race reports

Long time no Göteborgsvarv men i år var det äntligen dags igen. Och vilken fest det skulle bli!

Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig och letade upp min Göteborgsvarvsstatistik för att sätta ramarna för var jag kunde tänkas hamna. Tydligen gjorde jag mitt bästa GV 2012 och mitt sämsta 2007. Med alla möjliga resultat däremellan. Så målet för dagen var att inte göra personsämsta. Fast egentligen mest att njuta av folkfesten och inte titta på klockan. Så som jag gjorde förr. Innan jag började snegla på kilometertider, blev stressad och slutade njuta….

Nåväl. Jag avverkar en exemplariskt kort bajamajakö på max fem minuter innan det är dags att ställa sig i fållan. Men där jag tänker göra entré finns inga ingångar. Jag behöver starta akrobatiskt, med att klättra över kravallstaketet. Kommer över med ena benet och står gränsle, balanserandes gels och mobil i händerna. När jag ska lyfta över det andra räcker inte smidigheten, och lite generat får jag plocka tillbaka benet på fel sida igen. En kille (och halva Göteborg) har naturligtvis bevittnat händelsen och ler lite i smyg åt mitt misslyckade klättringsförsök. Men här kan jag ju inte stå. Så jag får snällt fråga denna vilt främmande person om jag får hålla i honom lite när jag gör ett andra försök. Det går bra. Allt är lugnt. Jag är redo för start.

Jag startar i startgrupp två, en grupp som speakern kallar ”nästan elit”.  Och ett gäng löpare ”som har koll på sina kilometertider”. Tittar mig omkring. Snabba killar. Och så jag. Hur hamnade jag ens här? Försöker smyga mig bakåt men det är liksom stopp. Skitsamma. Vi kör.

Från steg ett känner jag att är på ett bra ställe. Det går inte hysteriskt fort. Det går i min fart. Och vi går som ett tåg. Det känns som jag inte springer själv utan att alla andra springer åt mig. Och jag har bestämt mig. Idag är det bara FLOW som gäller.

Backen inne i Slottskogen är brant, och alla Göteborgare tutar förbi. De som liksom äter backar till frukost. Ändå är den bara en liten försmak av vad som väntar: backen upp till Älvsborgsbron ett par kilometer senare. Backmusklerna har jag uppenbarligen lämnat hemma, eller så äger jag helt enkelt inga. Det känns som jag springer på stället. Och då har vi inte ens nått bron. Den som sägs vara både lång och jobbig!

Meeeen. Bron bjuder på medvind och en lutning som mina ben kan hantera. Det blir inte så farligt som jag befarat och jag rullar ner på andra sidan med en positiv känsla i kroppen.

Det är mycket publik, mycket musik och en bra stämning. En dagsfest av rang. På Hisingen är det platt och fint men åt vissa håll en del motvind. Och så har det börjat regna. Skönt faktiskt. Men kan inte låta bli att tänka på mina överdragskläder i väskinlämningen under bar himmel….

Hisingsbron är ny för mig. Senast jag sprang var det på Göta Älvsbron men det var åtta år sedan. Things have changed. Den här funkar lika bra. Till och med i motvind. Jag får lite flashbacks till Broloppet som ju också innehöll just bro i motvind. Och drömmen om nerförsbacken som aldrig blev så drömmig på grund av vinden.

Tillbaka på fastlandet börjar jakten på Avenyn. Efter varenda hörn vi svänger runt tror jag att jag hamnat på Avenyn, men nej, det tar många fler kilometer än jag trott. Hade för mig att Avenyn var flera kilometer lång men det var den inte. Inte så backig heller. Plötsligt är jag uppe och snurrar runt statyn och nu har vi bara fyra kilometer kvar.  Och det största publikstödet of all times någonstans lite längre fram på vägen…

På Skanshofs uteservering sitter värsta klacken. Musiken är lite ösigare, skriken lite högre, det ryker och gåshuden är ett faktum. Den här energiboosten kommer att ta mig hela vägen in i mål! Med marginal!

