Mera fest!

Alltså helgens spontanutflykt till Höganäs var en boost för löparmotivationen. Jag är så löpsugen att det pirrar i hela kroppen. Jag vill ha mer utflyktslöpning, mer lopp, mer löparfest, mer löparsnack, och mer löparkläder. Jag vill knarka kilometer och prenumerera på medaljer. Jag vill få snygga finishertishor att flasha med, och sova gott i alla de andra. Jag vill gå in i telefonkiosken och förvandla mig till en löpare på heltid. Springa, äta, chilla och sova. 

Så . Jag behöver mer fritid och en kappsäck full av pengar, en kombination som inte alltid rimmar så väl. Jag behöver mindre trädgård och mer robotdammsugare. Och en egen kock med smak för riktigt god mat. Kanske också en privat naprapat och massör.

Jag tror fasen jag ska köpa en trisslott.

Preskriptionstid på PB?

När jag springer lopp jämför jag mina tider med personbästa från fornstora dagar. Helgens resultat är sju minuter sämre än Stockholm halvmarathon 2010. Men hur länge ska man jämföra med en tid som gjorts när man var ung och spänstig? Hur vet jag om jag är sju minuter sämre tränad, eller om jag kan skylla åtminstone några av minuterna på att jag blivit åtta år äldre?

Och när folk frågar vilken tid jag gjort på maraton, hur länge kan jag leva på mitt 3:22-resultat från 2011? Har personbästat liksom ett sista giltighetsdatum? Jag har ju fortfarande gjort tiden, men är det inte lite falsk marknadsföring att nämna en tid från stenåldern. En tid jag inte skulle göra idag, ens under pistolhot. Även om jag inte helt gett upp hoppet om att en gång i framtiden…

Hur resonerar du, och vilket resultat nämner du om någon frågar vad du springer milen på? Ditt bästa ever, eller något som är mer aktuellt? Och när du tittar på ditt resultat efter ett lopp, jämför du dig med något färskt resultat eller ett personbästa från tidernas begynnelse?

Fast jag bryr mig inte om tider. Jag njutspringer ju bara. Men det skulle ju vara kul att någon gång få persa…

Vilse!

Det skulle bli en liten återhämtningsjogg i de nordskånska skogarna. För att ha något att roa mig med medan dottern orienterar.  Enligt plan ska jag vara tillbaka och se hennes målgång klockan 11. Men något går fel…  

Kartan jag har att följa är plättlätt i teorin. Stora tydliga grusvägar. Hur fel kan det bli?  En timme och 18 minuter fel, ska det visa sig.

Traktorer har roat sig med att köra rally över kalhyggena och det som ska vara EN väg är minst hundra. Det blir ett lotteri, och allt som oftast väljer jag fel. Såklart.

Klockan 12.18 är jag tillbaka. Då har dottern hunnit duscha, umgås med vänner och äta pastasallad. Därefter har hon ringt fem gånger till en plats som saknar mobiltäckning. Men orolig är hon inte, hon är van. Att jag är vilse är mer regel än undantag.

Tio kilometer blir femton. Jag springer i 88 minuter och läser karta i 50. Att bara fatta var norr är tar minst tio minuter. Per gång. Dessutom spiller jag tid på att hitta SNAPPHANESTENEN, som tydligen ska vara en sevärdhet av rang, men som jag inte lyckas urskilja från alla andra stenbumlingar på platsen…

Halvmaraton vid havet igår. Återhämtning extra lång i skogen idag. 36 kilometer solskenslöpning bara sådär. Vilken helg!

Race report: Höganäs halvmaraton 2018

Andra race reporten på en vecka, man skulle kunna misstänka att löpsäsongen dragit igång. Höganäs halvmaraton idag, en hastigt påkommen spontangrej. Som levererade!

Det var efter Österlen trail i förra veckan som jag fick ett galet sug efter asfalt. Den där längtan efter att bara få mala på blir tillslut så stor att jag spontananmäler mig till Höganäs. Utan att veta vad jag egentligen anmält mig till och hur jag ska ta mig dit. Plötsligt befinner jag mig i startområdet.

Jag har åkt själv till loppet, men i djungeln av löpare behöver jag aldrig känna mig ensam. Hela världen är här. Också. Jag pratar med så många att jag nästan glömmer bort den där intervjun jag ska göra. Men speakern har inte gått någonstans, och inför den samlade löparskaran hör jag mig säga att jag bara ska njutspringa. Jag ser nu efteråt att jag sagt samma sak till Helsingborgs Dagblad. Njutspringa alltså. Fast den detaljen glömmer jag sen…

13.00. I startfållan. Allt har gått smärtfritt hittills. Bajamajaköerna har varit exemplariskt korta, väskinlämningen smidig, och nummerlappen uthämtad på två minuter.  Musiken pumpar ur högtalarna. Jag är taggad. Har lite span på 1:40-ballongerna. Det är en långsammare tid än jag brukar, men formen är ju liksom inte bättre. 4:45 fart låter dessutom jättesnabbt för en som mest såsat omkring på sistone. Får se hur länge det håller…

