Festen hade vi redan i lördags, i klänning inköpt på Sellpy. Men själva bröllopsdagen infaller idag, och utan att vi riktigt fattat vad som hände har vi nu varit gifta i 25 år.

Det firar vi på Lofoten, och så klart följde den riktiga brudklänningen med. För den 1 juli varje år ska den på. Oavsett var i världen jag råkar befinna mig!

Jag lät AI förklara fenomenet Formkollen och här är svaret:

Jag testar alltså formar. Och dess lämplighet. Eller så ljög AI nu igen….

Anyway. Dags att testa om formen från år 2000 består.  Och efter ett halvår av bristfällig löpning är det mer spännande än vanligt att se om klänningen fortfarande passar.

Men jo. Det gör den:

Vad gäller passformen på Fredriks högtidsdräkt svävar vi ännu i ovisshet. Den fick helt enkelt inte plats i väskan. Jag fick prioritera två iKaffe. För utan mina dagliga cappuccinosar på havremjölk hade risken varit stor att det inte blev fler bröllopsdagar….

För dig som missat min årliga tradition, här hittar du ett urval av tidigare formkollar:

Två  veckor efter Broloppet hade turen kommit till Brölloppet, och det stora firandet av vår 25-åriga bröllopsdag. Och låt oss säga så här. Ska du fira silverbröllop, please tryck copy paste. För alltså, det blir inte bättre!

Vi ska springa tre rundor som naturligtvis summerar till 25 K . Rundorna är döpta enligt tema: Bröllopsmarschen, Vigseln och Festen. Allt för den rätta stämningen.

I god tid innan Bröllopsmarschen samlas vi för bubbel och jordgubbar. Jag har shoppat loss på en springvänlig ”brudklänning” för 81 kronor på Sellpy och Fredrik har hittat en snoffsig t-shirt med tryckt smoking, skjorta och fluga. Han ska så klart gubbgnälla lite över att det inte är funktionsmaterial, men vad vet han om att springa i KLÄNNING?

En av bröllopsgästerna levererar en AJABAJA-brudbukett, tjuvplockad på vägen, som får följa med under alla rundor och sprida rätt feeling längs Malmös gator. Vi är redo. Let’s do this.

Vi slingrar oss genom Pildammsparken på nästan alla stigar som går att uppbringa. Men viktigast av allt: på Kärleksstigen! Jag springer längst fram och försöker hitta vägen. Det går så där. Någon påpekar att jag är ovanligt tyst, men hallå, jag kan inte hitta och prata samtidigt! Jag kan inte ens hitta när jag är tyst. Tur att Fredrik finns någonstans längre bra och kan skrika till med bestämd röst när jag sätter av åt fel håll med brudbuketten i högsta hugg.

Eftersom både brud och brudgum fightats med skador har vi lånat en lådcykel till andra rundan. Den är pimpad enligt konstens alla regler, och utrustad med högtalare. Vi cruisar ner mot havet med ett löpande brudfölje som är långt mycket längre än originalet för 25 år sen. Brudgummen väljer att förvirra hela följet med att ta rundan baklänges, trots protester nere från lådan. Man slutar inte med att vara Besserwisser bara för att man varit gift i 25 år!

Anyway. Partyfeelingen är på topp på cykeln och för en som aldrig åkt lådcykel förr är detta som värsta bästa Liseberg. Sen kommer den. Låten. Boten Anna. Partyfeelingen går överstyr. Bruden slänger sig ur lådan och börjar springa. I glädje och eufori. Och den äldre dottern ser sin chans. Hoppar i lådan och gör sig hemmastadd. Den platsen ser man aldrig mer igen….

Men foten samarbetar och klarar biffen galant. När vi kommer in i Bröllopsområdet efter andra rundan är paniken ett faktum. Det har stormat lokalt på vår gård och tältet har tydligen både lyft och vält. Svärföräldrarna tampas med vädrets makter medan chipsen yr i kastvindarna. Men det är bara den första utmaningen för markpersonalen. För när vi ger oss i väg på tredje rundan ska bröllopstårtan monteras. Och det ska visa sig vara snäppet klurigare än tänkt…

Tredje rundan går genom city, för att Kärleksgatan råkar ligga just där. Jag tänker att döttrarna ska skämmas ögonen ur sig men de visar i alla fall inget. Människor vi passerar, hejar, skrattar, surar och låtsas som ingenting. Precis som folk i allmänhet. Vissa är glada till sin natur och andra upprörs över att under två sekunder behöver gå till sidan eller stanna.  Jag blundar för surisarna och vinkar åt de andra med min brudbukett, som nu börjar likna en vissen sopkvast.

