Aktuellt

Rosa!

Ni som följer mig på insta har redan sett dem, mina knallrosa shorts! Jag tror jag är kär…

Shortsen främsta syfte är att vara rosa. På Helsingborg marathons tioårsjubileum ska jag gå all in med färg! Lysa upp hela stan men framför allt göra mig själv glad!

Med åtta veckor kvar ska jag dessutom börja fundera på målet med själva loppet. Jag ska nämligen springa Odense marathon tre veckor senare och behöver välja vilket jag ska satsa på och vilket jag ska cruisa runt på.

Banan i Odense är platt, och lättare att få en fin tid på!  Men Helsingborg är ju Helsingborg, kommer jag vara nöjd med att ha fissprungit mig runt?

Å andra sidan kanske det är roligare att njutspringa i Helsingborg, joina en långsammare ballonggrupp med trevliga farthållare och bara prata bort 42 km….

I Odense kommer jag ändå inte kunna snacka mig runt. Förstår ju inte ett ord danska. Förutom det viktigaste ordet av dem alla: 3:30-ballong! Även om jag i ärlighetens namn hade velat ha en 3:25-ballong, vad nu det kan tänkas heta!

Aktuellt

Nostalgipass

Jag vet att jag ska springa 25 km och planen är att checka av så många gamla minnen som möjligt längs vägen.

Jag börjar längs älven mot Strömpilen. Det som på den tiden hette Bowaters fast jag trodde det stavades Bovåtesch, och inte hade en aning om vad det var. Gimonäs i övrigt visste jag inte mycket om, det var jättelångt hemifrån, säkert en kilometer. Så här 40 år senare känns allt pyttelitet och jättenära.

På några steg passerar jag Carlskyrkan som aldrig sett ut som en kyrka, och konstaterar att ICA-träffen bytts ut mot hus. Ica-butiken där man kunde köpa nougat på lösvikt och tigga löpsedlar med Carola på.

Passerar kompisars gamla hus och trots att alla ser på pricken likadana ut vet jag precis vem som bodde på nummer 126 och 130. Vilket telefonnummer de hade också…

Backen efter ”Gulan”, förbi fotbollsplanen var brant när det begav sig men så här lite senare skulle jag mer klassa det som ett motlut.

Svänger in på gatan som var min. Bärnstensvägen. Passerar huset där jag växte upp och knäpper en snabb bild i smyg innan jag cruisar vidare mot låg/mellanstadieskolan. Den var sprillans ny när jag gick där. Det är den inte längre…

Högstadieskolan några kilometer längre bort ser likadan ut som då. De dekorativa molnen på fasaden är inte längre vita och det står ”Barnmorskemottagning” på dörren. Vad hände här?


Försöker hitta skogen där jag tillbringat högstadiets gympalektioner. Tänker mig ett varv på motionsspåret men hittar inte dit. Fortsätter över Universitetsområdet i hopp om att hitta Corona (!) där jag träffade Fredrik för 32 år sen, men går bet igen.

Via min mormors hus på Mariehem och min mosters på Sandbacka tar jag mig tillbaka hemåt. Förstås via min första etta på Hagmarksvägen.

20 kilometer har gått utan att jag ens varit medveten om det, men nu har jag inga nostalgimål kvar på min färd. Dessutom blåser det upp och motvinden trycker mig bakåt. Fem tuffa kilometer hem och en typiskt trist avslutning på en kul runda!

Var skulle du vilja nostalgilöpa?

Aktuellt

Parkrun. Premiären.

Jag har råkat beblanda mig med människor som springer Parkrun. Efter ha hört nördiga historier under senaste tidens fredagslöpningar kände jag ett behov av att testa. Premiären blir i Umeå.

Parkrun startades i England och har därefter spridits över hela världen. Man registrerar sig gratis, får en streckkod och kan därefter springa var som helst och få sitt resultat registrerat.

I Sverige finns Parkrun på 11 platser varav Umeå är den nordligaste. Malmöbanan har jag på Ribban, 2 km hemifrån, men den är alltså ännu otestad.

Anyway. Dyker upp vid Broparken 15 minuter före start. För att försäkra mig om att jag gjort allt som krävs för att vara med. Det har jag. Allt är lugnt. Tar en vända för att värma upp medan jag studerar alla mötande löpare grundligt. Kanske ska de också vara med? Och hur snabba kan de tänkas vara…?

Fem minuter innan start får jag en genomgång av banan. Det är känd mark och jag kommer inte kunna springa vilse ens om jag försöker.

Vi är 18 personer som går mot starten och det pratas både norrländska och engelska bland deltagarna.  Förra veckan var det visst australiensare i startfältet och nu alltså både engelsmän och en från Skåne. Jag känner att det här kan bli en resegrej. Att samla städer till sin Parkrunsamling.  Kul och nördigt.

Vi väntar in ett cykelsällskap och gör vågen för dem när de passerar. Sen är det start-tuta och dags att röra på påkarna.

