Jag har hamnat bland likasinnade. Sånna som inte bara gillar löpning utan även känner en viss dragning till semlor. Och det har bubblat i luften, borde vi inte anordna en semmellöpning?

Plötsligt går semmelsäsongen mot sitt slut och det blir bråttom, spontant och snabbt fixat. Ett evenemang, lagom många inbjudna. Vi kör. 15 kilometeter med tre semmelstopp. Naturligtvis noga utvalda: Farina, Bullarbyn och Bageri Baka. Förra årets favorit, årets favorit och en nykomling.

För att få in veckans långpass kör jag en 10 kilometers uppvärmning innan samlingen. Det är slaskigt extra allt och jag har en simbassäng i varje sko. Fredrik har skapat tre nästan helt fyrkantiga rundor för att jag ska hitta, men det känns ändå skönt att han är med och håller vägvisningen. Tills hans knä börjar strula och han behöver hoppa av. Och då har jag ju inte  läst in rundan i klockan. Tur att gänget är självgående och de flesta av någon anledning besökt Malmös bästa semmelhak sedan tidigare…

Vi hittar dit. Och möts av skylten: SEMLOR FRÅN KLOCKAN 11:00. Och dit är det 24 evighetslånga minuter. Hade arrangören verkligen inte koll på detta? Neeej. My bad. Som tur är ligger nästa semmelställe bara 750 meter bort. Vi stuvar om, tänker nytt och tar närmsta vägen dit.

Det blir på Bullarbyn vi får vår första semla. Då har jag sprungit 15 kilometer och är faktiskt lite hungrig. För första och enda gången idag….

Semlan är perfekt. Jag blir lycklig i själen. Vi har tänkt ta en halv semla på varje stopp, men Fredrik som anslutit på cykel får se sin halva förvandlas till en fjärdedel. Bullarbyn alltså. För god för att snåla med.

Next stopp Farina. Via omväg. Katarina tar kommando, jag lallar efter. Hopplöst bortkollrad i kvarter jag aldrig brukar springa i. Vattnet i skorna som precis börjat bli kroppstempererat byts ut mot nytt nollgradigt. Det isar mellan tårna och jag tänker på alla nya blåsor jag kommer att få. Men värt ändå.

Farina stoltserar med en toalett och ingen lyckligare än jag. Tre rundor mitt i city är ju annars utmaning för den som hinkade en stor kaffe innan avfärd. Inte en buske att gömma sig bakom. Här bjuds semlan i en storlek större. Egentligen trånar jag mer efter den goda focaccian ett par rader bort, men nu är det ju semmellöpning. Och alltså, den här är riktigt fin den med. I jämförelse med Bullarbyn faller den på mandelmassan. Det är jättegod, men inte riktigt lika supergod…

Det har blivit dags för sista rundan. Mot Bageri Baka i Västra hamnen. Och fem kilometer går i ett nafs. Den föregående semlan hinner knappt landa innan det är dags för nästa. Vi är alla mätta nu, men ingen bangar för uppdraget. Måhända lite orättvist att bli testad sist av alla, men semlan når inte hela vägen upp till övriga två. Mandelmassan är jättegod men lite för mycket. Bullen lite degig. Men ändå en fin skapelse. Och bra med sittplatser där inne. Vi sitter länge och väl. Att ta sig ut i slasket igen lockar inte jättemycket. Nu är rundan officiellt slut men de flesta har en bit hem. Grädden på moset om man så vill. Efterrätten, och själva momsen på rundan.

Kolhydratförråden är påfyllda men benen har stelnat rejält, så det tar liksom ut varandra. Det blir en stapplig kilometer innan ordningen är återställd.

27 kilometer senare är jag mätt och blöt. Nu byter jag strumpor och tar en semmelpaus till nästa år. Men alltså, semmel-löpning, ni borde prova!

Vi har åkt till Sportstugan över helgen och någonting i packandet har liksom gått fel. Ett långpass är planerat men någonstans föll den deltaljen bort i själva packningsögonblicket.

