race reports

Som en mental förberedelse läser jag race reporten från förra året. Det skulle jag inte ha gjort. Jag är livrädd när jag sätter mig i bilen mot Åhus…

Loppet startar inte förrän 12:40. Det betyder delvis en lugn morgon, men också gott om tid att stirra upp sig, landa i soffan, tappa motivationen och ångra att man ens anmälde sig. Dessutom får den inre mat-och-sovklockan akut identitetskris, när ska man nu äta lunch?

Kommer i väg alldeles för sent men i efterhand vet vi att det var bra. Vi hann med både bajamajakön och nummerlappsutdelningen, och slapp stå ute i regnet mer än 9 minuter. Det där med uppvärmning kanske not so much.

Placerar mig i startfållan baserat på klädval. Det är ett säkert kort. De som har linne idag är för snabba för mig. Långbrallorna förmodligen lite för långsamma. Bland t-thirts och shorts ställer jag mig och det ska visa sig klockrent.

Startskottet går men knappt hinner jag få upp värmen innan det är dags att vika av ner mot stranden. Jag har beslutat mig för att testa det tips jag fick efter förra årets race, att springa i vattnet och inte i den blöta djupa sanden. Det isar till lite i fötterna först men sen står det klart att det här var värsta life hacket. Så mycket lättare här nere. Rena fötter på köpet. Ett tag till.

Det har blivit dags att ta sig upp från stranden och in på stigarna. Det är kanske tio meter sand som ska forceras, men det räcker för trippelvolter bakom bröstbenet.  Tur att jag får landa in bakom en lång orm av löpare och låta pulsen komma i balans.

Vi ringlar ihop genom hela första halvan av loppet. I en perfekt fart. Farten för t-shirths och shorts. Det är fina mjuka stigar och nästan ingen kupering. Tar en klunk sportdryck vid vätskan efter 5 kilometer för nu behövs alla hjälpmedel i världen. Det är nu det börjar. Backarna, sanddynerna, sanden, och den omskrivna nära-döden-upplevelsen.

Jag håller mig på benen hela vägen i år. Även om jag nästan snubblar på mig själv av ren trötthet ibland. Mot slutet blir jag omsprungen av en tjej. Jag som inte bryr mig om resultatlistor på traillopp blir ändå lite triggad. Särskilt som vi kommer ut på platt fast mark. Jag tänker att jag ska kunna svara här, men det verkar vara hennes paradgren också. Jag kommer inte förbi.

Sen kommer avslutningen. Den bottenlösa sanden. Omvägen ner till vattnet i hopp om lite mer lättsprunget. Och här, på underlaget jag tror jag är som allra sämst, lyckas jag plocka tillbaka min plats i listan. Stapplar upp för den lilla sandkullen upp mot målrakan, helt övertygad om att det kommer en spurt bakifrån. Och för första gången någonsin känner jag mig redo att ge det en fight. Men det kommer ingen.

Går i mål och när jag ska stänga av klockan ser jag att den är död. Surar till för jag vet att varannan gång när den dör, försvinner passet. Och jag vill ju liksom veta att jag varit här…

Anyway. Träffar Solsidan-Linda och Liten Räka (älska instagram-namn!)  som jag hinner prata med i ett par minuter innan Fredrik kommer i mål. Det är också precis då jag håller på frysa ihjäl och sliter med honom för att hämta väskan innan han ens hunnit torka snoret och svälja sin mjölksyra…

Kommer in på resultatsidan och ser att jag slog min egen tid från förra året med två minuter. Landar på 1:00:20 vilket räcker till en sjundeplats. På ett traillopp! Jag är mer än nöjd.  Ända tills jag inser att bilen är 1,5 kilometer bort….

Mat & Sovklockan har gått ut i strejk. Inte så mycket för sömn utan för att tanken är tom. Och promenaden ska visa sig bli den längsta i hela mitt liv, den tar liksom inte slut. Desstutom ska vi trängas med en massa bilar som stör min framfart. Jag är hangry. Och rungry. I en ytterst osmickrande mix.

Överlever de tre åren det tar att komma till bilen bara för att kasta mig över en hel påse salta nötter som av rutin råkar ligga där.

Sätter stjärtvärmen på max och påbörjar resan hem. Glad att jag någonstans grävde fram motivationen, höll ihop det fint och faktiskt fick lite horn på slutet. Det har jag nog aldrig haft…

Tack Åhus Trail för ett som vanligt fint lopp!

