Jag bor 600 meter från en löparbana men har aldrig vågat mig dit. Förrän idag…

Programmet från Helsingborg marathon säger 4 x 4 x 400 meter och jag tänker att bana låter enklast. Speciellt som det blåser. Då får man liksom lite lagom vind från alla håll på varje varv. Vad vilan ska vara tvistar de lärde om. I receptet står 50s/40s/30 s. Jag får hjärnsläpp och programmerar klockan med det första setet med 50 sek vila, det andra med 40 sek och det tredje med 30 sek. Det är inte förrän under uppvärmningen det slår mig att det ju bara blir tolv intervaller. Inte sexton…

Slänger in ett extra set med 40 sekunders vila. Men kommer på att tanken nog var att varje set skulle ha en vila på 50 en på 40 och en på 30. Fast det saknas lik förbaskat en vila. Förvirringen är total så jag börjar springa. Orkar inte tänka mer.

Av allt som skrämt mig med löparbanor märker jag inget. Jag har tänkt att det bara springer snabba killar i split shorts på bana. Med räserskor. Och att jag liksom skulle komma in och störa. Springa åt fel håll och ta upp plats på fel bana.  Som tur är har jag sett på OS och vet vilket håll jag ska. Tänker jag när jag ger mig iväg.

På plats finns en farbror utan tröja som går. En yngre kille som springer snabbt men försvinner hela tiden. Har aldrig koll på om han är framför bakom eller på toa. Det finns ytterligare en helt vanlig manlig löpare och två tjejer. En som verkar snabb och en som springer i maklig fart. Alla högst normala. Så jag smälter in fint och kan fokusera på arbetet.

Det är milfart på programmet men det känns för lätt. Speciellt i första setet som fått oförskämt mycket vila. Så jag ökar lite. Känner mig lite fräsig så där på en onsdag lunch. Och undrar varför jag aldrig gjort det här förr.

Förmodligen för att traktorer är rädda för fart. Och lite rädda för gaseller….

Men nu ska det bli ändring på det!

Tredje sista veckan i maraprogrammet blev en galen historia. Mycket, långt och hårt. Och jag har älskat varje meter!

Gårdagen bjöd på 15 x 1 km och det var med viss oro jag klev på dagens 30 kilometer. Skulle kroppen verkligen vara redo för det? Som tur fanns inga krav på fart och jag valde ett njutpass längs Skåneleden mot Torekov.

Det där med njuta går dock sådär. När jag blir avsläppt någonstans mitt ute i ingenstans ösregnar det. Ett regn som SMHI i vanlig ordning glömt varna för, och jag har kläder därefter.

Det blåser 15 meter per sekund och nu är det ändå sidvind. Den minst värsta av de två vindriktningar jag ska få uppleva…

Anledningen till att jag ska springa till Torekov är att Fredrik ska simma Openwater från Hallands väderö, med målet just där. I den bästa av världar är jag framme i tid, kastar mig runt halsen på honom i målgång och gratulerar till en grym simning. Men så kommer det inte att bli. Inte ens i teorin är det möjligt att jag ska hinna dit i tid. Lägg sedan till motvind och stora stenbumlingar på min väg, så förstår ni hur länge han kommer att få vänta.

När jag efter 5 km når vattnet och Skåneleden ryser jag. Vattnet stormar med stora vita gäss och jag tänker att jag är lycklig som inte behöver bada idag. Sen slår det mig att det är just det vattnet Fredrik ska simma i.  Tur han inte är av samma fega virke som jag!

Vädret ordnar upp sig och jag får en skön tur mot Torekov. Svär över vissa stenpartier men mestadels flyter det på. Jag är lite osäker på var på världskartan jag befinner mig och vad de olika ställena jag passerar heter men när jag når Torekov VET jag. För det första som uppenbarar sig är fem personer i badrock! Och jag törs lova att INGEN av dem kommer från Torekov. För så gör man inte här, det är bara så alla TROR att man ska göra här.

En elvamilavecka är till sin ända. Nu ska denna kroppen få vila!

Jag har börjat jaga gator igen…  Det kan ibland ställa till det. Speciellt när man försöker springa intervaller och helst inte vill svänga!

Det är onsdag mitt i veckan och Helsingborg marathons maraprogram säger 3 x 7 km i marafart med 1 km joggvila. Med upp- och nerjogg är det ett ganska maffigt pass sådär efter jobbet. Men jag är inte den som är den.

Jag brukar vilja ha en runda planerad för att veta att jag inte är 5 km hemifrån när jag är klar. Men att planera en runda som tar hänsyn till vilka gator jag någongång sprungit visar sig vara en övermäktig uppgift. Speciellt som jag vill ha lite att säga till om angående vindriktningar. Jag ger upp och ger mig ut. I det okända. Utan en aning om var jag ska eller vilka gator som finns längs vägen.

Trasslar rundor i Hyllie under uppvärmningen, men när första intevallen kickar in fokuserar jag på bilfria vägar helst rakt fram. Samtidigt som åskmolnet jagar mig bakifrån. Av slump och ren otur hamnar jag på stigen som går runt kalkbrottet. Förvisso skön löpning, men inte en enda gata på flera kilometer. Jag får ta återhämtningsjoggen till att irra rundor i bostadskvarteren.

