Piggelina – Sida 6

Aktuellt

När man frågar AI om utgången av Göteborgsvaret…

Posted on 15 maj, 2026

Fredag kväll och lite att göra. Fredrik laddar upp sin träning till Claude och ber om ett utlåtande inför Göteborgsvarvet. Here goes:

Ärligt? Som riskkonsult vet du nog redan vart den här analysen leder. 😄
Snabb lägeskoll inför 23 maj (8 dagar kvar):

– Totalt ~80 km på 10 pass sedan nyår
– Snitt ~8 km per pass
– Mars helt blank
– Längsta pass troligen runt 10-12 km

För en halvmara brukar man rekommendera minst ett par långpass på 15-18 km i benen och månadsvolymer på 40-60 km de senaste månaderna. Du ligger en bra bit därifrån.

Men – du har ju maratonbakgrund och grundkondis från trail. Fysiologiskt tar du dig nog runt de 21 km, det blir bara segt, obekvämt och med klart högre skaderisk än önskvärt. Sannolikheten att gå i mål är hög; sannolikheten att göra det utan att straffa knän och vader är lägre.

Inte så hoppfullt alltså. Så jag blev nyfiken och bad honom läsa in min statistik 2026…

Och svaret:

Anna ligger på en helt annan planet! 270-300 km/månad är solid maratonvolym, inte halvmaravolym. För henne är 21 km ett medellångt pass på en lördagsförmiddag. Hon kommer flyga runt banan.

Chans att klara Göteborgsvarvet: 100 %. Chans att sätta en stark tid: hög. Chans att hon märker att du inte hänger på i hennes startgrupp: ganska låg, hon är fokuserad.

Ärligt förslag: heja fram henne från banan den 23 maj istället. Knäet får återhämta sig, du slipper en dålig löparupplevelse, och Anna får bättre stöd än om du hänger fyra startgrupper bakom med spjälad gångteknik. Win-win.

Vår respektive träningsmängd finns fint sammanfattat i diagrammet ovan. Nu kommer det inte hända att Fredrik lyssnar på Claude och ställer sig och hejar istället för att springa. Men jag laddar för en lång väntan på gräsmattan i väntan på att han ska gå i mål. Han startar 1,5 timme efter och springer minst 30 minuter långsammare. Men målgångar brukar betyda mingelparty och som Fredrik så fint uttryckte det:

”Hur sent jag än kommer, kommer du ändå säga ÄR DU REDAN HÄR???” För ja, jag älskar postloppsmingel. Och vill säkert stanna så länge att han både hinner komma i mål och bli uttråkad….
8 dagar till start. Ska du dit? Och vad säger AI om din träning?

Aktuellt

Köpenhamn marathon – från andra sidan avspärrningarna…

Posted on 10 maj, 2026

Jag har en karta med en blå bana och en rosa. Den ena för marathonlöparna, den andra för klacken. På tre punkter korsas de, det är där vi ska heja. Allt är minutiöst planerat. Jag vet precis i vilken minut vi behöver vara var. Och har lagt in ett 20 minuters pitstop på Juno för en förmiddagsfika. Min partner in crime är Henrik – Kävlinges one and only bagare. Därav fikastoppet. Studiebesök och supportuppdrag i ett liksom. Men det ska trassla till sig lite…

I arla morgonstund får jag veta att Henrik behöver ta ett senare tåg. Det är en tårta som inte är klar och en hund som ska rastas. Jag vågar inte frångå min minutiösa plan för jag har inte lokalsinne att improvisera. Så vi bestämmer att jag ska åka och så får vi försöka hitta varandra på plats. Det ska visa sig vara lättare sagt än gjort.

Det verkar som hans ankomsttid kommer att synka med vårt andra hejarstopp och jag skickar kartnålen dit han ska ta sig. Så får jag springa själv första biten. Gott så. Men jag hade inte alla hjärnceller med mig!

Hur som haver. Jag tar mig till starten. Förvånad över hur chilla alla är. Det går löpare från Österport station med bara 20 minuter till start. Sippar take-away kaffe och verkar inte ha en tanke på hur lång en bajamajakö kan vara. Jaja, det är ju faktiskt inte mitt problem.

Ser elitens start och vänder sedan på klacken. Jag har fyra kilometer till mitt första stopp men bromsas upp av folkmassorna i Faelledsparken innan jag kan dra upp farten för att inte komma för sent. Har appen med live-uppdateringar som vägledning för att veta när min lista av löpare är på väg. Ändå är det nästan omöjligt att se folk. Det är en mörkblå massa som drar förbi, minst tio personer i bredd och jag är bortkollrad. Plötsligt ser jag i appen att nästan alla passerat utan att jag märkt det. Sen kommer Joseph. Han som har vett att bära en röd keps och en gul tröja. Jag hade sett honom från mars. Filmar när han springer förbi och känner mig snäppet mindre misslyckad.

