När man inte får springa så mycket gäller det att välja sina kilometrar med omsorg.

Vi befinner oss på Söderåsen och jag ska plocka russin ur min kaka. Välja ut de bästa fyra kilometerna att springa på min 80 minuter långa promenad. Börjar försiktigt med att välja platt före nerför. För att jag tänker att det belastar höften mindre.

Måste sedan tvinga mig att börja promenera för att spara kilometrar till de mindre stigarna. Att inte slösa alla steg på den lite bredare grusvägen.

På de mjuka stigarna kopplar jag in löparmotorn för att sedan dra handbromsen när terrängen blir för teknisk nerför. Inte slösa dyrbara meter när jag ändå inte får något flow. Springer över spänger för att få lite studs under fötterna och bromsar i de brantaste backarna upp.

Fyra kilometer går fort och plötsligt får jag inte springa mer. Att bromsa då kräver grymt mycket mer viljestyrka än att fortsätta.  Jag lyckas nästan. Behöver ta några extrasteg för att inte komma sent till morsdagsfirandet som väntar. Men ändå. Jag är stolt. Jag höll mig nästan i skinnet.

Idag skulle jag ha sprungit Stockholm marathon. Det gjorde jag inte. Ingen annan heller. Istället har jag varit med om en massa märkliga ting.

Det konstiga började redan igår. När Fredrik går med på att ställa väckarklockan bara för att få följa med ut på min cykelrunda. En kvällsmänniska som ställer väckarklocka på en lördag, vad hände där liksom?
Någonstans mitt på rundan börjar samma man ge mig komplimanger, och kallar mig ”stark” på cykel. Jag blir så chockad att jag sätter i halsen. När det gäller cykel brukar jag annars mest få höra att jag är rätt såsig. Men nu alltså blir han nyfiken på vilken watt jag egentligen krämar ur de här benen och planerar att montera en wattmätare på cykeln för att kolla. Jag bryr mig inte halvsju, men det är ju trevligt att få en komplimang.

Utan att ha tittat på klockan en enda gång under rundan stänger jag av den på uppfarten. Då visar den 70,00 kilometer. Komma noll noll. Vad är oddsen? Snyggt så man blir tårögd.

Ganska märkligt alltså, men jag är inte klar. Fler märkligheter följer.

Jag lyckas lura med mannen i fråga på kaffebar trots att ”vi har kaffe hemma”, få honom att erkänna att Lund är en fin stad OCH boka in oss på Ystad Saltsjöbad till vår 20-åriga bröllopsdag..

Ska jag vinna på triss någon dag så är det idag. Eller så ramlar bara månen ned. Det här är ingen vanlig dag.

Dottern går på gymnasiet och har pluggat hemma de senaste 10 veckorna. Eftersom de inte får någon skollunch har kommunen ordnat så att de kan hämta ut gratis mat på några av Kävlinges lokala caféer och restauranger. En superfin tanke. Om det inte vore för att det bara finns två typer av mat i Kävlinge: pizza och husman…

Vi äter mycket vegetariskt här hemma. Älskar fräsch mat med mycket variation och färg. Som är en fröjd för ögat, gör gott för kroppen och inte kräver en två timmars tupplur efteråt…
Därför är det jobbigt när man som tonåring i huset måste välja mellan pizza, baconbiff och dansk fläskestek till lunch. Med stekt potatis och gräddsås. Varje dag.

Bredvid föräldrarnas färgglada och somriga bowl ser det aningens beige ut.

Efter ett par dagar börjar hon förhandla med sin pappa. Han som äter mest kött i familjen. Och hon byter husman mot våra gamla rester. Men det finns ett tak även för pappan.

Efter tre veckor skriver hon till det lokala caféet och undrar om de kan bistå med en sallad. För att hon saknar något fräscht.  Strax därefter kommer de upp med värsta smarriga wrappen på menyn. Med quinoa, avokado, spenat, mozzarella, pesto och soltorkad tomat. Som en skänk från ovan.

Husmans kan vara jättegott. Men inte varje dag.  Vad äter du helst till lunch?

Jag erkänner, jag vet knappt vad det är. Jag har inte orkat läsa på, bara sett bilderna på alla avmagrade kändisar. Men namnet säger ju en del. Tokbanta och träna ihjäl dig typ. Samtidigt. Och så låter det lite hard core, ett 16 veckors helvete. För den hårde. Som pallar.

Kändisar gör det. Och den där tjejen jag känner i periferin. Hon som börjar sitt nya liv varannan måndag. Hon som aldrig hittar balansen. Alltid trillar dit och börjar om. Men nu. 16 veckors helvete löser säkert biffen. Personligen är jag inte hård nog.

Fattar inte varför man ens väljer helvetet frivilligt, när Sverige i vårskrud är en mycket trevligare plats. 16 veckor av den mat jag mår bäst av, till stor del hälsosamt men med ett sunt inslag av choklad, chips, och croissanter. Där jag tränar för att jag vill och för att det skapar glädje och välmående i min kropp. För att det ger mig rosiga kinder och en pirrande känsla i kroppen. En underbar trötthet och känsla av liv. En känsla av styrka, uthållighet och friskhet. Men det kräver mat. Annars blir jag trött, seg och sur. Och då har liksom allt tappat sin poäng. Även om jag får synliga ådror på biceps!

16 weeks of hell lockar mig inte. Faktiskt inte alls.