Inför vårt utfallslopp i lördags fick vi en grundlig genomgång om biverkningen som oundvikligen skulle komma två dagar efter – träningsvärken!

Enligt säkra källor skulle vi behöva ett badkar att hålla oss i för att kunna sätta oss på toaletten. Kanske behöva sjuka oss från jobbet för att trapporna blev oss övermäktiga. Och allt skulle hända dag 2. Dag 1 var bara uppvärmningen, det som skulle komma sen skulle vara så mycket värre.

Så det var med spänning jag slog upp ögonen idag. Skulle jag ens kunna stå på benen?

Promenaden till toaletten går över förväntan. Känslan av att rumpan består av två kanonkulor har mattats något och det känns som jag går ganska obehindrat. Själva nersättandet på toalettstolen fungerar också. Jag håller faktiskt inte i mig någonstans. Det är först när jag hoppar upp i soffan och drar upp benen under mig som låren känns otrevligt korta. Det stramar!  Tänker ändå att träningsvärken var lite överreklamerad, så farligt var det väl ändå inte?

Sen hör jag från sovrummet: AAAAJ!

Det är Fredrik som vaknat och ordet AAAAJ kommer att höras fler gånger under dagen…

Någon kommer släpande över golvet men det blir inte förrän vi ska gå vår morgonpromenad som det riktigt roliga börjar. Vi har en trappa att gå nerför!

Jag smyger bakom för att se den halte mannen stappla ner. Han ser ut som tvåhundra år. Minst. Hänger på ledstången och går med två spikraka ben. Men ner kommer han. På platten går det oförskämt bra. Tills dess att hans lårmuskler slutar svara och plötsligt ligger han nästan på marken.

Träningsvärk kan faktiskt vara riktigt kul. I alla fall för den som inte drabbades lika illa som befarat…

Jag vaknar med träningsvärken Allan. Mina skinkor känns som två kanonkulor, och framsida lår som gjorda av betong. Fredrik, som inte heller undgått träningsvärk, har ett krav på dagens långpass och det är att det INTE får innehålla höjdmeter. Jag siktar in mig på Malmöitisk asfalt och ett måttligt roligt äventyr. Men han överraskar…

Han vill till havet. Trots bitande vind av modell stark. I Skanör/Falsterbo är det platt och blåsigt. Perfekt för den som vill ”känna livet i sig” utan att behöva springa i backar. Så så blir det.

Ett fantastiskt pass som skulle bli 17 km men nästan blev 22. För att vi båda fick feeling.

Är det bara jag som tycker det är skönt att springa med träningsvärk? Det är faktiskt värre att sätta sig på en stol…

Som nyinflyttad i Malmö får man passa på att testa det lokala utbudet av crazy aktiviteter. Först ut: Tallriken runt – en tävling i 500 meters utfallsgång…

Starten är bara ett par hundra meter hemifrån och vi sitter och sörplar morgonkaffet bara femton minuter innan start. Sen blir det bråttom. Rafsar åt oss semlorna till det traditionsenliga semmelfikat efteråt och ger oss i väg. Ett par minuters utfall för en semla, lätt värt!

Fast det där med ”ett par minuter” är kraftigt feluppskattat. Banrekordet ligger på 16 minuter får vi veta när vi står uppradade på startlinjen. SEXTON minuter utfall. Börjar bli nervöst nu…

Startfältet är kraftigt decimerat på grund av covid och allehanda krämpor, och vi är 5 personer som ger oss av, varav en i barnklassen!

Reglerna är klara, bakre knät ska ner i marken, eller åtminstone precis ovanför. Inga händer på knäna. Det svider. Redan innan första svängen. Som tur var blir det inte värre.

Känslan är konstant, det är bara svettmängden och andfåddheten som ökar. När vi gått en smärre evighet får vi veta att det är halvvägs. Vi ska ha besök klockan 11, hinner jag ens hem? Ett steg i taget. Ibland svarar inte lårmuskeln på tilltal och bakre knät kraschlandar lite. Knäskydd till näst år. Skriv upp det någon…

Olof leder loppet från start till mål. Han har varit med 7 ggr och säkert tjuvtränat däremellan. Mamman med barnet är lite utom tävlan, så jag får ta åt mig vinsten i damklassen om det ens fanns någon. Fredrik kommer in som en tapper trea av tre fullföljande. Fast vi brukar säga att man aldrig behöver berätta hur många som var med!

18 minuter och 29 sekunder utfallssteg senare skakar benen en hel del. Jag känner det inte förrän jag stannar. Och när jag ska böja mig ner för att öppna semmelkartongen. Det är inte riskfritt, jag kan bli sittande där resten av dagen. Men med två semlor hade det ju faktiskt varit helt ok…

Summa summarum: en helt galen grej i fantastiskt väder och trevligt sällskap. Se framemot en träningsvärksrapport om någon dag…

Vi har möte hos mäklaren för att lämna nycklar och se miljonerna trilla in på kontot. Klockan tio på en fredag. På perfekt löpavstånd för ett långpass…

Så jag tar förmiddagen ledig och springer. På oväntat stolpiga ben men ändå. Ett långpass är ett långpass, och i kombination med en cappuccino i målgång är liksom upplägget fulländat. Det gäller bara att vara kreativ med hur man ska få till mäklarbesöket utan att behöva äntra lokalen i svettiga träningskläder…

Eftersom jag inte vill springa med resväska nöjer jag mig med en torr tröja i löparvästen. För att överleva själva kaffestunden. Fredrik som inte tycker sig ha tid att fika får ta ombytet med sig i bilen lite senare. Det har blivit dags för  det oglamorösa momentet i utflykten. Det som inte syns på instagram. Ombytet på en äcklig toalett på Bollhuset…

Jag balanserar med ena foten på en plastpåsen för att slippa besudla min strumpa med hår, fotvårtor och läskigt blött. Jag sliter av mig kläderna och lyckas få ner dem i väskan utan att tappa något på det ostädade golvet. Utan att röra vid något lyckas jag få på mig människokläder. Sånna där människokläder som ser anständiga ut men som jag inte är jätterädd om. Sånna som tål att tas på utan att duscha….

Två drag med borsten och sen ser jag ut som ny. Jag får tacka min inre fryslort för att jag inte svettas så här års. Ingen kommer misstänka nått!

Men när man tar sig friheter på förmiddagen får man jobba på eftermiddagen. Och kvällen. Hej fredag!