Jag rejsar oftare än jag byter lakan nowadays. Fördelen med det är att jag får skriva Race Reports ofta, själva höjdpunkten med att blogga! Idag kom turen till Hövdingeloppet. Ett lopp jag aldrig hört talas om och liksom ramlade på av en slump. Så här.
Det är den nionde upplagan av Hövdingeloppet och ändå har det lyckats gå mig helt förbi i alla år. Kanske för att det ligger i tjottahejti, på landet utanför Vittsjö. Men det är just det där med ”landet” som ska göra hela tillställningen så mysig. Redan från start…
Starten går klockan 11 och jag hinner ta en snabb uppvärmningsrunda dessförinnan. Då hinner jag se dem. De riktiga löparna. De som har klubblinne och kör höga knän i spänstig stil. Det gör att jag redan innan start har räknat bort pallchans, även om startfältet är litet. Gör man höga knän innan start är man superseriös. Jag är nöjd med en slö jogg som vanligt.
En minut innan start är det ingen som vågar ställa sig längst fram. Det är en satsarkille som redan intagit startposition, en tjej som ser snabb ut och sen ingen. Tre meter bakom står hela resterande gänget. Tänker att jag lika bra kan starta långt fram så Fredrik kan ta en fancy startbild. Innan hela gänget springer om. De har ju frivilligt ställt sig långt där bak. Då får de skylla sig själva om tant blockerar vägen.
Starten går. I ljuvligt nerförslut på grus. Vi hinner inte många meter innan vi får sällskap. I hagen står tjugo taggade kor som har väntat hela morgonen på race. Ja de stod bergis också i startposition. De springer med, så långt hagen räcker. Och jag får ett gott skratt innan det är dags att svänga in på stigarna. Det är max någon kilometer stökig terräng totalt i loppet och första delen är här. Toppat med en brant backe som suger musten ur benen. Jag blir omsprungen. No shit. En trailanalfabet som startat långt fram liksom…
Redan här har jag sett två starka tjejer försvinna över krönet och långt iväg. Trean ligger precis före mig. Hon har en grön tröja. Det är inte samma gröna tröja som förra veckan men den har samma effekt. Jag vill förbi.
Jag gör ett försök och ligger före lagom till Fredrik dyker upp med kameran. Men hon kommer tillbaka. Springer om. Jag försöker sluta tävla. Ta det lugnt och slappna av. Fokusera på mitt eget lopp och inte jaga gröna tröjor. Jag vill komma in i min lunk. Det funkar.
Plötsligt springer jag om henne igen. Hon harklar sig med jämna mellanrum och låter mig veta att hon aldrig är långt bakom.
Banan är fantastisk det är åkrar, hagar, skog och stigar. Men nästan hela tiden lättsprunget.
Precis innan vätskan vid 5 km har jag fått häng på en kille vi pratat med innan start. Det hade ju varit kul att komma i fatt. Eller skulle man nu fokusera på sig själv sa vi? Jag börja äta in lite av avståndet samtidigt som harklandet bakom hörs svagare och svagare.
Underlaget är nu hårdpackat grus och snart ska det till och med bli ett stycke asfalt. Mina paradgrenar. Jag tuffar förbi men det viktigaste är ju att hålla gröna tröjan bakom. Hon som kan komma som ett ånglok och norpa tredjeplatsen framför ögonen på mig. Jag har ju ingen spurt. Ingen extraväxel.
Börjar höra speakern i målområdet och trycker till extra. Även om det sällan ger några jätteresultat på farten.
Kommer i mål som tredje dam och föräras en plats på en pris(last)pallen. Men innan prisutdelning ska jag casha in mitt utlottningspris…
Jag som aldrig vinner något blir lycklig i själen när jag ser mitt startnummer på vinst-listan. Sen ger jag min vinst till Fredrik i 50-årspresent i förskott. Det är en frisbee, en insexnyckel, en vattenflaska och en reflexväst i storlek jättestor. Plasten på insexnyckelns handtag är urblekt och och vittnar om att den hängt osåld väldigt länge på en krok.
Anyway, det har blivit dags för prisutdelning. Jag är obekväm med sånt här. Vet inte hur jag ska bete mig. Ska man kramas eller skaka hand? Ska man skaka hand med tvåan och ettan? Som tur var är det 6 prisutdelningar innan min så jag hinner studera och lära mig. Vi ska skaka hand.
Mitt namn ropas upp och jag kliver upp på pallen. Speakern undrar om jag jobbar på Scania. Så här långt hemifrån känner ingen till världens bästa löparklubb Scania Road Runners. Men nej, jag jobbar ju inte där.
Så föräras jag mitt livs första pokal. Och ett presentkort på Runners store. Och en coldzyme till samlingen.
Vilken grej!
Nu loppvilar jag lite. Nästa på tur är Åhus Trailrun 21 oktober.
