Medaljer

Alltså det där med medaljer. Jag är så kluven. Visst är det kul precis när man får den runt halsen, men sedan hamnar den ju obönhörligen i en låda. Om det inte står New York marathon på den, eller något annat lopp som av olika anledningar betyder lite extra. En medalj från något lokalt 10 km lopp går sällan något creddigt öde till mötes. 

image 

Vissa lopp har nog också insett detta och jag tycker det är coolt att man efter Women’s health halvmarathon istället fick ett halsband. Det kan man ju använda lite mer till vardags.

Göteborgsvarvet hade visst också tänkt till lite extra i år. För nu, ett par dagar senare, inser jag att man kan bryta loss en liten del av medaljen, fästa den i ett band och hänga runt halsen. Som ett halsband. Tycker man det passar bättre fäster man den istället i nyckelringen.

image

Det är den svarta delen till vänster som kan brytas av. Kul tycker jag som är lite av en medaljmotståndare. Hoppas fler tar efter och hittar kreativa lösningar.

Mindre valuta för pengarna…

Jag sprang mitt första Göteborgsvarv för 8 år sedan. Ett av mina starkaste minnen därifrån är när Fredrik och jag haltar in på MAX i Halmstad för en återställarhamburgare på vägen hem. Gången är bredbent och stegen långsamma.  Två dagar senare ska jag leda aerobic (those were the days…) och jag kan fortfarande knappt röra mig.

På jobbet är jag lite stolt över mitt haltande, det visar liksom att jag gjort något riktigt, riktigt jobbigt. Kanske haltar jag till och med lite extra. För att folk ska undra vad jag gjort. Så att jag – stolt som en tupp- kan berätta om min bedrift. Att springa Göteborgsvarvet har ännu inte blivit något som ALLA gör.

IMG_0313

Igår haltade varken jag eller Fredrik. (Fredrik kanske mest för att han inte sprungit… ) Efter målgång byter jag om i en bajamaja och börjar min 4 km promenad in mot centrum för att möta upp Fredrik för en cappuccino. På hotellet fnyser jag åt Fredrik som trycker ner hissen och väljer istället trapporna. Lite häng framför teven innan vi promenerar till restaurangen ett par kilometer bort. Och allt känns precis som vanligt.

Jag kommer inte halta på jobbet och jag kommer inte ha några svårigheter att leda morgondagens klasser. Ingen kommer fråga vad jag gjort och jag kommer inte få berätta om min prestation.

Det kallar jag dålig valuta för pengarna…

Race report: Göteborgsvarvet 2015

Att springa Göteborgsvarvet 2015 var lite av en spontangrej. Ska till Göteborg i annat ärende och tänker att jag lika bra kan köra veckans långpass i sällskap. Kommer över en startplats med villkoret att springa fortare än 1:40, så att personen som lånar ut sin nummerlapp inte seedas ner till nästa år.  Jag lovar att  fixa det om jag inte bryter fötterna…

wpid-wp-1432399454482.jpeg

Åker upp till Göteborg med tåg klockan 07:05. Alldeles ensam. Tänker att det ska bli långtråkigt men njuter hela dagen. Läser Markus Torgeby på tåget. Överfalls av bästa löparskorna på mässan och spontanshoppar när ingen kan bromsa mig. Hänger i solen och studerar folk. Njuter av min egotid hela vägen till start.

13.22 går startskottet och på det fjärde steget inser jag att jag knutit skorna för löst. Känns som jag ska tappa skorna och hoppas att fötterna ska svälla lite på vägen. Det är inte alls så trångt i starten som jag föreställt mig. Trots att jag startar några grupper bak flyter det på fint. Men min löpning flyter inte. Jag rusar med i ett tempo som känns väl fort men jag lyckas inte hejda mig. Brukar aldrig gå i den fällan och jag gissar att det är rädslan att inte leva upp till 1:40 som stressar mig. Vill ju inte förstöra för någon…

Det tar nio kilometer innan jag lyckas hitta min fart och min känsla. Min andning och rytm. Fötterna som fortfarande inte svullnat glider rundor i mina skor. Det bränner av friktionen men jag väljer att inte fästa någon vikt vid det. Jag har ju rytmen nu, det flyter.

