Träffades vi eller hade jag gylfen öppen?

Jag har vilodag idag. Laddar batterierna inför en kuperad halvmara i morgon. 500 höjdmeter är typ Mount Everest för den som bor i västra Skåne. Och medan jag sitter där med cappuccinon i högsta hugg börjar jag fundera varför alla log igår…

Torsdag morgon  och jag springer längs ribban i Malmö. Där delar jag som vanligt cykelväg med elcyklar, lådcyklar, elscootrar, morgonjoggare och hundägare. Men idag är inget sig likt. Alla ler. Ja inte alla alltså, men jag möter minst 3-4 stycken som ler mot mig.

De ler, och ibland nickar, som om de känner mig. Det kan teoretiskt vara en bloggläsare eller någon som följer mig på instagram, men det känns konstigt med tanke på att det var så många.

Då är det kanske mer troligt att jag hade tandkräm i mungiporna, glömt torka av sminket eller helt enkelt sprang med gylfen öppen. Fast gylf på löpartights alltså…?

Så. Om det var dig jag såg ber jag om ursäkt för att jag såg förvirrad ut. Och var det gylfen så ber jag om ursäkt för förargelseväckande beteende…

Förövrigt var det väldigt trevligt med alla leenden. Tänk om vi skulle fortsätta så! Vilka morgonjoggar det skulle bli!

Dan före dan före raceday

Det sägs att jag ska springa Österlen Spring trail på lördag.  Och som alltid inför trail-lopp hittar jag inte tävlingshornen. Trail är så förknippat med utflykt för mig, att jag mer siktar in mig på naturen och doften av ramslök, än horn i pannan och adrenalinpåslag. Inte ens vetskapen om att Fredrik kommer hinna i mål och ta en kaffe innan jag är framme stressar mig. Let him liksom. Annat var det inför Barcelona!

På asfalt fightas vi. Speciellt i distanser över halvmaraton. I skogen finns inga horn. Vet inte varför de inte växer ut. Om det är den bistra föreställningen om att jag är så kass tekniskt, att det ändå inte är lönt. Jag svär i smyg över min inre fegis och min extrema rädsla för att ramla och slå mig. Som gör att jag liksom inte vågar släppa på, utmana mig, och därmed bli bli bättre.

Men man behöver ju inte alltid göra saker snabbt. Det räcker ju att det är tillräckligt snabbt för att kaffebaren inte ska stänga.

Fast visst hade det varit skönt att springa 60 kilometersloppet istället. Där kan man ju vara hur långsam som helst utan att skämmas…  och dessutom få fika för besväret!

Utdrag från en hjärna…

Folk förstår inte alltid hur jag kan springa utan musik. Jag förstår å andra sidan inte hur man kan springa MED. När jag springer går min hjärna på högvarv. Jag tänker nog aldrig så många konstiga tankar som just då. Musik hade liksom krockat med dem och gjort kaos i tankeverkstan. Jag tror det hade kunnat börja ryka däruppe…

Igår sprang jag 13 kilometer innan jobbet. Här är ett urklipp ur min hjärnlogg:

50 meter: ”skon sitter lite löst, ska jag orka stanna?” (inget svar)
100 meter: ”foten kanske svullnar så det känns bättre sen”….
300 meter (passerar en stor klocka):  ”exakt en minut senare än förra veckan. Antingen springer jag sakta eller så bytte jag om sakta!”

400 meter (övergångsställe): ”oj hoppsan det var rött! Jaja, han såg ju inte jättesur ut i bilen….”

800 meter: ”Saluhallen. Chocolatte. Chokladpraliner. Det är fina grejer!!!!”

1 km: ”Jäkla ombyggnad och attans trång passage, jag kommer att krocka, bli överkörd och förvandlad till pannkaka precis här. Vilken morgonrunda som helst. Kan de inte cykla som folk i Malmö?”

3,1 km (passerar kallbadhus): ”tänk att folk hoppar i frivilligt och betalar för det. Springer hellre till månen…”

3,5 km: ”det luktar skit, öka farten.

