Bläddra i kategori

Tävlingar

Race reports Tävlingar

Midnattsloppet 2016 – race report

Varje gång jag springer millopp undrar jag varför. Det är ju tamejtusan jobbigt. Även om man försöker ta det lugnt och njuta av stämningen….

Fil 2016-08-27 23 45 57

Det är en fantastisk kväll för löpning. Temperaturen ligger på 20 grader och det är sommarfeeling i luften. Men jag hittar ingen tagg. I startfållan spelas ösig musik men jag tänder liksom inte till. Står och känner mig ensam. Ingen att prata med.

Fil 2016-08-28 00 11 49

Två minuter före utsatt tid går plötsligt starten.  Fröken Ur måste haft semester just ikväll men det spelar liksom ingen roll. Jag står ju ändå där och hänger. Ett fyrverkeri kickar igång festen och förutom partystämningen får jag plötslig nattblindhet…  Jag ser ingenting. Utom stjärnor. Vill starta lugnt men fältet drar iväg i en helt galen fart.

Jag kämpar för att inte ryckas med, men det är svårt när man inser att man är typ sämst, sist och hopplösast. Jag ser inte klockan i mörkret men det känns som fyraminutersfart. Hallå, ska ni ta död på mig eller?

Hänger på efter bästa förmåga innan jag bestämmer mig för att falla in i min egen fart. Det kommer väl upp folk från startgruppen efter som kan göra mig sällskap när alla andra lämnat mig i sticket…

Strax efter 1 km-markeringen blir det beckmörkt. Två gatlampor har slocknat och jag ser ingenting. Livrädd för att stuka fötterna ber jag till asfalteringsgudarna att de gjort ett gott jobb med markarbetet.

Det är tredje året i rad jag springer och nu börjar jag känna igen banan. Jag vet att efter mörkret kommer uteserveringarna, musiken och peppen. Parken, marschallerna och hejarklacken.

Ja, den hejarklack jag brukar ha. Dagens hejarklack är ny och består av Fredrik och äldsta dottern. Dem ser jag inte skymten av på hela loppet. Misstänker att de sitter och fikar, och vem kan klandra dem. Hur gott hade det inte varit med en cappuccino liksom?  Efteråt får jag bildbevis på att de sett mig vid flertalet tillfällen och enligt egen utsago även hejat ljudligt. Jag har varken hört eller sett. Det brukar kallas att vara fokuserad va…?

Fil 2016-08-27 23 45 13

Det är jobbigt att springa milen och jag drömmer om maraton. Längtar efter att få springa lugnt. Men ett millopp är snabbt avklarat och med kilometern kvar kommer vi in på gågatan. Och gatstenarna, det svåraste underlag som finns. Stapplar fram, blir omsprungen av äldre herrar, svär en smula i tystnad och springer över mållinjen på en tid som är 36 sekunder bättre än förra året.

Fil 2016-08-27 23 44 27

Men nu var det ju inte tiden som var huvudmålet idag. Det var att öva målgest. Och det glömde jag helt bort…

Postloppsmingel

40 anledningar att springa….

Midnattsloppet 2016 avklarat. Nu sover jag gott.

0
Race reports Tävlingar

Race report: Ecotrail Oslo 45k

När vi anmälde oss till Ecotrail Oslo gjorde Fredrik klart för sig att han INTE skulle springa med mig. Han ville inte vänta på mig i de tekniska partierna utan köra sitt eget race. Efter två månader med 50-timmars arbetsveckor och ingen träning dög jag plötsligt som sällskap. Vi skulle göra det ihop, lugnt och fint. Stanna och fota. Stanna och äta. 

Fil 2016-05-21 20 33 20

Starten går i Holmenkollen och vi roar oss med att beskåda folk som åker zipline ner från hopptornet innan start. Funderar hur arrangörerna tänkt när de laddat var och en av de tre bajamajorna med EN toarulle.

