Tävlingar

Det börjar bra. Första kilometern på 4:05 och en lite snabbare öppning än förra året. Benen känns pigga. Den lååånga uppförsbacken förbi botan är seg men jag tappar inte mer tid än jag borde. Sen blir det nerför. Jag brukar rulla nerför och liksom hämta upp mycket av den förlorade tiden. Men det händer inget. Jag står still. Kommer inte ner.

Rullar på fint på platten genom stan, men var är musiken? Ser orkestrar här och där men ingen verkar sugen på att spela. På stortorget känner jag skosnöret piska mig på underbenet. Trots dubbla knutar har det gått upp. Muttrar lite innan jag tvingas stanna och knyta. En vänlig herre i publiken upplyser mig om att jag tappat 15 sekunder. Lite mer mutter.

Hinner 1 km innan SAMMA snöre går upp IGEN. Vad är det för fel på min knytförmåga? Missade jag den lektionen på dagis eller? Ett ofrivilligt stopp till. Lika många förlorade sekunder. Men framförallt total förlust av fokus. Resten av loppet är jag bara arg.

Ser tydligen så arg ut att Fredrik tror att jag har stukat foten igen. Men det har jag lyckligtvis inte. 62 sekunder långsammare än förra året, men får en silvermedalj i alla fall.

43.07. Inget att hänga i julgranen.

Säsongspremiär på milen idag. Och inte vilken mil som helst utan Skryllemilen – 10 km terräng varav sista 2 i grymma uppförsbackar.

I vanliga fall bryr jag mig bara om mig själv när jag springer lopp. Det hela är alltid än tävling mot mig själv och mina personbästa. Det är en skön inställning att ha. Att inte titta på någon annan, att inte behöva oroa sig för att någon ser stark ut. Att bara fokusera inåt, på det jag själv kan påverka.

I vanliga fall har jag inte heller någon chans på första platsen. I Skrylle vann jag förra året. Vinna är kul, om inte annat för det fina presentkortet på skojiga delikatesser. Så någonstans i mitt undermedvetna fanns det där. Tävlingen var inte bara mot mig själv, det var mot alla tjejer och framförallt de i tantklassen, 35+.  För skulle det inte vara gott med lite Italienska delikatesser till middag???

Såg mig omkring. Såg inte alla väldigt sportiga ut i år. Snabba. Starka. Snygga. Skulle lilla jag verkligen ha en chans?

Startskottet går. Tjurrusning. Alla sticker som galningar och jag hänger på så gott jag kan. Känner tendens till mjölksyra redan i första NERFÖRSBACKEN och inser att jag måste tagga ner lite. Men så ser jag två tjejer framför… Vill inte släppa. Springer om och växlar sedan ner.

Kilometer tre. En rot. Ett felsteg. ETT SKRIK! Det är mitt skrik. Min fot. En sur jäkla stukning IGEN. Been there done that. Stapplar ett par hundra meter, tappar lite tid, men sen är foten med igen. Eller är det bara adrenalinpåslaget som är tillräckligt stort…

Foten efter målgång…

Springer fullt ut resten av loppet, känner inte foten nämnvärt. En balansgång hur mycket man vågar pusha inför sista backarna. Allt känns som en transportsträcka dit. Sen kommer de. En efter en, uppför, uppför och uppför. Vissa korta och branta, andra långa men lite mer humana i sin stigning.

Inför sista backen får jag veta att jag ligger tvåa. Krämar på uppför och nästan dör på toppen. Sista kilometern är nerför och brukar kännas behaglig. Idag var den inte behaglig alls. Jag ville bara sluta. SNYGG. SNABB. STARK. Meter för meter. Ser målet och lägger in en spurt. Jodå, det fanns lite spurtmån idag.

Stoppar klockan på 43.49. Det är 26 sekunder snabbare än förra året.

Så fort jag stannar börjar foten BULTA. Kan inte stödja på den. Den är svullen som en mindre melon.

Borde vara glad för min vinst i tantklassen (och andraplats totalt). Borde vara glad för Skrylle-PB. Men foten förtar glädjen.

Inte ens delikatesserna kan uppväga fotskrället. För det blev inga. Årets vinst var 30 minuter massage. I Malmö!!! Det är ju inte alls lika kul som vitlöksost!

Vinst igen! Men inte lika god vinst…

Lite bylsigare klädd än vanligt hoppade jag på tåget till Köpenhamn klockan 13.00 tillsammans med Viveca, Tomas och ett helt gäng andra löpare som valt att bojkotta busstransporten två timmar tidigare.

Iklädd Fredriks gamla avdankade kläder för att kunna slänga i starten. Snyggt som attan!

Tiden fram till start gick fort, en timme i toakön och sen var det dags att ställa sig i startledet. Efter en lång promenad fram till starten gick startskottet ett par minuter sent. Det första jag ser är en matta som blåst upp och korvat sig. Lyckas lyfta mina fötter tillräckligt högt för att inte snubbla men det är många som faller raklånga vid sidan om mig. Och folk som ramlar på de som redan ramlat. Gahh, en mardrömsstart. Men sen är vi på väg. Ner i den mörka tunneln.

Tunneln är 4 km lång. Gps:en saknar täckning och jag får därmed inga kilometertider i början. Men jag har ändå ingen möjlighet att styra farten. Det är folk överallt och jag får sicksacka mig fram. Luften är varm och kvalmig. Svetten rinner om mig och jag börjar drömma om nästa vätskestation. Känns lite som ett löpband där inne. Luften är stilla som inomhus. Jag vill ha luft. Pinnar på för att komma ut så fort som möjligt.

