Tappat humör!

Höga kusten må vara hur vackert som helst men idag tappade asfaltjunkien tålamodet. Big time.

VI ska bara avverka 15 km. En nätt förmiddagstur innan cappuccinon hägrar i Ö-vik. I Ö-vik ska vi chilla i solen, äta lunch och dricka minst två cappuccino innan färden fortsätter till sommarstugan utanför Umeå.

Kanske är det för att jag längtar så mycket efter cappuccino-chillandet som jag liksom tappar tålamodet när 4 kilometer tar över 90 minuter. När stenarna avlöser rötterna och framkomligheten i någon form av hastighet är lika med noll.

Det är tre kilometer till skrevan som ska vara dagens höjdpunkt. Utsikten innan vi tar oss ner i den, är som vanligt helt magnifik. Jag är fortfarande vid glad, solen skiner och allt är frid och fröjd.

Någonstans på väg ner för berget börjar jag inse att vi aldrig kommer att komma fram. Det finns ingen ändring i underlaget. Vi kommer att få gå i 15 kilometer. Espresso House kommer att stänga, morsan hinna äta upp jordgubbstårtan, vi kommer aldrig någonsin att komma fram.

Jag svär vid varje felsteg. Hatar stenar och lovar mig själv att aldrig någonsin anmäla mig till Höga kusten trail. Aldrig.

Fredrik försöker lätta upp stämningen och uppmanar mig att lyssna på en porlande bäck. Jag fräser tillbaka att jag hellre hade hört en motorväg än att springa här.

End. Of. Discussion.

Kanske är det att blodsockret dalat men det är nära till tårarna nu. Jag vill liksom bara springa. Inte gå och slå ihjäl mig på rötter större än timmerstockar. Jag vill inte mer nerför nu. Ge mig en hiss någon.

Jag håller till och med på att missa det fina vattenfallet för att jag är så fokuserad på var jag sätter fötterna, och när jag ska posera för en bild ser jag ut som jag ska explodera vilken sekund som helst. Vi får byta motiv. Fredrik får smälla upp ett leende för en fancy instabild. För man får väl inte se sur ut på instagram? Speciellt som man befinner sig på jordens vackraste plats.

Äter en nödbar efter 7 kilometer. Då har vi hållit på i två timmar. Och 7 kilometer återstår. Den där cappun alltså. Kommer jag någonsin dit?

Plötsligt blir underlaget mer lättsprunget. Det är fortfarande rötter och stenar men med sånt avstånd att man kan pressa ner en fot emellan. Traktorn vevar igång. Nu ska jag bara fram. I jämförelse med världens längsta promenad känns det som jag springer i världsmästarfart. Att fiskmåsarna liksom bara vänder på huvudet och undrar vad som precis blåste förbi. Att pensionärerna vi passerar får håret blåst av fartvinden. Garmin säger naturligtvis något helt annat men snälla låt mig hållas här. Jag är ju glad för första gången sen kilometer 4.

Rundan avslutas med jordens längsta uppförsbacke. En sån som är legitimt att gå i när man sprungit över åtta mil sedan i fredags. Men jag vill inte gå. Herregud jag har ju inte gjort annat idag. Vi masar oss upp, utan varken fartränder eller förvånade fiskmåsar.

I mål efter tre dagars äventyr. Efter en lunch och två cappuccino har jag fått humöret åter. Och ser jag på bilderna så kommer jag ihåg att det var väldigt vackert. Innan tålamodet tog slut. Och stenarna har jag glömt innan jag går och lägger mig. Det är ju tur att man funkar så!

Höga kusten dag 2

Man kan undra hur han gör för att lyckas lura med mig till Höga kusten? Jag som älskar platt asfalt. Men jag är glad att han gör det. För det är helt crazy vackert här. Ingen asfaltraka i Kävlinge kan liksom mäta sig…

Vackert it is, men det vore synd att säga lättsprunget. Första 5 km tar ganska exakt en timme och ser ut så här:

Lagom till lunch tittar solen fram och vi lockas i frestelse. Lägger oss raklånga i gräset med fötterna upp mot husväggen. Solen gassar i ansiktet och en liten tupplur hade inte varit fel alls.

Jag säger något poetiskt om att det bästa med att springa 36 km är att äta lunch utomhus och nästan somna på gräsmattan efteråt. Ett av många djupa konstateranden under dagens runda.

För övrigt har vi mest filosoferat över varför älgbajs inte är lika äckligt som hundbajs och varför det heter Västernorrland när det ligger i öster? Den som vet svaren får gärna upplysa oss. Vi hade sovit så mycket godare om nätterna om vi vetat svaret. (Och om inte sovsäcken var så halkig att jag halkade av liggunderlaget hela tiden!)

Anyway. Lite blandad bildkompott nedan. Slå det lunchbordet om ni kan!

