45-årskalas!

Jag fyller 45 kilometer om en knapp månad och har nu äntligen satt upp spelreglerna för mitt kalas. Om du bor minsta lilla nära måste du komma och fira med mig!

Så här kommer det att gå till:

Jag firar i förskott söndagen den 21 oktober för att inte krocka med andra spännande begivenheter på min riktiga födelsedag.  Festen börjar redan klockan 08.00 med ett varv på Stävie trail-banan.

Ett varv är 6,4 km och vi startar sedan ett nytt varv klockan 09.00, 10.00 och 11.00.

Efter andra varvet blir det cappuccino och efter det fjärde fyller vi på med lunch. Med start kl 13 betar vi sedan av de återstående tre varven mot tårtan som serveras efter sjunde och sista varvet.

Man kan välja själv hur många varv man vill vara med på, men tårtan ligger ju sist av en anledning….

Länk till evenemanget hittar du här! Jag är säker på att det blir världens bästa födelsedagskalas. Jag hoppas vi ses!

Och rätt svar är…

Era gissningar i finn-tre-fel tävlingen häromdagen var outstanding. Ni hittade ju fler fel än jag gjorde själv…

De rätta svaren är:

1. Hälisättningen. Så här sprang jag fram till Stockholm marathon 2011. Sen fick jag mitt andra löparknä och under den halvårslånga löpvilan som följde roade jag mig med att ändra löpsteg. Nu kommer jag inte ihåg hur man gör när man springer på hälen.

2. Pulsklockan. En grön!!! Kan inte ens komma ihåg att den funnits… måste vara från stenåldern. Minst.

3. Gelerna. Powergels! Kräks vid tanken. Kör naturligare grejer nowadays.

Bara en person knäckte hälisättningen. Några var inne på pulsklockan och provianten, men ingen prickade alla. Däremot hittade ni en massa andra rätta svar:

Färgen på kläderna. Nej jag springer aldrig i svart nuförtiden. Omöjligt för hejarklacken att hitta en, och utan hejarklack blir loppen hälften så roliga och bloggbilderna hälften så många…

Tightsen. Springer alltid i shorts eller kjol på sommaren. Fast jag var nära på att klicka hem ett par korta tights i somras. Vem vet hur bilderna ser ut nästa år…

Nummerlappens placering. Ja, jag har börjat sätta den längre ner. Ibland för att dölja fettfläckar på tröjan, men också annars. Jag vet faktiskt inte varför…

Nummerlappens rakhet har dock inget med årtalet att göra utan beror endast på att det är Fredrik som satt dit den. Han får epilepsi när tavlor hänger snett här hemma, och har vattenpasset som sin bästa vän…

Fast vad fasen, jag gillar cappuccino. Har du prickat åtminstone en så fikar vi. Säg till när du har vägarna förbi…

Skogssöndag

Alltså jag älskar era kreativa svar på gårdagens fråga! Faktiskt så mycket att jag håller inne med svaret till i morgon, i hopp om att få läsa några kvalificerade gissningar till. Så länge får ni hålla tillgodo med lite skog… 


På grund av utfallet i en annan fråga där majoriteten av er röstade för skogssöndag valde jag bort både Köpenhamn halvmarathon och en stafett längs skånska västkusten. Det skulle visa sig bli en lyckträff!

Jag missar visserligen en fest värd namnet i Köpenhamn men helt ensam blir jag inte. Kor och får gör sitt bästa för att hålla stämningen uppe och lyckas till 100%. Ett bil-larm på det och partyfeelingen är total. Lite skrämselhicka kryddar också utflykten då jag springer rätt i famnen på en jägare med laddat gevär. Kraxar fram ett hej och springer vidare med hjärtat i halsgropen. Tänker att min sista stund är kommen, men då var den i alla fall fin…


Enligt kvinnlig logik tjänar jag dessutom dryga 1000-lappen på att inte åka till Köpenhamn. Passar utmärkt när man har löparskor på önskelistan!

 

Stockholm halvmarathon, 8 år senare

Idag håller jag tummarna för alla som tar sig an Stockholms gator. Och för att bedöva den värsta känslan av avundsjuka läser jag min race report från sist det begav sig.

Året är 2010. Mitt flytigaste år ever.  Året då allt händer. Det är året jag springer Ultraintervaller, cyklar till Umeå och persar på halvmarathon.

Det är i Stockholm jag persar. Jag vågar utmana mig lite extra och belönas med ett pers som har stått sig sen dess. 1.32.33 efter en sista kilometer i galen 4:10-fart. Jag läser race reporten och blir pepp. Pepp på att bli lite snabb i benen igen.  Men finns det ens en chans? 8 år senare med 8 år äldre ben…

Kanske är värt att testa? Berlin i vår kanske? För i Stockholm kommer jag ju inte vara i form de närmsta 25 åren. Det ligger ju alldeles för nära inpå Helsingborg marathon…

Avslutar med en utmaning för mina trognaste läsare: hur ser du på den översta bilden att den är från stenåldern? (undantaget att jag är 8 år slätare i hyn…). Det finns tre rätta svar. Prickar du alla tre vinner du en cappuccino om vi skulle ses någongång…

Det värsta med…

Alltså jag inser att jag ibland låter jobbigt pepp på träning. För att jag råkar tycka att det är så kul. Och mår så bra av det. Fast alla träningsformer är ju inte rätt igenom kul. Därför tänkte jag balansera min image med en värsta-lista. Här kommer det värsta inom en rad olika träningsformer som jag brukar roa mig med. Håller du med?

Det värsta med…

  • Bodypump:  Biceps. Alltså hur tråkigt! Jag har ju inte ens några.
  • Löpning: Dåligt underlag. Vi snackar klappersten…
  • Cykling: Motvind. Avskyr eländet. Blåser i öronen, snoret rinner och jag kommer ingenstans! Avskaffa detta väderfenomen någon!
  • Spinning: Stående och utan motstånd, på stenåldern kallat ”jogg”. Trodde det var utrotat men nej, det finns lite varstans fortfarande. Watch out!
  • Cross cage / crossfit-bur: Hängade benuppdrag mot magen! Alltså mina underarmar går av! Bind fast mig!
  • CX/Core: Gummibandsövningar. Svårt att få lagom jobbigt. Lätt att få på näsan…
  • Kettlebell: Farmers walk. Underarmarna igen. Så ont! Inte nödvändigtvis övningen som är tråkig, mer jag som är svag…
  • Yoga: Båten. Mina lårmuskler krampar. Jag kan inte sitta i en båt! Ge mig en luftmadrass så jag får ligga raklång!

Sådärja. Nu har jag balanserat min hurtfriska image. Träning kan vara pestigt. Fast mest inte. Och jag tränar hellre ett pass med alla övningar ovan, än att inte träna alls…

Happy fredag på er alla!