Google den allvetande?

Det är roligt att kolla vilka google-sökningar som leder till min blogg. Den särklass vanligaste (förutom ”orka mera”, ”piggelina” och ”anna nystedt”) är ”löparknä”. Tragiskt men sant att så många behöver googla just det.

Idag har någon googlat ”hur lång tid tar det att springa Axa Fjällmarathon, 27 km?”

OLYMPUS DIGITAL CAMERAHur lång tid det tar beror på hur mycket man fikar…

En intressant fråga kan tyckas och en ganska tuff utmaning för Google. Är det Emelie Forsberg som frågar, eller en lönnfet soffpotatis med begynnade 50-årskris? Förväntar man sig på riktigt att hitta svaret på Google?

Jag kan tyvärr inte heller ge ett svar på hur fort man springer 27 km fjäll, men idag sprang jag 28 km platt asfalt på 2:28. Med ett sjukt flow från början till slut. Lätta steg och lugn andning. Ni vet känslan då man aldrig vill att det ska ta slut.

IMG_9717.JPG

En annan dag är benen tyngre och tiden långsammare. You never know. Och svaret går inte att hitta på Google.

IMG_9714.JPGOmväxling förnöjer. Varför bara springa åkrar när man har springavstånd till Malmö?

När kroppen inte vill springa…

IMG_9707.JPG

Det finns dagar då kroppen inte vill springa. De är inte jättemånga men de finns. Idag är en sån dag. Efter 3,5 timmes sömn och ett jobbigt avsked av dotter på flygplatsen klockan 05.00, är varken kropp eller huvud på humör för träning. Att tröstäta croissant och läsa Spring känns som en mycket bättre plan. Därför gör jag det.

IMG_9701.JPG(Jag tror hon velat förtydliga att outfitten inte är självvald. STS har valt färgen…)

Sen ställer jag in Funbeat på nerräkning mot Stockholm marathon 2016. Inte för att jag vet om jag ska springa. Utan för att jag vet att det är min dotters födelsedag och att jag äntligen får se henne då. 309 dagar. Snart där.

Och medan jag knaprar min croissant tänker jag på hur fort Stockholm marathon alltid kommer. Paniken när man inser att man inte hunnit träna så mycket som man ville. De där fartpassen som aldrig blev av, de där veckorna som förkyldes bort. Pang är loppet bara någon vecka bort. Och det tröstar mig.

funbeat

Idag deppar jag lite. I morgon blir bloggen pepp igen. Då vankas långpanna. Stay tuned!

 

Backterapi

Backintervaller är en av de intervallformer som jag är någorlunda kompis med. Man ser liksom slutet. Igår harvade jag mig upp med cykeln och idag blev det löparskorna som fick bära mig.

image

Nio vändor upp för backen till Dagstorp kyrka och när jag når Pärleporten efter den sista känner jag mig nästan redo att äntra himmelriket. Tassar nerför backen och återuppstår någonstans längs vägen. Får ny energi. Tänker på Amanda och hur mycket jag kommer att sakna henne. Det känns bättre när jag ökar farten. Benen matar mig fram. Det känns tamejtusan som sommar dessutom.

Tuffar fram genom fälten. Känner mig ledsen och glad på samma gång. Ledsen över det avsked som väntar, glad för att jag förärats med världens finaste barn. Glad för att jag kan springa och glad över att känna pulsen och andningen. Att känna livet i mig, som Madicken skulle ha sagt.

Utmaningarnas utmaning

Jag står inför en utmaning. Det är inget marathon eller något galet lopp med start mitt i natten. Det är något mycket värre och mycket mer utdraget.

Min stora tjej åker till USA i övermorgon. I tio månader ska jag överleva utan hennes närvaro. Utan hennes träningssällskap och hennes stökiga rum. Utan hennes goda kakor och hennes dåliga brittiska humor.

