Browsing Tag

race reports

Race reports

Race report: Lund Runt

Den som inte har sprungit Lund Runt vet inte hur trevligt man kan ha i ett omklädningsrum. Som ett enda stort härligt kafferep tills dess att funktionären sticker in huvudet och säger att det är dags att masa sig ut till start…

lund runt

I omklädningsrummet avhandlas klädval, behov av vätskeväst och rådande väderprognos. Alla tänker olika och egentligen blir jag inte så mycket klokare. Men det är trevligt ändå. Trevligt att träffa gamla bekantskaper och  nya ansikten. Helst hade jag stannat här ett par timmar, men det är visst ett lopp som ska springas också. 28 kilometer runt om hela Lund. Smyger ut i kylan med minsta möjliga marginal tills start. Och plötsligt är vi igång.

lund runt

Den breda startlinjen övergår snart till en smal cykelväg och plötsligt är det folk överallt. Och en hund. Känner mig instängd men det är bara att gilla läget. Och skylla mig själv att jag aldrig orkar armbåga mig fram närmare startlinjen. Proppen löser sig rätt snabbt och vi glider i väg i medvind genom södra Lund. Det tar ett tag innan jag hittar rätt tempo. Oftast brukar ingen annan hålla just mitt exemplariskt trevliga tempo och jag blir alltid ensam i fältet. Idag är det annorlunda. Jag hittar ett helt gäng i lagom fart och vi håller ihop större delen av sträckan.

Efter en lång härlig medvindsraka är det dags att svänga nittio grader vänster och tugga uppförsbacke längs hela östra kanten på Lund. Hanna som har täten i klungan har SÖDERÅSENS FK tryckt på ryggen. Att hon springer på åsar blir helt uppenbart i uppförsbackarna. Då tutar hon på medan vi åkerlöpare får jobba lite.

Trots att jag bott länge i Lund är Östra Torn och Linero alltid ett mysterium för mig. Ett myller av cykelvägar åt olika håll och jag har ingen aning om var jag är. Men de orangea pilarna går inte att missa, inte ens för en sån som jag. Jag springer faktiskt inte en enda meter fel.

I vår lilla klunga på 5-6 personer har tre av oss bott på Norra Fäladen. Här pratar vi bort ett gäng kilometer med att visa varandra våra gamla balkonger och konstatera att vi till och med bott på samma gata.

Vid 18 kilometer gör jag ett ödesdigert misstag. Jag äter chips. Och glömmer att dricka efteråt. Det blir öken i munnen. Den går liksom inte att forma ljud med och  jag får leva med sandpapperfeelingen i hela 6 kilometer innan jag kan prata igen. Möjligen aningens skönt för mina medlöpare.

På sträckan mellan Nöbbelöv och Gunnesbo råder full motvind. Och här finns inte ett enda träd eller hus som skyddar. Jag gömmer mig diskret bakom Hanna och hennes löparkompis och låter dem ta vinden. De är starka som troll så jag skäms nästan inte ens av gratisskjutsen…

Vid sista vätskan försöker arrangörerna lura oss att det är fyra kilometer kvar. Eller ”drygt 4km” som det står på skylten. Men min klocka visar bara 23 km så jag låter mig inte förledas. Tänker att det säkert är 6 km. Men visst, 6 är ju själva definitionen av ”DRYGT 4”!

De som tror att det bara är fyra kvar får fart i benen och lämnar gruppen. Jag som bara har en fart tuffar på och får se delar av gruppen försvinna i fjärran. Jag har en tjej kvar bredvid som jag tänker att jag ska försöka komma före. Det har blivit medvind igen och det är min starkaste gren. Jag får en lucka och ger det en chans. Det känns lite i låren och jag får bromsa igen. Kramp är inte på önskelistan när målet närmar sig. Ser dock till att behålla luckan.

Pga järnvägsarbete är banan omdragen. Vi får ett par hundra meter bonus innan målet äntligen uppenbarar sig. Kliver över mållinjen på 2:18, och med en härlig känsla i kroppen. Sen börjar efterfesten.

 

Chokladboll och mingel. Alla är där. Jag fryser så jag blir blå men har ändå inte riktigt ro att byta om innan jag hunnit prata av mig lite. Till slut får jag ge upp och gå till omklädningsrummet där kafferepet fortsätter.
Precis när jag ska ge mig ut på banan för att heja på dottern med pojkvän springer de över mållinjen och gör mig arbetslös. Vilka stjärnor. Och ganska skönt att slippa cykla i motvinden…

Summa summarum. Lika härligt som vanligt! Och den chokladbollen, lätt värd nästan tre mil!

