Browsing Tag

race reports

Helsingborg marathon 2019 – race report

Min sjätte start i Helsingborg marathon var en osäker historia. Vad hade skadan och det tre månader långa och ofrivilliga löpuppehållet egentligen gjort med formen?  Och hur hanterar man de sista milen när det längsta man sprungit på länge är 14 kilometer…?

Helsingborg marathonMin plan är att starta med farthållarna för 4 timmar och sedan ramla bak vid behov. Men behovet kommer aldrig. Tvärtom får jag sällskap av en Camilla som ska visa sig hålla en fart som känns perfekt, och vi glider iväg en aning.

Det är en lugn löpning och jag hinner liksom uppleva allt lite mer än när jag springer snabbare. Jag går all in på att få fart i publiken och vi har värsta kalaset längs banan. Målet med dagen är att ha så kul som möjligt och att komma fram så oskadad det bara går. Men framförallt: att komma hem med en obruten svit av Helsingborg-maror och min sjätte medalj.

Helsingborg marathonJämfört med förra årets lopp som hade tappat lite av festen, publiken och stämningen, är 2019 års maraton rena partyt. Publiken är på tårna, folk hejar med namn, skyltar med underfundiga texter pryder banan, och Råå-klacken är på plats.  Ramlösa Brunnspark ger mig gåshud och peppen är total. Bonnie Tyler ur högtalarna och det blir liksom inte bättre.

Efter 13 kilometer springer jag fortfarande. Måtte det hålla lite till. Jag vill inte sluta.

Helsingborg marathonEn skadeskjuten maratonlöpare måste vara det mest lättroade som finns. Lyckan av att springa är total. Jag blir glad ända in i själen av alla barnhänder att highfajva, jag tar åt mig av texten i asfalten som folk skrivit för att peppa oss upp för backarna. Jag blir starstruck av att se Mat-Tina i funktionärsväst och vill nästan krama om henne för att hon visar vägen så fint. Så kommer jag till Jordbodalen där kollegan står med vattensprutan redo. Kan det vara annat än lycka när temperaturen närmar sig 28? Skitsamma att den var trasig!

Halvmaraton passeras med hedern i behåll, och vid Olympia möter Fredrik upp med telefonen i högsta hugg. Det blir ett kort prat med dottern som följer min framfart med oväntat intresse. Jag får i efterhand höra att jag pratat så högt att hon förmodligen kunnat höra mig UTAN telefon. Men jag är ju bara speedad och otroligt glad att höra hennes röst. Ni löpare som blev drabbade får ursäkta mig för det…

Målet i sikte är 24 km-markeringen. Tar jag mig dit kan jag gå resten och hinna i mål innan repet. Det har jag räknat ut och det känns görbart. Om ingen större incident inträffar kommer jag att bärga min sjätte Helsingborg marathon-medalj.

Men snart börjar höger hälsena ge sig till känna. Konstigt vore väl annars. Nära 30 km sprungna på en hälsena som haft semester sen maj. Det börjar kännas långt kvar. Camilla som hållit mig sällskap i 24 km har fått sakta ner och nu springer jag ensam.  Utan sällskap har jag ingen att prata med och det blir svårare att få igång publiken på egen hand. Känns liksom fånigare att spexa i sin ensamhet…

När jag lärt mig leva med hälsenan kommer krampen i lilltån. Den som ska tvinga mig spreta på tårna när jag springer, landa helplatt på foten och undvika alla ojämnheter. Det känns liksom löjligt.  En höft som tiger som muren, men en lilltå som ska sätta käppar i hjul.  Tänker positivt och gläds åt den vackra banan istället. För nu är det bara russinen i kakan kvar. Pålsjö slott,  Sofiero, utsikten och världens vackraste målgång.  Och till råga på allt har någon satt ut en såpbubblemaskin som sprider bubblor och kalaskänsla hos den som börjar bli trött. Och nu är det inte långt kvar.

Helsingborg marathonJag kommer att komma i mål. Chokladen kommer att finnas kvar, och jag ska bada! I den ordningen.