Första 5,5 kilometrarna är det medvind/sidvind och livet känns bra fint. Det är inga problem att hänga med ballongfolket, däremot har jag tre personer i klungan som på olika vis förtar en del av njutningen. Det är killen med de långa släpande stegen, som lämnar benet bakom sig så långt att jag snubblar minst fem gånger innan jag ger upp och springer om. Det är killen som aldrig någonsin tvättat sin tröja och killen som njutit av en fantastisk vitlöksmiddag igår kväll…

Men vad gör det. Det är underbart att ha en klunga att glassa runt i. Och farten känns helt klart överkomlig. Tills vi vänder på steken och möter vinden. Försöker hitta en bredaxlad vägg att lägga mig bakom men vinden kommer liksom inte helt framifrån. Får bita ihop och kämpa en stund.

Mest kämpar jag efter varje drickapaus. För att jag fortfarande vid 44 år fyllda inte lärt mig dricka i farten. Jag dricker så långsamt att klungan hinner distansera sig. Ett avstånd på 50 meter är kort, men det tär på krafterna att äta in. Beslutar mig för att sluta dricka för att inte missa tåget. Det är trots allt lättare glida räkmacka än att behöva hålla farten själv.

Jag längtar till 16 kilometermarkeringen då medvind utlovas. Och känslan att äntligen komma ner till havet och medvinden är obetalbar. Utsikten magisk.

I havet roar sig kite-surfare och i luften flyger folk med skärm. Funderar i fem kilometer över vad den där flygmojängen ens heter men kan inte komma på det.  Mest är jag rädd att de ska få punktering på skärmen och råka nödlanda på mig, men allt går bra. Skönt såklart, även om en krasch med främmande flygande föremål hade blivit ett bra blogginlägg…


Jag springer förbi familjen när 300 meter återstår. Dottern skriker åt mig att spurta och jag får en utskällning inför publik över min totala brist på spurtreserv! När 50 meter återstår beslutar jag mig för att skärpa mig. En spurt på 50 meter borde väl till och med jag klara, och mannen framför ser ut som ett hyfsat lätt byte. Startar motorerna. Nu jäklar.

Kramp. I trampdynan!  Kan man ens få kramp där??? Får backa och se mig slagen. Men hallå, jag försökte ju i alla fall.

Kliver över mållinjen på 1.39.19 vilket räcker till en åttondeplats. Med tanke på trilskande fot och utebliven fartträning är jag nöjd med att ha lyckats hålla den farten. Även om man såklart alltid jämför med fornstora dar…

I målet fortsätter kafferepet. Snackar vidare med alla trevliga människor, chillar i de glassiga stolarna på bryggan. Njuter av sommaren och drömmer om cappuccino. Sen är det dags att torka av saltet och ge sig av.

Jag har med mig våtservetter för att ta bort saltet som ligger som ett täcke över hela mitt ansikte. (Ja, jag hade kunnat söka jobb som saltfabrik!). Jag har också med mig en deo-våtservett som man tydligen ska tvätta armhålorna med. Med postlopps-hjärna extra allt blir det naturligtvis tvärtom. Och för dig som inte provat att tvätta ansiktet med deo-våtservett kan jag meddela att ansiktet blir lite stelt…  Resten av eftermiddagen kan jag inte le.

Men jag ler inombords. För jag har fått nöta asfalt. Jag har fått en dag med perfekt löparväder. Jag har träffat massor av trevligt folk och njutit en av de finare bansträckningarna ever. Jag är så in i bängen glad för att jag ibland gör spontana saker.

Tack Höganäs halvmaraton för idag. I’ll be back!

Nervöst

Jag ska springa halvmaraton i morgon och är nervös. För typ allt utom att springa…

Jag är nervös för att jag ska bli intervjuad av speakern klockan 12:25 vid startportalen. Hur ska jag lyckas svara på frågorna, utan att tjugo grodor hoppar ur munnen samtidigt? Hur ska jag verka normal fast jag känner mig helt crazy och hur ska jag lyckas hitta startportalen?

Jag är nervös för att jag inte ens ska hitta till själva Höganäs. Min familj har bojkottat mig och förpassat mig till kollektivtrafik. Jag förväntas att:

  1. Lyckas ta tåget åt andra hållet än jag gör varje dag. Dvs inte gå på autopilot och hamna i Malmö.
  2. Komma ihåg att lösa biljett för att mitt månadskort inte gäller åt detta motsatta håll. Efter tunnelbaneböterna i Milano förra veckan har jag inte råd med fler…
  3. Hitta busshållplats G på Knutpunkten i Helsingborg. Alltså jag hittar jättemycket till Espresso House men några busshållplatser kan jag inte komma ihåg att jag någonsin sett…

Jag är nervös för att jag ska göra som igår: glömma klockan, titta på Höganäs kyrkas kyrkklocka, se att den står på 14. 45 när jag passerar målportalen, tro att jag har sprungit 14,45 kilometer och fortsätta 7 kilometer till…

Att jag ska springa. Det bekommer mig inte det minsta.