 

Förresten. Fredrik tycker att jag är konstig som vinkar till kor. Är jag det?

Höga kusten dag 1

Som sig bör på midsommar regnar det när vi slår upp ögonen.  Och SMHI lovar ingen bättring under dagen. Vi har 34 km att avverka och vi kommer att få duschen på köpet! 

Rundan vi ska ta börjar med ett berg. Fredrik har smygköpt stavar som han tycker vi ska testa. Jag har sett proffsen, det ser apenkelt ut. Det är det inte.

Jag stakar med båda samtidigt fast det är fel. Fredrik säger att jag ska ta varannan, som när man åker skidor. Jag går passgång och kommer helt av mig. Efter en stund hittar jag en bra rytm. Då sätter jag ner staven på var tredje eller femte steg. Fel igen. Jag ska visst sätta i eländet på varje steg. Det FUNKAR inte. Jag kan inte koordinera mina armar så snabbt. Det är mycket svårare än aerobics någonsin varit…

En lång diskussion följer men vi lyckas inte enas om något smart. Det är Bambi och Bambi på utflykt. Och jag är glad att det inte ens finns några myggor i skogen som kan se oss…

På köpet blir jag helt trött i armarna. För att inte riskera träningsvärk ser jag mig tvungen att packa ner mina nya kompisar vid 15 kilometer. Fredrik är inte sen att haka på. Han är nog inte frälst han heller!

Utan stavar går livet lättare. Vi passerar fantastiska utsiktsplatser, råkalla klipphällar, helgröna dalar med betande kor. Vi är liksom mitt i en idyll.  Men det går långsamt. Långa partier tvingas vi gå och efter 4 timmar har vi bara tagit oss 2 mil. Hungern suger big time i magen.

Vi söker regnskydd intill väggen på ett kapell för dagens påslunch. Den smakar såklart ljuvligt som mat gör när man nästan har svultit ihjäl. När jag ska packa ihop väskan ser jag en påse bilar. Jag som inte ens gillar godis går bananas och slänger mig handlöst över dem. Det var nog det godaste jag ätit i hela mitt liv! Energitorsk kan verkligen slå knut på smaklökar!

Sista milen går fortare då sträckan går stora delar på grus och asfalt (!). Alltså det är väl att svära i kyrkan, men alltså asfalt! Efter att ha stångat mig blodig över hala stenar och störiga rötter är asfalten välkommen som risgrynsgröten på julafton.

Klockan 15.30 är vi i mål. Då startar något som ska visa sig bli det jobbigaste på hela dagen. Att hitta någonstans att slå upp tältet.  Det ställe vi först bestämt oss för visar sig ligga vid en avloppsbrunn. Det luktar inte hallon. Det andra stället har en lyktstolpe som kommer att börja lysa in rakt i tältet….   Det känns som det tar två år innan vi äntligen kan få bygga bo.

Och mitt i allt letande får vi göra avbrott för midsommarmiddag. Kl 18 är bordet bokat. Midsommarbuffé it is. Och jag lovar, med två bottenlösa löpare på besök kan de inte ha gått annat än back. Tar om minst fyra gånger på min specialare: tunnbröd med potatis och smör.

En gång norrlänning, alltid norrlänning!

Packning pågår

Fleece eller dunjacka. Choklad eller extra vatten. Jakten på grammen har börjat… 

I morgon startar vi vår tredagarsutflykt på Höga kusten. Första etappen bjuder på 34 km och en icke oansenlig mängd höjdmeter.  Vetetusan om man orkar hoppa grodor efter det…

Så ni får hålla ställningarna och gå crazy runt midsommarstängerna. Och handla för guds skull jordgubbar innan de tar slut! Så sliter vi lite löparskor sålänge. Om vi har tur, med blommor i frisyren!

Semester

Då har jag checkat ut från jobbet för en 10 dagars kortsemester. Och den börjar med regn. Men jag är inte bitter…

Det sista kollegorna säger innan jag lämnar kontoret är ”spring inte för långt” och ”spring inte vilse”.

Det första är ju jättelätt, springa ”för långt” finns ju inte. Den andra blir en större utmaning.

Fördelen med Höga Kusten är att det är ljust. Länge. Man kan alltså springa ganska mycket fel innan det blir mörkt och läskigt outthere. Det känner jag mig trygg med. Det värsta som kan hända är istället att vi inte hinner fram i tid till den jordgubbstårta som utlovats på en lokal hembygdsgård kl 18 på midsommarafton. Utan den är det liksom inte midsommar på riktigt.

Men än är vi inte där annat än i tanken. I verkligheten sitter vi i en bil med träsmak i baken. Ikväll sover vi i Stockholm. Strategiskt tänkt för att få oss en finkaffe med stil, innan vi piper vidare norrut och installerar oss. Rätt pryl i rätt väska. Rätt kläder och fel väder. Let the äventyr begin.