Vånga Mountain Xtreme. En galet härlig historia. Vid kilometer tre tänker jag att marathon är plättlätt jämfört med det här. Jag hyperventilerar och hjärtat slår trippelvolter. Och jag älskar det!
Jag har valt den kortaste distansen, 8 km. En distans jag vanligen inte byter om för men som idag känns helt perfekt! Min hjärna hade inte orkat fokusera längre…
För det här är loppet kräver sin koncentration. Speciellt för en Trail-analfabet med en hyfsat nystukad fot!
Anyway. Vi tar det från början. Vånga alltså. En håla med en slalombacke, en kyrka och just idag skördemarknad och lopp!
Kyrka sa ni? Dessutom oplockad i löparklubbens Kyrkutmaning. Springer dit som uppvärmning och sen är det dags. Slalombacken väntar!
Springer en bit och liksom väntar på att någon ska börja gå. Vill ju inte vara den som viker ner mig först…
Det tar ett par höjdmeter till innan majoriteten överger det där med löpning, och nu känns det legitimt att gå. Skönt ändå. Fast maxpulsen är ett faktum. Och den går inte ner. Hur ska jag nånsin orka ta ett löpsteg!
Tar ett par extra promenadsteg efter toppen. För att samla mig för den tekniska löpning som väntar.
Stigarna är fantastiska och varierar i svårighetsgrad. Jag känner mig som Bambi tekniskt men stark fysiskt. Spåren av Helsingborg marathon förra helgen är som bortblåsta. Jag är pepp!
Kilometermarkeringarna kommer jättesällan. När 3:an kommer känns det som jag sprungit en mil. Det ska visa sig i mål att känslan stämmer: det går INTE fort!
Banan är extremt välmarkerad och inte ens jag hamnar vilse, trots att jag ganska snart är ensam. Och dessutom tittar ner i marken…
Efter 6 km kommer en nerförsbacke utan slut. Den är så teknisk att jag går mer än jag springer. Nästan nere hör jag en hord av löpare komma springande bakom. Det går i 180 och jag behöver stiga till sidan och ge dem fritt blås.
Först kommer några killar men det är när tjejen i den gröna tröjan flyger förbi som mina horn växer ut. Det är ju en placering som just passerade. Typ någonstans i mitten av startfältet och helt utan betydelse. Men man styr inte över horn som växer…
När backen äntligen tar slut kommer vi ut på grusväg. Min paradgren. Jag är pigg efter min stolpiga nerfart i promenadfart och nu ska jag visa var skåpet ska stå…
Vevar upp tempot, blåser förbi horden av löpare som precis förnedrade mig. Med sån överfart att de inte ska tycka det är lönt att hänga på!
Adrenalinet sprutar. Jag springer uppför backen, med undantag av korta perioder av gång. Jag är trött så jag håller på dö men älskar det. Jag har kontroll över känslan och god uppsikt över gröna tröjor längre ner i backen…
Men vi ska ner igen. Jag behöver marginal, annars blir jag omsprungen igen. Trailstjärnor i gröna tröjor får man se upp för!
Fredrik sitter i backen ner och tar några episka bilder av en som inte vet var hon har sina armar och ben.
Nu är det slutspurten kvar. På gräs. Det funkar. Jag håller undan. Väljer fel fil i målgången och håller på att åka på ett varv till….
Inser mitt misstag och hamnar tillslut rätt. Cashar in medaljen och hinkar litervis med vatten. Sen hänger vi i gräset till tidens ände. Eller nästan. Det här är så trevligt att vi aldrig vill gå hem. Solsken och dansbandsmusik från Skördefesten bredvid. Jag längtar redan till nästa år!
