Bläddra i kategori

Aktuellt

Aktuellt

Race report: Hövdingeloppet 10 km

Jag rejsar oftare än jag byter lakan nowadays. Fördelen med det är att jag får skriva Race Reports ofta, själva höjdpunkten med att blogga! Idag kom turen till Hövdingeloppet. Ett lopp jag aldrig hört talas om och liksom ramlade på av en slump. Så här.

Det är den nionde upplagan av Hövdingeloppet och ändå har det lyckats gå mig helt förbi i alla år. Kanske för att det ligger i tjottahejti, på landet utanför Vittsjö. Men det är just det där med ”landet” som ska göra hela tillställningen så mysig. Redan från start…

Starten går klockan 11 och jag hinner ta en snabb uppvärmningsrunda dessförinnan. Då hinner jag se dem. De riktiga löparna. De som har klubblinne och kör höga knän i spänstig stil. Det gör att jag redan innan start har räknat bort pallchans, även om startfältet är litet. Gör man höga knän innan start är man superseriös. Jag är nöjd med en slö jogg som vanligt.

En minut innan start är det ingen som vågar ställa sig längst fram. Det är en satsarkille som redan intagit startposition, en tjej som ser snabb ut och sen ingen. Tre meter bakom står hela resterande gänget. Tänker att jag lika bra kan starta långt fram så Fredrik kan ta en fancy startbild. Innan hela gänget springer om. De har ju frivilligt ställt sig långt där bak. Då får de skylla sig själva om tant blockerar vägen.

Starten går. I ljuvligt nerförslut på grus. Vi hinner inte många meter innan vi får sällskap. I hagen står tjugo taggade kor som har väntat hela morgonen på race. Ja de stod bergis också i startposition. De springer med, så långt hagen räcker. Och jag får ett gott skratt innan det är dags att svänga in på stigarna. Det är max någon kilometer stökig terräng totalt i loppet och första delen är här. Toppat med en brant backe som suger musten ur benen. Jag blir omsprungen. No shit. En trailanalfabet som startat långt fram liksom…

Redan här har jag sett två starka tjejer försvinna över krönet och långt iväg. Trean ligger precis före mig. Hon har en grön tröja. Det är inte samma gröna tröja som förra veckan men den har samma effekt. Jag vill förbi.

Jag gör ett försök och ligger före lagom till Fredrik dyker upp med kameran. Men hon kommer tillbaka. Springer om. Jag försöker sluta tävla. Ta det lugnt och slappna av. Fokusera på mitt eget lopp och inte jaga gröna tröjor. Jag vill komma in i min lunk. Det funkar.

Plötsligt springer jag om henne igen. Hon harklar sig med jämna mellanrum och låter mig veta att hon aldrig är långt bakom.

Banan är fantastisk det är åkrar, hagar, skog och stigar. Men nästan hela tiden lättsprunget.

Precis innan vätskan vid 5 km har jag fått häng på en kille vi pratat med innan start. Det hade ju varit kul att komma i fatt. Eller skulle man nu fokusera på sig själv sa vi? Jag börja äta in lite av avståndet samtidigt som harklandet bakom hörs svagare och svagare.

Underlaget är nu hårdpackat grus och snart ska det till och med bli ett stycke asfalt. Mina paradgrenar. Jag tuffar förbi men det viktigaste är ju att hålla gröna tröjan bakom. Hon som kan komma som ett ånglok och norpa tredjeplatsen framför ögonen på mig. Jag har ju ingen spurt. Ingen extraväxel.

Börjar höra speakern i målområdet och trycker till extra. Även om det sällan ger några jätteresultat på farten.

Kommer i mål som tredje dam och föräras en plats på en pris(last)pallen. Men innan prisutdelning ska jag casha in mitt utlottningspris…

Jag som aldrig vinner något blir lycklig i själen när jag ser mitt startnummer på vinst-listan. Sen ger jag min vinst till Fredrik i 50-årspresent i förskott. Det är en frisbee, en insexnyckel, en vattenflaska och en reflexväst i storlek jättestor. Plasten på insexnyckelns handtag är urblekt och och vittnar om att den hängt osåld väldigt länge på en krok.

