race reports

Jag lovade att inte bara blogga rejsrapporter, men alltså nu duggar det lopp mest hela tiden. Ska försöka knåpa ihop lite vardagsinlägg också, men först blir det race report. Igen.

Änglamilen. Jag signade upp som ambassadör för loppet långt innan jag insåg att det krockade med både Stockholm marathon och bästa Peterson-maran i Malmö. Det blev en del vånda över beslutet och jag fick t om ok från självaste Änglamilen att stå över deras lopp för Stockholm. Vilken förståelse! Men nu blev det inte så. När det kom till kritan var jag faktiskt inte sugen på marathon. och ett myslopp i Ängelhom kändes helt rätt!

Det mysigaste med mysiga lopp är att man inte behöver vara ute i så god tid. Att hämta nummerlappen tar 4 sekunder, toakön nått liknande och då är det ändå över 800 anmälda. Tar en kort uppvärmningsrunda i skogarna och förirrar mig någonstans mellan Pytteskogen och Äventyrsparken. Ser mig själv missa starten men uppfattar ljudet från speakern och lyckas ta mig tillbaka lagom till uppvärmningen.

Att försöka ta sig framåt i startfållan bland människor som gör step touch och snurrar armarna som väderkvarnar är förenat med livsfara, men jag lyckas slingra mig fram till någonstans mellan 4:30-skylten och 5:00-skylten. Mittemellan känns som en lagom ambition. Även för Maria som jag stöter ihop med precis där. Jag har egentligen inget mål med loppet, men hade det inte känts lite bra att komma före henne? På pappret är vi sjukt jämna och utgången är verkligen oklar.  Och jag är ju ingen tävlingsmänniska…

Starten går och vi är ute på gruset. I virrvarvet tappar jag henne, och eftersom jag inte ser henne framför tänker jag att hon ligger och smyger mig i hälarna. Att hon när som helst tänker passera och säga hej på det gladaste av sätt. Jag nojar över detta i ungefär en minut innan jag får nog med att hålla mig levande.

Milen är jobbig. Speciellt på grus och backar. Försöker hitta något flow men jag behöver uppenbarligen asfalt för flow. Och enligt Maria ska det bara finnas 1 km av den varan. Lyckligtvis har hon fel och jag hittar några riktigt goa partier av flyt innan motvinden tar mig.

Nackdelen med myslopp är att jag alltid hamnar ensam. Och i motvind hade jag föredragit en fem-sex breda axlar framför mig, men icke. Farten dippar som en kanonkula mot havets botten, men jag ser en 180 graders sväng efter järnvägsundergången. Det bör i teorin betyda medvind…

Sneglar bakåt efter svängen men ser ingen Maria. Antingen är hon i tunneln, dvs väldigt nära, eller så är hon långt bakom. Jag hoppas på det sista men såklart är det inte så!

Med 2-3 kilometer kvar ser jag henne nästa gång och nu är hon supernära. Och trots att jag inte är någon tävlingsmänniska känner jag mig tvungen att öka. Springer om en man som springer mikroskopiskt mycket långsammare än mig,  och får mjölksyrachock, hjärtklappning och blåsbälgsfeeling på köpet. Så ovärt. För en mikrosekund. Sansar mig lite och springer vidare.

Det är många som springer om mig nu och varje gång tänker jag att det är Maria. Och varje gång blir jag glad när det visar sig vara en kille.

Tar mig över mållinjen på 45:51, hinner få medaljen runt halsen och bara precis vända mig om innan Maria kommer. 22 sekunder efter. Jämna på papperet. Jämna i verkligheten.

Tack till Änglamilen för att jag fick komma och springa. Tack för ett superhärligt lopp med glada och peppiga funktionärer. Jag kommer gärna tillbaka!

Long time no Göteborgsvarv men i år var det äntligen dags igen. Och vilken fest det skulle bli!

Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig och letade upp min Göteborgsvarvsstatistik för att sätta ramarna för var jag kunde tänkas hamna. Tydligen gjorde jag mitt bästa GV 2012 och mitt sämsta 2007. Med alla möjliga resultat däremellan. Så målet för dagen var att inte göra personsämsta. Fast egentligen mest att njuta av folkfesten och inte titta på klockan. Så som jag gjorde förr. Innan jag började snegla på kilometertider, blev stressad och slutade njuta….

Nåväl. Jag avverkar en exemplariskt kort bajamajakö på max fem minuter innan det är dags att ställa sig i fållan. Men där jag tänker göra entré finns inga ingångar. Jag behöver starta akrobatiskt, med att klättra över kravallstaketet. Kommer över med ena benet och står gränsle, balanserandes gels och mobil i händerna. När jag ska lyfta över det andra räcker inte smidigheten, och lite generat får jag plocka tillbaka benet på fel sida igen. En kille (och halva Göteborg) har naturligtvis bevittnat händelsen och ler lite i smyg åt mitt misslyckade klättringsförsök. Men här kan jag ju inte stå. Så jag får snällt fråga denna vilt främmande person om jag får hålla i honom lite när jag gör ett andra försök. Det går bra. Allt är lugnt. Jag är redo för start.

Jag startar i startgrupp två, en grupp som speakern kallar ”nästan elit”.  Och ett gäng löpare ”som har koll på sina kilometertider”. Tittar mig omkring. Snabba killar. Och så jag. Hur hamnade jag ens här? Försöker smyga mig bakåt men det är liksom stopp. Skitsamma. Vi kör.

Från steg ett känner jag att är på ett bra ställe. Det går inte hysteriskt fort. Det går i min fart. Och vi går som ett tåg. Det känns som jag inte springer själv utan att alla andra springer åt mig. Och jag har bestämt mig. Idag är det bara FLOW som gäller.

Backen inne i Slottskogen är brant, och alla Göteborgare tutar förbi. De som liksom äter backar till frukost. Ändå är den bara en liten försmak av vad som väntar: backen upp till Älvsborgsbron ett par kilometer senare. Backmusklerna har jag uppenbarligen lämnat hemma, eller så äger jag helt enkelt inga. Det känns som jag springer på stället. Och då har vi inte ens nått bron. Den som sägs vara både lång och jobbig!

Meeeen. Bron bjuder på medvind och en lutning som mina ben kan hantera. Det blir inte så farligt som jag befarat och jag rullar ner på andra sidan med en positiv känsla i kroppen.

Det är mycket publik, mycket musik och en bra stämning. En dagsfest av rang. På Hisingen är det platt och fint men åt vissa håll en del motvind. Och så har det börjat regna. Skönt faktiskt. Men kan inte låta bli att tänka på mina överdragskläder i väskinlämningen under bar himmel….

Hisingsbron är ny för mig. Senast jag sprang var det på Göta Älvsbron men det var åtta år sedan. Things have changed. Den här funkar lika bra. Till och med i motvind. Jag får lite flashbacks till Broloppet som ju också innehöll just bro i motvind. Och drömmen om nerförsbacken som aldrig blev så drömmig på grund av vinden.

Tillbaka på fastlandet börjar jakten på Avenyn. Efter varenda hörn vi svänger runt tror jag att jag hamnat på Avenyn, men nej, det tar många fler kilometer än jag trott. Hade för mig att Avenyn var flera kilometer lång men det var den inte. Inte så backig heller. Plötsligt är jag uppe och snurrar runt statyn och nu har vi bara fyra kilometer kvar.  Och det största publikstödet of all times någonstans lite längre fram på vägen…

På Skanshofs uteservering sitter värsta klacken. Musiken är lite ösigare, skriken lite högre, det ryker och gåshuden är ett faktum. Den här energiboosten kommer att ta mig hela vägen in i mål! Med marginal!

