Wings for life

Jag gillar lopp som är lite annorlunda. Som har en idé som inte nödvändigtvis är att ta sig från punkt A till B på snabbast tid. Förra året fick jag upp ögonen för Wings for life som är en rätt cool grej.

image

Loppet startar samtidigt på 35 platser runt om i världen. 30 minuter senare startar en bil som från början håller 15 km/h. Bilens hastighet ökar successivt under loppet, inledningsvis med 30 minuters mellanrum. 35 starter, 35 bilar. När bilen kommer ifatt dig är ditt lopp över. Den som sist bli ikapp-körd av bilen i respektive land blir nationell vinnare. En totalvinnare utses också av den person som springer längst av alla.

En cool idé där man liksom inte riktigt vet på förhand hur långt loppet blir. Är man minsta lilla nördig (eller har lite självbevarelsedrift) räknar man ju lite på det så man har en ungefärligt uppfattning. Det kan ju vara chockartat om det blir marathon när man trodde på en fyrakilometrare…

Loppet är förövrigt ett välgörenhetslopp där 100% av intäkterna går till forskning om ryggmärgsskador.

Den tredje maj smäller det. I Sverige går loppet av stapeln i Kalmar för den som är sugen. Vill man kombinera med lite semester utomlands finns 34 möjligheter till det. Japan, Australien eller Sydafrika är bara några spännande ställen. Danmark kanske inte lika fancy.  Själv väljer jag Zadar i Kroatien, då just detta loppet är en del av Kroatien-resan jag är ledare för.

Vilket ställe hade du valt?

Mjölk som mjölk?

Världen är rädd för mjölk. Komjölk. Och aldrig har nog alternativen varit fler. Havremjölk, sojamjölk och nötmjölk. Jag är inte rädd för mjölk. Jag älskar mjölk och njuter gladeligen min dagliga cappuccino med ekologisk standardmjölk.

Däremot gillar jag variation. Älskar smaken av havremjölk och gör såväl chiapudding av den, som häller den på gröten. Nya uppstickaren från Oatly, iKaffe, gör sig dessutom fantastisk i cappuccinon så ibland får komjölken maka på sig av den enkla anledningen att havre-baristamjölken nästan är godare.

I kapitlet nötmjölk är jag lite ambivalent. Det är oftast gott. Och gör jag den själv är den jättebra. Bara nötter/mandlar och vatten. Mixat, silat och good to go. Men ibland orkar/hinner jag inte vara huslig. Och köpevarianterna innehåller en del annat än just nötter.

Provade pistagemjölk från GoGreen. Som dryck smakar den mest blaskvatten. Och det är kanske inte så konstigt när 98% är just vatten. Kan tänka sig att den gör sig bättre i smoothie eller chiagröt.  På köpet emulgeringsmedel och stabiliseringsmedel. Att ta med i beslutet när man väljer mjölksort.

Jag fortsätter nog köra vanligmjölk, havremjölk och iKaffe. Och mandelmjölk till smoothiesarna när dottern varit framme och gjort en laddning…

Vilken mjölk dricker du?

Springa med lurar – ett taffligt försök!

Jag springer aldrig med lurar i öronen. Men resten av världen gör ju det, så det måste ju finnas någon poäng. Något som överträffar egna andetag och fågelkvitter. Och den underbara monotonin i ett långpass. Idag var dagen jag skulle ge det en chans…

Tänker att poddar skulle kunna vara ett bra tidsfördriv under en långsam långpanna i snålblåst och blötsnö. Ett sätt att slippa tänka på det eländiga vädret. Fint i tanken. I praktiken får jag bara bekymmer.

