Desperat jakt efter sol

Igår hände något riktigt konstigt. Solen sken. Ja för första gången på typ hela november. Klockan 11.30 ser jag att SMHI utlovar nya moln vid klockan 14. I ren panik slänger jag på mig löparkläderna och lämnar huset för en 19-kilometersrunda. En halvtimme innan lunch.

2014-11-25 13.16.51
Långa ben var det här…

I hela mitt liv har jag aldrig gjort något så wild and crazy. För Skalman i mig är sjukligt besatt av att äta på vissa tider. Att äta klockan 13.30 (som det blev) är lika osannolikt som att månen trillar ner eller att jag vinner en miljon på lotto.

Jag måste varit riktigt desperat…

Häng med på träningshelg!

movesome har nöjet att presentera: Träningshelg på The Lodge!

image

För dig som vill lära dig mer om löpning och springa i underbar natur. För dig som vill njuta av yoga, god mat och bubbelpool. För dig som vill unna dig lite lyx i den gråaste månad som året har att erbjuda.

Häng med mig och Sarah på träningshelg på fantastiska The Lodge. På en ås med milsvidd utsikt. Det här är julklappen du bara måste ge till dig själv. 21-22 februari it is.

Läs mer om träningshelgen här!

Simning

Det känns som att simning är det nya svarta. Det trendigaste trendiga. Det känns som jag skulle vilja haka på trenden, men förutsättningarna är dåliga.

IMGP0273 
Sist det begav sig… typ 2005! Tantsim modell långsam!

Jag avskyr nämligen att bli blöt, och att frysa är (förutom hunger) den värsta känsla jag kan tänka mig. Dessutom håller jag andan i panik vid blotta åsynen av vatten. Att lära mig andas på var tredje armtag är dömt att misslyckas. Jag håller andan under vatten. Punkt. Sen blåser jag ut när jag kommer upp. Inandningen kommer liksom inte. Möjligen under vatten men det är mindre lyckat.

Jag vill göra triahtlon och swimrun. Hur coolt verkar det inte? Har bara lite trösklar att ta mig över först. Och de är inte låga. Jag är ju dessutom rädd för vatten.  Men man ska aldrig säga aldrig. Jag har ju vågat åka zipline

Brunt

I jämförelse med vår och sommar är Söderåsen ganska ful just nu. Brun. I jämförelse med asfalterade cykelvägar är Söderåsen fortfarande helt fantastisk.

2014-11-23 10.44.50-1 
Med lite filter kan man i alla fall låtsas att det är grönt…

Lera, rötter, stenar och miljoner tillfällen att stuka fötterna blir löprundan ett enda långt styrkepass för fotlederna. Och samtidigt träning i att behålla fokus och koncentration. Börjar du fundera på söndagsmiddag är det liksom kört. Då ligger du raklång på en blöt och såphal spång. Älska skogen!  

2014-11-23 10.44.44-1 Skåneled – trygghet för en vilsespringare!

2014-11-23 10.46.34   Nu börjar vi närma oss den bruna sanningen…

2014-11-23 10.46.49 
Alltså jag är sämst i hela världen på att ta selfies. Finns det kurser för sånt?

Från eftermiddagens Afrobrasilanska dans finns inga bilder. Undrar varför…

Ultraintervaller

Ni vet den där känslan av att inte vara med när det händer något väldigt, väldigt roligt. Idag är en sån dag. Jogg kör Ultraintervaller.


Kävlinge Ultraintervaller 2010. Känn doften…

Ultraintervaller är något av de coolaste grejerna jag gjort. En sån där grej jag inte visste om jag skulle fixa och så gjorde jag bara det. Ultraintervallerna är tillsammans med Ursvik Ultra nog det häftigaste jag gjort ifråga om att se hur kroppen fungerar och reagerar när man utmanar den med lite galenheter.

Så idag blir det throwback lördag. Drömmer mig tillbaka till det där novemberdygnet 2010. Den första upplagan. Vi gick all in. Drog ihop 25 pers och bosatte oss på gymmet. Tältade på golvet och hängde svettig tvätt i träningsutrusningen. Vi åt mer än vi sprang. Fick ont i magen och sprang lite till. Umgicks, masserade och överdoserade liniment. Älskar minnet och gläds med de lyckliga själar som upplever detta just idag!

Flummar runt!

Man kan säga vad man vill om att november är grått, trist, mörkt och regnigt, men träningsmässigt tycker jag det är en rätt skön månad. Inga lopp som ska kommas i form till och inget speciellt fokus med träningen. Just nu känns det mest som jag flummar runt. Inte så där så jag går hemma och såsar i mjukisbyxorna (jo, det OCKSÅ förstås) men jag tränar lite mer som andan faller på.

Springer kort om jag vill, långt om jag vill. Testar nya träningsformer och putsar på axel- och bålstyrkan. Testar andra gym och springer vilse på Söderåsen. Tränar lite, tränar mycket.

