Världsbild raserad

I min värld är alla löpare trevliga. När man träffas på resor, träningsläger och lopp klickar det nästan alltid. Det finns miljoner ämnen att avhandla och alla är alltid glada. Fyllda till brädden av löparglädje och endorfiner. Leenden från öra till öra. Så är min bild av löparen. Tills idag. 

Jag springer på det här:

  

Då väljer jag liksom plats på vägen efter var jag blir minst genomblöt. Det händer alltså att jag (Gud bevare) springer i mitten på cykelbanan för att den är torrast. Jag gjorde det idag. Så ser jag en löpare komma emot mig. Blir glad sådär som när man möter en färgglad löpare på öde plats. Förbereder ett glatt hej och möts av:

SPRING TILL VÄNSTER!!! Med den gällaste norrländska stämma. Hon blänger argt. Jag har ju trots allt kanske höger armbåge en halv centimeter in på HENNES väghalva.

Sätter mitt hej i halsen. Besviken över min raserade världsbild. Det finns visst otrevliga löpare.

Spinning 2015?

Halva världen trampade Spin of hope igår. Hade det inte varit för att jag är bortrest hade jag förmodligen också suttit och trampat in pengar till Barncancerfonden. Jag gillar ju att svettas för välgörenhet.

Jag känner folk som trampat i tolv timmar och folk som trampat två eller tre. Och rapporterna har strömmat in om allehanda galenskaper som hänt bakom lykta spinningdörrar.

Vi snackar armhävningar på styret. Bolibompa-spinning med huvud-axlar-knä-och-tår. Dåliga upplägg och vansinnig musik. Frysta höfter och situps i sadeln…

armhävningArmhävningar görs bäst på marken…

Som om allt är tillåtet bara för att det är en happening. Jag hade dött om jag skulle frysa mina höfter. Jag hade vägrat göra en armhävning.

Det var nog tur att jag inte var hemma…

Till veckan testar jag IKSU i Umeå och hoppas bli förskonad från liknande övningar och musik! Ni som kan IKSU, vilka är godbitarna i grupptränings-schemat?

Bakbunden

”Som att sitta vid en buffé med bakbundna händer”, skrev @andrijas på mitt Insta. Och det är ungefär så det känns att tvingas PROMENERA längs Umeälven en dag som denna:

 

umeå 3

Därför har jag bestämt mig för att bli frisk nu. Så här kan man inte gå omkring och kraxa. Så kom igen nu immunförsvaret, visa var skåpet ska stå!

Atleterna – skämta mig aprilo!

image

Jag satt på en uteservering i Portugal när telefonen ringde. I luren hörs Petra från teveprogrammet Atleterna. Hon har blivit tipsad om mig. Att jag skulle vara en “härlig person” att ha med i programmet. Jag ber att få återkomma när jag är tillbaka i Sverige. Chockad och med laxfjärilen på tvären i halsen. Atleterna? Jag? Jag får upp bilden för min inre syn.

Stavhopp. Tar sats. Lyfter inte från marken. Kraschlandar med staven i magen och två brutna revben. Pinsamt.

60 meter. Pang där gick starten och alla kom i mål. Undrar varför jag fortfarande står kvar i startblocket?

Simning. Rädd för vatten. Kallsup inom två sekunder. Hostattack Allan medan alla andra simmar i från mig.

Bågskytte. Sätter pilen i programledaren och anhålls för vårdslöshet i teveinspelning.

Listan kan göras lång. Jag förklarar för Petra att jag nog inte är rätt person men hon säger att det ska bli mer uthållighet i år. Jag låter mig inte övertalas. Mina barn hade inte vågat gå till skolan. Jag hade dött när jag snubblat över en häck och ramlat med näsan först i marken. Men det var smickrande att bli tillfrågad.

Och jag undrar. Vem tipsade dem? Helt uppenbarligen någon som tyckte tevetablån saknade blåa näsor…

I en sekund av mod…

Jag vill veta min maxpuls och min mjölksyratröskel. Jag vill ta reda på vilken typ av muskelfibrer jag har och mäta min kroppssammansättning (dock utan Tanitavåg!). Jag vill veta allt, men jag vågar inte testa mig. I alla fall inte om det innebär blod, svett och tårar. Jag är ju rädd för sånt där.


Sist det begav sig. Nu har jag laddat mod i fem år…

Nu när jag inte kan träna har jag plötsligt massor med tid över. Googlar rundor jag aldrig hinner annars och råkar liksom bara i förbifarten boka in mig på ett spännande men läskigt test hos Aktivitus.

Vi snackar mjölksyramätningar och test av maximala syreupptag. Får gåshud av tanken. 14 april smäller det. Den mentala uppladdningen börjar redan nu…

Spring!

Det är på gränsen till lagbrott att tappa rösten när hela kroppen spritter av lust att springa. När man tankat inspiration en hel vecka och sedan bara få parkera sig i soffan. Att därtill plocka fram senaste numret av Spring är inget annat än rent och skärt självplågeri.

Jag älskar tidningen, det är inte den det är fel på. Det är min hals. Jag läser om spännande löparprofiler och saftiga träningsupplägg. Personer som gjort de där tiderna och loppen jag drömmer om. Inspirationen flödar. Men vad ska jag göra med den? Hänglås på löparskorna, jag får liksom inte.

