Benlöst

Jag fortsätter vila löparbenen men vill ändå röra på mig. Det är en svår kombo, om man inte hittar på upplägget själv. Alla gruppträningspass har en massa knäböj, upphopp och spring på stället. 

Så jag fejkar och byter ut. Kör lätta vikter på benböjen och byter upphopp mot dips.  Tar på BUS-tröjan som en förklaring på mitt udda beteende, men inser att just BUS kanske inte hör till allmänbildningen att känna till. Så de får tro att jag är udda och inte kan lyda instruktioner. Jag har ju varit udda förr, när jag körde en-arms-body-pump med brutet nyckelben.  Det är nog ingen som lyfter ett ögonbryn!

När får man springa igen sa ni?

Postloppsmåndag

Det har gått 32 timmar sedan jag klev av. Och  jag lider av postloppsmåndag. Därför ger jag er ett behind the scenes. Vad hände sen? När loppet var över och strålkastarna släckts? Jag säger att jag ”ger er”, fast mest är det nog en chans för mig att få älta det ett varv till…

Natten efter loppet bjuder i vanlig ordning på nästintill obefintlig sömn. Jag sitter uppe till 02.00 och skriver race report. För att jag är ivrig att berätta medan jag liksom kommer ihåg. Det resulterar i en race report som jag idag efter genomläsning har fått korrigera på galna stavfel och meningsbyggnadskatastrofer. Jag hoppas ni inte läste så noga…

Nåväl. Mellan 02 och 05 sover jag som en prinsessa. I tre timmar, innan huvudet går igång på högvarv. Jag kan inte sova. Måste kolla hur det går för dem som fortfarande är kvar i tävlingen. Och skriva ner det där talet till studenten…

En dag som borde spenderas i ryggläge spenderas istället i Köpenhamn. Fredrik ska tävla i orientering och det är min tur att vara support. Hans tävling är 3,5 km och drygt ett halvt BUS-varv. Jag slipper därmed både tända stormkök och smörja liniment. Och aprikoskräm verkar inte alls livsnödvändigt.

Däremot får jag gå. Till starten, ut på banan, till målet, restaurangen, kajhänget och kaffebaren. Jag samlar 17000 steg på min vilodag vilket är ungefär fyrdubbelt en vanlig arbetsdag. Vaderna känns därefter. Sprängfyllda.

Jag har svårt att slita mig från telefonen. Från sociala medier och alla bilder från loppet. Från uppdateringarna om hur många som är kvar varje varv, och spänningen att se vem som ska ta hem kalaset.

Jag läser andras race reports. Av människor som haft vett att vänta med att skriva till morgonen efter, och därmed besparat oss stavfelen och de bakåframvända meningarna.

Jag läser om publik som ställt ut vätskemuggar längs banan och inser att jag inte sett en enda mugg! Har jag sprungit fel? Eller bara i min egen värld? Eller är det alla andra som yrar…?

Jag uppdaterar Facebook en gång i kvarten i hopp om att några fancy bilder ska ha lagts upp. Från fotografen som var precis överallt. Tänk om jag som omväxling ser normal ut på någon av dem. Men fotografen har nog annat för sig på en söndag. Tävlingsledningen också. Lugn och fin Anna. Inte vara ivrig…

Men jag är inte bara ivrig. Jag är hungrig också. Trots kopiösa mängder aprikoskräm med grädde under loppet har jag nog inte täckt upp energibehovet för nära nio timmars effektiv löptid. Allt jag äter försvinner ut i rymden. Ge mig en elefant någon. Gärna en vegetarisk för att kompensera all fulkorv som slank ner. Fredrik som sprungit hela 3,5 km är inte hungrig alls. Hur tråkigt som helst.

Förutom  att vaderna känns fulla med blod efter den evighetslånga promenaden känns kroppen oväntat fräsch. Egentligen har jag mest ont i armen efter att ha burit en hutlöst tung solstol från tävlingsområdet till bilen. Lite stel i höger knäveck ska väl också erkännas, och ett skavsår orsakat av ett barr som smugit sig in under kompressionsstrumpan. I övrigt är jag ok. Jag har tamejtusan inte ens skavsår under sport-bh:n och slipper därmed det sedvanliga postlopps-svidet i duschen efteråt! Men det är klart, löpsuget är inte jättestort just idag.

Tur att det kommer fler dagar!

Medan jag vilar mina ben planerar jag för nästa äventyr. Var springer man roligast i Jönköping?

