Spinning = döden för löparben

Har inte haft mina spinningklasser på över en månad. Har kunnat gå ALL IN i löpningen, vilat benen mellan passen och istället fokuserat på överkroppsstyrka och yoga. Har upplevt pigga löparben på ett helt annat sätt än tidigare. Kunnat springa flera dagar i rad och ändå känt studs i steget.

Igår drog höstschemat igång. Blir ledsen i ögat bara vid namnet. HÖST-schema liksom, jag vill ju ha sommar. Anyway, med höstschemat är spinningklasserna tillbaka. Tanken var att ta det lite piano, men jag råkade ryckas med. Så där som jag alltid gör när det vankas spinning. Tryckte på, alldeles för mycket för att benen skulle kännas fräscha idag. Dumt tänkt!

Idag stod nämligen 30-sekunders backintervaller på schemat. På ben av betong. Trodde inte jag skulle ta mig hem igen!

Nyttig sötchock?

Älskar rawfood-efterrätter, nötbollar och hemmagjorda bars men förundras varför de oftast är så extremt söta i sina originalrecept. Dadlar och agave i all ära, men jag får frätskador i munnen vid blotta tanken på den galet söta smaken. Det är som att många helt tappar besinningen för att det råkar vara ”nyttigt” socker istället för vanligt. Sist jag gjorde efterrätt bytte jag fem DECILITER dadlar mot fem STYCKEN och det var alldeles tillräckligt sött.

Häromdagen testade jag rå bovetegröt för första gången. Det går ju liksom en bovetegröt-trend just nu och jag hade ändå en påse orörd bovete i skåpet.  Förvånansvärt gott faktiskt. Smakade nästan sockerkaka. Trots att jag uteslöt agaven…

P8130002b

Receptet kommer för övrigt från en nyfunnen hemsida där det finns massor av vego-inspiration att hämta. Snygga bilder och spännande recept – missa inte!

Lönt!

Det där med (reflex)tryck på träningskläder… ibland känns det liksom inte lönt. Så här ser mina favo-tights från Salomon ut efter inte allt för många tvättar:

P8160027

Asics är inte bättre :

P8160029

Nu går jag bara och väntar på att trycket på 2XU-tightsen ska trilla av. Det är lite större och kommer lämna fulare spår. Där är trycket dessutom halva utseendet, inte bara en detalj. Jag är beredd. Det kommer att lossna. Och jag kommer att gråta en skvätt.

Pinigt…

Egentligen borde jag inte bry mig. Jag är ju 40 år (även om jag tror att jag är 23). Jag borde ha slutat tänka på vad andra tycker. Och det har jag i många fall. Men när det gäller grodhopp på Storgatan så skäms jag lite. 

P7130053
Det är inte lika pinsamt att hoppa när man är två.

Dagens löpning innehöll grodhopp i nerförsbacke och jag valde backe med omsorg. Alltså inte Storgatan. En mörk bakgata hade förmodligen känts befolkad jämfört med den backe jag valde.

Tittar höger, tittar vänster. Och ett par gånger till för att liksom försäkra mig om att det är riskfritt. Att ingen kan se mig.

Hoppar. Sex hopp ner och tvärnit. Vänder mig om. Så där som när man har ramlat och hoppas att ingen såg. Fortfarande lugnt. Hoppar igen. Tvärnitar, tittar och börjar om.

Ett par rundor senare springer jag vidare. Glad att känna mig normal igen.

Progressivt

Testade ett nytt löpupplägg igår. Ja inte så att det är nytt för mänskligheten precis, men jag har inte testat innan. Nio kilometer där varje kilometer skulle gå fortare än den föregående och den sista skulle avslutas i 4:35-fart.

image

Jag var galet nervös innan, för 4:35 känns snabbt för en traktor. Dessutom visste jag att jag skulle få motvinden emot mig på slutet. Jag hade inte behövt oroa mig. Post-fjällmara-ben springer gärna 4:35. Det var värre med 5:20. Att springa sitt fortaste är ju på något vis enklare än att springa lite mittemellan. Hade programmerat Garmin att hålla farten till mig, och han skrek må ni tro. För fort eller för sakta men aldrig någonsin lagom. Hur svårt kan det vara? Jaja, resultatet blev som tänkt i alla fall. Här är lite roliga grafer:

image 
Både studs i höjdled och markkontakt-tiden minskar med farten. Spännande iakttagelse för en nörd!

Körsbärsdalen – trailcamp!

2012 åkte jag på mitt första löparläger. Det var Trailcamp Körsbärsdalen i Stigarnas regi. Vi var 4 tjejer och 11 killar. Alla hette Andreas… Vi bodde spartanskt på vandrarhem. 3 halvkalla duschar och 15 personer. Lagade vår egen mat.

Photo 2012-09-01 14 12 24

Men stigarna ville har mer tjejer på stigen. Efter långa teorier om varför tjejerna uteblev förärades de kommande trailcampsen med fler duschar, bättre boende (i vissa fall spa) och god mat. Tjejerna strömmade till och vid senaste lägret hade tjejerna tagit över.

Anyway. Jag gillar båda koncepten. Både självhushållet och hotell-lyxen. Jag gillar hela grejen med träningsläger och kan liksom inte få nog. På löparläger lever man nämligen kungligt. Äter den godaste maten, träffar det trevligaste sällskapet och springer i de vackraste miljöerna.  Tre dagar på löparläger ger fullt med äventyr för pengarna, och en energiboost som räcker resten av året. Plus en massa nya vänner.

