Sista passet på höstens Runacademy och SMHI vädervarnar. Snö hela dagen, blankis och övergång till ösregn lagom till kvällens pass. Jag väderflexar och byter kvällens pass mot lunchlöpning.

På lunchen snöar det förvisso ymnigt men snö är mindre blött än regn. Dessutom är snö roligt och jag slipper sätta mig i bilen på oklart underlag. Så istället för löpgrupp, intervaller och styrkeövningar blir det icebugs-premiär i min ensamhet. Gott så. Men dagen är inte slut ännu. Det har nämligen blivit december och av alla träningskalendrar som cirkulerar där ute har jag fastnat för två.

Den ena bjuder på armhävningar till Bring Sally up.
Den andra bjuder på kramp i hamstrings.

Sen blir det julkalender på teve och chokladkalender.
Precis som det ska vara när det blivit december!

Bytte några miljoner mot fyra tjocka nyckelknippor. Idag fick vi tillträde till vår lägenhet.

Förutom en plats att sova på ingår tillgång till gym, bastu och piskbalkong (!). Jag gissar att de kommer att utnyttjas i den ordningen.
Ett hemmagym att smita in i efter löprundorna alltså. Kanske är det det som krävs för att jag någon gång ska få mig en alldeles egen biceps.

Men piskbalkong alltså. Känns inte det lite 1948?

Jag är inte så lättrörd. Gråter aldrig på film, men ibland när jag inte får kaffe. Efter gårdagens löpning la Andreas upp detta:

Både jag och Fredrik blev rörda i ögonvrån. Så mycket roligheter löpningen skapar, så många trevliga människor man för träffa.

Och nej, vänner som råkar springa 42 kilometer istället för 30 växer sannerligen inte på träd. Inte heller sånna som gladeligen följer med och springer för Musikhjälpen klockan fem på morgonen. Utan att klaga. Eller sätter sig genomblöt på ett pågatåg för att det kändes svalkande att duscha utedusch precis innan tåget gick. Löparvänner är bra vänner. Därför ska man se till att inte göra sig av med dem man hittat. Även om man flyttar.

Att min blogg varit lärobok för Andreas och att jag har lyckats inspirera honom i hur han tänker kring träning, det känns fasen stort. Jag som bara springer för att jag älskar det. Och bloggar för att jag tycker det är kul. För dig med småbarn rekommenderar Andreas blogginläggen från 2011-2014. Skrivna i en tid då jag också pusslade, sprang till barnens träningar och utnyttjade alla tillfällen som gavs. Så in i arkiven och rota. Bilderna har förmodligen trillat bort längs vägen, men med lite fantasi kan ni nog föreställa er hur de såg ut. Typ likadana fast med snäppet mindre rynkor…

Men inspirationen är inte enväga. Några sandaler kommer han inte inspirera mig till, men alltså de där riktigt långa ultraloppen. En dag ska jag också!

Jag är expert på att hitta anledningar att springa. Och att lura med mig löparvänner. Idag behövdes bara 21 kilometer och löfte om kaffe och lussebulle för att få med dem på tåget. Plättlätt.

Vi är 11 glada löpare som samlas vid huset som snart ej längre är vårt. Redo att ta oss runt Kävlinge och Furulund. På de vägar som är mina standardstråk och som jag sista tiden liksom gjort allt för att undvika. Vägarna jag kan ut och in i sömnen. Men med rätt sällskap får rutinrundorna nytt liv och jag tänker inte en sekund på att jag faktiskt är ganska trött på de här cykelvägarna.

21 kilometer senare börjar det osa kaffe och farten går upp. Så som det alltid gör på slutet. Någon har till och med gett sista kilometern ett namn  – kaffekilometern!

Lite fika på det och allt är precis så där mysigt som jag ville. Avslappnat snicksnack med väldigt trevliga människor. Som jag inte på något sätt tänker släppa taget om bara för att jag flyttar 28 kilometer bort. Herregud, det är ju löpavstånd!

Anyway. Man kunde tro att det slutade där. Men inte.

Bagaren i sällskapet känner mig väl och har bakat semlor dagen till ära. Så när alla vännerna gått hem…. fortsätter kalaset!

Fikalöpning med sällskap alltså. En himla bra grej.