Det jobbigaste…

Att vara på träningsresa kan vara både jobbigt och stressigt.

Mellan för- och eftermiddagspassen är det tre timmars lucka. Att på den tiden hinna äta lunch, tvångssurfa, äta våfflor och dricka cappuccino är höjden av stress. Svettigast på hela veckan!

Att få av sig kompressionsstrumpor efter långpass är MYCKET värre än att springa långpasset i fråga. Så här gick det till på mitt badrumsgolv igår:

På ett kallt golv i en liten hög ligger en trött löpare med cappuccinolängtan. Strumpan har fastnat på hälen och den trötta löparen vet inte hur hon någonsin ska komma loss. Hon överväger att duscha i strumpor eller möjligen klippa upp dem med sin nagelsax. Tiden är knapp, för den tomma magen skriker efter cappuccino. Plötsligt får hon av sig ena strumpan och hoppet tänds åter. Det kanske går. Men den andra strumpan sitter som berget. Gråten är nära. Var finns någon som kan hjälpa att dra? Längtan efter Angelica tar nya proportioner.  Var är min roomie när jag behöver henne bäst? Precis när den desperata löparen greppar efter saxen ger strumpan med sig och glider av. Precis i samma sekund som vadkrampen slår till. Att vara på träningsresa är inte bara en dans på rosor. Fast nästan!

 

Bergspasset 2017… lite längre!

Jag läste mitt inlägg från bergspasset 2014 och förväntade mig ett 43 km långt runners high. Sen gick det lite snett…

Jag springer 14 km i bergen och så långt går allt enligt plan. Får en fantastisk runda, underbar natur och trevligt sällskap.  Hinner med energipåfyllning, toabesök och mingel innan det är dags att till fots ta sig hemåt. Innan det stora äventyret ska börja.

Jag tappar min grupp i ett vägskäl där total kalabalik råder. Ledarna vet inte var vi ska och jag råkar hänga på fel ledare. Plötsligt är jag i en grupp som inte alls var den  jag tänkte.  En grupp som tänker ta det lite mer piano än vad jag var sugen på.

Tänker att jag kommer hinna fatt min grupp vid första fikastoppet men problem uppstår längs vägen. Först får vi vänta på får. Sen springer vi vilse.

När vi kommer till cafét har poolarna i min grupp redan stuckit vidare. Tröstäter en påse chips medan jag laddar om. Hittar sedan några nya friends som vill springa på lite fortare än den 6:20-grupp vi liksom råkat hamna i.  Vi bryter oss ut och springer ensamma hem. Utan någon som kan vägen…

Av rädsla för att passet ska bli hur långt som helst lyckas jag inte få till den totala njutningen som jag föreställt mig. Det tar ända till vi når kända tassemarker innan lyckoruset infinner sig.

Men då infinner det sig med besked. Jag och mina två nyvunna löparkompisar peppar varandra. Räknar ner. Och när vi når autostradan mot hotellet uppstår det där pirret i magen som gör det värt hela resan. Målvibbarna. Publikens jubel (endast i fantasin), känslan av att vara kung. Och vetskapen om att cappuccinon är nära. Och latten. Idag dubblade jag.

Dubbelt lycklig. Dubbelt speedad. Det där var inte mitt sista bergspass. Men nästa gång ska jag inte ta den där tre kilometer långa omvägen. Även om 45,5 km ser bra ut på klockan så här i efterhand!

Helgar vilodagen?

I Portugal är onsdag den stora vilodagen. Mittemellan tröskellångpasset och bergspasset med hemspring, 42 km. 

I sedvanlig ordning unnar jag mig massage dagen till ära. En halvtimme i Kinnas skumma källarlokal, och benen blir som nya. Idag är det mina kylskåpshamstrings som får sig en omgång.

Så långt är vän av ordning med. Massage på vilodagen låter logiskt. Möjligen också morgonyogan och eftermiddagsyogan. Men när vi sedan kryddar på med kettlebellpass, coreträning på boll och promenad till hotellets femtonde våning, vet jag inte om vi liksom gjort våld på självaste vilodagen…

Men det är ju svårt att hålla sig borta när schemat är fullt med roligheter och solen lyser med sin frånvaro.

På morgondagens långpanna vet jag om jag borde tänkt annorlunda…

Lyckan över att inte ha sejfat…

Tröskellångpasset brukar vara min favorit varje år. Och varje år har jag beslutsångest om vilken fartgrupp jag ska välja. Ni vet rädslan att det ska bli för jobbigt. 

Jag väljer en lite långsammare grupp än jag borde. Tänker att det ska bli lagom skönt. Men någonstans inombords vet jag att det kommer göra mig arg. Att det kommer gå för långsamt, att jag inte kommer att få utmana mig och att jag kommer vara besviken efteråt. I sista sekund byter jag grupp och hamnar SÅ rätt. Det blir en utmaning som blir precis lagom. Första intervallerna på 10 resp 20 minuter är i marathonfart. Det känns helt ok men jag är nervös för fortsättningen.

15 minuter i 4:50-fart funkar också. Kroppen är med, jag känner mig stark. Sen är det dags att dra igång motorn. Vi kör 10 minuter i 4:43 och avslutar med 5 minuter i 4:31. Den sista farten i kombo med uppförsbacke svider en del men känslan är grym. Maskinen är i gång. Jag vill mer.

Totalt är vi ute i två timmar varav trösklarna tar upp ca 60 minuter. Kroppen är underbart trött efteråt och skriker efter bananchips. Tur att jag hade med mig en halv resväska av den varan….

Trösklar ger sällan ångest. Det gör tvåhundringar. Idag har jag varit nervös hela dagen, men jag överlevde det också. Kanske tack vara mina snygga rockade underben. I morgon lugnar vi ner oss lite. Går på massage och sånt. Och vilar benen med lite kettlebell…

 

 

Favorit i repris

En liten lucka i schemat mellan cappuccinon och tröskel-långpasset. En chans att sträcka ut benen på sängen och ladda om. Gårdagens tabata och kettelbell har lämnat spår i baksida lår, och stelheten är monumental. Ingen yoga i världen har lyckats råda bot på kylskåpsfeelingen, och förmiddagens tabata gjorde inte precis saken bättre…

Det må vara stelt i benen men peppen är total inför dagens långpanna. Ska bli grymt att få återuppleva passet som blev mitt favoritpass förra gången. Trösklar på 10-20-15-10 och 5 minuter i stegrande fart. Kittlar dödsskönt av förväntan i kistan.

Men vi springer inte bara. Vi peelar hårbotten också i något slags osynkat parhuvudstående. Tyvärr fastnade inte resans bästa kodak moment på bild. När vi blåser omkull och landar i en hög. Ni får använda er imaginära förmåga så kan ni nog föreställa er hur det såg ut. Jag är mest nöjd att jag inte bröt nacken. Hade varit jobbigt att springa trösklar då…