. Etappen är en salig blandning av långa sträckor grusväg och extremt lerig terräng. Därför blir det svårt att välja rätt. Jag har grusvägsskor och får sota i leran, glida rundor och halka omkring. Känner mig extremt klumpig därute, jag som precis börjat få upp lite självförtroende i terrängen.

I jämförelse med etapp 4B och 4C som också går från Hässleholm, men på andra sidan Finja-sjön, smäller denna etapp inte lika högt. Det är långa sträckor av grusväg och till och med asfalt. Det är pinniga skogar och rätt mycket fält. Leden är dessutom mycket sämre uppmärkt och vi kommer fel ett par gånger. Korta sträckor på Göingeåsens södra del är dock helt magiska om än med galna höjdmeter både upp och ner.

Ett par besvärliga långkalsonger, många höjdmeter, mycket vatten och oftast lättsprunget. Det blir sammanfattningen av denna etapp.

Avverkat idag 24 km (plus 3 km transport till tågstation).
Totalt på leden under 2020: 66 km.
Kvar att roa oss med: 1184 km.

Dottern bjöd in till tröskelintervaller och semla på en fredag. Fast i omvänd ordning. Semlan var lätt att acceptera. Trösklar en fredagskväll i piskande ösregn lockade inte lika mycket.  Men ändå.

När det bjuds trösklar måste jag acceptera. För att de aldrig blir gjorda annars. Och för att det trots allt är ett tillfälle att umgås. Därför ger vi oss ut strax innan mörkret lägger sig. Båda med ett visst mått av ågren och en mjuk fluffig semla i magen. Raketbränsle ska det visa sig.

3 x 10 minuter i 4:45-fart är beställt. Den första intervallen går i motvind och klockan piper lite ilsket från och till. Vi lyckas ändå klara tiden, med marginal dessutom. Andra intervallen får jag feeling. Regnet piskar i ansiktet men det gör inget. Benen går så lätt så lätt. Plötsligt ligger vi strax över 4:30-fart och jag känner mig tokstark. Det är semlan som gör det, har varit med om det förr. Tittar över axeln på dottern som sökt skydd bakom min stora och bredaxlade rygg… Hon ser lite trött ut men ger sig inte.

Jag är världens sämsta hare. Hon har ju beställt 4:45 och sen får hon ligga i 4:30 och harva bara för att jag råkar få feeling. Men det är svårt att bromsa ett par skenande ben.  Och hon kommer säkert ändå tycka det ser fint ut på Strava efteråt.

Efteråt skyller på att jag inte sett urtavlan och inte vetat hur fort vi sprang. Hon köper den.

Men snart kan jag inte dra henne längre.  Ge det något år och plötsligt är hon snabbare än jag.  Hon blir haren som jag tar skydd bakom.  Och skulle hon få feeling och dra upp farten kommer jag med all sannolikhet bli galen….

Jag läser i Sydsvenskan om en forskningsstudie som visat att man kan uppnå samma känsla av lyx av att gå på kaffebar som att resa till Thailand…

Det visste jag utan närmare forskningsinsats och jag kan därmed skriva under på deras slutsats. Min morgonkaffe är min lyx. En semla kan vara lyx. En löprunda.

Idag lyxar jag till det med fredagsmys FÖRE fredagsfys. Dottern har bjudit in till fredagssemla på stan med efterföljande fredagströsklar i en fart jag inte är säker på att jag behärskar.

Det första är lyx. Det andra vetetusan…

Hur fredagslyxar du?

Tänk dig att du avverkat dagens löprunda i den mest fantastiska morgonsol…

Du har konstaterat att morgonljuset är tillbaka, och att det var sista gången du behövde komma ihåg reflexvästen på ett tag…

Du har druckit din återhämtningskaffe och jobbat dig trött på kontorsjobbet.

När du tar dig hemåt har vädret vänt. Det regnar småspik och blåser kallt. Du nästan fryser ihjäl på cykeln men finner tröst i brevlådan, där senaste numret av Turist och Utemagasinet väntar. Fullspäckad med ute-inspo.

Du kryper upp under filten med dina båda tidningar och dagens andra cappuccino.  Medan han som inte morgonsprang snörar på sig skorna och ger sig ut. I det strilande skånska kall-regnet.

Den skadeglädjen alltså, den skadeglädjen…