Race reports

Race report: Yddingeloppet 2021

Jag har packat med tre par skor i bilen, och en hel garderob av kläder. Beslutsångesten har nått nya höjder och jag läser igenom gamla race reports från tidigare år för att komma till någon slags beslut i outfit-frågan.

I alla tidigare blogginlägg har jag klagat över skovalet och fattar därför det tämligen enkla beslutet att köra på trailskor. Fredrik övertygar mig sedan om shorts. Det ser proffsigare ut. Och ser man proffsig ut så springer man bättre, är hans övertygelse. Trekvarts är tantigt enligt dottern och långa tights för varmt. Tunn långärmad till det och saken är biff. Tills jag kommer till nummerlappsutdelningen…

Folk sätter nummerlappen på vindjackor och dunjackor. Alla har långa tights. Är på väg att göra en helomvändning och rota upp längre kläder ur väskan, men Fredrik hindrar mig. Jag tackar honom i 12 kilometer och undrar om tjejen i dunjacka överlevde svettfesten!??!

Med fem minuter till start korvar jag av mig överdragsbyxorna och bländas av de vitaste benen jorden skådat. Det är uppenbarligen inte sommarben jag går omkring med. Och de har nog inte blivit smorda på ett tag. De är så där torra och extra vita som bara ett par riktigt vintriga ben kan vara.  Skit samma, bländar jag någon stackare att springa i diket kanske jag kommer en placering högre i resultatlistan…

yddingeloppet

Starten går. Först uppför på asfalt, sen uppför i skog. En lika jobbig start som alla år. Tempot är ju dessutom mycket högre än på marathon, och jag undrar vad jag gör här?  Asfalttraktorn som trivs bäst när andningen är lite mer kontrollerad. Nu frustar jag som ett ånglok.

Terrängen är lättsprungen även för en asfalttraktor. Så när som ett kortare parti med osköna stenar. Men det är tamejtusan aldrig platt. Det går upp och det går ner. Blir omsprungen uppför och springer om nerför.

Passerar en man med ”GE BLOD” på tröjan som blöder på hela underarmen. Där snackar vi att leva som man lär. Jag håller mig på benen trots ett fåtal feltramp. När en kilometer återstår drar jag en lättnadens suck och gläds åt att snart få andas normalt igen. Men ”snart” är fel ordval. Sista kilometern känns som en mil och målet kommer liksom aldrig.

Hittar Fredrik kravlandes i löven för en snygg tvåhundra meter-kvar-bild och skrattar inombords hela vägen över mållinjen.

yddingeloppet

Det bli ett personsämsta med 2 sekunder men jag är nöjd ändå. Jag vågade trycka på och bli trött.  Jag hade kunnat vara lite mer offensiv och kört om när det blev ledlöpning och kanske skippat vätskan. Då hade jag sparat några sekunder. Men PS är bara ett bakvänt PB, och det räckte dessutom till en femteplats. Man kan fira sånt också! Cappuccino någon?

Aktuellt Race reports

Race report: Tjörnarparen 50K

Dagen D är kommen. Asfaltprinsessans Tjörnarpspremiär. Skulle hon snubbla på en rot, fastna i ett kärr eller tvingas springa sicksack för att undkomma ett frustande vildsvin?

Kommer till starten med andan i halsen. Toakön var förvisso extremt kort men snitt-tiden per person översteg alla EU-direktiv i världen.

Missar därmed det mesta av minglet i startfållan men hinner uppfatta ganska många kända ansikten innan vi ger oss av.

Starten är lugn och det blir stundtals kö vid trixiga passager. Skönt. Vi ska ju ändå vara ute hela dagen. Och jag är inte den som bangar lite mjukstart. (En tanke som förövrigt aldrig skulle dyka upp på asfalt…)

Det är 11 km till första fikastopp och jag väljer att inte blicka längre fram än så. Terrängen är hittills mycket snällare än väntat och jag känner mig nästan lite flink i trailbenen. Sen kommer granplantagen…

Vi snirklar över bråte och mellan granar på en stig som jag inte förstår hur någon lyckats hitta. Nittiograderssvängarna avlöser varandra och tappar man fokus för en enda sekund så är man lost. Bortkollrad förevigt. Eller åtminstone tills löparen bakom börjar ropa!  Underbart att veta att vi ska genom riset och svängarna en gång till på vägen tillbaka. Då med ytterligare 4 mil i benen och lika många i huvudet.