I början av oktober kör Stigarna Trailcamp Körsbärsdalen igen.  Om jag inte vore inbokad till Kroatien precis då hade jag lätt åkt. Jag funderar till och med på att klona mig för att kunna åka, men har inte hittat lämplig klonings-klinik. Därför tänkte jag att ni kunde åka istället. Så att jag om jag nu inte själv kan vara med, åtminstone kan få rapporterat om hur fantastiskt ni har det. Vad sägs om det? 

Seså, in och boka er nu. Det här vill ni inte missa!

Fel plats i salen

Kommer lite sent till Body Pumpen, eller rättare sagt bara en kvart innan klassen startar. Då har de mer rutinerade bodypumparna sedan länge dukat fram sina saker och tjingat de bästa platserna. Jag blir förpassad längst ut på kanten. På rad tre. Klistrad in till väggen.  (Till saken hör att salen är grymt avlång. Vi snackar alltså kilometer från instruktören…)


När man tränar hemma kan man välja plats själv…

På den här platsen känner jag mig inte bekväm. Jag vill stå på första raden, snett framför instruktören. Inte rakt framför, det känns fånigt, då vet jag inte var jag ska titta.

På tredje raden är det bara en massa människor i vägen. Jag vill ju se instruktören. Och mig själv i spegeln. Inte för att jag är våldsamt snygg utan för att kolla tekniken.

Ute på flanken börjar tankarna snurra. Jag tänker att det inte kommer att gå att bodypumpa på den här platsen, men jag har fel. Det går alldeles utmärkt och armarna skakar så jag knappt kan låsa upp cykeln på vägen hem. Gläds åt att ha blivit trött någon annanstans än i benen som omväxling! (Ja, jag fegade på benlåtarna! Det FÅR man efter ett fjällmaraton)

Har du någon favoritplats?

Tillbaka till planen

Har gått ifrån mitt mara-program under två veckors tid. Dels pga fjällmaran och dels pga att jag velat njutningslöpa i naturen snarare än att bränna intervaller på någon tråkig bakgård. Idag var det tänkt att jag skulle återgå till planeringen.

P8060189 
Två veckor med fokus på njutning och natur

Öppnar schemat och hittar…TADAM… tvåhundringar. Kroppen känns förvisso hyfsat ok men vet inte om den är redo för maxinsats tre dagar efter ett fjällmarathon. Har liksom inte hunnit känna på kroppen än, utan suttit i en bil ungefär sedan målgång. Vet faktiskt inte ens om tånaglarna är kvar…

Jag stuvar om, byter plats och ändrar. Det får bli lugn distans idag istället. Känna på kroppen lite först. Senare i veckan utlovas grodhopp i nerförsbacke. Jag längtar redan!

Lärdomar

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Semesterns sista dag och jag konstaterar att jag lärt mig mycket nytt under dessa fem veckor. Som till exempel:

- Quinoa betyder bulgur i Åre. Två restauranger av två har gett mig bulgur i quinoasalladen.

- Cappuccino existerar inte längre på många ställen i Göteborg. Numera heter det ”espresso med skummad mjölk”. Why liksom?

- Det perfekta löpsteget tillhör en REN. Graciöst,stiligt och utan det minsta bounce i höjdled. Älgen däremot… vilken elefant!

- Man blir aldrig vuxen i sina föräldrars ögon. Min mamma upplyste mig vänligt men bestämt att jag inte fick gå inomhus med mina fjällmaraton-leriga skor. Det hade jag faktiskt kunnat räkna ut själv…

2014-08-09 16.08.53

- Man kan aldrig lita på hemsidor och facebooksidor vad gäller restaurangers öppettider.

- Umeå är nog den perfekta staden. Förutom att den ligger så in i bängen långt bort…

- Att man kan ha renskav, pepparrotssås och lingon på en pizza och att det faktiskt smakar gott…

- Att det finns ett ord för att beskriva sånna som jag: HANGRY.  ” A hangry person” är en person som är arg när den blir hungrig. Klockrent!

Typ så. Nu njuter jag av mina sista timmar i frihet. Sen är det dags att kavla upp ärmarna igen. In i jobblunken. Två och en halv månad till semester. Till New York. Känns som en bra morot!

Dagen efter…

Har grubblat en del på Axa Fjällmaraton. Om det verkligen var min grej. Jag fick liksom inte den där lyckokänslan efteråt. Den där som man lever på i flera veckor. Försöker komma på varför.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Bansträckningen var fantastiskt vacker och jag har absolut ingenting att klaga på vad gäller arrangemanget. Men det är nog den där känslan av att inte själv ha styrt mitt lopp. Att ha tvingats att gå fast inte kroppen ville gå. Jag var inställd på promenader men förutsatte att jag själv (eller Fredrik) skulle välja när det var dags. När backarna var övermäktiga och det inte fanns andra alternativ. När benen var trötta eller gjorde ont. Då hade det känts bra att gå. Att börja gå efter någon kilometer när hela kroppen är taggad på att starta äventyret, det är bara stressande och frustrerande.

Jag älskar äventyrslöpning som detta men tror det hade gjort sig precis lika bra i mindre skala. Utan ormen av människor som sakta slingrade sig fram genom banan och satte hastigheten för alla som låg bakom. Jag hade velat känna mig trött i depåerna. Slängt mig handlöst i gräset och tittat på utsikten. Hämtat kraft och tuffat vidare. Jag hade velat krypa över mållinjen, utmattad och stolt. Vetat att jag gjort mitt bästa.

Det var inte sista gången jag sprang i fjällen. Men det är osäkert om jag gör det i denna form.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA