Jag har en sak på min sko. Det ser ut som en skalbagge men kostar tydligen flera tusenlappar. Och den väcker killarnas intresse…

Mojängen är en wattmätare som heter Stryd.

Fredrik – tekniknörden personifierad- köpte den för ett par år sedan, men den gick tragiskt öde till mötes. Fredrik blev skadad och skalbaggen förpassades till en byrålåda och ett liv som dammsamlare.  Tills en dag då Fredrik tyckte den gjorde mer nytta på min sko. I avsaknad av egen data att analysera kunde han ju analysera min…

Grejen med wattmätaren är att man inte får några guldstjärnor om man sprungit jättefort i medvind eller nerförsbacke. När man ska springa på sin tröskel och springer på watt, är det ju okej att det går långsammare uppför, men då behöver det ju också gå snabbare nerför. Till skillnad från när det är en tröskelfart du försöker hålla, och kämpar dig blodig oavsett vindriktning och kupering.

Anyway. Jag analyserar inte ihjäl mig med Fredrik tycker den är kul. Därför sitter den där.

Det finns inte en enda tjej som frågat om den. Men alltså killar! Där snackar vi lättimpade! En liten skalbagge på skon och det är ”wow, har du en sån!?!?!?”

De har stenkoll på vad det är och hur mycket den kostar. Om prisläget var jag lyckligt ovetande ända tills i morse. Nu känner jag att jag behöver ta ett snack om familjeekonomi. Eller kräva ett par nya löparskor för jämnviktens skull. Även om det nu råkar vara jag som använder skalbaggen…

Efter en höst med många lopp och strukturerad träning är det underbart att sällskapsspringa igen. Den här helgen har varit en ett enda långt löparkalas, för knappt hade jag landat efter gårdagens fikalöpning, innan det var dags att skaka liv i benen igen. Det hade blivit dags för pizzalöpning.

Tanken på pizza visade sig kunna sätta fart på vilka ben som helst, och  det var inte ens lite svårt att ladda om. Det är i sportstugan det händer och målet är 25 km innan mat.

Efter förra helgens misär-runda har jag ändrat plan. Med undantag av start och slut på stigarna längs Finjasjön, håller vi oss till grusvägar. På så vis slipper man stuka fötter, och kan lättare prata när man inte springer på rad. Kanske inte lika exotiskt som stigarna, men vi får ta stigarna i maj när vi kan se dem igen…

Sällskapet för dagen är Kävlingevännerna. Så får de heta även om de bara är två som bor just där. Det är bagar-Henrik som varit uppe sedan 02:30, Andreas som har för avsikt att bada (!), Malin som haft sin studentbal på Hovdala Slott och Jonas med den fantastiska pizzasalladen.

Vårt första stopp blir Hovdala Slott efter sex kilometer. Vi hejdar en kvinna för att höra vilken av alla byggnader som är festlokalen. Där som Malin enligt egen uppgift varit på studentbal för trettio år sedan. Men slottet har visst tillhört militären och inte renoverats och börjat användas till fest förrän 1998. Dvs långt efter den berömda studenten.  Vi får en mindre historielektion innan vi behöver ge oss av för att inte frysa ihjäl. Och var den där studentbalen egentligen höll till förblir en gåta!

Vi tutar vidare mot Hovdalaslingan där bagar-Henrik möter upp. Han har ont i foten och kortar ner rundan en aning. Enligt den officiella versionen. Kan hända att han passade på att ta en powernap medan vi sprang första biten. Det hade i alla fall varit förlåtligt för den som gick upp 02:30!

Hovdalaslingan är en ridslinga för häst, men idag firar hästarna fars dag hemma i stallet. Vi möter inte en enda och har hela rundan för oss själva. Det är mestadels grusvägar, med skog runt om. Lättsprunget och skönt för den som är rädd om sina fotleder.