Stannar till för lite salta-nötter-bonanza i första kontrollen. Tycker vi håller pausen lite kort men blir omkörd av halva startfältet. Alltså hallå, nu var det jättelängesen jag sprang ultra men är inte fika halva grejen? Ta det lugnt fellows, lämna oss inte här med munnen full av snacks!

Andra depån är bara 9 km bort. Förvisso på toppen av en vulkan men ändå, det flyter på bra och vi hinner knappt bli fikasugna!

Strax efter kontrollen börjar Fredrik må illa och känna sig konstig. Jag börjar fundera över spelreglerna. Måste båda bryta om en bryter när man tillsammans-springer? Ska jag liksom casha in min födelsedagspresent själv, utan killen som gav mig den? Schysst liksom…

Men det ordnar sig. Vatten, gel och salttabletter fixar biffen. Han är på banan igen! Med siktet inställt på tredje kontrollen. Sträckan förgylls av en kille som fastnat och tappat båda skorna i leran. Jätte-elakt att småfnissa men han skrattar själv så det känns okej. Och nu har jag börjat drömma om falukorvsmackor!

Tyvärr finns inga mackor i kontrollen som kommer. Inga pannkakor, hamburgare, vedugnspizzor eller semlor heller. Saltlakrits får agera substitut för hela min matdröm och det straffar sig. Jag försöker tugga fem bitar samtidigt och plötsligt sitter överkäken ihop med underkäken. Jag har lakrits överallt och tänker inte le om jag ser en fotograf… Jag har ett reservförråd av energi runt varje tand som räcker minst till julafton. Jag som inte ens gillar lakrits!!!

Sista milen gör ont. I fötterna. Det är en kombination av kramp, Mortons och trötta anklar. Grusvägen med stora hårda stenar gör ont i varje steg. Vi sprang på samma väg i början men då noterade jag inga hårda stenar. Vem fasen har lagt dit dem medan jag var på lakritsparty? Ont gör det i alla fall och nu tappar jag humöret för första gången. Vill springa på bomull men det finns visst inga bomullsängar i Tjörnarp. Nedräkning pågår.

Det är lättsprunget sista biten och en snajsig trappa som ska besegras, men sen är vi där. Hand i hand över målgångsmattan som tar oss rätt in i ett svettigt tält med den mest fantastiska kakbuffé. Fast det där med hand-i-hand var inte sant. När man varit gifta i 20 år sysslar man inte med sånt, då låter man tydligen inte heller frun vinna utan norpar familjesegern med en sekund! I loppet som var hennes födelsedagspresent!

Jag är för trött i huvudet för att fatta vilka kakor jag ska äta. Bland vegan- och laktosskyltar hade jag behövt en SMÖR-skylt. För just nu är det smör jag är sugen på…

Avslutar äventyret på bästa sätt i Tonårs-cafeéet med ostmacka och mingel. Känner mig mer som pensionär än tonåring men jag får komma in ändå!

En lång dag är till ända. Asfaltlöparen har överlevt och fått mersmak. Det var ju kul det här!  Nu återstår bara att ta sig 500 meter till bilen utan att frysa ihjäl. En större utmaning än vilken granplantage som helst!

 

Aktuellt Race reports

Helsingborg marathon 2019 – race report

Min sjätte start i Helsingborg marathon var en osäker historia. Vad hade skadan och det tre månader långa och ofrivilliga löpuppehållet egentligen gjort med formen?  Och hur hanterar man de sista milen när det längsta man sprungit på länge är 14 kilometer…?

Helsingborg marathonMin plan är att starta med farthållarna för 4 timmar och sedan ramla bak vid behov. Men behovet kommer aldrig. Tvärtom får jag sällskap av en Camilla som ska visa sig hålla en fart som känns perfekt, och vi glider iväg en aning.

Det är en lugn löpning och jag hinner liksom uppleva allt lite mer än när jag springer snabbare. Jag går all in på att få fart i publiken och vi har värsta kalaset längs banan. Målet med dagen är att ha så kul som möjligt och att komma fram så oskadad det bara går. Men framförallt: att komma hem med en obruten svit av Helsingborg-maror och min sjätte medalj.

