Lördagsgodis

Något konstigt har hänt. Jag har hittat ett godis som jag tycker om:

2015-02-27 19.23.52

Hallon och blåbär i vit choklad. Krämigt men ändå friskt.

Det är som månen har trillat ner. Ett godis för mig! Har typ aldrig hänt tidigare. Jag är ju kakmonster, semmelnörd och chipsfantast. Men inte godisgris. Bör jag bli orolig?

Mina vader

Det här är säkert inget spännande för er, men det är en stor dag för mig. Större än själva julafton. Jag har nämligen friskförklarat mina vader.

En del i framgångsreceptet?

Senaste tio rundorna har jag sprungit helt utan obehag. Jag är inte ens stel i vardagen. Klarar av att gå från sängen till toaletten på morgonen, utan att halta. Helt ärligt har vaderna inte känts så här fina på flera år. Mjuka och följsamma.  Vet inte om det var stötvågen som gjorde det. Varje-kväll-vadmassagen som jag tvingat till mig av min man, Katarinas spik-under-foten-tips eller kanske alla tuber liniment. Eller en kombination. Jag struntar egentligen i vilket, jag är bara glad. Och tacksam.

Och förmodligen är det här just det inlägget man inte borde ha skrivit. Så jag lägger till ett fett PEPPAR PEPPAR här på slutet och tar mig själv i pannan…

Skopåfyllning. Eller inte.

Alltså jag föll för Salming-hajpen. Fick bara en känsla av att SÅNNA SKOR MÅSTE JAG HA. Vet inte varför. Förmodligen lurad av smart marknadsföring. För grejen är ju att jag har ett par hyfsat nya skor som jag älskar. Men man kan väl inte ha för många?

2015-02-27 09.44.16 Vårsol på Salmingskor, det är inte utan att det rycker lite i springbenen!

Klickade hem ett par Distance. Jättesköna och lagom långa, men kanske lite breda? Går omkring och känner efter. Behålla eller skicka tillbaka?  Risken med internetköp är att man behåller för att det är jobbigt att skicka tillbaka. Så funkar i alla fall jag. Och det är ju dumt. Funderar en vända till och återkommer i frågan…

Båstad-Torekov: Löparhelg extra allt!

Det finns miljoner löparhelger att välja mellan och det är inte alltid lätt att veta var man ska lägga sina pengar och sin tid. Att jag ska lägga dem någonstans är en självklarhet. En löparhelg om året (eller två) gör liksom underverk för själen. Förra året hängde jag med både Stigarna och Northern Wilderness Experience. Med två veckors mellanrum och med brutet nyckelben på båda…

IMG_4479Förra gången det begav sig…

I år har Stigarna tagit semester och NWE drämmer till med en riktig höjdarnyhet. Vi snackar Båstad-Torekov.

9-10 maj springer jag från Båstad till Torekov. Gottar i afternoon tea och trerättersmiddag. Sitter på spa med badtofflorna på och filosoferar över livet. Eller egentligen snackar jag nog mest. Om fina löparstigar, galna höjdmeter och lyxig mat. Ja ni vet sånt där som ockuperar min hjärna och som är så fantastiskt att avhandla med likasinnade.

Sover sedan gott i sköna sängar innan brakfrukost väntar. Beger mig med resten av gänget över Hovs hallar mot Båstad. Tuggar höjdmeter och avslutar på kallbadhus.

En helg kan knappast bli bättre än så! Läs mer om helgen här!

Flipbelt vs spi-belt

Jag förstår inte hajpen med Flipbelt. Hyllat till skyarna men i min värld fungerar det mest som en extra bh. I alla fall är det precis där under brösten som det hamnar efter någon kilometer. Men tanken är god och i brist på bättre har jag använt mitt Flipbelt under hela hösten. Det är trots allt skönare än att springa med telefonen i handen.

Idag provade jag en annan variant, spi-belt. Med band som går att spänna. Fickan är mindre men med dragkedja. Jag får utan problem ner telefonen och det är det som är mitt huvudsyfte. Och – tro det eller ej – det kasar inte. Sitter som en smäck runt höften och rör sig inte en millimeter när jag springer. Katching!