Så glad att bästa Malmö förärats ett sånt här fint lopp. Idag var det fest från start till mål. Och 6 timmar efter målgång har jag återhämtat tillräckligt med krafter för att orka ta mig upp från golvet och författa dagens race report. Here goes…

Det är en lyx att bo tio minuter från starten. Man slipper tänka ut strategier för bajamajaköandet och kan glida in till startområdet men bara precis så mycket tid tillgodo att man hinner slänga in väskan och ta några uppvärmande steg. Det blir i ärlighetens namn inte så många, det är roligare att mingla omkring på den lilla tid jag har.

Kommer till startfållan och placerar mig helt random mellan 3:15-ballongen och 4:15- ballongen. Ballongerna däremellan är inte på plats men hoppas att de ska hinna dyka upp innan starten. Planen är klar. Köra med 3:30 till halva och sedan utvärdera om det finns mer krut. Om jag inte redan tappat dem vid det laget vill säga.

Med några minuter till start infinner sig ”mina” ballonger.  Killarna jag ska hänga med i minst 21 kilometer. Eller kanske bara två…

Jag är van vid peppiga pejsers som drar igång publiken. De här två är säkert jättetrevliga men pratar mest med varandra. De är så inne i samtalet om den utbildning de läser att jag undrar om de egentligen har koll på klockan. De har de såklart men ändå, men när jag vet allt om just den utbildningen bestämmer jag mig för att lämna gruppen. Bara litegrann…

Hinner inte så långt innan bästa Charlotta dyker upp. Vi hade jordens upplevelse ihop förra året och drömmen hade varit en favorit-i-repris. Men det känns som hon har snabbare ben idag. Jag tänker att jag får hålla ut till slutet av Ribban där jag tror svärföräldrarna ska stå med kameran redo. Men det blir tre fail av tre.

Charlotta behöver knyta skorna och faller bakom. Och svärisarna har dragit vidare till nästa utpost. Ok, två fail. Av två.

Förra året hade jag två förbättringspunkter i min feedback till loppet. Det ena var förvarningar 200 meter innan vätskan. Det andra var bananer i mål. När jag efter 4 kilmeteter ser skylten som säger ”Vätska 200 meter” blir jag glad i själen. Hinner fiska upp en salttablett i god tid och blir inte överrumplad och nära att missa vätskan som förra året. Älska lopp som lyssnar på feedback!

Det är ingen vind i Malmö idag. Hur ofta händer det? Vattnet ligger spegelblankt och det är så galet fint längs vägen runt Ön och hela vägen ner till Sibbarp. Publiken visar lite blandad energi. På vissa ställen grymt pepp och men också de som bara står och hänger, i väntan på just deras löpare. Älskar de som hejar ohämmat. På allt som rör sig. De som skriker ens namn och säger att man ser pigg ut. De får ljuga hur bäst de vill, jag blir glad i själen. Blir glad över alla barn med sina små händer som samlar high fives.  Jag ber om ursäkt om jag missade någon, jag ville verkligen hajfajva alla. Blir glad över alla skyltar med fyndiga texter och älskar när jag får skratta en stund.

Foto: @gabs_running24

Vi har vänt i Sibbarp och är tillbaka samma väg. Hejar på folket som ligger lite bakom och börjar längta till halvmaramarkeringen. Jag springer fortare än planen, fullt medveten om att jag kan få äta upp det. När som helst. Men benen är fortsatt pigga men nu vill jag in i city, möta mer folk.

Banan är omdragen i år och vi snurrar runt Slottsparken både yttervarv och innervarv. Och här finns alla jag känner.  Jag dras med i den galna energin och blir helt andfådd på kuppen. Är det så här publiktätt resten av banan kommer jag gå in i väggen innan kilometer 30. Stay calm.

Strax innan 28 kilometer har jag min enda dipp. Där i Pildammsparken hittar jag svärisarna och blir glad. Hittar även en gel som funkar som värsta dunderhonungen. Dippen blir kortvarig och snart är jag på banan igen. In i city via Triangeln och Gustav. Över sjukaste gatustenarna som får fötterna att skrika. Förbi uteserveringar och sedan över Malmös rödaste broar. Och en turkos.  Sedan en stund har jag börjat räkna ner i form av Onsdagskoko. En onsdags-koko är 7 km och går i ungefär den här farten. Nu är det mindre än en kvar och det borde gå.  Ska bara runda ett snurrande torn först. Och springa en stund åt fel håll innan vi äntligen får vända i en rikting som leder mot mål.

När det är två kilometer kvar kommer en kille upp vid min sida. Han låter som han håller på dö. Han skriker och stånkar och säger att han vill under 3:30. Jag säger att han nog kan chilla lite då, vi har uppskattningsvis 7 minuter till godo. Men han fortsätter skrika och springer vidare….

