Verkligheten

Ni vet känslan när man upptäcker att man inte är så snygg som man tror. När man får tillgång till bilderna från loppet man just sprang, ser alla andra snyggingar och någonstans tror att man ska få en pangbild på sig själv. Och nästan alltid undrar: vad fasen hände?

När man har den här hållningen när man blir intervjuad:


Eller den här spektakulära minen:

Eller när man tänker på något kul och ser ut som man just fyllt fyra:

Och när man konstant flackar med blicken när man ser en fotograf:


(Alla bilder tagna av Josefine Bergqvist vid lördagens Höganäs halvmaraton)

Det är frestande att tro att fotografen hade ett fulhetsfilter på så jag testar att ta en selfie för att undersöka om jag verkligen ser ut så där:


Med all oönskvärd tydlighet alltså. Man föddes inte snyggast i stan. Eller så hände det något på vägen….

Inspirerat?

Ibland undrar jag varför jag bloggar och varje gång kommer jag fram till en bra samling orsaker:

  • Jag älskar att skriva
  • Jag får en dagbok att gå tillbaka till. En möjlighet att återuppleva åtminstone träningsdelen av mitt liv. Om och om igen.
  • Jag hamnar i roliga sammanhang jag inte gjort annars. Hallå, jag har varit i tv, radio, poddar, tidningar och andra läskigheter. Hur kul är inte det? Jag har fått åka på löparresor och vara med på löparkonvent. Tack bloggen liksom!
  • Jag får kontakt med så galet mycket roliga människor. Det bästa av allt. Era kommentarer, och när ni kommer fram och pratar på olika lopp. Så mycket värt!

Ja det behövs ju egentligen inte fler anledningar. Men idag fick jag veta att mina idéer om livet smittat av sig. En bloggläsare och  löparvän skriver att jag har lärt honom att:

  1. Alltid kolla om det finns något spännande lopp dit han ska resa.
  2. Inte göra som alla andra.
  3. Att se möjligheter istället för hinder. T e x att träna när barnen tränar och springa till jobbet.
  4. Att normen borde vara att vara hurtig och inte trött och slö.

Alltså fatta. Jag har gjort avtryck hos någon. Hur coolt är inte det.

Och det var ju bara vettiga saker. Tänk om jag har lurat någon annan till något rent konstigt. Typ att äta grädde med aprikoskräm, eller att tvätta ansiktet med deo-tvättlapp.
Låt mig veta i så fall. Så att jag kan skärpa mig….

 

Mera fest!

Alltså helgens spontanutflykt till Höganäs var en boost för löparmotivationen. Jag är så löpsugen att det pirrar i hela kroppen. Jag vill ha mer utflyktslöpning, mer lopp, mer löparfest, mer löparsnack, och mer löparkläder. Jag vill knarka kilometer och prenumerera på medaljer. Jag vill få snygga finishertishor att flasha med, och sova gott i alla de andra. Jag vill gå in i telefonkiosken och förvandla mig till en löpare på heltid. Springa, äta, chilla och sova. 

Så . Jag behöver mer fritid och en kappsäck full av pengar, en kombination som inte alltid rimmar så väl. Jag behöver mindre trädgård och mer robotdammsugare. Och en egen kock med smak för riktigt god mat. Kanske också en privat naprapat och massör.

Jag tror fasen jag ska köpa en trisslott.

Preskriptionstid på PB?

När jag springer lopp jämför jag mina tider med personbästa från fornstora dagar. Helgens resultat är sju minuter sämre än Stockholm halvmarathon 2010. Men hur länge ska man jämföra med en tid som gjorts när man var ung och spänstig? Hur vet jag om jag är sju minuter sämre tränad, eller om jag kan skylla åtminstone några av minuterna på att jag blivit åtta år äldre?

Och när folk frågar vilken tid jag gjort på maraton, hur länge kan jag leva på mitt 3:22-resultat från 2011? Har personbästat liksom ett sista giltighetsdatum? Jag har ju fortfarande gjort tiden, men är det inte lite falsk marknadsföring att nämna en tid från stenåldern. En tid jag inte skulle göra idag, ens under pistolhot. Även om jag inte helt gett upp hoppet om att en gång i framtiden…

Hur resonerar du, och vilket resultat nämner du om någon frågar vad du springer milen på? Ditt bästa ever, eller något som är mer aktuellt? Och när du tittar på ditt resultat efter ett lopp, jämför du dig med något färskt resultat eller ett personbästa från tidernas begynnelse?

Fast jag bryr mig inte om tider. Jag njutspringer ju bara. Men det skulle ju vara kul att någon gång få persa…

Vilse!

Det skulle bli en liten återhämtningsjogg i de nordskånska skogarna. För att ha något att roa mig med medan dottern orienterar.  Enligt plan ska jag vara tillbaka och se hennes målgång klockan 11. Men något går fel…  

Kartan jag har att följa är plättlätt i teorin. Stora tydliga grusvägar. Hur fel kan det bli?  En timme och 18 minuter fel, ska det visa sig.

Traktorer har roat sig med att köra rally över kalhyggena och det som ska vara EN väg är minst hundra. Det blir ett lotteri, och allt som oftast väljer jag fel. Såklart.

Klockan 12.18 är jag tillbaka. Då har dottern hunnit duscha, umgås med vänner och äta pastasallad. Därefter har hon ringt fem gånger till en plats som saknar mobiltäckning. Men orolig är hon inte, hon är van. Att jag är vilse är mer regel än undantag.

Tio kilometer blir femton. Jag springer i 88 minuter och läser karta i 50. Att bara fatta var norr är tar minst tio minuter. Per gång. Dessutom spiller jag tid på att hitta SNAPPHANESTENEN, som tydligen ska vara en sevärdhet av rang, men som jag inte lyckas urskilja från alla andra stenbumlingar på platsen…

Halvmaraton vid havet igår. Återhämtning extra lång i skogen idag. 36 kilometer solskenslöpning bara sådär. Vilken helg!