Tältplats extra allt…

Efter en lång förstadag når vi området där vi har tänkt att tälta, och börjar spana efter den ultimata tältplatsen. Den ska vara enskild, men nära havet. Lyckan i att vakna till soluppgången i horisonten är liksom sinnesbilden av den perfekta platsen.  Men det blir inte riktigt som vi tänkt oss…

Överallt råder tältförbud. Vi springer genom naturreservat, och på stränder som hellre vill se badgäster än tältcamps. Tillslut hittar vi en av Skåneleden uppmärkt plats och ser oss tvingade att stanna just där.  Vi är först på plats och kan välja den kott-fria platsen närmast vindskyddet. Havet är nära men även stigen ner mot havet, som trafikeras av badgäster åt båda håll. Vi känner oss inte jätteprivata där vi sitter på varsin bänk och friserar våra nya blåsor på fötterna. Tänker att strömmen av flamingobadringar sinar när det blir kväll…

Någonstans mellan pedikyren och middagen dyker fyra ungdomar upp och konstaterar att platsen vi huserar på är perfekt för dem. De är inga vandrare och jag börjar ana oråd när de hämtar ner deras utrustning från bilen. Den innehåller mer alkohol än myggmedel och sårvårdskit.

Tre vandrare ansluter senare och plötsligt är vi fem tält på en femöring. Så mycket för avskildheten, men vi kommer att ha nära till soluppgången.

Pga eldningsförbudet har Fredrik the utrustningsnörd gått loss på ett par påsar som blir varma i kontakt med vatten. Det varma vattnet ska sedan värma upp vår påsmat så vi slipper äta kallt. Matlagningen äger rum på taket till vindskyddet som tydligen har rätt lutning, och genererar en spooky rök ovanför. Resultatet blir ljummet. Smaken på maten är vedervärdig och när associationen till kattmat är som störst ångrar jag att jag inte tagit min favoritmat istället. Den är frystorkad och kunde inte värmas med den spejsade tekniken, men jag hade hellre ätit den kall än att äta ljummen kattmat.

Anyway. Vi kryper i säng kring tiotiden. När mörkret börjat falla känns det ok. Egentligen har jag varit trött i minst två timmar…

Partykidsen är inte inne på samma linje. Det är nu det börjar. De spelar spel. Svarar på frågor eller dricker sprit för att slippa. Eller dricker sprit som straff för att de inte kan svaret. I början är det ganska intressant att lyssna på svaren. Höra vem som bajsat utan att torka sig ”för att de ändå skulle duscha” och vem som kan flest serietidningar. Det urartar dock ganska snabbt. Speciellt när ett gäng tyskar ansluter för spritparty med löpningsinslag över ytan vi sover på. Då tar Fredrik fram sin myndigaste stämma och går ut och sätter ner foten. I kalsonger. Han måste ha sett riktigt respektingivande ut för de stackars ungdomarna tystnar och flyttar ner sin lek till stranden 40 meter bort.  Här tror de att de inte hörs alls och skriker för fulla spjäll. Så fort de kommer upp till tältplatsen säger de unisont ”Schhhhh!” och blir knäpptysta. För att sekunden senare gå ner till stranden och skrika lite till.  Min tältromantiska dröm har gått i kras. Jag är arg. Och planerar min revansch någonstans kring 05.15. En soluppgångsdans kunde ju sitta fint. Sen somnar jag och glömmer den tanken…

06:30 slår vi upp ögonen för en ny löpardag. Gröten upp på taket för värmning, men den blir bara ljummen. Och någon sol i horisonten ser vi inte skymten av. Himlen är knallgrå, och utan solljus är det bara att inse att mina badade löparkläder från gårdagen kommer vara genomblöta att hoppa i. Lättviktslöpning tillåter inget ombyte. Men kläderna är i alla fall nästan rena. Men undantag för havsdoften.  Vi är redo, mot Simrishamn!

 

Skåneleden: Ystad-Simrishamn

Förra året premiärsprang vi med tält. Det blev en fantastisk tredagarstur i Hässleholmsskogarna. Årets upplaga tog oss till Österlen och blev minst lika fin. Men helt annorlunda.

Vi tar tåget till Ystad med lättpackade ryggor. Lite FÖR lättpackade ska det visa sig och vi får starta utflykten på Apoteket för inköp av linsvätska och tandborste.

Tanken är att springa längs kusten mot Simrishamn, en sträcka på ca 60 km. Typ längre än Fredrik sprungit på hela året….

Vid 3,5 km passerar vi Fritidsbaren, ett ställe som ska vara känt för sina fantastiska Wienerbröd, men som av oklar anledning bara skyltar med GB glass. Vi köper varsitt Wienerbröd för framtida bruk. Man kan ju inte fika innan man ens blivit varm i skorna!

Värmen i skorna ska visa sig vara lätt att ordna. Med en temperatur på närmare trettio grader blir det snart en swimmingpool mellan tårna. Underbart…

Innan vi lämnar caféet pratar vi med en man i långt grått skägg som låter oss veta att wienerbröden innehåller minst 8000 kalorier vardera, och att vi bör ta en avstickare från Skåneleden när vi närmar oss Kåseberga. För att få se vatten istället för landsväg. Det första tror vi inte på, det andra rådet lyder vi. Vem vill ha landsväg liksom?


