Happy Kaffets dag!

Det är kaffets dag idag. I skaran av bemärkelsedagar måste den här ju ändå vara bland de bästa. En lysande anledning att unna sig cappuccino nummer tre alltså!

Cappuccino

Övriga dagar jag tycker om är:

Fettisdagen. Fast egentligen är det en dum dag. För den sätter punkt för semmelsäsongen. Vi har semmelprovning, varje fredag från januari till själva fettisdagen. Sen är det slut. Det är egentligen en jättedum dag alltså.

Kanelbullens dag.  En typiskt bra anledning att få tummen ur och baka kanelbullar! En frys utan kanelbullar är ingen riktigt frys. Vår frys är nästan aldrig riktig…

Våffeldagen. Firar alltid på jobbet. Fast egentligen är pannkakor godare. Finns pannkakans dag?

Fast bäst av alla är ändå Löpningens dag! Fick jag bestämma själv hade den varit varje dag.  Fast för egen del kanske jag ska leta efter Rullstolens dag så länge…

Hej onsdag!

Det spretar idag. Tankarna liksom. Jobben. Många bollar i luften heter det visst i ansökningsbreven, för mig känns det mer som fyrverkeri i hjärnkontoret. Försöker hålla tråden.

IMG_0420.jpg

Jämför kalkyler. Racetimer vs Neptron. Vilket tidtagningssystem ger mest (bäst…) resultat för pengarna? Hur jämför man krav på elverk med krav på fika och tak över huvudet? (Fika låter ju onekligen roligare än elverk, men det hör kanske inte hit…)

Ett pling från messenger. ”Ring XX för diskussion om sponsring”. Gaah. Spännande. Kan inte hålla mig. Släpper tidtagningen och slänger mig på telefonen. Upptaget. Vakuum. Vad gör jag nu? Väntar på att XX ska prata klart eller tar mig an ny uppgift? Eller bör jag fortsätta med den gamla…

Funderar. Sa naprapaten verkligen att Vänsterbenet checkat ut fullständigt? Kan det vara så illa?  Tur att hon kunde kicka igång det igen.

Pling i mailen. ”Välj din lunch till runner’s convention”. Kyckling och feta eller vegetariskt med rödbetor och getost. Vill ha vego men gillar inte get. Måste livet vara fyllt av sånna tunga beslut? Vad är det för fel på rödbetor och feta? Men jag får var glad att det i alla fall bara är en sorts skor som erbjuds på konventet i år. Så jag slipper välja där med.

Provar ringa sponsorn igen. Upptaget. Men hallå, hur länge får man prata? Jag tycker tonårsdottern pratar länge, men den här sponsorn vinner rejset med hästlängder.

Just ja. Måste sätta ihop ett cirkelpass till i morgon. Som går fort att duka undan för jag kommer ha bråttom till tåget. Inte en massa redskap alltså. Fast jag vill ju göra den där grymma kettlebellövningen, boxövningarna, och marklyften. Hoppen över brädorna. Redskap alltså. Från flera salar på flera våningar. Tar en evighet att städa undan. Vad händer om jag missar tåget? Då missar jag min morgoncappuccino. Inte värt. Träning med egen kroppsvikt ska vara inne har jag hört….

Förresten. Bokade jag verkligen nästa tid hos naprapaten samtidigt som jag har löpteknik-kurs för Perstorp IF? Smart Anna. Hur tänkte du?

Måste komma ihåg att avboka. Fast just ja. Sponsorn. Måste ringa. Upptaget.

Och så ett blogginlägg på det. Och lite tåhävningar. Hej onsdag!

Brev till ett vänsterben!

Hej Vänsterbenet!

Tack för ditt brev. Kände att det började bli dags att svara. För jag förstår inte hur du tänker. Jag har varit jättesnäll nu. Inte sprungit på en vecka. Faktiskt inte ens promenerat. Inte gjort saker som gjort dig ledsen. Ändå protesterar du. Du börjar kännas rätt gnällig faktiskt. Jäkla Surben.   Jag skulle vilja att du tog dig tid och svarade på följande frågor:

Varför tycker du att tunga knäböj och galna upphopp är helt okej, medan du dödar mig när jag ställer mig i en vanlig hederlig yogahund?  Det är jättepinsamt på yogan när jag ska visa hunden och ser ut som en halt gammal gumma. Ingen kan ju fatta hur hunden ser ut när jag ser ut så. Skärp dig Benet och samarbeta!

Hur kan jag förklara för instruktören att jag inte kan springa på stället  och därför byter ut övningen mot tio gånger jobbigare spänsthopp? Hur ska hon tro mig liksom? Att hoppa spänsthopp verkar ju knappast rimligt om man har så ont i benet att man inte kan jogga på stället. Du får mig att verka konstig, Benet!

Varför tillåter du att jag springer uppför en trappa som värsta spänstgurun, men inte att jag sparkar av mig vänsterskon med hjälp av högerfoten? Att ta av sig en sko liksom. Hur svårt ska det vara? Nu måste jag sätta mig på en pall, som en pensionär. Förstår du hur förnedrande det är?

Det var allt för nu. Tacksam för svar.

Stretcha. Det värsta värsta!

 

Det glamorösa bloggarlivet

Att blogga är värsta glamorösa. Jag springer på mingelfrukostar, flashar i snygga träningsoutfits som företagen överöser mig med och väljer och vrakar bland alla roliga samarbetsförslag som fyller min mailkorg.

