Browsing Tag

race reports

Race report: Österlen spring trail 2019

Varje gång jag springer det här loppet lovar jag mig själv att jag ska backträna mer till nästa år. Varje gång glömmer jag det, vilket såklart straffar sig…

Kommer till Christinehof i perfekt tid. Bajamajakön är obefintlig och nummerlapparna plockas ut på ett par minuter. Därmed har jag massor med tid över till shopping. YMR är på plats och bakom en skärm provar jag halva sortimentet. Med fönster åt ena hållet och ett fikande sällskap vid ett bord bakom samma skärm. Men man får inte vara blyg om man vill ha nya kläder. Det ska senare visa sig att jag ju dessutom förtjänar dem…

Med tio minuter till start får jag order av Fredrik att byta kläder. Han har värmt upp utanför startområdet och känt på polarvindarna. Han har en lång (och något högljudd) utläggning om hur kallt det är, vilket leder till att alla inom en radie av trettio meter lastar på ett lager extra. Utom Fredrik himself som går mot starten i shorts…

Tio meter efter start-tutan springer tjejen framför mig in i en stolpe. Plötsligt ligger hon på rygg med armar och ben sträckta mot skyn för att skydda sig mot fallande löpare. En kille landar ovanpå och någon av deras kroppsdelar sparkar en lårkaka på mig. Men hellre än lårkaka än en stolpe med flygtur!

Första 4 km är lättlöpta och jag har hela tiden Fredrik bara ett par steg framför. Tills backarna börjar.

Det räcker med den första puckeln vid Alunbruket sen ser jag inte honom mer. När vi jämför kilometertider tar han nästan en minut per kilometer i de kuperade avsnitten.

Men det är inte bara honom jag tappar, jag tappar alla! Under de följande kilometerna är jag ensam och lonely. Behöver följa skyltar och skärpa mig för att inte springa fel. Tur att det ska komma fler trixiga partier så någon kan komma ifatt och visa vägen!

När det är flackt är jag en traktor men i backarna förvandlas jag till en lungsjuk blåsbälg på minst 85 år. Till nästa år SKA jag träna mer backe…

Ramslöken luktar inget idag och träden är fortfarande bruna och risiga. Det är inte mycket vår i luften och det ska till och med komma snö vad det lider. Men det är vackert ändå noterar jag när jag vågar lyfta blicken från rötterna.

I den berömda målgångstrappan förväntar jag mig att Fredrik ska stå och fota årets fulaste löpsteg, precis som traditionen bjuder.

Men jag har sprungit för fort, och han har inte hunnit tillbaka från sitt ombyte. Därmed besparar jag er en bild på min särskilt snygga trappteknik som jag förövrigt också borde öva på till nästa år.

Haltar fram över kullerstenarna och springer över mållinjen som sjätte tjej. Två sekunder från topp 5. Sa jag att jag skulle öva spurt till nästa år också?

Två sekunder hit eller dit, det blev pers med någon minut och hela nio minuter snabbare än förra året. Då kan man väl vara värd lite nya träningskläder?

Skulle haft ett par shorts också men kände mig inte riktigt bekväm med att byta om inför fikagänget och de stora fönsterrutorna…  Ska bli lite mindre blyg till nästa år kanske…?

Summa summarum. Lika najs som varje år. Lika kuperat och lika galet jobbigt. Och samma hemläxa som varje år. Plus några till…

 

 

Race report: Barcelona halvmarathon

Jag kan inte ens komma ihåg namnet på halvmaran jag precis sprang, men ska försöka komma ihåg upplevelsen. edreams mitja marató de Barcelona alltså, och en familjefight med bästa utgång…

Vi bor strategiskt nära startfållan och kan svänga förbi hotelltoan mellan uppvärmning och start. Därmed slipper vi bajamajaköerna och har en möjlighet att byta kläder efter att ha känt på temperaturen. Vilket jag tyvärr inte  gör…

Vi är 18000 som ska ta oss an banan och det är trångt när jag ska försöka böja mig ner och lossa på mina för hårt snörade skor. Panikar en smula när jag inser att det inte kommer att gå, och ser med fasa framemot 21 km  med domnade tår!