Vid 10 km är det äntligen dags för wienerbröden. Mest för att vi inte vågar vänta tills de blir sumpiga. Jag som inte ens gillar wienerbröd är skeptisk men efter första tuggan är jag såld. Det var tamejtusan det godaste bakverk jag ätit på mycket länge. Vi pratar om det där wienerbrödet från och till under resterande 26 km. Letar mellan tänderna och hoppas hitta lite efterrätt, men utan resultat…

När vi kommer till backarna innan Kåseberga viker Skåneleden av. Det är Kabusa skjutfält som ska rundas. Men skjutfältet välkomnar oss med öppna grindar så vi springer rätt igenom, enligt den vise mannens råd. Det blir en del klättrande över taggtråd och under elstängsel men när vi ser utsikten är det värt all akrobatik:

Någonstans på väg mot toppen passerar vi en vandringsfamilj med två små barn. Det blir inte sista gången vi ses…

Backarna suger i benen och med 5 bonuskilon i väskan svider det lite extra. Värmen är tryckande och vinden i ryggen svalkar ingenting. Vi slänger oss i havet i Kåseberga innan vi pausar för lunch på Kåsessons. Och gör stjärtmärken på utemöblerna, något som har blivit mitt signum denna spring-och-bad-sommar…

Det enda som finns att äta i småorterna längs vår väg är sill och fish n chips. Därför blir jag glad över att hitta Kåsessons, med ett lite mindre fiskigt utbud. Grönkålspaj med salladsbuffé sitter som en smäck och vi njuter länge och väl på innergården.

Kanske lite väl länge, för när vi har sprungit vidare en bit kommer vi i fatt de två små barnen. Igen. Deras föräldrar ser lika förvånade ut som jag känner mig. Ompromenerad av två meterhöga varelser, hmm…

Sträckan efter Kåseberga är brutal. Djup sand, varvat med klappersten. Det känns som ett steg fram och två steg bak. Vi känner hopp när leden viker in i sandskogen men inser snart att sandskog innebär just mera sand….

Sandhammaren är nästa stopp. Sist vi var där var det dålig svensk sommar och vi hade hela stranden för oss själva. Nu möts vi av miljoner bilar och minst lika många soldyrkare. Kön till kiosken saknar ände, men vi behöver energi. Vi hittar en hemlig kö som ingen annan sett och gläds åt att ha sluppit stå i en gassande solskenskö. Värmen börjar ta ut sin rätt nu.

Från Sandhammaren går Skåneleden på stranden norrut. Vi vågar vägra, och letar oss fram på skogsstigar sista milen fram till den plats som ska bli vår tältcamp.

Tältplatsen är i min dröm en avskild plats med utsikt över havet, och soluppgången som väntar i morgon. Den visar sig vara något helt annat…

Om det får ni veta mer en annan dag!

Stängt pga löputflykt

Vi är på vift. Springer och blir trötta. För trötta för att orka blogga. Ni vet känslan då allt man vill är att äta en elefant och sen ligga med benen högt resten av kvällen. 

Insta är något mer uppdaterat. Där kan man få se jordens godaste wienerbröd och ett gäng kor.  @annanystedt heter jag där.

Men har ni inte insta behöver ni inte vänta länge. Jag är tillbaka innan ni märkt att jag varit borta…

Packning och prioritering

Vi har 20 liter var att disponera. Ett tält, två liggunderlag och två sovsäckar måste vi ha. Det andra är en fråga om prioritering…

Vi ska springa mellan Ystad och Simrishamn med en övernattning. Det kommer finnas glass och mat längs vägen. Därför packar vi bara några nödbars, en frukost och en middag var. Problemet med eldningsförbudet som råder är att få maten varm, men Fredrik har såklart googlat en lösning på det. En påse som alstrar värme i kontakt med vatten. En påse som matpåsen sedan läggs i. Det återstår att se hur det funkar. Mirakelpåsen är i alla fall mindre skrymmande än ett stormkök så vi har säkert sparat flera kubikcentimeter på eldningsförbudet. Tack värmeböljan!

Värmen har vi också att tacka för att vi slipper knöla med dunjacka och underställ. Det ger utrymme för annan lyx, typ lägertofflor och uppblåsbara huvudkuddar. Frågan är om man ska prioritera Dauer-bindan, eller en kofta till hänget i Simrishamn dagen efter. Då temperaturen ska vara lite mer blygsam. Jag vågar inte välja bort Dauer-bindan, det är liksom som att be om en stukning. Det är nästan så jag borde ta paraplyet när jag ändå är igång för att garanterat slippa regn, men det går inte igenom lättviktskontrollen…

I morgon kväll vet vi om vi valde rätt. Om maten blev varm, och om lägertofflor var så genialiskt som det lät. Stay tuned.

Fyller 45. Kilometer.

Man borde kanske ha lite mer åldersnojor. Tänka att 45 är halvvägs till 90 och att alla under 30 ser en som en tant. Men jag smider bara roliga planer…

Jag slutade fylla år vid 23, men nu börjar det bli svårt att förklara att jag som 23-åring har en dotter på 19. Därför får jag liksom acceptera fakta: det är 45 jag blir i höst. Fast år låter gammalt. Kilometer klingar bättre.

Den 27 oktober fyller jag alltså 45 kilometer och precis som när jag fyllde 40 ska det firas med stil.

Jag tänker mig en sträcka på 45 kilometer med möjlighet att hoppa på och av som man vill. Jag tänker på mat/kaffestopp längs vägen och såklart även på tårta i målgång…

Men livet är inte lika lätt i oktober. Man behöver ombyte och överdragsgrejer. Därför måste jag muta dottern att köra följebil. Och blåsa ballonger.

Undrar vilket som är svårare, att lura med henne eller hitta några som vill vara med på festen…?