När jag äntligen når Ribban vet jag att det bara är rakt fram kvar. Platt fin asfalt.  Just där står hejarklacken hejarklacken och jag får gåshud. Det är så himla fint med marathon ändå. Jag har ingen spurt. Det har jag aldrig. Men jag matar på. Steg för steg mot portalen som kommer allt närmare.

Får min medalj. Men ingen banan. Den åt halvmaralöparna upp. Men det gör inget. För precis allt annat var perfekt.

3:22:59 och min tredje bästa maratontid någonsin. På mitt 26:e marathonlopp.

TACK Malmö marathon! Det här var kul!

Fredag kväll. Hembjudna till dotterns nyblivna svärföräldrar. Vi pratar om loppet och Fredrik säger att jag säkert vinner tantklassen. Sätter press på den som tänkte slöspringa lite….

Lördag morgon. Alldeles för tidigt. För lite sömn. Tågtabellen är gles och vi är på plats hela två timmar innan start. Det blåser vindar som bara skåningar vet hur kalla de är. Svensk sommar goes Nordpolen och jag fryser in i märgen. Har alldeles för lite överdragskläder och det enda stället jag hittar värme är på är den helt oanvända bajamajan. Förlåt toakön där ute men det kan hända att jag inte stressade där inne….

Jag fryser så mycket att jag seriöst funderar på att ta första bästa tåg hem, men kommer aldrig till skott med den tanken. När vi värmer upp börjar det regna också. Misären är nära, men nu har jag ändå lite löpvärme uppe. Det ska nog gå det här. Ser att Löpning & Livet har en 1:40-pacer och tänker att det blir lagom. Låta någon annan hålla taktpinnen och bara glida med. Sen ser jag Solsidan-Linda och Hanna K. Båda K50. Och snabba. Borde jag rejsa för att leva upp till Fredriks skrytprat? Orkar inte. Jag fryser ju! Och har massa lopp i pajpen. Nej. Skärpning. 1:40-ballonger bli kanon (De har inte ens ballonger, men ni fattar…)

Startskottet går. Jag tar tre steg, ser mig omkring, men hittar inte farthållaren. Hittar inte Linda eller Hanna heller. Var blev alla av? Har jag sprungit åt fel håll?  Hänger på någon annan random rygg som verkar bra. Och lika omotiverad jag var inför loppet, lika pepp känner jag mig nu. Benen går som klockor. Förmodligen för fort men jag är som jag är, sämst på att disponera. Efter ett kort varv i början ska vi två varv på en milbana, som till stor del består av grus. Ingen traillöpare i världen kommer någonsin förstå mig, men alltså, grus är SÅ mycket jobbigare än asfalt. Inget tjong i steget. Men ändå håller jag en konstigt hög fart. Är nerkylning innan start ett partytrick för pigga ben?

Allt är lugnt tills förcyklisten till milloppet passerar. Sen startar stressen. Fasen vad de öser. De första på ett smidigt sätt. Sen kommer flåsarna. De där som krigar sig fram, går på råstyrka där tekniken inte räcker. Jag känner mig som en snigel på lunchpromenad i jämförelse. Lycka är när de slutar passera och jag kan återgå till min bubbla. I bubblan mår jag bra ända till vi kommer ner till havet igen. Plötsligt slår verkligheten mig i huvudet och i gruset tillbaka mot varvning känns det som jag springer mer bakåt än framåt.

Lyckas ta mig till varvning och nu är det bara 10 kilometer kvar. Det ska nog gå det här. Jag tappar fart men känslan känns fortsatt på topp. Men det är ett par sekunder per kilometer långsammare. Vågar inte vända mig om. Har på känn att både Linda och Hanna tuggar in på mig nu. De kommer att rejsa om på sista gruset och jag kommer inte kunna sätta emot. Jag är sämst på spurt och sämst på grus. En dålig kombo.

Ingen kommer. Tar sikte på en killrygg framför och låter honom dra sista biten. Över gräset där tårna lägger in en protest och krampar. Men det är bara är ett par meter. Målet är här. Jag är i mål.

Och inom en minut även Hanna och Linda. Och då vet vi inte ännu att det är just vi som ska dela pallen i tantklass K50.

Väntan på prisutdelning är lång men vi roar oss med photoshoots och byteshandel av målgångsgodis. Byter bort mina gelegodisar mot chips och känner att det är en vinst större än själva K50-vinsten.  Resten av tiden går åt att fundera ut vett & etikett på prispall. Fast jag redan varit där en gång i år lär jag mig aldrig. Är det trean först eller ettan? Ska man hälsa på varandra? Kramas? Sjunga nationalsången ska vi i alla fall inte, så mycket vet jag….

