Browsing Tag

race reports

Race report: Yddingeloppet 12 km

Idag sprang jag Yddingeloppet. Jag hade kunnat göra det lätt för mig och återanvända rejsrapporten från 2015, för dagens lopp blev typ precis likadant… Jag tänker att ni ändå förtjänar lite nytt material på bloggen. Och dessutom stod det ju inget om snö i förra rapporten. En helt ny krydda i tillvaron som förtjänar sin plats i rampljuset. Här kommer race report 2018:

Vi sitter på parkeringen med stjärtvärmen på. Utanför faller blötplaskig snö och jag är grymt omotiverad. Vad ska jag göra ute i det kladdiga vädret när jag kan sitta här och mysa i bilen? Fredrik förbarmar sig och hämtar nummerlapparna medan jag försöker uppbringa lite pepp. Lyckas måttligt…

Fredrik deklarerar att han ska starta längst fram och springa sig ordentligt trött. Efter förra gången vet jag att han kan springa riktigt bra på vilja. Utan att liksom behöva träna. Själv har jag ingen vilja och bestämmer mig för att lufsa runt. Som vanligt på det här loppet tydligen. Tänkte visst precis samma sak förra året, enligt den race report jag läser så här i efterhand.

Jag roar mig med att räkna Stävie Trail-buffar på min väg till starten och gläds åt att det faktiskt är väldigt många som klätt sig i grönt idag. Jag själv också såklart. Även om jag i vanlig ordning satt den upp och ner. När blir man egentligen tillräckligt gammal för att klä på sig ordentligt? Sätta nummerlappar rakt och buffar åt rätt håll? Måste vara vid 46…

Starten går. Och jag har fel skor.

Då jag aldrig blivit kompis med mina nya trailskor har jag valt mina blankslitna asfaltskor. Hur halkigt kan det vara på ett motionsspår liksom? Då missade jag detaljen att löv är halkiga var de än ligger. Och att det finns lera i skogen.  Men egentligen är det inget större problem, jag får ta det lite försiktigt på löven, i leran och på broarna bara. Hellre det än ont i fötterna!

Det stora problemet stavas backar. Och makadam. Backarna får pulsen att slå i taket men det ordnar sig snabbt efter varje krön. Sten-eländet är bara jobbigt. Det ordnar sig aldrig. Sten-elände under löv är ännu värre. Fötterna åker hit och dit och jag vet aldrig var jag ska våga sätta ner foten. Möter minst 3-4 personer som klivit av och haltar längs sidan. Blir rädd om anklarna.

Det där med att lufsa runt har jag glömt bort sedan länge och jag kommer på mig själv med att faktiskt försöka springa på så fort jag kan. Med det inte sagt att det är fort!

Blir omsprungen av en kille i Stävie Trail-buff och tänker att så här kan vi ju inte ha det. Ögonblicket därefter kommer vi ut på asfalt och jag säger ett tyst hejdå till buffmannen och sätter iväg. På asfalten kommer min inre traktor igång och jag älskar att få mata på. Flyter förbi flera stycken och för första gången kan jag lyfta blicken och se allt det höstigt vackra runt omkring.

Kommer mot mål som nummer åtta i motionsklassen och förväntar mig publikens jubel. Eller ja, i alla fall Fredriks. Men han är inte där. Han har sprungit så fort att han behövt hämta jackan för att inte frysa ihjäl i väntan på hans långsammare hälft.

Medan jag väntar på hans återkomst pratar jag av mig i målområdet. Snackar lite skit om snön och stenarna på vägen och sen glömmer jag dem. Nu kommer jag bara ihåg hur fantastiskt fint det var i skogen. Och att jag nog ska springa Yddingen nästa år igen…

 

 

Race report: BUS 2018

Det blev en heldag i svettiga löparskor. Det blev toppar och dalar, aldrig kroppsligt men desto mer mentalt. Det blev mycket grädde…

Jag springer med Sarah de första varven. Det är roligt med sällskap och skönt att kunna snacka bort några kilometer. Fast jag är inte jättebäst på att prata och springa samtidigt. Plötsligt springer jag åt vänster vid en pil som med all önskvärd tydlighet pekar höger. Blir  mobbad av Sarah i åtminstone 3-4 varv till innan hon glömt min fadäs. Men varför göra som alla andra liksom?

