Tävlingar

Att springa 10 km när alla andra springer 21 km inbegriper ett visst mått av avundsjuka. Att vilja vara med om det roligaste men tvingas nöja sig med second best. Uppladdningen är inte den samma och känslan efteråt är inte jämförbar. Inte samma känsla av utmattning. Inte samma feel-good i kroppen. Antiklimax.

Dagens stora dilemma var om jag skulle värma upp eller inte. Jag visste att jag hade 5 km smärtfri löpning innan knät skulle protestera, skulle jag verkligen ödsla några av dessa INNAN loppet?  Att starta genomkall kändes inte heller som någon bra idé, så jag hoppsa-skuttade lite i sidled och fick väl upp pulsen strax över 65… nåja, det fick duga.

Starten gick och farten kändes rätt långsam. Benen svarade inte riktigt som jag hoppades på utan kändes  småtunga och med ett litet stänk av mjölksyra. Insåg att det förmodligen inte skulle gå fortare än 50 min.

Tills jag kollade klockan och insåg att jag öppnat i 4:21-fart ouppvärmd. Kanske orsaken till syra och småtunga ben…

Lugnade ner mig och försökte hitta en bra rytm. Med jämna mellanrum njöt jag av utsikten men för det mesta svor jag över den stundtals obefintliga asfalten. På asfalt är jag stark, på mjukt underlag tappar jag driv.

Efter 6 km var jag ordentligt trött och undrade hur jag egentligen skulle orka i mål. Knät hade dessutom börjat bråka och benen kändes fortfarande rätt sega. Började bli omsprungen av folk som startat lite smartare. En situation jag inte brukar behöva uppleva, men som var otroligt jobbig mentalt!

Haltade mig fram till målet och kom i mål på en niondeplats med tiden 43:49. Tidsmässigt inget att hänga i julgranen, men med tanke på min ytterst sparsamma löpträning försöker jag vara nöjd. Måste dock erkänna att jag inte lyckas speciellt bra med den biten.

Nöjda kan dock mina vänner och min dotter vara. Vännerna krossade pers på löpande band och dottern lyckades nästan hålla jämna steg med självaste Stålmannen i sitt 400-meterslopp.

Daniel under efterlängtade 1.23. Erik, Malin och Andreas persade även de!

Idag var alla andras dag. En vacker dag är det min dag. Lite rehab  på det!

Underbara Viveca gjorde mig sällskap till Helsingborg så jag slapp tillbringa dagen i ensamhet.

I vanlig ordning sen till starten, det är mycket som ska hinnas med den sista halvtimmen. Lämna in kläder, värma upp, försäkerhetsskull-kissa. Och knyta skorna. Med dagisknut och dubbelknut. Inbrottssäkert, och tveksamt om jag någonsin skulle kunna få av mig skorna igen.

Pga min sena ankomst till startfållan missade jag lite viktig information. Typ att tiden inte togs när startpistolen gick utan ett par hundra meter längre fram. Så jag satte iväg i ett fasligt tempo, lite undrande över varför folk tog det så lugnt. Det kändes som värsta vårruset.

Men även efter den riktiga starten kändes det som ett fikalopp. Folk sprang och snackade och ingen verkade ha bråttom alls. Jag sicksackade mig fram och hörde någon i publiken säga:

-Hon såg fokuserad ut. Och med pulsklocka och allt…

Som om jag var den enda i världen med pulsklocka. Var hade jag hamnat? Hade jag tagit fel lopp?

Efter ett tag hann jag ifatt folk med lite mer fart under galoscherna och det började kännas “på riktigt”. Då kom uppförsbacken ALLAN. Den tog aldrig slut. Fast jag tyckte ändå jag pinnade på i rätt bra fart, kände mig stark.

Hittade en bra kille att lägga mig bakom. Sög fast blicken i hans orange sulor och gled med. Förmodligen stressade jag honom lite med min höga andhämtning. För plötsligt orkade han inte mer. Han klev till sidan och sa till mig:

– Du är stark!

Var jag inte stark så blev jag det. Den kommentaren satte fräs i benen och jag kände mig som en evighetsmaskin. Tuggade meter efter meter och plötsligt var jag inne på sista kilometern. Då leddes vi in på en cykelbana, smalt och tråkigt och inte alls läge för fartökning. Det blev en sicksack-historia ända till nittiograderssvängen upp mot mål. Plötsligt ser jag målgången, typ 30 meter framför. Ingen spurtsträcka alltså och jag som för en gångs skull hade så mycket spring i mina ben. Typiskt.

På min klocka sprang jag 4:15-fart i 10,3 km (inklusive extrasnutten innan startlinjen). Den officiella tiden blev dock bara 43:13.

Med tanke på backarna och den fantastiska känslan i kroppen är jag jättenöjd med dagens insats. Dock grämer det mig lite att tjejerna på åttonde och niondeplats sprang på 43:12…