Jag kliver över mållinjen på 1:37:54 och långt i från personsämsta. Jag har inte tittat på klockan en enda gång och vet inte om den ska visa 1:37, 1:45 eller 2:00. Känslan i kroppen är helt fantastiskt och jag hade blivit precis lika glad vilket som!

Det är utan tider jag springer som bäst. När jag får gå på min egen känsla och se var den bär mig. Jag vill ha klockan med, för statistiken, men jag trivs bäst med att inte se den.

Göteborgsvavet 2026 blev precis den fest jag ville. En återupptäckt av hur jag själv fungerar. Och en liten känsla av att äntligen vara på väg tillbaka. 7 månaders löpskada tog hårt, men nästan ett år senare har jag äntligen en känsla av att formen börjat vända upp.

Löpningen i all ära. Den var grym. Men jag hade också 2,5 timmars väntan på Fredrik efteråt. Han som startade efter jag gick i mål och springer aningens långsammare. Sån tur att hela stället kryllar av löparkändisar. 2,5 timmars mingel är precis lagom. Tack till alla jag fick dela upplevelser och fördriva tid med. Som jag brukar säga: löparmingel är bästa sortens mingel. Och faktiskt det enda mingel jag behärskar.

Och Fredrik då? I mål som en solstråle. Nöjdast i hela stan! Kanske för att han lyckades springa 21 kilometer med bara 8 mil i benen 2026. Eller för det faktum att han smygköpt ett par löparskor efter jag startat. Göteborgsvarvet 2026: 10 Glenn av 10!

Jag vet inte vad jag hade väntat mig. En fin sommarkväll på Ribban. Lätta ben och en skön genomkörare inför Göteborgsvarvet på lördag. Men framför allt hade jag väntat mig ett resultat, men den detaljen smög sig…

Det finns två startgrupper för 10 kilometer. En för de som springer under 45 minuter och en som springer över. Jag ställer mig i den bakre. Lite för att jag sitter i en buske när första starten går, men också för att jag faktiskt inte är god för 45 minuter nowadays.

Busken är lite väl långt bort så jag kommer i vanlig ordning lite sent till min startgrupp. Den har tjockat på sig och jag får starta lite längre bak än jag vill. Men jag tänker att det ska ordna sig. De som står först borde ju rimligen springa på 46 minuter, men den logiken var det bara jag som hade. Framför mig startar en samling som knappt har styrfart. Ett par killar gör en detour ute på gräset och jag hänger efter. Vi sicksackar mellan soptunnor, publik med barnvagn och allehanda grästuvor innan vi kommit så långt fram att tåget går i rimlig fart och vi vågar oss tillbaka på asfalten.

Den första kilometern går så sakta, men sicksackandet tar på krafterna. Och det svider i själen att inte kunna brassa på i medvinden på asfalten. Det är ju min paradgren. Lagom tills vi ska ut på gruset lättar det. När vi lämnar Ribban flyter det fint, och hela vägen genom Västra Hamnen och tillbaka mot Ribban igen. Det ÄR en fin sommarkväll och jag njuter trots den höga pulsen. Njuter av andningen som är rytmisk och som hjälper mig framåt. Kilometerna tickar. Sen kommer 7 kilometersskylten.

Här nånstans möts banorna för 10 kilometer och 5 kilometer.  Och kollisionen är ett faktum. Stigen är proppfull och femkilometerslöparna har inte bråttom. De går flera i bredd, till höger och vänster och i mitten. Dags att sicksacka igen. I början går det ok. Det är gräs vid sidan om som man kan snubbla sig fram på. Men det ska bli sämre sen.

Vi springer på grusvägen nedanför Limhamnsvägen. Till vänster om stigen sluttar marken hyfsat brant uppåt. Omkörning på skrå är sådär kul. Och jag är rädd för att stuka fötterna med fem dagar till varvet. Muttrar tyst i mungipan först och sen bara kommer det ur mig. En bitchig Karen-kommentar om att de som går kan hålla höger…  Vet inte vad det kom ifrån, jag som är konflikträddast i stan och ALDRIG skulle säga något så otrevligt. Men nu gjorde jag visst det. Hur gick det till?

