Köpenhamn marathon – från andra sidan avspärrningarna…

Jag har en karta med en blå bana och en rosa. Den ena för marathonlöparna, den andra för klacken. På tre punkter korsas de, det är där vi ska heja. Allt är minutiöst planerat. Jag vet precis i vilken minut vi behöver vara var. Och har lagt in ett 20 minuters pitstop på Juno för en förmiddagsfika. Min partner in crime är Henrik – Kävlinges one and only bagare. Därav fikastoppet. Studiebesök och supportuppdrag i ett liksom. Men det ska trassla till sig lite…

I arla morgonstund får jag veta att Henrik behöver ta ett senare tåg. Det är en tårta som inte är klar och en hund som ska rastas. Jag vågar inte frångå min minutiösa plan för jag har inte lokalsinne att improvisera. Så vi bestämmer att jag ska åka och så får vi försöka hitta varandra på plats. Det ska visa sig vara lättare sagt än gjort.

Det verkar som hans ankomsttid kommer att synka med vårt andra hejarstopp och jag skickar kartnålen dit han ska ta sig. Så får jag springa själv första biten. Gott så. Men jag hade inte alla hjärnceller med mig!

Hur som haver. Jag tar mig till starten. Förvånad över hur chilla alla är. Det går löpare från Österport station med bara 20 minuter till start. Sippar take-away kaffe och verkar inte ha en tanke på hur lång en bajamajakö kan vara. Jaja, det är ju faktiskt inte mitt problem.

Ser elitens start och vänder sedan på klacken. Jag har fyra kilometer till mitt första stopp men bromsas upp av folkmassorna i Faelledsparken innan jag kan dra upp farten för att inte komma för sent. Har appen med live-uppdateringar som vägledning för att veta när min lista av löpare är på väg. Ändå är det nästan omöjligt att se folk. Det är en mörkblå massa som drar förbi, minst tio personer i bredd och jag är bortkollrad. Plötsligt ser jag i appen att nästan alla passerat utan att jag märkt det. Sen kommer Joseph. Han som har vett att bära en röd keps och en gul tröja. Jag hade sett honom från mars.  Filmar när han springer förbi och känner mig snäppet mindre misslyckad.

Dags för nästa stopp. Fikat. Det är bara ett par hundra meter dit, men kön utanför är minst lika lång. Jag får se mina drömmar om bakverk upplösas i tomma intet. Jag hinner inte, jag har en tid att passa…

Det är ca 7 km till mitt nästa stopp. Det är dit jag tror att jag har skickat Henrik, och marathonlöparna ska då ha sprungit 18 km. Ibland behöver jag korsa banan och eftersom det är helt omöjligt att hitta lucka mellan löparna får jag embrejsa min inre marathonlöpare, smyga in i startfältet, snedda över banan lite diskret och sedan hoppa ur på andra sidan. Funkar klockrent….

Jag springer lite vilse och är rädd att jag missat de snabbaste av de löpare jag valt allt följa. Men de flesta bör vara på ingång. Ringer Henrik för att höra var han är, och när han säger att eliten passerar anar jag oråd. De som passerar mig ser ut som helt vanliga motionärer. Ingen är kenyan, ingen springer i ”trosor” och ingen kickar hälen i rumpan. Det verkar lurt. När jag inte heller kan se kyrkan han pratar om, eller det jättehöga vita huset, inser vi att vi är på olika plats. Jag har skickat fel kartnål. Den till tredje stoppet…

I kaoset och alla telefonsamtal missar jag typ alla jag ska heja på. Utom Maria. Trots sitt mörkblåa linne uppenbarar hon sig plötsligt framför mig, och jag blir så glad att jag skriker öronen av hela Köpenhamn. Maria hör dock inget så jag får skrika lite till. När hon ser mig och vinkar tillbaka känner jag mig återigen lite mindre sämst!

Konfererar med Henrik. Hur ska vi hitta varandra nu. Jag säger åt honom att vänta där han är, så kommer jag om 7 kilometer. Men den lätte gick inte. Han vill röra sig mot startfältet för att hitta mig någonstans längs vägen, men jag har ju en helt annan bana. Han säger sig dessutom vara vid kilometer 30, fast hans kartnål ska vara på 28.  Så som det kan gå om man väljer att läsa på hastighetsskyltarna och inte på kilometermarkeringarna…. Anyway, jag springer vidare så ses vi förhoppningsvis nånstans innan dagen är slut.

Vid sista stoppet har jag bästa utsikten. Fältet har glesats ut och jag kommer att se ALLA oavsett tröjfärg. Om det inte vore för att de flesta redan passerat. Jag ser ett par kända ansikten och medan jag sedan försjunker i min app för att se hur långt alla kommit skriker Maria på mig. Den kan jag dock inte ta äran för själv. Icke Godkänt på sista stationen. Och var är Henrik? Han har förirrat sig iväg och vet inte var han är.  Och fortfarande läser han hastighetsskyltar och tror sig vara på kilometer 30. Skickar kartnål och efter att ha konsulterat med en handfull danskar hittar han tillbaka till kyrkan han tidigare stod vid och där jag nu lyckligtvis också befinner mig.

Jag har sprungit 17 kilometer när hela tvåmannastyrkan är samlad och nu återstår bara 5 kilometer till mål. För oss. Löparna har 14 kvar. Vi bör hinna om vi så kryper fram.

När vi kommer till målrakan är det helt omöjligt att se löparna. Det är bara en massa folk i vägen och närmast mot mål är allt avspärrat. Lite antiklimax, men vi får snällt vänta i parken medan marathonlöparna tar evighetspromenaden via medaljer, vattenflaska och banan.  De känns som nålar i höstackar men vi lyckas ändå sammastråla med både Maria, Charlotta och Joseph. Alla med rykande färska PB:n.

Det rings i klockor och glädjen hänger i hela luften. Så fantastiskt att känna pirret från tre nypersade personer samtidigt!

22 kilometer till handlingarna. Och 3 kilometer extra till kaffet eftersom det var omöjligt att få plats på metron. Ett helt okej långpass ändå!  Undrar när anmälan öppnar till nästa år?