När startskottet går väntar två kilometer uppför.  Den värsta starten för en ouppvärmd traktor. Fredrik å andra sidan skuttar obehindrat upp…

I nerförslöporna som väntar säger något klick! Jag hittar nyckeln till hur jag snabbt kommer ner och för första gången i mitt liv är det jag som springer om nerför. Jag upplever att jag har full kontroll över alla kroppsdelar och njuter av fartvinden. Och åsynen av alla jag lämnar bakom. Underbart att jag fortfarande kan lära mig mer om hur jag funkar efter så många år i löpspåret!

Om jag njuter nerför har Fredrik den motsatta känslan. Nerförsbackarna slår sönder hans lår och vid 8 kilometer är han riktigt grinig, besviken, ledsen och arg!  Han planerar för att bryta vid 15 och jag måste ladda mentalt för att springa sista 30 kilometrarna själv. Inte sugen på det…

Vätskekontrollen vid 15 km är rena drömmen. Här finns ALLT man kan önska sig. Mackor, chips, choklad, cola, salta kex, jordnötter, apelsiner och bananer. Fredrik går loss på cola och choklad. Jag äter nog ett helt paket salta kex. Minst…

Cola och choklad i kombination med en längre teknisk löpning i skogen gör underverk för Fredrik. Han känner sig stark för första gången. Själv får jag koncentrera mig så hjärncellerna glöder men jag håller mig på benen. Fredrik får ordning på humöret och han bestämmer sig för att härda ut. Jag tackar för sällskapet även om vi inte byter många ord…

Vid 26 kilometer tankar jag på med fler salta kex innan vi ger oss ut på nästa etapp. Salta kex är verkligen da shit. Finns det ens något godare? Etappen ser flack ut på banprofilen men bjuder på en berg- och dalbana genom skogen. Fantastisk vacker bansträckning och jag njuter i varje steg. Trail när det är som vackrast.

Efter sista vätskekontrollen (som för övrigt kommer flera kilometer senare än utlovat och orsakar frustration extra allt hos min bättre hälft) återstår 7 km flack löpning in mot operahuset i Oslo. Folk hejar på norska och jag fattar ingenting. Uppfattar att jag ser ”SPREKT UT ALLTSÅ” men vet inte vad det betyder. Klingar ju inte jättepositivt!

Här har Fredrik deklarerat att han mår illa och har ont i hela kroppen. Han frustar som en döende häst och jag är rädd att han ska bryta ihop när som helst. Själv har jag autopiloten på och vill bara mata på för att nå målet innan nyår.  Det kliar i benen när jag blir omsprungen av folk som jag vet att jag hade kunnat slå, men jag lyckas hålla mig från att hänga på. Fredrik ber mig att ligga före i 6:15-tempo, men det tempot är liksom utanför min repertoar. Jag springer för fort och för sakta men aldrig blir det rätt.

Vi kommer till operahuset och inser att målet är på andra sidan. Och att hus-eländet är HUR. STORT. SOM. HELST!  Fredrik får nya krafter och släpar sig sista biten in i mål. Själv drivs jag av att kaffebaren stänger inom kort och att jag vill ha mina (pluralis!) latte.

Moffar svampiga våfflor i målet som efter 45 km känns som höjden av gourmet. Nästan lika gott som salta kex. Fredrik är sentimental och har gråten i halsen. Av smärta eller av stolthet över att ha fortsatt i 37 km när kroppen bara ville ge upp, förtäljer inte historien.

Jag är i alla fall glad att jag fick sällskap hela vägen. Men jag ska nog vänta med att fråga om han vill springa Hallands ultra med mig…

0
Tävlingar

Markusloppet 2015 – dubbel vinst!

Det finns en tjusning med lopp som man kan komma till 28 minuter innan start och ändå hinna med toakön. För att den bara är en person lång…

wpid-dsc_0292.jpg

Klockan 9.30 släpps vi iväg efter en kort genomgång av banan. Jag har egentligen inget mål förutom att njuta av en hel dag i skogen och en halv dag vid fikabordet, efter 26 km. Jag är inställd på att få springa stora delar själv och så blir det.

wpid-dsc_0298.jpg

Vi springer ganska samlat första fem kilometerna men sedan börjar fältet spricka upp. Jag är inte på prathumör idag och går ganska tidigt in i min egen bubbla. Tjuvlyssnar på andra och är nöjd med det. Benen går lätt men jag håller igen lite för att spara krut till bergsmassiven som väntar…

