Race reports

Det är lite självplågeri, men det närmsta jag kommer både Göteborgsvarvet och Köpenhamn marathon: jag läser mina race reports…

För det är i helgen det sker. En av årets största löparhelger med två grymma fester staplade på varandra. Göteborg i dag och Köpenhamn i morgon. Jag känner typ ett ton människor i varje lopp och känslan av Askungen utan bal är inte helt obefintlig. Men vad är väl en bal på slottet?

I Göteborg läser jag att det har växt upp nya backar på en annars identisk bana. De kom tydligen lagom till förra året! Jobbigt är det visst också. Nästan tur att jag slipper…

I Köpenhamn är visst känslan magisk, och gåshuden total. Fantastisk läsning som jag helst inte läser just idag…

Men ändå. Göteborg. Där alla befinner sig i detta nu. Men jag behöver inte undra över hur det hade varit, för det vet jag. Så här hade det gått till:

  1. Jag stressar runt på mässan. Vill köpa och klämma på allt, men har inte riktigt ro i kroppen. Panikköper lite halvt oprovat som inte alltid blir helt bra…
  2. Matångesten. Med start kl 13.00 är det för långt efter frukost men för tidigt för att hinna en lunch. Vad ska jag äta? Och varför kommer jag aldrig ihåg hur jag gjorde förra gången?
  3. Bajamajaångesten. Alltså med 60000 pers är det liksom omöjligt att skaffa tillräckligt många bajamajor. Och allteftersom åren går har fler och fler hittat till min hemliga toalett i friidrottens hus. Nu är det milslång kö där också. En kamp mot tiden som alltid slutar i skogen. Bland 48000 andra rumpor.
  4. Skosnörena. För löst knutna. Upptäcks först i startfållan. Försöker böja mig ner men väggen av löpare är kompakt. Jag kommer inte ner. Paniken över lösa skor som trillar av. Tränger mig ut till kanten och petar ut foten under kravallstaketet. Sen ska man tränga sig in igen….
  5. Uppvärmning i samma vägg av löpare. Jag klappar tumme mot pekfinger i takt till knäböjen på scen…
  6. Startskott. Undrar om det är snabbare att välja högerfilen eller vänsterfilen där vägarna delas. Samma fråga varje år, varför undersöker jag aldrig saken på riktigt?
  7. Första kilometerna. Sjuhelsicke vad det går. Varför springer alla så fort i den startgrupp jag seedat mig till? Är det ingen annan som behöver 8 kilometer för att vakna?
  8. Poseidon. Killen man längtar efter. 4 km kvar.
  9. Vattensprutan i målgången. To die for. Men hur hittar man supporterklacken bland miljoner människor? Glömde visst bestämma plats. Som alla andra år…
  10. Känslan efteråt! Värt varenda punkt ovan och lite till.

Typ så. Nu fick jag återuppleva kalaset. Gott så. Jag önskar alla dagens löpare världens lycka till och lägg gärna en kommentar om ditt lopp efteråt! Om så bara ett enda ord som sammanfattar din upplevelse. Hade varit underbart att läsa!

Burpees – lösningen på allt

Jag alternativtränar. Hittar möjligheter, tillfredsställer träningssug och blir en gladare människa. 

cross cage

Fredagsmyset består av ett pass i buren – cross cage. Jag är beredd på att allt inte kommer att funka. Att jag kommer behöva tänka om och göra annorlunda. Jag står ut med att folk tycker att jag är konstig och tvärtemot. Jag bryr mig faktiskt inte ett dugg, bara jag får röra på det jag kan röra på.

Vi jobbar i cirklar om 8 minuter och varje cirkel avslutas med en minuts konditionshöjare. Eller cardio som det heter om man inte är född på stenåldern.

Cardio alltså. Hur lätt är det med en höft som inte samarbetar?

Cardio 1 = skidhopp. Går fetbort. Jag ersätter med burpees.

Cardio 2: jumping jacks. Nehepp. Inte det heller. Jag ersätter med burpees.

Cardio 3: höga knän. Jo, tjena. Jag ersätter med… burpees.

Burpees är faktiskt den enda konditionshöjande övning som fungerar med en ond höft.

Sån tur att hela passet avslutas med två minuter burpees till världens bästa burpees låt.

Så. Med det sagt. Jag har gjort min ranson av burpees. Nu är det din tur…

Vardagsmotion

Ihopbruten och återuppstånden. Klurar ut lösningar för att kunna göra som jag brukar,  fast utan löpning.

Jag älskar att hitta på transportlöputflykter som nästan alltid innehåller ett visst mått av solsken och cappuccino. I brist på löpning får cykeln bli färdmedlet till belöningen. Mina hjul när benen inte bär.

