Årets sista löpcoachning

När hela familjen sitter under filten med mysbyxorna på. När julgranen är tänd och julmusiken spelar i högtalarna. När regnet öser ner. DÅ önskar man att man inte var löpcoach. Och att man inte bokat in årets sista pass just idag…

Men när man träffar Jennie och möts av hennes envishet och beslutsamhet.  När man får vara del av hennes resa mot Stockholm marathon 2015. Då spelar det ingen roll hur mycket det regnar eller hur många leriga fläckar jag får på mina brallor. Då ångrar jag varken att jag är löpcoach eller att jag bokat årets sista pass just idag! Det är fantastiskt att få lära ut och se poletter trilla ner. Även i ösregn. Och filten är ju minst lika skön efteråt!

Vill du också få löpcoachning i ösregn, passa på att ge dig själv ett par tillfällen i julklapp. Du kan läsa mer här. Jag garanterar inte regnet dock…

Vill du hellre springa i fin natur, äta gott och njuta i en badtunna så passa på att boka en plats på träningshelgen på the Lodge. Julklappsrabatt till och med onsdag.

I övrigt bara fram med höften och upp med blicken – full fart mot 2015.

Gjort stan osäker!

Löpning är inte alltid så himla seriöst. Ibland är det tvärtom helt crazy och fullständigt underbart. Idag joinade jag Malmö Löparförenings tomtelöpning, ett spektakel helt i min smak!

image 

Tänk själva. 60 tomtar. Vissa seriösare än andra i sin utklädnad, men alla i tomteluva. Tänk dessa 60 tomtar klampa ner för rulltrappan till Malmö central skrikande “ho-ho” i takt. Tänk sedan skönsången när de 60 tomtarna brister ut i Hej Tomtegubbar längs perrongen och blickarna från de väntande resenärerna.  Hur tomtetåget sedan cruisar genom centrala Malmö, sjunger sig genom köpcentret Triangeln till stämsång med minst 60 stämmor. Att sjunga och springa samtidigt är en utmaning även för en tomte.

image

Vid åtta kilometer bjuds på vatten, äppeldryck, pepparkakor och bars så att tomtemagarna inte blir tomma. En hungrig tomte är ingen glad tomte. Tomtarna tassar sedan vidare mot Malmös största attraktion så här tre dagar innan jul – EMPORIA. Köpcentrens köpcenter. Här är ALLA. Men finns det hjärterum så finns det stjärterum och trots vissa bekymmer att pressa in 60 tomtar samtidigt genom svängdörrarna lyckades vi bana vår väg fram bland alla panikshoppande besökare. Här spexade vi loss lite extra med Små Grodorna. Vem vill inte pimpla löprundan med lite grodhopp så där efter 12 kilometer? Vissa tappade hakan, andra sjöng med. Många fotade men förvånansvärt många såg helt oberörda ut. Som om detta händer varje dag…2014-12-21 11.41.54 

Vissa tomtar (typ undertecknad…) kunde inte motstå frestelsen att springa upp på ett BERG som plötsligt uppenbarade sig längs banan. Lite väl grönt kan tyckas så här tre dagar innan jul…

image

Jul är kul. Tomtar är kul. Springa är kul.  Att slå ihop alltihopa i en enda fjärdeadventsröra kan inte bli annat än bra. Lever länge på barnens förvånade och glada miner.  Nu kan de omöjligen tvivla på att tomten finns…

Tomtelöpning!

Jag tomtespringer alltid själv på julafton. I tomteluva. Förundras varje gång över att ingen säger God Jul när man kommer i tomteluva men alla låtsas alltid som att de regnar. Gissar att det är typiskt svenskt.


Ett annat år.

I morgon tomtespringer jag med ett helt gäng andra tomtar i Malmö. 47 tomtar anmälda till evenemanget på Facebook och jag hoppas att det åtminstone ska få någon att höja på ögonbrynen.

Har du inget för dig och bor hyfsat i närheten så ta gärna ren-släden till Malmö och häng med!

