Idag har jag överträffat mig själv. Jag har gjort mos av mitt gamla rekord på milen, och det på en kuperad bana. Jag har nått mitt mål på sub 45 och inte nog med det – jag VANN hela tjottaballongen! Etta i tantklassen (35+) men med en bättre tid än tjejen som vann i den yngre generationen… Så här gick det till:
Vaknade. Åt morgongröten och klädde på mig. Ofokuserad. Kändes som vilken morgon som helst och vilken löprunda som helst. Insåg att jag inte hade slagit på tävlingsnerverna och förstod att det inte skulle bli mer en än träningsrunda i terräng. Good enough.
Lugn som en filbunke innan start
Det var trångt i starten. Eftersom tiden räknades från startskottet (och inte startlinjen) ville alla vara först. Trängsel och ett fasligt armbågande sen small startskottet. Första två kilometerna var en förskräcklig röra av människor i alla möjliga farter. Fort och sakta, tvärnita, gasa, högersvängar, vänstersvängar och lite rakt fram.
Panikrusning i starten
Första kilometern gick i 4:20 och jag kände att det här var nog lite över min förmåga. Men fortsatte ändå och hoppades på det bästa. Efter 2 km splittrades startfältet och det blev lättare att köra sitt eget lopp. Hörde min tunga andning och var hela tiden lite nervös om det verkligen skulle hålla. Visste ju att det skulle komma 2 km uppför på slutet.
Efter 4 km ser jag Linn (som jag lärde känna i Portugal). Hon ser pigg ut och jag vet att hon är snäppet vassare än jag. Ligger bakom en stund men känner sen att jag har kapacitet att köra om. Frågan är bara om jag ska våga. Linn är fjäderlätt och kommer förmodligen att flyga förbi mig i backarna sen. Velar fram och tillbaka men sätter sen foten på gasen och kör förbi. Snorandes och flåsandes harklar jag fram ett “HEJ” innan jag passerar – helt övertygad om att hon ligger hack i häl resten av loppet, och att hon kommer glida om i uppförsbackarna på slutet.
Sen knatar det på. Kilometer efter kilometer. Försöker gasa om en annan tjej men hon ger sig inte utan fight. Hon springer om mig och jag lägger mig snällt bakom.
I sista backen kroknar tjejen framför. Hon börjar göra konstiga ljud och jag ser att hon tar slut. Jag segar mig förbi och ger henne ett “kom igen vi är snart framme” på vägen.
Fortsätter på tunga ben mot målet och kliver över mållinjen på 44:15. Linns man berättar att jag är första tjej men jag tror honom inte. Han måste ha missat några. För säkerhets skull stannar vi till prisutdelningen. Och mycket riktigt – först i mål av alla tjejer, inte bara tanterna!
Tar emot ett presentkort på 500 kronor, men fattar ingenting. Hur fasen gick det här till???
I morgon springer jag här. Fråga mig egentligen inte varför. 10 km är den värsta distansen. Dessutom avslutas loppet med två km backe. Men det ska bli lite kul ändå. Har inte stått på en startlinje sen Stockholm marathon och det spritter faktiskt lite i benen.
Har forfarande inte riktig fattat vad som hände igår. Varifrån kom min kraft och ork att springa i 4:57-fart så länge? Fast mannen och coachen vet… för när han i julas la upp mitt träningschema enligt FIRST, lade han marathonmålet på 3.30. Men det har han aldrig berättat för mig, utan sa att han la det på 3.45!!! Han känner mig och vet hur man lurar mitt psyke.
Vi tar det från början (hoppas ni inte har bråttom för det här kan bli långt!):
Började dagen med en stor härlig hotellfrukost. Hela tiden med en nervös,pirrande och glad känsla i kroppen. Studerade folket på hotellet. Skulle de också springa? (konstaterade att de flesta var alldeles för bakfulla för det och förmodligen skulle hinka vidare på Elitloppet istället…)
Upp på hotellrummet för att klä om. Kunde inte bestämma mig för tröjan (ville ha rosa för att synas, men den vita kändes tunnare). Gjorde blåsexperiment för att undersöka tröjornas luftgenomsläpplighet… Det blev rosa.
Lättlunch och sen upp till starten. Hela tiden med en glad och förväntansfull känsla i kroppen. Tio varv på bajamajorna och en halv burk vaselin både här och där och sen var jag redo. Redo att slåss mot de 42 långa kilometrarna. Temperaturen visade 24 grader.