Podden jag vill lyssna på (Löparsnack) är det kvar 45 minuter på. Och jag ska springa ytterligare en timme. Har någon Träningsglädje Talks olyssnad men den är bara 33 minuter.  30 minuter kvar att fylla och det passar ypperligt med en pod från Helt Organiskt i exakt rätt längd. Men hallå. Ska jag behöva byta mitt i passet? Plocka upp telefonen med iskalla händer. Plocka av vanten och känna blötsnön mot min bara hud? Trycka fel på koden och behöva trycka om. Regn på min telefon. Ilska i mitt sinne. Jaja. Det är kanske värt. Vi provar.  (Edit: nu upplyste mannen mig om att man kan ha dem i en typ spellista så de rullar på. Ja ni ser hur efter jag är!)

Nästa problem är hur jag ska sätta på podden och sedan få ner telefonen i midjebältet utan att missa vad som sägs medan jag håller på att pressa ner den. Det kräver simultanförmåga som jag inte besitter.

Och sen hörlurarna. I vanliga fall är jag rädd att de ska ramla ur men nu säkrar jag dem med mitt pannband. Störtbra tänker jag. Tills jag känner det där obekväma trycket i örat. Ett föremål som inte hör dit. Ett föremål som kommer störa hela min upplevelse.

Sliter ur hörlurarna. Och ger mig av. Jag har fortfarande aldrig sprungit med lurar…

Lördagsgodis

Något konstigt har hänt. Jag har hittat ett godis som jag tycker om:

2015-02-27 19.23.52

Hallon och blåbär i vit choklad. Krämigt men ändå friskt.

Det är som månen har trillat ner. Ett godis för mig! Har typ aldrig hänt tidigare. Jag är ju kakmonster, semmelnörd och chipsfantast. Men inte godisgris. Bör jag bli orolig?

Mina vader

Det här är säkert inget spännande för er, men det är en stor dag för mig. Större än själva julafton. Jag har nämligen friskförklarat mina vader.

En del i framgångsreceptet?

Senaste tio rundorna har jag sprungit helt utan obehag. Jag är inte ens stel i vardagen. Klarar av att gå från sängen till toaletten på morgonen, utan att halta. Helt ärligt har vaderna inte känts så här fina på flera år. Mjuka och följsamma.  Vet inte om det var stötvågen som gjorde det. Varje-kväll-vadmassagen som jag tvingat till mig av min man, Katarinas spik-under-foten-tips eller kanske alla tuber liniment. Eller en kombination. Jag struntar egentligen i vilket, jag är bara glad. Och tacksam.

Och förmodligen är det här just det inlägget man inte borde ha skrivit. Så jag lägger till ett fett PEPPAR PEPPAR här på slutet och tar mig själv i pannan…

Skopåfyllning. Eller inte.

Alltså jag föll för Salming-hajpen. Fick bara en känsla av att SÅNNA SKOR MÅSTE JAG HA. Vet inte varför. Förmodligen lurad av smart marknadsföring. För grejen är ju att jag har ett par hyfsat nya skor som jag älskar. Men man kan väl inte ha för många?

2015-02-27 09.44.16 Vårsol på Salmingskor, det är inte utan att det rycker lite i springbenen!

Klickade hem ett par Distance. Jättesköna och lagom långa, men kanske lite breda? Går omkring och känner efter. Behålla eller skicka tillbaka?  Risken med internetköp är att man behåller för att det är jobbigt att skicka tillbaka. Så funkar i alla fall jag. Och det är ju dumt. Funderar en vända till och återkommer i frågan…

Båstad-Torekov: Löparhelg extra allt!

Det finns miljoner löparhelger att välja mellan och det är inte alltid lätt att veta var man ska lägga sina pengar och sin tid. Att jag ska lägga dem någonstans är en självklarhet. En löparhelg om året (eller två) gör liksom underverk för själen. Förra året hängde jag med både Stigarna och Northern Wilderness Experience. Med två veckors mellanrum och med brutet nyckelben på båda…

IMG_4479Förra gången det begav sig…

I år har Stigarna tagit semester och NWE drämmer till med en riktig höjdarnyhet. Vi snackar Båstad-Torekov.