Skosnöre-mysteriet

Igår när jag klafsade runt i leran gick mina skosnören upp flera gånger. Det händer HELA tiden på mina Inov-8. Tror att det är för att skosnörena är runda som de glider upp så fint och lätt. Började fundera på terrängskor och varför de alltid har just runda skosnören. Både mina inov-8 och mina Asics har det. Vad är vitsen?

tillmammis
Runda halkiga snören. För info är detta samma par skor som i gårdagens inlägg. Same same but different…

Salomon kör med sina tunna runda snören som man inte knyter utan spänner åt. Får klaustrofobi när jag dragit åt dem för hårt och inte  lyckas lossa dem igen.

image 
En variant. Inga lösa snören att fastna i, men ett lätt mått av klaustrofobi…

Jag vet inte vad jag skulle vilja ha. Ser poängen i Salomons snören som man efter åtdragning gömmer i en ficka så man slipper fastna i allt längs vägen. De går ju heller aldrig upp, men den där fotklaustrofobin är jobbig.  Tänk om allting fastnar så jag får gå i Salomon hela livet eller att blodtillförseln stryps och mina fötter dör…

De runda skosnörena hos Inov-8 och Asics har ju ingen minska-risken-för-att-fastna-i-en-gren-funktion, då borde man ju lika gärna kunna ha vanliga. Eller är det kanske så illa att kardborre är den enda lösningen på alla mina problem…

Vilka är dina favoritskosnören?

Motarbetad

Jag skulle utmana mig med backar på Sankt Hans i Lund idag. Har inte sprungit där på länge men det är ett kanonställe om man vill ha många höjdmeter för pengarna. Brukar springa extreme-banan, där man vet att man har kommit fel om vägen är flack ens för en meter.

 Foto 2014-12-18 11 35 17

Men. Någon ville annorlunda – stället var uppgrävt. Och var det inte lervälling eller inhägnat så var det nysått och förbjudet att beträda. Fick använda hela min uppfinningsrikedom till att hitta alternativa stigar och lyckades förvånansvärt bra. Men kladdet tog på energin och jag fick försöka övertala mig själv att lera faktiskt är ganska kul, även om det går extremt trögt att springa i. 2014-12-18 11.53.01

2014-12-18 11.56.46

Det ÄR kul att bli smutsig. Undrar om bilen (eller han som städar den) håller med…

Ego-klappar


Bild lånad här.

Jag har kommit på mig själv med att bara ge bort saker jag själv vill ha. Och det funkar väl så länge mottagaren har hyfsat samma intressen. Sarah fick en startplats i Österlen EKO-Trail och Rachel Brathens bok Yoga Girl. Typ sånt där som jag själv hade blivit glad för.

Nackdelen med att ge bort det man själv vill ha är att man blir lite avis på mottagaren, och boken var minst sagt småjobbig att lämna ifrån sig oläst. Det liksom killade i fingrarna. Bara en sida…

Vad gällde Eko-trailen kunde jag både äta kakan och ha den kvar. För att inte låta Sarah springa alldeles ensam och övergiven,  var jag ju tvungen att offra mig och ställa upp som sällskap… 

Anyway. Jag har svårt att hitta tjusningen i grytlappar, flanellpyjamaser och prydnadskatter. Hur jag än anstränger mig snöar jag in på träningsrelaterade klappar.

De som omger sig med mig löper alltså stor risk att få min ego-klappar under granen. Synd för den som tycker träning, kost och hälsa är det tråkigaste som finns…

2014

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det har blivit dags att sammanfatta 2014 och jag kan bara konstatera att det blev ett riktigt bra år även om det började lite dramatiskt. Det var året jag provade på att cykelkrascha och komma igen. Året då jag sprang riktigt långt men aldrig riktigt fort. Året då jag började jobba ÄNNU mer med det jag brinner mest för. Och året jag började använda cykelhjälm. Orkar du inte läsa hela inlägget kan du med fördel hoppa direkt till sammanfattningen längst ner…

JOBBET:
Jag drog ihop ett lopp tillsammans med maken och upptäckte tjusningen med det. Ville göra mer sånt, men då Fredrik inte hade tiden lockade jag med svägerskan i fördärvet. Under en träningsvecka i Portugal började planerna för movesome, ett projekt där vi under året ordnat såväl barnlopp och sportloppis. Vi har kul nästan jämt, planerar som bäst när vi springer. Eller fikar. Eller både och. Jag fick även ett uppsving i min löpcoachning och har från och till varit riktigt uppbokad med pt-timmar och löpgrupper av olika slag. I alla fall innan det började regna… Jag har fått in fötterna på olika företag och hållit företagslöpningar och föreläsningar om löpteknik där. Jag fick även möjlighet att uppleva en gammal dröm, att följa med som löpledare på en träningsresa. Ett fantastiskt uppdrag som jag fått äran att fortsätta med under året som kommer.

