Vi har varit på föreställning i Lund och jag är sådär skönt trött när jag sätter mig i bilen efteråt. Sätter på stjärtvärmen och plockar jag upp telefonen. Klockan är 20:30 och jag har ett meddelande. Med en fråga om jag möjligtvis är sugen på att springa långpass i Häckeberga morgonen därpå.

Funderar två varv. Julkalendern har bara gett mig 5 km i lucka 3 och det kanske är dumt att slösa en sån ”vilodag” på långpass. Nu när jag runstreakar hela vägen fram till jul. Men det som egentligen grämer mig mest är att jag behöver köra bil ut ur Malmö. Har liksom undvikit det sedan vi flyttat hit och känner mig ringrostig. Men traillockelsen är större än motståndet. Klart jag ska med.

Möter upp Johanna på en väl vald parkering som jag lätt kan hitta till. Sen börjar äventyret. Jag har ställt in vägen i Google maps. Det är INTE snabbaste vägen. Men den med minst galna bilister och hetsiga påfarter. Ibland via bostadsområden ska det visa sig. Ska man springa långpass med mig krävs inte bara löparskor utan även kartläsningsförmåga och ett visst mått av tålamod. Johanna besitter båda.

Det som verkar vara en gråmulen trist väderdag ska komma att överraska oss. Vi hinner inte springa långt innan snön börja falla. Den nervösa bilföraren håller tummarna hårt att det ska hinna sluta innan hemresan. Men tills dess passar vi på att njuta av det vita. Ta kort på det. Som bevis för att det faktiskt har hänt.

24 km är överstökat i ett nafs. Medan vi pratat om basflöjter, nackspärr, landsvägscyklar och julmat. Och medan vi supit in den fantastiska naturen och andats friskluft. Plötsligt har det blivit dags för hemresa. Klockan är 13:59 och exakt en minut före den cirkatid för hemresa som jag gett till Fredrik. Stolt som en tupp över att som omväxling inte komma en och halv timme sent…

Klockan 9 var Malmötrafiken snäll. Klockan 14 not so much. Jag håller tungan rätt i mun och försöker att inte krocka med bilarna som är som bollar i ett flipperspel. Överallt.

Tar oss hela vägen hem, helt okrockade, och kör in på vår gata. Där den enda lediga parkeringsplatsen kräver fickparkerings-skills. Jag har liksom inte fickparkerat sedan innan jag tog körkort. Det var 1991.  Ringer till Fredrik som kommer ut i ull-långkalsonger för att lösa biffen. Kan tänka mig att tanterna bakom gardinerna satt kaffet i fel strupe.

Sällskapslöpning på en lördag alltså. Vilken grej. Så glad för den spontana frågan och att jag faktiskt inte hade något planerat. Nu soffa och julkalender!

Min löpkalender fick inte hindra mig från att gå på mitt nyupptäckta favoritpass – HIIT 45 på fredag morgon. Jag fick både äta kakan och äta den igen…

Den brutalt ärliga instruktören låter mig åter igen veta när jag slöar till. När jag tappar hållning och fart.  Men jag älskar feedbacken som är spot on. Jag får veta vad jag kan ändra och hur det påverkar. Jag får veta att jag gör vissa saker för att omedvetet fuska och göra övningen lättare. Men jag får också veta när tekniken är klockren (höga knän!) och när utförandet förtjänar betyget MVG.  Och övningarna igen – helt nya! Jag som fortfarande trodde jag provat allt!

Ordentligt trött innan klockan åtta på morgonen alltså. Men sju timmar räckte för att pigga på benen till kvällens julkalenderlöpning. Nio kilometer in på kontot. För er som valt att hänga på min kalender – i morgon blir det fem!

Julkalendern mjukstartade med 5 km och för att få ihop logistiken rev jag av den innan frukost. Fem kilometer där känsla och fart liksom inte alls stämde överens…

Jag springer så lätt. Benen studsar, andningen är lugn. Cruisar fram i morgonmörkret som en jepard. Hinner knappt blinka förrän jag är hemma igen. Och stoppar klockan.

Den visar att jag sprungit all time långsammast. Så där sakta som man bara springer när benen känns riktigt riktigt tunga. Skumt.

Men så kommer jag på ett av Fredriks mest välanvända citat:

”Om verkligheten och kartan inte stämmer överens så är det verkligheten som är rätt”

Fritt omarbetat: Om känslan och klockan inte stämmer överens är känslan rätt. Jag var en jepard. Svävade fram i mörkret. Jag får nog reklamera klockan…

Jag bjuder med dottern på BODY ATTACK för att göra något riktigt wild & crazy på hennes födelsedag. Det är typ 45 minuter konstant hoppande och så nära forntidens aerobic man kan komma utan att låta stenålders. Hon är på och jag är taggad. Hon blir sjuk…

På hennes födelsedag går jag alltså dit själv. Tre minuter innan start syns varken deltagare eller instruktör, och efter en snabb titt i appen ser jag att passet är inställt. Jag har alltså packat och släpat världens tyngsta väska till jobbet, jag kan inte gå hem otränad. Hittar en back up. The Trip. Börjar om två minuter. Springer till spinningsalen och hinner precis stänga dörren innan allt drar igång.

Jag är helt ensam. Jag har ingen handduk att torka spinningsvetten på och inga spinningskor. Det är typ tre fel av tre.

Lyckas uppbringa energi trots att salen är tom. Men alltså spinning i gympaskor. Det är som löpning i träskor. Eller högklackat.

I morgon börjar vår julkalenderutmaning och det är 5 km som står bakom den första luckan. Häng med om du vill!