Den tyngsta biten är fram till 20 km då jag börjar nerräkningen mot fikat. När jag närmar mig vändpunkten möter jag de personer som ligger först. De som kanske ätit upp allt fika… Inser att jag inte möter en enda tjej vilket borde betyda att jag är först. Plötsligt blir det svårt att ta den där evighetslånga fikapausen. Jag har ju aldrig vunnit ett lopp. Det hade varit en mäktig känsla. Dessutom står ett par löparskor på spel. DET är ju aldrig fel…

IMG_0797

Slänger i mig lite fika och fyller på vätskeryggan. Sen vågar jag inte slösa mer tid utan börjar jag gå tillbaka samtidigt som jag äter min medhavda hönökaka med skinkost. Alltså ärligt, det finns ingen godare långdistansmat!

Vägen tillbaka springer jag helt själv. Med min skumpande vätskerygga som jag glömt suga luften ur. Det blir ett meditativt ljud och jag går in i min egen värld. Inte så långt efter vändpunkten möter jag två tjejer. Bedömer att de är ca 5-10 minuter bakom. Det tappar jag fort om kroppsdelarna börjar protestera. Tänker att den där vinsten är i fara men gör inget speciellt åt det. Tuffar vidare i mitt traktortempo.

Vänder om med jämna mellanrum men det verkar lugnt. Ändå kan jag inte släppa tanken på att de ska komma med full kraft och bara glida förbi. Inte förrän det återstår 1 km känner jag mig lugn.

Sista kilometern börjar jag tänka på seger-gester. Sälen är inget bra, jag kommer aldrig upp från marken igen. Armen i skyn, ja kanske. Segertecknet känns lite mainstream. Hoppa! det hade varit coolt, men tänk om jag bryter benen.

När jag närmar mig mål söker jag efter mål-banderollen som fanns förra gången jag sprang. Den är tydligen SÅ 2010 och finns inte nu. Jag hittar liksom inte målet och all mitt fokus går åt för att leta upp mållinjen, diskret kamouflerad i gruset. Glömmer min segergest och får inga coola målfoton. Som vanligt.

Fast det hade jag ändå inte fått. För familjen fanns inte på plats. Jag hade sagt att jag skulle komma klockan 15.30 men kom 14.30. Antar att jag får skylla mig själv…

För första platsen vann jag alltså ett par löparskor.

Tävlingen BÄSTA NUMMERLAPP vann jag också. Pris: ett par löparskor.

IMG_0796Loppets snyggaste nummerlapp! Han klär i mustach Markus…

Någon som har en skohylla att donera?

 

0
Löpning Tävlingar

Säsongspremiär – Göingefejden Trailrun

Så var säsongspremiären avklarad. 10 km trail på grymt trixigt underlag. Förhoppningsvis säsongssämsta på milen och med en förnedrande spurtförlust i slutet. Det där med trail är inte samma sak som asfalt…

wpid-dsc_0032.jpg
Det är något med trail och lopp som är lite komplicerat i min värld. Trail är vacker natur och upplevelse. Lopp ska gå fort och genomförs ofta med tunnelseende. Att parera rötter och stenar samtidigt som det ska gå fort är läskigt. Jag tänker stukade fötter, brutna handleder och skrapsår på näsan. Fegar och blir frånåkt.

wpid-dsc_0037.jpg

På grusvägsavsnitten kan jag jobba mig ifatt men så fort vi hamnar ute i obanad terräng är jag förlorad. Folk studsar fram, smidiga som gaseller. Sista två kilometrarna drar jag en tjej som flåsar som en blåsbälg bakom mig. I varje uppförsbacke tappar hon, i varje nerförsbacke hör jag henne närma sig.

Hade spurten varit i motlut hade jag tagit henne. Nu avslutas loppet i brant nerförsbacke och jag ser bara fartränderna efter henne när hon går om och lämnar mig bakom. När det gäller trail är teknik minst lika viktigt som VO2-max. Och brist på feghet en lika stor framgångsfaktor som uthållighet.

Jag har lite att jobba på.

0