Race report: Barcelona halvmarathon

Jag kan inte ens komma ihåg namnet på halvmaran jag precis sprang, men ska försöka komma ihåg upplevelsen. edreams mitja marató de Barcelona alltså, och en familjefight med bästa utgång…

Vi bor strategiskt nära startfållan och kan svänga förbi hotelltoan mellan uppvärmning och start. Därmed slipper vi bajamajaköerna och har en möjlighet att byta kläder efter att ha känt på temperaturen. Vilket jag tyvärr inte  gör…

Vi är 18000 som ska ta oss an banan och det är trångt när jag ska försöka böja mig ner och lossa på mina för hårt snörade skor. Panikar en smula när jag inser att det inte kommer att gå, och ser med fasa framemot 21 km  med domnade tår!

Fredrik har gömt sig i folkmängden på order av mig. Jag vill inte se honom, utan göra mitt eget race. Därför har jag inte heller någon som kan berätta för mig vad som händer. Jag fattar inget av spanskan i högtalarna. Hör startskott men ingen springer. Ser konfetti men alla står still. Nerräkning. Ska jag lita på den?

Plötsligt är vi iväg. När klockan visar en jätteojämn siffra. Missar startmattan och vet inte när jag ska trycka igång klockan. Förvirringen är total. Och fötterna är många.

Efter en kilometer får jag syn på Fredrik snett FRAMFÖR. Vill inte låta det påverka mig och sätter på skygglappar.

Utan att jag vet hur det går till springer jag på en upphöjd refug som känns som en omkörningsfil. Om det inte vore för att underlaget är knöligare här uppe. Gatsten, brunnar och kantsten. Men vi flyter fort, snabbare än gänget på asfalten. Jag ser inte Fredrik men han ser mig. Han ser min fart och inser att han inte kan hänga med! Men det vet ju inte jag, och fortsätter med andan i halsen!

Vid fem kilometer tappar jag min ena gel. Och eftersom sportdrycken som bjuds är knallblå förstår jag att en gel är vad det blir! Tappar hoppet.

Jag försöker skingra tankarna med en stilstudie av folket runt omkring. Undrar hur man tänkte när man valde trosor som dagens race outfit…?

Efter drickan vid 10 km startar inte maskineriet. Jag har tagit ett par gångsteg för att skruva upp (!) en kork på en vattenflaska och plötsligt har jag kola i benen. Det går segt så segt.

Mellan 13-16 kilometer springer vi på en vändbana. Någonstans kommer jag att möta Fredrik men jag vet inte om han ska vara före eller efter. Och jag vet inte om jag vill veta. Låter bli att titta och sätter blicken i ryggen framför.

Så tjoar det till från motsatt färdriktning. Jag är på väg tillbaka och Fredrik lyser med hela ansiktet på en plats några minuter bakom. Han verkar stark och jag har ingen aning om hur många minuter kan det röra sig om…

Offrar gelen. Jag får inte bli trött nu!

Vädret är perfekt, sol och svalt, och jag har inget att klaga på. Förutom att det är lite jobbigt!

När vi med två kilometer kvar svänger upp från havet står La Sagrada famiglia bara där. I fjärran i all sin pampighet. Så galet coolt. Tillsammans med ljudet av den grymma publiken skapas gåshud extra allt. Det är nära nu. Och jag tror mig inte ha blivit omsprungen!

Målrakan är evighetslång med hur många portaler som helst. Det är trångt och folk armbågar sig fram i desperata spurtförsök. Jag faller tillbaka lite och låter de kriga. Jag har ju ändå ingen spurt.

Efter 1.34.40 kliver jag över mållinjen. Min snabbaste halvmara på några år. Fredrik har gjort ett kanonlopp och kommer i mål ca fyra minuter efter. Jag vann rejset men han vann spurten. Hans sista kilometer gick 30 sekunder fortare än min. Så vi vann lite båda!

Men han kommer att ha ondast i benen…

Fight?

Jag är inställd på njutningslöpning och tänker att Barcelona halvmaraton ska bli en sightseeingrunda i sällskap av många. Att vi ska cruisa genom staden, ta fancy selfies och vinka till publiken. Typ nästan hand i hand fast inte riktigt.

Sen ser jag att Fredrik har packat med sig gels. Sånt som man äter när man ska springa på riktigt. Så pratar han i termer av ”springa sitt fortaste” och mjölksyratrösklar, och mumlar om snabb bana och få höjdmeter.