Efter två dagars vandring med tung ryggsäck känns fötterna som manglade under en ångvält. Jag har inga förhoppningar men tänker att jag borde kunna uppbringa maratonfart i fem kilometer…

Jag tar tre steg och har redan fått lucka. Någon draghjälp kan jag alltså inte räkna med. Och benen känns inte så pjåkiga ändå. Ändrar plan. Halvmarafart i 5 km blir ett perfekt kvalitetspass. Men då tänker jag inte på att jag har kraftig medvind när beslutet tas!

När jag kommit över bron till Bölesholmarna och snurrat runt på första loopen ser jag nästa löpare uppe på bron. Det kommer inte bli fight om förstaplatsen.

Efter 3 km tar jag mig tillbaka till fastlandet som välkomnar mig med världens motvind! Sista 1,5 km känns som 15 minst och det är skönt att få stappla in i mål tillslut. Någon spurt blir det inte och jag slipper bli omsprungen med tre meter kvar. Istället hinner jag både snacka med funktionärerna och dricka te innan tvåan ger sig tillkänna fem minuter senare.

Seger i premiären alltså. Jag skulle kanske inte ha avslöjat att vi bara var 18 stycken….

Jag har hört talas om nördiga utmaningar, som att springa Parkrun i städer som börjar på alla alfabetets bokstäver. Nu har jag checkat bokstaven U. Att pricka exakt samma tid två gånger ska visst också ge någon utmärkelse och jag tror jag har viss fallenhet för just det.

Ja ni hör. Jag är fast.

Aktuellt

Isälvsleden dag 1

Tanken var att vi skulle springa Isälvsleden mellan Åmsele och Vindeln, men Fredriks ben ville annorlunda. Därför blev det en tvådagars vandring med tältövernattning någonstans längs vägen.

Vi tar bilen till Vindeln i arla morgonstund för att därifrån åka vidare med buss. Bussen har en utsatt avgångstid, men man måste beställa den dagen innan för att den ska komma. ”Bussen” som sedan visar sig vara en Tesla. Fint ska det vara!

Vi hoppar av på campingen i Åmsele, där leden startar. Här finns både vatten och toalett! Perfekt. Vi är redo.

Det är myggorna också. De är som de legat i vassen och väntat på oss. Hundra meter senare har de kalasat en åttarätters meny på alla synliga kroppsdelar. Dags för myggspray. Låt kriget börja!

Våra tidigare erfarenheter av norrländska leder är sådär. Både Öreälvsleden och Lögdeälvsleden har varit dåligt markerade och bitvis helt igenvuxna när vi försökt oss på dem. Förväntningarna är därför låga, och vi blir positivt överraskade av att hitta fullt av röda markeringar i skogen.

Jag är hungrig från start och marscherar på i det tysta för att komma fram till första fikastoppet fortast möjligt. Det var ju flera timmar sen vi åt. Förklarar för Fredrik att jag kan tänka mig att prata mer när blodsockret nått över källarnivå! Han fattar. En hungrig fru gör man klokt i att låta vara.

Terrängen är lättpromenerad. Jag skulle kunna sträcka mig ända till lättsprungen. Det hade varit underbart med löparskor, men ja, nu är är det som det är. Vandra är också fint. Och man får ju massor med fler timmars aktivitet på köpet…

Någonstans mellan förmiddagsfikat och lunch ska det finnas ett vatten vi behöver ro över. Det är dagens happening och jag går och smyglängtar! Plötsligt dyker skylten upp: båt 250 meter! Äntligen!

Jag tar på mig rodduppdraget! Först ska vi ro 180 meter till andra sidan. Där ska vi plocka med båten som ligger där, bogsera tillbaka den dit vi kom ifrån och lämna den där. Sen fortsätta över. Jag kan ro. Men allt annat, not so much! Fredrik får vara hopp-i-land-Kalle, knyta fast båt och se till att jag kommer i och ur båten utan att slå ihjäl mig.

Allt går bra och nu väntar den finaste delen av vandringen. Vi har nått Sundskammen som är det coolaste coola. Som en autostrada-stig i bergodalbaneform men branter ner mot vatten på båda sidor. Försöker ta en bild men coolheten låter sig inte illustreras. Ni får använda fantasin.

Bergodalbanan tar oss igenom skog som utsatts för skogsbrand. Stammarna är svarta och blir en häftig kontrast till allt ljusgrönt. Men var det inte en regndroppe???

Tio minuter innan vår tänkta lunch börjar det såklart regna. Så onödigt att bli blöt och så jobbigt att rota fram regnkläder för tio minuter! Väl i vindskyddet en stund senare öppnar sig himlen på riktigt. Vi tar långlunch…

Eftermiddagen blir lång och orken tryter. Vi roar oss mig att komma på huvudstäder på alla bokstäver men hjärnkapaciteten tog slut någonstans vid kilometer 22. Finns det ens huvudstäder på E och F?
Ztockholm och Xantiago di Chile kan väl alla!

Efter 29 km når vi ett vindskydd. Vi har bara tänkt stanna för kaffe men när det börjar regna igen tänker vi om. Så mycket skönare med tak över huvudet. Planen är att sova tidigt och gå upp tidigt! Klockan 20:30 är vi nedkorvade i sovsäckarna. Dagsljus ute…