Att se ut som en löpare

Dottern hade pratat med någon på Vårdcentralen och säger: ”Du känner säkert henne, hon såg ut som en löpare..”

Följdfrågan blir såklart, hur ser en löpare ut? Det vet hon inte, det bara såg ut så.

Så hur känner man igen en löpare, utan slitsade shorts och linne? I jobbkläder och kamouflerad till vanlig människa. Jag känner alltid igen en löpare, och men kan inte heller peka på varför. Det är inte nödvändigtvis kroppsformen, även om många är tunna norr om naveln. Det kan lika bra vara något i hållningen, sättet att gå, frisyren eller en pulsklocka dold under kavajärmen.

Frågan är om jag ser ut som en löpare. Eller om folk tror att jag sysslar med fotboll, curling eller e-sport .  Nedan är årets 6 bilder utan träningskläder… Vilken sport hade du gissat på?

Försökskanin

När jag har ont någonstans är jag beredd att prova allt. Jag testar saker jag vanligen klassar som hokus pokus och öppnar plånboken på vid gavel i tron om att just detta piller eller denna behandling ska fungera. Samtidigt som jag fnyser åt de som tror på bantningspiller, fettförbränningsbälten och mirakelkosttillskott…. 

Hittills är det vildaste jag gjort att gå loss på en Gurkmeja-kur för 400 kronor. Det funkade inte.  I morgon ska jag vara försökskanin för en behandling jag inte ens kan uttala namnet på. Tänk om det är just den som är mirakelmetoden! Jag vågar inte låta bli att testa. Speciellt som det är gratis. Försökskanin is the shit.

Valet och kvalet, och rädslan att boka upp sig

Jag sitter med fingret på boka-knappen. För Portugalresan omgång sju. Men jag vågar inte trycka. För varje gång jag bokar upp mig stänger jag dörren för annat kul och hur vet jag att Portugal är det roligaste som händer i mitten på mars? Jag gör en plus-och-minus-lista, värderar fördelar mot nackdelar. Nu får ni hjälpa mig.

FÖRDELAR:
Kortärmat och kortbenat i mars. Det händer inte i Sverige.
Den perfekta belöningen efter att ha rott i land Stävie Trail 2018. Som motiverar en att jobba ännu hårdare och göra loppet ännu bättre.
Sol. Jag är dränerad. Ge mig sol.
Ökar chansen att överleva ännu en regnig sommar 2018. För det verkar ha gått troll i den svenska sommaren…
Roliga människor och roliga möten. Nördiga löparsamtal och overflow av löparinspo och motivation.
Slipper laga mat och diska på en hel vecka.
En chans att bli lite mindre vinterblek. För alltså, jag bländas just nu.

NACKDELAR:
Allt roligt man missar. Vet redan fantastiska evenemang som händer just den helgen.
Skapar hål i plånboken. Som gör att drömmen om New York skjuts lite längre bort.
Flyg från Stockholm och jobbig övernattning…
Ingen gröt på en hel vecka!

Vad säger ni, ska jag trycka boka?
Och kan ni inte hänga med? Det skulle ju öka fördelarna med flera miljoner.

Här är resan om ni skulle få feeling….

Deadline Högerbenet: 3 december!

Alltså det finns saker jag vägrar missa. Därför har Högerbenet lite press på sig. För i början av december behöver jag det. I sin fulla funktion. 

Tanken var Lund Runt nu på lördag, men det har jag ställt av omtanke om Högerbenet. Men vi ger och vi tar. Nu är det Högerbenets tur att ge.

Den 3 december är den årliga BUS-löpningen från Malmö till Barnsjukhuset i Lund. Jag har sprungit varje år och jag har inte för avsikt att bryta den fantastiska traditionen. 2014 gick första upplagan. Året därpå lovade jag att springa hela vägen till Kävlinge om folk skänkte en viss mängd pengar till BUS. Och jag fick så jag teg. 38 km och ändå lyckades jag inte impa på dottern som tyckte att det ”inte ens var ett maraton…”.

Förra året sprang jag dagen efter bröllopsfest och i år blir det dagen efter 40-årsfest. Om Högerbenet inte dansat för hårt på borden.

22 kilometer den 3 december. Det är målbilden. Jag ska dit.

Högerbenet goes Malmö

Jag springer längs havet i ett rosa skimmer. Soluppgången är magisk, men jag tänker nästan mest hur jag ska fånga den på bild. Tjugo försök senare är det här bästa bilden:

De övriga nitton försöken kanske jag lägger upp en vacker dag. För att förgylla er tillvaro. Stay tuned…

Men jag står inte bara och gör mig ful på en bro i soluppgång. Gömmer buffen som skär sig mot jackan och försöker fluffa till håret som blivit platt av pannbandet. Nej. Jag springer också. Halva vägen i en galen motvind, som får mig att känna mig som minst 44. Gammal, seg och tung. Nätt och jämnt med styrfart.

När jag vänder mig om har jag vinden i ryggen. Fast det glömmer jag så fort. Jag tror att jag är en gasell. Vältränad, spänstig och snabb. Det går så vansinnigt lätt att jag liksom glömmer bort att jag är halt och lytt, och att detta är min rehabrunda. Plötsligt är allt som vanligt. Jag har fått feeling.

Har en dejt med min träningsväska (och Fredrik) efter 40 minuter, men jag tappar tid och rum. Springer omvägar för att hitta solen, se vattnet, känna livet. Glömmer träningsväskan och Fredrik för en stund.

Sen blir det stressigt. För tänk om han inte orkar vänta, om han åker och jobbar och tar med sig mina ombyteskläder. Så att jag behöver jobba i svettiga träningskläder resten av dagen. Sätta modetrenden på kontoret med reflexväst och buff.

Drar upp farten. Känner inte efter. Jag är en gasell i soluppgång. 6 kilometer blev 9. Och snart är denna rehabtanten uppe på tvåsiffrigt.

Watch me Högerbenet, det är lika bra att ge upp nu!