Ultravasan 2017 – fortsättningen

Jag utelämnade lite i rapporten igår. Lite bitar från själva loppet men mest från tiden efteråt. Vad hände sen liksom? Här kommer den rafflande fortsättningen. Luta dig tillbaka.

Andreas möter upp mig i mål och berättar att jag gått under tio timmar. Själv har jag ingen koll på klockan då jag tryckt på den för sent i starten. Blir glad över informationen och som tack tvingar jag honom att fota mig i målgång. Finns det inte på insta har det inte hänt. Och just nu vill jag att hela världen ska veta…

För att inte få med mitt bankkort på min målgångspose petar jag ner det i linningen…

Passerar chip-borttagningsfarbrorn och säger till honom att han får böja sig, för jag tänker minsann inte göra det. Det gör han gärna.

Är sjukt babblig och pratar med alla som kommer i min väg. Medaljutlämnaren får en racereport i kortformat och tjejen som ska ge mig finishertröjan får en utläggning om min trötta hjärna som inte kan bestämma om jag ska ha XS eller S. Beslutsångesten är nämligen stor. Den här tröjan vill jag bära varje dag till tidens ände, den måste passa! Hon får välja och väljer XS. Den sitter som en smäck.

När jag har fått i mig två muggar vatten slås jag av panik. Det livsviktiga plastkortet sitter inte längre kvar i linningen. Haltar tillbaka och börjar leta. Vasalopps-TV ser mig irrande omkring och frågar hur jag mår. Då upptäcker jag att jag håller plastkortet i min hand. Ber om ursäkt för min utcheckade hjärna och får vara med på teve. Och redogöra för tidpunkten för min hjärnas utcheckande och hur det egentligen går att springa med en sån hjärna…  15 seconds of fame och så pratar jag om hur korkad jag är. Bra där!

Jag träffar jättemånga bloggläsare. Alltså massor. Det blir med ens tydligt att min läsarkrets inte är soffpotatisar. Det är hard core ultralöpare. Till alla som kom fram och pratade, till dig jag sprang framför och bakom och framför igen, så roligt att få ansikte på er!

När jag plockat ut mina väskor blir jag helt paralyserad. Hur ska jag kunna äta, duscha och ens röra mig med så mycket packning? Att packa med sig allt för att ”det är bra att ha” var ju en bra idé ända tills man stod trött, hungrig och utan hjärna i målgången. Sveper en mugg soppa innan jag beger mig mot duschen.

Fredrik har rapporterat att han är på den mörkaste botten och tänker gå från Eldris. Jag tror mig därmed hinna till duschen. Då tänker jag inte på att varje steg tar en minut. Att det är ett evighetsprojekt att ta av en kompressionsstrumpa. Och att 10 timmars regn gör det till en omöjlig uppgift att få ut ett gummiband ur håret. Sliter av gummibandet och halva frisyren för att bli klar innan de stänger bygget…

Jag duschar i en dusch där andra slitit av sina frisyrer. Det är mängder av hår, barr, lera och grus. Men det orkar jag inte bry mig om. Det är värre med kläderna som plötsligt är försvunna när jag kommer tillbaka till min bänk. Mina renaste mjukaste mjukisbyxor. Mina rena underkläder. Dör panikdöden när jag inser att jag måste ta på allt blöta igen. Sen ser jag att jag hängt upp ombytespåsen på en krok. Sa jag något om min hjärna?

På bussen nås jag av meddelandet att Fredrik gått i mål. Hur gick det till, han skulle ju gå??? Men han fick feeling och sprang. Nästan rejsade med ultramått mätt. Och missade därmed det stora mottagandet. Men det hade jag ju förutspått redan för någon dag sen

Vi möts i stället på Waynes. Det är en halvtimme till de stänger och jag håvar i mig en latte till förrätt. Tänker mig cappuccinon som takeaway när de slänger ut oss, men blir upplyst om att de dagen till ära kommer hålla öppet en timme extra. Alltså hallå! Då skyndade jag ju mig helt i onödan! Jag hade ju kunnat gå ett varv till på korvbuffén.

Och avslutningsvis, som en sammanfattning på äventyret:

Dagens sämsta:
Vädret. Alltså jag hatar lera. Dessutom känner jag mig snuvad på allt det vackra. Dalarna i solsken måste vara en grymt mycket härligare upplevelse. När man kan se naturen runt omkring istället för att stirra ner i leran.