Årets antiklimax alla kategorier är när vi når Lennys hus och inser att Lenny inte är hemma. Lenny var partyhöjaren förra året som varje varv sa ”vi ses om en timme”. Efter mitt sista varv i fjol sa han ”ses om ett år”, men det löftet håller han alltså inte. Och saknaden är stor. Hur ska jag nu överleva den knöliga gräsmattan som leder fram till hans hus? Banans i särklass värsta sträcka. Och vem ska jag nu lova ett varv till, och därmed tvinga ut mig själv på ytterligare en runda? En gullig dam ska det visa sig. Som varv efter varv står bakom ett staket och ser glad ut. Guldstjärna till henne!

Varje varv mäter 6,7 kilometer och starten går varje hel timme. Vi har ca 20 minuter till vårt förfogande mellan varven och här gäller det att prioritera. Mat eller ryggläge? Toabesök eller foamroller? Instagramuppdatera eller byta kläder. Jag fokuserar på maten och att fylla vätskeflaskan inför nästa varv, det är en lång dag och jag vill inte riskera vätske- eller energitorsk. Därför blir instakontot kanske inte lika spännande, men jag hoppas ni hade annat att roa er med. Typ fotboll.

Mandelmassan är favoritfödan de första varven. Innan jag upptäcker vattenmelonen! Alltså, har ni ätit något så gott någon gång? Men vem skar de små bitarna? Jag hade kunnat ta hela melonen i en tugga…

När vi kommer in för varvning blir vi manuellt avprickade. Funktionärstjejen som ansvarar för min fålla är den peppigaste och gladaste människa jag träffat på. Hon förtjänar all cred i världen. Efter att jag passerat henne är jag alltid redo för ett varv till. Tyvärr slutade hennes arbetsdag före min!

Redan efter ett par varv får jag slut på tankar. Vet liksom inte vad jag ska roa mig med när jag springer. Har hoppet ställt till att Sarah ska ha en sjukt massa roliga historier på lager, men hon presterar inte alls på den punkten. Inte jag heller för den delen.  Jag får roa mig med att sätta upp mål för varje varv. Ofta är det mat-mål men ibland chockerar jag med ett selfie-mål. Som när jag ska få ta en keps-selfie med Pernille som enligt egen utsago är fulast i världen i keps. Precis som jag. Fast jag tycker Pernille är  fotomodellsnygg i jämförelse…

I vanlig ordning springer jag aldrig i kepsen, trots den gassande solen, men den får tjäna som maskot. Eller nått.

Efter varv sex är nästa stora happening. Då ska jag få ta på mig Sverigelinnet och hjälpa Sverige till den fotbollsvinst som aldrig blev. En raggartvätt i en kran, lite deo och ett nytvättat linne – och jag känner mig fräschast i stan. Shortsen får hänga med lite till, jag orkar inte tänka ut hur man byter dem utan skapa rumpchock eller ramla omkull.

Det är inte bara jag och Sarah som svidat om inför klockan-16-starten. Då resten av Sverige sitter bänkade framför fotbollen och äter chips. Nästan hela startfältet lyser i gult. Det är en mäktig känsla. Till tonerna av ”När vi gräver guld i USA” ger vi oss av. Det är många som har hörlurarna inpluggade och vi hörlurslösa får snällt studera kroppsspråk för att lista ut hur det går i matchen. De två varv som följer är folktomma längs banan. Inte en själ är ute och hejar. Jag längtar till fotbollen är slut och hoppas att några överförfriskade fotbollsfans ska komma ut och fylla Trelleborg med lite liv igen. Jag behöver inte vänta jättelänge!

