Vi äter mycket vegetariskt men väldigt sällan fejk-kött. Men när den lokala butiken rear ut SALMOONISH frestas den numera ekonomiskt medvetna Fredrik att testa. Han shoppar loss på ett paket och googlar fram ett recept på Poké Bowl med fejklax.

Redan när ”laxbitarna” börjar tina på diskbänken sprider sig en skum odör i köket. Som lukten av gammal död lax. Förvisso trovärdigt, men det är kanske inte just den smaken av lax man söker. Vi tänker ändå att mango, picklad gurka, avokado och chilomajo ska rädda biffen. Eller laxen. Men nej.

På en mysig picknick vid havet, efter ett kvällsdopp i nittongradigt vatten, sätter vi tänderna i kvällens middag. Och kräks en smula inombords. Av känslan av att äta gammal fisk.

Alltså jag fattar varför det var 60% rea. Och fast jag vanligtvis vägrar att slänga mat, kommer jag göra undantag till morgondagens rester. Jag kommer pilla ut varenda bit och slänga.  Aldrig någonsin mer kommer jag ta Salmoonish i min mun. Gör inte det du heller.

Detta inlägg är inte sponsrat av Salmoonish. Fast det kanske var uppenbart…

Jag skulle ta sju kyrkor till vår kyrkoutmaning, samtidigt som jag skulle springa 24 km för att fira dottern på hennes 24-årsdag. Två flugor i en smäll. Men något gick fel…

Att springa Kyrkplock på en söndag är både bra och dåligt. Lite coolt att plocka första kyrkan till tonerna av klingande klockor. Lite jobbigare att bli utstirrad av en präst på andra kyrkan när jag kommer insmygande på kyrkogården med svett sprutande ur öronen. Han tittar på mig som om han undrar om jag inte ska komma in. Men nej, inte idag…

(Lite som när jag tittar frågande på någon på gymmet för att se om de ska vara med på yogan, fast egentligen är det bara en gymkille som speglar sig i fönsterglaset utanför. Nej tack, inte idag. Tänker nog han också.)

Anyway. Efter kyrka nummer två är det slut på kyrkligheter. Då blir det mer spring och fotografering i en salig blandning. För alla kyrkor ska dokumenteras med en selfie. Det var också just den regeln som gjorde att jag upptäckte att något blivit tokigt.

För när jag tittar på bilderna från min solstol efteråt hittar jag bara 6 st.

Kollar kartan och jo, jag har sprungit hela rundan. Jag har passerat S:t Matteus kyrka utan att se den. Fortsatt glad ihågen till nästa kyrka utan att notera att jag är en kyrka kort. Jag är en klant.

För i tävlingen om kyrkor finns många statistiska nyckeltal. Kyrkor per sprungen kilometer till exempel. Plötsligt rasar dagens runda från 0,29 till 0,25.

Och det grämer mig så mycket att jag är beredd till en extra runda för att hämta den. 8 kilometer. Bättrar inte på statistiken ovan, men totalstatistiken.

Men så har vi matgäster på ingång. Jag kan inte hämta den. Och det är jobbigt. För jag skulle ju ta sju. Inte sex.

Ibland är det lite jobbigt att vara klantig och ha tvångstankar samtidigt.

Vi ska cykla från Malmö till Tomatens hus för årets tomatpajspremiär. Pajen jag bloggar om varje år för att den är typ den godaste paj som finns. Planen är att cykla via Kävlinge för att återuppleva gamla cykelvägar och utmana oss själva med en tur uppför den ökända Rönneberga backe. Hem blir det tåg. Från Glumslöv. Tror vi…

Redan innan avfärd ser vi att Skånetrafikens prislista haltar. Från Glumslöv kostar det 117 kronor. Från Landskrona 7 km längre bort kostar biljetten 58. För den som hellre dricker cappuccino är valet enkelt. Vi cyklar till Landskrona! Men först skulle vi ju till Tomatpajen…

Ut ur Malmö är katastrof att cykla men vi lyckas ändå pricka en grön våg och klarar oss med ett enda stopp innan vi kommer ut ur stan. Lyckas heller inte köra över någon eller krocka, fastän gott om tillfällen ges.

Det är underbart att cykla över åkrarna trots att motvinden följer oss från start till mål. Nostalgifeelingen är på topp och vi konstaterar att cyklingen är en av de saker som faktiskt var bättre innan vi flyttade. I övrigt kommer vi inte på så många fler…

När vi kommer till Rönneberga vill Fredrik tävla. Det vill inte jag. Därför låter jag honom sticka före. Första biten går i rak motvind och jag kommer ingenstans. Avståndet ökar och jag blir tjurig. Jag hatar att tävla när det går dåligt, fast jag ju inte ens tävlar! Har ju inte ens rätt växel!

Vägen svänger och vinden kommer från bättre håll. Jag återfår motivationen och taggar till. Vinner det andra segmentet med 4 sekunder fast jag ju inte tävlade…

Efter avklarad backe är det photoshoot för bildbevis. Jag överlåter selfie-momentet till Fredrik som lyckas sådär…

Sen är det bara en mil kvar till belöningen. Tomatpajen. Lika god som alla år. Njuter i solen exakt sju minuter för länge för att hinna med tåget från Landskrona.

Så nu sitter vi på en öde perrong, med en timme till nästa tåg. Utan en kaffebar i sikte. Men vi sparade i alla fall 59 kronor…

Jag hittade mitt favoritpass i höstas men har av miljoner anledningar inte lyckats gå dit på den här sidan året. Mest för att det ligger på fredagar och att vi ofta är i sportstugan då. Men i dag var det dags. 45 minuter HIIT och en näradödenupplevelse av rang.

Precis som förra gången, blir man tillrättavisad, ibland nästan utskälld. I alla fall om man kommer sent. Vilket jag inte gjorde, men någon annan stackare…

Men det är alltid med glimt i ögat, så där så man blir lite rädd men inte riktigt ändå. Men tillräckligt rädd för att inte våga mesa.

Uppvärmningen är en combo av mina bästa grenar, höga knän och sidohopp. Jag får höra att jag har talang. Sug på den alltså. Det är lätt att lyfta knäna en centimeter till och gå en decimeter djupare i sidohoppen, när man har något sånt att leva upp till.

Talang har jag dock inte i magövningen där han direkt avslöjar att jag fuskar. Men ibland måste fuska, när inte bålen räcker till för att göra övningen korrekt. Jag tillåter mig att fuska när han vänder bort blicken och skärper till mig när han tittar åt mitt håll. Med målsättningen såklart att fuska mindre och mindre för varje gång.

Två timmar senare skakar det fortfarande i armarna. Efter de där galna övningarna jag aldrig gjort tidigare. Som uppenbarligen chockade varenda muskel i denna kropp. En underbar definition av fredagsfeeling.