Sorry bloggen…

… men jag är lite upptagen nowadays. Hinner inte rapportera om min härliga morgonjogg till Å-simmet, där Fredrik plaskade sig fram i tre kilometer medan jag solade fötterna och åt jordgubbar. Jag hinner inte rapportera om att jordgubbarna inte alls är goda än, även om de är våldsamt fina och somriga. För jag har utomhustvångstankar. Måste vara ute hela dagen för att liksom suga åt mig av all den där somriga energin som oftast inte finns i detta land.

Uppförsbacke i ån…

Och jag njuter i varje sekund. Trots att svetten svider i ögonen under löprundan och att låren klibbar fast i stolen på uteserveringen. Sommar är MIN årstid. Och idag var det så attans somrigt att jag nästan blev sugen på ett dopp i den där ån. Fast bara nästan.

Cykelpremiär med tomatsmak

Jag såg ett par snygga cykelkläder häromdagen och insåg plötsligt att jag måste damma av cykeln. Utan cykling har man nämligen inget gyllene förhandlingsläge för cykelkläder. Skickar ut Fredrik med pumpen i garaget, medan jag försöker hitta cyklisten i mig. 

Startsträckan är lång. Var är liksom kläderna? Vilka cykelbrallor var det nu som är skönast och vilka ger skav? Vilken tröja ger snyggast cykelbränna och hur långa får skaften på strumporna egentligen vara? Visst skulle brillorna sitta utanför hjälmbanden och vem har egentligen tagit min rosa vattenflaska?

Tar en kaffe medan jag försöker reda ut mina problem. Riktiga cyklister dricker kaffe har jag hört.

Fikacyklister planerar sin runda efter god mat. Därför slutar min runda inte helt oväntat på Tomatens hus – the house of världens godaste tomatpaj. Ska man ha premiär kan man lika bra göra det med stil. Säsongspremiär för cykel OCH tomatpaj alltså. Bästa fredagen!

Svårt att se cykeln för all paj…

Den manliga hjärnan

Det här är inlägget om orienteraren och tjejen med sifferdiagnos. Om den manliga hjärnan och definitionen på romantik. Följ med på stadsorientering i Lund en helt vanlig Kristiflygare.

Vi har en karta med trettio siffror utmarkerade. Vi har trettio foton, och uppgiften är att para ihop rätt siffra med rätt bild. Stadsorientering it is.

Fredrik, även kallad orienteraren, ser genast att nummer 15-4-30-29 blir en bra och tidseffektiv ordning att starta med. Jag å andra sidan är född med sifferdiagnos, jag MÅSTE ta dem i ordning. Startar vi på 30 så är 29 nästa, även om fyran ligger närmre! Det blir jobbigt annars. Dessutom är kortaste vägen inte nödvändigtvis roligast när man råkar ha pigga postmaraben.

Fredrik knorrar lite men ger sig. Han vet att det inte är lönt att opponera sig. Så ger vi oss av. Asfaltballerinan med förkärlek för räta vinklar väljer att följa raka vägar, där inslaget av orientering är minimal. Orienteraren vill passa på att studera Lunds parker och förirrar sig in på små stigar och grusade cykelvägar. Men jag får ge honom cred för modet, det blir ju mycket mysigare på så vis.

Vi cruisar genom södra och östra Lund. Passerar fantastiska rapsfält och återupplever minnen från förr, nostalgi från såväl studietid och förlossningar…

Funderar om man får springa på kyrkogårdar och kommer fram till att man får det. När vi efter 17 km kommer till Lunds centrum händer det som får mig att undra hur det egentligen står till med den manliga hjärnan.  Såhär:

Vi passerar 200 meter från en kaffebar. Klockan är 14 och mat- och sovklockan har ringt för länge sen. En cappuccino hade varit perfekt. Jag säger:

– Så nära en cappuccino…

Här förväntar jag att mannen ifråga ska föreslå en cappucinopaus i solen. Svaret:

– Vi tar nästa bro över järnvägen.

