Ultraintervaller

Ni vet den där känslan av att inte vara med när det händer något väldigt, väldigt roligt. Idag är en sån dag. Jogg kör Ultraintervaller.


Kävlinge Ultraintervaller 2010. Känn doften…

Ultraintervaller är något av de coolaste grejerna jag gjort. En sån där grej jag inte visste om jag skulle fixa och så gjorde jag bara det. Ultraintervallerna är tillsammans med Ursvik Ultra nog det häftigaste jag gjort ifråga om att se hur kroppen fungerar och reagerar när man utmanar den med lite galenheter.

Så idag blir det throwback lördag. Drömmer mig tillbaka till det där novemberdygnet 2010. Den första upplagan. Vi gick all in. Drog ihop 25 pers och bosatte oss på gymmet. Tältade på golvet och hängde svettig tvätt i träningsutrusningen. Vi åt mer än vi sprang. Fick ont i magen och sprang lite till. Umgicks, masserade och överdoserade liniment. Älskar minnet och gläds med de lyckliga själar som upplever detta just idag!

Flummar runt!

Man kan säga vad man vill om att november är grått, trist, mörkt och regnigt, men träningsmässigt tycker jag det är en rätt skön månad. Inga lopp som ska kommas i form till och inget speciellt fokus med träningen. Just nu känns det mest som jag flummar runt. Inte så där så jag går hemma och såsar i mjukisbyxorna (jo, det OCKSÅ förstås) men jag tränar lite mer som andan faller på.

Springer kort om jag vill, långt om jag vill. Testar nya träningsformer och putsar på axel- och bålstyrkan. Testar andra gym och springer vilse på Söderåsen. Tränar lite, tränar mycket.

Och mitt i allt fick jag frågan om jag ville följa med på afrobrasiliansk dans. Och DÄR någonstans går gränsen för mitt flummande. Takten är inget problem, säkert inte koordinationen heller. Men höfterna! Stelheten och den typiska svenska oförmågan att släppa loss…

Men jag är inte den som är den. För att låta november lyfta ur sitt gråa töcken är alla medel tillåtna. På söndag dansar jag afrobrasilianskt!

image  
Sist det begav sig…

Vilka skor!

image Orange is the new black… galet matchad idag!

Mina trotjänare Brooks Pure Connect fanns inte längre att få tag på i New York. Så jag spontanshoppade ett par Adidas Adizero Adios Boost. UTAN att ha googlat fyratusen recensioner och utan att dubbelkollat med hela min bekantskapskrets först. Så där spontant att jag chockade mig själv och nästan fortfarande inte har förstått vad som hände!

image

Hur som helst – idag var det premiär. Är alltid nervös när jag ska springa i nya skor. Bara tanken på Morton’s tår och skavsår får mig att rysa. Men jag hade inte behövt oroa mig, det här var mockasiner av rang. Så sköna, så nätta, så lätta. Grym löpkänsla och fin kontakt med marken. Vilket kap!

Mission completed

Jag har via Niana haft i uppdrag att rasta SEB:s Malmö-personal på luncherna under hösten. Låta dem springa av sig lite.  Idag var det dags för nionde och sista tillfället, och den tappra skaran som dök upp fick testa allt från fartlek till tabataintervaller. Sista gången får man ju också bjuda på lek, så en omgång av den berömda ormen klämde vi också in.

Vilken lyx att få göra sånt på arbetstid. Det borde alla få möjlighet att göra!

IMG_4280 
En annan orm – Portugal 2012

Har du möjlighet till träning på arbetstid? Och i så fall… tar du chansen?

Det där med trail…

Ni som känner mig på Facebook har redan sett min frustration över begreppet trail. Ni kan blunda. För nu fortsätter jag här…

Jag sitter och översätter en text. Om löpning på en resa jag strax ska berätta mer om. Vi snackar Schweiziska berg och löpning på stigar, grusvägar, vägar, stenar. Uppför och nerför.

I texten jag ska översätta står trail running. Terränglöpning it is. På svenska.

Trailnördarna protesterar – terräng ÄR kapat av Lidingöloppet och betyder “ Löpning på preparerat motionsspår”.  Trail då. Det har ju nästan blivit svenska. Alla vet vad som menas. Men går det att kombinera med ordet löping? Trail-löpning. Lite som löpar-shoe eller running-ryggsäck?  Och trailrunning… det blir för mycket engelska även för mig.

STIG, flikar någon in. Stig är svenskt och inte Lidingöloppet. Och fint låter det också. Stiglöpning. Fast det begränsar. För tänk om stigen leder ut på en grusväg. Som är bred. En autostrada i skogen. Då är det ju inte stig.

