Hässleholmsloppet utom tävlan

Jag anmälde mig aldrig till Hässleholmsloppet. För att det låg veckan efter ÖST och dagen efter Skrylle. Jag tänkte att jag skulle vara sliten och vilja vila. Men jag hade fel.

Efter gårdagens lopp gick löphormonerna bananas. Jag ville ha mer. I kombination med massiv FOMO över Hässleholmloppet kläcker jag idén att tjuvspringa tian på morgonen innan loppet. Lugnt och fint bara. Som en återhämtningsjogg. Någon timme senare har den där tian förvandlats till tjugoettan och jag känner pirr i hela magen när jag tänker på det. 21 kilometer i strålande sol i en skog som kryllar av vitsippor. Ja ni hör. Det går inte att missa.

Jag lägger fram förslaget för Fredrik och tänker att han (som är förnuftet själv) ska säga att jag behöver återhämta mig. Det gör han inte. Han ser skadeglad ut och uppmuntrar mig. Till skillnad från mig har han sprungit 21:an och vet hur sjukt kuperat det är. Jag dog på tian förra året och ser mig själv dö två gånger om distansen blir den dubbla. Han njuter av tanken på att se mig ta slut.

Försöker ångra mig och säger att ”det kanske är dumt”. Men han peppar på. Klart jag ska springa. Och så ser han så där lurig ut.

Kör till starten i god tid för att hinna runt innan loppet börjar. Vill ju inte vara i vägen för nån. Eftersom jag trodde jag skulle vila idag har jag ingen vätskeväst med mig till sportstugan, men jag har lyckat övertala en cyklande Fredrik att plantera ut i vattenflaska. Hur jag efter hans förklaring över vilket träd bakom vilken korsning jag ska lyckas hitta den är en annan fråga, men jag litar på att det ska gå.

Jag springer fel direkt. Precis som när jag själv arrangerar lopp är inte första pilen uppsatt. För att undvika att trigga någon att plocka ner. Efter lite joggande fram och tillbaka hittar jag rätt och därefter är det omöjligt att komma fel.

Banan är exemplariskt uppmärkt och det känns lite fusk att smygspringa så här före alla andra. Men jag ska ju bara mysa och ta det lugnt. Det hade aldrig funkat på ett lopp…

Plöstligt ser jag första backen framför mig. Ser även Fredriks skadeglada min för min inre syn. Han VISSTE att mysspringa inte går på denna bana. Det är pulstopp från start.

Jag kommer ihåg känslan från förra året. Hur denna första backe dödade mig och krävde en hel kilometer att komma i balans. Men nu tar jag det lite lugnare och återhämtar mig snabbt. Ganska snart kommer jag till ett vägskäl och nu ska jag ut på tassemarker jag aldrig testat. Det är fantastiska stigar. Lättsprungna och böljande. Mitt i ett hav av vitsippor. Jag njuter i varje steg.

Det är några längre backar men lutningen är hanterbar. Här finns inget att klaga på, benen bara går.

Det är först när 21:an ansluter till 10:an igen som de riktigt branta backarna kommer. Sandbacken och gräsbacken och allt däremellan. Men de här postrejsbenen är på hugget och jag känner mig stark.

Vid 13 kilometer glider jag nästan på rumpan ner för en sjukt brant backe och tänker att HÄR blir det kul att stå och heja sen. Tuffar vidare mot 15 kilometer och den punkt där min vattenflaska borde finnas. Om jag har fattat saker rätt trots min totala brist på lokalsinne. Det har jag. Vattnet väntar och jag sveper en halvliter utan att tveka.

På grund av att jag inte skulle springa idag har jag fått gå efter principen ”man tager vad man haver” och är alltså lätt överklädd och svettig.

10:an och 21:an har åter delat på sig och här har jag aldrig någonsin varit. Känner mig trygg med markeringen och att jag någon gång ska komma fram. Men nu börjar underlaget bråka med mig. Från att ha varit hyfsat snällt hela vägen växer rötter upp ur marken. Stenar och gamla stubbar. Jag är på ett kalhygge som är banans tråkigaste parti. Fram och tillbaka bland ris. Och där vinden för första gången når mig. Men ändå, inga käppar i mina hjul. Jag rullar vidare.

Hinner passera en fotograf och ler lite generat över att jag smygspringer. Han kallar mig förlöpare och det låter ju bättre än smyglöpare..

På en ytterst trevlig och nedåtlutande grusväg får jag skrämselhicka när två löpare plötsligt hoppar upp ur buskarna. Det är femkilometersloppet som jag plötsligt ansluter till. Hade räknat att jag skulle hinna runt innan 10:orna och 21:orna, men i min iver glömt bort den kortare distansen.

Hoppar snällt till sidan för de första fyra. Men när den femte kommer tänker jag att jag ska hålla undan. Det är två kilometer kvar och jag behöver växla upp. Kroppen svarar. Alltså vad har jag ätit? Allt känns så bra. Håller undan hela vägen till parkeringen där Ombytestältet tornar upp sig. Jag stoppar klockan och hoppar till sidan. Låter henne riva av de sista hundra meterna till mål ensam.

Får inte höra speakern säga mitt namn och får såklart ingen medalj. Men jag har haft en fantastisk runda som med lite rejshormoner och lite mindre felspring hade gett en pallplats. Nästa år ska jag stå på startlinjen på riktigt. Det här loppet är för vackert för att låta bli!