Är det OK att ljuga på bloggen?

När man inte kan skryta med att ens mamma är världens starkaste eller att ens pappa är kung på en söderhavsö kan man alltid drämma till med att morsan i fråga i alla fall har en ganska välbesökt blogg. Eller nä, tanken var nog inte att skryta, för i nästa mening dissar hon mig totalt och lägger till: ”fast hon bara ljuger en massa för att det ska låta bra”….

Fil 2016-08-25 14 17 50

Så jag börjar rannsaka mig själv. Ljuger jag verkligen så mycket? Bläddrar bland inläggen för att spåra osanningar. Och visst händer det att jag skarvar lite ibland, men ljuger… var går egentligen gränsen?

Så inför blogg-Guden och denna församling. Härmed erkänner jag:

Att jag ibland får det att låta som det är jag som lagat maten eller mellanmålet fast det egentligen är Fredrik. Det är inte för att jag vill ta åt mig äran utan för att det flyter bättre i språket med ”jag blandade ihop…” än att prata i tredje person. Så ni kan lika bra veta det. Har det med mat att göra, är det till 95% Fredrik som ska ha äran, oavsett hur det låter i inlägget. Jag sköter disken, tvätten och matinköpen. Jämställt som attan.

Att jag ibland överdriver i mina måttangivelser. Ett höftdjupt träsk kanske i själva verket bara når till halva låret. Det är inte för att ni ska tycka synd om mig, det är för att jag lite sådär omedvetet kommer ihåg saker snäppet läskigare än de var. Har jag sett en hund är den med all sannolikhet lite mindre i verkligheten än vad jag uppfattat den som…

Att jag ibland framställer Fredrik snäppet fulare än han är. Men hur kan man låta bli liksom?

Fil 2016-08-25 14 17 21

Att jag ibland låtsas att jag sprungit i andra kläder än jag egentligen hade på mig. För att jag efter rundan kom på att jag vill visa upp ett nyinköpt plagg på dagens blogginlägg och snabbt  byter kjol och låter dottern fota. Här är ett sånt exempel. Jag sprang faktiskt i en annan…  Invigningen gjorde jag dagen efter.

I samma blogginlägg ljuger jag faktiskt en gång till. Jag skriver att förra årets midnattsloppströja blivit förpassad till sovtröja. Anneliten konfronterar mig och undrar hur jag kan sova i syntet, och jag får villigt erkänna att jag skarvat lite. Jag sover inte i den. Den ligger och samlar damm. Men det lät fint. Alla förstår vad som menas med att bli degraderad till sovtröja. Det bistraste av alla öden. Förlåt.

Så. Jag ljuger ibland. Överdriver och lever rövare. Men oftast är jag sann. Ni kan lita på att jag:

Aldrig gör reklam mot ersättning utan att berätta det.

Alltid skriver mina egna åsikter, positiva som negativa.

Aldrig skriver att en hälso-smoothie är god när den i själva verket smakar gammal strandtång.

Lever som jag lär. Jag dissar inte Nocco för att sedan smygdricka den bakom er rygg.  Alla semlor och croissanter som äts hymlar jag inte med. Jag älskar fika och är övertygad om att det är bra för balansen.

Typ så. Är det ok med er? Och du som har blogg, hur ärlig är du?

Ny pyjamas!

Idag har varit en sån där dag när jag betat av alla arbetsplatser på samma dag. När jag växlat ekonomijobb med löpcoachning och företagslöpning i en enda salig röra. När ombytena varit fler än jag kan räkna och väskan fyllts till bristningsgränsen trots att hälften glömts hemma…

Fil 2016-08-24 19 14 07

Men inte ens efter sju ombyten har jag riktigt fått nog. Då tar jag fram jokern ur ärmen, min nya Midnattsloppströja. Turkos it is och faktiskt ganska fin. Åttonde ombytet på plats och nu orkar jag inte mer. Jag kommer somna i tröjskrället…

Så. Känner ni lukten av gammal pyjamas på lördag så är det bara jag som inte fått av mig tröjan!

 

En uppfinnare och hans uppfinning – COXA Carry!

Jag ramlade över den här filmsnutten och hade svårt att inte låta mig inspireras av den nya ryggsäcken CoXa carry. Tog kontakt med mannen bakom ryggsäcken Claes Bergkvist och frågade lite snällt om jag kunde få prova ett ex…

Det var någon gång innan sommaren, och till skillnad från andra företag ville han inte bara skicka ett ex, utan träffa mig personligen. Det blev en möte över en latte och jag fick en inblick i hela företaget, tanken bakom ryggan och hur den egentligen kommit till. Ett möte med en riktig Uppfinnar-Jocke.