Eller för tusan, nu ljög jag igen. Jag äter min gröt till frukost varje dag. Även om inbjudningar till mingelfrukost förvisso är ganska frekventa, så är de till 100% i fel stad. Eller rätt stad, men med mina fantastiska bloggintäkter har jag inte råd att dagspendla till Stockholm… Dessutom hade jag saknat gröten.

Träningskläder förekommer, men inte i större utsträckning än att jag fortfarande använder det här favoritlinnet från förr. Trots att resårtrådarna på insidan spretar åt alla håll…

Samarbetsförslag har jag många. Faktiskt massor. Fast avsändaren i fråga har väldigt sällan gjort sin research, och de sponsrade inläggen rörande deras produkter skulle kännas aningen krystade på min blogg. Typ så här:

……………..

UNDERBARA MÅNDAG!

Startar måndagen med en fantastisk e-cigarett innan jag snörar på mig skorna. Jag ska springa 10 km och någonstans på vägen passerar jag en ruskigt spännande partybutik. Piper in för att se om de har några coola Halloween-dräkter att köpa. Att springa i. Jag har liksom tröttnat på min löparkjol. Behöver något nytt och fräscht.

Det finns galet mycket häftiga prylar där inne, ballonger, godis och presenter. Allt man behöver för ett lyckligt löparliv. Men de 1000 kronorna i presentcheck jag får för att jag skriver det här räcker tyvärr inte. Därför springer jag hem och spelar lite casino på datorn. Kanske kan jag vinna flera miljoner. Köpa ballonger så det visslar om det.

Tyvärr har jag otur i spel. Tur för mig att det finns rabattkoder att hämta på nätet. Så jag kan få mig den där Halloweendräkten.

Förresten, har jag sagt att det är en helgrym gala för en sport jag knappt kan stava till snart? För TVÅ hela biljetter ska jag berätta om den. Fast jag vill inte ha några biljetter, jag är liksom inte intresserad av sporten i fråga, den verkar mest göra ont. Därför berättar jag inte om den. Inte heller om alla kosttillskott som kommer göra dig vacker, snygg och stark.

……………..

Äsch, det blev ju jättedumt. Att promota en löparresa, snygga löparkläder eller värsta goda cappuccinon hade ju känts mycket mer naturligt!

Söndagsskoj på hoj

Cykeln har fått ställa upp som sällskap igen. Sådär som den förväntas göra när benet trilskas. Det är vi nu, hojen. You and me. På obestämd tid.

fil-2016-09-25-16-06-12

Dagens runda är programmerad i GPS:en och jag följer bara det streck som ska ta mig till Tollarp och orienteringstävlingen som pågår där. Fredrik står för vägvalet och jag är galet imponerad av naturen han lyckats hitta. När jag passerar Ringsjön är det så vackert att jag får gåshud. Sedan börjar äventyret…

Gps:en strular (no shit!). Jag trycker på alla knappar jag hittar och vinglar ut lite på vägbanan i samband med detta. Att göra två saker samtidigt har liksom aldrig varit min grej. Anyway. Jag blir omkörd i samma ögonblick, av en skåpbil som det står Göranssons på. Jag får  en känsla av att mannen bakom ratten kan ha blivit irriterad på mitt vinglande och känner mig lite dum.  Några hundra meter längre fram stannar han till. Jag får en dålig känsla i magen. Han ska bergis skälla ut mig. Plötsligt tar han fram mobilen och börjar fota/filma mig. Det här känns jättekonstigt, vad ska jag göra nu?  För min inre syn ser jag hur han skickar bilderna till polisen eller lägger upp dem på facebook för att visa hur oansvariga cyklister är i trafiken. Så börjar killen i fråga vifta med armarna och ropar hej. Det är bara Mattias. Ingen arg bilist. Jag andas ut och fortsätter.

fil-2016-09-25-16-02-05

Ett par kilometer senare stöter jag på vägarbete. Asfalt blir till grus. Jag har hyfsat punkteringssäkra däck och är inte jätteorolig. Däremot är det oskönt. Det vibrerar i hela kroppen. FEM kilometer senare har jag fått gratis massage av alla inre organ. Hej njuren liksom.

Grus i all ära, men nittioväg är snäppet värre. Och plötsligt är jag där. Kan inte tänka mig att det var meningen. På en i övrigt perfekt rutt, på småvägar med knappt en enda bil, hur hamnade jag på väg 13? Men här är jag och det är bara att följa spåret. Jag är livrädd. Tackar Gud för den hyfsat breda vägrenen och hoppas att jag snart ska få vika av. Det får jag inte. Inte på länge…

I övrigt går det ganska smärtfritt tills dess att GPS:en lägger av på riktigt. Släcker ner och säger godnatt. Jag befinner mig på ställen jag inte alls känner till och har ingen aning om var jag ska bli av. Känner mig lite utelämnad till mitt öde, men till min förvåning startar klockan igen när jag trycker på startknappen. Mirakel. Sån tur brukar jag aldrig ha.

Hittar hela vägen fram. Är bara femton minuter sen och familjen har inte ens hunnit ringa missing people. Det firar vi på @lantis där vi äter Toscansk bönsoppa i sällskap med hönor och katter.
Nu vill jag ha en katt.

fil-2016-09-25-16-04-33