Start. Gick över startlinjen. Folk överallt och det gick fruktansvärt sakta. Ändå visade klockan första kilometern på 5:07 (hade Garmin inställd på 5:19) och då förstod jag att det här kunde bli bra…
Det var ett raskt tempo i gruppen jag startade och jag fick flera gånger fundera om det verkligen skulle hålla. Fokuserade på att slappna av och ha en lätt löpning. Och beredskap att lugna ner mig vid första tecken på ont/trött eller mjölksyra.
Kilometrarna trillade förbi i ganska rask takt. Förvisso lite raskare på Garmin än på markeringarna på banan. Lurigt, men jag beslöt mig för att lita på banan…
Visste att det skulle stå folk runt banan och heja så jag letade vilt bland publiken. Första jag hittade var Fredrik strax innan Västerbron. Detta beryktade berg som inte heller i år knäckte mig. Här är låten som spelades på vägen upp och som tillsammans med SJ:s ”NI ÄR GRYMMA NI ÄR BÄST”, fick mig att känna mig precis så:
Grym och bäst! Jag sjöng hela vägen uppför bron. Har aldrig känt mig starkare.
Drack sportdryck vid varje station och fyllde på med tre geler längs vägen. Duschade i varje dusch och doppade kepan när det behövdes. Hoppade dock över både buljongen och saltgurkan – någon måtta får det vara!
Vid 28 km översköljdes jag åter igen av en enorm positiv känsla. Hela jag kände mig PARTY och jag började fundera vad de egentligen hade blandat i sportdrycken. Med ett självförtroende som man annars bara har efter ett par glas vin sjöng jag mig fram en bit till. (fast jag sjöng tyst. För även om jag har självförtroende vad gäller min fysiska prestation så är jag insiktsfull nog att INTE ha det gällande min sångröst…).
Såg Fredrik en gång till på Söder mälarstrand och jag blev så glad att jag bara viftade och viftade! När de dessutom ropade upp mitt namn i högtalaren strax därefter kände jag mig så stolt så jag nästan frös. Västerbron varv två var också helt ok, men musiken var inte lika kul så jag fick springa istället för att sjunga.
Strax innan centralen såg jag Fredrik för tredje gången (han får verkligen godkänt som hejarklack den här gången!). Han såg stolt och glad ut! Kanske han ännu inte insett att det skulle bli dyrt för honom….
Vid 36 km började benen kännas lite tunga, men huvudet var fortfarande klart nog att övertala sig själv om att ben kan inte vara olika tunga från en timme till en annan. De väger vad de väger helt enkelt. It’s all in your head, snygging, de väger precis lika mycket som igår! Det funkade och jag sprang vidare.
När 3 km återstod insåg jag att jag skulle behöva ligga en bit under 5-km tempo för att nå 3.30. En drömgräns som jag fram till igår trodde jag skulle behöva flera år att nå. Jag manade på benen, fokuserade och körde. Sved lite lätt i hamstrings nu. Tog fram marathonmias mantra från förra året: snygg, snabb, stark. Ett ben i taget. Ibland la jag till smart också…. smart för att jag lyckats lura mina ben att dom inte var tunga..
När jag ser Stockholms stadion blir jag glad i hela mig. Snart är det över. Ser Malin i publiken och blir jätteglad! Får lite extra krafter, piskar på lite till. Strax innan målgång står ett helt bloggargäng och hejar. Jag hinner se Sara och Sofy medan jag sträcker ut benen. Man kan ju inte se trött ut inför en sån publik! Letar febrilt efter ingången till Stadion. Ska den inte komma snart????
Jodå, där var den. Sent om sider kom den. Jag glider in på gummimattorna och tittar upp på läktarna. Folk som klappar. En speaker som ropar upp mitt namn. Jag viftar igen. Ser klockan ovanför målet och inser att jag sprungit under 3.30. Stapplar i mål, gladast i hela världen!
Benen värker när jag tar mig bort till starten där jag ska träffa Fredrik. Jag har svårt att ta mig ner för trappan men det går. Sätter mig på en gräsplätt och försöker äta en korv. Korven blir en hel bulldeg i min mun. Den får vänta.
Hittar Fredrik som köpt en present till mig. Han är rörd över min prestation. Jag har ännu inte fattat den. Är mest tom i huvudet.
Vi glider (ehhh, kanske fel ordval) över området och hittar Andréa. Även hon har gjort en jättefin tid och ser nöjd och glad ut.