Plötsligt börjar klockans batteri visa oroväckande låga nivåer men det krävs ett par varv innan jag lyckas reda ut var jag packat min powerbank. Och i mitt försök att hitta den lyckas jag försnilla vattenflaskan jag har med mig ut på alla varv. Jag lyckas dessutom sno Sarahs för att jag tror att den är min, trots att den ligger på hennes hög med saker. Hjärndödheten har gjort sitt intåg och Fredrik är efterlängtad. Jag behöver någon som håller ordning på mig nu.  Speciellt som jag precis sprungit iväg med min sprillans nya mobil skrotandes helt öppet på gräset. Tur att löpare är ärliga varelser!

Fredrik kommer som tur är någon timme tidigare än tänkt och jag är glad att få tillbaka supporten. Jag hade nog inte rett ut fler varv, och framför allt hade jag aldrig fått av mig kompressionsstrumporna som nu börjar kännas aningen ofräscha.  Det tar nästan hela vilan för honom att få av dem och sätta på nya. Själv ligger jag dubbelvikt i mellangärdeskramp och försöker äta aprikoskräm samtidigt.  Av lukten av mina blöta löparstrumpor dör han nästan odör-döden, men jag är glad att han överlever. Annars hade jag aldrig fått chansen att upptäcka VAD som är lösningen på alla problem. Det skulle ta till varv 12…

Men först ska jag igenom min största dipp. Den kommer på varv 10 och 11. Även fast tävlingsledare Marcus lovar att just varv tio är det bästa. Så som han säger precis varenda varv.  Det ÄR inte mitt bästa. Jag undrar vad jag gör där, när madrassen i tältet var så himla mycket skönare. Kroppen är helt ok, men huvudet har intagit nattläge. Jag är trött. Trött som i sov-trött. Jag hade mycket hellre legat kvar på madrassen och sett de övriga springa. Men på något vis hittar jag mig själv på startlinjen i alla fall.  Med minsta möjliga marginal, bara 15 sekunder innan startskottet.

Båda varven tar en evighet vardera. Så känns det i alla fall. Och jag har ingen roligare underhållning än att räkna mina steg mellan kilometermarkeringarna. Kommer av mig på 27. Börjar om. Efter varv 11 (73 km)  är jag beredd att kliva av. Det är då Fredrik tar till det tunga artilleriet och gör en ”cappuccino” till mig. Den består av kaffe från serveringen och värmd iKaffe. Havremjölken har han sedan skakat till ett skum, som man med nöd och näppe ser på en sämre Portugisisk kaffebar. Men det är den godaste cappuccinon jag druckit. Någonsin. Dessutom visar den sig vara raketbränsle av rang.

Varv 12 som ska bli mitt sista är det lättaste på hela dagen. Det går inte fort i faktisk tid men känslan är att jag svävar. Att jag är en traktor som aldrig vill sluta mala. Vid kilometer 3 börjar jag dessutom snickra på ett tal till dotterns student. Med ETT års framförhållning. Det resulterar i ett grymt tal och att jag plötsligt befinner mig på varvets sista skälvande meter, utan att jag ens märkte hur jag kom dit. Och då har jag gråtit en skvätt för att jag blev så rörd över talet jag precis sprang ihop.

När jag kommer i mål känner jag mig tvungen att berätta för hela världen vilket plättlätt varv det var. Jag är helt speedad. Det finns till och med en skylt gjord för sånna som jag.

Här skulle jag sluta. Men med den grymmaste känslan i kroppen bestämmer jag mig för att ta ETT varv till. För att slå förra årets resultat och komma hem med 87 friska kilometer till samlingen. För säkerhets skull ber jag Fredrik om en ”cappuccino” till. När jag ger mig av frågar jag om det är någon som vill ha ett tal skrivet till sig, men ingen nappar. Jag måste ha en ny strategi.

