Snygga lopp!

Bilden nedan dök upp i mitt instaflöde igår. Är det inte läskigt hur instagram liksom vet vad jag hade för mig i helgen…?

Den är ganska fin tänker jag. Snygg bana, med stilrena linjer. Ibland enkla, och ibland dubbla, där vi liksom sprang runt-runt.  Scrollar vidare i flödet och märker att alla lopp inte alls är så där snygga. Boston är bara en lång sträng, och Manchester ser ut som en galen struts.

Som arrangör av motionslopp känner jag mig nu tvungen att se över bansträckningen. Man vill ju inte bli upphov till fula konstverk.

Fast de trycker nog kanske inte motiv från centimeterstora skogsdungar i Skåne…

Anyway. För snyggast möjliga vardagsrum måste jag hädanefter bara springa snygga lopp! Eller så får Manchester hamna i garaget!

Dagen efter

De flesta lopp jag har sprungit har legat på en lördag. Då har man hela söndagen till att njuta av postmarathonfeeling, återhämtningsfrossa hotellfrukost och casha in sin shoppingstege. Efter Köpenhamn igår var det raka spåret tillbaka till verkligheten.

Knappt hinner jag landa i soffan innan det är måndag morgon och verkligheten knackar på. Klockan är 06.00 och larmet tjuter. Jag får byta en timslång hotellfrukost mot en snabb vardagsgröt innan tåget. Benen är förvisso förvånansvärt samarbetsvilliga men tårna har checkat ut. Stortånageln känns blå utan att vara det. Alla skor känns för små.

På jobbet väljer jag att inte använda ståbordet idag. Sitta känns fint. Det får man unna sig. Jobbar en arbetsdag och tar tåget hem igen. Oglammigt som attan. När man förtjänar en shoppingrunda som allra mest. 3.27 borde ju i alla fall berättiga till de snygga sommarshortsen jag spanat på, den röda Asicströjan och ett par nya löparskor.

Men nej, jag ska visst ha klasser på gymmet också. Yogan kan ju vara skön, men SPINNING alltså. Hur bra känns det? Och hur ska jag ens pressa ner de här potatisarna i ett par spinningskor?

Loppet igår var förvisso hur trevligt som helst, men alltså lopp på en söndag. Nästa gång ska jag ta semester dagen efter!

 

Köpenhamn marathon 2017 – sämst när det gäller

Jag skulle spara benen. Coach F tycker jag ska följa 3:50-farthållarna för att inte slita för mycket på kroppen, inför kommande ultror. Det är en klok tanke… 

Men jag känner mig rebellisk på en söndag. Tänker att han nog inte märker om jag tar 3:40-ballongerna istället… Gott så. Men inte ens rebellplanen lyckas jag stå fast vid. Får feeling vid 4 km och ger mig av på egna äventyr.

Vädret är mitt. 17-18 grader och gassande sol. Ser att folk tycker det är varmt, men min maskin går som en klocka i värmen. Publiken är grym och ljudvolymen stundtals helt galen. Får gåshud vid flera tillfällen, den första gången till en av mina spinninglåtar!

Jag ligger strax under femminutersfart men hela känslan är avslappnad. Jag har ingen andning som hörs, och kan prata obehindrat med kända bekantskaper som dyker upp längs vägen. Det känns som jag joggar. Galet konstigt!

Lite senare får jag dagens andra gåshud till en somrig latinolåt. Tillhörande linedance-gäng har en snittålder på 75 och det känns lite komiskt att just de framkallar mer gåshud än Volbeat, som förövrigt spelas överallt!

Vid 23 km ser jag orange ballonger. Jag är 3:30-gruppen i hasorna. Får tvinga mig själv att inte pressa gaspedalen. Jag har ätit in deras försprång under 19 km. Jag kommer att komma ifatt även utan ytterligare gas. Lugn och fin nu, Anna.

Planen (reviderad för hundrade gången) är att långsamt ta mig i fatt, bädda in mig i mitten av gruppen, och glida räkmacka in i mål. Men jag är sämst när det gäller. Kan inte ens hålla reviderade planer. Äter in avståndet, och glider med några kilometer innan jag tuffar vidare. Det är skönt att tuffa i egen fart och jag trivs bra i mitt eget sällskap. Jag måste liksom vara sjukt trevlig…

Med elva kilometer kvar är det Europe i högtalarna, och Final countdown står för dagens tredje gåshud. Det är nära nu.

