Bläddra i kategori

Löpning

Löpning Race reports

Race report: Yddingeloppet 12 km

Idag sprang jag Yddingeloppet. Jag hade kunnat göra det lätt för mig och återanvända rejsrapporten från 2015, för dagens lopp blev typ precis likadant… Jag tänker att ni ändå förtjänar lite nytt material på bloggen. Och dessutom stod det ju inget om snö i förra rapporten. En helt ny krydda i tillvaron som förtjänar sin plats i rampljuset. Här kommer race report 2018:

Vi sitter på parkeringen med stjärtvärmen på. Utanför faller blötplaskig snö och jag är grymt omotiverad. Vad ska jag göra ute i det kladdiga vädret när jag kan sitta här och mysa i bilen? Fredrik förbarmar sig och hämtar nummerlapparna medan jag försöker uppbringa lite pepp. Lyckas måttligt…

Fredrik deklarerar att han ska starta längst fram och springa sig ordentligt trött. Efter förra gången vet jag att han kan springa riktigt bra på vilja. Utan att liksom behöva träna. Själv har jag ingen vilja och bestämmer mig för att lufsa runt. Som vanligt på det här loppet tydligen. Tänkte visst precis samma sak förra året, enligt den race report jag läser så här i efterhand.

Jag roar mig med att räkna Stävie Trail-buffar på min väg till starten och gläds åt att det faktiskt är väldigt många som klätt sig i grönt idag. Jag själv också såklart. Även om jag i vanlig ordning satt den upp och ner. När blir man egentligen tillräckligt gammal för att klä på sig ordentligt? Sätta nummerlappar rakt och buffar åt rätt håll? Måste vara vid 46…

Starten går. Och jag har fel skor.

Då jag aldrig blivit kompis med mina nya trailskor har jag valt mina blankslitna asfaltskor. Hur halkigt kan det vara på ett motionsspår liksom? Då missade jag detaljen att löv är halkiga var de än ligger. Och att det finns lera i skogen.  Men egentligen är det inget större problem, jag får ta det lite försiktigt på löven, i leran och på broarna bara. Hellre det än ont i fötterna!

Det stora problemet stavas backar. Och makadam. Backarna får pulsen att slå i taket men det ordnar sig snabbt efter varje krön. Sten-eländet är bara jobbigt. Det ordnar sig aldrig. Sten-elände under löv är ännu värre. Fötterna åker hit och dit och jag vet aldrig var jag ska våga sätta ner foten. Möter minst 3-4 personer som klivit av och haltar längs sidan. Blir rädd om anklarna.

Det där med att lufsa runt har jag glömt bort sedan länge och jag kommer på mig själv med att faktiskt försöka springa på så fort jag kan. Med det inte sagt att det är fort!

Blir omsprungen av en kille i Stävie Trail-buff och tänker att så här kan vi ju inte ha det. Ögonblicket därefter kommer vi ut på asfalt och jag säger ett tyst hejdå till buffmannen och sätter iväg. På asfalten kommer min inre traktor igång och jag älskar att få mata på. Flyter förbi flera stycken och för första gången kan jag lyfta blicken och se allt det höstigt vackra runt omkring.

Kommer mot mål som nummer åtta i motionsklassen och förväntar mig publikens jubel. Eller ja, i alla fall Fredriks. Men han är inte där. Han har sprungit så fort att han behövt hämta jackan för att inte frysa ihjäl i väntan på hans långsammare hälft.

Medan jag väntar på hans återkomst pratar jag av mig i målområdet. Snackar lite skit om snön och stenarna på vägen och sen glömmer jag dem. Nu kommer jag bara ihåg hur fantastiskt fint det var i skogen. Och att jag nog ska springa Yddingen nästa år igen…

 

 

Löpning

När slumpen får avgöra…

Min gps-klocka är fulladdad med alla möjliga och omöjliga pass. Tusingar, tvåhundringar och stegar som jag själv kört någon gång i historien. Det finns också jogg-promenad-intervaller från min nybörjargrupp och riktigt hårda prylar som använts på någon snabbfoting jag löpcoachat. Därför blir det minst sagt lite spännande att låta slumpen avgöra vilket pass jag ska köra…

garmin fr 630

Löpmotivationen är nämligen på noll när jag efter ett par dagars ofrivillig löpvila äntligen ska få ge mig ut. Jag har längtat hela veckan men när jag slutligen både får och hinner är jag såklart inte det minsta sugen. Kävlinges asfalt-rakor lockar inte och en slöjogg känns allt annat än upplyftande. Samtidigt som de senaste dagarnas studentfiranden gjort mig trött, och soffan kallar på mig från sitt hörn i vardagsrummet.