Fredrik har gömt sig i folkmängden på order av mig. Jag vill inte se honom, utan göra mitt eget race. Därför har jag inte heller någon som kan berätta för mig vad som händer. Jag fattar inget av spanskan i högtalarna. Hör startskott men ingen springer. Ser konfetti men alla står still. Nerräkning. Ska jag lita på den?

Plötsligt är vi iväg. När klockan visar en jätteojämn siffra. Missar startmattan och vet inte när jag ska trycka igång klockan. Förvirringen är total. Och fötterna är många.

Efter en kilometer får jag syn på Fredrik snett FRAMFÖR. Vill inte låta det påverka mig och sätter på skygglappar.

Utan att jag vet hur det går till springer jag på en upphöjd refug som känns som en omkörningsfil. Om det inte vore för att underlaget är knöligare här uppe. Gatsten, brunnar och kantsten. Men vi flyter fort, snabbare än gänget på asfalten. Jag ser inte Fredrik men han ser mig. Han ser min fart och inser att han inte kan hänga med! Men det vet ju inte jag, och fortsätter med andan i halsen!

Vid fem kilometer tappar jag min ena gel. Och eftersom sportdrycken som bjuds är knallblå förstår jag att en gel är vad det blir! Tappar hoppet.

Jag försöker skingra tankarna med en stilstudie av folket runt omkring. Undrar hur man tänkte när man valde trosor som dagens race outfit…?

Efter drickan vid 10 km startar inte maskineriet. Jag har tagit ett par gångsteg för att skruva upp (!) en kork på en vattenflaska och plötsligt har jag kola i benen. Det går segt så segt.

Mellan 13-16 kilometer springer vi på en vändbana. Någonstans kommer jag att möta Fredrik men jag vet inte om han ska vara före eller efter. Och jag vet inte om jag vill veta. Låter bli att titta och sätter blicken i ryggen framför.

Så tjoar det till från motsatt färdriktning. Jag är på väg tillbaka och Fredrik lyser med hela ansiktet på en plats några minuter bakom. Han verkar stark och jag har ingen aning om hur många minuter kan det röra sig om…

Offrar gelen. Jag får inte bli trött nu!

Vädret är perfekt, sol och svalt, och jag har inget att klaga på. Förutom att det är lite jobbigt!

När vi med två kilometer kvar svänger upp från havet står La Sagrada famiglia bara där. I fjärran i all sin pampighet. Så galet coolt. Tillsammans med ljudet av den grymma publiken skapas gåshud extra allt. Det är nära nu. Och jag tror mig inte ha blivit omsprungen!

Målrakan är evighetslång med hur många portaler som helst. Det är trångt och folk armbågar sig fram i desperata spurtförsök. Jag faller tillbaka lite och låter de kriga. Jag har ju ändå ingen spurt.

Efter 1.34.40 kliver jag över mållinjen. Min snabbaste halvmara på några år. Fredrik har gjort ett kanonlopp och kommer i mål ca fyra minuter efter. Jag vann rejset men han vann spurten. Hans sista kilometer gick 30 sekunder fortare än min. Så vi vann lite båda!

Men han kommer att ha ondast i benen…

Race report: Yddingeloppet 12 km

Idag sprang jag Yddingeloppet. Jag hade kunnat göra det lätt för mig och återanvända rejsrapporten från 2015, för dagens lopp blev typ precis likadant… Jag tänker att ni ändå förtjänar lite nytt material på bloggen. Och dessutom stod det ju inget om snö i förra rapporten. En helt ny krydda i tillvaron som förtjänar sin plats i rampljuset. Här kommer race report 2018:

Vi sitter på parkeringen med stjärtvärmen på. Utanför faller blötplaskig snö och jag är grymt omotiverad. Vad ska jag göra ute i det kladdiga vädret när jag kan sitta här och mysa i bilen? Fredrik förbarmar sig och hämtar nummerlapparna medan jag försöker uppbringa lite pepp. Lyckas måttligt…

Fredrik deklarerar att han ska starta längst fram och springa sig ordentligt trött. Efter förra gången vet jag att han kan springa riktigt bra på vilja. Utan att liksom behöva träna. Själv har jag ingen vilja och bestämmer mig för att lufsa runt. Som vanligt på det här loppet tydligen. Tänkte visst precis samma sak förra året, enligt den race report jag läser så här i efterhand.

