Mitt målsättning är att alltid vara redo för marathon. Ifall någon skulle fråga så där spontant vill jag inte vara den som måste säga nej. Idag testade jag konceptet spontanmara för första gången, och tja… det funkade!
Jag anmäler mig till Båstad marathon 10 dagar innan start. Med en gnagande känsla av att det nog är en dålig idé. Höger hälsena och höft har strejkat en aning senaste veckan och marathon lär inte göra stordåd i läkning. Dessutom utlovas backar som ju bekant alltid är jobbigt, men allra jobbigast att starta ett marathon med samt kröna kilometer 31-32 med. En dålig idé alltså. Därför struntar jag i det där med uppladdning…
Jag sover för lite hela veckan. Dricker som vanligt alldeles för lite vatten, panikmasserar inte vaderna och knarkar varker magnesium eller rödbetsjuice. Det närmaste uppladdning jag kommer är en uppladdningsglass för att fira min semester. Men jag spelar ruskigt peppig musik i bilen på vägen upp…
Jag har inget negativt att säga om loppet i övrigt, men mängden toaletter lämnar lite att önska. Jag köar till EN toalett i ett omklädningsrum vilket tar sin tid. För nästa omgång (ja, jag gör många varv) hittar jag ytterligare tre toaletter, men det där med uppvärmning hinns inte med. Skitsamma, jag har ju 42 km på mig att bli varm…
Två minuter till start och jag har ingen plan. Ska jag upplevelsespringa, ta en massa fina kort, njuta av naturen och käka våfflor vid kilometer 35? Ska jag springa i 5:30-fart och se det som ett bra långpass? Ska jag springa tillsammans med någon och springa bort alla kilometer utan att märka det? Det enda jag nog är lite säker på är våfflorna…
Starten går. Jag springer lugnt och sparar krafter för backen som enligt säkra källor ska dyka upp vid kilometer två. Då kommer en tjej och springer om mig, alldeles tokanfådd. Hinner tänka att ”det där kommer aldrig att gå” innan hon försvinner i fjärran. Så kommer lutningen och det lutar. I FYRA kilometer lutar det. Sänker farten. Tar man slut här blir resten en tråkig upplevelse.
När backen är slut kommer motvinden som efterrätt. Och precis som vanligt är motvinden sju resor värre för mig än backen. En backe har ett slut. Du ser det och vet vart du ska. Vind tar aldrig slut. Och varför ligger alla bredaxlade killar på kö BAKOM mig? Gissar att det är mer för min klockrena pejsing än för mina breda axlar!
Vid kilometer 14 hör jag fjäderlätta steg komma upp bakom mig. Det är tjejen i den gula tröjan. Hon springer så lätt men andas mer än mig. Ska jag hålla undan här? Eller låta henne springa om. Ökar lite. Min andning är lugn. Hennes är högre. Jag tänker att det borde gå, men det gör det inte. Inte nu. Efter västskan lämnar hon. Med besked. Men det tar inte slut där.
Det blåser hela vägen till Torekov och sen är det skönt att äntligen få byta färdriktning! Vinden i ryggen är balsam för själen. Stegen är lätta, nu är de bara halva kvar. Men vi ska visst genom en kohage.
Blir insläppt genom en grind men orkar inte titta på korna. Jag har fullt upp med gräset, gruset och eländet som plötsligt hamnat under mina fötter. Låter farten gå ner, orkar inte kriga. Ja, faktiskt pyser hela rejs-feelingen långsamt ur min kropp. Varför inte bara jogga i mål? Så får det nog bli. Ska bara över det där sista berget också…
Ett berg i medvind är bättre än ett berg i motvind och jag tänker att halvmaralöparna fått den glassigaste halvan. Den här backen tär inte alls lika mycket som den förra. Dessutom har de placerat fotografer på de två toppar vi ska upp på. Då kan man ju inte säcka ihop hur som helst. Och framför allt, det är ljuvaste asfalt under mina fötter. Race is on.
Skulle ljuga om jag sa att det inte kändes nått. Fötterna smygkrampar lite och behöver springa med spretande tår. Nerförsbacken som följer är för brant för att vara kul. Det är tungt att bromsa. Längtar ner på havsnivå. Ner till våfflorna. Som jag nog egentligen redan bestämt mig för att inte ödsla tid på. Man kan ju göra egna hemma!
Fredrik har cyklat omkring längs banan och när jag når våffelstationen vid kilometer 35 säger han åt mig att stanna för en bild, vilket får en arg stockholmsbilist att muttra. Orka stressa på en lördag liksom. Sju kilometer kvar. Jag känner traktorna vakna. Det går inte världsfort men jag känner mig stark och pigg. Tuffar på men längtar efter mål. Det är superfint längs havet. På en lättsprungen grusgång. Jag har kommit ikapp svansen på halvmaran och tankar energi från alla jag springer om. Och dom är många. Men så tamejtusan…
Framför mig ser jag tjejen med gula tröjan. Hon som varit utom synhåll i minst 20 kilometer. Hon ser lite trött ut. Och jag är absolut ingen tävlingsmänniska men….
Fredrik har lärt mig att springa om i hög hastighet. För att ge en känsla av hopplöshet hos den som blir omsprungen. Så jag gasar. Springer om. Lämnar lucka.
Sista biten mot målet delar vi med allehanda lördagsflanörer. Det blir en del tvärstopp och turer ut på gräset för att komma fram, men jag har bara målportalen i sikte.
Kliver över mållinjen på 3:34:49 och är toknöjd. Inga förberedelser, två galna berg och ingen plan. Har jag sagt att jag älskar marathon? Men kanske ännu mer känslan efter marathon. Den kommer att föräras ett helt inlägg, för jag fattar att ni inte orkar läsa längre nu!