Anyway, det har blivit dags för prisutdelning. Jag är obekväm med sånt här. Vet inte hur jag ska bete mig. Ska man kramas eller skaka hand? Ska man skaka hand med tvåan och ettan? Som tur var är det 6 prisutdelningar innan min så jag hinner studera och lära mig. Vi ska skaka hand.

Mitt namn ropas upp och jag kliver upp på pallen. Speakern undrar om jag jobbar på Scania. Så här långt hemifrån känner ingen till världens bästa löparklubb Scania Road Runners. Men nej, jag jobbar ju inte där.

Så föräras jag mitt livs första pokal. Och ett presentkort på Runners store. Och en coldzyme till samlingen.

Vilken grej!

Nu loppvilar jag lite. Nästa på tur är Åhus Trailrun 21 oktober.

Aktuellt

Post!

Kommer ni ihåg när man fick post. Varje dag. Handskriva kuvert med frimärken och lite vykort ibland. Det var på den tiden det fanns telefonkiosker men inte fjärrkontroller. Eller nått…

Idag fick jag post. Ja alltså inte reklam eller årsbesked från banken, utan rolig post. En medalj och en sprillans ny Spring-tidning.

För hur det än är att bli tant, så blev det lite snällare motstånd när jag levlade till K50. Och då kunde jag ju lika bra passa på att springa hem guldmedaljen i Skånska mästerskapen innan ungdomarna kommer i fatt. Den riktigt starka årgången verkar vara 1976!

Anyway. Det var inte meningen att skryta. Jag skulle bara berätta att det var roligt med post…

Och en löpartidning alltså. Vad kan gå fel. Börjar längta efter långpass efter två veckors återhållsamhet. Äventyrslöpning och tröskelintervaller. Den där tidningen kommer inte göra abstinensen lättare. Men jag har lovat mig själv lugn och fin i tre dagar till.  Och ett lopp mitt i allt.

Nu soffan. Med tidningen. Medaljen får stanna på soffbordet.

Aktuellt

En gammal tröja

När jag går förbi en restaurang som har ett klistermärke med ”White Guide 2019” på dörren, blir jag inte impad. Undrar mest vad som hände sen. Tänker att stället tappat stilen. Blivit kasst. När jag springer omkring i Malmö i en gammal finisher-tisha, tänker jag om det signalerar samma sak. Utgånget Bäst-före-datum. Jag sprang marathon 2019 and never again…

Fast man kan ju inte slänga gamla tishor. Även om man sprungit många marathon därefter. Speciellt inte om det är en favorittröja. I min garderob trängs tröjor från 2012 och framåt. De allra äldsta har fått ett nytt liv i tröjhimlen. De är är tröjorna som fortfarande används:

New York marathon 2012
Köpenhamn halvmarathon 2014
Ultravasan 2017
Köpenhamn marathon 2017
Stockholm marathon 2018
Köpenhamn marathon 2019
Och alla Helsingborg. Från tidernas begynnelse.

Min välbekanta rosa tröja vet jag inte hur gammal den är.  Det är förvisso ingen finishertröja. Men ändå. Jag har sett den på en bild från 2014…

VIlken är din favoritfinishertisha?

Aktuellt

Råkade anmäla mig…

Jag har anmält mig till kanske världens minsta lopp. Det är så okänt för mig att jag var tvungen att googla vad det ens hette, nu när jag skulle skriva om det. Hövdingloppet it is. Och jag ska dit.

Jag vet inte vad som flugit i mig. Jag har fått loppcravings. Och det är inga stora partaj vi pratar om. När resten av världen trängs på Köpenhamn marathon, har jag fullt svängrum i Snapphanebygdens skogar. För ja, jag blev sur på trängseln i Köpenhamn förra året. Jag orkar inte bli trampad på tårna och vara rädd för att snubbla på miljoner ben. Jag orkar inte köa en halvtimme för att lämna in väskan och sedan nästan missa starten…

Därför blir det Hövdingeloppet på lördag. Och vi är 23 startande i damklassen. Jag siktar på topp 20!