9-10 maj springer jag från Båstad till Torekov. Gottar i afternoon tea och trerättersmiddag. Sitter på spa med badtofflorna på och filosoferar över livet. Eller egentligen snackar jag nog mest. Om fina löparstigar, galna höjdmeter och lyxig mat. Ja ni vet sånt där som ockuperar min hjärna och som är så fantastiskt att avhandla med likasinnade.

Sover sedan gott i sköna sängar innan brakfrukost väntar. Beger mig med resten av gänget över Hovs hallar mot Båstad. Tuggar höjdmeter och avslutar på kallbadhus.

En helg kan knappast bli bättre än så! Läs mer om helgen här!

Flipbelt vs spi-belt

Jag förstår inte hajpen med Flipbelt. Hyllat till skyarna men i min värld fungerar det mest som en extra bh. I alla fall är det precis där under brösten som det hamnar efter någon kilometer. Men tanken är god och i brist på bättre har jag använt mitt Flipbelt under hela hösten. Det är trots allt skönare än att springa med telefonen i handen.

Idag provade jag en annan variant, spi-belt. Med band som går att spänna. Fickan är mindre men med dragkedja. Jag får utan problem ner telefonen och det är det som är mitt huvudsyfte. Och – tro det eller ej – det kasar inte. Sitter som en smäck runt höften och rör sig inte en millimeter när jag springer. Katching!

Spi-belt – Flipbelt: 1-0

2015-02-24 17.34.38 Jag hade den faktiskt på ryggen men det var så svårt att fota…

Aptit!

Om man hade scannat min hjärna hade man förmodligen sett att jag tänker på mat typ hela tiden. Mat är liksom det bästa som finns. Jag har alltid haft en otrolig aptit och mitt enda taffliga bantningsförsök för tjugo år sedan fick avbrytas redan innan lunch. Herregud, hur kunde folk äta äpple till lunch när hela magen skrek?

Min första tanke när jag vaknar på morgonen är GRÖT. Lycka är att vakna och veta att den snart står på bordet. Och jag kan lika bra avslöja det här: jag slickar grötkastrullen som andra slickar sockerkakssmet…


Finfrukost på Drop Coffee i Stockholm. När man inte har grötkastrullen till hands…

Jag älskar mat. Smaker. Hallelujah moments.  Och ser varje måltid som en chans att få äta något gott. Därför funkar inte McDonalds för mig. Då slösar jag bort ett tillfälle där jag kunnat ätit något mer spännande.


Egg Benedict. Efter förlagan på Clinton Street Baking Company i New York

När jag är på resa ägnar jag timmar åt att googla upp godaste restaurangerna, bästa semlorna och finaste kaffet. Spontan-äta i en korvmoj hade varit smidigt ibland, men det är ju den där drömmen om det godaste goda… Maten, miljöerna, upplevelsen.


Fräschaste vegoburgaren med sommarsallad

Och vi ska inte tala om mataffärer och ekobutiker.  Hyllmeter av spännande produkter. Att släppa in mig i en matbutik kan bli ödesdigert. Både för plånboken och för alla andra saker jag ska hinna med. Jag kan roa mig hela eftermiddagen, tappar uppfattning om tid och rum. Och kollar inte ens prislappen.


Lycka i Amerikansk mataffär… 

Mat får kosta. Det är min filosofi. Därför blir det ekologiskt i största möjliga mån. Och mat med bra kvalitet. En Denniskorv gör sig inte besvär.  I senaste numret av Spring delar ultralöparen Frida Södermark med sig av ett fint citat:

- Livet mellan måltiderna är en transportsträcka, som man lika gärna kan springa.

Hon har ju fattat allt!

Lycklig av grodhopp?

Det finns saker som jag blir extra glad av. Som när träningssalen förvandlas till en djurpark. Med kaninhopp, krokodilgång och björngång. Och grodhopp förståss, som är själva grädden på moset.

Nu har lyckan nått nya höjder. En vän och numera nästan zoolog har upplyst mig om att det finns en kettlebells-hoppande groda.  Den ser ut så här:

Kittlar det inte i era ben också?