Runacademy har en resa till Madeira i februari och mitt klickfinger har kraftiga spasmer. Jag skulle behöva gipsa armen nedanför armbågen för att undvika att bara råka klicka hem en plats.

Jag har för lite semester och behöver spara pengarna till fritidshus och eventuellt lägenhetsköp. Dessutom har jag ingen rumskompis. Klickfingret göre sig inte besvär. Men. Om jag skulle efterlysa en rumskompis. Vilka kvalifikationer skulle krävas för att få äran att dela rum med mig?

Saxat från min annons:

Du behöver ha en förmåga att somna om fast jag vaknar klockan 6 och scrollar på mobilen.
Du gillar att lägga dig tidigt.
Du har inget emot att promenera långt för att hitta den bästa cappuccinon.
Du tycker det ger en ombonad atmosfär med strumpor och svettiga t-shirts som hänger på tork på ett hotellrum.
Du har tålamod att stå ut med att jag alltid förlägger nyckeln till rummet och inte hittar min telefon.
Du tycker om mat och är hungrig hela tiden.

Typ så. Nu hoppas jag att ingen nappar på annonsen. För jag ska ju inte resa….

Fredrik fyller år och jag spontanshoppade en startplats till Å-simmet i födelsedagspresent.
Å-simmet brukar gå i maj och i min förvirrade värld är det en härlig förmiddag i solen som väntar. Med en obligatorisk picknick efteråt som traditionen bjuder. Vid bokningstillfället för bara två veckor sen var det ju 24 grader, och tanken var inte ologisk.

Men nu är det ju inte maj. Det är september. Med  15 grader i vattnet och regn i prognosen.

Picknicken känns plötsligt inte så lockande. Men det är ju inte värst för mig…

Simmaren ser uppenbart livrädd ut. Han fryser vid blotta tanken. Och så har han ju inte simmat på några år. Men hallå, han har ju fyra dagar på sig att träna!

Om en månad fyller jag år. Oklart om jag vågar…

Det är en magisk morgon och jag ska rasta löparskorna innan arbetsveckan börjar. Solen har inte gått upp men det har börjat ljusna. Jag väljer väg med omsorg. Men väljer fel.

Första kilometern har solen ännu inte kommit över horisonten, och när den väl tar sig över kanten befinner jag mig i skogen. Och dit når inga solstrålar. Det är mörkt som natten.

När jag lite senare tar mig ut ur skogen hamnar jag i ett bostadsområde. Och en september-sol tar tid på sig att orka upp över taknockarna minsann. Men jag ser ljuset i fjärran och tänker att jag snart är där. Ute på åkern där inget skymmer.

En stund senare får jag äntligen se sol. I tio minuter springer jag längs åkerkanten men solen värmande på kinden. Det är magiska tio minuter innan det är dags att vända hemåt. Springa de sista 5 kilometerna med den fantastiska solen i ryggen. Säkert jättefin för den som har ögonen åt andra hållet men för mig är den omöjlig att se.

Till nästa runda ska jag skaffa backspeglar så jag får njuta av soluppgången lite längre. Eller helt enkelt springa åt andra hållet.

Fredrik som fortfarande inte kan springa efter sitt fjällmarathon missade sin chans att bli guidad i löparskor. Att få se spännande turistattraktioner som mina gamla skolor och fritidsgårdar. Var jag tillbringade min studentkväll och trappan jag somnade på… Och viktigast av allt: affären där jag köpte nougat på lösvikt. Den har förresten ändå rivits…