Jag kliver över mållinjen på 1:37:54 och långt i från personsämsta. Jag har inte tittat på klockan en enda gång och vet inte om den ska visa 1:37, 1:45 eller 2:00. Känslan i kroppen är helt fantastiskt och jag hade blivit precis lika glad vilket som!

Det är utan tider jag springer som bäst. När jag får gå på min egen känsla och se var den bär mig. Jag vill ha klockan med, för statistiken, men jag trivs bäst med att inte se den.

Göteborgsvavet 2026 blev precis den fest jag ville. En återupptäckt av hur jag själv fungerar. Och en liten känsla av att äntligen vara på väg tillbaka. 7 månaders löpskada tog hårt, men nästan ett år senare har jag äntligen en känsla av att formen börjat vända upp.

Löpningen i all ära. Den var grym. Men jag hade också 2,5 timmars väntan på Fredrik efteråt. Han som startade efter jag gick i mål och springer aningens långsammare. Sån tur att hela stället kryllar av löparkändisar. 2,5 timmars mingel är precis lagom. Tack till alla jag fick dela upplevelser och fördriva tid med. Som jag brukar säga: löparmingel är bästa sortens mingel. Och faktiskt det enda mingel jag behärskar.

Och Fredrik då? I mål som en solstråle. Nöjdast i hela stan! Kanske för att han lyckades springa 21 kilometer med bara 8 mil i benen 2026. Eller för det faktum att han smygköpt ett par löparskor efter jag startat. Göteborgsvarvet 2026: 10 Glenn av 10!

Jag vet inte vad jag hade väntat mig. En fin sommarkväll på Ribban. Lätta ben och en skön genomkörare inför Göteborgsvarvet på lördag. Men framför allt hade jag väntat mig ett resultat, men den detaljen smög sig…

Det finns två startgrupper för 10 kilometer. En för de som springer under 45 minuter och en som springer över. Jag ställer mig i den bakre. Lite för att jag sitter i en buske när första starten går, men också för att jag faktiskt inte är god för 45 minuter nowadays.

Busken är lite väl långt bort så jag kommer i vanlig ordning lite sent till min startgrupp. Den har tjockat på sig och jag får starta lite längre bak än jag vill. Men jag tänker att det ska ordna sig. De som står först borde ju rimligen springa på 46 minuter, men den logiken var det bara jag som hade. Framför mig startar en samling som knappt har styrfart. Ett par killar gör en detour ute på gräset och jag hänger efter. Vi sicksackar mellan soptunnor, publik med barnvagn och allehanda grästuvor innan vi kommit så långt fram att tåget går i rimlig fart och vi vågar oss tillbaka på asfalten.

Den första kilometern går så sakta, men sicksackandet tar på krafterna. Och det svider i själen att inte kunna brassa på i medvinden på asfalten. Det är ju min paradgren. Lagom tills vi ska ut på gruset lättar det. När vi lämnar Ribban flyter det fint, och hela vägen genom Västra Hamnen och tillbaka mot Ribban igen. Det ÄR en fin sommarkväll och jag njuter trots den höga pulsen. Njuter av andningen som är rytmisk och som hjälper mig framåt. Kilometerna tickar. Sen kommer 7 kilometersskylten.

Här nånstans möts banorna för 10 kilometer och 5 kilometer.  Och kollisionen är ett faktum. Stigen är proppfull och femkilometerslöparna har inte bråttom. De går flera i bredd, till höger och vänster och i mitten. Dags att sicksacka igen. I början går det ok. Det är gräs vid sidan om som man kan snubbla sig fram på. Men det ska bli sämre sen.

Vi springer på grusvägen nedanför Limhamnsvägen. Till vänster om stigen sluttar marken hyfsat brant uppåt. Omkörning på skrå är sådär kul. Och jag är rädd för att stuka fötterna med fem dagar till varvet. Muttrar tyst i mungipan först och sen bara kommer det ur mig. En bitchig Karen-kommentar om att de som går kan hålla höger…  Vet inte vad det kom ifrån, jag som är konflikträddast i stan och ALDRIG skulle säga något så otrevligt. Men nu gjorde jag visst det. Hur gick det till?

