Ystad saltsjöbad

Sitter i en gigantisk säng med badrocken på. I högtalarna stillsam musik. Mitt framför mig havet och ljudet av vågorna. Jag har sprungit 12 kilometer längs samma vatten, ätit en fantastisk frukost och nu tillåter jag mig att göra precis ingenting.

Ystad Saltsjöbad

Snart ska jag bada i den uppvärmda poolen en trappa ner. Men inte än. Först ska jag bara vara.

Löpare passerar nedanför. Alla ler. Det är svårt att inte le när man springer här. Den perfekta kombinationen av hav, sandskog och strandängar. Luften, ljudet, allt.

Blundar och lutar huvudet tillbaka. Lyssnar på vågorna. Jag ska snart gå och bada. Men inte riktigt än…

 

Pippi Långstrump

Ibland hade jag också velat se cool, fokuserad och hård ut. Glida över målgången med en gest som visar power och förmedlar en blandning av utmattning, styrka, stolthet och glädjetårar. I stället ser jag Pippi Långstrump på varje bild. Helsingborg marathon bjuder i vanlig ordning alla löpare på gratis fotografproffsiga bilder från loppet. Och jag är Pippi på alla. Så även på de bilder som tagits av Fredrik, kompisar och kollegor. Fånigt glad liksom. En linslus utan fokus.

Jag hade nästan bjudit på cappuccino till den som hittar mig seriös på bild. Eller en bild där jag ser åtminstone ser lite småsur ut.  Ja så får det bli. Den som först hittar en surbild bjuder jag!

Ortopedens dom

Jag sökte hjälp hos ortoped. Det var i maj. Jag fick tid i september. Och idag var det dags…

Det är svårt att förklara sitt ärende. Typ :

”Jag sprang jättelångt fast det kändes dåligt redan på uppvärmningen. Sen fick jag väldigt ont och kunde stundtals inte gå. Jag har klättrat på möbler, hoppat på kryckor och cyklat tretusen varv runt skåne. Kan snälla doktorn säga mig, vad var det jag hade?”

Han skruvar på sin tvinnade och vaxade mustasch och säger:

 ”varför sprang du 37 kilometer när du hade ont?”

För att jag fick feeling och för att jag såg min chans till en familjetrippel i ett lopp där dottern och mannen redan vunnit sina klasser. Sånt händer ju mer sällan än solförmörkelse.

Han böjer och bänder, tittar på röntgenbilder och testar reflexer. Tror inte på stressfraktur men en mastodont-inflammation.

Jag frågar hur jag ska bära mig åt för att komma tillbaka. Bli hel. Bli som vanligt.

”alltså, om du sprang marathon i lördags är nog skadan läkt”

Sen var det inte mer med det.

Ska man behöva ta med sig vatten och energi?

Jag blev inbjuden till facebookgruppen Marathontjejer och nästan genast ramlade jag in på en spännande tråd angående energistationer på helgens Helsingborg marathon. Personen i fråga hade svimmat pga vätskebrist och var besviken över mängden stationer och funktionärer längs banan. Diskussionen som följde handlade om vad som kan förväntas ingå i vätske- och energiväg, och om man möjligen själv har något ansvar i vad man får i sig. Spännande var bara förnamnet!

Själv upplevde jag att det var vätskestationer överallt. Så många att det räckte med en liten klunk på varje för att överleva till nästa. Så många att jag faktiskt lyckades bli kissnödig, vilket är extremt ovanligt för mig i maratonsammanhang. Vätska var 3:e kilometer tycker jag är tillräckligt, däremot hade jag uppskattat duschar längs banan för lite svalka, utöver de vattenkannor som publiken stod till buds med!

Nästa fråga rörde utbudet på mat och energi. Och här är det helt uppenbart att vi tänker olika beroende på hur länge man har tänkt vara ute. Såklart hinner man bli mer hungrig på sex timmar än på fyra, frågan är vem som ska stå för picknicken?

På borden fanns vatten, sportdryck, banan och apelsin. Personligen är jag inte den som stannar och äter på ett maraton så jag förväntar mig egentligen bara vatten och sportdryck, det som krävs för att jag ska kunna ta mig runt utan att behöva ta med eget. Jag väljer dock att frivilligt ta med mig egna gels eftersom jag är extremt känslig när det gäller sportdryck och tycker det mesta är äckligt. I lördags var jag extra nöjd med detta då sportdrycken inte fick mina smaklökar att göra volter av glädje!  Nackdelen med medhavda gels att dock att det gör sig dåligt på bild. Se ovan…

Någon saknade salt och jag vet att Stockholm bjuder på en rysligt osmaskig buljong, men jag föredrar nog ändå en salttablett i fickan. Buljong funkade på den iskalla Stockholmsmaran 2012, men i 28 grader… jag vet inte!

I tråden finns de som är bittra och de som tycker att det är eget ansvar att ta reda på vad som serveras och anpassa sig efter det. Jag hör nog till de sistnämnda. Vill jag ha annat än vad som bjuds så får jag helt enkelt se till att ta det med mig eller låta någon langa längs banan. Även om det såklart var olyckligt att någon svimmade!

Däremot älskar jag att få en liten goodiebag i mål. En belöning att mumsa på innan man orkar masa sig hem. Och består belöningen dessutom av finchoklad är ju lyckan liksom fullbordad.

Hur resonerar du?  Ligger allt ansvar hos arrangören, eller har du som löpare också en del i det hela? Vad förväntar du dig på ett maratonbord?