Målgången må vara väldens vackraste men den är också världens längsta. Från 3200 kilometer räknar jag ner. 100 meter i taget. Funderar på om jag ska ha någon spexig målgest men kreativiteten flödar inte så här på kilometer 39.  Och hjula gör man inte ostraffat med kramp i tårna.

3 timmar och 52 minuter senare passerar jag den mållinje som jag längtat efter men som jag inte trott var möjlig. Det är mitt personsämsta i Helsingborg men ändå den målgång jag är mest lättad och nöjd över.  Jag gjorde det jag inte trodde skulle gå. Min svit är obruten och jag är så in i bängen tacksam för den helt galet samarbetsvilliga kropp jag fått tilldelad.

Men jag har ont i käkmusklerna. För jag har haft ett leende på läpparna sen mitt första steg. Och det har liksom stelnat där. Försöker få ner mungiporna för att inte se dum ut…

Eftersom kroppen ville mer än jag trodde fick jag ingen möjlighet att utvärdera vilken fartgrupp som var roligast. Var partyt var störst, mutorna flest och frågesporten som roligast. Jag trodde jag skulle få hänga med dem alla men så blev det inte. Den uppgiften sparar jag till ett annat år. Men inte nästa. Då ska jag tillbaka till 3:30-gänget där jag hör hemma. Så att inte Kenth behöver springa ensam…

Ett dopp och en kaffe senare är Helsingborg marathon 2019 komplett. Nu tänkte jag fira lite. Med müsli…

Från noll till marathon på 39 dagar alltså. Jag ska skriva ner mitt träningsprogram. Stay tuned….

Race report: Österlen spring trail 2019

Varje gång jag springer det här loppet lovar jag mig själv att jag ska backträna mer till nästa år. Varje gång glömmer jag det, vilket såklart straffar sig…

Kommer till Christinehof i perfekt tid. Bajamajakön är obefintlig och nummerlapparna plockas ut på ett par minuter. Därmed har jag massor med tid över till shopping. YMR är på plats och bakom en skärm provar jag halva sortimentet. Med fönster åt ena hållet och ett fikande sällskap vid ett bord bakom samma skärm. Men man får inte vara blyg om man vill ha nya kläder. Det ska senare visa sig att jag ju dessutom förtjänar dem…

Med tio minuter till start får jag order av Fredrik att byta kläder. Han har värmt upp utanför startområdet och känt på polarvindarna. Han har en lång (och något högljudd) utläggning om hur kallt det är, vilket leder till att alla inom en radie av trettio meter lastar på ett lager extra. Utom Fredrik himself som går mot starten i shorts…

Tio meter efter start-tutan springer tjejen framför mig in i en stolpe. Plötsligt ligger hon på rygg med armar och ben sträckta mot skyn för att skydda sig mot fallande löpare. En kille landar ovanpå och någon av deras kroppsdelar sparkar en lårkaka på mig. Men hellre än lårkaka än en stolpe med flygtur!

Första 4 km är lättlöpta och jag har hela tiden Fredrik bara ett par steg framför. Tills backarna börjar.

Det räcker med den första puckeln vid Alunbruket sen ser jag inte honom mer. När vi jämför kilometertider tar han nästan en minut per kilometer i de kuperade avsnitten.

Men det är inte bara honom jag tappar, jag tappar alla! Under de följande kilometerna är jag ensam och lonely. Behöver följa skyltar och skärpa mig för att inte springa fel. Tur att det ska komma fler trixiga partier så någon kan komma ifatt och visa vägen!

När det är flackt är jag en traktor men i backarna förvandlas jag till en lungsjuk blåsbälg på minst 85 år. Till nästa år SKA jag träna mer backe…

Ramslöken luktar inget idag och träden är fortfarande bruna och risiga. Det är inte mycket vår i luften och det ska till och med komma snö vad det lider. Men det är vackert ändå noterar jag när jag vågar lyfta blicken från rötterna.

I den berömda målgångstrappan förväntar jag mig att Fredrik ska stå och fota årets fulaste löpsteg, precis som traditionen bjuder.

Men jag har sprungit för fort, och han har inte hunnit tillbaka från sitt ombyte. Därmed besparar jag er en bild på min särskilt snygga trappteknik som jag förövrigt också borde öva på till nästa år.

