Det där med hårband

Jag vill också ha sånna där coola hårband som alla fotbollstjejer har.  Det verkar jättepraktiskt och dessutom fint med lite färg i håret. Råttfärgat är ju inte värsta fancy alltid.

Men det finns ett problem. Mitt huvud är inte skapt för coola hårband. De bara kasar av. Jag har testat alla märken, det ena coolare än det andra. Med silikon, tejp, klister och hans moster, men inget hjälper.

Anyway. Jag råkar ramla över ett hårband som ligger och skrotar och bestämmer mig för att ta med det på en testrunda. Så konstigt huvud har jag väl ändå inte. En chans till kan det vara värt. Det pass jag erbjuder hårbandet är ett sista-veckan-inför-maraton-pass. Ni vet nertrappning-utan-att-tappa-fart-kind-of-pass.

Utmaningen börjar i badrummet. Efter lite trixande sitter bandet på plats. (Hemmet i övrigt inte så mycket homestajlat. En soppåse modell Allan väl synlig i bakgrunden…)

Före

Första delen av passet består av 2 x 2 km i tänkt maratonfart. Om det tycker hårbandet så här:

Kroppen i övrigt tycker att maratonfart känns skönt. I två kilometer i alla fall. Får se om 42 är lika kul.

Efter lite återhämtning väntar 2 x 500 m i miltempo. Miltempo är 4:21 fick jag precis veta. DET tycker hårbandet är fort:

Efter

Så nej. Det blir inget hårband på lördag. Mitt huvud är inte skapt för det. Hur mycket jag än vill…

Den där målgesten…(part 3)

Jag gjorde väl nästan alla rätt i lördags. Laddade kungligt, värmde upp enligt regelboken, bromsade mig när fältet drog och njöt av upplevelsen (fast det där är en efterkonstruktion, det var ju jättejobbigt när jag tänker efter). Jag sprang på bra utan att maxa, och sparade liiite till nästa helg även om det nog gick fortare än jag planerat. Nästan alla rätt skulle kunna vara good enough om det inte vore för att det där NÄSTAN beror på att jag missade målgesten. Den jag skulle testa inför Helsingborg. Mitt genrep.

Men ärligt hade jag ingen gest att testa. Jag har inte kommit på någon bra. Någon som är cool utan att orsaka kramp. Medan jag funderar vidare bjuder jag på ett galleri av målbilder (och springbilder) att inspireras av.

När går du i mål nästa gång, och vilken gest tänker du slå till med?

 

Midnattsloppet 2016 – race report

Varje gång jag springer millopp undrar jag varför. Det är ju tamejtusan jobbigt. Även om man försöker ta det lugnt och njuta av stämningen….

Fil 2016-08-27 23 45 57

Det är en fantastisk kväll för löpning. Temperaturen ligger på 20 grader och det är sommarfeeling i luften. Men jag hittar ingen tagg. I startfållan spelas ösig musik men jag tänder liksom inte till. Står och känner mig ensam. Ingen att prata med.

Fil 2016-08-28 00 11 49

Två minuter före utsatt tid går plötsligt starten.  Fröken Ur måste haft semester just ikväll men det spelar liksom ingen roll. Jag står ju ändå där och hänger. Ett fyrverkeri kickar igång festen och förutom partystämningen får jag plötslig nattblindhet…  Jag ser ingenting. Utom stjärnor. Vill starta lugnt men fältet drar iväg i en helt galen fart.

Jag kämpar för att inte ryckas med, men det är svårt när man inser att man är typ sämst, sist och hopplösast. Jag ser inte klockan i mörkret men det känns som fyraminutersfart. Hallå, ska ni ta död på mig eller?

Hänger på efter bästa förmåga innan jag bestämmer mig för att falla in i min egen fart. Det kommer väl upp folk från startgruppen efter som kan göra mig sällskap när alla andra lämnat mig i sticket…

Strax efter 1 km-markeringen blir det beckmörkt. Två gatlampor har slocknat och jag ser ingenting. Livrädd för att stuka fötterna ber jag till asfalteringsgudarna att de gjort ett gott jobb med markarbetet.

Det är tredje året i rad jag springer och nu börjar jag känna igen banan. Jag vet att efter mörkret kommer uteserveringarna, musiken och peppen. Parken, marschallerna och hejarklacken.

