Man man märker att ens löparvänner blir äldre genom att födelsedagskalasen blir längre och längre. Idag sprang vi 42 kilometer för Andreas för att fira hans marathondag!

Kalaset börjar i Kävlinge och vi är nio förväntansfulla löpare som samlas på Kringlans konditori. Men det är inte här vi ska äta idag. Målet är Malmö för test av semlor från nyöppnade bageriet DEG. Det är dimmigt, småkyligt och grått. Men det behövs inte många meter för att få upp värmen, och i sällskap av så mycket trevligt folk glömmer man fort både dimman och kylan.

Jag är rädd för att min hälsena ska protestera. Eller tillhörande vad. De är lite kinkiga från och till, och jag får ibland en känsla av punktering efter ca 2 mil. Nu ska vi dubbelt så långt, och jag är mentalt inställd på att behöva hoppa på ett tåg längs vägen. Men den här kroppen vet att leverera när det behövs. När det är kalas på gång vill säga. Jag springer hela sträckan utan känning och lovar att belöna benen med både massage och liniment tillkvällen.

Vi kommer in till Malmö när klockan just passerat 30 kilometer. På min klocka. Övrigas briljerar med högre siffror. Vissa för att de tjuvstartade med att springa till samlingsplatsen och vissa för att de har snällare klockor än min snåljåp. Nu ska vi springa runt runt lite i stan för att samla kilometer, och med fem kilometer kvar hämtar vi upp Fredrik för den sista loopen till mål.

Fredrik som är halvskadad tycker planen är optimal. Att hoppa in i gänget när alla är trötta borgar för en lugn och fin runda. Men snart ska han känna sig som den nyktra på festen. Med 4 timmars löpning i bagaget briljerar inte tankekapaciteten hos församlingen, och han skrattar i mungipan över hur trögtänkta vi är.  Hur vi går rätt ut i gatan utan att titta och liksom inte förstår skillnaden mellan höger och vänster.  Och de tusen frågorna om var egentligen DEG ligger…

Det är lite gnälligt i ledet nu men jag har gått in i semmel-läge. Känner inte efter och vill bara fram. Men det stressar mig lite att jag behöver ta den sista biten själv. När allas klockor klämtat FÄRDIG. För det är ju inte precis någon som tänker göra mig sällskap i onödan.

Kikar in lite snabbt på DEG och handlar med oss lite extraproviant. Semlorna är redan upphämtade och i tryggt förvar hemma, där själva fikastunden ska ske. I kön hör jag hur någon fikagäst säger till sin kompis ”Det är ju nästan ett marathon!!!!”  när de råkat överhöra våra jämförelser av sprungna kilometrar.

Nu är det bara två kilometer hem. Plus en liten extrakrok. Med semlan i sikte går det förvånansvärt lätt. Vi är i mål!

Och det är med gott samvete jag inte går upp ur soffan mer idag!

Och vad jag hört ska Andreas nu säga upp bekantskapen med alla över tre år, för att inte riskera att bli bjuden på långa springkalas! Han skulle bara veta hur kul vi ska ha om tre år!

Fick feeling på en tre kilometer lång raksträcka i morse. Bara älskade det raka, monotona nötandet.  En fot framför den andra, utan distraktioner.  Så nära löpband man kan komma utomhus. Hur kommer det sig då att jag inte har tålamod mer än två minuter på ett löpband?

Jag springer på den evighetslånga rakan och känner maskinen vakna i mig. För varje steg känner jag mig starkare och starkare. Det är kallt och  mörkt, och jag möter knappt en enda människa. Jag blir nästan fnittrig i magen av känslan. Lite berusad så där på morgonkvisten.

Så börjar jag fundera på det där med löpbandet? Varför är det så himla tråkigt? När det här är så himla skönt. Det är ju typ ändå same same.

Stegen är samma. Monotonin. Men här ute tittar jag på en himmel som skiftar färg från becksvart, till lite mindre svart, till yttepyttelite blå och till hoppet om en ny härlig dag. På gymmet tittar jag på en nyhetssändning utan ljud.

På min långa raka är jag ett med min andning och mörkret som omfamnar mig. Här finns inga skrikande siffror som säger hur fort jag springer eller hur många kalorier jag bränt.

Så länge jag bara har någon endaste liten sträcka med barmark kommer jag välja ute alla gånger av alla.  Jag kräver inte mycket av vintern alltså, men så kommer SMHI med detta:

Är det nu det ska ske? Är det i morgon bitti jag ställer mig på bandet och tittar på nyheter utan ljud?

