6 anledningar till shopping

Alltså jag älskar att shoppa träningskläder. Och löparskor. Skorna kan jag liksom motivera för jag sliter ut dem rätt fort. Att shoppa träningskläder med typ en container i tvättstugan känns inte lika självklart.

Just nu vill jag shoppa loss på något vårigt fräscht att förgylla Portugalresan med. Något som gör mig extra snabb på banintervallerna och som piggar upp mig på långpasset hem från bergen. Jag försöker hitta bra anledningar till att jag borde få mitt eget tillstånd att lätta på plånboken.  Duger de här?

  1. Jag har inte köpt nya inomhusträningsskor sedan stenåldern. De två paren jag alternerar mellan har jag fått gratis, på Nike-konventet 2013 och Runner’s convention 2015.
  2. Jag har varit spinninginstruktör sedan 2005 och är inne på mitt andra par spinningskor…
  3. Jag har fått en hel låda med strumpor från GOCOCO i ett tidigare bloggsamarbete och kommer inte behöva köpa nya förrän 2050…
  4. Jag slösar inga pengar på fräsiga löparglasögon eftersom jag inte vill ha några på mig
  5. Min senaste löparklocka fick jag på försäkringen då den gamla gick sönder i en cykelkrasch 2013. Eftersom jag bara använder start och stopp är det inte så noga med den senaste tekniken.
  6. Jag har inte köpt ett gymkort sedan 1998.

Om man räknar i hop alla pengar jag sparat på ovannämnda punkter borde jag kunna unna mig ett och annat. Törs vi gissa på att det är shoppinghelg i antågande!?

 

Live in the now eller inte

Live in the now och allt det där, men ärligt talat….februari är ju inte helkul. Speciellt när semlorna är uppätna, vad finns det kvar nu liksom? Så jag tar mig friheter. Längtar mig bort lite. Och vet ni. Det finns galet mycket kul som väntar. Jag längtar efter det här:

Morgonen den 4 mars. Att se 800 personer strömma till den plats vi valt att starta ett lopp på. Att det är VI som är orsaken till att en öde plätt i skogen idag sjuder av liv. Magiskt.

Eftermiddagen den 4 mars. Känslan när allt är över. När allt har gått enligt plan. DEN lättnaden. Att scrolla facebook på eftermiddagen är belöningen. Feedbacken som värmer den mest stelfrusna. Så värt det.

04.00 den 17 mars. Cappuccino på Kastrup. Och en veckas ledigt. I Portugal. I löparskor.

De första vitsipporna

När man väcks av fågelkvitter klockan fyra men inte ens blir arg. För att det är så fint!

Påskledigt med familjen.

11-13 April. Milano get away med äldsta dottern. Inklusive Michelin-restaurangbesök. Måtte de ha capresen kvar. Den godaste jag ätit. Ever. 

14 april. Och det här längtar jag inte riktigt till. 60 km löpning på Österlen…  Men det kommer kännas fint efteråt…

Löpning i kortkort.

Raps.

Logistik-fri löpning. När det går att springa till ett café utan att behöva överdragskläder extra allt för att kunna ta sig hem utan att frysa ihjäl!

Ljusa kvällar där man inte måste hinna ut innan klockan 15 om man vill springa i dagsljus. Så mycket bonustid på väg!

Vad längtar du efter? 

 

Är jag en kamel?

Jag tar med mig vatten för att jag tänker att det behövs. 27 km är en ansenlig runda som tar sin tid. Enligt regelboken borde jag behöva dricka.

Packar 2 x 2,5 dl i vätskevästen och ger mig av. Efter 15 km är jag fortfarande inte törstig men inser att det nog kan vara bra med en klunk. Den kalla drycken rinner ner i strupen och känns mer fryschock än törstsläck. Ångrar mig och tutar vidare.

Under de resterande 12 kilometerna tänker jag inte en enda gång på fenomenet vatten. Det beror nog på att jag har siktet inställt på en annan dryck. Som är varm och len. Dessutom är jag fullt upptagen med att prata med mitt sällskap som anslutit sig efter drygt halva rundan.

Jag kommer hem ett par timmar senare och packar upp mina grejer. Däribland två nästan fulla flaskor med vatten. Jag har klämt en halv deciliter på 2,5 timme och borde vara törstig. Men det är jag inte. När lunchen är intagen står mitt vattenglas orört. Jag känner ingen törst.

Jag tror jag är en kamel.

Och när vi ändå är inne på djur, vi fick sällskap av dessa snyggingar idag:

Livet på landet liksom.

Stressigt i soffan

 

Alltså ibland är det stressigt med helg. När man har tre roliga aktiviteter som konkurrerar om tiden i soffan. Vi snackar OS-sändningar, nya tidningar och feedback-läsning av en bok in the making. 

Jag lägger upp ett schema. Förmiddagen blir OS-häng och silverglädje. Jag är så trött efter insatsen att jag behöver en återhämtningslatte innan jag går vidare med punkt två på schemat: Tjuvläsning av bok.

Jag har fått äran att läsa igenom utkastet till Simon Wikstrands bok ”En liten bok om löpning”. Och redan efter 20 sidor kan jag avslöja att ni kommer vilja läsa den här.  Just nu står han på startlinjen till Broloppet 2010. Igenkänningsfaktor hög. Jag drömmer mig tillbaka till loppet som gett mig den snabbaste halvmaratiden. Mest pga 15 m/s medvind och kanske inte så mycket pga löpformen. Det är också loppet där målportalen slutade fungera och det dröjde flera dagar innan jag fick min slut-tid. Nervösa dagar när jag balanserade på 1.30-strecket! Återstår att se om Simon himself tog sig i mål på sin första halvmara…

Dessutom har det alltså kommit en tidning i brevlådan. SPRING that is. Och jag läser mig till att det ska handla om Ultravasan. Sånt man genomfört och genomlidit är ju alltid extra spännande att läsa om. Jag kan inte bärga mig. Men först måste jag se om Simon kom i mål och sen stretcha lite. Man blir fasen stel av att hänga i soffan.

Tusingar med twist

Jag hade siktat in mig på tusingar. Inspirerad av det maratonprogram som jag smygkikar lite på. Faktiskt hade jag laddat mentalt hela veckan för äventyret. Det behövs när man som långpassnjutare ska förmå sig själv att bli lite andfådd.

Drar upp rullgardinen och ser snö. Var kom den i från?

Tusingar i Icebugs går fetbort.  Tusingar kräver nämligen lätta fötter och inte betongblock till skor. Tusingar på löpband är inte heller något alternativ, då löpband per definition är tråkigare än döden själv. Och att strunta i tusingarna och tänka om…? Det har jag för mycket diagnos för. Tänka om ingår inte i min repertoar.

Önskar att jag hade insiderinfo om kommunens snöröjningschema, en hint om var barmarken finns, men det har jag såklart inte. Drar mig till minnes en vit vinter för ett par år sedan där det bara fanns en enda cykelväg med barmark. Jag chansar på den.

Chansningen går hyfsat hem och jag får springa 6 av de 8 tusingarna med grus under dojorna. De övriga två blir en mer spännande historia på is…

Jag ömsom halkar och ömsom plaskar. Solen har värmt upp halva vägbanan och gjort det blött. Varje steg är en konsekvensanalys. Gör det ondare att halka än vad det är kallt om fötterna att bada isbad? Blir skorna rena eller smutsiga av att springa i smält snö?

Jag håller mig torrskodd OCH på benen. Firar med att åka raka vägen till Polisen och hämta ut mitt nya pass. För att liksom motivera mig själv att härda ut snön. Portugal om fyra veckor. Det blir bättre snart..