Jag roar mig med att räkna Stävie Trail-buffar på min väg till starten och gläds åt att det faktiskt är väldigt många som klätt sig i grönt idag. Jag själv också såklart. Även om jag i vanlig ordning satt den upp och ner. När blir man egentligen tillräckligt gammal för att klä på sig ordentligt? Sätta nummerlappar rakt och buffar åt rätt håll? Måste vara vid 46…

Starten går. Och jag har fel skor.

Då jag aldrig blivit kompis med mina nya trailskor har jag valt mina blankslitna asfaltskor. Hur halkigt kan det vara på ett motionsspår liksom? Då missade jag detaljen att löv är halkiga var de än ligger. Och att det finns lera i skogen.  Men egentligen är det inget större problem, jag får ta det lite försiktigt på löven, i leran och på broarna bara. Hellre det än ont i fötterna!

Det stora problemet stavas backar. Och makadam. Backarna får pulsen att slå i taket men det ordnar sig snabbt efter varje krön. Sten-eländet är bara jobbigt. Det ordnar sig aldrig. Sten-elände under löv är ännu värre. Fötterna åker hit och dit och jag vet aldrig var jag ska våga sätta ner foten. Möter minst 3-4 personer som klivit av och haltar längs sidan. Blir rädd om anklarna.

Det där med att lufsa runt har jag glömt bort sedan länge och jag kommer på mig själv med att faktiskt försöka springa på så fort jag kan. Med det inte sagt att det är fort!

Blir omsprungen av en kille i Stävie Trail-buff och tänker att så här kan vi ju inte ha det. Ögonblicket därefter kommer vi ut på asfalt och jag säger ett tyst hejdå till buffmannen och sätter iväg. På asfalten kommer min inre traktor igång och jag älskar att få mata på. Flyter förbi flera stycken och för första gången kan jag lyfta blicken och se allt det höstigt vackra runt omkring.

Kommer mot mål som nummer åtta i motionsklassen och förväntar mig publikens jubel. Eller ja, i alla fall Fredriks. Men han är inte där. Han har sprungit så fort att han behövt hämta jackan för att inte frysa ihjäl i väntan på hans långsammare hälft.

Medan jag väntar på hans återkomst pratar jag av mig i målområdet. Snackar lite skit om snön och stenarna på vägen och sen glömmer jag dem. Nu kommer jag bara ihåg hur fantastiskt fint det var i skogen. Och att jag nog ska springa Yddingen nästa år igen…

 

 

Race report: BUS 2018

Det blev en heldag i svettiga löparskor. Det blev toppar och dalar, aldrig kroppsligt men desto mer mentalt. Det blev mycket grädde…

Jag springer med Sarah de första varven. Det är roligt med sällskap och skönt att kunna snacka bort några kilometer. Fast jag är inte jättebäst på att prata och springa samtidigt. Plötsligt springer jag åt vänster vid en pil som med all önskvärd tydlighet pekar höger. Blir  mobbad av Sarah i åtminstone 3-4 varv till innan hon glömt min fadäs. Men varför göra som alla andra liksom?

Årets antiklimax alla kategorier är när vi når Lennys hus och inser att Lenny inte är hemma. Lenny var partyhöjaren förra året som varje varv sa ”vi ses om en timme”. Efter mitt sista varv i fjol sa han ”ses om ett år”, men det löftet håller han alltså inte. Och saknaden är stor. Hur ska jag nu överleva den knöliga gräsmattan som leder fram till hans hus? Banans i särklass värsta sträcka. Och vem ska jag nu lova ett varv till, och därmed tvinga ut mig själv på ytterligare en runda? En gullig dam ska det visa sig. Som varv efter varv står bakom ett staket och ser glad ut. Guldstjärna till henne!