Vi snoffsar genom några varv runt tältet. 25 år kan ju inte landa på 24,5 kilometer. Det hade ju varit fail. Men för mig som tjuvåkt lådcykel är det ändå inte jämnt, så det kvittar. Men 22,5 får duga denna gång. Ändå typ längd rekord för denna fot i år.

I mål väntar pizzaslajsar från den lokala pizzerian, men den utlovade tårtan lyser med sin frånvaro. Tiden går och enligt rapport är svärfar högröd i ansiktet i sin tårtmonteringsverkstad. Men till sist kommer den. Levererad av världens bästa döttrar. Men originalbrudparet på toppen.

Sen återstår det svåraste. Hur man äter bröllopstårta enligt konstens alla regler. Dottern som ska gifta sig nästa år har koll och instruerar allt om armkrokar men gamla hundar fattar inte så lätt. Ska vi mata varandra eller äta själv?  Det blir nog inte enligt regelboken men den satt fint ändå.  Fredrik som tror att vi ska få två av tre tårtor över uppmuntrar till tårtfrossa,  och på den punkten sköter sig löparna väl.  Vi slipper därmed äta tårtrester hela veckan!

Men än är det inte slut. Brudbuketten ska kastas. Och enligt plan är det äldsta dottern som ska fånga. Ingen av oss har begåvats med bollsinne så det är blir det tuffaste momentet på hela dagen. Jag kastar. Och håller andan. Av erfarenhet av diverse kubbspel vet jag att buketten nu kan finnas framför mig, på en balkong eller snart landa i mitt eget huvud.

Jag ser inte hur det går till. Hur den yngre dottern behöver ducka och slänga sig till sidan för att ge den äldre möjlighet att fånga. Men hon gör det. Och vi ska få gå på bröllop nästa år. Troligtvis helt utan löpning inblandat!

När gästerna gått hem och hallen är full av sopor och disk är jag glad i själen. För att jag har så många löparvänner. För alla fina presenter vi fick. För alla samtal. Och för att mina barn accepterar sitt öde, hänger med, springer och fångar buketter.

Av alla sätt att fira var detta det bästa. TACK alla inblandade!

Det skulle vara något unikt. En hejdundrandens fest. Europas enda halvmara mellan två länder. Ett 25-årsjubileum av den bro jag faktiskt kommer ihåg när den inte fanns. Jag var i storform när jag anmälde mig och efter 6 månader skada, not so much storform längre. Så här utvecklade sig kalaset…

06:35. Vi kliver på tåget på Malmö Central. Två hållplatser tidigare än Hyllie, där de officiella transporterna går ifrån. Bara för att slippa kaoset vi befarar ska uppstå. Inget kan ha varit klokare. Vi kommer på tåget och får sittplats. Anländer till Kastrup i god tid och avklarar dubbla toalettbesök och en kaffe på Espresso House däremellan. Blir tipsad i kaffekön om Metron som stannar precis utanför starten, och lyckligtvis är också den helt tom i arla morgonstund. Så här långt har vi inte ens märkt vilket extremt stort evenemang vi är på väg att vara med i. Men det ska komma att ändras.

I startområdet hinner vi med ett första toabesök utan kö, och väskeinlämningen går på ett tjillenix trots varningar om långa köer. Minglar runt, käkar frukost part 2 och ska bara avklara det där sista bajamajabesöket när vi inser att kön är 200 meter lång.  Det här är den första av dagens kö-bonanza. Men än är humöret på topp!

10:00. På plats i startfållan. Står och velar om jag ska följa ballong, men kan inte bestämma mig för vilken. Har ingen aning om min status, men märker att jag i mitt resonerande liksom glömmer bort att jag är skadad och inte sprungit ett fartpass på 6 månader. Jag tror av någon anledning att allt är som vanligt. Vilket det såklart inte är. Tur ändå att jag tappar alla farthållare långt innan start och inte råkar glida med någon supersnabbt gäng…

Tiden går. Efter typ jättelänge börjar vi gå i långsam takt. Det är visst mer än en kilometer som ska avverkas till startlinjen. Solen gassar. Så tar allt stopp. Vi står vid en portal som inte är startportal och väntar.  Folk tar skydd i skuggan men jag härdar ut. Jag gillar ju värme. Men fotsvetten som alstras börjar lossa tejpen på min fot. Det börjar glappa när jag går. Jag ser två tusen blåsor för min inre syn, men vågar inte ta av den. I fall starten skulle gå. Men när går den egenligen? Efter 28 minuter kommer vi iväg. Jag är fortfarande laddad. Det ska bli kul det här.

