Kärt återseende!

Förut sprang jag alltid i Inov8 x-talon 212 när jag befann mig utanför asfalten. Det var liksom den enda trailsko som fanns i min värld och jag kunde inte tänka mig några andra. När Fredrik gick och blev orienterare övertygade han mig om att 212:an var för trail-ig för mig som bara sprang fin-trail. Att jag borde ha något med mindre mönster som inte slits lika fort. Och den som är gift med en besserwisser lär sig aldrig. Jag övergav mina skor. Tänkte att de var för orienterare och inte för mig.

inov-8 230

När jag fyllde år fick jag en liknande Inov8-sko. Av Fredrik. Man skulle kunna frestas att tro att han ändrat uppfattning, men egentligen var det nog mest för att jag skulle kunna ta mig ut i tuffare terräng och göra honom sällskap på Tjörnarparen och långa turer i fjällen. En helt egoistisk present från hans sida alltså…

Egoistiskt eller inte, idag var det premiär för mina nya skor och det behövs bara fyra steg i nya skorna innan jag dör glädjedöden. Den lätta känslan, kontakten med marken, allt är där. Som jag saknat dessa godbitar utan att riktigt veta om det.

Jag tror att jag studsar fram men bevisligen gör jag inte det. Snubblar på en mikroskopiskt stor sten och landar på höger kindben. Fallet går så fort att jag inte ens hinner ta emot mig, varken med händer eller knän. Det är höger kindben, höger knä och höger höft som smällt i samtidigt och världen snurrar lite när jag reser mig.

Vet inte om jag ska våga springa vidare, så jag sätter mig i den mjuka mossan och fotar mina skor. Något ska man ju roa sig med medan det slutar snurra. 10 minuter och ett par genomblöta byxor senare är yrseln borta och jag vågar springa vidare. Glad i alla fall över mina nya och (än så länge) röda och fina skor! Och jag sparade ju både handlederna och fotlederna…

 

Dolda kameran?

Vet inte om jag precis blev utsatt för dolda kameran. Eller om det som precis hände verkligen hände. Jag lämnar i alla fall body pump-salen med en mycket märklig känsla i kroppen…

 

Instruktören skriker och gormar. Jag får sår i öronen och peppas inte ett dugg av utskällningarna som haglar för att stången inte är upplockad i tid eller för att vi tror att vi är mer bredaxlade än vi är. Och frågan ”VARFÖR ÄR NI HÄR?” som säkerligen är ställd för att jag ska ta i, känns i det tonläget mer som ett anklagande ”gå hem med dig!”

Jag vill inte ha någon som tittar ner på mig och säger att jag ser rädd ut. Tro fasen jag är rädd, vem kan vara annat när det skriks så att vilken decibel-mätare som helst hade exploderat, pulveriserats och jämnats med marken.

En bra instruktör ska känna stämningen i gruppen och veta när det är läge att tagga ner. Annars blir det bara obekvämt.

Jag blir inte peppad av skrik. Jag kräver lite mer fingertopps-peppning än så.  Idag ville jag bara gå hem.

Vad blir du peppad av?

 

Avundsjuk och skäms…

Idag ställer jag mig frågan om man kan vara avundsjuk på att någon planerar att göra något som man själv inte ens vill? För att man tycker att det är intrång på ens eget territorium. Och hur stört det är att vara avundsjuk på sin man, när man borde peppa honom…

Så här. Fredrik har lyssnat på Trailrunning Swedens pod, och avsnittet där de pratar med Per Sjöberg – grundaren till Kullamannen. Efter att i 55 minuter matats med historier om berget, loppet, dramatiken och mystiken som omger detta lopp är han taggad till tänderna. Och det är inga av de korta loppen han vill ge sig på. Det är 100 miles.

17 mil Kullamannen lockar inte mig. Jag är rädd för höjderna, rötterna och stenarna. Jag är rädd för att snubbla ner för ett stup och aldrig komma upp igen. Och jag orkar verkligen inte koncentrera mig på var jag sätter fötterna när jag är trött. Då vill jag ha det platt och riskfritt.  Jag älskar Kullaberg och springer gärna där en annan dag. I min egen takt och i mitt eget sällskap. Utan inslag av prestation och resultatlistor.

Jag kommer inte att springa 100 miles på det berget. Ändå blir jag avundsjuk på han som ska. För att han ska vara med på det där coola som alla pratar om. Gå på festen som jag missar. Om än frivilligt…

Analyserar min konstiga men ganska starka känsla, och tror att den grundar sig i att jag vill vara familjens Ultra.  Att det borde vara jag som gör 100 miles och inte han. Och för att han väljer ett lopp där jag inte vill vara med.

Det lyser i ögonen här han pratar om det. Jag borde såklart vara den perfekta frun och peppa honom. Fast jag kan inte riktigt förlika mig med att han skulle ha sprungit längre än jag. Känner mig som fem år och missunnsam. Och inser att jag måste springa 100 miles innan november 2021. För att helgen som åskådare och support på Kullaberg inte ska bli outhärdlig.

Nu ska jag lyssna pod och försäkra mig om att 17 mil Kullaman inte alls är något att vara avis på!

Tänker du alltid logiskt, eller skäms du också ibland för konstiga tankar?

New York

Den del av världen som inte sprang Kullamannen i helgen verkar ha varit i New York.  Och Kullamannen i all ära, men det är drömmen om New York marathon som väcks i den här kroppen…

Loppet som jag nästan sprang 2012. Efter en hel höst av motgångar och hemliga tecken på att jag inte skulle
Loppet som blev inställt och förvandlades till en fyrtiotvå kilometer söndagsjogg i Central park. Men det är från 2014 som mina bästa minnen finns. Loppet, festen, kylan, de avdomnade fötterna, hejarklackarnas hejarklack.

Som tur var är förhandsbokningen full på Springtime så jag slapp slösa mina pengar. Men jag kunde inte låta bli att ställa mig på reservlistan…

New York 2020 låter så självklart på något vis. En fin siffra för vårt 20-åriga bröllopsår (som vi visst också ska fira på skåneleden). Jag drivs ju av fina siffror.  Plånboken kanske önskar en lång reservlista, men inte jag….