För att de mer trailkunniga delarna av sällskapet ska få känna på lite stig, tar vi sedan en omväg upp till Trähuset och beskådar utsikten över Finjasjön. För att sedan plumsa i löven hela vägen hem. Eller till badsjön precis innan hem.

Där sliter Andeas av sig löparkläderna och springer ut till knähöjd innan han slänger sig raklång i det iskalla vattnet. Sen joggar vi med en kalsongman sista 500 meterna hem.  Kan tänka att en och annan tant stod gömd bakom gardinerna och undrade vad det var för galning.

I sportstugan är pizzaugnen redo. Fredrik har preppat och stått i och levererar två sorter. Den röda pizzan Sture och den helt oprövade pizzan Fänrik.

Båda går hem. Och fördelen med att ha sprungit 25 kilometer är att man är hungrig nog att dessutom få plats med en äppelkaka!

Hepp. Vilken helg! Vill aldrig ha vardag igen!

Vi är några i Malmögerillans morgongäng som blivit sugna på utflykt och bestämmer oss för favoriten Landskrona-Helsingborg. Slänger ut ett event i Facebookgruppen och får 16 napp!

Katarina fixar med det administrativa och min uppgift är att guida gänget till Helsingborgs bästa kaffe. Jag tar även på mig uppgiften att beställa medvind, och den biffen fixar jag med bravur! Solen är det lite sämre med och det blir en grå version av sträckan som vi får uppleva. Men vad gör det när sällskapet är det bästa?

Från Landskrona station via Citadellet och Skåneleden norrut. Över Hilleshögs dalar, förbi Ålabodarna och ibland jagandes en glassbil.

Kilometrarna tickar fort och plötsligt är vi framme i Helsingborg och den inte fullt lika smickrande sträckan genom industriområdet. Någon har blivit stel i höften, någon har slagit distansrekord med sju kilometer, och någon börjar bli riktigt kaffesugen…

På caféet stormar vi in, 16 hungriga löpare, och förvandlar stället till något som andas after ski. Oklart vad de vanliga besökarna tycker om det…

Och som högsta vinsten i fikalotteriet finns ett långbord ledigt plus ett par småbord runt omkring! Hur stor är sannolikheten?

Gott kaffe levereras. Och energipåfyllning för att orka åka tåg hem!  Nu återhämtning. Nya äventyr i morgon!

Jag hade lovat att följa med dottern på Body Attack. När hon sedan får förhinder har jag två alternativ: 1) fega ur och inte få någon träning gjord, eller 2) ta mod till mig och gå dit.

Jag har hört rykten av en annan instruktör på gymmet att det bara är 20-åringar med snyggaste träningskläderna som går på passet. Med håret uppsatt i en hög tofs. Jag kommer att vara en katt bland hermeliner. Eller en tant bland spänstiga ungdomar. Fast det där sista tänker jag inte. Tant kan jag inte göra så mycket åt, men i spänst ska jag allt ge dem en match. Om jag vågar gå dit.

Velar i det längsta innan jag bestämmer mig, och smyger in på passet tre minuter innan start. Blir emottagen av en ung instruktör, och höjer nog medelåldern en del i salen. Undrar om instruktören tänker ”hur ska det gå för den här gamlingen med alla hopp”….  Men jag ska visa henne att jag är born and raised Aerobic-hoppa. Jag vet allt om hur man hoppar.

Passet drar igång. Vi skuttar hit och dit, sparkar, kickar, flaxar med armar och gör jacks. Och jag älskar det. Känner mig som spänstmormor. Det finns ingen ände i min ork. Hoppar utfallssteg som om det inte fanns någon morgondag och älskar känslan när pulsen slår i taket.

Mina löpartights var kanske inte av senaste snitt och hårtofsen satt nog aningens för lågt. Men ingen kan klaga på att jag inte fixade biffen. Fjantigt glad går jag hem och säger åt dottern att hon måste hänga med nästa vecka!