Garmin – när billigast är bäst…

När jag och Fredrik springer tillsammans får jag alltid regga fler kilometer på Funbeat efteråt. Min Forerunner 630 är mycket generösare än hans Fenix 3, och när jag stannar på jämn och fin kilometer behöver han springa många extravarv runt bilen för komma ikapp…

I helgen orienterade han med dottern och vi passade på att jämföra en snordyr Garmin Fenix 3 med Garmins typ enklaste klocka FR 10,  ca 4000 kronor billigare i pris! Det visade sig att dyrare inte alltid är bäst….

Dotterns klocka visar det gröna strecket på den vänstra bilden. Hon passerar huskropparna med tight marginal, sneddar över öppna ytor för snabbaste möjliga väg. Precis som i verkligheten. Fredrik däremot…

Han kortar vägen ytterligare genom att springa GENOM husen, på taken, över innergårdar… En liten rebell är han minsann. Om man får tro Garmin. Men det gör man ju inte. I alla fall inte Fenix 3.

Förstår inte hur Garmin tänkte här. Man brukar ju inte försämra tekniken när man produktutvecklar…

The return of the Gårdstångabacke!

1998 dör jag nästan i Gårdstångabacken. På min turkosa fejk-mtb. I Gårdstångabacken blåser det 18 m/s motvind och jag har cyklat i fyra långa mil, en evighet på den tiden. Jag överväger på allvar att råna affären i mitten av backen. På en banan! Eller bara lägga mig ner och sova en stund på åkern. Jag Orkar Inte Ta Mig Hem! Idag upplever jag en favorit i repris. Fast i löparskor…

Har 30 km på schemat, och har valt en spejsig väg till Lund för en post-run-cappuccino. Ni vet A till B, och samma riktning hela vägen. Ur ett vindstrategiskt perspektiv hade Helsingborgshållet varit roligare, men det som inte dödar härdar. Och hur mycket kan det egentligen blåsa?

Mycket, ska det visa sig. När jag når Gårdstångabacken har jag avverkat 16 km i mot- och sidvind. Nu väntar 6 km rak motvind, varav mycket i uppförsbacke. Och jag är redan sliten. Behöver en tröst-bar för pepp och sätter mig bland blommorna och äter innan det är dags att veva igång benen igen. Det går tungt, så tungt. Tror aldrig jag ska komma upp. Längtar hem, men mest av allt vill jag bara ändra färdriktning. Ta bort den där sketans vinden.

Segar mig uppför backen i en takt som fått en sköldpadda att somna, och plockar därefter nästan fram champagnen när jag inser att jag äntligen ska få svänga in bland bebyggelse och träd. Ta skydd från vinden. Lyckan är ett faktum. Benen spritter till och för första gången idag, på kilometer 23, får jag feeling. Maskineriet kickar igång. Jag cruisar genom norra Lund och blir nostalgisk över alla de platser jag bott på, handlat på och cyklat på. Sörjer lite att det bara är 7 km kvar, nu när det äntligen känns bra. Förhandlar med mig själv. 30 kilometer är ju liksom inget vetenskapligt, bara en siffra. 33 är ju lika fint. Och kaffebaren går ju ingenstans!

Vad jag inte vet är att jag bara precis ska hinna innanför dörren innan himlen öppnar sig. Att ösregnet Allan är mig i hasorna. Och att om jag bestämt mig för den mycket fulare siffran 34 km hade blivit dyngblöt, frusen och kall. Kanske till och med gråtit en skvätt…

Ibland ska man ha lite flyt…

Midsommardagstipset: Köpenhamn

När hela Sverige håller stängt är det tur att det bara är 60 minuter till utlandet! Idag gjorde vi Köpenhamn och hittade guldkorn i både mat- och kaffeväg. 

Eftersom jag älskar cappuccino på havremjölk letar jag kaffebarer via världens bästa oatfinder. På Risteriet  startar vi dagen med en galet god cappuccino modell stor. Hit ska du gå om du har vägarna förbi. En cool liten lokal med udda inredning, nära centrum men ändå långt från Strögets turistfeeling.

Efter en midsommarafton med mycket mat och tre omtag på jordgubbskakan (recept längst ner – ni måste prova!) är längtan stor efter en fräsch lunch.  Gör min research och hittar Souls. Ett vegancafé med sallader, mackor, pizza, smoothies, och coola frukostar.