Och idag är det inte vilken cykel som helst, utan tantcykeln som vanligen bara går mellan huset och tågstationen. Med dubbdäck för bästa möjliga motstånd. (Fast mest som en konsekvens av att familjens cykelmek-ansvarige inte fått tummen ur att byta de senaste två åren…)

Jag har en företagslöpning i Lund inbokad, och behöver cykeln för att slippa springa. Jag skulle kunna lasta den på bilen men då missar jag min kaffeutflykt. Kaffe och bil hör liksom inte ihop. Dessutom är det jobbigare att montera cykelställ än att cykla!

Därför sätter jag mig på tanthojen och ger mig av. Det är tyngre än racer för att uttrycka det milt. Glider in på kaffebaren för lite finkaffe innan löpcoachningen, som jag lyckas genomföra utan att ta ett steg.

Sen trampar jag hem genom de mest fantastiska rapsfält och landar gott i solstolen efter 36 km tantcykling.

Vardagsmotion, jobb och kaffe i en helt lysande mix.

Fast vardagsmotion alltså. Måste vara det mest osexiga ord som finns. Kan ingen komma på något mer fancy? Så jag inte behöva känna mig så gammal…  Allt låter ju coolare på engelska, Google translate någon?

Testlöpning gone bad

Jag deppar. Det tog två steg att krossa alla halmstrån av hopp. Smärtan går som en våg genom hela kroppen. Det finns inga tvivel. DNS. 

Jag lyckad inte ens logga in på bloggen för att berätta om min provlöpning. Face-ID känner inte igen mig. Kanske fick jag några nya gråa hår, kanske spänner jag mina käkar till oigenkännlighet eller så ser jag bara ovanligt ledsen ut…

Anyway. Jag känner mig som mig själv när jag fått på mig löparstassen. Äntligen! Det känns nästan högtidligt att få springa, men någonstans känner jag att det inte kommer att gå. Samtidigt vet man aldrig förrän man provat…

Jag är inställd på ont men den smärta som hugger genom höften vid första fotisättning hade jag inte kunnat föreställa mig ens i fantasin. Mår illa.

Tänker att jag ska ge det 2 km. Det händer ju hela tiden att saker faller på plats och går över när man blir varm.

Det är de längsta två kilometrarna i mitt liv. Stannar till vid ett rödljus och håller inte på att komma därifrån. Tycker så våldsamt synd om mig själv och tillåter mig att bryta ihop en smula. Eller två. Fast bara idag.

Idag ska jag tjura och sura. Jag ska tröstäta, överdosera cappuccino, strunta i tvätten, säga fula ord, ringa mamma, tröstshoppa mig fattig, somna i solen, negga ihop och vinna miljoner på Triss. För att det känns bra så.

I morgon ska jag gaska upp mig. Se möjligheter istället för problem. Hitta alternativ som gör mig glad och fokusera framåt.

Bryta ihop och komma igen.

Hört vid kanten…

Att stå på andra sidan avspärrningarna är också kul. Idag var jag hejarklack på Blodomloppet i Malmö!

 

Det är galet mycket folk och ingen har bråttom. Två minuter innan start är det ingen som trängs för platsen längst fram. Tvärtom droppar folk in både en och två minuter efter startskottet gått.

Alla har den röda lopptröjan på sig. I alla fall de som inte vill underlätta för sin hejarklack. De som vill ha min support har fått order om färgglatt. Fredrik tar inte order, men vita armar i linne lyser också ganska bra…

Fredrik har en intern batalj med sin 25-åriga kollega, Alvas mål är pers på 5 km. Mitt mål är hitta till de hejarklacksplatser jag tittat ut. Frågan är vem som lyckas bäst!

Inför start står jag och tjuvlyssnar på olika sällskap i publiken. Som är helt fascinerade av släktet löpare…

Jag får lära mig att löpare är pyttesmå och har linne. Att det är lätt att springa fort när man inte väger nått. De behöver bergis inte ens träna.

En annan undrar om man FÅR springa i promenadklassen och jag tänker att polisen nog inte kommer att omhänderta någon av den anledningen.

Jag hinner inte höra fler spännande resonemang innan jag måste leta mig ut på banan. Täten springer som vanligast lättast av alla och ser inte ens andfådda ut.  I övrigt skådas alla tänkbara löpsteg och det är inte säkert att det snyggaste går fortare än det klumpigaste.

Fredrik slår kollegan och närmar sig sub40 med stormsteg. Trots att han inte tränat så mycket har han bara 30 sekunder kvar att kapa. Orättvist. Det måste vara linnet!

Alva persar och jag hittar runt. Alla mål uppnådda!