Men jag behöver ingen strategi, för mina cappuccinospeedade ben går som klockan. Jag njuter av dagens sista ljus och känslan av maskinen som åter kickat in. Varv 13 blir mitt sista. Pannlampan är på men lyser dåligt. Det är fortfarande halvljust ute men i skogspartierna är det riktigt mörkt. Är rädd för att snubbla på en rot och undrar varför jag fick en skrutt-lampa när hela huset är fullt av orienteringslampor som kan lysa upp ett halvt jordklot.

Vi är bara fyra som kliver av efter varv tretton. Är vi loosers? Och alla andra sånna coolingar som ska springa till frukost and beyond? Jag har minst två varv till i kroppen, men väljer återigen att hoppa av med känslan på topp. Precis som förra året. Natten lockar mig inte. Sängen gör.

Men när två unga killar frågar mig varför jag slutar när det går så lätt, har jag svårt att motivera mig. Det låter ju jättekonstigt när jag hör mina ord. Kroppen är oförskämt pigg, jag är glad, livet leker, men nu ska jag gå hem. För att det är mörkt och dags att sova…

Men jag ångrar mig inte. Att sluta på topp är underbart.

Det blev en sjukt rolig dag. Många löparkändisar, många samtal, mycket tjuvlyssnande, och mycket mat. Och aprikoskrämen och grädden var precis lika god som förra året.

Ett stort tack till Sweden Runners, Marcus och Petra, för att ni fixar detta roliga. För att vi får campa på en fotbollsplan i Trelleborg och springa runt runt när resten av Sverige tittar på fotboll. Ni är grymma, funktionärerna är grymma, till och med vädret var grymt. Ses igen om ett år. Med eller utan Lenny.

Race report: Göteborgsvarvet 2018

Jag hann shoppa två linnen, ett par skor och en massagekudde på 25 minuter. Det var dagens enda pb. Löpformen medger inga pangtider nowadays men allt handlar ju inte om tid. Det handlar ju också en hel del om toaköer, nytillkomna backar och sneda nummerlappar med namn…

Jag startar 13.08. Då har jag checkat in på minst tre bajamajor och ändå fått sistaminutenkissa i skogen. Kardborrebandet med chippet har börjat skava redan under toalett-intervallerna. Ser blodvite som den enda möjliga utgången och laddar mentalt för ankelsvid. Kardborreband och ankelstrumpor är en dödsdömd kombo men jag är för varm för att ens tänka på kompressionsstrumpor!

Det går fort i starten och jag känner malplacerad. Har svårt att hitta min egen rytm. Stressas när folk passerar mig. Har helker inte bestämt om jag ska gå på fullt eller njutspringa. Det är ju trots allt bara två veckor till Stockholm marathon. Det blir nått mittemellan. För sakta för en bra tid och för fort för att vara helt bekvämt i uppförsbackarna.

Finaste Ida-skylten!

Jag brukar hävda att Göteborg är platt och att jag minsann aldrig upplevt någon backe där som är värre än Storgatan i Kävlinge. Idag är backarna många och jag undrar stilla vem som lagt dit dem…

Det blir en kämpig start och trots Mias glada hejarop uppbringar jag ingen kraft i låren. Det är inte förrän jag kommer över på andra sidan som jag får lite hopp om livet. Här är det platt och lättsprunget. Kilometrarna tickar och peppen är total. Hela Göteborg är ute och jag ser minst lika många picknickfiltar som löpare. Jag ser dock ingen Götaälvsbro!

Springer i oändlighet men den kommer inte. Har personen som lagt dit alla backar stulit bron? Kommer jag aldrig att komma tillbaka till rätt sida och nå målet?

Tillslut kommer den och jag kan andas ut. Nu är det bara världens längsta aveny kvar innan de sista fyra mot mål. Duschar i alla duschar som bjuds och slåss med mina medlöpare om den lilla strängen asfalt mellan kullerstenarna. När det gäller asfalt är mina armbågar sylvassa, ge mig!

Nummerlappar med namn är värsta produktutvecklingen sedan jag senast sprang! Alla hejar på mig och mitt huvud går i spinn när jag tror jag ska se någon jag känner. I 95% av fallen gör jag inte det, men jag blir grymt peppad av att höra mitt namn!