Sista 500 meterna lättar det igen och det går att lägga på en obefintlig spurt för att ta sig över mållinjen.

Första kilometerns missöde kan vara självförvållat. Jag kunde ha dykt upp tidigare och fått en bättre plats i fållan. Men krocken med femkilometerslöparna skyller jag helt och hållet på arrangören, de borde de kunnat räkna ut.

Men jag är inte långsint. Efter att ha minglat runt i målområdet tills jag frös ihjäl och sedan tagit mig hem, hade jag redan glömt trängseln och kom bara ihåg den soliga majkvällen och alla glada människor.

Det var då jag tittade på resultatlistan och insåg att jag inte fanns med. Jag hade gått i mål men tydligen inte startat…

Så nu är jag lite sur igen. Tur att man har en egen klocka! 46:26 visade den. Inte för att ni bryr er. Men för att jag kommer att leta upp det här inlägget till nästa Blodomlopp. För att veta vad jag sprang på och kunna bestämma vilken startgrupp jag ska ställa mig i. Och då ska jag inte starta i startgrupp 2. Note to self…

Förra året blev lite antiklimax pga skada. Jag fick byta ner mig till 14 kilometer och springa på söndagen. Men det är ju på lördagen festen är. När alla löparvänner i hela världen åker till Österlen för löparmingel. I år fick jag var med igen! Och vilken pangdag det blev!

Jag tar tåget till starten i Simrishamn. Vis av erfarenhet vågar jag inte lita på Skånetrafikens punktlighet utan tar ett tidigare tåg. Går upp i ottan och är i startområdet nästan först av alla. Långt innan startportalen är rest och fållorna riggade. Men bajamajorna är på plats och jag har typ 10 stycken för mig själv! Solen skiner och jag hittar ett gäng att hänga med fram till start. Faktum är att efterhand som folk strömmar till blir det nästan FÖR trevligt. Jag vill mingla med alla så att jag tillsist glömmer bort vad jag ska på mig, vad jag ska ta med mig och vad jag egentligen heter och gör där…

Men framför allt glömmer jag att gå in i startfållan. Slänger mig in i panik och hamnar alldeles för långt bak. Orutinerat. Men jag har ju inget mål med dagen så det kan ju kvitta. Har faktiskt ingen plan alls, och då kan det ju bli som det blir!

Startskottet går utan föregående nerräkning. Plötsligt är vi i väg och det går riktigt långsamt. De flesta ska ju springa 60 kilometer och har ju ingen anledninga att stressa iväg. Och jag har det ganska skönt och låter mig inte stressas.  Första kilometrarna är underbara. På cykelväg istället för den plågsamma stranden som annars är loppets signum. Det är oljespill på sanden och stranden behvöver saneras. Vi får inte springa där och ingen är lyckligare än jag. Med tanke på ångesten jag haft för sanden ligger det nära tillhands att tro att det är JAG som spillt oljan, men så är det faktiskt inte!

Kommer ifatt Bjärred-Anna och Kävlinge-Jonas, och de har ett skönt tempo. Dessutom är de glada, peppiga och allmänt trevliga att ha att göra med. Jag hänger på. Att de får bli ofrivilliga fotomodeller på ALLA mina bilder under loppet får de liksom leva med. Anna ska springa 60 kilometer och Jonas kör Duon som jag. Ändå är det Anna som håller taktpinnen och hon är stark! Ibland tänker jag att det går lite fort, men det är ju inte läge att gnälla för den som ska springa typ dubbla sträckan.

