Vackraste vägen till kaffe!

Ledig torsdag och vädergudarna har lovat sommar. Jag tänker att Helsingborg kunde vara najs. Havet, stranden, kaffet. En normal människa hade förmodligen tagit tåget eller bilen. Men jag vet att min upplevelse blir snäppet bättre om jag tar mig dit till fots. Jag har inte tänkt springa idag men omständigheterna får mig att ändra mig. Det här tillfället kan jag inte missa. 

Tar tåget till Landskrona för en 25 km transportlöpning till Helsingborgs bästa kaffe. Transportlöpning låter tråkigt, typ motorväg, men inget kunde vara mer fel. Den sträcka jag ska ge mig ut på kan vara ett av det vackraste ställena som finns! Med risk för att komma fram lagom till midnatt känner jag mig tvungen att stanna varannan kilometer för att fota. Men ingen bild i världen ger rättvisa åt det fantastiska landskap jag passerar.

Här kommer löpartipset Allan. Värt att åka till Skåne för. Så här:

Ta dig till Landskrona på valfritt sätt. Tåg funkar utmärkt. Hoppa av, knyt skorna och ta dig rakaste vägen ner mot vattnet och strandpromenaden. Hitta en orange prick och följ den norrut. Skåneleden levererar!

Efter ett par kilometer når du Borstahusens hamn där det finns glass om du redan är sugen. Eller finlunch på Pumphuset. Toalett finns säkert också men den missar jag. Istället hittar jag en ändamålsenlig buske med havsutsikt. Hade jag tittat  åt andra hållet hade jag sett två svettiga vägarbetare i orange, men det gör jag inte. Gubbarna får sig säkert dagens skratt, och det känns bra att kunna förgylla någons dag med en blek bakdel!  Två hundra meter senare når jag Lill-Olas semesterområde med massor av toaletter. Snacka om att ha visat baksidan i onödan!

Hittills är det platt och lättsprunget men snart ska backarna ta vid. Det suger galet i benen men utsikten gör det värt all möda. Måste stanna. Och titta. (Kanske mer flåsa, men det låter inte lika bra). Skrämmer slag på ett gäng kor innan jag når Sundvik,  ett mysigt plejs alldeles vid vattnet. Huvudet snurrar runt runt i ett försök att spana hus, hav och böljande kullar på samma gång.

Passerar Ålabodarna och tar mig vidare genom öppna fält. Till höger that is. Till vänster stupar det brant ner mot havet. Det är magiskt.

Når Fortuna som kan vara paradiset på jorden. Bara namnet är ju vackert! Husen ligger på höger sida om den lilla väg jag springer på. Tomten fortsätter på vänster sida och här har folket sin egen badbrygga och uteplats. Snacka lyxigt. Passerar fler än en badrock som korsar vägen för ett förmiddagsdopp.

Leden fortsätter längs stranden förbi Rydebäck och viker sedan av. Jag tar istället strandvägen mot Råå och när jag passerar hamnen hör jag rösterna från Helsingborg marathons bästa klack i bakhuvudet:

Hej och hå, kämpa på, välkommen till Råå!

Efter hamnen i Råå är det slut på det roliga. Här tar cykelvägar och industriområden vid. Nu får man glädjas åt att kaffet är nära!

100 meter från kaffebaren stannar jag benen. Plockar upp en babyservett ur löparvästen och torkar pannan. Gränsen för hur man får se ut på kaffebar går vid saltränder i ansiktet. Svettiga kläder och rufsigt hår bryr jag mig inte det minsta om. Dricker en välförtjänt och mycket god cappuccino innan jag checkar av tågtidtabellen för hemfärd.

Inser att tågen från Helsingborg inte går jätteofta så här mitt i sommaren. En timme till nästa. Men jag har ingen stress. Det här är ju veckan på året då jag har all tid i världen. Och jag är imponerad över hur jag fyller den med upplevelse på upplevelse. Lite kär i livet idag!

Musik

Jag springer inte till musik, har inga lurar på tåget. Lyssnar aldrig på musik hemma och bara undantagsvis i bilen. Jag gillar tyst. Och att tjuvlyssna när folk pratar. 

Men jag kör inte spinning utan musik. Det hade blivit katastrofalt tråkigt. Efter gårdagens  spinning råkar deltagarna in i en diskussion om vad som är bra musik att spinna till.

Dansband, rock eller sån där galet monoton och taktfast musik som man aldrig hade lyssnat på hemma…? Kända radioplågor eller okända låtar man inte redan hunnit lyssna sönder i bilen?

Jag vill ha takt och driv. Det får gärna vara instrumentalt och lite monotont men jag behöver någon slinga som gör mig pepp.

Jag går inte igång på låtar gjorda för att tralla med i. För tralla och kriga synkar inte i min värld. (Jag vet att jag diggade Linda Bengtzing nånstans efter fem mil på BUS, men det skyller jag på tillfällig sinnesförvirring, och hoppas att brottet sedan länge är preskriberat…)

Vilken musiktyp är du?

Intervaller

Sitter på tåget. Ombytt och redo att hoppa av en hållplats för tidigt. För att klämma in lite löpning mellan jobb och jobb. 

