Formtoppning pågår…

Vi är inne i veckan-före-race-week och det är nu man ska formtoppa. Dra ner på volymen…

Med nästan obefintlig löpmängd är det lite svårt att dra ner på volymen. Med nyupptäckt löpargläde och spring i benen är det tvärtom så att jag vill springa överallt och hela tiden. Och känner jag mig själv rätt kommer jag inte lyckas hålla mig borta från ett ”längre” pass till helgen när solen skiner.  Hade ju varit kul att veta om jag kan springa 15 km i sträck….

De kortare backpassen för att ”ge spänst och känsla i steget” vågar jag mig inte på. Vore olyckligt att dra en hälsena 10 dagar innan loppet för att jag inte sprungit i en backe sedan i april…

Och nästa vecka ska man kolhydratladda och dricka rödbetsjuice. Eller inte. Jag kommer ju kunna äta massor av croissanter under min 18 kilometer långa promenad, efter att benen checkat ut vid kilometer 24…

Sjätte upplagan av Helsingborg marathon blir min konstigaste. Jag kommer att starta men hur det blir med målgången är mer tveksamt. Ska jag äta gels eller ska jag stanna och fika? Bör jag ha ett förutbestämt schema där jag alternerar löpning och gång, eller ska jag springa så länge det går? Ska jag starta i en fartgrupp och hur långt bak i så fall?

I vanliga fall vet jag att jag går i mål någonstans mellan 3:26:50 och 3:27:10, nu vet jag inte om det blir fyra timmar, sex eller stopp vid repet. Jag vet inte till vilken tid jag ska beställa hejarklacken till Jordbodalen och om jag kommer vilja bli langad vatten eller picknick-korg. Jag vet egentligen ingenting alls. Mer än att det kommer göra ont.

Let’s do this!

#allahbgm

 

Jakten på en rosa tisha

För ett år sedan sprang jag Helsingborg marathon med fettfläckar på magen. Skickligt dolda bakom nummerlappen.

Redan någon dag senare basunerade jag ut att jag till 2019 års lopp skulle vara både hel och ren. Just det där med hel är ju tveksamt, men ren borde man ju hunnit bli på ett helt år.  Men icke.  11 dagar innan start står jag nu här, på bättringsväg fysiskt och med fläckar på tröjan.

Så nu börjar panikshoppingen. För om jag ska starta så måste jag ha en tur-tröja. För att ens kunna drömma om att komma i mål….

Omvänd diskriminering

I loppen jag arrangerade fanns damklasser, herrklasser och mix. Så är det tydligen inte i alla lopp.

I Green Lakes Endurance Run som gick av stapeln förra helgen fanns pris till ”1st place” och ”1st place female”. Problemet uppstod när första löpare över mållinjen var en kvinna…

För att göra saker rätt fick hon därmed båda priserna, och första man blev utan.

Lite roligt faktiskt….

Vad är lite prickar, märken och ärr?

Jag ska bara prova min nya tisha från loppet i går. Åker till skogen och kommer hem med världens fånigaste smile.

För någonstans mellan Söderåsens backar, mitt i det grönskande gröna, slår det mig att jag faktiskt springer igen. Jag har slutat känna efter, slutat räkna 100 meter hit eller dit. Jag springer obehindrat 12 kuperade kilometer. Utan tanke på min höft.

Efter tre skademånader är det ingen självklarhet. Och jag påminner mig om att inte ta något för givet. Att vara tacksam.

Och när jag springer där och är som mest tacksam kittlar det till i ögonvrån. Jag börjar jag nästan gråta. I smyg. I naturen.  Sensommaren är magisk och benen är lätta. Jag smyggråter samtidigt som jag ler från öra till öra.

För den här 46 åriga maskinen må ha sina skavanker. Den ser inte ut som 20 längre, den är lite skrynkligare och har lite fler prickar, märken och ärr. Men fasen, den har lagat sig. Den har reparerat det som kan ha varit en stressfraktur. Medan jag har cyklat omkring, snurrat runt Skåne i oändligt antal varv, så har den liksom byggt ihop sig, lagat, limmat och klistrat.

Jag struntar blankt i varje skavank, för jag kan springa 12 kilometer på Söderåsen igen. Det är det bästa som hänt på länge.

Kanske satt magin i tröjan?