Race report: BUS 2018

Det blev en heldag i svettiga löparskor. Det blev toppar och dalar, aldrig kroppsligt men desto mer mentalt. Det blev mycket grädde…

Jag springer med Sarah de första varven. Det är roligt med sällskap och skönt att kunna snacka bort några kilometer. Fast jag är inte jättebäst på att prata och springa samtidigt. Plötsligt springer jag åt vänster vid en pil som med all önskvärd tydlighet pekar höger. Blir  mobbad av Sarah i åtminstone 3-4 varv till innan hon glömt min fadäs. Men varför göra som alla andra liksom?

Årets antiklimax alla kategorier är när vi når Lennys hus och inser att Lenny inte är hemma. Lenny var partyhöjaren förra året som varje varv sa ”vi ses om en timme”. Efter mitt sista varv i fjol sa han ”ses om ett år”, men det löftet håller han alltså inte. Och saknaden är stor. Hur ska jag nu överleva den knöliga gräsmattan som leder fram till hans hus? Banans i särklass värsta sträcka. Och vem ska jag nu lova ett varv till, och därmed tvinga ut mig själv på ytterligare en runda? En gullig dam ska det visa sig. Som varv efter varv står bakom ett staket och ser glad ut. Guldstjärna till henne!

Varje varv mäter 6,7 kilometer och starten går varje hel timme. Vi har ca 20 minuter till vårt förfogande mellan varven och här gäller det att prioritera. Mat eller ryggläge? Toabesök eller foamroller? Instagramuppdatera eller byta kläder. Jag fokuserar på maten och att fylla vätskeflaskan inför nästa varv, det är en lång dag och jag vill inte riskera vätske- eller energitorsk. Därför blir instakontot kanske inte lika spännande, men jag hoppas ni hade annat att roa er med. Typ fotboll.

Mandelmassan är favoritfödan de första varven. Innan jag upptäcker vattenmelonen! Alltså, har ni ätit något så gott någon gång? Men vem skar de små bitarna? Jag hade kunnat ta hela melonen i en tugga…

När vi kommer in för varvning blir vi manuellt avprickade. Funktionärstjejen som ansvarar för min fålla är den peppigaste och gladaste människa jag träffat på. Hon förtjänar all cred i världen. Efter att jag passerat henne är jag alltid redo för ett varv till. Tyvärr slutade hennes arbetsdag före min!

Redan efter ett par varv får jag slut på tankar. Vet liksom inte vad jag ska roa mig med när jag springer. Har hoppet ställt till att Sarah ska ha en sjukt massa roliga historier på lager, men hon presterar inte alls på den punkten. Inte jag heller för den delen.  Jag får roa mig med att sätta upp mål för varje varv. Ofta är det mat-mål men ibland chockerar jag med ett selfie-mål. Som när jag ska få ta en keps-selfie med Pernille som enligt egen utsago är fulast i världen i keps. Precis som jag. Fast jag tycker Pernille är  fotomodellsnygg i jämförelse…

I vanlig ordning springer jag aldrig i kepsen, trots den gassande solen, men den får tjäna som maskot. Eller nått.

Efter varv sex är nästa stora happening. Då ska jag få ta på mig Sverigelinnet och hjälpa Sverige till den fotbollsvinst som aldrig blev. En raggartvätt i en kran, lite deo och ett nytvättat linne – och jag känner mig fräschast i stan. Shortsen får hänga med lite till, jag orkar inte tänka ut hur man byter dem utan skapa rumpchock eller ramla omkull.

Det är inte bara jag och Sarah som svidat om inför klockan-16-starten. Då resten av Sverige sitter bänkade framför fotbollen och äter chips. Nästan hela startfältet lyser i gult. Det är en mäktig känsla. Till tonerna av ”När vi gräver guld i USA” ger vi oss av. Det är många som har hörlurarna inpluggade och vi hörlurslösa får snällt studera kroppsspråk för att lista ut hur det går i matchen. De två varv som följer är folktomma längs banan. Inte en själ är ute och hejar. Jag längtar till fotbollen är slut och hoppas att några överförfriskade fotbollsfans ska komma ut och fylla Trelleborg med lite liv igen. Jag behöver inte vänta jättelänge!

Plötsligt börjar klockans batteri visa oroväckande låga nivåer men det krävs ett par varv innan jag lyckas reda ut var jag packat min powerbank. Och i mitt försök att hitta den lyckas jag försnilla vattenflaskan jag har med mig ut på alla varv. Jag lyckas dessutom sno Sarahs för att jag tror att den är min, trots att den ligger på hennes hög med saker. Hjärndödheten har gjort sitt intåg och Fredrik är efterlängtad. Jag behöver någon som håller ordning på mig nu.  Speciellt som jag precis sprungit iväg med min sprillans nya mobil skrotandes helt öppet på gräset. Tur att löpare är ärliga varelser!

