Tio år

Jag satt hela dagen igår med musiken till dagens spinningmaraton. Rotade i arkiven efter gamla favoriter, och hittade spinningupplägg daterade januari 2006. TJUGOHUNDRASEX liksom. Jag firar alltså tio år i sadeln i år. 

Mina första spinningskor….

Tog med några låtar från mina tidigaste pass. De låtarna som var grymma då, som gav gåshud och feeling. Tio år senare kändes ”Boten Anna” och Cascadas ”Everytime we touch” inte riktigt lika fancy….

Tio år alltså. Och jag skäms att säga det men jag är bara inne på mitt andra par spinningskor. Och stretchrutinen har jag tamejtusan inte ändrat en enda gång. Det är musiken och upplägget som ändrats genom åren. Mindre radioplågor och refräng-intervaller. Mer genomtänkt syfte med olika pass. Utom idag.

På mina maratonspinningar tillåter jag mig själv att inte vara så genomtänkt. Att krydda med halvdålig musik och göra saker jag aldrig skulle göra annars. Idag testade vi, för första och sista gången i världshistorien, armhävningar på styret. (Berätta aldrig det för någon. Det var inte planerat men jag fick feeling och ville testa. Sjukt meningslöst. Var inte ens jobbigt…)

Tio år på instruktörscykeln alltså, men livet som instruktör började redan åtta år tidigare, med aerobic och step. 1998 var året allt startade.  Med musiken på kassettband där man fick spola fram till den coola final-låten. Den som allt som oftast var E-type…

Nu känner jag mig stenålders…

Recept på helg

Helg på ingång och grovplaneringen är klar.  Utan inbördes ordning kommer helgen bjuda på:

 

Sushi från Rå Epok.

Tunnbrödschips. Har jag sagt att det är det godaste som finns?

Somna i soffan innan 21. Det blir lätt så när man vaknar pigg och glad klockan 04.51….

Havregrynsgröt (no shit!)

Risgrynsgröt. Ska testa den på havremjölk i år. Spännande att se om den blir lika god som vanlig.

Tre timmar spinning.

Svett. Se ovan.

Pussel. Måste bygga klart så vi kan äta fredagsmiddag som folk. Jobbigt att sitta fyra stycken inklämda i ett hörn…

Cappuccinolöpning.

Panikshopping. 10 dagar till sydafrika, dags att tänka till…

Vad roar du dig med?

Vardagsmotion överstyr!

Alltså vardagsmotion. Jag brukade vara sämst på sånt. Vardags-lat var mitt mellannamn och bortsett från träningen var dagens steg extremt lätträknade. Det var när  jag hade kontoret fyra steg från sängen. Och en väldigt skön kontorsstol…

Våga sitta ner!

Sen hände det något. Jag fick nytt jobb. Inklusive cykling till och från tåg, 2 x 20 minuters promenad mellan tåget och arbetsplatsen, en sex våningar hög trappa OCH höjbart skrivbord. Jag gick all in på det höga skrivbordet. Förpassade kontorsstolen till en hörna och ett liv som klädhängare och väskförvaring.

I vinterfodrade skor har jag stått upp från morgon till kväll, cashat in hälsoeffekter och känt mig vardagsbäst. Då visste jag inte att man kunde bli vardagsskadad…

För 8 timmars stående är jobbigare än vilket halvmaraton som helst och ger värre bly i benen än ett långpass. Och blåsorna jag fått under tårna är i klass med de jag fick efter mitt längsta ultralopp, fast utan leran…

Kvällens löprunda blev alltså ingen skön historia. Blyet i benen lättade förvisso, men ett par blåsor size femkronor leker man inte bort.

Det är farligt med vardagsmotion. I morgon tar jag kontorsstolen!

Presstopp! Vänsterbenet har gett upp!

img_2448

Tjena. Vänsterbenet här!

Ville bara skriva för att berätta att jag ger upp. Gör slut och lägger ner. Du är envisare än jag. Du vinner.

Jag ska erkänna en sak. Jag började bråka för att jag ville vila lite. Ligga på stranden som andra ben. Chilla och pilla tår i sanden. Med dig som chef fick jag bara jobba. När de vanliga människorna tog tåget till Malmö envisades du med att springa. Eller du och du, det var ju JAG som sprang. Du liksom bara bossade och gav order. Under sommaren tog jag dig till lunchställen, utomhusloppisar, badutflykter och svärföräldrar. När alla andra ben satt och dinglade på uteservering. Jag var avis. Satte ner foten. Och började bråka.

Men det hjälpte inte. För inte hamnade jag på stranden som jag ville. Jag hamnade i en body pump-sal. Eller på en spinningcykel. Ju mer jag bråkade desto mer kreativ blev du. Och strandhäng ingick inte i din kreativitet.

Nu har jag bråkat i 3.5 månad och helt ärligt, stranden lockar inte så här års. Inte uteserveringarna heller. Jag kan liksom lika bra springa. Med det sagt: jag kapitulerar. Du vann. Du är det envisaste jag vet. Nu kör vi chefen! Mot Ultravasan 2017.

Skräcken i lunchrummet

I lunchrummet föddes den helt crazy idén att byta matlåda med varandra. Allt helt spontant och slumpartat flytta respektives matlåda ett par steg åt höger. Jag fick ångest…

Det skulle ju kunna bli hur galet som helst. Jag älskar ju mina rester. Tänk att skicka i väg min fantastiska poké bowl,  och byta salmalaxen mot två ostmackor och vaniljyoghurt!  Ett öde värre än döden.  En annan dag hade det kanske varit en vinstlott, när den veckogamla linsgrytan inte känns så fancy. Men med risk för vaniljyoghurten.. jag hade ALDRIG vågat. Hade du?