Vi slipper den värsta sanden men går inte lottlösa vad gäller strandlöpning. Det hade jag heller inte velat. För stranden är magisk idag, solen skiner och himlen är blå. Vem kan inte älska det här? Från sandstrand till stenstrand till äppelodlingar, ramslöksdungar, och plötsligt är vi i Kivik. I en evighetslång nerförsbacke på asfalt har jag rullat i från mina kumpaner och tar tillfället i akt till långfika i Kivik. En kopp sportdryck och några nävar chips that is. Men mest av allt lite mingel med bästa Ann-Elise som skulle varit min teammate men fick avboka i sista stund. Plötsligt är gänget i fatt och förbi, de har inte alls fattat det där med att fika. Jag slänger i mig resterna av sportdrycken och hänger på.

Vi springer genom Kivik och över Ravlundafältet där det skjuts friskt. Jag hoppas att de siktar åt ett annat håll, för än är jag inte så trött att jag vill bli träffad! Jonas har börjat muttra lite över att ha två traktor-Annor i gänget. Vi som bara tutar på. Aldrig kroknar. Fast jag känner att andra Anna är snäppet mer traktor, och imponeras över farten hon håller när hon ska springa SÅ mycket längre. Och dessutom jobba på kvällen…

Anyway. Någonstans efter Haväng tappar vi Jonas. Vi tuggar på och räknar kilometrarna. Nu är det inte långt kvar. Jag längtar efter kaffe och att få klättra genom ett tåg. Tåget som ska stå på rälsen strax före Bengtemölla, men som inte stod där förra gången jag sprang. Nu ska jag äntligen få tåg. Trodde jag.  Inte heller i dag har tåget behagat infinna sig och jag känner mig snuvad på tågkonfekten.  Plötsligt säger Anna att vi är framme. Hon har sprungit här 4 ggr tidigare och jag litar på att hon har rätt.  Nu är det bara att hoppas att Jonas är redo för växling. Att han inte sitter och fikar nånstans…

Efter 3 timmar och 14 minuter lämnar jag över. Det är Jonas time to shine. Och jag ska bara chilla.

I Bengtemölla samlas alla vi lättade, som sprungit klart. Alla nervösa som är på väg ut. Och alla som önskade att de var klara men har 27 km kvar. Det är ett mingelparty av rang. Och tillräckligt varmt för att slänga sig handlöst i gräset.

Första sträckan må va värre än den andra. Men det är sjukt värt att ha sin del avklarad. Att kunna cruisa runt och heja efteråt istället för att stirra omkring före. Vi stannar till vid Brösarpsbackar och Hallamölla för hejarop och support innan vi beger oss mot mål. I bilen ser jag att jag och Jonas kommit trea, men tycker det verkar lurt. Blir ändå lite stressad över att vi är långt bort och att Jonas ska få stå på pallen själv.

Men det blir ingen pall. Ett par som sprungit 40 minuter fortare än oss är inte med på listan och det känns fel att ställa sig på pallen. Smyger fram till speakern och säger att det är fel i resultatet. Prisutdelningen avbryts och tidtagarna får göra om och göra rätt. Vi får hoppa ner två platser i listan och slutar femma i mixklassen. Gott så. Sen blir det kaffe, bilresa och hallgolv.

Och eftersom Fredrik är på svensexa är det ingen som bryr sig om hur länge jag sitter här. Ändå lite lyxigt!

Och som slutkläm. Tacktalet.

Tack till Gael & Crew för ett som vanligt fantastiskt lopp. Nu dessutom med helt perfekt löparväder.

Tack till den dansande hejarklackstjejen för all pepp längs vägen. Så grym!

Tack till mitt eminenta sällskap Anna och Kävlinge-Jonas längs banan.

Tack Cykel-Jonas för att du hoppade in med kort varsel och räddade min start.

Tack Skånetrafiken för att jag kom fram i tid.

Tack Kävlinge EIite Runners för att jag fick hänga med er.

Tack kroppen för att du ställer upp på allt jag hittar på.

Har jag sagt att jag älskar löpning?