På Götaälvsbron börjar magen ge sig till känna. Det kniper. Inte värre än att jag springa på som vanligt men det gör mig rädd för att dricka och äta mina gels. Som tur var är jag van att springa utan både vatten och energi så jag låter mig inte stressas.

På avenyn upplever jag trängsel för första gången. Jag har svårt att ta mig fram i den fart jag vill och slösar kraft på att sicksacka mig fram. Nästan framme vid Poseidon hör jag någon ropa mitt namn. Vänder mig om och upptäcker släktingar till Fredrik som vinkar! Blir så glad att jag springer in i en farbror…

Håller mig på benen och lyckas ta mig sista biten mot Slottskogsvallen utan att stå på öronen. Stämningen är galen sista kilometerna och det knottras på armarna.

Går i mål på 1.35.55, mer än två minuter sämre än mitt Göteborgsvarvspers, men jag är ändå nöjd. För jag seedar inte ner någon och tiden är gjord utan någon som helst fart-träning. Nu är jag grymt sugen på att se vad lite intervaller kan göra till nästa år…

IMG_8672.JPG

Så avslutar vi med dagens jobbiga:

Att byta om på bajamaja, dvs balansera på ett ben, försöka ta av en kompressionsstrumpa med kramp i bålen och hålfoten samtidigt. Gör om det om du kan! Utan att sätta ner foten på det äckliga golvet…

Tankar på tåg

Skulle åkt bil upp men tidsnojan tog överhanden, då jag tyckte bilen skulle gå lite väl sent för att tajma min start. Hoppade på ett tåg innan tuppen och sitter nu i en överfull vagn och funderar över livet.   

 Konstaterar att västkustbor är ett högljutt släkte. Det låter som ett helt dagis här inne. Försöker mag-andas och fokusera när vuxna människor pratar i decibelnivåer modell nattklubb. Och fascineras över att alla låter som Leif Loket…

Kollar in alla löpare och gissar deras tider! Försöker hitta en logik i vilka jag tror är snabba. Tror att jag gissat mig själv som ganska långsam, mjukisbyxor som överdrag har ingen riktig löpare…

Tjuvlyssnar på när tågvärden frågar löparna om resorb verkligen är gott. Hon verkar intresserad och ställer säkert upp nästa år, bara för att få testa resorben! 

Får ta del av diverse kolhydratladdningsmetoder och är glad att ha lämnat Vitargon bakom mig. Hönökaka är ju så mycket godare…

Typ så. Snart framme. Låt folkfesten börja!

Matminnen

Jag har inte alltid ätit som jag gör nu. Inte alltid älskat avokado eller krävt två lagade mål om dagen. Här är lite blandade matminnen från min uppväxt. Från typ liten till 25. Sen blev jag den matnörd jag är idag…

Vardagsmat från min uppväxt:
Potatis, smält kalvsylta (!) och rödbetor
Potatis, skinka och mimosasallad
Potatis, fiskpinnar och remouladsås (alla andra fick Hollandaise, jag var SÅ avundsjuk!)
Potatis, renskav och gelé
Ja ni ser den gemensamma nämnaren, potatis till allt! OCH knäckebröd.

Traumatiska matminnen från min uppväxt:
Grannens ambrosiakaka som gjorde att jag kräktes. Kan fortfarande inte äta apelsinskal.
Surströmmingsdoften när föräldrarna hade surströmmingsfest.
Bästa kompisens farfar som åt HELA skalken på en ost. Med paraffinet på och allt. Kan fortfarande inte äta tjocka ostskivor.