Jag bestämmer mig för något riktigt scary. Jag ska säga en siffra och välja det löppass i klockan som står på den platsen i ordningen. De kan alltså bli allt från jogg-promenad intervaller till något som får gummisulorna att fatta eld. Det kan bli ett timmeslångt tinnitusframkallande äventyr, där Garmin går bananas för att jag inte orkar hålla en snabbfotad pt-kunds tempo…

Jag säger siffran 9, börjar bakifrån och scrollar upp bland passen. Passerar kryptiska namn som ”löppass (7)”, ”Alva 2 km fort”, och ”kopia av Gustav”. Slutligen är jag på nummer nio: ”2×2+2×500” .
Det är ett ganska beskedligt pass. 2x2km i marafart och 2×500 meter i milfart. En bra uppstart efter postmaravilan.

Marafarten är ok, men alltså den där milfarten? Var köper man den?

Det är varken låren eller flåset som sätter stopp, men jag saknar fullständigt kontroll över mina kroppsdelar. Koordinationen har nått nya bottennivåer och jag saknar liksom kopplingar mellan nervtrådarna. Jag som en gång varit stjärna i aerobics-salen

En fot framför den andra är inte så lätt som det låter när det ska gå fort också. Jag känner mig som en struts. Dags att börja öva…

Aktuellt Löpning

Nobelpriset i dålig tajming

Jag vet inte om det är jag, Österlen Spring Trail eller arrangörerna bakom gårdagens Talk ’n’ run som ska föräras Nobelpriset i dålig tajming, men någon borde hållas ansvarig för den kniviga situation jag just nu befinner mig i…

Söndag kväll. Sitter på tåget hem, fullspäckad med löparinspo. Har precis tillbringat en timme i vårsolen, i löparkläder, utan att springa.  Peppen är brutal, liksom abstinensen i löparbenen.

Egentligen vill jag smyga ut direkt när jag kommer hem, innan någon ens hinner se mig. Gömma väskan bakom brevlådan och sticka iväg. Skylla på att tåget är sent, och sedan hävda att svetten i min panna bara är min nya glansiga och ytterst trendriktiga ansiktskräm…

Inser att det finns risk att jag blir avslöjad och väljer att ansluta till familjebestyren. Inkasserar ett par pluspoäng i tvättstugan, men blir inte av med myrorna i brallan. Försöker med alla medel hitta en lucka men det är tjockt. Inser att jag får hålla mig i skinnet och laddar för den kommande löparveckan, taggad till tänderna. Kan man ställa väckarklockan på 05.00?

Så slår det mig att jag ska springa 47 km på lördag. Att jag kanske inte borde lyda kroppens sprattiga önskemål om att springa hela tiden, varje dag och lite extra på lunchen.

Och att denna löpvila sammanfaller med en hel-ledig torsdag, en ännu ledigare fredag, och påskvibbar i luften. Dagar då förnuftet säger att jag borde ägna mig åt nagelklippning och yoga, snarare än ett långpass till månen och tillbaka.  På lördag leker jag av mig, men sen: en jätteledig söndag och en helt blank måndag. Körsbärsträd i blomning. Och Sveriges tröttaste ben.

Vem lägger ett lopp på påsklördag som liksom drabbar hela påskhelgen. Och vem är så dum så hon anmäler sig?

Det här är kanske den påskhelgen då jag ska får ordning i trädgården, köpa nytt kök, shoppa en vårjacka och hinna ikapp med bokföringen? Hur påsk-roligt låter inte det? Men jag ska njuta på lördag!

Löpning

Garmin Forerunner 630 – en höjdmetertjuv!

Fick nog av min gamla trotjänare Garmin FR 620 då den började strula mer än vanligt. När inte batteriet räckte för ett helt lopp, och när utförda pass bara försvann…

Garmin Forerunner 620

Nyhet på armen, Garmin FR 630. Same same fast ändå inte. Efter första rundan kan jag konstatera:

  1. Den påstår att två varv på St Hans backar, plus tre gånger i den långlånglånga backen motsvarar 84 höjdmeter.
  2. Den påstår att det är 43 dagar kvar till Helsingborg marathon.

Vet inte vilket som är värst:  Att ha sprungit backintervaller utan att få det bekräftat,  eller att tiden går så rysligt fort att jag inte kommer hinna få till farten till maran i år heller….