Jag tyckte jag var smart som slängde ut pest-eller-kolera-frågor till er utan att svara själv. Det var ju liksom lite svåra frågor! Men så kom någon på mig och efterlyste mina svar. Och då kunde jag ju inte slingra mig längre. Här kommer svaren!

Att aldrig mer få springa eller att aldrig mer få resa?
Jag väljer bort löpningen ändå. Man kanske kan lära sig att älska vandring och cykling lika mycket. Det vore ju ändå stentråkigt att aldrig få springa någon annanstans än Kävlinge!

Att aldrig springa ett pass som är längre än fem kilometer eller att aldrig springa kortare än 25 kilometer?
Jag hade nog valt 25 km två gånger i veckan. Jag vaknar ju inte förrän efter åtta kilometer. Tänk att aldrig få uppleva den känslan. Motorn. Autopiloten. Runner’s high.

Att alltid springa i split shorts eller att alltid springa i vintertights. Oavsett väder.
Busenkelt. Vintertights! Hade varit lite tufft i somras men hur ofta har vi sånna somrar?

Att inför ett löppass glömma sport-bh:n eller löparskorna?
Sport-bh:n. Man kan väl knyta en tröja runt…?

Att springa utan mobil eller utan gps-klocka?
Utan mobil. Selfiesarna kan man fejka efteråt…

Att bara äta gels och rödbetsjuice i en månad eller att inte få springa under samma period?
Jag hade skippat löpningen anyday. Gels och rödbetsjuice kan vara det äckligaste som finns. Vill inte ens tänka på hur en combo skulle kunna smaka…

Att bara få springa uppför eller att bara få springa på löpband?
Uppför. Till månen minst. Löpband springer jag bara på när de tvingar mig på Löplabbet….

Att aldrig springa intervaller eller att ALLTID springa intervaller?
Dagens lättaste. Aldrig.

Att aldrig få tvätta dina träningskläder eller att aldrig få köpa nya löparskor?
Jag hade nog sprungit skitig i nya löparskor. Men när det kommer till inomhusträning hade jag nog skippat skorna för att lukta lite anständigt…

Att bryta höger arm eller vänster ben?
Höger arm! Hur svårt kan det vara att skriva med vänster? Att springa med höger verkar mycket svårare…

När man får ett meddelande med texten ”Du känner inte att du har glömt något? Typ ett litet spinningpass….”

När man inte alls är med. Inte har en aning om att man tagit på sig något spinningpass och sitter förundrad och stirrar på mobilen. Men jo, jag hade tagit på mig ett pass. Jag hade fått det bekräftat per mail. Och jag hade INTE skrivit in det i kalendern. Så fail.

Inte ens när jag ser den här bilden flasha förbi på instagram tidigare på dagen reagerar jag över att mitt namn faktiskt också står där:

I salen sitter 20 pers och väntar. 10 personer på väntlistan har lyckligtvis haft en anledning att stanna hemma. För det kommer ingen instruktör. Hon sitter hemma i soffan och pratar med sin mamma. Helt ovetande.

En annan instruktör räddar biffen. Hon instruerar vanligen inte spinning men lyckas ändå improvisera ihop något. Och alla verkar svettiga och nöjda.

När jag skäms så jag dör får jag trösta mig med min statistik. Det var min andra missade klass på 20 år. Och jag har räddat ett body pump, ett zumba (!!!) och ett yogapass där instruktören inte dök upp. Därför borde jag fortfarande ligga på plus…?

Men jag slutar inte känna mig dum. Klantig är bara förnamnet. Men man är väl bara människa eller vad det heter.

Ikväll får vi köra dubbelt så hårt.

När Skåne är som gråast och man behöver lite krydda i tillvaron är det guld värt att ha en Garmin fullproppad med spännande gamla pass att välja mellan.

Idag faller valet på ”Långpass med fartökningar”. Bestämmer mig innan jag ens hunnit klicka mig in och kolla vad som avses. Det verkar helt enkelt lite mer fancy än alternativen ”Löppass (3)”, ”Gustav 3”, AlfaLaval 4 och ”Nybörjare 2×2 + 3 min”…

Anyway. Bakom den flashiga rubriken döljer sig ett 22 kilometers långpass som inleds med hela 60 minuters uppvärmning. Så att till och med jag hinner få upp motorn. Därefter tre likadana fartökningsblock med en minuts vila emellan.

Vi snackar:
3 minuter i maratonfart
2 minuter, marafart minus 10 sekunder/km.
1 minut, marafart minus 20 sekunder/km

Första varvet dör jag i maratonfarten. Knäcks lite lätt mentalt innan jag inser att jag kan skylla på kombinationen uppförsbacke och motvind. Det går lättare sen…

Regnet lättar dock inte. Det regnar så jag att hela årsransonen känns avklarad. Det regnar så att det känns torrt att duscha efteråt. Med mängden vatten jag vrider ur sportbh:n efteråt känner jag mig väl värd lite skånsk vårsol i morgon. Moln, skingra eder!

Jag fryser nästan ihjäl i höger öra när vi frilufsar oss fram på Måkläppen. Vi tittar efter sälarna men ser bara människor. Jättemånga människor. Därför är det inte exakt lika coolt som senast vi var där. Men ändå, coolt är det!

Kanske hade jag känt livet i mig ännu lite mer i ett par löparskor men idag får vandringsskorna duga. Vi ska visa vägs ände för nära och kära. Slutet på landet liksom. Det blir en isande promenad med vinden piskande i örat. Uppfriskande, rått, grått och härligt.

Det enda egentliga missödet är att semlorna på det lokala bageriet är slut när vi kommer dit efteråt. Det som skulle blivit årets semmelpremiär och höjdpunkt.

I morgon springer jag till Lund. Kanske finns det semlor där…

När man har dåligt inflytande på sin chef…

Lurad i fördärvet alltså. Nu kan det bara gå utför. Underbart!