Att köpa en cykeltröja…

Jag har cyklat 180 mil och alternerat mellan TVÅ tröjor. Tvättmaskinen har gått varm, och jag inser att sommarens alla cykelbilder ser exakt likadana ut. Så jag beslutade mig för att shoppa…

Att köpa löparkläder är lätt. Jag vet vilka affärer som finns, vilka märken jag gillar och var frakten är gratis…

När det gäller cykel vet jag typ Craft. Och just nu fanns inget som bet mig i näsan.

Googlar. Jag har två kriterier:

1. Den ska synas bra i trafiken

2. Den ska inte vara hysterisk och framkalla epilepsi

Kombinationen verkar omöjlig. Det finns väldigt stilrena skapelser i milda färger. Som smälter in i omgivningen alldeles för bra,  och därmed förvandlar mig till överkörd vid blotta tanken. Och så finns det tröjor som skapats av designers på firmafest. Efter för många glas rödvin…

Det finns en kategori till. De med sju tusen loggor i ett desperat försök att likna en proffscyklist. Inte heller den varianten lockar.

Anyway. Jag köpte en. Från England med gratis frakt. Den som hänger kvar kommer troligen se den en del…

Fight!

Jag är ute på en lugn morgoncykling i ett sovande skånskt landskap. Inte en bil i sikte. Allt är fridfullt och nästan meditativt.

Så i en uppförsbacke kommer jag ifatt en cyklande kille. Han sitter i upprätt ställning och har stora cykelväskor där bak. Det går trögt i uppförsbacken och jag beslutar för att glida förbi. Jag cyklisten, han semesterfiraren.

Men han tillhör det släktet som inte tål att bli omcyklad av en tjej (tant…?) och plötsligt får han eld i cykelbrallan. När det dessutom börjar luta neråt drar han nytta av sin tyngd och rullar ikapp mig. Jag ser hans framhjul närma sig i ögonvrån.

Taggar till. Jag tänker INTE bli omcyklad av en kille med cykel från Biltema som dessutom är lastad med cykelväskor. Trycker pedalerna i botten för att hålla undan. På varje flackt parti drar jag ifrån men i nerförsbackarna kommer han smygande. Han lägger sig bredvid. Utan ett ord. Men båda vet att det är fight. Han vill inte ha tjejbäng, jag vill inte ha semestercyklistbäng. Axel mot axel fightas vi. I tio långa minuter. Sen svänger han av och jag kan andas ut.

Då har jag kommit 3 mil på min runda och har 2,5 kvar. Jag är tokslut på ett sätt som jag nog aldrig blivit på en cykel förut. Rullar genom världsmetropolen Flyinge och hoppas återfå kraft. Det får jag inte. Ser en uppförsbacke och måste lova mig själv en energipaus på toppen för att ens orka ta mig upp.

Stannar till och lyxar till det med min nya favoritbar på toppen. Sen tantcyklar jag hem. Stannar och fotar blommor, stannar och dricker, stannar och tittar på solen. Det finns inte en enda anledning att stanna som jag inte använder.

Semesterfirare alltså. Sjukt jobbiga saker.

Det där med att vara bortbjuden…

Äldsta dottern muttrar över att vi inte som omväxling kan komma osvettiga till middagsbjudningen. Vi tycker att vi är värsta smarta…

Vi är bjudna på poolbad med middag hos svärföräldrarna. Jag känner direkt att ett poolbad hade varit dubbelt så najs om jag hade cyklat dit och liksom fått upp värmen. Fredrik är inte svårövertalad, och vi slår till med värsta logistik-cirkusen för att få det att fungera. Dottern som ska ta över bilen efter halva vägen tvingas se sin pappa låna min omlottkjol (!) för att lyckas smyg-byta om till cykelbyxor någonstans vid en inte allt för otrafikerad väg. Sen säger hon bestämt:

– Varför kan ni aldrig komma fina när vi går bort?

Och hon har ju en poäng. Visst hade det varit najs att få en välkomstkram när man kom fram och inte direkt behöva låna någons dusch. Men ändå. Det är ju så värt att få transportcykla eller transportspringa. Och när man ändå ska direkt i plurret, då hade det ju inte spelat någon roll om jag varit välsminkad och lockat håret i två timmar…

Det andra bekymret när man kommer cyklandes är att man såklart inte tänkt på gå-bort-presenten. Kommer på det efter någon mil och känner mig pinsam. Fredrik tycker inte det är pinsamt alls, det är ju ”bara mina föräldrar”.  Försöker hitta presenter längs vägen (baserat på de gårdsbutiker vi passerar) och föreslår det ena mer kreativa än det andra. Gå-bort-korv, gå-bort-bär och gå-bort-blommor plockade i deras egen rabatt. Fredrik nappar inte. Inte ens när han håller på att cykla i hästbajs och jag föreslår gå-bort-bajs nappar han. Och det var kanske tur.

Så förlåt svärisarna. Vi är de ofräschaste och mest ouppfostrade gäster ni någonsin kommer att få.  Men jag hoppas att ni tycker om oss ändå.

 

Formkoll 2019 – check

Formkollen 2019 var lite mer rafflande än tidigare år. Skulle utebliven löpträning ha påverkat resultatet? Eller nya cykelmuskler förändrat utfallet….?
Ni som hängt med här ett tag vet att jag varje år på vår bröllopsdag testar formen genom att se om jag fortfarande kommer i brudklänningen.

Hittills har det funkat varje gång och mina tidigare tester kan ni se här.

Problemet med 2019 års test var inte så mycket att komma i klänningen utan mer att smyga genom kvarteret i brudklänning en random torsdag utan att bli upptäckt och psykförklarad.

Anyway. Temat för årets bild blev cykel, även om det förekommit en gång tidigare!

Kände att det inte fanns något alternativ just i år. Året då mina ben blev hjul, då jag åt cykel till frukost, fick fulaste cykelbrännan, trampade 175 mil (so far) men ändå inte orkade lära mig hur man lagar en punka.

Men i alla fall: det gick i år igen!

Behind the scenes…