Första kilometrarna till tunneln flyter på. Peppig publik och glada löpare. Jag är törstig efter den evighetslånga väntan i starten och slänger mig över vattnet vid första kontrollen. Där klockan visar 3 kilometer men kilometermarkeringen bara 2…

Vid ingången till tunneln spelas Hooked on a feeling på hög nivå. Partystämningen är på topp och benen rullar på i det härliga medlutet mot havets djup. Vid 5 kilometersmarkeringen  visar min klocka 6 km och förvirringen är total. Frågar någon bredvid mig som förklarar att det är nog är Danska kilometrar…. Det finns ändå något i mitt resultat på km 5-10 som tyder på att de satt skylten fel!

Och felen fortsätter. För efter 6 km kommer plötsligt 8 km och jag håller på att missa vätskan som ska finnas där.  Bara 200 meter senare dyker 7 km upp och nu undrar jag hur svårt det egentligen kan vara att räkna och ställa ut skyltar? Anyway. Siffror i alla ära men det är värmen som är värst.

Jag svettas som en skållad råtta och det rinner floder från pannan in i ögonen. Högst på önskelistan är något att torka med men det har jag såklart inte. Det är bara att blinka järnet och hoppas det löser sig utan att tappa några linser.

Springer på. Ser ljuset. Det börjar gå uppför men det gör inget. Inte än. Jag vill bara ut. Känna lite fläkt och torka en smula i ansiktet. Den första luften som möter mig på andra sidan tunneln är det ljuvaste andetag jag någonsin tagit. Men sen kunde det gärna sluta blåsa!

Nu är det rak motvind nästan hela resterande resa. Det tar liksom emot, men försöker kämpa mig fram. Tittar inte på någon klocka utan går på känsla. Stannar och tar några bilder på bron, tappar lite gels, springer tillbaka och hämtar. Smajlar för fotografer och vinkar åt de tutande bilarna som står i kö i andra körfältet.

Hoppar över vätskan vid 11 kilometer bara för att inse att de glömt den utlovade vätskestationen vid 15 km. 10 kilometer utan vätska i 25 grader visste var det tog och jag slänger mig över vattntet när det äntligen dyker upp strax innan 18 kilometer,

På andra sidan bron slutar äntligen vinden. Men då slutar även låren. Känner en begynnande kramp på båda framsidorna, något som jag aldrig någonsin varit med om. Vågar inte trycka på utan avslutar beskedligt sista biten mot mål. Här möter vi publik för första gången på länge och det är underbart att höra hejaropen, musiken och peppen.  Passerar två portaler innan det är dags för själva målportalen där jag äntligen får den efterlängtade medaljen runt halsen.

Tiden blir 1:40:53 och jag är supernöjd. För att jag sprang snabbare än vad Garmin trodde att jag kunde. Men framför allt för att foten inte gjorde ont!

Men det är inte slut där. Det är nämligen nu äventyret börjar.

Det finns inget internet. Ingen mobiltäckning. Det är omöjligt att hitta varandra. Vi irrar runt i evigheter för att samla skocken. Och sen är det dags att hämta väskan!

Kön ser inte oändlig ut men inget händer. Vi har startnummer som börjar på 7700 och ingen verkar ha ansvar för just de väskorna. 7800-ansvarig ropar ut deras väskor som om det vore Bingo, oavsett om personen i fråga befinner sig i området eller inte. 7600- ansvarig slänger ner alla väskor på marken. Men vi nånstans däremellan är det ingen som bryr sig om. Till slut får dottern nog, går förbi avspärrningarna och letar rätt på våra väskor. Tur det finns tuffingar i familjen!

Andra dottern har en senare starttid och blir den första i familjen som någonsin behövt köa för att komma över en mållinje. I 10-15 minuter promenerar hon fram mot mål i någon form av antiklimax-målgång.

När man sen börjar bli hungrig är det bara att inse att köerna till foodtrucksen är oändliga och sedan även köerna till shuttlebussarna. Det är ett slitet gäng som till fots börjar ta sig de 10 kilometrarna mot stan. Hittar ett öppet café längs vägen och köper den godaste macka of all times. Den äter vi sittandes på en trottoar mellan två bilar och ingen orkar bry sig.

Lite senare tar vi en buss åt fel håll för att vara först på bussen när den vänder, och därmed kunna åka förbi alla som står och väntar längs vägen. Det funkar bra. Tills chauffören säger att vi måste gå av för att han ska ladda bussen….

11,5 timme efter vi åkte hemifrån är vi hemma igen. Mer trötta av hemfärden än av själva loppet.

Men ändå. Jag var en av 40000 som sprang över bron idag. Det var coolt. Tills jag kom i mål.