I mål

Ett par dygn senare. Vi är i mål. Två lopp är i hamn och nu återstår bara att sammanställa en resultatlista, ladda upp bilder och städa bilen…

Det där sista kan ta ett par veckor eller två. I en helt vanlig Volvo ryms nämligen hela världen. Tält, bord, vattendunkar, blöta grejer, torra grejer, mat, flaggor, funktionärsvästar, priser och iKaffe. Det sistnämnda för att alltid vara redo när kaffe bjuds. Och det har behövts…

Från 05.00 igår morse har vi varit i tjänst. Med undantag för 5 timmars sömn. Vi har markerat bana med hjälp av mountainbike tills svetten sprutade. Vi har lerat ner oss och blivit smutsiga. Vi har haft teknikstrul och löst det. Vi har ätit chips och lärt oss hur en ON-knapp ser ut på en SI-skrivare. Men mest har vi haft kul.

Dessa möten med löpare alltså. Tröttnar aldrig. Bekanta ansikten och nya ansikten. Ultraräven som sprang 10 mil förra helgen och tycker halva sträckan var snabbt överstökat. Killen som gör sin första ultra, och man får äran att bistå med själva premiären. Hedervärt. De som kommit vilse men är lika glada ändå.  Och killen som hjular över mållinjen och glatt ställer upp och gör det en gång till, för att jag ville filma. Efter fem mil!

Att ordna lopp är måhända det jobbigaste jobbiga, men det är fasen det roligaste roliga på samma gång.

Nu sover vi lite hörrni.

Om ni undrar var jag blir av…

Om ni undrar var jag blir av ett par dygn fram så…

…markerar jag 5,4 mil löpväg. 54 KILOMETER!

…svär jag över SI-pinnar som är osynkade och teknik som inte fungerar

…försöker jag cykla mtb för att ta mig fortare fram

…inser jag att det går fortare att springa

…svär jag över att det är tungt att springa med pilar, snitslar, skyltar, och stämplingsenheter

…bär jag en 20 liters vattendunk i en kilometer och undrar varför jag inte tränat mer farmers walk

…hoppas jag att folk inte vill ha sin pizzaranson så jag kan äta allas

(för att jag inte hunnit äta på tolv timmar och det är typ världskris och risk för jordens undergång)

…tappar jag bort saker och letar ihjäl mig efter dem

…försöker jag summera minuter i excel och blir galen på att formateringen inte fungerar

…kör jag bil.

…och kommer vilse

Att arrangera ett lopp är en utmaning. Nu arrangerar jag två på raken. Med tolv timmars mellanrum. Ska vi säga att vi ses på söndag.

Och vill ni veta mer om mina livskriser längs vägen lär ni se dem i mina insta stories.  @annanystedt it is.

Transportlöpning

Hade glömt det fantastiska med att transportspringa till jobbet på morgonen. Men är glad att jag hann upptäcka det medan det fortfarande är ljust så dags…

Jag brukade hoppa av i Åkarp och springa de 12 kilometerna till jobbet. Tills det blev mörkt om morgnarna. Då fick jag hitta andra lösningar. Rundan går genom ställen jag inte vill vara på när det är mörkt och kusligt. Men så fort ljuset kom, kom också HÖFTEN. Därför är det typ hundra år sedan jag sprang sträckan. Men idag var det dags.

Sitter på tåget och inser att jag har planerat att springa TOLV kilometer. Jag vet ju inte ens om jag kan. Vad händer om höften protesterar efter fem? Ska jag krypa sista biten och komma till jobbet lagom till lunch? Får lite panik av tanken. Hur kunde jag glömma att jag var skadad? Hur kunde jag ta 12 kilometer för givet när jag precis sprang 300 meter?

Har inget val utan att chansa. Jobbet lär väl finnas kvar även efter lunch…

Sen springer jag. Hittar knappt ut från Åkarp pga motorvägsbygge och om omledningar av cykelväg. Men sen….

Glömmer att jag varit skadad. Springer precis som förr. Njuter av den friska luften och morgonsolen, ler fånigt åt glada cykelpendlare och tar fula selfies. Precis som vilken standardmorgonrunda som helst. Precis som vanligt. Plötsligt har jag sprungit hela vägen. Utan att känna efter.

12 kilometer. Jag behöver bara springa dubbelt så många i Helsingborg, så kan jag gå resten och hinna i mål på sex timmar. Det finns en plan och ett hopp!

Kontrollbesiktning

Har tid hos sjukgymnasten för kontrollbesiktning. Vill kolla att kroppsdelarna sitter där de ska nu när jag så smått smugit igång med löpningen igen. Så att jag inte springer konstigt pga urkopplade muskler, olika långa ben eller roterade höfter.

Känns lite lyxigt att för-säkerhets-skull-boka sig till sjukgymnast men han konstaterar fort att det var ett smart drag. Höger ben är en centimeter längre än det vänstra. Höften är roterad och korsbenet på svaj. Muskler urkopplade på ett sätt som för honom är helt logiskt. Jag följer alla mönster och reagerar precis som han förväntar sig på alla test. Det är bra. För då kan han trycka på reset och återställa mig till normal. Lite konstiga manipulationer senare reagerar musklerna som de ska och alla är nöjda och glada.

Jag får en övning i hemläxa att utåtrotera mina höfter med gummiband runt fötterna. Sånt som man kan göra i teve-soffan och därmed inte känns fullt så tråkig som annan rehab…

När jag betalt för mig och ska gå slinker det ur mig: att jag ska försöka ta mig runt Helsingborg marathon. För att jag måste. För jag har en deal med mig själv. För att jag om 24 år vill ha den snyggaste tröjan i Helsingborg marathons historia. Med texten: JAG HAR SPRUNGIT ALLA 30 LOPPEN!

Han får ont i magen. Och säger att ha inte kan rekommendera det. Men att han hemskt gärna vill ha en rapport om hur det gick.

Jag lovar att han ska få det. Och bokar en tid den 2 september….