Dagens humor:
Mora Amatur som erbjuder en utomhusdusch någonstans mellan Oxberg och Hökberg. Alltså dusch! Det enda vi faktiskt hade obegränsad tillgång till…

Dagens fail:
Volvo har dukat upp med stora högtalare i skogen, med peppande Volvomusik. Vi får springa i en gång för att få en minnesfilm. Filmen blir grym. Fredriks that is. Han är ensam, stark och ler när han flyger fram genom skogen. Jag hamnar bakom tjej och skäggig man…. får en film helt utan egoboost. Dessutom pillar jag tänderna med tungan. Alltså hallå! Se filmerna nedan så fattar ni…


Dagens smakkombinationer:
Falukorv på sötat vetebröd. Enervit energitablett i kombination med buljong. Ganska vilda kombinationer som i sammanhanget var nästintill kulinariska.  Löparen bredvid mig går helt bananas och testar geléhallon med buljong. Den ni! Ribban är satt. Det finns inga gränser. Allt går att blanda med allt. Bara man sprungit tillräckligt långt…

Dagens mest saknade:
Skyltarna med kilometermarkering 41 och 40. Håller på börja gråta så långsamt en kilometer tar, tills jag plötsligt når 39-skylten och inser att jag har sprungit tre! Frågan är vem som stulit skyltarna?

Dagen efter:
Inga rapporterade blåsor eller blånaglar. Fötterna oförskämt fräscha. Stel i knälederna som helst inte böjs i någon större utsträckning. Saftiga skavsår från sport-bh och trosor. En näradödenupplevelse i duschen. Inte nämnvärt sugen på att springa…

Ultravasan 90 – race report

Att försöka sammanfatta 90 kilometers tankar och upplevelser i ett inlägg känns som en utmaning värd namnet. Kanske större än själva bedriften att till fots avverka sträckan. Men jag gör ett försök. Med risk för att det blir långt… Ladda upp med sportdryck så ni orkar läsa! Eller korv…

Innan start

Klockan ringer 03.00. Det är som att kroppen är helt inställd på vad som ska ske. Det är ingen som funderar på snooze. Jag går från sovandes till att smörja in skavsårsbenägna områden med vaselin, på en millisekund. Lite väl slarvigt ska det visa sig!

Vatten kokas upp och gröt på påse tillverkas medan de sista förberedelserna görs. Sen är vi redo att möta dagen. Och regnet. Fast då tänker jag inte på vad regnet gör med underlaget, och att det är ett 90 km långt gyttjebad som väntar.

Starten

Vi sitter och kurar lite för länge i bilen för att slippa bli blöta. Det resulterar i värsta stressen så där innan kl 05. Efter avklarat toabesök och inlämnat bagage har vi bara några minuter tillgodo innan starten går. Det är då jag inser att Fredrik lämnat in min väska med min mobil i öppet ytterfack. Jag la den ju bara där medan jag knäppte jackan, den skulle jag ju ha med! Gör om gör rätt. En minut kvar.

Det är fortfarande mörkt ute och man känner ladd i församlingen. Pepp, förväntan, och ett visst mått av nervositet och liniment. Hur ont kommer det att göra? Musik spelas, himlen färgas rosa av bengalisk eld, vi är på gång! Och regnet har för tillfället uppehåll. Det ska inte vara så länge…

Sälen-Smågan 9 km

Första depån är i Smågan. Det vet alla som kan sitt Vasalopp. Vägen dit är lättsprungen sånär som på den backe som ska inleda hela tjottaballongen. Den tar aldrig slut. Många väljer att gå men jag är inte sugen på att gå. Vill bli varm.

Vi springer upp i sakta mak och kroppen känns ok trots den arla timmen. Vid markeringen som visar 89 firar vi den första kilometern, och några kilometer senare tycker Fredrik att jag ska ge mig av. Vi säger hejdå och ” vi ses i Risberg” för jag är helt övertygad om att han kommer att ta in på mig när det blir svårsprunget i terrängen. Men jag har fel.

