Skrylleloppet 10 km – the true story…

Idag har jag överträffat mig själv. Jag har gjort mos av mitt gamla rekord på milen, och det på en kuperad bana. Jag har nått mitt mål på sub 45 och inte nog med det – jag VANN hela tjottaballongen! Etta i tantklassen (35+) men med en bättre tid än tjejen som vann i den yngre generationen… Så här gick det till:

Vaknade. Åt morgongröten och klädde på mig. Ofokuserad. Kändes som vilken morgon som helst och vilken löprunda som helst. Insåg att jag inte hade slagit på tävlingsnerverna och förstod att det inte skulle bli mer en än träningsrunda i terräng. Good enough.

Lugn som en filbunke innan start

Det var trångt i starten. Eftersom tiden räknades från startskottet (och inte startlinjen) ville alla vara först. Trängsel och ett fasligt armbågande sen small startskottet. Första två kilometerna var en förskräcklig röra av människor i alla möjliga farter. Fort och sakta, tvärnita, gasa, högersvängar, vänstersvängar och lite rakt fram.

Panikrusning i starten

Första kilometern gick i 4:20 och jag kände att det här var nog lite över min förmåga. Men fortsatte ändå och hoppades på det bästa. Efter 2 km splittrades startfältet och det blev lättare att köra sitt eget lopp. Hörde min tunga andning och var hela tiden lite nervös om det verkligen skulle hålla. Visste ju att det skulle komma 2 km uppför på slutet.

Efter 4 km ser jag Linn (som jag lärde känna i Portugal). Hon ser pigg ut och jag vet att hon är snäppet vassare än jag. Ligger bakom en stund men känner sen att jag har kapacitet att köra om. Frågan är bara om jag ska våga. Linn är fjäderlätt och kommer förmodligen att flyga förbi mig i backarna sen.  Velar fram och tillbaka men sätter sen foten på gasen och kör förbi. Snorandes och flåsandes harklar jag fram ett “HEJ” innan jag passerar – helt övertygad om att hon ligger hack i häl resten av loppet, och att hon kommer glida om i uppförsbackarna på slutet.

Sen knatar det på. Kilometer efter kilometer. Försöker gasa om en annan tjej men hon ger sig inte utan fight. Hon springer om mig och jag lägger mig snällt bakom.

I sista backen kroknar tjejen framför. Hon börjar göra konstiga ljud och jag ser att hon tar slut. Jag segar mig förbi och ger henne ett “kom igen vi är snart framme” på vägen.

Fortsätter på tunga ben mot målet och kliver över mållinjen på 44:15. Linns man berättar att jag är första tjej men jag tror honom inte. Han måste ha missat några. För säkerhets skull stannar vi till prisutdelningen. Och mycket riktigt – först i mål av alla tjejer, inte bara tanterna!

Tar emot ett presentkort på 500 kronor, men fattar ingenting. Hur fasen gick det här till???

Linn och jag – trea resp etta i tantklassen