Varje varv mäter 6,7 kilometer och starten går varje hel timme. Vi har ca 20 minuter till vårt förfogande mellan varven och här gäller det att prioritera. Mat eller ryggläge? Toabesök eller foamroller? Instagramuppdatera eller byta kläder. Jag fokuserar på maten och att fylla vätskeflaskan inför nästa varv, det är en lång dag och jag vill inte riskera vätske- eller energitorsk. Därför blir instakontot kanske inte lika spännande, men jag hoppas ni hade annat att roa er med. Typ fotboll.

Mandelmassan är favoritfödan de första varven. Innan jag upptäcker vattenmelonen! Alltså, har ni ätit något så gott någon gång? Men vem skar de små bitarna? Jag hade kunnat ta hela melonen i en tugga…

När vi kommer in för varvning blir vi manuellt avprickade. Funktionärstjejen som ansvarar för min fålla är den peppigaste och gladaste människa jag träffat på. Hon förtjänar all cred i världen. Efter att jag passerat henne är jag alltid redo för ett varv till. Tyvärr slutade hennes arbetsdag före min!

Redan efter ett par varv får jag slut på tankar. Vet liksom inte vad jag ska roa mig med när jag springer. Har hoppet ställt till att Sarah ska ha en sjukt massa roliga historier på lager, men hon presterar inte alls på den punkten. Inte jag heller för den delen.  Jag får roa mig med att sätta upp mål för varje varv. Ofta är det mat-mål men ibland chockerar jag med ett selfie-mål. Som när jag ska få ta en keps-selfie med Pernille som enligt egen utsago är fulast i världen i keps. Precis som jag. Fast jag tycker Pernille är  fotomodellsnygg i jämförelse…

I vanlig ordning springer jag aldrig i kepsen, trots den gassande solen, men den får tjäna som maskot. Eller nått.

Efter varv sex är nästa stora happening. Då ska jag få ta på mig Sverigelinnet och hjälpa Sverige till den fotbollsvinst som aldrig blev. En raggartvätt i en kran, lite deo och ett nytvättat linne – och jag känner mig fräschast i stan. Shortsen får hänga med lite till, jag orkar inte tänka ut hur man byter dem utan skapa rumpchock eller ramla omkull.

Det är inte bara jag och Sarah som svidat om inför klockan-16-starten. Då resten av Sverige sitter bänkade framför fotbollen och äter chips. Nästan hela startfältet lyser i gult. Det är en mäktig känsla. Till tonerna av ”När vi gräver guld i USA” ger vi oss av. Det är många som har hörlurarna inpluggade och vi hörlurslösa får snällt studera kroppsspråk för att lista ut hur det går i matchen. De två varv som följer är folktomma längs banan. Inte en själ är ute och hejar. Jag längtar till fotbollen är slut och hoppas att några överförfriskade fotbollsfans ska komma ut och fylla Trelleborg med lite liv igen. Jag behöver inte vänta jättelänge!

Plötsligt börjar klockans batteri visa oroväckande låga nivåer men det krävs ett par varv innan jag lyckas reda ut var jag packat min powerbank. Och i mitt försök att hitta den lyckas jag försnilla vattenflaskan jag har med mig ut på alla varv. Jag lyckas dessutom sno Sarahs för att jag tror att den är min, trots att den ligger på hennes hög med saker. Hjärndödheten har gjort sitt intåg och Fredrik är efterlängtad. Jag behöver någon som håller ordning på mig nu.  Speciellt som jag precis sprungit iväg med min sprillans nya mobil skrotandes helt öppet på gräset. Tur att löpare är ärliga varelser!

Fredrik kommer som tur är någon timme tidigare än tänkt och jag är glad att få tillbaka supporten. Jag hade nog inte rett ut fler varv, och framför allt hade jag aldrig fått av mig kompressionsstrumporna som nu börjar kännas aningen ofräscha.  Det tar nästan hela vilan för honom att få av dem och sätta på nya. Själv ligger jag dubbelvikt i mellangärdeskramp och försöker äta aprikoskräm samtidigt.  Av lukten av mina blöta löparstrumpor dör han nästan odör-döden, men jag är glad att han överlever. Annars hade jag aldrig fått chansen att upptäcka VAD som är lösningen på alla problem. Det skulle ta till varv 12…

Men först ska jag igenom min största dipp. Den kommer på varv 10 och 11. Även fast tävlingsledare Marcus lovar att just varv tio är det bästa. Så som han säger precis varenda varv.  Det ÄR inte mitt bästa. Jag undrar vad jag gör där, när madrassen i tältet var så himla mycket skönare. Kroppen är helt ok, men huvudet har intagit nattläge. Jag är trött. Trött som i sov-trött. Jag hade mycket hellre legat kvar på madrassen och sett de övriga springa. Men på något vis hittar jag mig själv på startlinjen i alla fall.  Med minsta möjliga marginal, bara 15 sekunder innan startskottet.