Och mitt i allt fick jag frågan om jag ville följa med på afrobrasiliansk dans. Och DÄR någonstans går gränsen för mitt flummande. Takten är inget problem, säkert inte koordinationen heller. Men höfterna! Stelheten och den typiska svenska oförmågan att släppa loss…

Men jag är inte den som är den. För att låta november lyfta ur sitt gråa töcken är alla medel tillåtna. På söndag dansar jag afrobrasilianskt!

image  
Sist det begav sig…

Vilka skor!

image Orange is the new black… galet matchad idag!

Mina trotjänare Brooks Pure Connect fanns inte längre att få tag på i New York. Så jag spontanshoppade ett par Adidas Adizero Adios Boost. UTAN att ha googlat fyratusen recensioner och utan att dubbelkollat med hela min bekantskapskrets först. Så där spontant att jag chockade mig själv och nästan fortfarande inte har förstått vad som hände!

image

Hur som helst – idag var det premiär. Är alltid nervös när jag ska springa i nya skor. Bara tanken på Morton’s tår och skavsår får mig att rysa. Men jag hade inte behövt oroa mig, det här var mockasiner av rang. Så sköna, så nätta, så lätta. Grym löpkänsla och fin kontakt med marken. Vilket kap!

Mission completed

Jag har via Niana haft i uppdrag att rasta SEB:s Malmö-personal på luncherna under hösten. Låta dem springa av sig lite.  Idag var det dags för nionde och sista tillfället, och den tappra skaran som dök upp fick testa allt från fartlek till tabataintervaller. Sista gången får man ju också bjuda på lek, så en omgång av den berömda ormen klämde vi också in.

Vilken lyx att få göra sånt på arbetstid. Det borde alla få möjlighet att göra!

IMG_4280 
En annan orm – Portugal 2012

Har du möjlighet till träning på arbetstid? Och i så fall… tar du chansen?

Det där med trail…

Ni som känner mig på Facebook har redan sett min frustration över begreppet trail. Ni kan blunda. För nu fortsätter jag här…

Jag sitter och översätter en text. Om löpning på en resa jag strax ska berätta mer om. Vi snackar Schweiziska berg och löpning på stigar, grusvägar, vägar, stenar. Uppför och nerför.

I texten jag ska översätta står trail running. Terränglöpning it is. På svenska.

Trailnördarna protesterar – terräng ÄR kapat av Lidingöloppet och betyder “ Löpning på preparerat motionsspår”.  Trail då. Det har ju nästan blivit svenska. Alla vet vad som menas. Men går det att kombinera med ordet löping? Trail-löpning. Lite som löpar-shoe eller running-ryggsäck?  Och trailrunning… det blir för mycket engelska även för mig.

STIG, flikar någon in. Stig är svenskt och inte Lidingöloppet. Och fint låter det också. Stiglöpning. Fast det begränsar. För tänk om stigen leder ut på en grusväg. Som är bred. En autostrada i skogen. Då är det ju inte stig.

Så hjälp mig nu. Titta på bilderna. Vad är det de sysslar med?

image
image

image 
(Bilder lånade från http://www.zermattmarathon.ch/)

Att skrämma slag på en tonåring

Jag har inte riktigt lärt mig hur tidigt det faktiskt blir mörkt på eftermiddagen nuförtiden. Därför blev gårdagens löptur en spännande historia. Både för mig och de coola tonåringarna på stigen.

image

Hoppar i löpskorna vid 14.30 – en tidpunkt då mörker inte finns på världskartan och tanken på pannlampa och reflexväst liksom inte existerar.  Ska springa 17 kilometer och passar på att göra det i skogen då tillfälle ges.

Markeringarna på träden är mörkblå och vid 14:30 funkar det bra, även för fyrtioettåriga ögon. Jag springer två varv medan det långsamt börjar skymma. På slutet av andra varvet är mörkblått och brunt nästintill samma färg och jag får kämpa för att se plopparna på träden. Väljer för säkerhets skull en runda med gula prickar till sista varvet. Till en början går det bra men plötsligt är det som om någon släcker lampan. Mörkt. Kämpar för att undvika rötterna. Anstränger mig för att hitta vägen. Mörkrädd och med pulsen i topp.

Plötsligt ser jag ett gäng coola tonåringar som står och hänger på stigen. De tittar på en mobiltelefon, vad annars? Löven rasslar till under mina fötter och den ena tjejen hoppar rakt upp. Kombinationen av hennes plötsliga hopp och ljudet av mina fotsteg skrämmer en av killarna så mycket att han lyfter en meter från jordytan och skriker rakt ut.

Jag ropar “SORRY” till tonåringarna och springer vidare. De skrattar tills de kiknar och jag njuter av att (för en sekund) inte vara räddast i skogen.