Till andra intervallen har jag fått upp modet. Vågar ta återvändsgränder och bostadskvarter. Håvar in gator medan hjärtat slår volter bakom bröstbenet. Man får passa på medan huvudet är piggt och det finns tillräckligt klipp i steget för att parera trottoarkanter och mycket små cyklister med stödhjul.

Till tredje intervallen är huvudet slut. Orkar inte svänga mer utan styr kosan till Ribban där jag äntligen slipper trottoarer och trafikljus. River av de sista 7 km och dör en smula. Prioriterar bort badet för en liten omväg hem. Det finns ju ett par oplockade gator…

28 kilometer och 19 gator en helt vanlig onsdag.

Sen blev det torsdag och jobbresa. Utan både löpning och gator. Trots en heldag i Oslo lyckades jag inte ens GÅ på en gata!

När jag fyllde 50 kom Hanna på mitt springkalas. Trots att det regnade hela dagen lyckades jag visst inspirera henne att fira på samma sätt. Igår var det dags, med lite annorlunda upplägg och minst lika trevligt!

Bakom varje galen löparfemtioåring finns en assistent. Det vet Fredrik….   I fallet Hanna heter assistenten Patrik, och han har dagen till ära gått all in. Vi får knappar med Hannas porträtt, att pryda våra svettiga löpartröjor med. Samlingsplatsen är prydd med vepor och tygskynken med Hanna,  och som pricken över i:t har mannen en Hawaii-tröja med hennes porträtt. Det sätter ribban, det här kan inte annat än att bli ett bra kalas. Lite senare ska han även visa sina färdigheter i att säkerställa energitillgången för hela gänget. Men nu skulle det ju handla om Hanna.

Hanna fyller alltså 50 och det firas såklart bäst med ett springkalas. Gästerna består av typ hela Söderåsens FK, och jag…  ett alien-skap jag ska bli medveten om först till lunchen.

Det är fyra olika rundor på mellan 12-13 kilometer vi ska ta oss igenom. Alla på den fantastiska Söderåsen! På programmet finns snacks mellan första och andra rundan. Lunch mellan andra och tredje. Sen kladdkaka innan sista och en avslutningskorv på slutet. Ingen kommer alltså att gå hungrig. Och jag kommer att kunna springa 50 kilometer UTAN min skavande vätskeväst. Lyckan är total!

Klockan 8 börjar festen och det är tydligen för tidigt för många. Vi är 15 som springer, jämfört med de närmare 50 som ansluter till runda 2.

Jag känner ungefär två personer men det gör inget. Att mingla bland löpare är världsenkelt jämfört med vanliga mingel där jag alltid känner mig hopplöst bortkommen och aldrig vet vad jag ska prata om. Vi pratar lopp, upplevelser och skador samtidigt som vi håller stenkoll på liveresultaten från Ultravasan och Ironman som ju pågår samtidigt. Utan större framgång, Söderåsen saknar nästen helt internet…

Det är på lunchen jag upptäcker att jag sitter som en katt bland Söderåsen FK:s hermeliner. Någon från klubben håller ett jättefint tal till Hanna, överlämnar grymma presenter och avslutar med att kalla upp alla Söderåsenmänniskor för skönsång. Då reser sig hela lokalen och går fram…. Utom jag, Lotta som sitter bredvid mig, och Hannas föräldrar….   Men jaja, vi fick också sjunga med från vår kant!

Är lite trött när det är dags för fjärde rundan men jag har målbild kladdkaka och då finns det inga ben som protesterar. Det är en grym skapelse Hanna bakat och jag dränker den i den mest perfekt lösvispade grädden. Jag kommer aldrig orka korven efteråt….

Till femte rundan byter jag bort trailskorna till mina vanliga. Det blir som bomull under fotsulorna. Kladdkakan har dessutom gjort susen och jag känner mig pigg och redo att casha in de sista 12 kilometerna. Många har stigit av efter tredje rundan och vi är nu bara 8 personer. Och det är inte alla som ätit tillräckligt mycket kladdkaka.  Så när folk vill gå i den omtalade Pantrabacken känner jag mig manad att utmana den. Tassar upp. Eller älgar. Det beror på hur man ser det. Flåsar som en blåsbälg men lite förnedrande att börja gå nu…. Tar mig upp och väntar in de andra för den avslutande biten tillbaka till klubbstugan.

Där luktar grillat. Assistent-Patrik har korvar klara och mashmallows på gång. Jag har lovat familjen att köra hem direkt men grill-lukt kan ibland vara oemotståndlig. Och den där kladdkakan har försvunnit ut i löpspåret för länge sen.

En snabb korv och sen väntar den stora utmaningen. Att hitta hem. Enkelt med google maps såklart. Om man har internet….

Jag behöver börja köra på måfå med första målsättning att det ska bli hyfsat åt rätt håll tills dess att jag kommer till någon form av civilisation. Stannar till ett par gånger för att se om internet är tillbaka men nej. Hinner förbi Klåveröd och Lotta på Åsen innan jag äntligen ser 5G uppe i hörnet på mobilen. Jag HAR åkt och rätt håll och är glad att jag bara har 35 minuter kvar av de ursprungliga 50. Det hade ju lika gärna kunnat vara 65 om lokalsinnet lett mig på andra hållet.

Hur som helst. En fantastisk dag. Och jag inser att jag kommer bli en ultralöpare av rang om hela löparbekantskapskretsen börjar fira på det här viset. Man kanske skulle skaffa sig lite yngre kompisar….