Läser vidare. Gillar den lokala profileringen. Inget amerikanskt material med tveksam tillämpbarhet. Gillar den familjära tonen. Spring är nog min favorittidning just nu. En plågsam favorit. Kanske ska köpa en broderi-tidning istället…

Min favorit, vilken är din?

 

Oplanerat!

Vanligaste frågan på en löpresa är uppenbarligen: vilka lopp ska du springa i år?

Förra året hade jag planen spikad: Köpenhamn halvmarathon, Ursvik Ultra, Axa Fjällmarathon och  Helsingborg och New York marathon. Svaret enkelt att leverera. Lopp som alla känner till och förstår innebörden av.

I år blev jag  ställd av frågan. För jag vet liksom inte. Har gått från att vara superplanerad till att lita på att det löser sig. Att det blir några lopp fast jag inte riktigt har bestämt mig än. Eller snarare så att jag bestämt mig men glömt bort. Bestämt men inte bokat.  Och de jag faktiskt lyckats boka är konstiga små historier som ingen känner till. Om jag anstränger mig kommer jag fram till följande:

18 april – Eko Trail Österlen. Bokat och klart. 21 km.

2 maj – Wings for life, Zadar.  Kulmen på min löparresa till Kroatien. Fast jag har svårt att komma ihåg just själva loppet. Tänker mer zipline, forsränning, löpning i bergen, morgonyoga och långpass längs strandpromenad. Håller man femminutersfart blir det 24 km. Glömmer man bort att man är anmäld kan det bli hur kort som helst.

7 juni – Borrowdale Trail run. England. 21 km. Julklappen som jag lyckas glömma bort. Påminn mig när det närmar sig!

Sen har jag planer på Immeln Trailrun 30+ km och Helsingborg marathon. Inget bokat men jag tänker att jag ska.

Inte ett enda Göteborgsvarv eller Stockholm marathon att slänga fram. Nästa år får jag underlätta konversationerna genom att boka mig på lite vanligare grejer. Stockholm marathon lockar faktiskt en hel del!

Vilka blir dina lopp 2015?

Acklimatiseringsproblem

Förvirringen är stor. Var är liksom äggröran?

äggröra

Istället för frukostbuffé blir det den vanliga gröten, som förvisso är underbar men som inte diskar undan sig själv. Istället för följsamma tights och färgglada funktionströjor pressar jag ner mig i ett par jeans och en vanlig stickad tröja. STICKAD?? Var det inte vår sa du?

En långpanna i trevligt sällskap är brutalt utbytt mot en tågresa. Packad som en sardin i en sardinburk har jag minst lika MYCKET sällskap, men ingen som pratar kilometertider eller framtida löparplaner och mål.

Inte heller på jobbet kan jag studera senaste löparmodet eller olika spännande löpsteg. Alla sitter mest på rumpan. Så även jag. Tills jag får myror i brallan och börjar gå skytteltrafik till skrivaren. Håller mig till promenad, tänker att folk skulle undra om jag plötsligt börjar springa skrivar-intervaller.

På folks armar sitter vanliga klockor. Sånna där i silver och guld. Med blingbling. Inte en endaste Garmin. Hur vet man då vilken stegfrekvens man har på sina skrivarpromenader?

clip_image001

Klockan nio har jag smält min gröt och börjar bli hungrig. Panikhungrig. Man står sig mycket längre på trerätters frukost (eller fyra-femrätters med för den delen…). Ser mig om efter ett apelsinträd men hittar inget på kontoret. Får nöja mig med en rejäl laddning nötter för att överleva till lunchen på playan. Eller i köket då alltså. Och rester i matlåda istället för den perfekt stekta laxen. Mikro-plinget istället för brisen från havet.

clip_image001[6]

Den raspande känslan av sand mellan tårna har förflyttat sig till halsen. Jag kraxar som en portugisisk fiskmås. Och det är väl så nära Portugal jag kommer idag. Som en fiskmås. I övrigt känns allt väldigt hemma. Tvätthögar på golvet, en oupplockad diskmaskin och ett halvtomt kylskåp. Bergis inte ens någon spännande person som kommer och håller föreläsning för mig ikväll.

The end



Så var kalaset slut för denna gång och nu återstår bara en lång väntan tills vi är hemma igen. Med mig tar jag en hel hög av glada minnen och positiv energi.  Galet laddad för en ny löpsäsong! 

Har jag sagt att jag älskar löparresor?

Tur att det bara är dryga månaden till nästa

Ångar på



Det är helt ofattbart hur min kropp samarbetar med mig just nu. Det finns ingen hejd. Jag springer långpass på långpass på trösklar på intervaller. I en combo jag aldrig kommit på tanken till hemma.  På dag 6 dräms det till med intervaller och benen bara trummar. Piggare än vilken svensk fredag som helst. Jag är chockad, förvånad och tacksam. Men förnuftig. Jag SKA återhämta mig när jag kommer hem.

Konstaterar bara faktum: Portugal gör gott för mig. Det är tamejtusan inte sista gången nu heller!