Fart-tipset Allan

Jag lovade ju ett rafflande avslöjande om vad som kan hända när man bara ska ta en selfie. Och sen glömde jag bort att blogga. Det har typ inte hänt sen någon gång på våren 2008.  Jag förstår om ni gått som på nålar hela dagen. Kanske refreshat sönder själva internet. Men här är sanningen.

Om man av en händelse råkar lägga sig i mossan för att ta en selfie och inte riktigt lyckas få till det på varken första, andra eller tjugoåttonde försöket kan man upptäcka hösten på ett alldeles särskilt läskigt vis.

Jag ligger alltså raklång i mossan med armen sträckt mot skyn. Försöker fatta var jag ska titta för att blicken ska bli rätt. Att jag aldrig lär mig. Tusen försök och jag blir aldrig nöjd. Antingen har jag dubbelhakor, blixtflottig panna eller så ser jag bara allmänt flintskallig ut. Därför tar det en ganska lång stund innan jag ger upp och fotar mina fötter istället. Ett par skor ser liksom aldrig fåniga ut eller gör konstiga miner.

När jag väl dokumenterat skorna inser jag att jag inte ser dem längre. Det har blivit mörkt. Jättemörkt.

Och så börjar det låta så där konstigt som det bara gör i skogen när det är mörkt och man är väldigt väldigt ensam.

Jag lovar. Jag sprang 700 meter till bilen på två sekunder. Dagens fart-tips!

Styrd av en autopilot

Jag sitter i bilen till Söderåsen med löparkläderna på. Precis som varje tisdag. Skillnaden är att det här är min vilodag och att jag liksom glömt bort det…

Det blev några mil i Umeå i brist på andra träningsmöjligheter, och nu var tanken att jag skulle vila ikapp. Men rutin och gammal vana kom emellan. Plötsligt sitter jag i bilen med löparskorna på och kartan i hand. Hur gick det till?

Inom loppet av en timme har jag kommit hem från jobbet, druckit cappuccino, bytt om till löparkläder, löpcoachat, blivit blöt, bytt om till torra löparkläder, ätit mellis och satt mig i bilen. Styrd av autopiloten.

När jag kunnat lägga mig i soffan och pilla naveln. Eller svara på de där mailen som aldrig hinns med…

Men nu är det som det är. Här sitter jag, för kallt klädd för en promenad. Jag kan väl lika bra springa då.

EDIT: i morgon avslöjas den rafflande hemligheten om vad som händer när man slänger sig raklång i mossa för den perfekta instabilden. Stay tuned…

Tjänstefel

Alltså ens mamma måste ha begått tjänstefel när man först vid 44 års ålder får veta att det finns en strandpromenad även på ANDRA sidan älven…

Ny löprunda i morse alltså. Omväxling förnöjer. I kväll tar jag flyget tillbaka till verkligheten, och en vecka fylld med människojobb, löpjobb och Fredriks födelsedag.

Själva födelsedagen ska han få fira på värsta trendriktiga vis, vi ska PLOGGA. Jogga och plocka skräp that is. Han kanske hellre hade plockat presenter, men jag har faktiskt inte hunnit shoppa. Det är stressigt att vara ledig i Umeå ska ni veta. Alla kaffebarer man måste besöka….

Men om jag fortsätter på det hållbara temat, kanske man inte ska slösa på jordens resurser och shoppa för sakens skull. Kanske borde jag rita en teckning istället?

Risken är att jag får en teckning nästa månad när det är min tur att fylla år. Då är det ju inte alls lika kul, jag vill ju ha träningskläder! Måste nog ut och jaga present ändå. Tips mottages tacksamt. Gärna krypterat, då det finns risk att han läser den här bloggen ibland….

Åska!

Har ibland funderat på vad som händer om det börjar åska under ett lopp. Idag fick löparna i Köpenhamn veta svaret

Det här året har jag haft maximal otur med vädret. Jag har nästan frusit ihjäl på Österlen spring trail och simmat mellan Sälen och Mora i resultatet av åtta timmars hällregn. Jag har gömt mig för åskan i ett skjul och undrat vad jag gjort för att förtjäna allt elände.

Det hade liksom varit mitt öde att råka ut för åskan och haglet på dagens halvmaraton i Köpenhamn. Men Umeåresan kom emellan.

Så även om jag var så in i bängen avis på alla löpare i morse så är jag, efter att ha sett bilderna på ovädret, galet glad att jag slapp vara med.  Att plaska i 10cm djupt vatten, vara livrädd för åskan och sedan kanske inte hinna i mål innan loppet avbryts är inte min kopp te. Även om det hade blivit ett grymt blogginlägg…

Någon som var där?

Publiksportat

Jag står vid sidan om. Tittar på loppet som aldrig kommer hamna på min bucket list – Toughest. Jag imponeras av att folk vågar. Att de bemästrar. 

Varje person som passerar bedöms omedvetet och placeras i ett fack. De är pigga, trötta, slitna eller spänstiga. De är våghalsiga eller försiktiga. De springer lätt eller tungt. De ser ut att ha badat djupt i lera!

Det är roligast att titta på de riktigt duktiga, de fega som tvekar, och stackarna som ramlar…

Första kategorin för att de lyckas kombinera styrka, smidighet och teknik och få det att se plättlätt ut!

Fegisarna för att de är jag. Fast modigare. För att de tvekar en kvart och ändå genomför. De är hjältarna. De som river ner applåderna.

Och stackarna som ramlar. Så elakt. Men det finns något kul i det. Så länge de inte slår sig för mycket… Ett ryggplask i lervälling kan verkligen lyfta en lördag.

Toughest är loppet jag älskar från sidan. Själv känner jag mig tryggare på en platt asfaltväg!