Aktuellt

Det som händer sen…

Posted on 5 juli, 2026

Det är när man kliver över mållinjen som det börjar. Allt det där som händer sen…

För det är något speciellt med känslan i mål. Och kanske är det just den som gör att jag anmäler mig om och om igen. 3,5 timmes arbete för den skönaste förvirringen och tröttheten. Värt ändå.

När jag fått min medalj börjar i sedvanlig ordning mitt mingelparty. Jag vill prata med alla. De jag känner men lika mycket de jag inte känner. Funktionärerna, massagekillen, den fd arbetskollegans man, alla får sin dos av min snacksalighet. Föga vet jag att någon står och väntar på mig, jag är i min bubbla. Och där kommer jag att stanna länge.

Ett marathon tär mer på mitt huvud än på min kropp. Jag kan sätta mig ner smärtfritt och till och med resa mig upp. Med undantag för den där krampen i diafragman när jag råkar böja mig fram. Därför kan jag aldrig ta av skorna inom 2 timmar efter ett lopp. Inte utan hjälp. Men huvudet alltså. Där inne har hamnat en skön gröt av härliga känslor. Och en stor portion tröghet. Jag är dum men glad.

Inser att det är energi som krävs men det finns inget i världen jag är sugen på. Utom jordgubbar, men det finns inte här. Jag köper en portion mat från foodtrucken i området men det enda som går ner är tomaterna som ligger överst. Och en yttepytteliten bit bröd. Allt annat växer i munnen. Fredrik får förbarma sig och äta upp. Väntar lite och inväntar en aptit som aldrig kommer. Samtidigt som halten hjärnceller sjunker i takt med tiden.

Jag är fnittrig på gränsen till onykter trots att det starkaste jag druckit är Umara sportdryck. Men det är en balans på blodsockerkurvan och minsta motgång kan vara ödesdiger. Som att qr-koden till resultatlistan står på nummerlappen som jag knölat ihop och lagt i något av väskans alla fack. Omöjlig att hitta.

Vi hänger i området ett bra tag. Jag lyckas sent om sider samla kraft till att byta om innan det är dags för glass. Glass känns lättsmält och kallt. Det ska nog gå.

I kön hamnar vi bakom en pappa med fyra döttrar. De pratar, fnissar, skrattar, springer omkring och är så där härligt all over the place som bara barn kan vara. De är imponerade över min medalj och frågar hur långt ett marathon är.

Och jag ska välja smaker. Och storlek på struten. Ett beslut större än hela finanspolitiken. Jag får min glass och går ut. Varpå Fredrik säger till fyrabarnspappan att det förmodligen är lättare att hålla reda på fyra barn, än en fru som precis sprungit marathon… Var var nu bilen igen?

Glassen gör susen, och ett uns av smarthet återfås. Men mest är jag fnittrig, lycklig på gränsen till speedad.

Och eftersom jag vill fortsätta befinna mig just där ägnar jag resten av dagen att scrolla instagram och Strava. För att få bekräftelsebehovet tillfredställt och för att läsa läsa om alla andras upplevelser. Att plocka upp svettiga träningskläder, laga middag eller packa inför Umeåresan ingår inte i mina arbetsuppgifter. Inte idag. Efter ett marathon är man befriad från allt. Sånna är reglerna…

Jag kan inte sova. Det snurrar i huvudet. Somnar till men vaknar ett par timmar senare. Och så fortsätter det hela natten.

Klockan 05:38 är natten slut. Jag är toktrött men kan inte sova mer. Går upp. Och inser att det är nu jag ska plocka upp svettiga träningskläder, tömma diskmaskinen och packa till Umeå. Men, det går ju inte. Känner mig nästan bakis.

Att springa marathon är det lätta. Efteråt är ett enda kaos av lycka, trötthet, dumhet, pirr i magen, och bakfylla och en aning post-lopp-blues. Men jag älskar varenda sekund av det.

Två månader till Helsingborg!

