Ramlade över ett inlägg på facebook där en träningsbekant till mig liksom får nog, spyr galla och sätter ner foten med en stor duns. Det handlar om skitsnack i träningsvärlden.

Ulrika tränar massor. Typ som jag och lite till. Hon simmar, cyklar, springer och fikar. Tränar på fina platser, bland trevligt folk. Träning när den är som bäst. Men bakom ryggen surras det tydligen.

Om att ”röven är stor” trots att hon simmar bra. Att hon är duktig ”men trycker inga watt”. Att hon tränar fel ”och kommer att bli skadad”. Och hur är det egentligen möjligt att hon ”aldrig blir bra trots att hon tränar hela tiden?”

Jag får frossa när jag hör sånt. Och jag vet att det snackas bakom min rygg också. Bakom alla våra tränandes ryggar. För så funkar världen.

Men man måste väl få träna hur mycket man vill, av den enkla anledningen att man tycker det är kul? Utan att ha som mål att bli smalast i stan eller springa milen under 40. Att älska löpningen utan fokus på prestation, är väl ett mål så gott som något. Kanske det allra bästa? Man behöver inte bli bäst i världen. Man behöver inte sträva framåt hela tiden. Man behöver inte bli smal. Livet är för kort för att snåla med post-löpnings-croissanter liksom…

Precis som Ulrika vet jag att det krävs hårda intervaller, det krävs kvalitet, om jag ska bli snabbare. Jag vet också att jag inte tycker om intervaller såvida de inte är tillräckligt långa för att det ska vara ok att inte gå för fullt. Jag vet det och jag väljer oftast bort det. För att jag trivs så mycket bättre med det andra. Gärna sådär långt så snacket går. Det kan väl ändå inte vara hälsosamt?

Men personerna som gnäller är oftast inte de som tränar själva. Det är nog snarare de som tillbringar mer tid i soffan på en kväll än jag springer på en hel vecka. Och hur hälsosamt är det?

Jag plockade upp och en tråd och gick igång. Nu ska jag lägga mig i soffan och vara hälsosam en stund, medan ni ger mig era erfarenheter. Har du känt av skitsnacket i träningsvärlden? 

Jag älskar att utforska världen med löparskorna på. Idag testade vi Jönköping!

Såklart kan man inte springa på tom mage så vi börjar vår utflykt med lunch på Stuk, vilket ska visa sig vara en fullträff. Vi delar på en pizza med hasselnötspesto och en sallad med fänkål, avokado och parmesan. Bästa kombon av ljuvliga smaker. En superb cappuccino på det och sen är vi redo för Brunstorpsberget.

Vi börjar att följa en vandringsled som tar oss till fantastiska utsiktsplatser. Jag dör utsiktsdöden och vill aldrig springa därifrån. Så. Himla. Fint.

Men säg den glädje som består. Plötsligt vill orienteraren vika av på en stig, som förvisso finns på kartan men som växte igen någongång i början av åttiotalet…  Vi springer obanat och det är INTE min grej.  Dessutom river jag sönder mina underben som ska vara snygga och representabla på dotterns konfirmation i morgon. Asfaltlöparen svär i smyg åt orienteraren…

Efter 8 km når vi en spårcentral som fattat allt. Här börjar det roliga. Igen.

Vi väljer 10 km-spåret och får oss en ordentlig genomkörare. Vi snackar backar. I trettio graders värme. Närmare bikram-löpning kommer man inte, och jag trivs som fisken.

Ännu mera fisk blir jag lite senare då vi avslutar med ett dopp i Vättern. Tredje doppet för i år och jag kan snart inte titulera mig badkruka längre…

Nu väntar trerätters på finrestaurang. Det gäller att pricka in så många roligheter som möjligt på samma dag. Maxa semesterkänslan fast det inte ens är semester! Bästa bästa!

Ni som följer mig vet att jag älskar sträckan Helsingborg-Landskrona. Kusten är liksom magisk just där. Sträckan ovanför Helsingborg har jag ännu inte utforskat, men den 28 juli är det dags. Då springer vi från Mölle till Helsingborg, med möjlighet till förlängning hela vägen ner till Landskrona.  Jag tycker du ska hänga med!

Tanken är lugnt och fint, med fikastopp längs vägen. Kanske doppstopp också om andan faller på. Det enda som egentligen är obligatoriskt är cappuccinostoppet i Helsingborg. Och vill du inte ha din, så kan jag offra mig…

Såklart kommer det att vara fint väder, och som alltid är löpare det gladaste och trevligaste sällskapet som finns. Här kan du läsa mer om evenemanget och klicka på den snajsiga knappen KOMMER.

Om ni vill läsa mina hyllningar till skånska västkusten så hittar ni dem här och här. Behövs det mer för att övertala dig?

Man behöver inte så mycket mer än gott sällskap, en grön skog och en god lunch för att skapa en kanondag mitt i veckan. Vill man spexa till det så badar man också. Så det gjorde vi. Hur crazy liksom?

Men dagens bästa slutade liksom inte där. För jag var även delaktig i att snickra ihop skånes vackraste löptur senare i sommar. Som inte helt oväntat innefattar cappuccino. Ni som känner mig på Facebook har säkert redan drabbats av inbjudningar och delningar, i mitt försök att lura med just dig. Ni andra får vänta till i morgon. Då ska jag berätta. Men skriv upp den 28 juli så länge.

Det kunde ha blivit ett roligt blogginlägg men det sket sig.

Sitter på jobbet och får löparfeeling. Jag vet att Fredrik ska åka in till sitt jobb först på eftermiddagen, och ber honom packa med sig lite löparutrustning till mig. Då kan jag ta en halvtimmes slöjogg innan vi ska åka hem till hans föräldrar på middag. Jag specar inte ”löparutrustningen” mer än så, och inser när jag är på väg att hämta upp min väska att det här kan bli ett hur kul blogginlägg som helst.

Jag tänker att han eventuellt (och högst troligt) har glömt skorna, tagit sina egna shorts eller fått med sig en urtvättad finishertröja med BENGTSSONS MÅLERI över hela ryggen. Se det blogginlägget framför dig!

Det är nästan så att jag blir lite besviken när jag märker att nästan allt är med, och kläderna dessutom hyfsat välmatchade. Det faller endast på en detalj: avsaknaden av vätskeflaska i den 25-gradiga värmen. Den missen känns förvisso i strupen, men blir ju inte ens lite kul på bloggen.

Men springa får jag, och det kanske ändå var huvudsaken. Det var typ underbart!