Sista biten börjar folk vackla och jag ser två personer segna ner framför mig. Solen tar ut sin rätt och det är läskigt att se. Men båda två har turen att falla framför fötterna på sjukvårdare! Bra tajmat!

Längtar till målgång och drömmer om vattensprutorna. Planerar att tigga dusch av dem alla. Det är nära nu och precis innan ingången på Slottskogsvallen möts jag av GRUS under mina skor. Känns som värsta trailen och lyckan är total när gruset byts mot tartan.

I mål på 1.39.41. Gissar att de är mitt näst sämsta Göteborgsvarv. Bryr mig inte så mycket om tiden men är lite orolig över känslan i backarna. Stockholm ska ju vara kuperat i år…

Sned nummerlapp med namn…

Klämmer till med femton seconds of fame i Sveriges radio innan jag får mottaga årets fina medalj!

Dags att ladda om. Two weeks till mara. Har druckit två sedvanliga cappuccino, men resten av kvällens återhämtning är lite utanför boxen. Mer om det i morgon! Stay tuned…

Race report: Hammer trail 8 k

Mina barn har inte haft det lätt. Jag har liksom aldrig kunnat låta dem vinna i spel. Idag lät jag Alva vinna över mig i Hammer Trail. Hon knep tredjeplatsen och hon var sjukt värd det. Vilken kämpe!

Vi ska springa tillsammans jag och Alva. Fredrik ska maxa så att han hinner ta ett snyggt bloggfoto på oss när vi går i mål. Så är planen.

Det vi inte har en aning om är loppets banprofil. Förrän speakern börjar prata. Han pratar om galet många höjdmeter, om partier där man måste klättra på alla fyra. Allt på en danska så grötig att bara två av oss förstår. Vi tittar på varandra och beslutar i tyst samförstånd att inte översätta informationen åt Alva. Men jag är nervös i själen….

Banan vi ska springa är bara 8 km och på dessa ynka kilometer har de alltså petat in 500 höjdmeter, men också extremt vackra vyer, ett par lurviga kor och ett nyfiket får.

Hammer Trail finns i många spännande distanser, från 16 mil och neråt. Det märks direkt att deltagarna som valt den i sammanhanget blygsamma distansen på  8 km inte är några hard core traillöpare utan mer vanligt folk. Jag känner mig trygg! Alva också. Men tempot i starten blir därefter. Det går sakta!!!

Efter lite gång på led kommer vi iväg. Kastas direkt in i backarna och pulsen går i taket innan vi hunnit smälta att vi är på väg. Jag säger att det kan vara bra att spara lite krut på grund av backarna som kommer, men tonåringen har fått horn. Här ska inte sparas något krut. Jag upplever att vi är lika trötta uppför. På platten är jag starkare, men ge tjejen en nerförsbacke och hon springer brallorna av mig direkt.

Anyway. Mellan pulstopparna kastar vi blickar åt sidorna. Upptäcker den grymmaste natur och bara njuter. Flera gånger säger vi till varandra att det här måste vara det coolaste vi sprungit ever.  När snitslarna är snitslade rakt upp i himlen, i en backe så brant att jag får nackspärr, börjar jag gapskratta. Någon måste skämta mig aprillo. Jag skrattar åt fåret som fån-glor, och jag skrattar åt svidande ben. Det är så jobbigt, så vackert och så fantastiskt på samma gång.

Hade vi sprungit var för sig hade jag slagit henne. Nu gör vi inte det. Vi ska göra det här tillsammans. Men när 500 meter återstår av loppet möts vi av en nerförsbacke modell lång. Med stenar till förbannelse. På bara en halvminut har hon avlägsnat sig en bra bit. Jag hör att Fredrik hejar på henne och att hon svarar att hon ska vänta på mig. Han säger att hon ska köra och jag är glad att hon lyder.