Men man ska inte ropa hej. Min högra tå har börjat krampa och jag får springa och spreta på tårna samtidigt. Det är just då jag passerar Andreas. Tänker att jag vill se pigg ut så han inte ska haka på, men jag känner att jag springer jättekonstigt…

Sista sju kilometerna är jättejobbiga. Inte att springa, för känslan är fortfarande lugn och avslappnad. Men jag har lovat dottern att säga katching varje gång jag passerar någon, och nu börjar det hända ofta. Typ hela tiden. Jag är i omkörningsfil och njuter av känslan. Men jag orkar inte säga katching. Jag är för torr i munnen…

Målrakan är grym med publiken på läktare. Ljud. Insuper själva belöningen i form av folkets jubel, och korsar mållinjen på 3:27:00.

Sen blir det ombyte på bajamaja och återhämtningscappuccino, men det där vet ni ju…

Nöjd? Galet. Att jag kan hålla den farten på en spontanmara utan någon som helst struktur på träningen, och utan en enda intervall. Med en skön känsla dessutom. Tro tusan jag är nöjd.

Göteborgsvarvet

I väntan på race-rapporterna från dagens Göteborgsvarv grottar jag ner mig i mina egna.

Jag läser om varvet 2015 som jag springer i lånat namn, med löfte om att inte seeda ner personen i fråga. Om pressen och nervositeten för denna uppgift samt konststycket att få av en kompressionsstrumpa i en bajamaja med kramp i bål och hålfot. Utan att behöva röra vid inredningen…

Jag läser om varvet 2012 där jag tappar bort mina vänner, blir av med min väska med överdragskläder och  både fryser och svälter ihjäl efter målgång. Men det var det värt för det var mitt snabbaste varv  på 1.33.48

Jag läser om varvet 2010 som jag kallar varvet from hell. Pga högsommarvärmen som knäckte halva startfältet. Ni som springer idag riskerar en favorit i repris….

Jag läser om varvet 2008 som är väldigt speciellt för mig. Det var första gången jag slog Fredrik i ett lopp. Jag kan fortfarande känna den känslan….

Till alla er som springer idag: så in i bängen lycka till. Njut av folkfesten och klunka mycket vatten på vägen. Var stolt över medaljen och vila gott i soffan i morgon. Då är det min tur att rasta benen.

Att stå bredvid

Att vara hejaklack är både svårt och nervöst.  Vid Malmö triathlon förra året gjorde jag en världsrekorddålig insats. På gårdagens St Hans Extreme var tanken att lyckas lite bättre…

Vad gör han i frisbeegolf-korgen?

Det är döttrarna som ska springa och båda är galet nervösa. Ingen vill bli slagen av den andra. Det är lika pinsamt att bli slagen av en fyra år yngre syster som att bli slagen av storasystern som ALDRIG tränar!

I vimlet träffar jag hela världen. Pratar lopp, löpform och brutna axlar. Plötsligt är båda barnen försvunna. Och jag som skulle säga åt dem att värma upp. Den ena har slängt sin SI-pinne för 1100 kronor på picknickfilten. Utan den får hon ingen tid.

Hittar dem 10 minuter före start, överlämnar SI-pinnen och tvingar ut dem på uppvärmning. När det kallas till start är de försvunna igen.

Alla ställer upp. Speakern gör sig redo med tutan. Inga barn. Jag sa förvisso att en lång uppvärmning är bra då loppet startar med brant uppför, men då tänkte jag inte att de skulle börja 7 minuter innan start…

Med en marginal på tre minuter infinner de sig vid startlinjen. Då har jag hunnit bli stirrig, svettats lökringar och haft ett mindre nervöst sammanbrott. Ändå är det minst två minuter mer än jag själv brukar ha tillgodo.

De håller ihop hela första varvet och jag är förvånad att den stora hänger på så bra. Den lilla har önskat att få pepp medan den stora vänligen men bestämt vill att jag ska vara tyst. Hur gör man det när de kommer samtidigt? Känns elakt att bara peppa den ena…

Misslyckas kapitalt och hejar på allt som rör sig. Dessutom genar jag alldeles för kvickfotat över banan och dyker upp som gubben i lådan lite för ofta för att det ska kännas helt ok. Får tygla mig. Men det är svårt när det är en galet spännande syskonfight mitt framför ögonen.

Min största fadäs gör jag dock inte i hejandet på mina barn. Jag lyckas skrika fel namn till en ytligt bekant. Jag lyckas att helt missa en annan. Och värst av allt. Jag lyckas att säga ”bara sista biten kvar” till en ultralöpare som har dryga timmen kvar…

Men å andra sidan. Har man sprungit fem timmar, kanske en timme kan räknas som ”sista biten”….?