Inte som alla andra…
Tyckte aldrig om läsk. Man fick skaka flaskan åt mig så kolsyran gick ur. Då blev det saft. Som jag inte heller tyckte om… Jag ville bara ha mjölk. På kalas, till vardags och till fest. Och det sitter i fortfarande. Har jag sagt att jag älskar cappuccino? Eller bara vanlig hederlig skummad mjölk att äta med sked…

Högstadietiden:
Högstadietiden var fil och flingor extra allt. Ibland fem gånger om dagen, men oftast bara fyra. Till frukost, lunch, mellanmål och kvällsmål…

Gymnasiet:
Min pappa hade kontakter på en matgrossist och hade stora mängder chokladtårtor i frysen. Och sån där glass-topping i kylen. Ett par bitar tårta till mellis varje dag gick lätt ner. Och ville man ha något att skölja ner den med kunde man dricka direkt ur toppingflaskan. Gick upp 9 kilo på en sommar och tänkte att jag skulle banta…

Det är enda gången i mitt liv jag tänkt den tanken. Då bytte jag ut lunchen mot ett äpple. Svalt ihjäl och blev tjurig. Har aldrig tänkt den tanken igen…

Universitet:
Läste italienska på Umeå universitet och tyckte att PLOPP var värsta bästa lunchen. När jag flyttade till Lund för ett par år på LTH byttes ploppen ut mot en baguett med rödbetssallad och köttbullar. Och en delicatoboll till efterrätt. Varje dag. Till mellis: aprikoskräm och mjölk. Fast bara aprikoskräm från Kivik, annars fick det vara.

Efter att första dottern föddes 1999 flög vettet i mig och därefter har jag nog ätit ganska mycket som idag.  Mår som en prinsessa och har inga planer på att ändra mina matvanor. En vacker dag sitter jag på ålderdomshemmet och kräver ekologiska varor, spännande fröer, mer grönsaker till maten, mer nötter i livet, mer cappuccino till fikat och en och annan semla i februari.

Har du några roliga matminnen?

Det där varvet…

Det haglar tips inför Göteborgsvarvet nu. Alla sajter med självaktning listar minst 10 tips för dagarna innan och för själva loppet. Drick si, ät så, och glöm för allt i världen inte nummerlappen. Jag har inget behov av tipsen. Efter alla mina lopp vet jag vad som funkar för mig. Jag vet exakt hur jag ska sköta bajamajalogistiken men vet fortfarande inte hur man sätter en nummerlapp rakt… Fast det får man aldrig några tips om anyway.


Ett annat varv…

Mina bekymmer inför lördag är några helt andra:

1) Hur ska jag ta mig dit? Det lutar åt tåg, men hur ska jag hitta rätt lokaltrafik för att komma till starten sen? Ja, det står beskrivet, men det biter inte på mig. Jag kommer vara helt lost ändå.

2) När ska jag äta? Eller jo, jag vet jag behöver äta kl 11 och det är precis 10 minuter innan tåget ankommer till Göteborg. Inte läge att duka upp matlåda alltså. Tidigare blir för tidigt och senare blir för sent. Jag ÄR Skalman. Ge mig intravenöst någon!

3) Vem ska jag prata med? Jag åker alltså upp SJÄLV. Har försökt övertala hela bekantskapskretsen men ingen vill leka med mig. Jag kommer vara ENSAM i sällskap av 64000 andra. Vem ska peppa mig, säga lycka till och sparka mig i baken? Vem ska lugna mig när jag stirrar upp mig för att jag inte får mat klockan 11 sharp? Vem ska visa mig vägen till den där anslutningsbussen? För det är väl ingen spårvagn? Sånt är för svårt för mig…

4) Men det största problemet är ändå hur jag ska hinna byta om efteråt och hitta till Kalei Kaffebar innan stängning. För det finns väl inga blå linjer i marken för sånt?

Springandet däremellan är ju plättlätt. En fot framför den andra.

