Haha, det här blev ett annorlunda lopp minsann.
En kvart innan start tar jag med mig lilla tjejen på en uppvärmningsrunda. Hon tycker det är kul i ungefär 200 meter och vänder sedan tillbaka till starten, som hon försäkrar mig om att hon vet var den är (typ rakt tillbaka där vi kom ifrån). Springer vidare och efter ett tag möter jag Caroline som säger att jag har tappat min dotter. Ser framför mig hur hon står och gråter bakom ett träd och stressar runt hela området för att hitta henne. Kommer till starten 30 sekunder innan start och inser att jag förutom att ha tappat bort min dotter har tappat både Fredrik och hela hejarklacken (som jag tänkte lämpa över lite kläder på). Kastar min buff på första bästa person jag känner igen och hoppas att vi ses igen innan det blir vinter…
Står SIST i startfältet när startskottet går. Har som idé att gå ut lugnt och öka, men har inte riktigt tänkt mig SÅ lugnt. Första kilometern går på 5:40 (känns som 7:00) men jag väljer att skratta åt eländet istället för att låta mig stressas. Det är kladdigt i spåret och inte helt lättsprunget. Mina epa-trail-skor från Asics får inte riktigt fäste och jag glider omkring hej vilt. Försöker mig på några omkörningar för att komma i mål innan midnatt. I omkörningsfilen, utanför spåret, råder blandad vegetation. Grästuvor och brännässlor gör sitt bästa för att fälla mig. Dock utan att lyckas…
Efter 3 km lättar det och jag kan börja springa. Bestämmer mig för att jaga placeringar istället för tid. Tiden är ju liksom ändå körd. Siktar in mig på en tjej i taget och kör om. Bryr mig inte om något annat än att hitta och passera, tjej efter tjej. Detta håller modet uppe i 9 km, sen tar tjejerna slut. De som är kvar före mig är för långt fram för att jag ska se dem. Och där slutar liksom mitt lopp. Hur ska jag nu ta mig fram?
Tappar gnistan i 1,5 km innan jag ber mig själv att skärpa mig en smula. Tar sikte på en kille i leriga tights och låter honom dra mig sista biten.
I mål på en skruttig tid alltså, men lerig och glad ändå! Och åtta tjejer kvar att beta av till ett annat år…
10 Kommentarer
Rund är också en form!
20 oktober, 2013 kl 17:57Hehe! Hoppsan. Men helt rätt, det är bra att ha kvar något mål till nästa år. ;-)
Saras Träningblogg
20 oktober, 2013 kl 19:09Haha, bra jobbat iallafall :D
Ingmarie
20 oktober, 2013 kl 19:21Bra krigat! Men kom ihåg att det går liiiiiika bra att köra kill/män/gubb-ryggar. :-)
Anna
20 oktober, 2013 kl 20:22Jo det är klart. Men det påverkar ju inte placeringen i tantklassen :)
anneliten
20 oktober, 2013 kl 19:33Antar att dottern klarade sig bra utan hönsmamman, eller? :-) Rolig läsning i alla fall. Och nia är ju bra ju!
Anna
20 oktober, 2013 kl 20:23Ja, hon var ju aldrig vilse. Det var bara min kompis som sa det i förbifarten när hon såg att jag sprang ensam….Hon var i tryggt förvar hos faster och kusiner. Så tokigt det kan bli :)
Caroline
20 oktober, 2013 kl 21:51Förlåt Förlåt ;(
Mötte som sagt Anna med dotter o strax efter utan dotter o trodde att hon lämpat av henne på ett bra ”titta o hejja” ställe o sa som sagt i förbifarten ”har du tappat dottern nu?” vilket såklart Anna uppfattar som att stackars dottern är helt vilse… Förlåt igen
Sist vi skulle ”loppa” ihop så rasa jag o du fick dra mig typ 12 mil denna gången förvirrar jag dig… vi ska nog åka på olika håll när vi ”loppar”, men träna kan vi väl fortsatta med ? :)
Anna
21 oktober, 2013 kl 08:25Haha, det är lugnt Caroline. Jag hann bli trött ändå. Det var värre på granfondon.. :)
Kim
21 oktober, 2013 kl 09:06Nu lät det visserligen som en ovanligt stressig start, men jag tycker att starter alltid blir stressiga oavsett hur god tid man är ute i… Bra jobbat i vilket fall som helst!
Sara
21 oktober, 2013 kl 13:54Sprang också Yddinge, 12km igår. Dock inte på en lika bra tid som din – imponerad! Kom i mål på över 61minuter, men är riktigt nöjd över det! Idag känns benen lite möra :) Var rejält lerigt så man hade lerstänk hela vägen upp vid målet.
Synd att jag inte träffade dig, hade varit roligt att se dig ”live” :)