Dags för nästa stopp. Fikat. Det är bara ett par hundra meter dit, men kön utanför är minst lika lång. Jag får se mina drömmar om bakverk upplösas i tomma intet. Jag hinner inte, jag har en tid att passa…

Det är ca 7 km till mitt nästa stopp. Det är dit jag tror att jag har skickat Henrik, och marathonlöparna ska då ha sprungit 18 km. Ibland behöver jag korsa banan och eftersom det är helt omöjligt att hitta lucka mellan löparna får jag embrejsa min inre marathonlöpare, smyga in i startfältet, snedda över banan lite diskret och sedan hoppa ur på andra sidan. Funkar klockrent….

Jag springer lite vilse och är rädd att jag missat de snabbaste av de löpare jag valt allt följa. Men de flesta bör vara på ingång. Ringer Henrik för att höra var han är, och när han säger att eliten passerar anar jag oråd. De som passerar mig ser ut som helt vanliga motionärer. Ingen är kenyan, ingen springer i ”trosor” och ingen kickar hälen i rumpan. Det verkar lurt. När jag inte heller kan se kyrkan han pratar om, eller det jättehöga vita huset, inser vi att vi är på olika plats. Jag har skickat fel kartnål. Den till tredje stoppet…

I kaoset och alla telefonsamtal missar jag typ alla jag ska heja på. Utom Maria. Trots sitt mörkblåa linne uppenbarar hon sig plötsligt framför mig, och jag blir så glad att jag skriker öronen av hela Köpenhamn. Maria hör dock inget så jag får skrika lite till. När hon ser mig och vinkar tillbaka känner jag mig återigen lite mindre sämst!

Konfererar med Henrik. Hur ska vi hitta varandra nu. Jag säger åt honom att vänta där han är, så kommer jag om 7 kilometer. Men den lätte gick inte. Han vill röra sig mot startfältet för att hitta mig någonstans längs vägen, men jag har ju en helt annan bana. Han säger sig dessutom vara vid kilometer 30, fast hans kartnål ska vara på 28. Så som det kan gå om man väljer att läsa på hastighetsskyltarna och inte på kilometermarkeringarna…. Anyway, jag springer vidare så ses vi förhoppningsvis nånstans innan dagen är slut.

Vid sista stoppet har jag bästa utsikten. Fältet har glesats ut och jag kommer att se ALLA oavsett tröjfärg. Om det inte vore för att de flesta redan passerat. Jag ser ett par kända ansikten och medan jag sedan försjunker i min app för att se hur långt alla kommit skriker Maria på mig. Den kan jag dock inte ta äran för själv. Icke Godkänt på sista stationen. Och var är Henrik? Han har förirrat sig iväg och vet inte var han är. Och fortfarande läser han hastighetsskyltar och tror sig vara på kilometer 30. Skickar kartnål och efter att ha konsulterat med en handfull danskar hittar han tillbaka till kyrkan han tidigare stod vid och där jag nu lyckligtvis också befinner mig.

Jag har sprungit 17 kilometer när hela tvåmannastyrkan är samlad och nu återstår bara 5 kilometer till mål. För oss. Löparna har 14 kvar. Vi bör hinna om vi så kryper fram.

När vi kommer till målrakan är det helt omöjligt att se löparna. Det är bara en massa folk i vägen och närmast mot mål är allt avspärrat. Lite antiklimax, men vi får snällt vänta i parken medan marathonlöparna tar evighetspromenaden via medaljer, vattenflaska och banan. De känns som nålar i höstackar men vi lyckas ändå sammastråla med både Maria, Charlotta och Joseph. Alla med rykande färska PB:n.

Det rings i klockor och glädjen hänger i hela luften. Så fantastiskt att känna pirret från tre nypersade personer samtidigt!

22 kilometer till handlingarna. Och 3 kilometer extra till kaffet eftersom det var omöjligt att få plats på metron. Ett helt okej långpass ändå! Undrar när anmälan öppnar till nästa år?

Race reports

Race report: Lundaloppet 15 km 2026

Posted on 9 maj, 2026

Spontananmälde mig igår. Mest för att inte råka spontananmäla mig till Köpenhamn marathon. Inte för att jag inte är tränad för det, utan för att jag haft ett par mängdveckor på raken och har ben som känns därefter. Trötta…
Lundaloppet alltså. 15 kilometer. Med träningsberedskap 4 enligt Garmin….