Spi-belt – Flipbelt: 1-0

2015-02-24 17.34.38 Jag hade den faktiskt på ryggen men det var så svårt att fota…

Aptit!

Om man hade scannat min hjärna hade man förmodligen sett att jag tänker på mat typ hela tiden. Mat är liksom det bästa som finns. Jag har alltid haft en otrolig aptit och mitt enda taffliga bantningsförsök för tjugo år sedan fick avbrytas redan innan lunch. Herregud, hur kunde folk äta äpple till lunch när hela magen skrek?

Min första tanke när jag vaknar på morgonen är GRÖT. Lycka är att vakna och veta att den snart står på bordet. Och jag kan lika bra avslöja det här: jag slickar grötkastrullen som andra slickar sockerkakssmet…


Finfrukost på Drop Coffee i Stockholm. När man inte har grötkastrullen till hands…

Jag älskar mat. Smaker. Hallelujah moments.  Och ser varje måltid som en chans att få äta något gott. Därför funkar inte McDonalds för mig. Då slösar jag bort ett tillfälle där jag kunnat ätit något mer spännande.


Egg Benedict. Efter förlagan på Clinton Street Baking Company i New York

När jag är på resa ägnar jag timmar åt att googla upp godaste restaurangerna, bästa semlorna och finaste kaffet. Spontan-äta i en korvmoj hade varit smidigt ibland, men det är ju den där drömmen om det godaste goda… Maten, miljöerna, upplevelsen.


Fräschaste vegoburgaren med sommarsallad

Och vi ska inte tala om mataffärer och ekobutiker.  Hyllmeter av spännande produkter. Att släppa in mig i en matbutik kan bli ödesdigert. Både för plånboken och för alla andra saker jag ska hinna med. Jag kan roa mig hela eftermiddagen, tappar uppfattning om tid och rum. Och kollar inte ens prislappen.


Lycka i Amerikansk mataffär… 

Mat får kosta. Det är min filosofi. Därför blir det ekologiskt i största möjliga mån. Och mat med bra kvalitet. En Denniskorv gör sig inte besvär.  I senaste numret av Spring delar ultralöparen Frida Södermark med sig av ett fint citat:

- Livet mellan måltiderna är en transportsträcka, som man lika gärna kan springa.

Hon har ju fattat allt!

Lycklig av grodhopp?

Det finns saker som jag blir extra glad av. Som när träningssalen förvandlas till en djurpark. Med kaninhopp, krokodilgång och björngång. Och grodhopp förståss, som är själva grädden på moset.

Nu har lyckan nått nya höjder. En vän och numera nästan zoolog har upplyst mig om att det finns en kettlebells-hoppande groda.  Den ser ut så här:

Kittlar det inte i era ben också?

Vätskeväst goes långpass

Solen sken idag. Förutsättningarna bästa möjliga för en kanondag i skogen. Förutom själva löpningen var huvudsyftet att testa min nya vätskeväst inför Portugal som väntar om ett par veckor. 

2015-02-22 11.13.33

En skara på ca 20 personer har samlats vid Skryllegården och alla fryser. Vissa i korta tights andra i vintertights, men alla fryser… Det är kanske därför starten går iväg i en rasande fart. Av någon anledning springer jag först. Jag som vill ligga bak och mysa. Min vapendragare Olof har helt uppenbarligen inte löpvilat i vinter,  han pinnar på och jag försöker prata fast pulsen är en bra bit för hög för att det ska låta helt avslappnat. Ett litet gäng springer om oss och försvinner i fjärran. Ett större gäng försvinner bakom oss.  Kvar däremellan hamnar vi alldeles solo. Som alla andra gånger. Konstaterar att vi har ett ovanligt bekvämlighetstempo, som helt uppenbarligen ingen annan har.

10922315_10152839721644401_819140924645795917_o(Foto: Gert-Inge Tapper)

Tempot är dock för högt för att jag ska orka bemöda mig med att dricka ur min nya vätskeväst. Det som liksom var huvudsyftet…  Jag fick ta det i bilen efteråt. För att få en uppfattning om själva drick-funktionen.