Fredrik kommer som tur är någon timme tidigare än tänkt och jag är glad att få tillbaka supporten. Jag hade nog inte rett ut fler varv, och framför allt hade jag aldrig fått av mig kompressionsstrumporna som nu börjar kännas aningen ofräscha.  Det tar nästan hela vilan för honom att få av dem och sätta på nya. Själv ligger jag dubbelvikt i mellangärdeskramp och försöker äta aprikoskräm samtidigt.  Av lukten av mina blöta löparstrumpor dör han nästan odör-döden, men jag är glad att han överlever. Annars hade jag aldrig fått chansen att upptäcka VAD som är lösningen på alla problem. Det skulle ta till varv 12…

Men först ska jag igenom min största dipp. Den kommer på varv 10 och 11. Även fast tävlingsledare Marcus lovar att just varv tio är det bästa. Så som han säger precis varenda varv.  Det ÄR inte mitt bästa. Jag undrar vad jag gör där, när madrassen i tältet var så himla mycket skönare. Kroppen är helt ok, men huvudet har intagit nattläge. Jag är trött. Trött som i sov-trött. Jag hade mycket hellre legat kvar på madrassen och sett de övriga springa. Men på något vis hittar jag mig själv på startlinjen i alla fall.  Med minsta möjliga marginal, bara 15 sekunder innan startskottet.

Båda varven tar en evighet vardera. Så känns det i alla fall. Och jag har ingen roligare underhållning än att räkna mina steg mellan kilometermarkeringarna. Kommer av mig på 27. Börjar om. Efter varv 11 (73 km)  är jag beredd att kliva av. Det är då Fredrik tar till det tunga artilleriet och gör en ”cappuccino” till mig. Den består av kaffe från serveringen och värmd iKaffe. Havremjölken har han sedan skakat till ett skum, som man med nöd och näppe ser på en sämre Portugisisk kaffebar. Men det är den godaste cappuccinon jag druckit. Någonsin. Dessutom visar den sig vara raketbränsle av rang.

Varv 12 som ska bli mitt sista är det lättaste på hela dagen. Det går inte fort i faktisk tid men känslan är att jag svävar. Att jag är en traktor som aldrig vill sluta mala. Vid kilometer 3 börjar jag dessutom snickra på ett tal till dotterns student. Med ETT års framförhållning. Det resulterar i ett grymt tal och att jag plötsligt befinner mig på varvets sista skälvande meter, utan att jag ens märkte hur jag kom dit. Och då har jag gråtit en skvätt för att jag blev så rörd över talet jag precis sprang ihop.

När jag kommer i mål känner jag mig tvungen att berätta för hela världen vilket plättlätt varv det var. Jag är helt speedad. Det finns till och med en skylt gjord för sånna som jag.

Här skulle jag sluta. Men med den grymmaste känslan i kroppen bestämmer jag mig för att ta ETT varv till. För att slå förra årets resultat och komma hem med 87 friska kilometer till samlingen. För säkerhets skull ber jag Fredrik om en ”cappuccino” till. När jag ger mig av frågar jag om det är någon som vill ha ett tal skrivet till sig, men ingen nappar. Jag måste ha en ny strategi.

Men jag behöver ingen strategi, för mina cappuccinospeedade ben går som klockan. Jag njuter av dagens sista ljus och känslan av maskinen som åter kickat in. Varv 13 blir mitt sista. Pannlampan är på men lyser dåligt. Det är fortfarande halvljust ute men i skogspartierna är det riktigt mörkt. Är rädd för att snubbla på en rot och undrar varför jag fick en skrutt-lampa när hela huset är fullt av orienteringslampor som kan lysa upp ett halvt jordklot.

Vi är bara fyra som kliver av efter varv tretton. Är vi loosers? Och alla andra sånna coolingar som ska springa till frukost and beyond? Jag har minst två varv till i kroppen, men väljer återigen att hoppa av med känslan på topp. Precis som förra året. Natten lockar mig inte. Sängen gör.

Men när två unga killar frågar mig varför jag slutar när det går så lätt, har jag svårt att motivera mig. Det låter ju jättekonstigt när jag hör mina ord. Kroppen är oförskämt pigg, jag är glad, livet leker, men nu ska jag gå hem. För att det är mörkt och dags att sova…

Men jag ångrar mig inte. Att sluta på topp är underbart.