Det finns farthållare för måltid på 70 minuter och 80 minuter vilket betyder 4:40-fart eller 5:20. Det ena för snabbt för mina slitna ben. Det andra alldeles för trevligt. Blir förvirrad och vet inte var jag ska ställa mig. Men det är ju skönt med en rygg att följa, så jag hakar på 70 minuterskillen. Tänker att jag får släppa i backarna på slutet. Men jag får släppa mycket fortare än så…

De första 5 kilometrarna går söderut, på något som för en inbiten asfaltlöpare närmast liknar trail. Grus, stigar, grästuvor och allehanda ojämnheter. Jag får inget flyt. Naglar mig fast i farthållarryggen men får kämpa oroväckande hårt. När någon annan snicksnackar bakom mig och säger att tempot är behagligt inser jag att jag pushar det för hårt. Vid vätskan efter fem kilometer har jag konstigt högt puls och kan nästan inte dricka pga det. Bestämmer mig för att släppa och komma in i mitt eget tempo.

Att släppa gruppen gör underverk för humöret. Jag slipper stressa, kämpa och hålla fast vid ett tempo som inte är mitt. Tillåter mig att ta det lugnare på de underlag jag är sämre på, för att kunna trycka på när asfalten kommer.

Vi har nu kommit in på 10 kilometersbanan och cruisar runt lite mer i city. På gatustenar, trottarer och i de skarpa svängar som staden bjuder. Här finns mer publik och partystämningen levlar ett par steg. Jag skippar vätskan vid sju kilometer och tänker att det borde komma en vid tio, eftersom stationerna skulle finnas med 3-3,5 km mellanrum. Det är den sista vätskestationen jag ser på länge och jag ska komma att få uppleva en helt ny dimension av muntorrhet.

När vi kommer in i till stadsparken har vi redan ett par höjdmeter i benen och nu ska det bara bli fler. Att Skåne är platt gäller bara Malmö. Lund är typ som alperna. I alla fall känns det så just nu. Men kilometrarna har börjat ticka snabbare sen jag släppt stressballongen. Och efter 9 km kommer….. TRETTON! Men än har jag huvudet med mig och min inte allt för pjåkiga mattehjärna. Jag inser att det är fel och låter mig inte ta ut någon glädje i onödan.

Vid Gerdahallen kommer äntligen skylten: Vatten 250 meter! Men efter 250 meter ser jag bara en soptunna full med muggar. Inget vatten. Och då har jag redan sörplat i mig en gel som bara växer i munnen när den inte får bli nersköljd. Shit the same, nu är vi snart framme och nu går det nerför. Nerför genom Lundagård, via en Lundakarneval-klack som ”siktar mot stjärnorna” med sina vattenpistoler. Låter mig duschas och börjar räkna ner. Nu är det bara en miljon gatstenar, ett gäng uteserveringar, en tunnelundergång, lite vanlig hederlig asfalt och en målgång inne på IP kvar. I can do this! Och inte allt för långt i fjärran ser jag den gröna ballongen.

Peppen från uteserveringarna är minimal men funktionärerna på sista kilometrarna är grymma! Jag är så redo att gå i mål nu. Trappar upp farten, tuggar om ett par stycken, njuter av underlaget på löparbanan och korsar mållinjen.

Tiden: 1:09:40 och inte helt långt bakom ballongen som i början var mig helt övermäktig. Jag är jämn som en klocka på asfalt. I oregelbunden terräng är jag sjukt ojämn. Då passar inte pejser. DET är min lärdom från idag.

17:e tjej totalt och 2:a i tantklassen. Det får man vara nöjd med.

Race reports

Race report: Österlen Spring Trail 2026 – DUO 34K

Posted on 18 april, 2026

Förra året blev lite antiklimax pga skada. Jag fick byta ner mig till 14 kilometer och springa på söndagen. Men det är ju på lördagen festen är. När alla löparvänner i hela världen åker till Österlen för löparmingel. I år fick jag var med igen! Och vilken pangdag det blev!

Jag tar tåget till starten i Simrishamn. Vis av erfarenhet vågar jag inte lita på Skånetrafikens punktlighet utan tar ett tidigare tåg. Går upp i ottan och är i startområdet nästan först av alla. Långt innan startportalen är rest och fållorna riggade. Men bajamajorna är på plats och jag har typ 10 stycken för mig själv! Solen skiner och jag hittar ett gäng att hänga med fram till start. Faktum är att efterhand som folk strömmar till blir det nästan FÖR trevligt. Jag vill mingla med alla så att jag tillsist glömmer bort vad jag ska på mig, vad jag ska ta med mig och vad jag egentligen heter och gör där…

Men framför allt glömmer jag att gå in i startfållan. Slänger mig in i panik och hamnar alldeles för långt bak. Orutinerat. Men jag har ju inget mål med dagen så det kan ju kvitta. Har faktiskt ingen plan alls, och då kan det ju bli som det blir!

