Det börjar bli en tradition med Skåneleden-löpning på fredagseftermiddagarna. En typiskt bra tradition.
Etapp: 9 Landskrona-Järavallen (avviker från Saxtorpsjöarna mot busshållplats).
Hur: Bil till busshållplats Löddeköpinge Davidslid. Buss 138 till Landskrona Skepparbron. Och löpning tillbaka. Sista biten fram till Järavallens etappslut har vi tagit tidigare.
Svårighetsgrad: lätt. Med undantaget av utsvävningen ut i träskmark efter Häljarp. Vi fick improvisera lite pga oframkomlighet och Alsumpsskogen i allt för färskt minne.
Vi hoppar av i Landskrona och får skynda oss att ta en bild på solnedgången innan det blir beckmörkt. Nackdelen med vår nya fredagskvällstradition är att vi missar solljuset, men så länge vi väljer stjärnklara kvällar går det faktiskt ingen nöd. Det är är faktiskt riktigt mysigt därute.
Det är lite lurigt att hitta ut ur Landskrona. Precis som förra helgen. Medelålders ögon i kvällsmörker är inte världsbäst på att lokalisera orange fyrkanter på slumpmässigt utvalda lyktstolpar. Vi hittar ut ur stan även om vägen inte nödvändigtvis är helt rätt och tar oss an den långa asfaltrakan mot Häljarp. Intryckta mellan bilväg och industriområde.
Hade jag vandrat hade jag kanske inte njutit av den här biten men som sann asfaltlöpare mår jag ganska gott här. Med vinden i ryggen flyger jag fram och Fredrik får säga åt mig att dra åt bromsen lite. I terrängen som väntar lite längre fram är rollerna omvända…
Efter Häljarp viker leden in i ett skogsområde, eller VÅTMARKSOMRÅDE som står på skylten vi ser när vi vänt upp därifrån. Vi kan nämligen inte fortsätta här. Det är översvämmat och blött. Hade jag varit ensam hade jag fortsatt ändå. Jag har liksom problem med att avvika från planer….
Men Fredrik övertygar mig om att dagens etapp räknas i alla fall. Även om jag med all sannolikhet kommer att springa om den i vår. I smyg.
Vi improviserar oss fram genom bostadsområden och skolgårdar innan vi når Saxtorpsskogen. Här är det beckmörkt och vi springer med halvdåliga lampor. Vet inte varför vi springer med lamporna Fredrik använder när han grillar när hela huset är fullt med lampor som hade lyst upp hela vägen till Tyskland. Men nu är det så. Och vi ser inte många centimeter fram.
Jag trippar fram för att inte trampa fel. Tänker på alla läskiga djur som står och hånler vid sidan om. Utan att jag ser dem. Drömmer om gatljus och julgransbelysning, och innan något större vildsvin hunnit sätta tänderna i mina vader är vi framme i civilisationen igen.
15 kilometer rakt hem till fredagspastan. En bra tradititon!