När jag ser ljuset utanför tunneln känns livet lite bättre och första friska luften är underbar. Jag får mottagning på gps:en som visar 17:44 efter första 4 km. Jag räknar lite kvickt ut att det här verkar bra…  Vill dock inte förivra mig och siktar in mig på att ta det lite lugnt upp på högbron som är en enda lång uppförsbacke i fleeera kilometer.

Men vinden i ryggen gör sitt. Uppförsbacken känns inte. Tiderna är mycket bättre än de borde i en uppförsbacke. Men det är bara att tacka och ta emot. Någon gång ska man väl få lite payback för att man bor i Skåne…

På bron serveras ingen sportdryck, bara vatten. Dessutom med en vidrig citronsmak. Det tar emot att dricka fast jag inser att jag måste. Blandar vattnet med en medhavd lika vidrig gel. Allt växer i munnen.

Benen är pigga och pinnar vidare. Uppåt. Framåt. Njuter av kilometertiderna även fast jag vet att det är lite fusk med den starka medvinden. Kommer på mig själv med att bara titta på folks ryggar och liksom missa hela utsikten. Kastar en blick över havet, konstaterar att det är en häftig utsikt och återgår sedan till att studera ryggar.

Vid 16 kilometer tar bron slut. Mentalt är jag liksom i mål då. Jag har ju kommit till Sverige. Då startar den jobbigaste biten. Att ladda om och fortsätta. På cykelvägar med mycket mindre vind i ryggen. Inga magdansöser i världen kan få igång mig, det känns tungt. Lång fram ser jag 1.30-farthållarna. Vill så gärna ifatt. Fokuserar, går in i mig själv och min andning. Men det är lönlöst, benen har inte mer att ge.

Där jag springer är det mest killar. De bryr jag mig inte om. Men varje tjej jag passerar blir ett pinnhål i resultatlistan. Därför försöker jag passera så många jag kan. Det går inte lätt men ett par stycken kommer jag förbi. En självförtroendeboost varje gång.

Strax innan målet hör jag någon heja på mig. Vänder mig om och ser Linn. Blir glad i hela kroppen och får lite extra energi. Hinner ett par meter till innan jag hör nästa hejarop som kommer från Anna. Det värmer i hela kroppen. Vinkar tillbaka och försöker se lite mindre död ut än jag känner mig. Tveksamt om jag lyckas…

I målgång möter jag Fredrik och Alva. Blir så glad att jag glömmer stänga klockan (som vanligt!). Trycker av den på 1.31.06 efter en stund. Någon officiell tid har inte kommit upp ännu men under 1.31 är det i alla fall. En grym tid som jag förmodligen inte gör om på länge. Om det inte blåser orkan nästa gång…

 
Trött i målgång… Och med en välblåst frisyr!

 
Bajamajorna fick besök i dag också!

Halvt ihjälfrusna efter målgång. Men glada ändå!

Viveca slog till med 2.03 på sin första halvmara. Grymt!!! Även hon välblåst i håret.

Jag brukar alltid blogga i positiva ordalag efter lopp. I dag ska ni få höra motsatsen…

Det började med en pastasallad som inte riktigt ville sjunka undan innan start. Blev lite tight om tid och därmed lunch lite senare än planerat.

Fortsatte med geler som glömdes i bilen, vilket gav en extra uppvärmningsrunda och placering SIST i startgrupp 2 inför start.

Att starta sist i startgrupp 2 är lite som att starta efter Volvo. Tog 8 km innan jag fick springa i något som liknade min egen takt. Kände mig stressad av bristen på rytm och det eviga sicksackandet. Dessutom sprang jag hela tiden brevid en man med en mycket otvättad tröja. Han stank så mycket svett att jag fick kväljningar. Herregud det är Göteborgsvarvet, typ fest, kan man då inte ta på sig en ren tröja?

Efter 8 km fick jag håll på vänster sida. Värmen började samtidigt bli rätt jobbig. Försökte dricka men vågade inte ta för mycket med tanke på hållet. En balansgång med törst på ena sidan och håll på andra. Blev mest en massa småklunkande överallt. Helt i motstas till min plan om att tidseffektivisera drickandet lite.

12 km. Skosnöret går upp. Ska eländet aldrig sluta? Det var ju näven jag skulle knyta, inte skosnören!!!  Hållet flyttar sig från vänster till höger sida, omväxling förnöjer.

15 km. Lock för båda öronen. Hör ingenting, bara min andning som ekar inne i huvudet. Nu börjar det bli så mycket elände att jag kan skratta åt det. 5 km kvar, bit i hop nu Anna, du vill ju persa!

Sista 4 km är längre än de någonsin varit, tror faktiskt aldrig att de ska ta slut. Men de gör de även denna gång. Stapplar över mållinjen och låter mig duschas. Är överkokt och vill bara doppa huvudet i något kallt.

När jag träffar Fredrik (som jag slog med 2 minuter) är jag sur. Mina känslor är tudelade och jag känner mig schitzofren, Jag har persat och borde vara nöjd. Men jag är bara arg.

Arg för att alla sprang i vägen. Arg för att årets första sommardag måste vara just på Göteborgsvarvet. Arg för jag fick håll. Arg för att skosnöret gick upp. Arg på svettiga karlar. Arg för att jag vet att jag kunnat få till en snyggare tid om jag hade haft den rätta känslan med mig.

Tiden var ok 1.36.28 och pers med 1 minut och 22 sekunder. Men, känslan var fel. Då blir det inte bättre än så här. Besviken men redo för nya tag.

Broloppet är nästa på tur. Jag struntar i tiden, men jag vill ha känslan. Känslan av att vara stark som ett lokomotiv och seg som en duracellkanin. Och med ett stort fett leende på läpparna.