Anyway. Här är mina första tankar om min nya väst, Salomon S-Lab sense ultra:

2015-02-22 11.55.05

Västen sitter som en smäck på ryggen. Jag har minsta storleken XS/S och den passar mig som en handske. Den känns lätt, nätt och smidig.  Jag har fyllt två flaskor till hälften och de förvaras i fickor på bröstet. Var rädd att det skulle skumpa men de sitter tight intill kroppen.  Flaskorna är inga riktiga flaskor utan påsar som blir plattare och plattare ju mer man dricker. Smart tänkt!

Det finns fickor med dragkedja i sidan och även ett par öppna fickor framtill. Mobiltelefonen passar perfekt i fickorna och jag är lycklig över att äntligen kunna ha mobilen nära tillhands. Det är ju viktigt för att inte missa några Kodak moments längs vägen…

Det enda jag faktiskt fortfarande är lite frågande till är hur man smidigt och enkelt stoppar tillbaka flaskan i sin ficka efter man har druckit. Fickan är tight och flaskan som inte är en flaska utan en påse är ju helt utan stadga och styrsel. Det är trixigt att få ner den igen. Lyckas pressa ner halva och med halva hängande utanför är associationerna till hängbröst väldigt nära… Får koncentrera mig och hjälpa till med båda händerna för att trycka ner sista halvan också. Det finns ju en gräns för hur ful man får vara i skogen…

I jämförelse med vätskebälten är detta räddningen för mig. Inget skumpande och lyckan är fullständig. Jag ska bara öva mig på att få ner flaskorna på ett smidigt sätt. Tur att jag har många härliga långpass att öva på!

Research inför sällskapslöpning

image

Blev inbjuden till en trevlig sällskapslöpning i morgon. 17 km terräng med utgångspunkt i Skrylle. Hela kroppen nappar såklart medan hjärnspökena börjar fundera i banor som:

Tänk om jag inte orkar hålla tempot, jag har ju löpvilat bort hela vintern (ok, två veckor då…). Tänk om jag blir sist och alla får vänta. Eller om alla bara springer ifrån mig och jag inte hittar hem (osannolikt då jag kan just denna slingan som min egen bakficka).

Fåniga tankar jag vet. Men så börjar proceduren:

1) Försöka få med mig sällskap så jag känner mig mindre vilse. Person 1 avböjer pga löparknä-feeling. Person 2 har ont i höftböjare och vader. Person 3 har familjeaktiviter.  Person 4 är och åker skidor. Vad är det för vänner man har?

2) Kolla vilka som tackat JA till evenemanget och utifrån profilbild och statusuppdateringar försöka lista ut om de kommer att springa ifrån mig, och om de verkar trevliga i största allmänhet. Man vill ju ha någon trevlig att prata med ifall man av en händelse inte skulle bli frånsprungen. Försöker utläsa om någon verkar stark nog att skydda mig från galopperande kor och hungriga vildsvin…

Facebook avslöjar vilka löparföreningar folk är med i. Bilder från stora och långa lopp. Starka armar i en galen hinderbana. Grymma triahtleter. Nästan inga tjejer och inte en enda som äter semla.

Men så har vi Olof. Som i alla fall förra året sprang EXAKT i min takt. Jag hoppas han också har löpvilat för mycket i vinter. Och slarvat med intervallerna…

Är jag ensam om sånna här fåniga tankar?

Säkraste vårtecknet

Vissa definierar vårtecken som vintergäck och snödroppar. Mitt säkraste vårtecken är ökningen av förfrågningar på pt-löpningar och löpkurser. Folk springer liksom inte året runt. Det är bara nördarna. På de vanliga människorna börjar det  klia i löparbrallorna först någon gång i mars/april.

20150220_101726 Smider nya planer.

Och snart är vi där. Kommer köra löpteknikkurser på Alfalaval och lunchspringa med SEB. Så mycket är spikat. I övrigt vet jag inte hur jag ska lägga upp våren. Korta kurser eller långa kurser. Nybörjare eller avancerade. Utomhusträning. Utomhusyoga. Njutningslöpningar. Jag har någon månad på mig att spika en plan.

Men just nu är hjärnan full av Stävie. Och av movesome:s nästa projekt som känns galet spännande. Än så länge hemligt men det kommer bli grymt. Jag behöver ytterligare en hjärna och lite längre vinter för att få ihop det här!