Blir kär vid första ögonkastet. Lastpallar på väggarna, växter ur lamporna och coola detaljer. Fredrik och jag tar varsin Viking sallad och Alva går loss på en sandwich. Medan vi njuter av den überfräscha lunchen smygkikar vi på paret bredvid som helt uppenbarligen spelar in en youtube-video om sitt besök. De har värsta proffsutrustningen i form av lampor, speglar och ljudupptagningsutrustningen Allan. Jag känner mig not so proffsig när jag tar fram mobilkameran och knäpper en snabb bild till min något mindre glammiga blogg….

Glammigt eller inte, vi verkar i alla fall vara lika nöjda med maten!

Men tillbaka till midsommarkakan. Den är signerad Sandra Mastio. Henne kan man alltid lita på! Så här gick det till:

  1. Gör grov mandelmassa genom att mixa 100 g blötlagd mandel (med skal), med 0,5 dl kokossirap, 1 tsk kardemumma och 2 msk vatten)
  2. Dela 6-7 jordgubbar
  3. Skär små bitar av rabarber och doppa i socker
  4. Hacka 1 dl vit choklad (vi tog 0,5 dl)
  5. Ta ett sockerkakarecept och bryn smöret som ska vara i ordentligt! Ta mjölk om receptet säger vatten!
  6. Häll smeten i en smord form, bröad med kokos.
  7. Tryck ner jordgubbar, rabarber, vit choklad och kluttar av mandelmassan.
  8. Hyvla över 50 g smör
  9. Baka långt ner i ugnen, 175 grader, ca 40 min eller tills provstickan är torr.

Vi serverade med grädde och tjugo ton färska jordgubbar. Sa jag att jag tog om tre gånger….?

Bilden smyglånad av Sandra Mastio. Jag hoppas hon inte misstycker. Jag hann äta upp min innan jag fick fram kameran….

Midsommar 2017

Receptet på en bra midsommar är ganska enkelt. En stuga vid havet, sol, bad, häng med vänner, grillat och jordgubbar. Och så lite små grodor om man har barn i den åldern. Enkelt i teorin. I verkligheten faller det oftast redan på solen…

Receptet på MIN midsommar är inte så pjåkigt det heller:

Startar dagen med frukostgröt de lux, extrapimpad med det midsomrigaste som finns: jordgubbar.
Tar bilen till Skrylle för en morgonrunda med Fredrik. Hittar ingen vallmo att sätta i håret och kompenserar med mina senaste och mest vallmofärgade skor. Fint ska det vara!
Efter avslutad runda möter vi upp med dottern på Love coffee. Ja ni fattar. Midsommarcappuccino och midsommarcroissant.

Med en sån start kan det inte gå fel. Speciellt inte när man köpt upp hela Skånes samlade skörd av jordgubbar. Let the midsommarfirande begin!

 

Barr i brallan

Jag skrev Springa liksom. Kärlek i förra inlägget. Vilken klyscha. Det blev utomhustoa, barr i brallan, fluginvasion och hostattacker. Men vem hade kunnat ana?

Istället för att njuta av den ljusa sommarkvällen är jag sysselsatt med att:

1. Hitta lämpligt kiss-ställe. Blåsan är sprängfylld och i desperation överväger jag både skolgård, vägren och tomtmark. Eller kan man ringa på hos någon?  Beslutar mig för TÄT barrskog. Det sticks lite här och där men jag syns i alla fall inte…

2. Rensa brallan från barr! Förstår ni hur svårt det är i farten? Och hur mycket ett par fåniga barr egentligen kliar? Att springa med två händer innanför tightsen kan nog upplevas lite udda för en random förbipasserande, så jag passar på att utveckla en teknik för att se ut som att det regnar!

3. Äta flugor. Över åkern svärmar flugor i miljontals. Förutom att blunda tvingas jag stänga munnen. Funkar dåligt att andas. Öppnar munnen och lägger handen som en skyddsmask över näsa och mun. På tal om att se normal ut… Trots detta sväljer jag halva dagsbehovet protein. De flugor som klarar sig från att bli uppätna bor numera i mina lungor. Värsta fancy lägenheten för en fluga kan jag tänka!

Når Barsebäcks hamnkrog exakt samtidigt som cyklisterna jag sprungit dit för att träffa. En tajming i världsklass. Men jag ser inte ut som alla andra. Till vår photoshoot får jag låna en cykelväst för att smälta in. Men det stämmer ändå inte. Det är inte i linje med cykelsportens dress code att ha en långärmad otajt turkos Nike-tröja under en cykelväst. Dessutom har jag en stor lerklump på vaden efter min tur i skogen. I stället för det klassiska nybörjaroljemärket från kedjan…

Har ni trist på en torsdag kan ni leta katten bland hermelinerna på bilden ovan! Det tar nog inte så lång tid…