Startskottet går utan föregående nerräkning. Plötsligt är vi i väg och det går riktigt långsamt. De flesta ska ju springa 60 kilometer och har ju ingen anledninga att stressa iväg. Och jag har det ganska skönt och låter mig inte stressas. Första kilometrarna är underbara. På cykelväg istället för den plågsamma stranden som annars är loppets signum. Det är oljespill på sanden och stranden behvöver saneras. Vi får inte springa där och ingen är lyckligare än jag. Med tanke på ångesten jag haft för sanden ligger det nära tillhands att tro att det är JAG som spillt oljan, men så är det faktiskt inte!

Kommer ifatt Bjärred-Anna och Kävlinge-Jonas, och de har ett skönt tempo. Dessutom är de glada, peppiga och allmänt trevliga att ha att göra med. Jag hänger på. Att de får bli ofrivilliga fotomodeller på ALLA mina bilder under loppet får de liksom leva med. Anna ska springa 60 kilometer och Jonas kör Duon som jag. Ändå är det Anna som håller taktpinnen och hon är stark! Ibland tänker jag att det går lite fort, men det är ju inte läge att gnälla för den som ska springa typ dubbla sträckan.

Vi slipper den värsta sanden men går inte lottlösa vad gäller strandlöpning. Det hade jag heller inte velat. För stranden är magisk idag, solen skiner och himlen är blå. Vem kan inte älska det här? Från sandstrand till stenstrand till äppelodlingar, ramslöksdungar, och plötsligt är vi i Kivik. I en evighetslång nerförsbacke på asfalt har jag rullat i från mina kumpaner och tar tillfället i akt till långfika i Kivik. En kopp sportdryck och några nävar chips that is. Men mest av allt lite mingel med bästa Ann-Elise som skulle varit min teammate men fick avboka i sista stund. Plötsligt är gänget i fatt och förbi, de har inte alls fattat det där med att fika. Jag slänger i mig resterna av sportdrycken och hänger på.

Vi springer genom Kivik och över Ravlundafältet där det skjuts friskt. Jag hoppas att de siktar åt ett annat håll, för än är jag inte så trött att jag vill bli träffad! Jonas har börjat muttra lite över att ha två traktor-Annor i gänget. Vi som bara tutar på. Aldrig kroknar. Fast jag känner att andra Anna är snäppet mer traktor, och imponeras över farten hon håller när hon ska springa SÅ mycket längre. Och dessutom jobba på kvällen…

Anyway. Någonstans efter Haväng tappar vi Jonas. Vi tuggar på och räknar kilometrarna. Nu är det inte långt kvar. Jag längtar efter kaffe och att få klättra genom ett tåg. Tåget som ska stå på rälsen strax före Bengtemölla, men som inte stod där förra gången jag sprang. Nu ska jag äntligen få tåg. Trodde jag. Inte heller i dag har tåget behagat infinna sig och jag känner mig snuvad på tågkonfekten. Plötsligt säger Anna att vi är framme. Hon har sprungit här 4 ggr tidigare och jag litar på att hon har rätt. Nu är det bara att hoppas att Jonas är redo för växling. Att han inte sitter och fikar nånstans…

Efter 3 timmar och 14 minuter lämnar jag över. Det är Jonas time to shine. Och jag ska bara chilla.

I Bengtemölla samlas alla vi lättade, som sprungit klart. Alla nervösa som är på väg ut. Och alla som önskade att de var klara men har 27 km kvar. Det är ett mingelparty av rang. Och tillräckligt varmt för att slänga sig handlöst i gräset.

Första sträckan må va värre än den andra. Men det är sjukt värt att ha sin del avklarad. Att kunna cruisa runt och heja efteråt istället för att stirra omkring före. Vi stannar till vid Brösarpsbackar och Hallamölla för hejarop och support innan vi beger oss mot mål. I bilen ser jag att jag och Jonas kommit trea, men tycker det verkar lurt. Blir ändå lite stressad över att vi är långt bort och att Jonas ska få stå på pallen själv.

Men det blir ingen pall. Ett par som sprungit 40 minuter fortare än oss är inte med på listan och det känns fel att ställa sig på pallen. Smyger fram till speakern och säger att det är fel i resultatet. Prisutdelningen avbryts och tidtagarna får göra om och göra rätt. Vi får hoppa ner två platser i listan och slutar femma i mixklassen. Gott så. Sen blir det kaffe, bilresa och hallgolv.