Jag har medvetet INTE tagit med Icebugs för jag vet att det finns ett par på plats. Vad jag inte tänkte på är att de saknar innersulor. För mina inläggsulor slet jag ut och tog med mig hem förra gången vi var här. Så här står jag med ett par skor utan sulor. Jaja, det får väl gå…

I övrigt har jag fått med det mesta i klädväg. Det är värre med vätska och energi. Jag ska springa 30K men har lämnat vätskevästen i Malmö. Meeen, jag dricker ju nästan inget ändå. Det löser sig nog. Och man kan väl äta snö om det krisar? Om den inte är gul.

Jag oroar mig mer över energin. För skulle jag komma vilse eller stuka en fot, är reservbränslet det som är skillnaden mellan att bryta ihop fullständigt eller att ta mig i kragen och lösa biffen. Jag måste ha energi. För hjärnan.

Rotar i skåpen, men det enda jag hittar i godisväg är svindyra chokladpraliner. Aldrig jag skulle offra en sån att äta djupfryst. Inte ens en liten knäck är kvar sen julen!  Efter enträget letande hittar jag salta cashewnötter och några småkakor. Det får funka.

Springer iväg. Jag som aldrig blir törstig när jag springer hinner knappt uppför första backen innan paniktörsten slår till. Sitter bara i huvudet såklart, men känns som the real deal. Som tur var glömmer jag känslan lika fort som den kom och fortsätter framåt.

Behovet av energi infinner sig inte förrän kilomter 23. Just där ska jag fatta beslutet om det är värt att ge sig ut på den tänkta stigen, trots att den består av ett knöligt traktorspår i djup snö. Med risk för att traktorspåret försvinner någonstans på vägen! Jag behöver energi för att tänka klart och fiskar upp cashewnötterna. De är JÄTTESALTA. Jag älskar förvisso salt, men av salt blir jag supertörstig. Och vätskevästen är ju i Malmö…

Mitt skavsår är inte i Malmö. Det har smugit sig på i mitt fotvalv. Så som det kan göra om man springer väldigt långt med väldigt lite innesula. Det svider men då glömmer jag i alla fall att jag är törstig. Gott så.

Jag glömmer också mina småkakor. De som ligger i en ficka på ryggen.

När jag 30 km senare kommer hem firar jag min bedrift med en kullerbytta. Eller egentligen är det minst fem, eftersom fotografen inte lyckas få spektaklet på bild. Och av småkakorna blir bara smulor. 

Så det kan gå.  Men det gick. Och mest nöjd är jag över att jag bara gillar läget och kör. En vanligt människa hade kanske ställt in, eller kortat ner. Men vem vill vara vanlig? När man kan äta kaksmulor…

Det här är veckan då jag tog ledigt från jobbet för att äta semla. Men också sprang provlöpning i Stävie och köpte en våffeltång på second hand. Häng med!

Jag älskar att ha ett flexibelt jobb, att kunna stuva om lite på arbetstiden när roligheter så kräver. Och när det föreslås semmellöpning en random onsdag eftermiddag är jag inte sen att byta min lediga fredag eftermiddag mot just onsdag. Att förklara för sina kollegor varför, är nästan det roligaste. ”För att jag ska springa till lund och äta en semla” klingar nämligen inte helt normalt i vanliga människoöron.

Nu går det inte enligt plan. De ryska vindarna blåser rak motvind till Lund och 16 m/s i två mil lockar ingenstans. Så vi tar tåget i stället, men tro inte att vi struntar i löpningen. De två milen tar vi igen på Lunds gator, skyddade från den värsta vinden. Och semlan ska visa sig vara värd varenda steg. Mannz för er som undrar och har vägarna förbi. Den godaste semlan som finns!

Tre dagar senare är det dags för nästa äventyr. Provlöpningen av Stävie Trail. Med den nästan världsberömda semmelgeneratorn som spottar ut semmelvinster från Konditori Kringlan i Kävlinge. I skogen är underlaget helt magiskt, skare som spricker och därunder fluffig snö att plumsa runt i.