Fil 2016-08-15 13 49 40

Jag fick veta hur han som liten drömt om den perfekta ryggsäcken, hur han sedan klippt loss remmarna på befintliga ryggsäckar och bytt plats på dem. Hur han experimenterat och testat för att få till den där perfekta ryggsäcken. Den ultimata ryggan som sätter vikten på höften och avlastar axlarna. Som har ett material i ryggen som tillåter svettiga aktiviteter utan att bli svettigt i ryggen. Som rymmer mycket fast den ser så nätt ut. Och som såklart går att komplettera med vätskeblåsor och fickor efter tycke och smak.

Efter genomgången var jag såld. Ville prova. Kolla om alla de där funktionerna var så bra som de lät. Så jag har roat mig i sommar. Vandrat, sprungit, cykelpendlat och cyklat mtb. Jag har tvingat dottern att göra volter med ryggsäcken på och lurat ut mannen på diverse äventyr.

För vandring och cykelpendling är den verkligen klockren. Ryggen hålls torr, belastningen sitter helt över höfterna och armar och axlar har fri rörlighet. Jag får ned de nödvändigaste sakerna för en dagsvandring. Till jobbet får jag ner både laptop, kollegieblock, pennor och extra kläder. Watch this:

När det gäller löpning och mtb, dvs lite skumpigare aktivitet där höfterna rör sig på ett annat sätt, hoppar den lite mer. Genom att sätta upp den lite högre i midjan avhjälptes det. Troligen inte det som är tanken men det funkade för mig.

Möjligheten att göra volter kanske inte är den första egenskap man letar efter hos en ryggsäck, men för den som är intresserad så gick det hur bra som helst. För dottern. Själv hade jag brutit nacken, men det hade inte berott på ryggsäcken…

Jag tycker det är coolt med uppfinnare. Som viger sitt liv åt en idé. Som filar på den i varje detalj och som har tålamod med att det tar hundra år innan allt sitter. Därför ville jag tipsa om Clas och hans CoXacarry. I fall det är någon som behöver en smart rygga!

Ny höst, nytt liv!

Sådär hörrni. Nu är det höst. Nu är det dags att börja våra nya liv. Rasa i vikt med vanlig mat, frossa i LCHF-recept och bli smärt och lycklig med omega-3-dieter och maxade promenader. Dessutom behöver vi bara träna femton minuter. (Ni vet de där jobbiga hemska första femton, innan man kommer igång. Slippa de där ljuvliga sista 45. Eller 90….)

Jag blir så trött så jag går och gräver ner mig. Väck mig till jul när jag får äta rocky road i lugn och ro, så åker jag utomlands lagom till första januari så jag slipper läsa om hur jag ska hetsförbränna den!

Kom på något nytt snälla tidningsmakare. Det måste finnas miljoner mer spännande saker att skriva om.

Långpass i marafart – hur hände det?

Det var med sorg i hjärtat jag avverkade min sista långpanna innan Helsingborg marathon. Söndagspasset har ju blivit mitt bästa söndagsnöje, vad ska jag nu roa mig med liksom?

Havsutsikt!

Havsutsikt!

Tanken var ett lugnt långpass med tre kilometer fartökning strax efter mitten. Så fick jag sällskap…

Sällskapet i fråga bistår inte bara med en förträfflig runda med havsutsikt. Han piskar också upp farten. Och jag ser min chans att få lite kvalitet för pengarna. Vi springer första 16 km i femminutersfart och jag är tveksam om jag ska orka med den planerade fartökningen till 4:30 min/km. Men köttfärsbenen från tisdagens intervaller är ett minne blott. De här benen är sugna på fart och vi kapar ytterligare några sekunder på kilometertiden.

Sista delen av passet slår vi av lite på tempot, men ligger fortfarande snabbare än jag tänkt från början. Ibland är det bra med lite sällskap för att inte alltid gotta runt i sin egen fart. Det här blev ett kanonpass inför Helsingborg och det känns skönt att veta att det finns lite långpass-kräm i benen, efter mina självförtroendesänkande intervallpass…

Rycker det i dina marathonben är det förresten sista chansen att anmäla sig till Helsingborg idag.  Bara så du inte missar årets höjdpunkt!