Laktat-test och test av VO2-max hos Aktivitus

Tack vare bloggen hamnar jag på konstiga ställen. Som i radio. Eller på ett löpband hos Aktivitus i Göteborg. Idag fick jag möjlighet att göra det där jag alltid velat haft gjort, men aldrig vågat göra -att testa min maximala syreupptagningsförmåga. Och som uppvärmning ett laktat-test och en kroppssammansättningsmätning med ultraljud. Som en stor gottepåse på en helt vanlig tisdag.

wpid-wp-1432049883125.jpeg

Att känna till sina mjölksyratrösklar (ja det finns faktiskt två…) är till hjälp för att veta vilken intensitet du ska ligga på vid olika typer av träning. Under din aeroba tröskel ligger du på lågintensiva pass, mellan trösklarna på de medelintensiva och över din anaeroba tröskel på de högintensiva. I första testet får jag veta vilken puls och vilken hastighet som motsvarar respektive tröskel.

Testet är ganska behagligt. Startar med 4 minuter i 6-minutersfart och sedan ökas farten succesivt med 1 km/h var fjärde minut. Efter 20 minuter ligger jag på 4:15-fart och då är testledar-Patrik nöjd. Känslan är lite mer än ansträngande och jag skattar intensiteten till 16.5 av 20 på Borgskalan.  Kliver av bandet och golvet gungar när jag går och hämtar vatten. Är ju inte van vid skumpande löpband…

Skärmavbild 2015-05-19 kl. 20.20.22

I grafen ovan visar röda linjen min puls, gula linjen hastigheten och gröna linjen mängden mjölksyra. Vid 165 slag/minut har jag min anaeroba tröskel (AT2) och det ska motsvaras av 4:15-fart. Min aeroba mjölksyratröskel (LT) återfinns vid 153 slag per minut och 5:00-fart.

Hinner få i mig lite vatten innan det är dags för nästa test – veckans andra scary happening. Det är dags att maxa, pressa pannben.

wpid-wp-1432050467425.jpeg

Vi börjar i 4:35-fart. Farten bibehålls men varje minut ökas lutningen på bandet. Testet är slut när jag inte orkar mer och tvingas trycka på nödknappen. Över mun och näsa har jag en mask. Det gör att jag ser ut som Darth Vader, men framför allt skymmer den sikten neråt och jag har svårt att se var jag sätter fötterna. Som total novis på löpband känns risken överhängande att jag trampar utanför om jag inte får glutta ner ibland. Känns läskigt men jag väljer att lita på min förmåga att springa rakt fram…

wpid-wp-1432050801328.jpeg

Off we go. Minuterna tickar fort och jag tycker han höjer motståndet mest hela tiden. Kroppen känns stark och jag tycker jag hänger på rätt bra. Uppskattar att intensiteten ökas med hjälp av lutning snarare än fart. Kräver inte samma rapphet i benen. När jag har sprungit 5 minuter känns det fortfarande helt överkomligt men bara ett tiotal sekunder senare är det stopp. Som en bomb som bara liksom detonerar från ingenstans. Trycker knappen och hyperventilerar en stund. Vill slänga av mig masken men måste behålla den på lite till, för att se vad som händer efteråt.

Jag har sprungit tufft i 5,5 minut och avslutar på 8% lutning. Nu kommer belöningen, nu ska jag få veta min maxpuls och mitt maximala syreupptag. Men först en dusch.

aktivitus

Djupt nersjunken i en skön soffa får jag en genomgång av alla mina tester. Jag får veta att mitt syreupptag är 51,4 och ”superior” med god marginal.

Skärmavbild 2015-05-19 kl. 21.18.33

Högsta uppmätta puls är 175 och uppskattad maxpuls 179.

Slutsatsen av hela besöket stavas intervaller. Jag behöver jobba mer på högre intensitet och i högre hastighet för att komma vidare. Jag har en hög kapacitet vad gäller uthållighet men kan med hjälp av intervaller lära kroppen att springa snabbare rent motoriskt men även flytta gränsen för mjölksyra.