Det fanns en tid när vi sprang långt ihop. Äventyrslöpningar med eller utan övernattning. Små utflykter i vardagen, som Skåneleden varje fredag efter jobbet. Men skador kom emellan. Antingen mina eller hans.  Och nu tyckte visst Fredrik att det fick vara nog. Han ville plötsligt utflyktsspringa. Långt. Med ryggsäck och fika på vägen. I det fria…

Tanken är god, men fika i det fria känns sådär. Löparklädd och svettig överlever jag inte många sekunder i minus fem, och än mindre hinner jag äta den medhavda mackan innan jag frusit hjäl.

Jag kommer med ett inte fullt lika idylliskt motförslag: Höjdarnas höjdarled med fika i bilen efter halva. Leden är 22 kilometer och går som en åtta. Startar man i Boketorp har man två loopar framför sig, och bilen strategiskt placerad när man kommit halvvägs. Han nappar! Fika i bilen is da shit.

Vi har olika styrkor. Trail och nerför är inte mina. Platt och asfalt är inte hans. Hade vi sprungit tillsammans hela vägen hade vi förmodligen inte varit framme än. Nu växelkör vi lite. Jag springer före när marken är platt, han gasar om när underlaget blir svårt. Ett sicksackande genom tillvaron som båda är nöjda med. Även om vi inte får så mycket sagt…

Banan är kuperad och den 500 höjdmeterna som ska avverkas motsvarar ungefär hela årsransonen för en Malmöbo!  Idag kräver den dessutom extra uppmärksamhet då stigen ligger gömd under både löv och snö. Att det inte blev fler felsteg får räknas som ett under.

När vi når bilen har det precis börjat snöa. Vi dricker te och äter en macka medan snöklegget lägger sig på framrutan. Stjärtvärmen värmer gott och helt ärligt har jag inget större sug att ta mig ut på andra loopen. Det har inte Fredrik heller. Hans ben har checkat ut men han är fast besluten om att inte ge upp. Vi delar in kvarstående sträcka i tre delar: uppvärmning 3 km, trail och uppför extra allt 3 km, och slutligen nerför 3 km.

Det funkar. Och snart är vi tillbaka vid bilen igen. Solen har trängt igenom och allt är så där fint som bara snö och sol i kombination kan vara. Älska snön, när den får ligga vit och inte slaska bort!

Men höjdmeterna har tagit ut sin rätt. När jag sitter här och skriver hörs djupa snarkningar från sovrummet. Undrar när han vill sällskapsspringa nästa gång….

Vi har en dejt planerad på nyårsdagen, en lugn runda i Bokskogen med mat efter. Att hitta ett matställe dagen efter nyår är en utmaning och efter grundlig research har vi till slut hittat några alternativ som inte stavas kebabpizza. Men så kommer vädervarningarna. Förutom helt mainstream regn och blåst ska det visst bli ishalka också. Och vi vill ju inte hamna i diket på årets första dag. Borde vi ställa in?

Det visar sig att västra skåne är förskonat från halkan, och vi kommer att kunna åka. Men regn och 22m/s, vill vi ens?

Den frågan är enkel. För jag har som alla andra år ett nyårslöfte att vara utomhus en timme om dagen. Och springer jag inte kommer jag behöva gå ut och sätta mig på en bänk, frysa ihjäl på en promenad eller cykla runt i Malmö som förra året. Alla alternativ känns värre än att springa i en skog skyddad från vind. Vi kör.

Möter upp Ingmarie och Anders och delar upp oss efter dagsform. Jag och Ingmarie springer 10:an, Anders tar 7:an och Fredrik promenerar Dansbandsslingan och Sagostigen, avsedd för barn i förskoleålder….

Passar på att testa funktionen på min nya jacka från Liitegard som sägs vara regntålig. Det håller måttet. Jag fryser faktiskt inte alls fast det både regnar och blåser på längden och tvären. Backarna är lite jobbiga så här dagen efter halvmaran men vi tar det lugnt och fint. När vi har snackat oss runt hela milspåret är jag nöjd och byter om till torrt ombyte. Ingmarie byter om till baddräkt….

Tre av fyra fryser ihjäl när den fjärde hoppar i Pudesjön med ett leende från öra till öra. Tur att det finns stjärtvärme i bilen. Förövrigt den bästa uppfinningen i bilens historia.  Möjligen med undantag av rattvärme!

Lunchen äter vi på Holy Greens där vi sitter helt ensamma i nästan två timmar. Sallad är visst inte maten för dagen för resten av världen. Men ärligt, efter sju ton julmat satt den som en smäck.

När dagen är slut, som känns som en söndag, är det skönt att veta att det är fredag och klämdag på tur.  Älska bra jular!