Race reports

Race report: Båstad marathon 2026

Posted on 4 juli, 2026

Mitt målsättning är att alltid vara redo för marathon. Ifall någon skulle fråga så där spontant vill jag inte vara den som måste säga nej. Idag testade jag konceptet spontanmara för första gången, och tja… det funkade!

Jag anmäler mig till Båstad marathon 10 dagar innan start. Med en gnagande känsla av att det nog är en dålig idé. Höger hälsena och  höft har strejkat en aning senaste veckan och marathon lär inte göra stordåd i läkning. Dessutom utlovas backar som ju bekant alltid är jobbigt, men allra jobbigast att starta ett marathon med samt kröna kilometer 31-32 med. En dålig idé alltså. Därför struntar jag i det där med uppladdning…

Jag sover för lite hela veckan. Dricker som vanligt alldeles för lite vatten, panikmasserar inte vaderna och knarkar varker magnesium eller rödbetsjuice. Det närmaste uppladdning jag kommer är en uppladdningsglass för att fira min semester. Men jag spelar ruskigt peppig musik i bilen på vägen upp…

Jag har inget negativt att säga om loppet i övrigt, men mängden toaletter lämnar lite att önska. Jag köar till EN toalett i ett omklädningsrum vilket tar sin tid. För nästa omgång (ja, jag gör många varv) hittar jag ytterligare tre toaletter, men det där med uppvärmning hinns inte med. Skitsamma, jag har ju 42 km på mig att bli varm…

Två minuter till start och jag har ingen plan. Ska jag upplevelsespringa, ta en massa fina kort, njuta av naturen och käka våfflor vid kilometer 35? Ska jag springa i 5:30-fart och se det som ett bra långpass? Ska jag springa tillsammans med någon och springa bort alla kilometer utan att märka det? Det enda jag nog är lite säker på är våfflorna…

Starten går. Jag springer lugnt och sparar krafter för backen som enligt säkra källor ska dyka upp vid kilometer två. Då kommer en tjej och springer om mig, alldeles tokanfådd. Hinner tänka att ”det där kommer aldrig att gå” innan hon försvinner i fjärran. Så kommer lutningen och det lutar. I FYRA kilometer lutar det. Sänker farten. Tar man slut här blir resten en tråkig upplevelse.

När backen är slut kommer motvinden som efterrätt. Och precis som vanligt är motvinden sju resor värre för mig än backen. En backe har ett slut. Du ser det och vet vart du ska. Vind tar aldrig slut. Och varför ligger alla bredaxlade killar på kö BAKOM mig? Gissar att det är mer för min klockrena pejsing än för mina breda axlar!

Vid kilometer 14 hör jag fjäderlätta steg komma upp bakom mig. Det är tjejen i den gula tröjan. Hon springer så lätt men andas mer än mig. Ska jag hålla undan här? Eller låta henne springa om. Ökar lite. Min andning är lugn. Hennes är högre. Jag tänker att det borde gå, men det gör det inte. Inte nu. Efter västskan lämnar hon. Med besked. Men det tar inte slut där.

Det blåser hela vägen till Torekov och sen är det skönt att äntligen få byta färdriktning! Vinden i ryggen är balsam för själen. Stegen är lätta, nu är de bara halva kvar. Men vi ska visst genom en kohage.

Blir insläppt genom en grind men orkar inte titta på korna. Jag har fullt upp med gräset, gruset och eländet som plötsligt hamnat under mina fötter. Låter farten gå ner, orkar inte kriga. Ja, faktiskt pyser hela rejs-feelingen långsamt ur min kropp. Varför inte bara jogga i mål? Så får det nog bli. Ska bara över det där sista berget också…

Ett berg i medvind är bättre än ett berg i motvind och jag tänker att halvmaralöparna fått den glassigaste halvan. Den här backen tär inte alls lika mycket som den förra. Dessutom har de placerat fotografer på de två toppar vi ska upp på. Då kan man ju inte säcka ihop hur som helst. Och framför allt, det är ljuvaste asfalt under mina fötter. Race is on.