Smågan-Mångsbodarna 15 km

Delsträcka två mäter 15 km och känns som en evighet. Stigen går i vackraste skog men kräver lite mer fokus från den hjärna som ännu inte helt har vaknat. Längtar efter asfalt men inser att jag kanske är på fel ställe… Börjar dagdrömma om den första depån som serverar mat. Utbudet är pasta, korvmacka och pannkakor. Jag har siktet inne på pannkakorna. Synd att man inte får grädde till… Jag har fått rådet att äta och dricka mer än jag tror och fyller på kontinuerligt med sportdryck. Vill inte få soppatorsk och tappa humöret. Att huvudet är med är liksom en förutsättning för att ens komma i mål en sån här dag. Skål.

Den mage som inte hann komma igång innan start börjar göra sig påmind. Jag siktar in mig på toalettbesök i Risberg. Men först ska jag tampas med rötter och stenar sägs det. Hur farligt kan det vara?

Mångsbodarna-Risberg 10 km

När jag svalt den sista pannkakan och ger mig ut för nästa delsträcka har ALLA försvunnit. Antingen struntade de i pannkakorna eller så tog de långlunch. Jag är ensam. Men i den tekniska terrängen som väntar känns det skönt. Att kunna snubbla omkring utan att känna stress från den svans av löpare som vanligen bildas bakom när jag totalt stoppar trafiken. Jag är som alltid SÄMST på det här underlaget. Min egen mormor hade tagit sig ner fortare över stenarna.

Och precis när stenarna är avverkade och jag tror att jag ska få andas ut öppnar sig himlen. Den öppnar sig inte lite heller. Vi snackar vid gavel. Öppna spjäll. En minut och sen börjar det strila under bh:n. En minut till och jag känner hur det rinner innan för trosorna. Hallå! Kissar jag på mig? Fast det är kallt som kommer. Iskallt! Jag har regnvatten överallt. En funktionär skriker ”DET ÄR BARA VATTEN, SKIT I DET”, och jag inser att det är precis det jag behöver göra. Att inte låta det ta fokus eller förstöra mitt humör. Jag skiter i det hela vägen till RIsberg.

Risberg-Evertsberg 13 km

I Risberg unnar jag mig ett bajamajabesök och tillfälligt skydd från regnet. Gloffar i mig Blåbärssoppa och vetebullar innan jag matar vidare. Den sträcka som väntar är mer lättsprungen. I vanliga fall. Men nu börjar det bli blött, lerigt och sumpigt. Det är som att springa på en sån där tjock matta man hade på gymnastiken i mellanstadiet. Varje steg liksom sjunker ner 10 cm. Det suger i benen.

Det här är sträckan där viktiga landmärken passeras. Vi passerar marathondistansen där Asics smält upp stora bågar och skyltar med pepp. Vi passerar HALVA VÄGEN som ingen gör något väsen av. Hallå var är raketerna, skumpan och partyfeelingen, vi är liksom halvvägs till Mora? Jag saknar festen. Två kilometer till Evertsberg, det är som sträckan mellan bron över Kävlingeån och hem. Snart mat.

Evertsberg-Oxberg 15 km

Jag börjar tröttna på sportdryck. Mår nästan illa av den. Vill ha salt. Och grädde till pannkakan. Sött växer i munnen men det får gå. Jag är genomblöt men tycker inte det är värt att byta om eller byta skor. Min dropbag förblir oöppnad när jag slänger upp den på lastbilen för transport till målet. En torr tröja hade hållit sig torr max en halv minut. Och jag vill behålla mina trailskor, det är lerigt out there. Ödslar min tid på att leta efter försvunna bajamajor istället. Hittar dem liksom inte. Frågar en funktionär som snällt pekar men jag hittar de i alla fall inte. Hjärnan har checkat ut.

Hittar en vanlig toalett där jag kan lätta på trycket inför nästa etapp, dagens längsta!

Vi snackar 15 km lervälling. Med tio centimeter halvtorrt på kanten av vägen. Ibland till höger, ibland till vänster. Vi snackar slalomlöpning. Från sida till sida. Benen börjar kännas nu och jag är trött på plasket och leran. Till och med spängerna ligger under vatten. Allt är blött. Håller humöret uppe med vetskapen att när jag når Oxberg har jag mindre än ett Lidingölopp kvar. Nästan ingenting!

Börjar fundera över var Fredrik är. Kommer han att fixa det här? Han brukar ju få ont i benen efter tre mil. Så blir jag sentimental och saknig. Undrar varför vi inte springer tillsammans. Delar upplevelsen istället för att svära över leran på olika håll? Fast delad lera är kanske dubbel lera. Inte värt att chansa…

I Oxberg väntar dagens roligaste bajamajabesök. Men det är långt dit.

