Spring dreams 2018

Höll på skriva ”race report” i rubriken, men något race har det ju inte varit. Bara en sjukt härlig löpardag. Så det blir en rapport. Utan race.
 
Premiären av Spring dreams överträffar alla mina förväntningar och jag kommer hem så fulltankad av inspiration att jag inte kan sitta still. Dagen avslutas därför på ett mycket märkligt vis. Men vi tar det från början.

Kommer till Baltiska hallen strax efter halv tio och möts av förvirrade människor och utställare som håller på att sätta upp sina skyltar. Men vi hittar liksom ingen välkomst-kommitté. Ingen som bockar av oss och visar vägen in i lokalen. Vi lyckas hitta in i alla fall och plockar på oss av gottesakerna som bjuds. BG Nilensjö inleder dagen på sitt allra hurtfriskaste sätt och budskapet är tydligt: det här kommer att bli en grym dag.

Föreläsarna är intressanta och alla har olika historier att berätta. Vissa fokuserar på prestation, andra på upplevelser. Alla är trevliga att lyssna på men det är vissa som skapar extra mycket ståpäls. Får mig att börja spåna på galna idéer och upptåg.

Jan Haak som sprungit genom hela Sverige skapar såklart en litet sug efter ett sånt äventyr. När han pratar om löpning i Norrland, mellan Lycksele och Arvidsjaur, vaknar norrlänningen i mig. Jag vill springa i norr.

Efter lunch är det dags för Johan Steene . Trots tidpunkten finns det ingen paltkoma i världen som gör sig besvär. Vilken talare, vilken grym inspiration. Jag sitter med ett leende från öra till öra i över 45 minuter. En skön prick med skön humor. Och som fängslar fullständigt med sina äventyr. Jag hade kunnat lyssna på honom tills öronen trillade av. Killen som springer 15 mil de veckor han inte tränar…

Att kliva upp på scenen efter Johan kan inte vara den tacksammaste uppgiften och det är Mimmi Kotka som får det ödet på sin lott. Ingen kunde göra det bättre. Hon är som en frisk fläkt i församlingen.  Hon klev av ekorrhjul och ett vanligt liv för att leva sin dröm. När hon visar sina springmiljöer får man lust att sälja sin kontorsstol och göra likadant. Alltså franska berg, det vattnas lite.

Jag sitter och fastnar på citat och formuleringar. Sånna där klokskaper som dyker upp under dagen som jag tänker att jag ska dela med mig av, Men när klockan har passerat 21 har hjärnan checkat ut. Jag kommer inte ihåg. Jag hoppas nervkopplingarna återkommer i morgon så ni kan få del av den inspiration jag tankats med idag.

Vi bestämmer oss för att hoppa över löppasset som ligger sist på schemat, då mitt sällskap (och taxidriver) behöver åka hem. Men inspirerad till tänderna hade det ändå varit skönt att komma ut en sväng. Jag vet att om jag går innanför dörren hemma, kommer jag aldrig att komma ut…

I morgondagens inlägg får du ta del av den kreativa lösningen.

Så länge. Tack Spring Dreams för idag. Jag är fulltankad. Min söndag kunde inte blivit bättre.

Att leverera när man inte tror det går

Ibland har man förutsättningarna emot sig, och det är minst sagt en underdrift att jag hade ågren när jag satt på golvet mitt i natten för att försöka slänga ihop ett bra pass att ersätta förkylda Camillas del med,  på dagens tre timmar långa maratonspinning. Jag rotade i arkiven och försökte bena ut hur upplägget var tänkt. Mina kråkfötter och minnesanteckningar är inte alltid lika självklara fyra år senare…

Jag har lätt panik när jag kör till gymmet, men vet att jag brukar reda ut det när jag väl får på mig headsetet och musiken är igång. Jag har hållit spinningklasser i 13 år och andra klasser långt längre än så. Jag litar på att en god portion rutin ska fixa biffen.

Folket är glada när jag kommer. De uppmuntrar mig när berättar om min kaos-uppladdning. De lovar att de ska stå ut med mig i tre timmar fast jag tror att de kommer att tråka ihjäl när ingen plockar mig hur sadeln med jämna mellanrum.Och någonstans blir jag pepp igen.