Sista 500 meterna lättar det igen och det går att lägga på en obefintlig spurt för att ta sig över mållinjen.

Första kilometerns missöde kan vara självförvållat. Jag kunde ha dykt upp tidigare och fått en bättre plats i fållan. Men krocken med femkilometerslöparna skyller jag helt och hållet på arrangören, de borde de kunnat räkna ut.

Men jag är inte långsint. Efter att ha minglat runt i målområdet tills jag frös ihjäl och sedan tagit mig hem, hade jag redan glömt trängseln och kom bara ihåg den soliga majkvällen och alla glada människor.

Det var då jag tittade på resultatlistan och insåg att jag inte fanns med. Jag hade gått i mål men tydligen inte startat…

Så nu är jag lite sur igen. Tur att man har en egen klocka! 46:26 visade den. Inte för att ni bryr er. Men för att jag kommer att leta upp det här inlägget till nästa Blodomlopp. För att veta vad jag sprang på och kunna bestämma vilken startgrupp jag ska ställa mig i. Och då ska jag inte starta i startgrupp 2. Note to self…

Förra året blev lite antiklimax pga skada. Jag fick byta ner mig till 14 kilometer och springa på söndagen. Men det är ju på lördagen festen är. När alla löparvänner i hela världen åker till Österlen för löparmingel. I år fick jag var med igen! Och vilken pangdag det blev!

Jag tar tåget till starten i Simrishamn. Vis av erfarenhet vågar jag inte lita på Skånetrafikens punktlighet utan tar ett tidigare tåg. Går upp i ottan och är i startområdet nästan först av alla. Långt innan startportalen är rest och fållorna riggade. Men bajamajorna är på plats och jag har typ 10 stycken för mig själv! Solen skiner och jag hittar ett gäng att hänga med fram till start. Faktum är att efterhand som folk strömmar till blir det nästan FÖR trevligt. Jag vill mingla med alla så att jag tillsist glömmer bort vad jag ska på mig, vad jag ska ta med mig och vad jag egentligen heter och gör där…

Men framför allt glömmer jag att gå in i startfållan. Slänger mig in i panik och hamnar alldeles för långt bak. Orutinerat. Men jag har ju inget mål med dagen så det kan ju kvitta. Har faktiskt ingen plan alls, och då kan det ju bli som det blir!

Startskottet går utan föregående nerräkning. Plötsligt är vi i väg och det går riktigt långsamt. De flesta ska ju springa 60 kilometer och har ju ingen anledninga att stressa iväg. Och jag har det ganska skönt och låter mig inte stressas.  Första kilometrarna är underbara. På cykelväg istället för den plågsamma stranden som annars är loppets signum. Det är oljespill på sanden och stranden behvöver saneras. Vi får inte springa där och ingen är lyckligare än jag. Med tanke på ångesten jag haft för sanden ligger det nära tillhands att tro att det är JAG som spillt oljan, men så är det faktiskt inte!

Kommer ifatt Bjärred-Anna och Kävlinge-Jonas, och de har ett skönt tempo. Dessutom är de glada, peppiga och allmänt trevliga att ha att göra med. Jag hänger på. Att de får bli ofrivilliga fotomodeller på ALLA mina bilder under loppet får de liksom leva med. Anna ska springa 60 kilometer och Jonas kör Duon som jag. Ändå är det Anna som håller taktpinnen och hon är stark! Ibland tänker jag att det går lite fort, men det är ju inte läge att gnälla för den som ska springa typ dubbla sträckan.

Vi slipper den värsta sanden men går inte lottlösa vad gäller strandlöpning. Det hade jag heller inte velat. För stranden är magisk idag, solen skiner och himlen är blå. Vem kan inte älska det här? Från sandstrand till stenstrand till äppelodlingar, ramslöksdungar, och plötsligt är vi i Kivik. I en evighetslång nerförsbacke på asfalt har jag rullat i från mina kumpaner och tar tillfället i akt till långfika i Kivik. En kopp sportdryck och några nävar chips that is. Men mest av allt lite mingel med bästa Ann-Elise som skulle varit min teammate men fick avboka i sista stund. Plötsligt är gänget i fatt och förbi, de har inte alls fattat det där med att fika. Jag slänger i mig resterna av sportdrycken och hänger på.