Oxberg-Hökberg 9 km

Oxberg och dags för dagens sjuhundrafjärde bajamajastopp. Vet inte varför jag blir så kissnödig? Brukar aldrig kissa på lopp. Å andra sidan brukar inte loppen vara i en och en halv arbetsdag heller…

Regnar fortfarande och allt är blött. När jag drar ner brallorna och sätter mig på ringen (nej, jag orkar inte med papper och sånt) halkar jag runt och får liksom inte stopp på mig själv. Är glad att jag inte halkar ner i själva hålet, och skrattar hejdlöst åt upplevelsen. Hur roligt är det inte att åka karusell på en bajamaja liksom?

De är de små upplevelserna som håller humöret uppe nu. 28 km kvar och vid nästa depå är vi under 20. Nedräkningen kan börja.

Det gör ont i benen nu. Framför allt nerför. Jag har lite svårt att bromsa mig själv i de branta nerförsbackarna men vågar heller inte släppa på. Osäker om benen håller för sånt. Ultralöpare går i regel uppför. Jag gör tvärtom. Springer uppför, för det är det enda som funkar. Lunkar nerför. Och på platten går traktorn in. Den tröttnar aldrig när det är platt. Ge den lite asfalt också och lyckan är fulländad!

Men det är nerför mer än platt. Och varje gång tänker jag på Ultravasacyklister och skidåkare, som liksom vilar i nerförsbackarna. Slipper trampa och staka. Bara kan chilla och ha det gott. Så himla orättvist. Jag förringar ingens insats, men vad fasen, det här är lite mer hard core…Eller lite mer ont om man så vill!

Jag kräks en smula vid tanken på mer sött nu och drömmer korvdrömmar inför sista matstoppet. Jag som typ aldrig äter korv ser flygande falukorvar för min inre syn. Ge. Mig. Korv. Tänker mig en hönökaka med ett tjockt lager bregott och tunnskivad falukorv. Vad jag får är en helt ny kulinarisk upplevelse…

Hökberg-Eldris 10 km

När jag kommer fram till matbordet i Hökberg ser jag inte tillstymmelsen till Hönökaka med korv. Går all in på en mugg chips medan jag letar vidare. Frågar mig fram och får svaret att jag får bygga min egen korvmacka. På en sötad vetebulle. Men vad fasen, det funkar fint. Det var den godaste korv jag någonsin ätit. Funderar på en pannkaka med korv till efterrätt men håller mig till två muggar buljong. VI snackar fine dining på hög nivå nu.

Sen springer jag. Typ. Tror till och med det börjar spricka upp. Fast jag minns mest lera. När det för en gångs skull blir platt underlag, utan en enda rot eller sten, utan en enda lerpöl, DÅ väljer jag att slå i backen. Flyger raklång och landar på hakan. En sekunds huvudvärk som försvinner lika fort som den kom. Grus överallt. På båda mina vätskeflaskor. Kan inte dricka mer. Tuggar tillräckligt grus som det är. Knastrar mellan tänderna.

Men mobilen klarade sig…

Eldris-Mora 9 km

Vägen ut från Eldris är den taskigaste möjliga. Uppför på sunkigt underlag. Vem hittade på det? 9 km kvar. Sen ska jag glida under den där portalen. Höra hejaropen på upploppet. Känna historiens vingslag. I fädernes spår liksom. I fädernes jäkla lervälling. Det är asfalt på intågande. Jag längtar. Drömmer om att skogen ska ta slut och att jag ska se skymten av det där kyrktornet, men skogen tar aldrig slut. När jag äntligen känner city-vibbar kopplar jag in autopiloten. Traktorn. Och matar mig fram i en fart som känns som att jag springer istället för den här ultralufsen jag sysslat med i nio mil.  Fast klockan visar annorlunda!

Upplopp. Målportal. Lättnad. Jag gjorde det. Jag tamejtusan gjorde det. På nio timmar och femtiotre minuter. Med dryga timmen tillgodo på tjejernas medaljtid. Jag visste inte vad jag skulle vänta mig men detta var mer än jag vågat drömma om.

Jag är i mål. Men var är Fredrik…? Och hur gick det med cappuccinon?

Fortsättning följer.

 

Vi gjorde det!

