Aktuellt

Race report: Köpenhamn halvmarathon

Jag skulle mysa runt. Var det sagt. Men så var det något som triggade mina horn…

Lördag kväll. Läser resultatlistan från halvmaran i Skanör som precis gått av stapeln. Och det är då det börjar röras om i min myspysgryta. En viss annan Anna, som precis kallat mig snabb i Helsingborg har sprungit på 1:41. Fyra minuter snabbare än den ballong jag har för avsikt att följa. Och det faller ju på sin egen orimlighet. Jag måste ju leva upp till hennes bild av mig. Jag måste ta 1:40-ballongerna.  Det är 4:44-fart och verkar superläskigt. Är nervös hela kvällen.

Ett par timmar senare får jag veta att dotterns pojkväns bror också ska springa. Ännu ett mål att slå. Fast jag aldrig ens träffat honom. Fredrik tycker jag ska fokusera på mig själv, men min horn går liksom inte att styra. 1:40-ballongerna it is. Vad det nu heter på danska!

Loppet är fullbokat och 25000 pers är på väg till starten. Skånetrafiken kör med kort tåg dagen till ära och vi får stå hela vägen. Men är glada ändå att vi ens kom med, det var inte alla förunnat…

På plats i Köpenhamn ska vi ta metron till starten. Tror vi. Det tänker alla andra också och det finns inte en chans att komma med. Utom på ETT tåg som plötsligt uppenbarar sig.  En i gänget hinner hoppa på innan dörrarna stängs och tåget rullar iväg. Åt fel håll.

Hursomhaver. Vi kommer till startområdet och återförenas i vårt lilla gäng. Tillbringar en evighet i väskeinlämningen och stressas en smula av att det nu bara är tio minuter till start. Inlämningen tar galet med tid. För att klisterlappen med startnumret ramlar loss från alla väskor och folk behöver låna pennor och hitta säkerhetsnålar. Samma procedur som på maran i maj. Man kan tycka att de borde lärt sig sedan sist och skaffat bättre klister på lapparna…

In i fållan fyra minuter innan start. Ouppvärmd. 1:40-ballongerna är superlångt fram och jag vet inte hur jag ska lyckas tränga mig igenom folkmassan. Tar rygg på en tjej med vassa armbågar och snart har jag en ballong vid min sida. Nu kör vi! Hoppar upp och ner fyra gånger. Det får duga som uppvärmning.

Starten går. Det gasas och bromsas om vartannat. Ballongerna försvinner och jag hamnar bakom. Alla krockar med alla. Alla är i vägen. Och paniken över de borttappade farthållarna bubblar.

Tar mig upp på en trottoarkant som fungerar som omkörningsfil. Maxar för att ta mig ifatt ballongerna och är faktiskt lite småtrött redan innan kilometer ett.

Det lugnar sig lite och jag kan komma i balans igen. Fullt fokuserad på att inte snubbla på alla långa herr-ben. För ärligt, det är mycket bättre flow bakom tjejerna. Jämt och fint och inga armar och ben i konstiga riktningar.

Vid första vätskan tar jag ett par gångsteg, som jag alltid gör. För att jag ännu inte behärskar konsten att springa och dricka samtidigt. Jag får en bestämd knuff i ryggen av någon som inte gillar mitt tilltag.  I den här folkmassan funkar det inte med egna initiativ, här måste man flyta med i farten. Laddar mentalt för sista 18 kilometer utan dricka. Eller med dricka i näsan, håret och på tröjan… All over the place utom i munnen.

Svärmor och svärfar är på plats för att heja. Inte för att de någonsin kommer att se mig. Det är liksom miljoner människor här. Känner mig ledsen i ögat att de tagit sig hela vägen hit och inte kommer att få se mig. Men det ska ordna sig till slut!

Kilometerna tickar på ganska fort. Ballongerna har plötsligt hamnat bakom men jag tänker att de snart kommer ikapp. De gör de inte. Jag får förlita mig på någon annan istället och hoppas den håller hela vägen.

Kroppen känns lite sned men den funkar. Det är huvudet som spökar mest. Börjar längta till målgångskaffe innan vi ens hunnit halvvägs. Stoppar i mig lite gel för bättre tankar, och det funkar. Vid 18 kilometer dyker dessutom svärisarna upp och jag får extra energi för själva spurten. Eller spurt och spurt, det är mina långsammaste kilometrar!

Kommer i mål på 1:37:03 och är nöjd med det. Men det är nu utmaningen börjar.

Nu väntar en evighetslång väskutlämningskö och därefter den smått omöjliga uppgiften att hitta sina löparkompisar. Att ens välja vilket håll man ska gå åt är omöjligt. Det finns bara ett håll och det är att följa strömmen. Strömmen som råkar passera en kaffevagn. Med iKaffe.

Beställer en cappuccino och försöker betala. Med ett kort som inte fungerar i Danmark. Det går dåligt. En förbipasserande kille ser min desperation och svingar upp sitt kort. Bjuder. Vilken ängel liksom!

