Det där med teknik

Teknik är det värsta som finns. Jag börjar tro att jag sänder ut ett magnetfält som slår ut allt från fjärrkontroller till spisar och gps-klockor… Teknikstrul kan förstöra vilken löprunda som helst. Till och med en löprunda i 20 grader och sol!

Min Garmin är urladdad när jag ska ut så jag får låna Fredriks. Jag är inte kompis med hans klocka, snarare tvärtom! Vid minst två tillfällen tidigare har den varit rysligt nära att bli slängd i en ocean.

För att undvika aggressioner får jag en tydlig genomgång av Fredrik innan passet. Jag behöver hålla inne en valfri knapp ett par sekunder för att låset ska öppnas och sen trycker jag på övre högra knappen för att sätta igång. Samma procedur om jag skulle behöva pausa längs vägen. Jag torrövar på garageuppfarten, plättlätt. Det här kan liksom inte gå fel! En barnunge hade fixat biffen.

Sätter på klockan enligt konstens alla regler. Ser att sekunderna tickar och ger mig av. Klockan visar tid men inte kilometrar. Och att byta visningsläge på klockan ingick visst inte i garageuppfartskursen jag precis gått. Men det får gå, jag vet ju ungefär hur lång tid det tar att springa de 12 km jag har för avsikt att skramla ihop.

Vid 35 minuter behöver jag stanna klockan för en photoshoot. När jag håller inne knappen för att låsa upp klockan får jag meddelandet ”SEARCHING FOR WIFI NETWORK”.  Hallå? Jag vill låsa upp klockan så att jag kan stanna den! Inte surfa… Så här sa den inte på garageuppfarten! Fattar inget. Klockan tickar. Jag står still.

Springer min runda. Tar en extrakrok för att inte riskera att landa på 11,95 km. Kommer hem och ber Fredrik stänga av eländet. Får till svar att den inte är på. För att jag satt på något jäkla tidtagarur och inte den vanliga klockan. Inte en kilometer reggad. Cirka 12 km i soptunnan….

Som tur är kan man mäta rundor på jogg.se. Livet kommer åter. 12.98 blir det.

Men hade jag vetat distansen hade jag ju aldrig stannat 20 meter innan ett nytt heltal. Nu blir det jobbigt igen.

Totaltiden har jag. Inklusive kissepaus och fotopaus. Drar bort det antal minuter som ger en lagom fin kilometertid.

Jag är nöjd. Fast lite störd…

Happy Lidingö. Och Berlin…

Idag springer halva världen Lidingöloppet medan resten roar sig på Berlins gator. Jag sitter i Kävlinge och undrar hur det gick till…

 

Lidingö startar om en timme och jag kan riktigt känna känslan i magen så där precis innan. Nervositet blandat med ladd. Bajamajalogistik och den stora frågan varför. Om några timmar kommer de fortfarande att undra varför, men lite senare ändå har de svaret i sin hand. För att lopp är så himla kul. Och för att det är så värt det när man äntligen passerar mållinjen.

Jag vill vara där men jag har inga lopp inplanerade förrän nästa år. Alltså hallå.  Det här är saker jag funderar på, för att råda bot på min lopptorka:

30 september Malmö Halvmarathon
30 september Öved Trail, 10 km
14 oktober Ryssberget Trail 17 km
14 oktober Varberg halvmarathon
14 oktober Skrylle challenge. 13 eller 26 km
28 oktober Markusloppet 50 km
29 oktober Yddingeloppet 12 km

För att få uppleva den där pirriga känslan kvällen innan. För att sitta och gäspa i bilen på morgonen med fjärilar all over the place. För att njuta av den där sköna tröttheten efteråt. För att dricka ologiskt många cappuccino efter målgång, som dessutom smakar tio gånger så gott som i vanliga fall.  Den som lever får se vilket eller vilka det blir. Någon som har ett förslag?

Men medan jag funderar: LYCKA TILL, alla ni som springer!

Fredagsstatistik

Jag har insett att jag bara följer löpare, frilufsare, matnördar och vänner i sociala media. Sällan dyker det upp en bild på en veteranbil eller en en lotto-rad. Därför missar jag en del av den verkliga världen. Tror att alla springer hela tiden, går på fancy restauranger och bakar egna croissanter. Att ingen jagar dammråttor, har diskberg,  punka på cykeln eller spiller ut en påse pumpafrön över hela köksgolvet. Men ibland är det skönt att leva den illusionen. 

Mitt eget flöde är inte heller så varierat… @annanystedt it is!

Roade mig att scrolla igenom insta och facebook så här på en fredag. Hittar bland de senaste 50 bilderna på instagram:

12 löparbilder
8 naturbilder (ej löpning)
8 bilder på övrig träning
8 mat och kak-bilder
6 bilder från resor
6 bilder på kaffe
1 bild på kosttillskott
1 bild på vin

Och det på en fredagkväll! Bara en av 50 som dricker vin.

Facebook är mer random i sina inlägg.
Vi snackar samma kosttillskott som ovan, en incheckning på Nobelgrillen, triathlon på USM i Umeå och reklam för Hela Sverige bakar i en salig blandning.

Vad hittar du för spännande bland de senaste tio bilderna på insta?

Antiklimax

Alltså man får väl inte vara upprörd på sin man på hans födelsedag, men alltså hur otajmad är han inte?

Precis sådär lagom till helgen då vi skulle ut och springa med tält, har hans rygg gått bananas.  Kiropraktorn gav ett svidande löpförbud i födelsedagspresent och nu står vi här med en ledig helg helt i onödan. För vad kan man roa sig med utan rygg?

Lite synd om honom är det allt. Så jag ska inte tjura. Jag ska pyssla om honom i rullstolen och se till att flanellpyjamasen sitter bra. Gamle mannen. 44 år fyllda. Och sen hoppas jag det går över fortare än kvickt. För jag vill ut på tältäventyr och inviga mina sovsäcksskor. Äta gröt ur påse och insupa höst!

Men en fikahelg med shopping kan ju funka det med. Internetshopping that is. För han lär inte gå någonstans…

Fart-tipset Allan

Jag lovade ju ett rafflande avslöjande om vad som kan hända när man bara ska ta en selfie. Och sen glömde jag bort att blogga. Det har typ inte hänt sen någon gång på våren 2008.  Jag förstår om ni gått som på nålar hela dagen. Kanske refreshat sönder själva internet. Men här är sanningen.

Om man av en händelse råkar lägga sig i mossan för att ta en selfie och inte riktigt lyckas få till det på varken första, andra eller tjugoåttonde försöket kan man upptäcka hösten på ett alldeles särskilt läskigt vis.

Jag ligger alltså raklång i mossan med armen sträckt mot skyn. Försöker fatta var jag ska titta för att blicken ska bli rätt. Att jag aldrig lär mig. Tusen försök och jag blir aldrig nöjd. Antingen har jag dubbelhakor, blixtflottig panna eller så ser jag bara allmänt flintskallig ut. Därför tar det en ganska lång stund innan jag ger upp och fotar mina fötter istället. Ett par skor ser liksom aldrig fåniga ut eller gör konstiga miner.

När jag väl dokumenterat skorna inser jag att jag inte ser dem längre. Det har blivit mörkt. Jättemörkt.

Och så börjar det låta så där konstigt som det bara gör i skogen när det är mörkt och man är väldigt väldigt ensam.

Jag lovar. Jag sprang 700 meter till bilen på två sekunder. Dagens fart-tips!