Skulle ljuga om jag sa att det inte kändes nått. Fötterna smygkrampar lite och behöver springa med spretande tår. Nerförsbacken som följer är för brant för att vara kul. Det är tungt att bromsa. Längtar ner på havsnivå. Ner till våfflorna. Som jag nog egentligen redan bestämt mig för att inte ödsla tid på. Man kan ju göra egna hemma!

 

Fredrik har cyklat omkring längs banan och när jag når våffelstationen vid kilometer 35 säger han åt mig att stanna för en bild, vilket får en arg stockholmsbilist att muttra. Orka stressa på en lördag liksom. Sju kilometer kvar. Jag känner traktorna vakna. Det går inte världsfort men jag känner mig stark och pigg. Tuffar på men längtar efter mål. Det är superfint längs havet. På en lättsprungen grusgång. Jag har kommit ikapp svansen på halvmaran och tankar energi från alla jag springer om. Och dom är många. Men så tamejtusan…

Framför mig ser jag tjejen med gula tröjan. Hon som varit utom synhåll i minst 20 kilometer. Hon ser lite trött ut. Och jag är absolut ingen tävlingsmänniska men….

Fredrik har lärt mig att springa om i hög hastighet. För att ge en känsla av hopplöshet hos den som blir omsprungen. Så jag gasar. Springer om. Lämnar lucka.

Sista biten mot målet delar vi med allehanda lördagsflanörer. Det blir en del tvärstopp och turer ut på gräset för att komma fram, men jag har bara målportalen i sikte.

Kliver över mållinjen på 3:34:49 och är toknöjd. Inga förberedelser, två galna berg och ingen plan. Har jag sagt att jag älskar marathon?  Men kanske ännu mer känslan efter marathon. Den kommer att föräras ett helt inlägg, för jag fattar att ni inte orkar läsa längre nu!

 

Aktuellt

Formkollen 2026

Posted on 2 juli, 2026

In between rejs reports kom en bröllopsdag. Den 26:e i ordningen och nu tror jag mig ha den mest välanvända brudklänningen i stan. För det är ju så, den ska på, en gång om året på just denna dag. Den 1 juli it is. Men det gick så där i år…

Temat för bilden ska vara något som varit aktuellt under året, en ny träningsform jag fastnat för, en resa jag gjort, en ny plats vi bosatt oss på, en ny studsmatta på tomten….  Därför har vi sett bilder i huvudstående från året jag gick min yogalärarutbildning. Bilder med skidor och pannband från året jag gjorde Vasaloppet, på cykel från året jag gjorde Cykelvasan. Jag har hoppat studsmatta, klättrat över en gärdsgård, blickat ut över höga kusten och Öresundsbron. Till och med svingat en kettlebell och skickat i väg löpare på Stävie Frontyard.

2026 har jag idétorka. Jag har inte börjat med någon spännande sport, inte hittat någon ny hobby. Men jag har börjat jobba i Danmark två dagar i veckan, och Köpenhamn är coolt. Jag tänker ta med klänningen för en snajsig bild med danskt motiv, men glömmer den hemma. Och med tanke på de 34 graderna som helgen bjuder på är jag nog mest glad att jag slipper korva ner mig i den.

Tillbaka i Sverige och behöver tänka om. Vi ska till sportstugan och får väl hitta ett motiv där. Glömmer klänningen igen, och inser att det här inlägget kommer komma en dag sent, från Malmö.

2026 är också året då det börjar gå att göra hyfsade bilder med AI. Utan sex fingrar. Så jag kommer undan. Låter AI flytta mig hela vägen utanför mitt kontor i Köpenhamn. Förövrigt världens coolaste kontor.