Men det är inte semmellöpningen eller provlöpningen som är veckans höjdpunkter. Det är inflyttningsfesten vi ska på med tema ”fult mode från förr”.  Som innehavare av världens tunnaste hår börjar jag direkt drömma om våffeltången från 80-talet och min chans att äntligen få volym. När vi ramlar över ett begagnat ex på second hand shoppar jag loss. Nu kan INGET gå fel. Fredrik hittar en tidsenlig wct-overall och efter att ha blivit stajlad av dottern tar vi taxi 1,8 kilometer för att inte förstöra min frisyr. Nedan får ni ett smakprov av vår nya stil…

Nu väntar ny vecka med nya möjligheter. Med eller utan benvärmare.

Hade fått nys om en löpgrupp i Umeå med långpass på söndagar. Ville dit men vågade knappt. För hur läskigt är det inte att ramla in i en grupp där alla bergis känner alla? Och dessutom är typ 30 år yngre. Skulle jag ta mod till mig eller köra en beprövad solorunda längs älven?  Så tryggt och innanför boxen. Men samtidigt så fegt och tråkigt. Jag bestämmer mig kvällen innan. Jag ska dit. Och förvarnar lite försiktigt genom att tagga dem i mitt instagram inlägg. Nu finns ingen återvändo.

Kommer till samlingplatsen på Clarion Hotel fem minuter innan start. Ingen där. Jag kikar in men ser bara hotellgäster på väg till frukosten. Jag kanske skulle joina dem istället? Tar ett varv runt huset och hittar en ingång på baksidan där ett gäng löpare står samlade innanför dörren. Öppnar försiktigt dörren och kikar in…

Blir mottagen på bästa sätt. Känns helt naturligt att berätta att jag är en alien från skåne och när jag får frågor om Malmö marathon är liksom snacket igång. Ni vet att jag är världssämst på att mingla, men när det gäller löpsnack blir livet så mycket enklare.

Långpasset består av två rundor på 12 kilometer vardera, med möjlighet till energipåfyllning och toalettbesök på mitten. Ett lysande koncept eftersom jag då kan lämna västskevästen hemma.

Vi är typ 10 stycken som ger oss ut på första rundan. Trots ganska kraftig vind är den lagd ute på slätten men det går bra. Kanske för att vi snackar så mycket att jag inte tänker på att jag springer. Här är okända tassemarker för mig även om jag är född och uppvuxen i Umeå. Men nu är vi på andra sidan älven. Ni som vet, ni vet…

I gänget finns de som gör marathon på 3:10, jag som gjort 23 stycken och de som ska göra sitt allra första. Det finns traillöparna som hellre springer i skogen, och personer i både icebugs, broddar och helt vanliga skor. Vi pratar skånsk trail vs riktig trail, och jag outar att jag inte ens gillar trail fast jag själv anordnar traillopp.

Så har 12 kilometer gått. Till andra loopen är skaran något decimerad till antalet, men peppen är på topp. Nu ska vi upp mot Haga och Mariehem, och mer kända löpstråk. Och UPP är rätt ordval. För här förbrukar jag min årsranson av höjdmeter, men är lika glad ändå.

När 2 kilometer återstår har jag möjlighet att avvika hem då vi passerar precis utanför. Men det vore ju otrevligt…  Och tur är det. För tillbaka vid hotellet möter själva ”Kalle Kutar”-Kalle upp. Från Instagram. Som jag följt i flera år men aldrig lyckats få ihop en löprunda med. Han har tagit sovmorgon extra allt, men försökt hitta oss därute. Och lyckas först när vi är klara. Men jag har 2 kilometer hem i motvind och han ska åt samma håll så vi hinner snacka lite i alla fall.

En superrolig grej. Det här gänget tänker jag minsann besöka fler gånger. Att gå utanför boxen är ibland mycket roligare än att stanna i den.