Idag har halva världen sprungit Göteborgsvarvet. Jag har sprungit till Bunkeflostrand. Men jag har många Göteborgsminnen i bagaget som jag passar på att dela med mig av en dag som denna!

Göteborgsvarvet

2007. Springer mitt första Göteborgsvarv och får se mig besegrad av Fredrik med 1,5 minut. Det var sista gången det hände…  Läser inlägget och känner hur mitt bloggande förändrats. Jag skrev ju som en sopkvast dåförtiden, så ointressant att det är omöjligt att förstå att jag liksom lyckats samla på mig en del bloggläsare genom åren.

2008. Slår Fredrik med tre minuter. Men det är inte det jag minns mest. Det är smärtan i benen efteråt och hur vi haltade in på MAX i Halmstad och knappt tog oss fram till kassan. Träningsvärken efteråt var inte nådig. Ibland saknar jag den…

2009. Persar. Igen.  Det är fördelen när man är ny på distansen, pers varje år!

2010. Persar igen men är bara sur efteråt. Var tydligen många svettiga gubbar i vägen det året….

2012. Superpersar. Men det jag kom ihåg mest är att jag hade lämnat både mobil och plånbok till en kompis som jag naturligtvis inte hittade en målgång. Svalt ihjäl en stund innan jag skulle hämta ut väskan som de lagt på fel ställe och därmed inte hittade. Så jag fick frysa ihjäl en smula också….

2015. Springer med lånad nummerlapp med löftet att inte seeda ner ägaren. Nervös halva loppet för att misslyckas. Hon skulle jaga mig med blåslampa om hon fick starta efter Volvo…

2018. Mitt senaste varv. Nästan personsämsta i värmen. Fast det värsta är att jag blir intervjuad efteråt och behöver höra min röst över hela målområdet. Det är fasen jobbigare än att springa….

Jag räknar det till 6 varv och därmed ett av de lopp jag sprungit flest gånger. Helsingborg marathon leder med sju. Och då har jag ju ändå bara börjat… 23 to go!

Sprang du Varvet idag?

Vi måste prata finishertröjor.

Köpenhamn har briljerat i ämnet tidigare. Levererat finishertröjor i härligt svalkande material. Glansigt på gränsen till fancy. I färgtoner rakt på tvärsen mot allt det färgglada som dominerade tidigare. Därför är jag förväntansfull när jag öppnar påsen med årets tröja. Ser framemot en ny tröja att känna mig snygg i. Men tji fick jag…

Tröjan är svart med ett par taffliga sponsortryck på ryggen. Det känns som en helt vanlig bomullströja. Billig. Som något man får lokala småorts-lopp med 30 tappra deltagare. TIllsammans med en handduk i noppig frotte och en vattenflaska med tryck från BENKES AUTO. Ja ni fattar…

På min första löprunda efter maran tar jag såklart tröjan på mig (kanske mest för att den ska förklara eventuellt konstig löpstil). Det är tradition. Inom 10 minuter har jag försmäktat. Tröjan är tät, varm och andas inget. Men jag har tur. För den varma sommarkvällen övergår i regn. Det strilar försiktigt för att senare börja ösregna. Jag svettas inte längre men tröjan blir tyngre och tyngre….

När jag lite senare slänger av mig tröjan på badrumsgolvet väger den ett ton.

De är i de små detaljerna det sitter. Och just på den här hoppas jag att de gör om och gör rätt till nästa gång! I ett annat blogginlägg ska vi prata målfoton. Stay tuned…

Alla som gjort ett marathon för första gången vet känslan. De där benen man ska leva med efteråt…

Efter mitt andra marathon i Stockholm 2009 la Fredrik upp den här rafflande filmen. Jag kan fortfarande känna känslan av samhörighet med alla andra som gick likadant. Och minnas de avundsjuka blickarna på den mer marathonvane killen som studsade förbi mig nerför trapporna.

2022 stapplar jag inte i trappor längre. Jag känner mig på sin höjd lite stel. Och hungrig dagen efter. Det är lite som att jag missar en del av grejen. Och undrar om jag måste börja med OCR….

In och kolla filmen nu. Förgyller vilken onsdag som helst!

Det är som om musten går ur. Att allt blir tomt. Och att jag inte kan sluta tänka på gårdagens fest. Jag vill ha mer fest. Men nu måste jag ju vila benen lite. Finns det ens något så trist?

Fortfarande är jag lite pirrig. På att jag faktiskt gjorde mitt livs näst bästa marathon. Jag borde ha unnat mig att ringa i pers-klockan. För mitt gamla pers känns preskriberat, förbi och ouppnåeligt. Jag är ju liksom 11 år äldre nu…

Rotar reda på omvandlingskalkylatorn. För att jämföra nu med då. Mitt gamla pers 3.22 för elva år sedan motsvarar 3.39 idag. Så jag tillåter mig att kalla det pers. Och funderar på hur jag ska fira.

Då plötsligt läser mig till att tiden är under kvalgränsen till New York Marathon. Det sätter igång små spöken i mitt huvud. Ska man fira kan man ju fira rejält eller?

Men mest av allt har jag lärt mig ett nytt ord på danska. Treogtrediveballon! Googla det den som vill.