Jag springer medvetet förbi bron för att passera kaffebaren på krypavstånd, varpå han upplyser mig om att jag tog fel väg.

– Jag dras till lukten av kaffebönor, svarar jag.

– Då tar vi nästa bro, svarar ägaren till den manliga hjärnan…

På vägen över bron, medan kaffebaren fortfarande är nära, hintar jag igen.

– Är du inte lite törstig..?

– Jo.

Sen springer han vidare. En blind och döv hade förstått vart jag ville komma. Den manliga hjärnan tycker att jag borde pratat klarspråk.  Men det är ju lika fancy som att säga: ”ge mig rosor” istället för att få bli överraskad liksom.

Fast jag vill inte ha rosor. Jag vill bli bjuden på cappuccino. DET är själva definitionen på romantik, borde han inte lärt sig det efter 25 år…?

Manliga hjärnan alltså. Vem förstår sig på den?

Postmarathon 2008 vs 2017

Alva 13 tycker att jag ser ut som ett barn som gått loss på godisskålen när ingen såg. Det har jag inte. Jag har smygsprungit…

Tisdagkvällarna tillbringas i skogen då Alva orienterar. Söderåsen är i sitt esse just nu. Det är så grönt att man bländas. Och jag ska ta en återhämtningspromenad medan hon är igång. Mitt undermedvetna har nog ändå preppat för olydnad, för jag råkar komma dit i både sportbh, löparskor och träningskläder… En promenad hade ju funkat minst lika bra i jeans!

Jag lyckas gå i tvåhundra meter innan jag ”bara måste testa” några steg. Två steg senare är det kört. Benen sätter i väg. Studsande, lekfullt glada i en skog som är så vacker att det inte går att beskriva. Det vore slöseri att inte springa här. Jag kan hoppa över vilket asfaltpass runt kvarteret som helst bara jag får springa! Gör en deal med mig själv. Fem kilometer lugnt och fint.

Det funkar. Inget gör ont. Inser att den här kroppen är betydligt stryktåligare än den var förr.

Kan fortfarande komma ihåg träningsvärken efter mitt första maraton 2008. Att inte kunna gå i trappor och sätta sig på stolar. Att nästan inte kunna gå alls… Då bara tanken på löpning gjorde ont.  Tyckte folk var knäppa som återhämtningsjoggade, och hade minst två veckors löpvila (rätt så klokt i och för sig, men det var lättare att hålla sig när man hade ont!). Och alla blåsor, blånaglar och skav. Vilket lidande!

9 år och 11 maror senare har jag ingen träningsvärk. Jag börjar drömma om löpning redan dagen efter men lyckas alltså hålla mig en dag till. Jag har inga blåsor, men faktiskt för första gången på länge, en färgglad nagel på stortån.

Nagelskrället är det enda som plågar mig nu. Blånagel i trånga vardagsskor alltså. Värre än vilket maraton som helst. Ge mig ett par Birkenstock någon!

Snygga lopp!

Bilden nedan dök upp i mitt instaflöde igår. Är det inte läskigt hur instagram liksom vet vad jag hade för mig i helgen…?

Den är ganska fin tänker jag. Snygg bana, med stilrena linjer. Ibland enkla, och ibland dubbla, där vi liksom sprang runt-runt.  Scrollar vidare i flödet och märker att alla lopp inte alls är så där snygga. Boston är bara en lång sträng, och Manchester ser ut som en galen struts.

Som arrangör av motionslopp känner jag mig nu tvungen att se över bansträckningen. Man vill ju inte bli upphov till fula konstverk.

Fast de trycker nog kanske inte motiv från centimeterstora skogsdungar i Skåne…

Anyway. För snyggast möjliga vardagsrum måste jag hädanefter bara springa snygga lopp! Eller så får Manchester hamna i garaget!