Vet inte vad som flyger i mig, men någonstans mellan Burlöv och Åkarp blir jag sugen på intervaller. Ser mig omkring för att se om det kan finnas någon alien som gjort inbrott i min hjärna och låtit den omprogrammeras, men nej, jag råkar nog bara vara sugen på intervaller. Säkert brist på någon vitamin, men anyway.

Har ingen tid att programmera klockan och får välja bland passen som redan ligger inne:

NYBÖRJARGRUPP TILLFÄLLE 1. Jogga en minut promenera två. Kommer ju inte att vara hemma innan solen gått ner, missar jobbet och blir utskälld. Funkar inte.

TABATA. Alltså sånt här piskar jag ju folk med på mina uteträningar men att transportera sig 11 km i tabata-form låter onekligen jobbigt. Går bort.

OLGOR. Now we’re talking. Olgor är faktiskt ganska kul. Och så kommer jag hem fort och hinner blogga. Kan bli.

3 x 10 min i milfart. Det är är ju mitt favoritpass. Liksom intervaller light. Kommer hem hyfsat snabbt. Dessutom enkelt och lätt och jag behöver inte hålla koll på så många pip om förändringar. Springer man intill en bred bilväg i rusningstrafik är det svårt med pipen… Den tar vi.

Plötsligt är det dags att kliva av det varma sköna tåget. Hinner bara sätta ner foten på perrongen så inträffar en seismologisk omöjlighet, det är jordbävning i min mage. Den snurrar runt två varv och orsakar en tsunami i tarmen. Eller nått. Ju fortare jag springer ju fler efterskalv kommer. Det där med milfart känns långt borta.

Jag tänker om. Struntar i intervallerna. Och taggar inför 2019, när nästa plötsliga intervallsug kanske infinner sig. Men då ska jag inte ha ätit linssoppa toppad med rostade kikärter till lunch…

Hur gör man?

Jag gör ett kort inhopp på gymmet ikväll. Brukar hålla mig undan mina klasser över sommaren för att samla inspiration och ladda batterierna inför hösten, men det fick bli ett litet undantag. För första gången på länge ska jag alltså:

  • Försöka komma på vilket upplägg jag hade
  • Komma ihåg att ta med mikrofonmuffen så att folk inte behöver höra mitt flåsande
  • Svettas pölar på golvet och orsaka vattenskador. Eller svettskador då…
  • Ladda mobilen och se till att mina spellistor är tillgängliga offline. Det är ju inte så att jag har gått och diggat spinningmusik över sommaren…
  • Återuppleva känslan av att ta på torra yogakläder på en genomsvettig kropp. Att liksom fastna med sportbh:n överhuvudet och inte kunna få ner den. Allt under tidspress…
  • Försöka komma ihåg koden till salarna! Brukar gå sådär…
  • Stressa in i yogasalen, upptäcka att spellistorna inte är tillgängliga online, att inte komma ihåg wifi-lösenordet, men trots det hinna få ordning på grejerna och landa i lugnet med 2 sekunder till start…
  • Upptäcka att alla stammisar har semester och undra vad alla de här människorna är för några.
  • Inse att jag glömt måla över den där blånageln idag också. Trots att jag haft en hel semester på mig. Men hallå, det är ju inte precis barfotaväder i det här landet!
  • Ha lite ågren över att jag inte orkat leta reda på någon ny yogamusik till idag heller. (Tips mottages tacksamt!)

I morgon gör jag om det igen. Men då kommer jag vara rutinerad extra allt och sätta alla punkterna. Då kommer jag ha stenkoll på läget och leverera ett sjuhelsickes pass. Idag är jag glad om jag hittar dit…

Vilka saker hinner du glömma över sommaren?

Löpstörd

Jag har gett mig själv en diagnos. Löpstörd.

Symptom:

Trots att jag sprang 40 km igår kan jag inte sluta drömma om nästa runda. Helst redan idag, men förnuftet sätter ner foten. Bestämt. Oförnuftet drömmer vidare!

När himlen öppnar sig och det fullkomligt vräker ner tänker jag: ”vad coolt det hade varit att springa i det där”.

När jag ser alla vackra löparplatser folk lägger upp på insta tänker jag att jag måste köpa en husbil och cruisa runt i Sverige.  Springa i Halmstad, Sundsvall, Åre och Luleå. Som värsta dansbandsorkestern ska det naturligtvis stå PIGGELINAZ på min turnébuss…

När jag ser en löpare tänker jag ”undrar vem det är?” Som om jag skulle känna alla löpare i världen.

Varje löpare jag ser kategoriseras inom fyra sekunder omedvetet in i någon av mina löparfack:  fitnesslöpare, fotbollslöpare, ultralöpare, riktig löpare… (Redan på stenåldern höll jag visst på med sånt. Här är ett inlägg från 2010 som beskriver några av de klassiska löparna och här är kompletteringen från 2014).

Dessutom spanar jag finishertröjor.  Är det en från Stockholm marathon 2012 känner jag samhörighet. Så även när tröjan kommer från Helsingborg marathon, eller BUS 2017.  Är den från ett coolt lopp utomlands blir jag nyfiken. Och avis. Och tycker genast att det är världens mest spännande person jag har framför mig!

Behandling:

Frånvaro från löpning i minst 14 dagar. Då brukar det lugna sig.  Börja ta emot att gå ut. Fast det låter tråkigt. Varför behandla en diagnos man trivs med liksom?

Löpstörd alltså. Någon fler som har den diagnosen?