Ett tänkbart scenario

Allt är klart. Nu väntar middag och en kort natts sömn. 03.00 ringer väckarklockan. Då de flesta normala människor sover som godast.

Hur morgondagen kommer att utveckla sig har jag ingen aning om. Mer än att jag kommer bli blöt. Som vanligt. Här är ett möjligt scenario:

Fredrik och jag håller ihop till Smågan, 9 km. För sällskapets skull, men i ärlighetens namn mest för att han ska kunna ta lite actionbilder när jag susar fram genom skogen, med den mörkgrå hotfulla himlen i bakgrunden. Allt för bloggen ni vet.

Efter avklarad photoshoot börjar terrängen och stigarna, för att liksom kulminera i stenighet och störighetsgrad på vägen mot Risberg (34 km). Då sticker han. Orienteraren. Fegisen tappar fart och ser startfältet glida förbi.

Fegisen tragglar vidare, i smyg längtandes efter asfalt… Och inte förrän efter Evertsberg (47 km) börjar hon äta sig ikapp. Meter för meter. Orienteraren börjar förmodligen märka av sin brist på monotona långpass någonstans efter Hökberg (62 km) och fegisen ser sin chans. Kopplar på traktormotorn och växlar upp. Passerar en efter en och självförtroendet växer. Så även smärtan i benen.

När två mil återstår börjar hon känna lukten av cappuccino och tittar på klockan. Finns det en rimlig chans tar hon den. Annars tuffar hon vidare i en fart som går långsammare och långsammare…

När hon ser målgången blir hon tårögd. Och önskar av hela sitt hjärta att orienteraren stod där och tog emot. Med en cappuccino, eller åtminstone en skvätt grädde. Men då skulle hon ju inte sprungit om honom. Det var tokigt tänkt. Men ingen kan tänka efter 62 km.

Istället är det hon som får ta emot honom. Men hon håller på att frysa ihjäl och får ta bussen till duscharna för ombyte. Och när hon står där och slösar upp hela Dalarnas samlade varmvattenreserv går han i mål. Utan något mottagande. Utan cappuccino. Utan skvätt grädde. Fast han hade nog hellre haft en öl ändå.

Äsch det blev ju en tragisk historia. Det blir nog bättre på riktigt.

 

Avbrott i ultrarapporteringen: sovsäcksskor!

Lite konstigt att tänka att jag bara har ETT enda löppass kvar innan Helsingborg marathon om två veckor. Att det passet sedan råkar vara lika många mil som jag vanligen gör på två veckor är ju en annan sak. 

Och plötsligt blev det ganska logiskt. För jag inser att jag nog inte är så kaxig i löparskorna efter lördag. Att jag kanske hellre pillar navel. Att jag säkert stressas av att jag inte springer, men då kan trösta mig med att jag redan gjort det. Förhandssprungit liksom. Det är en bra plan.

Förövrigt är det mycket Ultravasasnack här inne och jag förstår om ni tröttnar lite. Därför tänkte jag glädja er med en bild på mina nya sovsäcksskor. Till nästa tältäventyr med Fredrik. Han tänker verkligen på allt…

Och bara genom att offra ett kexpaket går man tydligen plus/minus noll på ryggsäcksvikten. I valet mellan kex och varma fötter väljer jag varma fötter anyday. Kexen kan jag ju smuggla ner i hans väska när han inte ser.

I alla fall. Här är godbitarna. Jag kommer inte vinna första pris på Milanos modemässa…

Vill ni inte läsa mer om Ultravasan och mina sista rafflande förberedelser ber jag hålla er undan till på måndag. Framför allt från instagram där det kanske kommer uppdateras allra flitigast. Där lär du få se en exciting bild från bilen redan om två timmar…

@annanystedt heter jag. Instakontot att undvika om man vill läsa om något annat för en stund…

Seriöst!

Är med i en grupp på Facebook för oss som ska springa Ultravasan 45 eller 90. Det är mycket pepp, och jag dras liksom dit. Samtidigt som det är så sjukt mycket nojor. Folk är så galet seriösa. Någon undrar hur stora muggar som bjuds till sportdrycken. För att kunna beräkna kalorier… 

Som om man hade en aning om hur många kalorier som kommer att behövas ändå. Skulle tro att det är bra många fler än vad som får plats i en mugg, oavsett storlek…

Det är frågor om frukost och alla möjliga underliga svar. Jag blir nervös. En gröt är en gröt är en gröt. Jag vill inte ha pasta till frukost bara för att jag ska springa. För att inte stissa upp mig i onödan tror jag att jag checkar ut från facebooksidan.  Ägnar mig åt mina egna nojor utan att få nya.

Gläds åt jag har hittat en kyl och en frys att hyra plats i. För grädde och kylklamp.

I dag blir det massage. I morgon klipper jag tånaglarna. Har jag glömt något?

Backar!

När man vilar sig i form får man passa på att ta ut sin löpabstinens på andra. Företaget jag ska coacha har helt ovetandes lagt sitt kontor i anslutning till Malmös backparadis, och ingen är gladare än jag. Vilken lekstuga!

Lyckliga är de som får harva i backarna, testa olika lutning och längd. Vila med armhävningar och bestiga Malmös Mount Everest. Två gånger. En för träningen och en för den obligatoriska utsikts-selfien. Den man skryter med för kollegorna, som valde soffan framför löpningen!

Själv lufsar jag runt 10 lugna kilometer i anslutning till passet. Stappligt med trötta steg. Knät gör ont, låret stramar, och den där förhårdnaden på höger lilltå skriker lite extra just idag. Precis som det ska vara med fyra dagar kvar. Peppen är på topp, nu räknar vi ner hörrni!

Jakten på grädde

Alltså jag inser att jag behöver en langare på lördag. Men min bästa supporter och langare ska ju själv springa. Hur tänkte han då?

Jag upptäckte ju på BUS att min traktormotor fungerar på raketbränsle. Grädde och aprikoskräm, that is. I den ordningen. Maxat med energi och tar ingen plats i magen. Växer inte i munnen, behöver inte tuggas, och sväljs fort och lätt. Kan inte bli bättre.

Problemet är att matstationerna på Ultravasan serverar typ allt utom denna förträffliga delikatess. Så hela min samlade hjärnkapacitet går nu åt till att fundera hur jag ska lyckas få tag i raketbränslet på smidigaste sätt.

Alternativ 1: Fälla krokben på Fredrik så att han bryter en tånagel och får ställa in.  Så att han i stället kan cykla sträckan med en gräddfylld kylväska på ryggen.
Känns taskigt. Han förtjänar ju också att njuta av norrländsk skog, svidande muskler, skavsår och kramp i tårna.

Alternativ 2: Grädde i vätskebältet. 
Dålig idé. Aprikoskräm med nykärnat smör känns inte lika fancy.

Alternativ 3: Grädde och aprikoskräm i en kylväska i Evertsberg.
Bra idé. Tills jag kom på att jag efter torsdag fm varken har en kyl till grädden eller en frys att ladda frysblocket i…

Alternativ 4: Dricka grädden till frukost och hoppas att den håller energin hela dagen.
Neeeej. Grädde i all ära, men till frukost blir det gröt! Vid 03-snåret…

Alternativ 5: Skaffa langare!
Fast vem vill stå ute i regn i 11 timmar för att langa grädde. Dalmasarna har nog roligare saker för sig på en lördag. Och mamma följer inte ens med om jag mutar med Anders Zorn-muséet…

Grädde alltså. Hur svårt ska det vara?