Aktuellt

Vilse i pannkakan

Vi är inte de mest tidseffektiva när det gäller att ta sig från Umeå till Malmö i bil. Första stopp för kaffe är redan efter en timme. Lite senare tar vi en omväg ut på en ö i Sundsvall för lunch. Ett ställe jag ägnat minst en timme åt att googla upp medan Fredrik kört. Och sen trycker jag in ett långpass också. Så jag inte ska få sittsår…

40 mil på 9 timmar. Inte världsbästa körstatistik alltså, men det var det värt. Så här:

Lunchen jag googlat upp finns på Virriga Bakverk i Sundsvall. Kakdisken är så lockande att jag önskar att lunchen ska vara pytteliten, så att jag ska få plats med många bakverk! Det är den inte, men en tartlett med passionsfruktscurd och maräng slinker ner utan problem. Så himla god. Nu är jag redo för det där långpasset som väntar efter ytterligare 2 timmar i bilen!

Fredrik släpper av mig 28 km från Camp Järvsö som är vår slutdestination för dagen. Han ska köra dit och simma runt i Kalvsjön medan jag tar mig dit till fots.
Men det går lite snett…

Det regnar från start och de första TIO kilometrarna går uppför! Jag har färdvägen programmerad i klockan och följer snällt de pilar som guidar mig framåt. Tills dess att klockan säger vänster på en raksträcka som helt saknar vägar till vänster!

Irrar omkring. Klockan säger UR KURS, oavsett vilket håll jag testar. Försöker öppna appen MIN KARTA för att få en hint om var jag ska, men mobilskärmen är inte alls kompatibel med regn. Jag kan inte slå in koden, och när jag väl kan så kan jag inte klicka på appen, eller göra någonting alls för den delen…

Stoppar ner den i tightsen och försöker torka den på insidan tyget. Lyckas tillräckligt bra för att starta appen och hitta en annan väg till hotellet!

Vägen är en genväg och jag är framme redan efter totalt 20 km. Eftersom jag har 28 km på schemat får jag snällt skarva med en tur längs sjön. I min värld bör det vara platt runt en sjö, men så är naturligtvis inte fallet. Det är en enda bergodalbana jag hamnat på och nu börjar krafterna i benen sina. Jag är dessutom 45 minuter efter tidtabell och rädd att missa middagen!  Därför blir den ingen zon 2 – löpning idag heller. Det som är det hetaste heta men som jag aldrig lyckats med….  Speciellt inte när det finns en middag att hinna till!

Hur som haver. Jag kommer fram till slut och efter en blixtvisit i duschen är det dags för buffé. Lycklig äro den som slipper laga mat, duka undan och diska efter ett långpass!

 

Aktuellt

Rosa!

Ni som följer mig på insta har redan sett dem, mina knallrosa shorts! Jag tror jag är kär…

Shortsen främsta syfte är att vara rosa. På Helsingborg marathons tioårsjubileum ska jag gå all in med färg! Lysa upp hela stan men framför allt göra mig själv glad!

Med åtta veckor kvar ska jag dessutom börja fundera på målet med själva loppet. Jag ska nämligen springa Odense marathon tre veckor senare och behöver välja vilket jag ska satsa på och vilket jag ska cruisa runt på.

Banan i Odense är platt, och lättare att få en fin tid på!  Men Helsingborg är ju Helsingborg, kommer jag vara nöjd med att ha fissprungit mig runt?

Å andra sidan kanske det är roligare att njutspringa i Helsingborg, joina en långsammare ballonggrupp med trevliga farthållare och bara prata bort 42 km….

I Odense kommer jag ändå inte kunna snacka mig runt. Förstår ju inte ett ord danska. Förutom det viktigaste ordet av dem alla: 3:30-ballong! Även om jag i ärlighetens namn hade velat ha en 3:25-ballong, vad nu det kan tänkas heta!

Aktuellt

Nostalgipass

Jag vet att jag ska springa 25 km och planen är att checka av så många gamla minnen som möjligt längs vägen.

Jag börjar längs älven mot Strömpilen. Det som på den tiden hette Bowaters fast jag trodde det stavades Bovåtesch, och inte hade en aning om vad det var. Gimonäs i övrigt visste jag inte mycket om, det var jättelångt hemifrån, säkert en kilometer. Så här 40 år senare känns allt pyttelitet och jättenära.

På några steg passerar jag Carlskyrkan som aldrig sett ut som en kyrka, och konstaterar att ICA-träffen bytts ut mot hus. Ica-butiken där man kunde köpa nougat på lösvikt och tigga löpsedlar med Carola på.