image

LÖPNINGEN:
I mars stod jag inför min livs löputmaning. Jag skulle springa 75 km terräng mitt i natten och det var faktiskt första gången jag tvivlat på om jag skulle fixa biffen. Men återigen fick jag bekräftat – jag är seg som kola. Det ska mycket till innan jag kliver av och 75 km räckte inte för att bräcka mig. Även om Fredrik förmodligen kunnat krypa ifrån mig på sista varvet…

Efter min cykelkrasch i april kunde jag i princip inte göra något vettigt. Inte knäppa brallorna eller ta på deodoranten och än mindre tömma diskmaskinen och dammsuga. Däremot kunde jag tidigt börja springa. Eller tjaa… jag var för snål för att låta bli. Två läger inbokade, tusenlappar betalda och ingen möjlighet att boka av. Då springer man liksom.  Och mycket löpning blev det, det var ju det enda som fungerade. Två marathon, ett fjällmarathon, och ett tremils traillopp var lite av godbitarna som året bjöd på. Båda marathonen överträffade mina förväntningar medan fjällmaran blev lite av ett antiklimax. Att gå i 8 km direkt från start är ju inte värsta fancy precis.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

SAMMANFATTNINGEN:

Årets promenad: Axa Fjällmarathon. Besvikelsen är stor när vi fortfarande efter 7,5 km inte fått börja springa. Varje berg därefter blir en promenad och klockan tickar…

Årets sms: Dottern tror att jag hoppat av Ursvik Ultra och kallar mig SVAGIS. Men hon är fel på dag…

Årets identitetskris: ertappas på ICA med hela kundvagnen fylld av Gorbys.  Hela min fasad rämnar…

Årets senildemens: åker till New York marathon och lämnar löparskorna hemma.

Årets hjältar: Daniel och svärmor får kontakt via Facebook och ordnar tillsammans så att skorna når mig i New York någon dag senare.

Årets cirkus: Helsingborg marathon slängde in ett cirkusbesök mitt på banan. Efter två mil leds vi in på Helsingborgs arena och stjäl lite fokus på Cirkus Scotts genrep. Coolt är bara förnamnet.

Årets skönaste mössa: dunkin donuts fleecemössa i starten på iskallt New York marathon…

Årets svin: fick äran att möta franska vildsvin under en vilsespringning modell stor. Har aldrig varit så rädd eller gråtit så mycket under en löprunda…  Har sällan haft så fula ben heller!

Årets margarinchock: förundras över dotterns hemläxa och ifrågasätter läraren som hänvisar till Livsmedelsverket.

Årets modigaste: åker zipline i Kroatien. Faller för grupptrycket och tar mod till mig. DET är förmodligen det coolaste jag gjorde på hela året!

Årets lärdom: använd cykelhjälm för sjutton!

Anmälan öppen!

image

Idag har vi öppnat anmälan till Stävie Trail, och mitt måndagsnöje är därmed fixat. Jag sitter och kollar hur anmälningarna strömmar in, och det pirrar i hela kroppen att veta att det lopp som jag och Fredrik startade förra året blev så väl mottaget att folk faktiskt vill komma tillbaka. Att folk är villiga att åka från hela Skåne för att trängas i vår lilla skog. Mitt i vintern.  DET värmer. I år är det movesome som sitter bakom spakarna, och vi hoppas det ska bli minst lika bra!

Tillbaka till anmälningslistan. Det här är HUR spännande som helst.

Utanför klockan-tio-boxen…

Om jag får välja själv springer jag mina pass klockan 10. Då har jag ätit (och smält) frukosten och kommer hem lagom till lunch. Jag slipper ställa klockan och jag slipper slåss med mörkret. Tänker jag. Idag hade jag inte möjlighet att välja själv.

Tidig morgon är den lucka som finns, och jag tar den. Utomhus är det öde, jag är ensam med mina steg och mina andetag. Innesluten i en rofylld bubbla avverkar jag kilometer efter kilometer. Kommer till handbollsmatchen lite svettigare än alla andra föräldrar, men det finns ju fullt med omklädningsrum som löser just det problemet.

2014-12-14 08.05.072014-12-14 08.42.51-1

Ångrar mig? Not so much!