Ja, den hejarklack jag brukar ha. Dagens hejarklack är ny och består av Fredrik och äldsta dottern. Dem ser jag inte skymten av på hela loppet. Misstänker att de sitter och fikar, och vem kan klandra dem. Hur gott hade det inte varit med en cappuccino liksom?  Efteråt får jag bildbevis på att de sett mig vid flertalet tillfällen och enligt egen utsago även hejat ljudligt. Jag har varken hört eller sett. Det brukar kallas att vara fokuserad va…?

Fil 2016-08-27 23 45 13

Det är jobbigt att springa milen och jag drömmer om maraton. Längtar efter att få springa lugnt. Men ett millopp är snabbt avklarat och med kilometern kvar kommer vi in på gågatan. Och gatstenarna, det svåraste underlag som finns. Stapplar fram, blir omsprungen av äldre herrar, svär en smula i tystnad och springer över mållinjen på en tid som är 36 sekunder bättre än förra året.

Fil 2016-08-27 23 44 27

Men nu var det ju inte tiden som var huvudmålet idag. Det var att öva målgest. Och det glömde jag helt bort…

Postloppsmingel

40 anledningar att springa….

Midnattsloppet 2016 avklarat. Nu sover jag gott.

Man vet att det är en vecka till maraton när…

mat

… instagrambilderna visar mer mat än träning.

…smhi är den flitigast använda appen.

…man har ont i vaden, foten, halsen, ljumsken och lilltån. På samma gång och utan anledning.

…alla på tåget nyser och snörvlar.

…man börjar panikäta magnesiumtabletter.

…man inser att förrådet av gels är slut och det är på håret att man hinner beställa hem nya.

…man inser att alla andra tränat mer strukturerat, hårdare och smartare.

Helsingborg marathon om en vecka alltså. Men först ett litet midnattslopp som ska överlevas. 10 km är förvisso den värsta distansen, och kör man fullt är det minst dubbelt så jobbigt som ett maraton. Men ikväll sejfar jag och njuter av stämningen. Sparar krutet till nästa helg.

Det hindrar mig dock inte från att carbo-loada på bästa sätt. Sandra Mastio:s pop-up pizza fick stå för bränslet idag. Och min tidigare erfarenhet av italiensk uppladdning är att den är förstaklassig. Det kanske blir ofrivilligt åka av ändå.

Piggelina provläser: nya SPRING

En av mina favorit-tidningar gick i graven och uppstod i annan skepnad. Vi pratar tidningen Spring. Efter konkursen i våras startades en Spring-klubb och det är endast genom att vara medlem där som man kan få tillgång till tidningen. Så spring inte till ICA nu. You won’t find it…

Fil 2016-08-26 11 57 04

Idag hittar jag första numret i brevlådan och jag tänkte ni kunde få hänga med på provläsningen. Here goes.

Tidningen är mindre i formatet än tidigare. Tryckt på tjockt papper som ger en lyxig känsla. Nästan som en liten bok i min hand. Jag tänker solstol, cappuccino och tidning. Vilken fredagsfeeling. Tidningen ser ut att lukta gott. Jag älskar lukten av papper. Kommer till och med ihåg hur leksakskatalogerna från 1979 luktade. Men skenet bedrar. Tidningen luktar skunk och jag lägger ifrån mig den medan jag klunkar i mig kaffet. Varför förstöra en god cappuccino?

Stänger näsborrarna och öppnar tidningen.  I sitt innehåll känner man lätt igen den gamla Spring. Reportage om intressanta löparprofiler blandas med rapporter från olika lopp, produkt-tester, kost och träningstips. Men först ett uppslag med lättsmälta korta notiser. Och en presentation av utvalda medlemmar och skribenter. Lite som uppvärmning. Intervjuerna med medlemmarna samt läsarbilder från instagram ger en  familjär stämningen. Det här tidningen för oss i gänget. Vi i vår klubb. En klubb som såklart alla är välkomna att vara med i.

I stort gillar jag premiärnumret. Jag kan fortfarande känna att det är mycket prestationer och lite sparsmakat med upplevelser. Jag saknar reportage från ett crazy lopp utomlands eller en fantastisk trail-löpningsvecka i svenska urskogen. En rolig utmaning på hemmaplan eller de bästa fikalöpningsrundorna. Lite mer av det jag efterlyste här.

Men i stort mycket nöjd. Den känns späckad och fylld till brädden. Det kommer ta ett tag att ploga igenom, men vad gör väl det när solstolen är ledig? Ska bara hitta näsklämman…