Så hjälp mig nu. Titta på bilderna. Vad är det de sysslar med?

image
image

image 
(Bilder lånade från http://www.zermattmarathon.ch/)

Att skrämma slag på en tonåring

Jag har inte riktigt lärt mig hur tidigt det faktiskt blir mörkt på eftermiddagen nuförtiden. Därför blev gårdagens löptur en spännande historia. Både för mig och de coola tonåringarna på stigen.

image

Hoppar i löpskorna vid 14.30 – en tidpunkt då mörker inte finns på världskartan och tanken på pannlampa och reflexväst liksom inte existerar.  Ska springa 17 kilometer och passar på att göra det i skogen då tillfälle ges.

Markeringarna på träden är mörkblå och vid 14:30 funkar det bra, även för fyrtioettåriga ögon. Jag springer två varv medan det långsamt börjar skymma. På slutet av andra varvet är mörkblått och brunt nästintill samma färg och jag får kämpa för att se plopparna på träden. Väljer för säkerhets skull en runda med gula prickar till sista varvet. Till en början går det bra men plötsligt är det som om någon släcker lampan. Mörkt. Kämpar för att undvika rötterna. Anstränger mig för att hitta vägen. Mörkrädd och med pulsen i topp.

Plötsligt ser jag ett gäng coola tonåringar som står och hänger på stigen. De tittar på en mobiltelefon, vad annars? Löven rasslar till under mina fötter och den ena tjejen hoppar rakt upp. Kombinationen av hennes plötsliga hopp och ljudet av mina fotsteg skrämmer en av killarna så mycket att han lyfter en meter från jordytan och skriker rakt ut.

Jag ropar “SORRY” till tonåringarna och springer vidare. De skrattar tills de kiknar och jag njuter av att (för en sekund) inte vara räddast i skogen.

Hösten tjugohundrafemton

I natt släpptes platserna till nästa års upplaga av Helsingborg marathon. Loppet jag liksom utsett till att bli min årliga tradition. Loppet där jag ska vara med och trettioårsjubilera vid fyllda 70…


(Bild lånad från helsingborgmarathon.se)

Men ett marathon utesluter ju andra långa evenemang i närliggande tid. Vi snackar Lidingölopp och Berlin Marathon. Chicago marathon.  Och det känns ju trist att behöva vänta trettio år innan jag får springa dessa godbitar. Därför får jag kanske omförhandla med mig själv vad det lider, men fem i rad ska man väl kunna uppbringa?

Hösten 2015 har jag dessutom en annan plan på agendan. Det tog fyra års mental återhämtning men nu känner jag mig redo för Kävlinge Ultraintervaller version 2.0. Nästa år ser jag framemot en favorit i repris! Jag hoppas ni gör mig sällskap!


Mer startskott för pengarna. Här nummer 2 av 8…

Yoga workshop

Ägnar helgen åt fortbildning i yoga med bästa Josephine Selander. Igår yogade vi loss med hennes nya program Virya Puls som var en helt galet jobbig historia. Överdriver inte om jag säger att alla svettkranar stod vidöppna. En härlig genomkörare sådär på fredag kväll.


(bild lånad från nordiskyoga.se)

Tyvärr missade jag förmiddagens armbalanser pga jobb men nu taggar jag eftermiddagens höftöppnare. Min favoritgren alla kategorier. Så fantastiskt att få yoga för någon annan. Hitta inspiration och få tips.  Och bara slippa höra sin egen röst lite…

Medaljer och marathonfoton…

Jag brukar tycka medaljer är skit. En ful pryl som hamnar i en låda om den har tur (dvs från ett lite creddigare lopp) eller som oftast i soptunnan. Då tycker jag det är roligare med finisher-t-shirts. Åtminstone om de är i funktionsmaterial och i hyfsad storlek, så att de kan användas ute bland folk. Annars är ödet utstakat: sovtröja!

Jag brukar tycka maratonfotografernas bilder från loppen är apdyra och jag tror aldrig jag köpt någon. Mest pga priset men också för att jag alltid tittar ner och aldrig spexar och ser glad ut.

Med New York marathon är läget annorlunda. Jag har spikat upp medaljen på väggen framför mig. Så att jag när jag blir trött på datorn bara kan lyfta blicken och drömma mig bort. Dessutom bläddrar jag runt bland mina bilder på marathonfoto.  Och trots att det är hysteriskt dyrt och att bilderna inte ens är bra (utom en när Fredrik ser jättelidande ut och jag är jätteglad) så tänker jag att det hade varit kul med ett minne. På väggen bredvid medaljen.

Vet inte vad som händer med mig. Snart får jag väl för mig att bygga medaljskåp också.


I Helsingborg var marathonbilderna gratis. OCH jag tittar upp. Bingo!