Vi springer genom Kivik och över Ravlundafältet där det skjuts friskt. Jag hoppas att de siktar åt ett annat håll, för än är jag inte så trött att jag vill bli träffad! Jonas har börjat muttra lite över att ha två traktor-Annor i gänget. Vi som bara tutar på. Aldrig kroknar. Fast jag känner att andra Anna är snäppet mer traktor, och imponeras över farten hon håller när hon ska springa SÅ mycket längre. Och dessutom jobba på kvällen…

Anyway. Någonstans efter Haväng tappar vi Jonas. Vi tuggar på och räknar kilometrarna. Nu är det inte långt kvar. Jag längtar efter kaffe och att få klättra genom ett tåg. Tåget som ska stå på rälsen strax före Bengtemölla, men som inte stod där förra gången jag sprang. Nu ska jag äntligen få tåg. Trodde jag.  Inte heller i dag har tåget behagat infinna sig och jag känner mig snuvad på tågkonfekten.  Plötsligt säger Anna att vi är framme. Hon har sprungit här 4 ggr tidigare och jag litar på att hon har rätt.  Nu är det bara att hoppas att Jonas är redo för växling. Att han inte sitter och fikar nånstans…

Efter 3 timmar och 14 minuter lämnar jag över. Det är Jonas time to shine. Och jag ska bara chilla.

I Bengtemölla samlas alla vi lättade, som sprungit klart. Alla nervösa som är på väg ut. Och alla som önskade att de var klara men har 27 km kvar. Det är ett mingelparty av rang. Och tillräckligt varmt för att slänga sig handlöst i gräset.

Första sträckan må va värre än den andra. Men det är sjukt värt att ha sin del avklarad. Att kunna cruisa runt och heja efteråt istället för att stirra omkring före. Vi stannar till vid Brösarpsbackar och Hallamölla för hejarop och support innan vi beger oss mot mål. I bilen ser jag att jag och Jonas kommit trea, men tycker det verkar lurt. Blir ändå lite stressad över att vi är långt bort och att Jonas ska få stå på pallen själv.

Men det blir ingen pall. Ett par som sprungit 40 minuter fortare än oss är inte med på listan och det känns fel att ställa sig på pallen. Smyger fram till speakern och säger att det är fel i resultatet. Prisutdelningen avbryts och tidtagarna får göra om och göra rätt. Vi får hoppa ner två platser i listan och slutar femma i mixklassen. Gott så. Sen blir det kaffe, bilresa och hallgolv.

Och eftersom Fredrik är på svensexa är det ingen som bryr sig om hur länge jag sitter här. Ändå lite lyxigt!

Och som slutkläm. Tacktalet.

Tack till Gael & Crew för ett som vanligt fantastiskt lopp. Nu dessutom med helt perfekt löparväder.

Tack till den dansande hejarklackstjejen för all pepp längs vägen. Så grym!

Tack till mitt eminenta sällskap Anna och Kävlinge-Jonas längs banan.

Tack Cykel-Jonas för att du hoppade in med kort varsel och räddade min start.

Tack Skånetrafiken för att jag kom fram i tid.

Tack Kävlinge EIite Runners för att jag fick hänga med er.

Tack kroppen för att du ställer upp på allt jag hittar på.

Har jag sagt att jag älskar löpning?

Long time no race report men nu är det dags. Jag har rejsat. Eller mer kanske överlevt. Hässleholmsloppet levererade i vanlig ordning höjdmeter av rang, chockstart i backe, exemplarisk banmarkering och galet fin natur. Häng med!