3,6 km: ” det luktar fortfarande skit, sänk farten! Du ligger precis bakom lastbilen som städat stranden från tång. Låt honom köra….”

Håller andan

4,2 km: ”starten på tomtelöpningen varje år, undrar om det är normalt att springa omkring som en tomte?” och  ”finns det ingen påsklöpning?”

5,5 km: ”glassigt läge, här kan jag bo”

6 km: ”var är den där ön jag ska till? Måste ju vända snart….”

6,5 km: ” en ö, en photoshoot och nu hem. Fast vad hände med vinden när jag vände???? Jag orkar inte….”

8 km: ”fasen vad det blåser, undrar om man skulle testa en sån där elscooter?”

9 km: ”eller lifta med en lådcykel? Undrar vad de har för maxvikt? Jag väger nog inte mer än två barn och en Ica-kasse”

10 km: ”in bland husen, jag offrar havsutsikten för lite lä, mycket skönare så!”

12 km (passerar klockan igen): ” I bra tid. Jag kommer hinna kaffet!”

13 km (gymmet för ombyte): herrejäklar vad det luktar hudkräm. Och har inte den där tjejen stått framför spegeln sen jag gick??? Folk byter visst om hur länge som helst!  Jag kör snabba puckar, fem minuter max. Håret kan jag borsta på jobbet….”

Nu kaffe!

Löparkalas!

Ett lopp vars namn innehåller både löpning och kalas kan ju inte bli fel. Därför råkade jag precis klicka hem en startplats till vårens Löparkalas i Trelleborg, ett tidslopp på bana med alternativen 1 timme, 3 timmar eller 6 timmar. 

Blev sugen på tidslopp efter att ha sprungit två timmar runt Stortorget i Lund i vintras. Från att ha trott att runt-runt inte skulle vara min grej, var jag nu plötsligt övertygad om att jag inte har något som helst problem med att springa i cirklar. Eller ovaler…

Har sneglat på Löparkalaset sedan dess. Problemet är att det ligger bara två veckor innan Köpenhamn marathon. Därför vågar jag inte chansa på 6-timmars, som är den distans jag helst ville prova. Och det grämer mig lite. För det där fikabordet smakar ju förmodligen som godast efter fjärde timmen…

Men hellre ett litet kalas än inget kalas! Den 4 maj smäller det. Vem ska dit och springa rundor med mig?

Senast jag drog till Trelleborg. BUS 2018.

Pers!

Det där med att springa samma runda två dagar i rad var ju lite kul. Som upplagt för att tävla mot sig själv…

Jag tänkte att det skulle bli trist att nöta samma 22 kilometer som igår men jag hade fel. Det blir istället en enda lång déjà vu där jag liksom tänker mer på vad som hände var, än att jag faktiskt springer. Vid 8 km råkar jag snegla på klockan och inser att jag ligger före gårdagens tidtabell. Och det väcker små horn i min annars helt släta panna…

Trots att jag har 22 km i benen sedan igår börjar jag tävla mot mig själv. Vägrar tappa fart uppför och släpper nödbromsen på väg ner. Andningen är hög men jag känner mig stark. Går för pers…

Jag vet att Fredrik efter sin orienteringstävling kommer att möta upp mig på sin nerjogg. Jag gissar att det kommer att ske vid ca 19 km, och jag ägnar minst en halvtimme åt att grubbla på om jag verkligen ska vara social och sumpa mitt pers-försök med en nerjogg. Eller helt enkelt låta honom hänga med…

Såklart får han hänga med. Vi har ju hela livet på oss att prata. I det här tempot är nämligen ingen speciellt pratsam. Fredrik grymtar förvisso lite där bak men inget som kan tolkas eller förstås.

På samma plats, utanför samma toavagn, är målet. Tre minuter snabbare än igår. Nu väntar pers-bärs. Fast jag har förhandlat bort den mot en cappuccino. Såklart.

En pers-cappuccino i solen. Så värt.