Jag får feeling av musiken till mitt fyra år gamla distanspass. Jag taggas av att lotta ut Nocco till folk fast jag aldrig skulle ta det i min mun. Jag skickar en krya-på-dig-film från passet till den borttappade instruktören, och tar det som en cliffhanger till nästa paus att se hennes svar.

Alltså jag roar mig själv ganska bra och har egentligen inga dippar under de tre timmar vi håller på.

Vad anbelangar den övriga befolkningen i salen vet jag inte, men jag hoppas jag fick godkänt. En sten släppte i alla fall. Nu är det helg.

 

Oflyt i förberedelserna

Det sägs att jag ska hålla 3 timmar spinning i morgon. Själv.

I ursprungsplanen är vi två som ska dela på passet men min partner in crime har blivit sjuk. Jag är i Stockholm och har begränsad möjlighet att sno ihop något att ersätta hennes del med…

Jag ska enligt tidtabell vara hemma klockan 22 men en mycket oläglig combo av signalfel och spårspring försenar hemkomsten med 80 minuter. Om jag inte missar anslutningen från Lund…

Någon frågade mig i förra veckan hur man skulle förbereda sig på passet?

Jag borde kanske också funderat på det… ‏

(Blir det mot förmodan inte pannkaka av passet ska jag fira med pannkaka på Koppi i Helsingborg. Pannkaka som pannkaka liksom. Om ni undrade över bildvalet…)

Långpass med fart. Och beredskap att hoppa i diket

Stoppa pressarna, jag har sprungit ett pass med fart…

Vet inte vad som flög i mig men plötsligt blev jag sugen på mitt favoritpass från Portugal, vi snackar långpass med inslag av fartökningar.

10 + 20 minuter i marafart
15 minuter i marafart minus 10 s/km
10 minuter i marafart minus 20 s/km
5 minuter fri fart

Men idag är det inte fartökningarna som är utmaningen. Det är vädret. Med smäll-tät dimma ser jag typ 20 meter framför mig,  och hinner springa vilse på min egen uppfart innan jag kommer ut på rundan. Springer på mindre vägar och undrar hur nära bilarna måste vara för att se mig. Med tanke på hur sent de väjer, inser jag att jag inte syns alls. Springer med ständig beredskap att hoppa i diket.

Mot mörker finns reflexväst, men vad gör man för att synas i dimma? Någon som vet något smart? Vill ju inte bli pannkaka.

 

Decemberdvala not so much

Jag tänker att december är en månad då löpningen liksom går på sparlåga. Inga lopp, inga äventyrslöpningar, inga fikalöpningar. Det var innan jag tittade i min kalender över saker jag vill göra.

I december vill jag:

8:e – Tomtar finns även i Danmark. Stora julelöbet måste ju bara testas. 47 km mellan Helsingör och Köpenhamn. Undrar om danska tomtar äter wienerbröd med chokoläääde på vägen?

11:e – Luciaspringa med glögg och pepparkakor. Jag gillar egentligen varken glögg eller pepparkakor men det hör liksom till. Men man kanske kan ta med sig lite varm havremjölk och croissanter och äta i smyg….

15:e – Springa för musikhjälpen. Det lutar åt två timmar mellan klockan 05-07. Om någon undrar över den illa valda tiden så är det för att hinna dricka cappuccino innan spinningen börjar klockan 09.30. Inga frågor på den please.

16:e – Tomtelöpning i Malmö. Det har ju blivit en tradition. Och jag måste ju använda tomtedräkten jag köpte så den blir värd sina pengar. Så här kul hade jag förra året. Och det vill jag ha igen.

24:e – Julafton. Riktiga löpare ni vet… Klart jag springer på julafton. Var och hur vet inte ens tomten.

31:a – Nyårsafton. Springa ut det gamla med stil. Frågan är om det ska göras i Danmark för att få lite distans, i Malmö för att slippa distans i bilen och i benen, eller rent av i Kävlinge.

Anyway. Har man löparsug går man inte lottlös i december. Så får man återhämta sig nästa år….