Det är många prisutdelningar innan vår och vi hinner se och lära. Jag hinner också se att jag svettats lite osnyggt på mina byxor och dessutom spillt något kletigt på min jacka. Inget går bort med målgångsvatten. Och jag hinner inte svida om. Det är nära nu och plötsligt hör jag mitt namn. Ettan först. Klättrar upp med risk för mitt liv.  Prispallen är inte dimensionerad för personer med fötter större än storlek 34. Och vajar den inte lite? Ska jag ramla ner nu?

Hanna och Linda kommer upp. Någon att hålla sig i. Tar emot plaketten och gläds att stå här uppe med bästa gänget.

Jag hade med badkläder, men dagen då Nordpolen kom till Skåne var det inte läge. Det blev inte ens en målgångsglass…

Jag lovade att inte bara blogga rejsrapporter, men alltså nu duggar det lopp mest hela tiden. Ska försöka knåpa ihop lite vardagsinlägg också, men först blir det race report. Igen.

Änglamilen. Jag signade upp som ambassadör för loppet långt innan jag insåg att det krockade med både Stockholm marathon och bästa Peterson-maran i Malmö. Det blev en del vånda över beslutet och jag fick t om ok från självaste Änglamilen att stå över deras lopp för Stockholm. Vilken förståelse! Men nu blev det inte så. När det kom till kritan var jag faktiskt inte sugen på marathon. och ett myslopp i Ängelhom kändes helt rätt!

Det mysigaste med mysiga lopp är att man inte behöver vara ute i så god tid. Att hämta nummerlappen tar 4 sekunder, toakön nått liknande och då är det ändå över 800 anmälda. Tar en kort uppvärmningsrunda i skogarna och förirrar mig någonstans mellan Pytteskogen och Äventyrsparken. Ser mig själv missa starten men uppfattar ljudet från speakern och lyckas ta mig tillbaka lagom till uppvärmningen.

Att försöka ta sig framåt i startfållan bland människor som gör step touch och snurrar armarna som väderkvarnar är förenat med livsfara, men jag lyckas slingra mig fram till någonstans mellan 4:30-skylten och 5:00-skylten. Mittemellan känns som en lagom ambition. Även för Maria som jag stöter ihop med precis där. Jag har egentligen inget mål med loppet, men hade det inte känts lite bra att komma före henne? På pappret är vi sjukt jämna och utgången är verkligen oklar.  Och jag är ju ingen tävlingsmänniska…

Starten går och vi är ute på gruset. I virrvarvet tappar jag henne, och eftersom jag inte ser henne framför tänker jag att hon ligger och smyger mig i hälarna. Att hon när som helst tänker passera och säga hej på det gladaste av sätt. Jag nojar över detta i ungefär en minut innan jag får nog med att hålla mig levande.

Milen är jobbig. Speciellt på grus och backar. Försöker hitta något flow men jag behöver uppenbarligen asfalt för flow. Och enligt Maria ska det bara finnas 1 km av den varan. Lyckligtvis har hon fel och jag hittar några riktigt goa partier av flyt innan motvinden tar mig.

Nackdelen med myslopp är att jag alltid hamnar ensam. Och i motvind hade jag föredragit en fem-sex breda axlar framför mig, men icke. Farten dippar som en kanonkula mot havets botten, men jag ser en 180 graders sväng efter järnvägsundergången. Det bör i teorin betyda medvind…

Sneglar bakåt efter svängen men ser ingen Maria. Antingen är hon i tunneln, dvs väldigt nära, eller så är hon långt bakom. Jag hoppas på det sista men såklart är det inte så!

Med 2-3 kilometer kvar ser jag henne nästa gång och nu är hon supernära. Och trots att jag inte är någon tävlingsmänniska känner jag mig tvungen att öka. Springer om en man som springer mikroskopiskt mycket långsammare än mig,  och får mjölksyrachock, hjärtklappning och blåsbälgsfeeling på köpet. Så ovärt. För en mikrosekund. Sansar mig lite och springer vidare.

Det är många som springer om mig nu och varje gång tänker jag att det är Maria. Och varje gång blir jag glad när det visar sig vara en kille.

Tar mig över mållinjen på 45:51, hinner få medaljen runt halsen och bara precis vända mig om innan Maria kommer. 22 sekunder efter. Jämna på papperet. Jämna i verkligheten.

Tack till Änglamilen för att jag fick komma och springa. Tack för ett superhärligt lopp med glada och peppiga funktionärer. Jag kommer gärna tillbaka!