Helsingborg marathonJämfört med förra årets lopp som hade tappat lite av festen, publiken och stämningen, är 2019 års maraton rena partyt. Publiken är på tårna, folk hejar med namn, skyltar med underfundiga texter pryder banan, och Råå-klacken är på plats.  Ramlösa Brunnspark ger mig gåshud och peppen är total. Bonnie Tyler ur högtalarna och det blir liksom inte bättre.

Efter 13 kilometer springer jag fortfarande. Måtte det hålla lite till. Jag vill inte sluta.

Helsingborg marathonEn skadeskjuten maratonlöpare måste vara det mest lättroade som finns. Lyckan av att springa är total. Jag blir glad ända in i själen av alla barnhänder att highfajva, jag tar åt mig av texten i asfalten som folk skrivit för att peppa oss upp för backarna. Jag blir starstruck av att se Mat-Tina i funktionärsväst och vill nästan krama om henne för att hon visar vägen så fint. Så kommer jag till Jordbodalen där kollegan står med vattensprutan redo. Kan det vara annat än lycka när temperaturen närmar sig 28? Skitsamma att den var trasig!

Halvmaraton passeras med hedern i behåll, och vid Olympia möter Fredrik upp med telefonen i högsta hugg. Det blir ett kort prat med dottern som följer min framfart med oväntat intresse. Jag får i efterhand höra att jag pratat så högt att hon förmodligen kunnat höra mig UTAN telefon. Men jag är ju bara speedad och otroligt glad att höra hennes röst. Ni löpare som blev drabbade får ursäkta mig för det…

Målet i sikte är 24 km-markeringen. Tar jag mig dit kan jag gå resten och hinna i mål innan repet. Det har jag räknat ut och det känns görbart. Om ingen större incident inträffar kommer jag att bärga min sjätte Helsingborg marathon-medalj.

Men snart börjar höger hälsena ge sig till känna. Konstigt vore väl annars. Nära 30 km sprungna på en hälsena som haft semester sen maj. Det börjar kännas långt kvar. Camilla som hållit mig sällskap i 24 km har fått sakta ner och nu springer jag ensam.  Utan sällskap har jag ingen att prata med och det blir svårare att få igång publiken på egen hand. Känns liksom fånigare att spexa i sin ensamhet…

När jag lärt mig leva med hälsenan kommer krampen i lilltån. Den som ska tvinga mig spreta på tårna när jag springer, landa helplatt på foten och undvika alla ojämnheter. Det känns liksom löjligt.  En höft som tiger som muren, men en lilltå som ska sätta käppar i hjul.  Tänker positivt och gläds åt den vackra banan istället. För nu är det bara russinen i kakan kvar. Pålsjö slott,  Sofiero, utsikten och världens vackraste målgång.  Och till råga på allt har någon satt ut en såpbubblemaskin som sprider bubblor och kalaskänsla hos den som börjar bli trött. Och nu är det inte långt kvar.

Helsingborg marathonJag kommer att komma i mål. Chokladen kommer att finnas kvar, och jag ska bada! I den ordningen.

Målgången må vara väldens vackraste men den är också världens längsta. Från 3200 kilometer räknar jag ner. 100 meter i taget. Funderar på om jag ska ha någon spexig målgest men kreativiteten flödar inte så här på kilometer 39.  Och hjula gör man inte ostraffat med kramp i tårna.

3 timmar och 52 minuter senare passerar jag den mållinje som jag längtat efter men som jag inte trott var möjlig. Det är mitt personsämsta i Helsingborg men ändå den målgång jag är mest lättad och nöjd över.  Jag gjorde det jag inte trodde skulle gå. Min svit är obruten och jag är så in i bängen tacksam för den helt galet samarbetsvilliga kropp jag fått tilldelad.

Men jag har ont i käkmusklerna. För jag har haft ett leende på läpparna sen mitt första steg. Och det har liksom stelnat där. Försöker få ner mungiporna för att inte se dum ut…

Eftersom kroppen ville mer än jag trodde fick jag ingen möjlighet att utvärdera vilken fartgrupp som var roligast. Var partyt var störst, mutorna flest och frågesporten som roligast. Jag trodde jag skulle få hänga med dem alla men så blev det inte. Den uppgiften sparar jag till ett annat år. Men inte nästa. Då ska jag tillbaka till 3:30-gänget där jag hör hemma. Så att inte Kenth behöver springa ensam…

Ett dopp och en kaffe senare är Helsingborg marathon 2019 komplett. Nu tänkte jag fira lite. Med müsli…

Från noll till marathon på 39 dagar alltså. Jag ska skriva ner mitt träningsprogram. Stay tuned….