Passerar kompisars gamla hus och trots att alla ser på pricken likadana ut vet jag precis vem som bodde på nummer 126 och 130. Vilket telefonnummer de hade också…

Backen efter ”Gulan”, förbi fotbollsplanen var brant när det begav sig men så här lite senare skulle jag mer klassa det som ett motlut.

Svänger in på gatan som var min. Bärnstensvägen. Passerar huset där jag växte upp och knäpper en snabb bild i smyg innan jag cruisar vidare mot låg/mellanstadieskolan. Den var sprillans ny när jag gick där. Det är den inte längre…

Högstadieskolan några kilometer längre bort ser likadan ut som då. De dekorativa molnen på fasaden är inte längre vita och det står ”Barnmorskemottagning” på dörren. Vad hände här?


Försöker hitta skogen där jag tillbringat högstadiets gympalektioner. Tänker mig ett varv på motionsspåret men hittar inte dit. Fortsätter över Universitetsområdet i hopp om att hitta Corona (!) där jag träffade Fredrik för 32 år sen, men går bet igen.

Via min mormors hus på Mariehem och min mosters på Sandbacka tar jag mig tillbaka hemåt. Förstås via min första etta på Hagmarksvägen.

20 kilometer har gått utan att jag ens varit medveten om det, men nu har jag inga nostalgimål kvar på min färd. Dessutom blåser det upp och motvinden trycker mig bakåt. Fem tuffa kilometer hem och en typiskt trist avslutning på en kul runda!

Var skulle du vilja nostalgilöpa?

Aktuellt

Parkrun. Premiären.

Jag har råkat beblanda mig med människor som springer Parkrun. Efter ha hört nördiga historier under senaste tidens fredagslöpningar kände jag ett behov av att testa. Premiären blir i Umeå.

Parkrun startades i England och har därefter spridits över hela världen. Man registrerar sig gratis, får en streckkod och kan därefter springa var som helst och få sitt resultat registrerat.

I Sverige finns Parkrun på 11 platser varav Umeå är den nordligaste. Malmöbanan har jag på Ribban, 2 km hemifrån, men den är alltså ännu otestad.

Anyway. Dyker upp vid Broparken 15 minuter före start. För att försäkra mig om att jag gjort allt som krävs för att vara med. Det har jag. Allt är lugnt. Tar en vända för att värma upp medan jag studerar alla mötande löpare grundligt. Kanske ska de också vara med? Och hur snabba kan de tänkas vara…?

Fem minuter innan start får jag en genomgång av banan. Det är känd mark och jag kommer inte kunna springa vilse ens om jag försöker.

Vi är 18 personer som går mot starten och det pratas både norrländska och engelska bland deltagarna.  Förra veckan var det visst australiensare i startfältet och nu alltså både engelsmän och en från Skåne. Jag känner att det här kan bli en resegrej. Att samla städer till sin Parkrunsamling.  Kul och nördigt.

Vi väntar in ett cykelsällskap och gör vågen för dem när de passerar. Sen är det start-tuta och dags att röra på påkarna.

Efter två dagars vandring med tung ryggsäck känns fötterna som manglade under en ångvält. Jag har inga förhoppningar men tänker att jag borde kunna uppbringa maratonfart i fem kilometer…

Jag tar tre steg och har redan fått lucka. Någon draghjälp kan jag alltså inte räkna med. Och benen känns inte så pjåkiga ändå. Ändrar plan. Halvmarafart i 5 km blir ett perfekt kvalitetspass. Men då tänker jag inte på att jag har kraftig medvind när beslutet tas!

När jag kommit över bron till Bölesholmarna och snurrat runt på första loopen ser jag nästa löpare uppe på bron. Det kommer inte bli fight om förstaplatsen.

Efter 3 km tar jag mig tillbaka till fastlandet som välkomnar mig med världens motvind! Sista 1,5 km känns som 15 minst och det är skönt att få stappla in i mål tillslut. Någon spurt blir det inte och jag slipper bli omsprungen med tre meter kvar. Istället hinner jag både snacka med funktionärerna och dricka te innan tvåan ger sig tillkänna fem minuter senare.

Seger i premiären alltså. Jag skulle kanske inte ha avslöjat att vi bara var 18 stycken….

Jag har hört talas om nördiga utmaningar, som att springa Parkrun i städer som börjar på alla alfabetets bokstäver. Nu har jag checkat bokstaven U. Att pricka exakt samma tid två gånger ska visst också ge någon utmärkelse och jag tror jag har viss fallenhet för just det.

Ja ni hör. Jag är fast.