Starten vid Hovdala slott ligger ca 4 km vår Sportstuga. Det betyder att man kan avklara alla toalettbestyr hemma och ramla in i tävlingsområdet 25 minuter före start. Underbart sånt. Jag är nervös i magen, så som en asfaltlöpare kan bli vid blotta tanken på kupering och rötter. Jag vet att det kommer bli apjobbigt hur lugnt jag än tänker ta det. Jag rejsar nämligen inte i terräng, det är jag för tekniskt inkompetent för.,,,

Startfältet är ganska litet och som vanligt är det inte många jag känner igen. Som varje år tycker jag synd om alla Malmöbor som inte orkar ta sig hit. De hade älskat det! Jag får muta med post run pizzaparty i Sportstugan nästa år… Anyway. Speakern räknar ned. Det är dags. Och så är vi iväg…

Vi njuter av lite bred grusväg ett par hundra meter innan backbonanzan börjar. Jag trippar försiktigt upp men pulsen tar älgakliv. När pulsen återhämtat sig en aning konstaterar jag att jag har 20 kilometer kvar. Kommer jag ens att överleva det här?

Första delen av banan är slingrande på mjuka stigar. Här finns inga rötter och stenar som stör och jag kan hålla ett skönt flow. Det gäller att njuta innan vi kommer in på 10-kilometersslingan.  Det är där de värsta höjdmetrarna återfinns och jag laddar mentalt. Tar en gel vid kilometer 7, för huvudet. Jag måste orka peppa mig själv när det inte finns några grusvägar för traktorn att kicka in.

Sen börjar berg-och-dal-banan. Flåsande människor kommer upp bakom och vill springa förbi. Jag är inte van att bli omsprungen så här. Känner mig kass. Kommer ifatt en tjej och lägger mig bakom. Så skönt att låta någon annan styra farten och hitta vägen. Vid 13 kilometer är det värsta över. Jag har överlevt backarna men nu kommer rötterna. Inser att alla andra är så mycket bättre på både backar och rötter. Självförtroendet får sig en törn men återhämtar sig så fort vi kommer ut på grusväg. Från att vara dödens död kickar maskinen in och jag känner mig odödlig. Men inget varar förevigt, plötsligt ska vi ut bland stenar och elände igen.

Mentalt har jag tänkt att jag bara behöver uthärda 18 kilometer och sen är det nerför hela vägen in i mål. Men banan är omlagd i år, och naturligtvis märker jag inte att den är lite snällare än vanligt på mitten. För den avslutande backen är senarelagd och framflyttad. När jag tror att jag ska gå på autopilot rakt in i mål ska jag plötsligt uppför värsta Kilimanjaro. Och någonstans i buskarna när jag nästan är döende hoppar Fredrik fram med kameran. Jag har snor i hela ansiktet och orkar bara lyfta ena mungipan. Mer energi finns inte kvar.

Som tur var kommer en ytterst peppig funktionär och upplyser om det bara är 50 meter till krönet. Jag tackar, bugar och kravlar mig upp.

Nedräkningen har börjat. Lite kringelikrokar och sen är vi framme vid punkten där jag VET att det bara är nerför kvar. Underbar känsla att rulla ner för den alldeles för branta backen, korsa vägen, passera slottet, se prisutdelningen i ögonvrån, snubbla fram över sanden på målrakan (vad kom den ens ifrån?) och äntligen passera mållinjen.

Och det är precis här i målet jag saknar löparcommunityt från södern. Jag känner ingen. Vem ska jag älta backar, maxpuls och dålig trailteknik med? Vem ska jag få berätta om mina fula gula stumpor för?  Som sagt, post-run pizza party till nästa år. Alltid kan man lura någon!

Hässleholmsloppet är världens mysigaste lopp. Så plågsamt och så vackert. I år låg det lite tidigare i april och vitsipporna var lite mer sparsamma med sin närvaro, men ändå, utsikterna och naturen, så magiskt fint.

Tack Hässleholmsloppet för ett grymt arrangemang. För en vägvisning så exemplarisk att inte ens jag kom vilse, fast jag sprang stora delar helt ensam. För peppiga funktionärer och en kanonfin bana. Nya omdragningen riktigt bra, och till nästa år ska jag se till att vara mentalt förberedd på sista backen!

För ja, det blir ett ”nästa år”. Jag har sedan länge glömt alla ”aldrig mer”-tankar som dök upp längs vägen…