Haltar fram över kullerstenarna och springer över mållinjen som sjätte tjej. Två sekunder från topp 5. Sa jag att jag skulle öva spurt till nästa år också?

Två sekunder hit eller dit, det blev pers med någon minut och hela nio minuter snabbare än förra året. Då kan man väl vara värd lite nya träningskläder?

Skulle haft ett par shorts också men kände mig inte riktigt bekväm med att byta om inför fikagänget och de stora fönsterrutorna…  Ska bli lite mindre blyg till nästa år kanske…?

Summa summarum. Lika najs som varje år. Lika kuperat och lika galet jobbigt. Och samma hemläxa som varje år. Plus några till…

 

 

Race report: Barcelona halvmarathon

Jag kan inte ens komma ihåg namnet på halvmaran jag precis sprang, men ska försöka komma ihåg upplevelsen. edreams mitja marató de Barcelona alltså, och en familjefight med bästa utgång…

Vi bor strategiskt nära startfållan och kan svänga förbi hotelltoan mellan uppvärmning och start. Därmed slipper vi bajamajaköerna och har en möjlighet att byta kläder efter att ha känt på temperaturen. Vilket jag tyvärr inte  gör…

Vi är 18000 som ska ta oss an banan och det är trångt när jag ska försöka böja mig ner och lossa på mina för hårt snörade skor. Panikar en smula när jag inser att det inte kommer att gå, och ser med fasa framemot 21 km  med domnade tår!

Fredrik har gömt sig i folkmängden på order av mig. Jag vill inte se honom, utan göra mitt eget race. Därför har jag inte heller någon som kan berätta för mig vad som händer. Jag fattar inget av spanskan i högtalarna. Hör startskott men ingen springer. Ser konfetti men alla står still. Nerräkning. Ska jag lita på den?

Plötsligt är vi iväg. När klockan visar en jätteojämn siffra. Missar startmattan och vet inte när jag ska trycka igång klockan. Förvirringen är total. Och fötterna är många.

Efter en kilometer får jag syn på Fredrik snett FRAMFÖR. Vill inte låta det påverka mig och sätter på skygglappar.

Utan att jag vet hur det går till springer jag på en upphöjd refug som känns som en omkörningsfil. Om det inte vore för att underlaget är knöligare här uppe. Gatsten, brunnar och kantsten. Men vi flyter fort, snabbare än gänget på asfalten. Jag ser inte Fredrik men han ser mig. Han ser min fart och inser att han inte kan hänga med! Men det vet ju inte jag, och fortsätter med andan i halsen!

Vid fem kilometer tappar jag min ena gel. Och eftersom sportdrycken som bjuds är knallblå förstår jag att en gel är vad det blir! Tappar hoppet.

Jag försöker skingra tankarna med en stilstudie av folket runt omkring. Undrar hur man tänkte när man valde trosor som dagens race outfit…?

Efter drickan vid 10 km startar inte maskineriet. Jag har tagit ett par gångsteg för att skruva upp (!) en kork på en vattenflaska och plötsligt har jag kola i benen. Det går segt så segt.

Mellan 13-16 kilometer springer vi på en vändbana. Någonstans kommer jag att möta Fredrik men jag vet inte om han ska vara före eller efter. Och jag vet inte om jag vill veta. Låter bli att titta och sätter blicken i ryggen framför.

Så tjoar det till från motsatt färdriktning. Jag är på väg tillbaka och Fredrik lyser med hela ansiktet på en plats några minuter bakom. Han verkar stark och jag har ingen aning om hur många minuter kan det röra sig om…

Offrar gelen. Jag får inte bli trött nu!

Vädret är perfekt, sol och svalt, och jag har inget att klaga på. Förutom att det är lite jobbigt!

När vi med två kilometer kvar svänger upp från havet står La Sagrada famiglia bara där. I fjärran i all sin pampighet. Så galet coolt. Tillsammans med ljudet av den grymma publiken skapas gåshud extra allt. Det är nära nu. Och jag tror mig inte ha blivit omsprungen!