Båda varven tar en evighet vardera. Så känns det i alla fall. Och jag har ingen roligare underhållning än att räkna mina steg mellan kilometermarkeringarna. Kommer av mig på 27. Börjar om. Efter varv 11 (73 km)  är jag beredd att kliva av. Det är då Fredrik tar till det tunga artilleriet och gör en ”cappuccino” till mig. Den består av kaffe från serveringen och värmd iKaffe. Havremjölken har han sedan skakat till ett skum, som man med nöd och näppe ser på en sämre Portugisisk kaffebar. Men det är den godaste cappuccinon jag druckit. Någonsin. Dessutom visar den sig vara raketbränsle av rang.

Varv 12 som ska bli mitt sista är det lättaste på hela dagen. Det går inte fort i faktisk tid men känslan är att jag svävar. Att jag är en traktor som aldrig vill sluta mala. Vid kilometer 3 börjar jag dessutom snickra på ett tal till dotterns student. Med ETT års framförhållning. Det resulterar i ett grymt tal och att jag plötsligt befinner mig på varvets sista skälvande meter, utan att jag ens märkte hur jag kom dit. Och då har jag gråtit en skvätt för att jag blev så rörd över talet jag precis sprang ihop.

När jag kommer i mål känner jag mig tvungen att berätta för hela världen vilket plättlätt varv det var. Jag är helt speedad. Det finns till och med en skylt gjord för sånna som jag.

Här skulle jag sluta. Men med den grymmaste känslan i kroppen bestämmer jag mig för att ta ETT varv till. För att slå förra årets resultat och komma hem med 87 friska kilometer till samlingen. För säkerhets skull ber jag Fredrik om en ”cappuccino” till. När jag ger mig av frågar jag om det är någon som vill ha ett tal skrivet till sig, men ingen nappar. Jag måste ha en ny strategi.

Men jag behöver ingen strategi, för mina cappuccinospeedade ben går som klockan. Jag njuter av dagens sista ljus och känslan av maskinen som åter kickat in. Varv 13 blir mitt sista. Pannlampan är på men lyser dåligt. Det är fortfarande halvljust ute men i skogspartierna är det riktigt mörkt. Är rädd för att snubbla på en rot och undrar varför jag fick en skrutt-lampa när hela huset är fullt av orienteringslampor som kan lysa upp ett halvt jordklot.

Vi är bara fyra som kliver av efter varv tretton. Är vi loosers? Och alla andra sånna coolingar som ska springa till frukost and beyond? Jag har minst två varv till i kroppen, men väljer återigen att hoppa av med känslan på topp. Precis som förra året. Natten lockar mig inte. Sängen gör.

Men när två unga killar frågar mig varför jag slutar när det går så lätt, har jag svårt att motivera mig. Det låter ju jättekonstigt när jag hör mina ord. Kroppen är oförskämt pigg, jag är glad, livet leker, men nu ska jag gå hem. För att det är mörkt och dags att sova…

Men jag ångrar mig inte. Att sluta på topp är underbart.

Det blev en sjukt rolig dag. Många löparkändisar, många samtal, mycket tjuvlyssnande, och mycket mat. Och aprikoskrämen och grädden var precis lika god som förra året.

Ett stort tack till Sweden Runners, Marcus och Petra, för att ni fixar detta roliga. För att vi får campa på en fotbollsplan i Trelleborg och springa runt runt när resten av Sverige tittar på fotboll. Ni är grymma, funktionärerna är grymma, till och med vädret var grymt. Ses igen om ett år. Med eller utan Lenny.