Vad som driver en till olika fysiska utmaningar varierar, men aldrig förut har jag gått igång på ett campingbord…

Fotocred: Sixten Roos

Bilden ovan dyker upp i mitt Facebookflöde, Agneta har shoppat campingbord. Man hade kunnat tänka semester på Böda med miljoner semestrande husvagnsfamiljer, men det här campingbordet ska uppenbarligen användas som LOPP-DEPÅ.

Och när jag snurrar igång huvudet med allt kul man hade kunnat fylla det med finns ingen ände. Vi snackar vattenflaskor, skavsårsplåster, aprikoskräm och grädde. Jag drömmer om chips, rena strumpor och ikaffe. Jag inser att jag hade kunnat köpa en ännu större Lopp-depå bara för att få plats med allt gott man kan äta. Problemet är att jag inte är anmäld till något lopp som kräver min dröm-depå.

Man kanske skulle slå till på det där Löparkalaset i början av maj ändå. För sex timmars ansträngning borde man ju kunna fylla hälften av hyllorna i alla fall! Så kör vi 12 timmar med en semmelhylla vid senare tillfälle…

Positivt tänkande i all ära men idag har jag varit sur. Om någon ens hade yppat ”det är inte hur man har det, utan hur man tar det” hade jag förmodligen både exploderat och gått upp i rök. Orsak? Ett par glömda tights.

Jag har offrat skönhetssömn för att packa min träningsväska. Jag har burit och kånkat samma väska på cykel, tåg och i trappor. Jag har gått upp kl 05.15. Bara för att upptäcka att tightsen är kvar hemma.

Jag har tänkt träna gruppträning på gymmet innan jobbet, för att vila min punkterade vad. Och där är det inte läge att träna utan byxor…

Att springa i jeans hade kanske gått på en mörk bakgata, men vad hade folk tänkt på gymmet? Inte ens jag vågar ta reda på det. Och hur gör man ens ett utfall i tighta jeans utan att behöva komma i spruckna jeans till jobbet sen. Visa ändalykten.

Det går inte. Hur mycket jag än vill träna så vill jag inte visa förargelseväckande beteende varken på gymmet eller på jobbet. Så jag surar istället. Och tänker att jag kan växla lite Portugalpengar när jag plötsligt fått så mycket tid över. Men Forex är inte vakna innan tuppen. Det är inte kaffebaren heller. Det gör inte heller underverk för ett redan dåligt humör.

Är på jobbet innan vanliga människor ens vaknat. Iklädd jeans och oanvänt träningslinne. Som tur är upptäcker jag min udda dresscode innan kollegorna gör det och smiter in på jobbtoan för ombyte, medan det fortfarande ryker ur öronen.

Att byta om från osvettiga träningskläder är lika meningslöst som att duscha utan föregående träning, eller att gå upp 5:15 försatt vara på jobbet innan städerskan.

Sen kan det kvitta att solen skiner, jag är långsintare än så!

Men i morgon ska jag vara glad och min blogg åter en peppig plats. Och har jag tur blir jag glad fortare än så. Har hört att reservdelen till kaffemaskinen är på gång….

Det känns som jag cyklar på fälgarna. Jag tror jag fått punka.

Så skönt det vore om det var cykeln jag pratade om, men det är vaderna som tappat luften. Och studsen.

Behöver pumpa in lite nytt liv men hittar ingen pump.

Massagen igår gjorde ingen nytta. Idag testar jag att spinna dit lite blodcirkulation och kör vadfokus på yogan…

Om det inte hjälper undrar jag om någon har ett par bättre begagnade vader till salu? Gärna med inbyggd spänst.

Vill ju inte komma till Portugal som en trött gammal släpvagn.

För att få igenom en orienteringshelg i Karlskrona lockade familjens samlade orienterare med långpass, skog och hav. Det lät fint och jag nappade såklart. Men de hade inte lagt alla fakta på bordet…

Det framgick inte att de bokat rum på ett mindre fräsigt vandrarhem med toalett i korridor. Där rummet luktade skunk redan innan orienterarnas träskiga kläder gjort entré. Och utsikten alltså, ger den inte en helt ny innebörd till begreppet ”a room with a view”…?

Det framgick inte heller att den runda jag blivit tilldelad startade utanför en stärkelsefabrik som luktade minst sagt annorlunda. Eller att SMHI lovat kraftigt regn och 15m/s.

Men tur var väl det. För då kanske jag hade lagt in mitt veto och familjen fått orienteringsabstinens och blivit sura. Jag hade sprungit på en skånsk åker som det blåst och regnat minst lika mycket på, och jag hade aldrig fått veta vad en stärkelsefabrik egentligen luktar.

Nästa långpass springer jag i Portugisiska berg. Längs vägar som kantas av apelsinträd.

Fint så. Fast rummet lär lukta likadant. Så som det blir när tre personers samlade svett-tvätt kryddar tillvaron! Men ändå så värt!

Var springer du din nästa långpanna?

Sitter på ett tåg och scrollar instagram. Det här är dagens samlade skörd av pepp:

Någon har sprungit 4 mil innan klockan 11.

En annan springer lite kortare men svänger förbi bageriet på vägen hem. Lyxfrulle när denmär som bäst.

Någon är på gymmet och blir stark. Löpstark.

Någon dricker cappuccino med perfekt skum.

Någon springer Frozen lake marathon i helt crazy fint vinterväder.

Någon frestar med pizza och någon annan med vegomat.

Någon lockar med trailstafett i Österrike och någon yogar på Bali.

Frånsett en som har ont i axeln och en som städat garaget verkar alla göra sjukt roliga saker.

Jag hade lätt velat göra alltihopa om det inte vore för att jag satt på ett tåg till Karlskrona. Fast det å andra sidan är ju själva förutsättningen till  morgondagens långpass i skärgård.

Jag fortsätter njuta av er fancy lördag, men lägger inte upp någon bild på min. Tågkupéer är ju så där kul att titta på.

Men vänta till i morgon!