Målrakan är evighetslång med hur många portaler som helst. Det är trångt och folk armbågar sig fram i desperata spurtförsök. Jag faller tillbaka lite och låter de kriga. Jag har ju ändå ingen spurt.

Efter 1.34.40 kliver jag över mållinjen. Min snabbaste halvmara på några år. Fredrik har gjort ett kanonlopp och kommer i mål ca fyra minuter efter. Jag vann rejset men han vann spurten. Hans sista kilometer gick 30 sekunder fortare än min. Så vi vann lite båda!

Men han kommer att ha ondast i benen…

Race report: Yddingeloppet 12 km

Idag sprang jag Yddingeloppet. Jag hade kunnat göra det lätt för mig och återanvända rejsrapporten från 2015, för dagens lopp blev typ precis likadant… Jag tänker att ni ändå förtjänar lite nytt material på bloggen. Och dessutom stod det ju inget om snö i förra rapporten. En helt ny krydda i tillvaron som förtjänar sin plats i rampljuset. Här kommer race report 2018:

Vi sitter på parkeringen med stjärtvärmen på. Utanför faller blötplaskig snö och jag är grymt omotiverad. Vad ska jag göra ute i det kladdiga vädret när jag kan sitta här och mysa i bilen? Fredrik förbarmar sig och hämtar nummerlapparna medan jag försöker uppbringa lite pepp. Lyckas måttligt…

Fredrik deklarerar att han ska starta längst fram och springa sig ordentligt trött. Efter förra gången vet jag att han kan springa riktigt bra på vilja. Utan att liksom behöva träna. Själv har jag ingen vilja och bestämmer mig för att lufsa runt. Som vanligt på det här loppet tydligen. Tänkte visst precis samma sak förra året, enligt den race report jag läser så här i efterhand.

Jag roar mig med att räkna Stävie Trail-buffar på min väg till starten och gläds åt att det faktiskt är väldigt många som klätt sig i grönt idag. Jag själv också såklart. Även om jag i vanlig ordning satt den upp och ner. När blir man egentligen tillräckligt gammal för att klä på sig ordentligt? Sätta nummerlappar rakt och buffar åt rätt håll? Måste vara vid 46…

Starten går. Och jag har fel skor.

Då jag aldrig blivit kompis med mina nya trailskor har jag valt mina blankslitna asfaltskor. Hur halkigt kan det vara på ett motionsspår liksom? Då missade jag detaljen att löv är halkiga var de än ligger. Och att det finns lera i skogen.  Men egentligen är det inget större problem, jag får ta det lite försiktigt på löven, i leran och på broarna bara. Hellre det än ont i fötterna!

Det stora problemet stavas backar. Och makadam. Backarna får pulsen att slå i taket men det ordnar sig snabbt efter varje krön. Sten-eländet är bara jobbigt. Det ordnar sig aldrig. Sten-elände under löv är ännu värre. Fötterna åker hit och dit och jag vet aldrig var jag ska våga sätta ner foten. Möter minst 3-4 personer som klivit av och haltar längs sidan. Blir rädd om anklarna.

Det där med att lufsa runt har jag glömt bort sedan länge och jag kommer på mig själv med att faktiskt försöka springa på så fort jag kan. Med det inte sagt att det är fort!

Blir omsprungen av en kille i Stävie Trail-buff och tänker att så här kan vi ju inte ha det. Ögonblicket därefter kommer vi ut på asfalt och jag säger ett tyst hejdå till buffmannen och sätter iväg. På asfalten kommer min inre traktor igång och jag älskar att få mata på. Flyter förbi flera stycken och för första gången kan jag lyfta blicken och se allt det höstigt vackra runt omkring.

Kommer mot mål som nummer åtta i motionsklassen och förväntar mig publikens jubel. Eller ja, i alla fall Fredriks. Men han är inte där. Han har sprungit så fort att han behövt hämta jackan för att inte frysa ihjäl i väntan på hans långsammare hälft.

Medan jag väntar på hans återkomst pratar jag av mig i målområdet. Snackar lite skit om snön och stenarna på vägen och sen glömmer jag dem. Nu kommer jag bara ihåg hur fantastiskt fint det var i skogen. Och att jag nog ska springa Yddingen nästa år igen…