Han ska rejsa. Mot sig själv säger han, men jag vet att han har en dold agenda. Han vill bli kung i familjen och vara dryg resten av semestern…

Jag som knappt har sovit på hela veckan och har magen full av spanska delikatesser känner mig inte precis race ready, men känner ändå tävlingsdjävlarna vakna. Jag är asfaltlöparen, han är skogsodjuret, det här är min kopp te, inte hans.

Men min tävlingsinstinkt är inte tillräckligt stark. Jag gillar ju inte att bli toktrött och vet inte hur mjölksyra stavas. Jag kommer inte kämpa med näbbar och klor och kommer därför heller inte stå som familjesegrare i morgon förmiddag.

Och det är jag inte helt bekväm med…

Running Barcelona

Jag älskar att springa på nya ställen. Speciellt när det inte är sludd och isgata. När det vankades Barcelona tog jag fram min stadslöpningsbibel från Vagabond för att hitta guldkornet i kakan och russinet på moset…

Av tre beskrivna rundor väljer vi den långa rundan. Kanske inte jättelång ur en ultranörds perspektiv, men 9 km (+ 4 km hem) känns lite lagom sådär två dagar innan halvmaran.

Tar taxi upp till starten vid Placa de Mereia. Bästa och lataste sättet när man vill springa med utsikt, utan att dö i en uppförsbacke och få betongben på köpet.

Vägen är uppmärkt med tydliga skyltar och inte ens jag hamnar fel. Det är liksom en hyfsat bred och preppad autostrada, så lättsprungen att vi kan beskåda utsikten utan att vricka fötter och snubbla över stup.

Solen bländar men det där med solglasögon fanns inte ens i min fantasi när jag packade. Värmande strålar mot bleksvensk hy. Och blommor hörni. I februari!

Det är så underbart med solen, blommorna och utsikten att jag glömmer att jag springer.

Det finns gott om vattenkranar längs vägen och vätskevästen jag fått på mig känns helt onödig. Den långärmade tröjan och de långa tightsen också…

Leden passerar en linbana efter ca 4 km där man hade kunnat avsluta rundan, men än är vi inte redo. Vi fortsätter för egen maskin fem kilometer till och springer sedan nerför berget, med kaffebaren i sikte.

Det här hade kunnat vara den perfekta avslutningen på rundan men to be honest, det smakade blomvatten!

Tröstar oss på Cafés el magnifico (som hittills leder cappuccinotoppen) innan vi betar av La sagrada famiglia och nummerlappsutdelning på världens tråkigaste sportmässa.

Fötterna i högläge, nu väntar Michelinrestaurang!

62 minuter

Jag kan springa hur långt som helst på en platt asfaltraka, hur kommer det sig att jag dör av tristess på ett löpband? Efter en minut och trettionio sekunder?

Jag jobbar med delmål för att överleva. Får öka lutningen efter 15 minuter, hastigheten efter 30. Väntar på chefen som ska komma efter 35. Tänker att hon snoozat och väntar en gång till vid 40 minuter. Ger upp väntandet vid 45…

Planerar in en fartökning mellan 45-50 min för att ha något att se framemot.

Känner mig stark vid 47 min. Ser beslutsam ut, fokuserad och faktiskt lite pigg i steget. Börjar stilstudera mig själv tills jag nästan ramlar av bandet.

10 minuter kvar. Riggar kameran för en actionbild och slår nästan ihjäl mig när jag ska hoppa på bandet i farten och trycka på självutlösaren samtidigt.

Fem minuter kvar. Har glömt att jag sänkt farten på bandet igen och springer rätt in i handtaget där fram. Hellre för fort än tvärtom…

Svettas överallt men snart är det över. Ska bara ta den där selfien. För att liksom bevisa att det hänt. Jag är ensam och kan fula mig hur mycket som helst. Ska bara springa två minuter till för en jämn kilometer.

Då kommer hela världen in. Och selfien blir inställd…

Suttit mig i form

Om jag hade haft ett aktivitetsarmband hade det skrikit sig hest. Idag har jag gått typ 200 steg och suttit typ 200 timmar….

Men jag har kollat in hotellgymmet och här ovanför ser ni var jag tar min fantastiska Stockholms-sightseeing-löpning i morgon bitti.

Det är inte för att jag är rädd för minus 10 och snö. Men jag fick helt enkelt prioritera partystass framför vintertights.

Så oväntat.