Race report: Ecotrail Oslo 45k

När vi anmälde oss till Ecotrail Oslo gjorde Fredrik klart för sig att han INTE skulle springa med mig. Han ville inte vänta på mig i de tekniska partierna utan köra sitt eget race. Efter två månader med 50-timmars arbetsveckor och ingen träning dög jag plötsligt som sällskap. Vi skulle göra det ihop, lugnt och fint. Stanna och fota. Stanna och äta. 

Starten går i Holmenkollen och vi roar oss med att beskåda folk som åker zipline ner från hopptornet innan start. Funderar hur arrangörerna tänkt när de laddat var och en av de tre bajamajorna med EN toarulle.

När startskottet går väntar två kilometer uppför.  Den värsta starten för en ouppvärmd traktor. Fredrik å andra sidan skuttar obehindrat upp…

I nerförslöporna som väntar säger något klick! Jag hittar nyckeln till hur jag snabbt kommer ner och för första gången i mitt liv är det jag som springer om nerför. Jag upplever att jag har full kontroll över alla kroppsdelar och njuter av fartvinden. Och åsynen av alla jag lämnar bakom. Underbart att jag fortfarande kan lära mig mer om hur jag funkar efter så många år i löpspåret!

Om jag njuter nerför har Fredrik den motsatta känslan. Nerförsbackarna slår sönder hans lår och vid 8 kilometer är han riktigt grinig, besviken, ledsen och arg!  Han planerar för att bryta vid 15 och jag måste ladda mentalt för att springa sista 30 kilometrarna själv. Inte sugen på det…

Vätskekontrollen vid 15 km är rena drömmen. Här finns ALLT man kan önska sig. Mackor, chips, choklad, cola, salta kex, jordnötter, apelsiner och bananer. Fredrik går loss på cola och choklad. Jag äter nog ett helt paket salta kex. Minst…

Cola och choklad i kombination med en längre teknisk löpning i skogen gör underverk för Fredrik. Han känner sig stark för första gången. Själv får jag koncentrera mig så hjärncellerna glöder men jag håller mig på benen. Fredrik får ordning på humöret och han bestämmer sig för att härda ut. Jag tackar för sällskapet även om vi inte byter många ord…

Vid 26 kilometer tankar jag på med fler salta kex innan vi ger oss ut på nästa etapp. Salta kex är verkligen da shit. Finns det ens något godare? Etappen ser flack ut på banprofilen men bjuder på en berg- och dalbana genom skogen. Fantastisk vacker bansträckning och jag njuter i varje steg. Trail när det är som vackrast.

Efter sista vätskekontrollen (som för övrigt kommer flera kilometer senare än utlovat och orsakar frustration extra allt hos min bättre hälft) återstår 7 km flack löpning in mot operahuset i Oslo. Folk hejar på norska och jag fattar ingenting. Uppfattar att jag ser ”SPREKT UT ALLTSÅ” men vet inte vad det betyder. Klingar ju inte jättepositivt!

Här har Fredrik deklarerat att han mår illa och har ont i hela kroppen. Han frustar som en döende häst och jag är rädd att han ska bryta ihop när som helst. Själv har jag autopiloten på och vill bara mata på för att nå målet innan nyår.  Det kliar i benen när jag blir omsprungen av folk som jag vet att jag hade kunnat slå, men jag lyckas hålla mig från att hänga på. Fredrik ber mig att ligga före i 6:15-tempo, men det tempot är liksom utanför min repertoar. Jag springer för fort och för sakta men aldrig blir det rätt.

Vi kommer till operahuset och inser att målet är på andra sidan. Och att hus-eländet är HUR. STORT. SOM. HELST!  Fredrik får nya krafter och släpar sig sista biten in i mål. Själv drivs jag av att kaffebaren stänger inom kort och att jag vill ha mina (pluralis!) latte.

Moffar svampiga våfflor i målet som efter 45 km känns som höjden av gourmet. Nästan lika gott som salta kex. Fredrik är sentimental och har gråten i halsen. Av smärta eller av stolthet över att ha fortsatt i 37 km när kroppen bara ville ge upp, förtäljer inte historien.

Jag är i alla fall glad att jag fick sällskap hela vägen. Men jag ska nog vänta med att fråga om han vill springa Hallands ultra med mig…