Vi ska distansera oss socialt och träna hemma. Tre personer i ett vardagsrum.

Solen har gassat mot rutorna hela eftermiddagen och temperaturen i rummet är minst sagt tryckande.  För mig som är en fryslort gör det ingenting.  Fredrik knorrar betänkligt innan vi ens börjat fundera på vilket pass vi ska köra. Ni vet den där besvärade auran som drar ner stämningen i vilket sällskap som helst. Fredrik med varma fötter är verkligen en partykiller. Vi öppnar altandörren..

Nästa problem uppstår när vi ska välja youtube-film att träna till. Dottern vill ha en hipp influencer med snygga tights som gör en miljon rumplyft. Jag vill träna SOMA MOVE och Fredrik förespråkar sin ankgympa. Ankgympa kanske behöver en närmare förklaring och kort sagt går det ut på att stärka upp bålen med olika övningar där man liknar en anka. Det heter inte ankgympa egentligen, det är bara jag som inte kan låta bli att retas.

Anyway. Vi blir nästan osams innan vi ens börjat träna. Han med varma fötter är sur. Tonåringen vägrar andas i takt till SOMA och jag vill inte leka anka. Det slutar med en influencer med turkosa tights efter att vi försäkrat oss om att hon inte putar med läpparna och gör miljoner rumplyft.

Då uppstår problemet med ett vardagsrum. Här finns möbler. Någon slår i persiennerna och någon krockar med tevebänken. Vi  misslyckas totalt med den sociala distanseringen och trängs som på nattklubb. Får tår i öronen och krockar när ingen lyckas gå åt samma håll samtidigt.

Fredrik som dragit nitlotten vad gäller yogamatta gnäller över att den är hal. Med hans varma fötter borde greppet vara tipptopp tänker jag men säger inget. Vill inte riskera äktenskapet en helt vanlig onsdag.

Men ändå. Vi fick till ett träningspass, men får nog öva på detaljerna. Och kanske möblera om lite….

Tränar du hemma? Och har du något favoritpass att rekommendera?

Allt ställs in. Så arrangörshjärnan började snurra. Den snurrade fort och galet och plötsligt var allt på plats. Med logga och allt. Ett jättelitet Corona-safe arrangemang.

Och det fanns uppenbarligen ett sug där ute. Förhandssläppte info och anmälan till våra deltagare i Stävie Trail. Första-tjing tills 1 april då vi släpper till resten av världens alla loppabstinenta löpare.

En timme senare är hälften av platserna slut.  Helt crazy.

För att göra det hela mer spännande la jag ut fel swish-nummer i anmälningsinfon. Som gick till en Peter som kunde ha blivit lycklig. Men det blev han inte för alla var så himla observanta. Inom 4 minuter hade jag både fått trevliga mail och telefonsamtal. Så himla kul ändå. Nu har jag ju fått prata med en del av startfältet!

Jag vet att du är nyfiken. Men jag tiger som muren och försäger mig aldrig. Den första april får du också veta. Och det är inget skämt…

Har du också loppabstinens? Och vilka lopp har du missat så här långt pga Corona?

Att cykling är en snorsport blev alldeles tydligt för mig igår. Att löpning och skidor är det samma vet väl alla. Men frågan är vart snoret tar vägen? Läser världens roligaste tråd på Facebook, som uppenbarligen kom till pga denna artikel:

Vi snackar näsduk vs utblås i det fria. Och kommentarerna flödar. Vissa tycker det är äckligt att blåsa rakt ut medan andra tycker det är minst lika äckligt att stoppa ner en snorig näsduk i fickan och sedan plocka upp den igen och snyta lite till…

Jag tänker att det beror lite på omständigheterna. Ensam på min cykelrunda snyter jag över axeln. Eftersom jag ännu inte fått helt kläm på tekniken hamnar det mesta på axeln och DET är äckligt. Som tur var träffar jag ingen.

Lyckas jag beräkna vindstyrka och vindriktning rätt och därmed väljer rätt axel att snyta mig över tycker jag inte det är äckligt alls. Så länge ingen cyklar precis bakom. Det samma gäller löpning och annan snorsport. Då tycker jag faktiskt den där återanvända näsduken är värre.

Däremot skulle jag ju inte blåsa rätt ut när jag går på stan eller på promenaden med sällskap. Eller för den skull inomhus….

Så vad säger ni: lider jag av aningslös egoism och bristande empatisk förmåga? Eller är det ok att smygsnora?

Ni vet viljan att träna utomhus. Den fick mig att ta årets cykelpremiär minst en månad tidigare än vanligt….

En månad tidigt och temperaturen tillåter liksom inte mina vanliga cykelkläder. För utom en sprillans ny cykeljacka, får jag rota djupt ner i gömmorna för att hitta en tillräckligt varm outfit. Jag går loss på kläderna från tiden  jag var en något mer hårdhudad cyklist. Så där i mitten på nittiotalet…

De långa cykelbyxorna är flossade och sköna men så värst smickrande passform har de inte. Stretchen är borta och jag får dra dem ända upp i armhålan för att de inte ska bli Gälllivarehäng därbak. De korvar sig ändå i knäna men struntsamma…

Hittar ett par skoöverdrag till skorna som tar minst en kvart vardera att dra på, och en superful mössa som tydligen ska vara vindtät. Enligt konstens alla regler spänner jag sedan hjälmens hakband utanpå buffen så den inte kasar ner. Och solglasögon utanpå mössa. Vintercykling är tamejtusan en hel vetenskap.

Men förutom klädproblematiken är det underbart där ute. Friskt, krispigt och soligt.

Förvisso massor med snor men bara mitt eget. Borde vara helt Corona-safe.

Nu ska jag beställa vintercykeltights. Fort som fasen innan det blir vår…