Hon bestämde sig när hon var tio och har aldrig vacklat. Hon skulle till USA efter nian. Hon har jobbat och sparat ihop stora delar av resan själv. Det finns liksom ingen återvändo. Klockan 05.00 på fredag är vi en person kort. 

image

Så frågan är vem jag nu ska diskutera mellanmål och styrkeövningar med här hemma? Vem ska göra min cappuccino när förste-baristan är bortrest? Vem har tålamod att fika med mig i timmar? Och vem åker med mig till Stockholm när resten av familjen envisas med att åka skidor?

image

Jag vet hur man hanterar ett marathon men det här vetetusan. Jag har hört att det är bra att springa. Så ser ni någon på byn som springer runt runt i tio månader utan att sluta så är det bara jag…

Hashtag jobbigt.

Sällskapslöpnings-logistik

När jag väl får till träning tillsammans med andra är det jätteroligt. Men ibland är det så galet omständigt att få ihop det att det liksom inte är värt besväret.

0190 
Älskar när sällskapet bara finns där. Utan att man behöver ägna hela veckan åt att rodda ihop det… (Foto: Andreas Löfstrand)

Först ska det synka med när folk INTE har sina barn, när de INTE jobbar, är skadade eller förkylda. När man väl hittat en tid ska det funka med egna familjen, jobb, mattider och regnoväder. Det känns som hela dagen går utan att man vet vad som ska hända. Att man sitter och väntar på besked från tusen utslängda krokar och i slutändan blir det man själv som står där ändå. För att livet kom emellan överallt. För att kalendrar inte sammanföll.

Så får man ge sig ut klockan 18 fast man hellre sprungit klockan 10. För att man trodde man skulle få sällskap som man inte fick. En krok kvar till kvällens sällskapslöpning. Håll tummarna nu hörrni, jag är sällskapssjuk!

Helsingborg marathon någon?

Jag har vetat sen de släppte platserna till 2014 års lopp att jag även skulle springa 2015. För att Helsingborg marathon råkade få äran att bli min varje-år-till-jag-blir-hundra-grej. Loppet jag skulle åldras med, och springa med rollator och ALLA-40-LOPPEN-tröja vid fyllda 80.

Ändå har jag inte anmält mig förrän nu. Det blir så definitivt när man anmäler sig. Då måste man ju liksom ta tag i sitt liv och börja fokusera. Och det kan ju vara dags med bara 47 dagar kvar…

Och själva anmälan var som att slå på strömbrytaren till peppförrådet. Läste min egen bloggrapport från förra året och taggade till. Lästa andras. Nedan följer mina bästa minnen och sjukt bra motiv till att du ska göra mig sällskap i Helsingborg. För visst kommer du?

Loppet startar i svagt medlut. Bara en sån sak. Man får känna sig stark från start! Den branta uppförsbacken på slutet ägnar man inte en tanke, här bara njuter man. Folkfest och fint väder med strandvyer.

Ett smart drag är att springa med Stålmannen. Då får man njuta av publikens jubel från start till mål. Hittar man ingen Stålman att springa med kan man klä ut sig själv. Jag hade lätt valt Fåret Shaun. Fast det känns varmt och jobbigt med ullkostym. Smartare att ta draghjälp av någon annan…

Vill man inte leka Fåret Shaun kan man titta på hans kompisar längs banan. Banan går nämligen inte bara genom stan utan även genom hagar, ängar och skog. Får man tråkigt kan man ha djurbingo och pricka av hur många man ser.

Lyckas man pricka in djuret ELEFANT har man förmodligen haft tur när man passerat genom arenan. Vet inte om det blir cirkus även i år, men jag hoppas det. Det var grymt!

Ja sen var det den där uppförsbacken mot slutet. Se den som ett tillfälle att jogga förbi folk som kroknat. Så farlig var den inte…  Dessutom vet jag att det finns Helsingborgare som kommer till undsättning och bjuder på kaffe om du av en händelse skulle få kramp. Tänk på att kafferep kan leda till att din värsta fiende glider förbi dig i resultatlistan så stanna inte för länge och fika…

Sen är det typ nerför. Och en en evighetslång målraka längs stranden. Känslan av att ha genomfört uppfyller hela kroppen. Lycka och glädje. Och längtan efter en cappuccino.

Sen kommer den största utmaningen. Att ta emot allt roligt i målgång utan att ha en påse att stoppa det i. Att balansera tidning, frukt, återhämtningsdryck, överdragsponcho och andra roligheter kan bli övermäktigt även för en marathonlöpare. Men jag hoppas de har investerat i påsar till årets upplaga.

