Jag skyller på generna

När jag inte jobbar med träning nöter jag kontorsstol på AllerMedia. Där kan jag äta tidningar till frukost och jag är numera väldigt uppdaterad i allt från kungahuset till nya dieter.

I nya MåBra får jag svaret på varför vissa älskar att träna. Och att det tydligen sitter i generna hur lätt man har att hitta lyckorus av träning. Jag får tacka min pappa för att jag idag skuttade iväg på Body Attacken trots att jag redan sprungit. Jag gjorde det inte för att jag behövde träna eller för att jag måste. Jag gjorde det inte i prestationshöjande eller kaloriförbrukande syfte. Jag gjorde det för att jag var så in i bängen sugen. För att det efter en lång dag på jobbet kändes som det roligaste roliga.

Hur nördigt lät inte det där?

Mitt dopamin måste gått bananas.  För den där känslan alltså, euforin och lyckan. Tack igen paps! (Ursäkta mamma, men du är nog oskyldig här)

Same procedure as every year…

På tal om traditioner: Portugal. Fem gånger hittills och nu tryckte jag precis bokningsknappen för en sjätte. 

Portugal 2015

För samtidigt som ena hjärnhalvan tänker att jag borde vidga mina vyer och göra något annat, så är trygghetshjärnan så grymt bekväm med att göra samma sak. Och varför liksom ändra ett vinnande koncept? Jag vet vad jag får när jag reser med Springtime till Portugal:

Vårfeeling
Strand och sand mellan tårna
Fantastisk löpning (och med den mängden löpare på plats hittar jag garanterat en grupp av människor som håller precis lagom fart)
Trevligt sällskap
Spännande samtal
Inspiration
Bergspass
Långpass
Morgonyoga varje dag
Maten på bordet. Utan planering och beslutsångest. Bara lasta på.

Jag behöver inte fler anledningar för att övertyga mig själv.  Lyckades jag övertala er också, så råkar jag ha en rabattkod att dela med mig av. Rabattkoden är STL103 och gäller på löparveckorna 18-25/3 och 25/3-1/4. Den är fri att använda och ger dig 750 kr rabatt på kalaset.

Nytt för i år är att jag reser själv. Eller rättare sagt, jag vet många som ska dit, men ingen som ska dela rum med mig och mina svettiga kläder. Det är lite nervöst att inte veta vem jag ska bo med, men jag tänker att alla som åker gillar att träna. Då har man samtalsämnena klara. Dessutom är det inte på rummet jag tänkte spendera min tid. Det ska nog lösa sig…

Brukar du resa själv?

Miss i planeringen

Vi hade planerat en löprunda innan frukost, längs stranden i Arild. Till tonerna av fågelkvitter och med ett spegelblankt hav att blicka ut över. För så var det sist jag sprang här…

Vad vi liksom inte tänkt på är att det är beckmörkt klockan sju på morgonen så här års. Och utan pannlampa på den steniga stranden lär vi få minst två stukade fötter, ett uppskrapat knä och en bruten handled. Dessutom ligger dimman tjock och tät. Vi är förpassade till gatlampornas sken.

Första fem kilometerna byter vi havsutsikten mot spaning i folks trädgårdar och kök. Vi studerar lyxiga hus, kråkslott och vanliga villor. Kollar vad folk äter till frukost och vilket stuk de har på morgonrockarna. Ganska trevligt det med.

När klockan närmar sig åtta är det ljust nog att ta sig ner till stranden och vi får en grym avslutning innan vi vrålhungriga hugger in på frukosten.  Att komma vrålhungrig till Rusthållargårdens finfina frukost är värsta taktiska! Det finns liksom INGET på den menyn man inte vill prova.

Nu är vi inte vrålhungriga mer…

Semmelpremiär 2017

Huvudsyftet med dagens traditionsenliga långpass var semmelpremiären 2017.  På konditori Centrum i Munka Ljungby skulle den äga rum. Och jag hade laddat hela veckan. 

Vi blir en timme sena hemifrån av barnlämningstekniska skäl och jag blir genast nervös att semlorna ska hinna ta slut innan vi hunnit fram till konditoriet. Jag föreslår att vi ska ringa och tjinga två semlor men Fredrik tycker att jag är tramsig. Såklart har de semlor så de räcker.

Den tänkta rundan är mätt lite sådär mellan tummen och pekfingret och i den första versionen ska den vara 24 km, med semmelstopp vid 18 km. Ganska snart inser vi att vi behöver dra om rundan för att slippa de värsta träsken. Vi kommer nå konditoriet efter 26 km. 8 km senare än beräknat!

I den sumpmark vi redan passerat har vi dessutom förbrukat mycket tid och jag börjar bli orolig över de där semlorna. TÄNK OM DE TAR SLUT! Vid blotta tanken på detta hemska öde drar jag upp farten. Benen går som trumpinnar och Fredriks fötter klampar tungt i marken ett tiotal meter bakom. Han ber mig sakta ner, men hur kan man sakta ner när hela semmelpremiären står på spel? Han får liksom bita i lite här. Och det gör han. Han vet att det är lättare att bita ihop än att stå ut med en fru med semmelabstinens.

Men oron är obefogad. På konditoriet finns fler semlor än jag kan räkna och jag känner mig pirrig i hela kroppen. Kräftpremiärer och surströmmingspremiärer i all ära, men det här är premiären med stort P.

Semmelnäsa, själva definitionen av lycka!

Efter 26 km smakar semlan ljuvligt och den får toppbetyg på både bulle, mandelmassa och grädde. En perfekt semla sånär som på det faktum att den tar slut så fort. Jag sitter och väntar på att Fredrik ska föreslå en till, men den tanken slår honom tyvärr inte… Och det är kanske tur.  Vi har ju en bit kvar!

Starten tillbaka till bilen går trögt och benen känns som stolpar. Men när semmelenergin kickar in, går benen igång igen. Totalt skrapar vi ihop 35 km och typ en tredjedel av en Ultravasa. Jag kommer behöva många semlor för att fixa 55 km till i augusti. Finns det en dalaläsare som är sugen på baka och sälja längs vägen, så har jag en affärsidé!

Anyway. Nu väntar återhämtning i morgonrock på hotellrummet. Med utsikt över havet, och med en påse djungelchips i knät. Njuter av den där underbara tröttheten i kroppen och av vetskapen om den trerätters som väntar.  Så värt varenda kilometer.

Tradition

Jag gillar att uppfinna nya traditioner. Och varje gång jag gör något kul känner jag att jag vill göra samma sak nästa år. Problemet är att jag snart inte har några traditionsfria dagar kvar på året.

 

En av de nyare traditionerna infaller denna helg: löparutflykt med övernattning och semmelpremiär.

Traditionen skapades av två barnfria löpare förra året. Som såg sin chans att springa långt när barnen inte var hemma. Som blev hungriga och slängde sig över årets första semla på ett fik i Brösarp. Som avnjöt en trerätters middag framför kamminen på Drakamöllan på kvällen.

Kombinationen långpass, mjukisbyxor, semlor, finmiddag och lantliv visade sig vara värsta energiboosten. Därför gör vi om det. Samma upplägg, annan plats. Vi drar till Kullaberg och Rusthållargården i Arild. Rundan är planerad på 30 km med semmelstopp efter 20. Mjukisbyxorna och raggsockorna är nerpackade för en slö eftermiddag i ryggläge, innan vi glider ner i restaurangen för en god middag.  Vissa traditioner är nästan bättre än själva julafton!

Vad hittar du på i helgen?