Race report: Skrylleloppet 2024

Sist jag sprang Skrylleloppet var i min ljuva ungdom. Året var 2010 och jag vann det som jag då kallade tantklassen – K35. Idag presenteras inget åldersindelat resultat. Därför behöver jag göra lite research för att se att jag även i år vann tantklassen. Den lite äldre tantklassen. Men vi tar det från början…

Att komma till Skrylle är som att komma på mingelparty. Så många kändisar. Så många Stävie Trail-buffar. Det gläder mig att se att så många sprungit vårt lopp och att våra fina buffar används. Blir lika glad varje gång. Men tillbaka till kändisarna…

Bland alla startande hittar jag instavänner, Kävlinges bästa semmelbagare och allehanda löparfriends. Jag älskar snacket före och glömmer nästan bort det faktum att man bör värma upp inför 10 kilometerslopp.

Ger mig ut på en panikrunda för att inte starta helt kall och ansluter sedan till Friskis-uppvärmningen. 10 kilometer alltså. I oklar form.

Plötsligt går starten och en karavan av människor ger sig ut på detta mytomspunna varv. Det som börjar nerför och som avslutas med de brutalaste backar. Nu kör vi.

Benen känns ok. Kan faktiskt inte skylla på ÖST förra veckan för hur de känns. Inte än i alla fall. Ett stort gäng försvinner direkt och jag blir hängande i en liten klunga där vi springer om varandra fram och tillbaka under hela sträckan. Killarna bryr jag mig inte om, men alltså det är en tjej här och vi slåss om en placering. Oklart vilken, men det är liksom inte intressant. Jag borde försöka ta mig om.

Hon är stark, så jag avvaktar. Ligger bakom och hoppas att hon ska krokna. Det tar lång tid men plötsligt kommer tillfället. Jag kan tuta förbi, och håller tummarna för att hon inte hänger med. Gott så.

Allt flyter på, det går mest flackt och nerför. Mitt råd till allmänheten har varit att spara lite krut till backarna, men har jag gjort det själv? Tveksamt. Och kanske är det precis det som den andra tjejen gör. Varför skulle hon annars tappa fart bara så där? Hon kanske laddar batterier…

Vid kilometer 7 kommer den första backen. Den går brant uppåt men är hyfsat kort. Jag överlever. Tar mig fram över de våta partierna med lagom torra skor, och sen börjar det. Backarna utan ände.

Här märks det att den extra backväxeln saknas. Den ligger förmodligen i någon kvarglömt-låda på Österlen. Det går så sakta upp att jag tror jag står still. Men de andra plågas också. Någon skriker i backen och andhämtningar är tunga. Någon kille tassar förbi, men i övrigt håller jag tjejerna bakom. So far so good.

Efter krönet är det nerför mot mål. Jag rullar på och ser Fredrik sitta mitt i spåret med kameran uppe. Klämmer till med ett leende, och han hinner nätt och jämnt avfyra kameran innan han säger: NU BLIR DU OMSPURTAD!

Omkörningen är ett faktum. Hon kommer som en trimmad raket, och traktorn utan reaktionsförmåga kan bara se på. Se hur hon gasar in i mål och slår mig med fyra sekunder.

Nu kan jag ju för familjefridens skull inte gnälla när han tog sitt fotograf-uppdrag på största allvar. Men alltså, kunde han inte ha förvarnat? Med lite längre varsel hade jag kanske lyckats uppbringa kraft att svara. Eller så var det en urkraft man bara kan hitta hos den som ännu inte uppnått tant-status.

Anyway. En grym genomkörare och en fin femteplats. Exakt 20 sekunder långsammare än senast. Det får man vara nöjd med!