Jag blir 10 meter lång men klänningen passar ändå. Det ni! Men jag känner inte riktigt igen mina tänder…

Aktuellt

Race report: Copenhagen coast run 21K

Posted on 28 juni, 2026

Bland all stora Köpenhamnslopp har jag hittat den mysigaste pärlan. Ett alternativ för den som vill ha det lite mindre, lite mysigare, och lite större chans att hamna på pallen… Copenhagen coast run!

Uppladdningen kan ha varit sämsta tänkbara. En heldag i city i stekande 34 grader. Uppnådda 25000 steg i Birkenstocks, med saftig blåsa på trampdynan som följd. Men det slutar inte där. Danskt studentfirande och lite senare blixtar som slog ner i grannhuset gjorde inte underverk för sömnpoängen. Men skitsamma, jag tänkte ändå bara lufsa runt. Inte utmana kroppen i trettio grader…

När vi vaknar (vilket måste betyda att vi somnat till slut trots allt) ösregnar det. Det åskar men det är längre bort nu. Vi har inga överdragskläder med oss och får snällt promenera till tåget med regnet strilande innanför kläderna. Tänker att det nog ändå är bra att bli lite nerkyld.

Har reviderat planen nu. Tänker att jag ska köra på så länge det regnar, och backa tillbaka ner värmen blir för tuff. Därför går de första kilometrarna under 4:30-fart. Man får passa på liksom, det kan ju vara slut på regnet när som helst!

Vid 5 km kommer solen och det är dags att tagga ner. Vi har ännu 1,5 km kvar till första vätskan och det börjar bli ordentligt torrt i strupen. Har nog aldrig längtat till en vätskestation så mycket sedan Broloppet förra året (då de glömt depån uppe på bron…).

Anyway. Väl där tar jag gott om tid på mig. Fyller min medhavda mugg två gånger, hinkar det i mig samt häller en bonusmugg över mig. Gott. Människa igen!

Banan startar på grus och går mestadels längs vattnet. Det är riktigt fint även om havet inte riktigt fläktar så mycket som önskat.

Kring 9-10 km delar sig banorna för de som springer 12 och de som springer 21. Och det är nu vi når den riktiga bastun. Vi springer över ett fält som är lite nersänkt. Sluttningen runt om tar all vind och plötsligt springer jag i en kokande gryta. Börjar misströsta, är det här en sån bra idé?

När vi kravlat oss upp ur grytan återfår jag mod och kickar igång traktorn. Någon säger att jag är tredje tjej och jag funderar i två hela sekunder om det är värt att börja jaga. Men eftersom jag inte sett en tjej sedan starten blir slutsatsen NEJ. De tjejerna är ju mest troligt en kvart före…

Tar mig vidare i en fart som känns ok i värmen. Har räknat ut att jag bör komma i fatt Fredrik på de sista två kilometerna, när våra banor möts. Nu blir det inte så, men det funkade i alla fall som ett delmål och något att se framemot!

Sista 500 meterna går på gräs och då tappar asfaltballerinan modet. Lyckas ändå passera någon som tappat det ännu lite till.

Snubblar över mållinjen på 1:41:11 vilket jag är supernöjd med med tanke på förutsättningarna. Av nyfikenhets skull kollar jag resultatlistan för att se hur långt jag hade upp till tjejerna före. Förvånad ser jag mitt namn överst i listan. Jag har visst gått och vunnit! Dubbelkollar minst fyra gånger, men jo, det står ju så!

Blir nervös att prisutdelningen ska ske innan Fredrik kommer i mål. Lyckas jag för en gångs skull hamna högst upp på pallen MÅSTE jag ju få det på bild! Så onödigt annars ju…

Han hinner. Jag klättrar upp. Vet inte hur det går till och hur jag ska bete mig. Men lyckas i alla fall komma både upp och ner utan kramp i benen eller andra missöden. Kommer hem med en ny härlig loppupplevelse och ett par nya snajsiga vinst-solglasögon!

Tack Copenhagen Coast run för ett superfint lopp! Och till er därhemma: se det som ett tips från coachen.