Jag har fått riktlinjer för fart och puls under långpass, medelintensiva pass och intervallerna och jag är grymt taggad att kavla upp ärmarna och ta dag i det där lite obekväma. Jag vill rocka Kävlinges gator och testa mig på nytt. Jag vill se vad 4 månader intervaller gör med mig. Jag vill komma tillbaka till Aktivitus.

Är du också sugen på att testa dig finns Aktivitus i Göteborg och Stockholm. Jag tycker det var jättespännande och rekommenderar det varmt. Även om det gjorde lite ont…

Hemköp

Jag är en ICA-människa. Jag tror det finns ICA-människor och COOP-människor precis som det finns hund- och kattmänniskor och morgon- och kvällsmänniskor.

Hemköp har jag nog nästan aldrig besökt, men nu mina vänner har Kävlinge blivit med Hemköp och naturligtvis var jag tvungen att ta mig dit och kolla utbudet.

Jag älskar att gå i mataffärer. Kan gå omkring i en halv eftermiddag och bara titta. Blir lycklig av ekologiskt. Av fröer, gryner, nötter, bars. Av Kung Markatta och Renee Voltaire. Av havremjölk.

 
Amerikanskt nöje – Whole Food’s market. I en klass för sig!

Hemköp alltså. Kommer direkt in bland grönsakerna och frukten. Fint och prydligt upplagt och av det jag tänker handla finns allt i ekologiskt. Börjar bra.

I köttdisken finns ekologiskt nötkött och fläskkött. Vad jag ser finns ingen ekologisk kyckling men näst bäst i alla fall en närproducerad majskyckling.

Brödavdelningen är lite urplockad men det kan väl vara förlåtet en lördag kväll. Smyger mig vidare och hittar hyllan HYLLAN:

Lycka ända in i märgen. Alltså, folk kan bli lyckliga av att kolla in nya tv-apparater eller dyra bilar, men det HÄR är riktig lycka. Lyckas begränsa mig till att bara handla upp halva sortimentet…

Cruisar vidare till dagens viktigaste mål. Havremjölken. Den som avgör om det ska bli guldstjärna eller inte i betyg för affären. Den vanliga havremjölken finns och jag roffar åt mig ett par ex. Sen tar det stopp. Baristamjölken finns inte. Den som skulle ge guldstjärnan.

Men jag är nöjd.  Lite baristamjölk på det så kan de räkna med en ny kund!

Gillar du att gå i mataffär?

I radio

image

Tack vare min blogg hamnar jag på konstiga ställen. Typ i radio. En gång lät jag Anders Jansson och Johan Wester svinga kettlebells i sändning. Idag pratade jag mest nybörjarlöpning. Hur det gick vet jag inte för jag vågar som vanligt inte lyssna…

Tyd min dröm, någon!

Det finns inget tråkigare än när folk berättar om sina drömmar. Alltså inte framtidsdrömmarna då, utan vilken rappakalja de lyckats drömma ihop när de sover. Ändå måste jag dela med mig av nattens äventyr. Snälla hjälp mig tyda…


Innan de hamnade i kloaken…

Jag är i Kroatien och ska rejsa upp för ett berg tillsammans med deltagarna i löparresan jag är på. Efter ett par steg tappar jag båda skorna. Det är mina SALMING-skor som väljer att lossna och ramla ner i en brunn. Jag fortsätter backen upp barfota men lyckas på vägen ramla ner för berget och hamna utanför ett hus där det bor en kroatisk man.

Han hämtar upp mina skor ur sin toalett. De har kommit dit via kloaksystemet och ena hälkappan har lossnat. Han säger att man inte ska ha SALMING-skor utan UEFA-skor (vad är det?).  UEFA-skor hade aldrig gått sönder av en resa i kloaksystemet…

Fast förresten. Skit i drömtydningen. Jag gissar att svaret hade skickat mig direkt till psykvården!