En stund senare är alla samlade igen. Vi äter empanadas och försöker att ta metron därifrån. Fortfarande lika fullt. Får gå. Försöker ta tåget till Sverige men det avgår INNAN tidtabell och vi missar. Men alltså. Vi är lika glada för det. Vi har ju sprungit lopp!

Summa summarum. Ett trevligt lopp men ALLDELES för mycket folk. Och alltså målgångsbilden….

De har lite att lära av Helsingborg marathon!

 

 

Aktuellt

Cph Half vs Löparfesten i Skanör

Det här är stora halvmarahelgen. Både i Skanör/Falsterbo och Köpenhamn ges möjlighet till en platt halvmara i perfekt löparväder. Några valde den ena. Några den andra…

köpenhamn marathonFör mig var valet enkelt. Jag ville ha folkfest och då är 25000 löpare i Köpenhamn svårslaget. Dansk publik är dessutom snäppet mer wild and crazy än den svenska. Det var inget svårt val.

Fast i efterhand hade Skanör kanske varit klokare. För den som tvångssparar pengar är en resa inom Skåne ett fynd jämfört biljetten över bron. Och för den som inte hittar i sitt eget vardagsrum hade chansen att hitta till starten varit betydligt högre i en skånsk byhåla jämfört men en dansk storstad! Och hur lönt är det ens att fråga efter vägen när man inte förstår svaret…

Så inför loppet i morgon är jag minst nervös över själva springandet. Istället oroar jag mig för att tåget ska vara inställt, att jag inte ska hitta starten, och för att jag (ifall jag hittar dit) inte ska hitta hem.

Men jag ser fram emot att lära mig vad 1:45-ballong heter på danska. 3:30–ballong finns sedan tidigare i mitt danska vokabulär men nu är det dags att utöka ordförrådet med ännu ett livsviktigt ord!

Och DET hade ju inte hänt i Skanör. Jag vet ju redan att det heter EJNÅFÅRTTIFIM-ballong i Skåne…

Aktuellt

Race week. Igen.

Det är race week och det kommer jag på först idag. Torsdag. Jag har därmed besparat mig flera dagar av loppstissande. Köpenhamn halvmarathon pepprar mig med mail, pepp och information men det rinner liksom av mig som vattnet på en gås. Jag ska ju mest på utflykt.

Anledningen att jag inte peppat igång är att jag fortfarande lever kvar i min Helsingborgbubbla. Suger på karamellen tills jag får hål i tänderna. Och att Köpenhamn bara är efterrätten och inte race på riktigt. Men en hejdundrande folkfest jag inte ville missa.

Jag siktar på att lägga mig bakom en lugn och fin ballong. Och bara njuta.

Jag har varken kollat gel-förrådet, kolhydratladdat eller stretchat min stela rumpa. Däremot har jag ätit sjuhelsikes mycket linser. Som det känns idag, ett helt världelöst matval. Nu blir det snällmat hela vägen fram till söndag. För inte ens en njutarrunda blir ju njutbar med en mage i uppror.

I morgon ska jag börja SMHI-knarka. Kolla uppdateringarna var femte minut. Och hoppas att ingen visar regn.

Tills dess ska jag inte stirra alls.

Aktuellt

Runacademy – första passet!

Det är lite som att börja skolan efter sommarlovet när Runacademys höstträning drar igång. Spänd förväntan. Glatt återseende av gamla löparbekantskaper. Och den svåra frågan…vad ska man ha på sig?

Jag väljer shorts. Och blir utstirrad av en fin dam på tåget till Lund. Shorts är visst inte anständig klädsel på tåg i september. Hon smygtittar inte ens. Hon glor…

Vid samlingen i Lund är det ingen som bryr sig om shortsen. I en löparvärld är det fortfarande sommar. De flesta har dock matchat med en jacka som åker av någonstans mellan löpskolningen och själva intervallerna. För det är intervaller som gäller idag. Och jag är nervös.

Säg långpass och jag tänker ”NAJS”. Säg intervaller och jag får den där känslan i magen. Kommer jag att överleva?

6 x 70/20
Farten ok. Bara någon enstaka snabbis drar iväg. Är mest bekymrad över att det ligger en sten på vägen. Jag får inte snubbla, jag får inte snubbla, jag får inte snubbla.
Fixar alla 6. Men snart blir intervallerna kortare. Det är då jag kommer få hjärtsnörp…

6 x 40/20
Fast. Jag har ju bara en fart. Det känns ju likadant här. Men stenen alltså. Kan ingen trolla bort den? Jag. Kommer. Att. Snubbla.

6 x 20/20
Spurtsnabbt. För alla andra. Som har en växel till. Jag ökar. Fast måttligt. Traktorn lurar man inte så lätt. Men ändå, lite chockad blir den allt. 20sekunder är jättekort. Festen är över innan den börjat. Vi är i mål!

Jag överlevde. Såklart. Snubblade inte ens på stenen.

Och den där känslan efteråt. Postintervall-feelingen. Den är inte dum den!