Race report: Österlen Spring Trail – DUO, andra sträckan 2023

Idag var det dags. Min stafettpremiär. Stafett alltså. En sjukt cool grej…

Ann-Elise ska springa förstasträckan mellan Simrishamn och Bengtemölla, där växlingen sker. Det är just det där med växlingen som ger hela grejen en helt ny dimension. Hur ska jag ens veta när jag ska vara där? Och när ska jag ta av överdragskläderna?

Oron börjar redan under natten. Jag drömmer att jag sitter och spelar kort i mjukisbyxor när hon kommer in i växlingsområdet. Och att jag såklart inte vet var varken löparskor eller nummerlapp är. Så illa kommer det inte att bli, men oron finns där hela morgonen…

Vi åker ner till starten i Simrishamn och ser startfältet springa iväg. Därefter dyker vi ner i både Tobisvik och Vik för att heja och förundras hur utdraget startfältet är redan efter ett par kilometer. Och då har den värsta sandstrandslöpningen inte börjat än. Ann-Elise tuffar som tåget och ser pigg och glad ut. Jag vet att hon siktar på pallen…

Medan hon knetar vidare åker vi till Byvägen i St Olof för en lättare lunch. Servicen är katastrofal och jag får vänta så länge att jag blir stressad, fast det inte är någon annan före oss i kön. Vill ju att maten ska hinna sjunka ner. Jag är sur och vresig och förmodligen det tråkigaste sällskap någonsin för stackars Fredrik som inte fattar varför jag har så bråttom. Men så är det ju inte han som riskerar att få springa omkring med en grillad foccacia som åker jojo i magtarmkanalen.

Anyway. Med maten i magen åker vi till växlingsområdet. Står och hoppar i ca en halvtimme innan hon dyker upp. En väl avvägd marginal för att inte behöva återuppleva min mardröm och tappa tid i växlingen. Någon kortlek har jag för säkerhets skull inte med mig…

Vid växlingen vet Ann-Elise att vi ligger tvåa men jag har ingen koll. Jag kör min grej och så får vi se hur långt det räcker. En snabb kram och jag är iväg. Två steg och maxpuls. Jag känner mig nervös och hela kroppen är stirrig. Fattar att det är den där pallplatsen som spökar och försöker tagga ner. Jag hinner ända till Maglehem innan jag börjar känna igen mig själv. Tar fram min traktor och tuffar på.

Att starta på andra sträckan i ett lopp där vissa redan har 32 kilometer i benen är tacksamt. För med osprungna ben tuffar jag lätt förbi de som börjar krokna. Och alla de som passerat växlingen innan jag gick ut blir springande måltavlor som jag vill komma ifatt. Små små horn börjar växa ut. På den som vanligtvis anser traillopp vara mysutflykter utan press…

Första sträckan till Maglehem är grusväg och banvall. Lättsprunget och härligt. Vi passerar mysiga stigar till Drakamöllan och efter ett tag är det dags för backarna. Brösarps fantastiska backar.

Uppför är de kanske inte fullt så fantastiska, men när jag släpper bromsen och rullar ner för de gräsbeklädda kullarna rullar jag rätt in i världens lyckorus. Det är små löpare över hela det kulliga landskapet och bland alla dessa färgglada prickar  känner jag mig lyckligast i hela världen. Vilken ynnest att kunna springa. Just här och just nu.

Jag är för varmt klädd. Solen har börjat spricka igenom och jag svettas. Handskarna har jag i handen och buffen runt halsen. Jackan är plaskvåt, men jag vågar inte offra en minut på att ta av den. Jag har ju en tid att passa…

Hinkar vatten, eller rättare sagt: springer dubbelvikt för att komma åt vattenflaskan i bröstfickan. Jag som knappt brukar dricka alls.  I Vantalängan stannar jag till för två ordentliga koppar sportdryck. Dyker ner i chipsskålen medan jag skickar ett snabbt meddelande till Fredrik och Ann-Elise. För att Fredrik ska hinna till målgångstrappan och ta den där förnedrande bilden när jag kravlar mig upp för världens jobbigaste trappa. Anyway, chipsen är torra som fnöske och fastnar överallt. Jag kommer kunna tugga chipsrester till nästa måndag…

Från Vantalängan ska vi in i ett lite trailigare parti och någon springer om mig. Fast nu har jag blivit kaxig och tänker tyst för mig själv: vänta du bara, det kommer grusväg sen!

Och det gör det. Så jag får äran att springa om igen. Faktiskt har ingen sprungit om mig so far. Vi ligger fortsatt tvåa, men om det vet jag inget.

Efter Alunbruket väntar en asfaltbacke uppåt. Jag börjar se slutet och trycker på lite. Funktionären kallar mig sprinter och traktorn känner sig stolt. Nu väntar bara en liten kringelikrok i skogen kring slottet och snart uppenbarar sig den gula skapelsen framför mig. Jag hör speakerrösten och vet att jag snart är framme. Ska bara överleva de två trapporna och kullerstenarna fram till mål. Och dessutom se snygg och spänstig ut på det där trappfotot jag beställt…

Men Fredrik är inte där. Han har fått vajsing på cykeln och missar målgången. Så jag unnar mig en trapp-promenad. När ingen ser…

Därför har jag som omväxling lite krut i benen sista biten mot målportalen. En fantastisk känsla att äntligen kliva över mållinjen, men jag hinner inte njuta sålänge.

Två mikrosekunder efter målgång rycker Ann-Elise tag i mig. Vi har kommit tvåa och prisutdelningen är NU. Alltså NU. Jag hinner nätt och jämt knäppa av mig nummerlappen, på min raska promenad från mållinjen till pallen. Genomsvettig.

På en minimal pall balanserar vi medan vårt fantastiska lagnamn omnämns miljoner gånger. AnnAnnas. Att ananas är en symbol för swingers är vi lyckligt ovetande om. Jag trodde det var en frukt…

På pallen i min svettiga jacka börjar jag snart skaka tänder och den varma bilen kallar.

För er som inte provat ÖST tidigare. Bara gört. Det är ett helt fantastiskt lopp. Oavsett distans. I vanliga fall till doften av ramslök, men just duo-sträckningen missade lite på den punkten.

Tack till Gael med crew för att ni fixar så fint. Tack till alla peppiga funktionärer. (Speciellt han som kallade mig sprinter… ). Sjunde gången and counting och en vårtradition bättre än självaste påsken. Vi ses nästa år!