Ett rum över

Dotter utflyttad. Jag har kånkat lådor, begrundat en helt o-repad parkett och shoppat möbeltassar. Ett stort steg för den nya vuxna. Kanske ett ännu större för mamman. Som försöker trösta sig med alla fördelar det kan innebära med en mindre i huset. Så här:

Ett rum över. Kvarvarande familjemedlemmar sprutar idéer om vad det ska användas till. Ingen är överens med någon.

Jag tänker i termer av världens största skohylla där alla löparskor står radade i snygga linjer. Och som har plats för fler.

Jag tänker en klädstång för halvsvettiga kläder som inte behöver tvättas men inte bör ligga bland de rena kläderna.

Eller en strykbräda som alltid kan stå framme och därmed öka sannolikheten för att man någon gång skulle orka stryka något. Människokläder alltså. Någon måtta får det vara.

Och ett pusselbord. För all den tid jag får över när jag inte har någon att prata inredningsinköp med på kvällarna.

Jag inser att det inte blir ettt rum som passar i en inredningstidning, men ett sjukt praktiskt rum. Ska bara få med mig de andra på banan…

Förutom ett extra rum, tänker jag att maten kommer att räcka längre. Att resterna blir fler och att vi därmed slipper laga mat lika ofta. Och kanske hinner springa en kilometer till ibland.

Och pengarna alltså. Lite rik borde man allt bli på de minskade matkostnaderna. Motsvarar säkert ett par löparskor i månaden. Nu när man ändå ska skaffa sig en ofantligt stor skohylla.

Nästan bara fördelar alltså. Förutom den där detaljen att inte längre få se sin sötnöt varje dag. Tur att hon bor på springavstånd!

 

Det där med att välja…

Jag ska på löparhelg med klubben i helgen. Bo på vandrarhem, äta medhavd mat och springa. Enkelt när det är som bäst. Fast helt enkelt är det inte. För ingen har bestämt vad jag ska springa…

Det finns ett smörgåsbord att välja bland:

Två olika skogsturer på 22-24 km
Två olika landsvägsrundor på 15 resp  24 km
En backyardslinga på 6,7 k.

Var och en är ansvarig för sin egen lycka, och pusslar efter tycke och smak. Sen är det ju kul om man synkar med någon annan….

Det här blir min svåraste beslutsångest den här veckan.

Det svåraste i övrigt blir att förlika mig med tanken på att stora tjejen flyttar hemifrån i morgon. Ska man vara redo för sånt?? Jag är inte riktigt det…

Vad gör du när….?

Det finns ibland hinder på väg. Som riskerar att sätta käppar i hjul för den tänkta löprundan. Vad gör du när…

…Gps-klockan är urladdad?
Springer ändå. På en känd runda som jag vet hur lång den är…  Tänker att det verkligen inte spelar någon roll men är ändå småsur inombords!

…du glömt löparskor…?
Har jag något som liknar löparskor, typ innegympaskor eller sneakers, så springer jag. i högklackat not so much. Fast hur ofta händer det?!?
Barfota möjligen på sandstrand….

…tiden springer iväg och av den planerade löptiden finns bara 15 minuter kvar att springa på.
Ställer in. Och surar. Det sägs att allt är bättre än inget men jag funkar inte så… En kvart känns inte lönt att byta om för. Jag ställer säkert in om jag är ombytt också. Fail.

… du glömt sport-bh?
Springer i den vanliga och hoppas jag att jag har tillräckligt många lager människokläder att ta på sen så att ev odör inte når mina kollegor och friends…

…du glömt bälte till mobilen?
Insta-panik. Hur ska jag nu kunna dokumentera min spännande runda för alla som sitter och väntar…? Ehrm. Mobilen i handen blir lösningen. Och en sedvanligt ful bild på en grå Malmömorgon…
Som säkert hela världen jublar över.

…SMHI varnar för åska?
Hittar en kilometerslinga och parkerar bilen bredvid. Sen springer jag så länge det håller och tar skydd i bilen vid behov!

…du packat med löparkläder men råkar ha fått med säckiga långkalsonger med glasstrutar på, i stället för tights?
Springer ändå. Roligt att sprida glädje!

… du har glömt vantar?
Så nära krisläge jag kommer. Strumpor eller mössa kan fungera som substitut men finns inte det heller så är det kört…

..du råkar ut för akut toaläge?
Skogen! Skulle aldrig våga ringa på hos någon…

Förnekelse och huvud i sand

Jag fick en startplats till Tjörnarparen 50K i födelsedagspresent. Ett trail-lopp känt för sitt dåliga väder och sina vildsvin. I den ruggigaste av månader – februari!

tjörnarparen

Jag sa tack.

Stack sedan huvudet i sanden och har inte tittat upp sedan dess. Har liksom hoppats att det skulle lösa sig. Att det man inte låtsas om, kanske inte finns. Önskedrömt om att någon asfalterat skogen, kortat den ett par mil och skrämt iväg vildsvinen….

Så börjar alla deltagare publicera presentationer om sig själva på loppets facebooksida. Superhårda trail-tomtar. Jag låtsas inte se. Det är väl fortfarande jättelångt kvar…?!?

Andra börjar noja över avstånd mellan vätskekontroller och sko-val. Blundar och håller för öronen. Varför tänker man ens på sånt en hel månad innan? När man kan tänka på vad man ska äta till middag eller när man ska hinna baka semlor?

Folk provspringer banan och lägger ut leriga bilder. Och bilder på vildsvin.

Det är ju fasen att det finns sociala medier här nere i sandhögen. Jag vill inte veta. Jag är ju rädd….

Blundar lite hårdare och lite till.