Det blev en sjukt rolig dag. Många löparkändisar, många samtal, mycket tjuvlyssnande, och mycket mat. Och aprikoskrämen och grädden var precis lika god som förra året.

Ett stort tack till Sweden Runners, Marcus och Petra, för att ni fixar detta roliga. För att vi får campa på en fotbollsplan i Trelleborg och springa runt runt när resten av Sverige tittar på fotboll. Ni är grymma, funktionärerna är grymma, till och med vädret var grymt. Ses igen om ett år. Med eller utan Lenny.

Min egen support

Det jag är mest nervös för inför i morgon är hur jag ska klara mig själv i pauserna. Utan supporter-Fredrik som fixar allt. Jag vet ju hur hjärndöd jag brukar bli när jag avverkat några mil och enklaste uppgift kan liksom bli mig övermäktig. Och man har ju inte många minuter på sig i pauserna att vara trögtänkt på.

Att hitta ett linne i en väska, kan vara precis hur svårt som helst och ta flera minuter. Att bestämma vad man ska äta likaså. Bara att öppna en skruvkork kan kräva en Einstein och var ska man egentligen slänga skräpet?

Förra året skrev jag ett kilometerlångt tack till Fredrik för att jag tyckte han var så bäst. Det är nog det största cred han någonsin fått på den här bloggen. I år får jag credda mig själv om det går vägen. Om jag inte spiller aprikoskräm i skon och blandar sportdryck i chipsen.

Men jag har Sarah i samma tält. Och kanske kan hon påminna mig att ladda klockan i utbyte mot att hon får smaka av min aprikoskräm. Kanske kan hon ta ett foto så jag kan uppdatera instagram mellan varven. Andreas kommer också vara på plats och heja. Fast jag vågar nog inte be någon av dem att dra av mina kompressionsstrumpor! Lite allmänt hyfs får man ju ha.  Men att köra och hämta en cappuccino….  undrar vad det kostar!

Vill ni följa min framfart i morgon är det på instagram det händer. @annanystedt heter jag där!

SM 100 km från kanten

Åker till Helsingborg för att insupa löparfeeling. Det är SM i 100 km löpning och jag ska stå bredvid. Vila löparbenen inför lördag. 

Frida SödermarkI planeringen ingår sol, glass och kanske ett dopp mellan hejar-insatserna. Banan går ett stenkast från vattnet och det känns liksom logiskt så. Om det inte vore för att den 25-gradiga högsommaren plötsligt trycker på paus och slänger in lite höstvindar i stället. Jag fryser som en gnu och tänker att det hade varit skönare att springa…

Jag står i varvningen och ser samma löpare komma och gå. Ansiktsuttryck ändras från glädje till sorg, och tillbaka igen. Steglängder blir kortare och kortare. Bröstvårtor tejpas.

Tidigt står det klart att killen i den polkagrisrandiga tröjan kommer att ta hem det här. Linus heter han och ser oförskämt pigg ut hela tiden. Han ser liksom likadan ut efter åttonde milen som efter första, och kilometertiderna tickar på kring 4:10. Själv börjar jag bli trött i benen av att stå upp så länge…

På damsidan sätter Frida Södermark ner skåpet redan från start och tuffar på som en traktor bland de snabba killarna. Men gladast på banan är Helsingborgs egna Lotta som skiner ikapp med solen och river ner folkets jubel varje gång hon varvar.

Det är en fröjd att se, och det börjar rycka lite i benmusklerna. Löparglädje kan vara det bästa som finns och vem vill inte uppleva den, istället för att stå här och frysa liksom?!  Tänk om jag varit där, på andra sidan avspärrningarna. Om det var jag som fick folkets jubel, och en hönökaka med smör. Funderar en sekund om det är normalt att bli avis på folk som springer 10 mil, men tänker att det förmodligen inte är så.

På lördag är det min tur. Då är det jag som ska få bli trött. Uppleva ups & downs, runner’s high och low. Jag kommer avsky grästuvorna, älska pauserna, njuta längs havet och svära över rötter. Jag kommer att älska mandelmassan för att sedan hata den. Jag kommer bli glad av fotboll på storbilds-teve och sentimental av hejaropen. Det kommer göra ont och det kommer att gå över. Och på gräsmattan kommer folk sitta och ha picknick. Några nöjda med att vara just där, och någon kanske lite avis på oss som springer.

Men en sak är säker. Jag kommer älska värmen. Mulet och snålblåst är inte min grej.