Så. Visst låter det kul? Anmäl dig här vettja. Sista anmälningsdag är den 16/8.

Foto 2014-09-13 14 31 23

Älska den svenska sommaren!

Jag har lätt för att gnälla över vädret. Jag älskar ju värme. Men man blir ju inte lyckligare av att gnälla. Därför tog jag mig ut och trotsade eländet. Sprang 5 x 1200 meter i hysterisk vind och med duggande småspik från himlen. Och vet ni. Jag älskade det. 
 

Man känner sig nämligen aldrig så härligt galen som när man är på väg att blåsa av vägen. När håret står åt alla håll och kilometertiderna är så långsamma att klockan går på autopaus. När man sedan vänder, lyfter fötterna och bara flyger fram. Känner sig som en raket.

Säga vad man vill om trettio grader och sol, men en sån här cool runda hade jag inte snott ihop i det vädret!

Nytt i ordlistan

IMG_9576.JPG

Mitt bloggande har gett upphov till en rad nya ord och fenomen. Här är tre av dem:

Bloggpaus – en paus man bara MÅSTE ta för att skriva ett inlägg. Gärna precis när maten ska lagas. Man tjatar sig till sig pausen genom att lova att den bara tar 15 minuter, men den blir alltid minst 30…

Fotointervaller – när man springer i grupp och plötsligt gör ett ryck, springer sitt fortaste, tvärvänder och tar en bild. Misslyckas i nio fall av tio eftersom det är så sjukt svårt att pricka avtryckarknappen när man är svettig, trött och darrhänt.

Bloggkompis – någon man aldrig har träffat men liksom känner ändå. Som man gladeligen berättar om vid middagen fast ingen riktigt bryr sig.  ”Löpar-Stina” är kanske inte lika verklig för övriga familjen som för mig…

Konstig start

Dagen idag började med mitt livs konstigaste frukost på Wapnö gårdshotell. Här fanns varken müsli, frukt eller äggröra…. What?!?

 Sen är det slut på det konstiga. Vi springer och det är ju liksom inget konstigt alls. Dumpar Fredrik efter 10 km för att springa sista 14 själv. Att jag kommer vilse på Prins Bertils stig och missar Riccardos glass i Möllegård känns också tämligen normalt. 

Sen blir det lite konstigt igen. Mitt på stigen möter jag skånske Roger och blir inbjuden till långpass på Österlen på tisdag. Konstigt men kul! 

Men jag har fortfarande inte smält det där med müslin… 

     

Running Halmstad

Bland det bästa som finns är löpning, mat och goda vänner.  Kombinerar man de tre blir livet extra gott.  Därför gjorde jag det…

IMG_9544.JPGIMG_9555.JPG

Det är iskallt när jag kliver av tåget i Halmstad. Duggregn och snålblåst. Men vad gör väl det när värsta roliga dagen väntar.

Det är lyxigt med en personlig guide och vägvisare. Bästa Ingmarie visar vägen och jag bara hänger på. Tretton kilometer i fantastiska omgivningar som jag aldrig hittat på egen hand. Konstaterar att Halmstad är ett löparparadis av rang, speciellt för mig som till vardags tuggar platt och monoton åkerlöpning. Hit hade jag lätt kunnat flytta bara för springmöjligheterna, men man gör visst inte sånt… Flyttar gör man pga jobb, kärlek eller studier, inte pga Galgberg och långa rundor på Prinsens stig. (Fast det är väl också kärlek,tänker jag och surfar in på Hemnet i smyg…)

I alla fall. Löpning kräver sin lunch och den hittar vi på Café Rotundan. Insvept i två filtar fungerar det dessutom att sitta ute. Det gäller ju att fejka sommarkänslan när vädret envisas med att leka november…

IMG_9545.JPG
Bästa Ingmarie med bästa salladen i bästa Halmstad!

Lunchsällskapet får några timmar senare avlösning av shopping- och fikasällskapet. Men han visar sig vara bättre på att fika än att shoppa. I morgon undersöker vi hans löparskills…

IMG_9554.JPG