Tanken var att vi skulle springa Isälvsleden mellan Åmsele och Vindeln, men Fredriks ben ville annorlunda. Därför blev det en tvådagars vandring med tältövernattning någonstans längs vägen.
Vi tar bilen till Vindeln i arla morgonstund för att därifrån åka vidare med buss. Bussen har en utsatt avgångstid, men man måste beställa den dagen innan för att den ska komma. ”Bussen” som sedan visar sig vara en Tesla. Fint ska det vara!
Vi hoppar av på campingen i Åmsele, där leden startar. Här finns både vatten och toalett! Perfekt. Vi är redo.
Det är myggorna också. De är som de legat i vassen och väntat på oss. Hundra meter senare har de kalasat en åttarätters meny på alla synliga kroppsdelar. Dags för myggspray. Låt kriget börja!
Våra tidigare erfarenheter av norrländska leder är sådär. Både Öreälvsleden och Lögdeälvsleden har varit dåligt markerade och bitvis helt igenvuxna när vi försökt oss på dem. Förväntningarna är därför låga, och vi blir positivt överraskade av att hitta fullt av röda markeringar i skogen.
Jag är hungrig från start och marscherar på i det tysta för att komma fram till första fikastoppet fortast möjligt. Det var ju flera timmar sen vi åt. Förklarar för Fredrik att jag kan tänka mig att prata mer när blodsockret nått över källarnivå! Han fattar. En hungrig fru gör man klokt i att låta vara.
Terrängen är lättpromenerad. Jag skulle kunna sträcka mig ända till lättsprungen. Det hade varit underbart med löparskor, men ja, nu är är det som det är. Vandra är också fint. Och man får ju massor med fler timmars aktivitet på köpet…
Någonstans mellan förmiddagsfikat och lunch ska det finnas ett vatten vi behöver ro över. Det är dagens happening och jag går och smyglängtar! Plötsligt dyker skylten upp: båt 250 meter! Äntligen!
Jag tar på mig rodduppdraget! Först ska vi ro 180 meter till andra sidan. Där ska vi plocka med båten som ligger där, bogsera tillbaka den dit vi kom ifrån och lämna den där. Sen fortsätta över. Jag kan ro. Men allt annat, not so much! Fredrik får vara hopp-i-land-Kalle, knyta fast båt och se till att jag kommer i och ur båten utan att slå ihjäl mig.
Allt går bra och nu väntar den finaste delen av vandringen. Vi har nått Sundskammen som är det coolaste coola. Som en autostrada-stig i bergodalbaneform men branter ner mot vatten på båda sidor. Försöker ta en bild men coolheten låter sig inte illustreras. Ni får använda fantasin.
Bergodalbanan tar oss igenom skog som utsatts för skogsbrand. Stammarna är svarta och blir en häftig kontrast till allt ljusgrönt. Men var det inte en regndroppe???
Tio minuter innan vår tänkta lunch börjar det såklart regna. Så onödigt att bli blöt och så jobbigt att rota fram regnkläder för tio minuter! Väl i vindskyddet en stund senare öppnar sig himlen på riktigt. Vi tar långlunch…
Eftermiddagen blir lång och orken tryter. Vi roar oss mig att komma på huvudstäder på alla bokstäver men hjärnkapaciteten tog slut någonstans vid kilometer 22. Finns det ens huvudstäder på E och F?
Ztockholm och Xantiago di Chile kan väl alla!
Efter 29 km når vi ett vindskydd. Vi har bara tänkt stanna för kaffe men när det börjar regna igen tänker vi om. Så mycket skönare med tak över huvudet. Planen är att sova tidigt och gå upp tidigt! Klockan 20:30 är vi nedkorvade i sovsäckarna. Dagsljus ute…
Vi är på plats 90 minuter innan start och jag får en känsla att det här ett lopp med bara snabbisar. Idel friidrottslinnen, spänstiga upphopp och kortkorta tights, själva definitionen på snabb löpare…