Ultravasan 90, 2017, check! Vi gjorde det!

En mental berg och dalbana. Mest berg, men med stunder av djupaste lerångest. För Dalarna bjöd på lera. Djup sugande geggamoja, sumpmark och spänger under vatten.

Jag har tänkt de sjukaste tanker, ätit de galnaste smakkombinationer, och skrattat mig igenom ett helt bajamajabesök.

Men efter knappa tio timmar i rörelse orkar inte ens jag skriva race report. Ni får hålla er lite till.

Och den kommer att bli lång…

Ett tänkbart scenario

Allt är klart. Nu väntar middag och en kort natts sömn. 03.00 ringer väckarklockan. Då de flesta normala människor sover som godast.

Hur morgondagen kommer att utveckla sig har jag ingen aning om. Mer än att jag kommer bli blöt. Som vanligt. Här är ett möjligt scenario:

Fredrik och jag håller ihop till Smågan, 9 km. För sällskapets skull, men i ärlighetens namn mest för att han ska kunna ta lite actionbilder när jag susar fram genom skogen, med den mörkgrå hotfulla himlen i bakgrunden. Allt för bloggen ni vet.

Efter avklarad photoshoot börjar terrängen och stigarna, för att liksom kulminera i stenighet och störighetsgrad på vägen mot Risberg (34 km). Då sticker han. Orienteraren. Fegisen tappar fart och ser startfältet glida förbi.

Fegisen tragglar vidare, i smyg längtandes efter asfalt… Och inte förrän efter Evertsberg (47 km) börjar hon äta sig ikapp. Meter för meter. Orienteraren börjar förmodligen märka av sin brist på monotona långpass någonstans efter Hökberg (62 km) och fegisen ser sin chans. Kopplar på traktormotorn och växlar upp. Passerar en efter en och självförtroendet växer. Så även smärtan i benen.

När två mil återstår börjar hon känna lukten av cappuccino och tittar på klockan. Finns det en rimlig chans tar hon den. Annars tuffar hon vidare i en fart som går långsammare och långsammare…

När hon ser målgången blir hon tårögd. Och önskar av hela sitt hjärta att orienteraren stod där och tog emot. Med en cappuccino, eller åtminstone en skvätt grädde. Men då skulle hon ju inte sprungit om honom. Det var tokigt tänkt. Men ingen kan tänka efter 62 km.

Istället är det hon som får ta emot honom. Men hon håller på att frysa ihjäl och får ta bussen till duscharna för ombyte. Och när hon står där och slösar upp hela Dalarnas samlade varmvattenreserv går han i mål. Utan något mottagande. Utan cappuccino. Utan skvätt grädde. Fast han hade nog hellre haft en öl ändå.

Äsch det blev ju en tragisk historia. Det blir nog bättre på riktigt.

 

Avbrott i ultrarapporteringen: sovsäcksskor!

Lite konstigt att tänka att jag bara har ETT enda löppass kvar innan Helsingborg marathon om två veckor. Att det passet sedan råkar vara lika många mil som jag vanligen gör på två veckor är ju en annan sak. 

Och plötsligt blev det ganska logiskt. För jag inser att jag nog inte är så kaxig i löparskorna efter lördag. Att jag kanske hellre pillar navel. Att jag säkert stressas av att jag inte springer, men då kan trösta mig med att jag redan gjort det. Förhandssprungit liksom. Det är en bra plan.

Förövrigt är det mycket Ultravasasnack här inne och jag förstår om ni tröttnar lite. Därför tänkte jag glädja er med en bild på mina nya sovsäcksskor. Till nästa tältäventyr med Fredrik. Han tänker verkligen på allt…

Och bara genom att offra ett kexpaket går man tydligen plus/minus noll på ryggsäcksvikten. I valet mellan kex och varma fötter väljer jag varma fötter anyday. Kexen kan jag ju smuggla ner i hans väska när han inte ser.

I alla fall. Här är godbitarna. Jag kommer inte vinna första pris på Milanos modemässa…

Vill ni inte läsa mer om Ultravasan och mina sista rafflande förberedelser ber jag hålla er undan till på måndag. Framför allt från instagram där det kanske kommer uppdateras allra flitigast. Där lär du få se en exciting bild från bilen redan om två timmar…

@annanystedt heter jag. Instakontot att undvika om man vill läsa om något annat för en stund…