Härifrån har jag ingen chans. Jag springer vad jag har men rakan mot mål är för kort för att jag ska hinna hämta in vad jag tappat. Hon vinner ärligt och välförtjänt.

Att möta en orienterare i en nerförsbacke är som att be om stryk. Och jag tar den så gärna. Att se henne klättra upp på prispallen är liksom värt allt.

Fredrik som tagit sin fotouppgift på största allvar och därför sprungit fortare än en gasell får också besöka den där pallen. På en andra plats.

Det var faktiskt bara jag som inte nådde pallplats. Slöast i hela familjen alltså. Om vi inte räknar med den andra tonåringen som låg hemma och sov…

Hemligheterna bakom ett maraton

Ett maraton är ett maraton är ett maraton. Eller inte. För bakom varje maraton finns oceaner av spännande saker som ingen känner till. Någon springer med trasiga ben, någon med psoriasis på känsliga ställen, någon spontananmälde sig samma morgon och någon är bakis. Det här är hemligheterna bakom mitt maraton igår

Jag lyckas slänga mina långpass-skor två dagar före raceday. Hjärnsläpp extra allt. Nya skor är förvisso inköpta, men med senaste två veckornas löpmängd är skorna inte ens i närheten av insprungna. Stortån känns oroväckande långt fram i skon och jag vågar inte chansa. Väljer ett par 2,5 år gamla skor. Från stenåldern alltså. Insprungna OCH ursprungna ska det visa sig. Allt fluff är borta och jag känner 42 kilometers grus allt för väl under trampdynan. Jag väljer att se det som gratis fotmassage…

Jag köper Helsingborgmarathon-turkost nagellack för att springa med stil. För att få vara lite fancy mitt i molnet av liniment och ingrodd svett. Hinner inte få dit det innan start och målar i smyg på det i efterhand. För att skryta lite subtilt på jobbet i morgon. Låtsas att barnen snott nagellacksborttagningsmedlet…

De har glömt låsa upp fem-sex bajamajor i målområdet som jag vill besöka innan start. Fredrik försöker göra inbrott med hjälp av husnyckel. Nu är vi en husnyckel kort! Och bajamajan förblev oöppnad. Så skönt för den som ska tömma!

Det är en stor uppblåst bajskorv som hejar längs banan. Vid kilometer trettiofemplus är det ganska kul. Fast berätta inte det för någon.

Vid portalen som sponsras av Våningen och Villan står en man med en gröt-tisha. Jag kommer inte ihåg vad det står på den men jag blir glad. En tröja med gröt på liksom, vem vill inte ha det? Jag uppehåller mig flera kilometer med att fundera hur hans favoritgröt ser ut!

Efter målgång är jag en levande saltfabrik. Hela ansiktet är täckt av vitt salt men ingen säger något. Jag minglar runt som värsta snögubben tills Fredrik gör mig pinsamt medveten om saltkristallerna.  Jag är kritivit och ska precis springa (nåja) ifatt Mia för en photoshoot. Försöker gnugga bort snögubben med min sprillans nya tygpåse, men utan resultat. En flaska sparkling Ramlösa löser biffen. Fint ska det vara när man sprungit maraton.

Jag vill ha en bild på mig och Mia när vi snaskar choklad, och haffar ett bekant ansikte som jag mött i Portugal tidigare. Han har öl, mantel, banan, choklad och apelsin i händerna. Helt gjuten som fotograf. Speciellt som han inte är helt bekväm med att böja sig ner för att lämpa av grejerna. Men han gör det. Vilken hjälte. Jag vet faktiskt inte om han lyckades böja sig ner och hämta upp grejerna sen. Annars är det ju rysligt synd på chokladen!

Där sätter vi punkt för Helsingborg marathon 2017. Nu ska jag återhämta mina löparben. Tills på söndag. Jag hade visst anmält mig till något rysligt kul och lyckats glömma bort det. Inte så konstigt då anmälan gjordes den 2 mars 2015

Vad det är? Jag lämnar det som en cliffhanger…