Aktuellt

Jag har bara sprungit stora lopp i Köpenhamn. Trängts på tåget med halva Skåne och gått i svensk karavan till starten. Därför blir vi lite oroliga när det inte finns en enda löpare på tåget, och inte heller på metron i Köpenhamn. Har vi tagit fel på dag?

På plats i startområdet möts vi av den befarat ūberlånga nummerlappskön. Trots 5000 anmälda är den max två personer lång. Allt annat logistiskt klaffar också och efter två rundor i den obefintliga bajamajakön är vi redo för start!

Jag har ställt mig mittemellan fartskyltarna 5:00 och 4:30 min/km vilket med tanke på utfallet är exemplariskt gjort! De som ställt sig bredvid mig har dock inte samma koll på formen och vi joggar iväg i en alldeles för behaglig fart! Jag har tålamod en stund innan jag ger upp och tar till både trottoarer och refuger för att ta mig fram.

Folk är utklädda och i församlingen syns allt från en fem personer lång larv, till Super Mario och folk i nyårshatt. Jag skäms en aning för min tråkiga outfit men gläds åt mannen med den lila glittriga kostymen som höjer partyfeelingen med sin medhavda högtalare!

Banan består av en femkilometersloop som ska springas 4 ggr innan en avslutande extrakrok för att landa på 21 km. Första varvet går åt till att hitta min plats i ledet. Och att försöka förstå den danska som pratas runt omkring mig…

Varv 2 börjar bra men blir stressigt efterhand. Alla möjliga och omöjliga springer om mig. Blir knäckt varje gång. Tappar självförtroende. Var kommer alla ifrån och vad fick de plötsligt luft ifrån? Sen trillar poletten ner. De springer bara 10 km och sista delen av varv två är deras spurt mot målet! Det ska bli skönt att bli av med dem!

Varv 3 är skönare. Jag hittar mitt flow och börjar varva folk. Blir varvad själv också men att bli varvad av gaseller i split shorts bekommer mig inte.

Får pepp av Fredrik inför fjärde varvet. Han har gått i mål på milen och axlat rollen som hejarklack!

Bara sista varvet och lite till kvar! Ska bli skönt att komma i mål. Dricka bobler och äta kransekage.

Med sekunden på min sida kommer jag in på 1:38-ish. Alltså 1:38:59…

Check på årets sista lopp! En perfekt avslutning på 2025!! Och därefter en kväll som bjuder champagne istället för resorb! What’s not to like liksom?!

Med katastrofjulen 2024 i bagaget var förhoppningarna höga. Det FICK inte bli en misärjul till. Och så här i efterhand är det skönt att konstatera: det gick vägen!

Till skillnad från SUNKMAS 2024 håller sig alla friska. Ingen hostar slem och den största incidenten som inträffar är att katten biter av sladden till julgranen.  I övrigt har foten varit i springbart skick och vädret magiskt för underbara löprundor. Efter några veckor av seg löpning har julmaten uppenbarligen laddat alla batterier. Jag har känt mig stark som ett troll och tuggat höjdmeter till frukost.

Julens utmaning blir Muminpusslet som enbart består av bitar i färgskalan ljusblå till ljusgrå, med ett par inslag av vit och mellanblå… Och vad det verkar kommer det vara ända till påska!

Nu går vi in på årets sista skälvande dagar. Återstår bara lite mer familjemys, ett halvmarathon i Köpenhamn och ett nyårsfirande.

Nyårslopp alltså, dags att leta fram paljetterna och bubblet! Så får vi se om jag orkar festen sen!

Årets är 2025 och Tomtelöpningen sammanfaller med årets viktigaste dag Vintersolståndet. Det blir liksom inte mörkare än så här, vilket så klart måste firas! Enligt en årsgammal tradition med bubbel!

Mörkt eller inte, just idag lyser solen över de 300 tomtar som valt att springa hela eller delar av sträckan. Lyckliga äro de tomtar som för första gången ser ljuset på hela december. Det värmer gott i skäggen!

Jag har klätt mig enligt gällande dresscode. Rocken införskaffades för 15 år sen på Clas Ohlson. 149 kronor kostade den och håller än! Dock har jag ”sytt in” den med säkerhetsnålar för att den inte ska ramla av. One size fits (uppenbarligen inte) all. Materialet är tveksam filt. Andas inte det minsta men börjar heller aldrig lukta tomtesvett. Ni som vet, ni vet…

På huvudet en luva, också den insydd med säkerhetsnålar. Alldeles för varm för dagens temperatur, men idag går utseende före funktion! Och det gäller även på fötterna!

Men det är inte bara tomtar som samlats för att springa. Här återfinns även pepparkaksgubbar, lussebullar och julgranar spelandes julmusik.

Att hålla sig nära julgranen ska visa sig vara ett partytrick extra allt. Det är ju där festen är. Och efter att ha lyssnat på ALLA jullåtar under 2,5 timmes tid har jag korat en vinnare. Låten som ger mest spring i tomtebenen – norska Hey Ho! Åtminstone den här tomten får feeling och tar några glada tomtesteg av okänd art!

De fyra första kilometerna längs ribban går åt till att känna igen folk under skäggen. Vissa känns igen på rösten, andra på löpsteget. Jag känns igen på bjällrorna på mina skor. Här har man chansen att snacka av sig och uppdatera sig på alla de löpare man kanske inte har sett sedan tomtelöpningen förra året. Det är många som väljer att skippa transportsträckan till festen. Hoppa rätt in i tåget på Malmö C och bara plocka russinen ur kakan. Fredrik är en av dem. Det är första gången han är med, och han har känt sig tvungen att ta reda på vad det är för konstighet jag håller på med varje år. Nu ska han få se!

Vi ställer upp i trappan på vägen ner till perrongerna. Akustiken är fin och vi river av en tomtesång eller två innan vi fortsätter ner för rulltrapporna. Vinkar till tågresenärer och lokförare innan vi tar oss upp i själva stationshuset och sjunger oss genom hela det. Jag har placerat mig strategiskt längst fram, för att jag vet att Sydsvenskan brukar dyka upp när vi väl kommer ut. Och jag har lyckats hamna på bild de senast åren och vill inte förstöra en linslusande tradition. Men allt förgäves. Sydsvenskan har visst viktigare saker för sig…

Sen är det mesta sig likt. Vi avverkar många varv runt granen på Stortorget, några varv inne på Triangelns köpcenter och en sväng på Triangelns station, innan vi når Stadion för fikastopp. Nu är det oundvikliga nära. Backarna på Kroksbäck. Malmö må vara platt men inte här. Det är frivilligt att springa över dem, men att springa runt finns inte för den här tomten. Up we go.

Det är maxpuls och tomtesvett. Allt för en cool bild från toppen och en minst lika cool bild när man med livet som insats tagit sig ner!

På Emporia köpcenter som väntar näst på tur har någon placerat granen alldeles för nära en vägg. Tomtetåget kommer inte förbi och missar sin chans till juldans. Här hoppar Fredrik av. Helt enligt plan. Han har fått sina russin och vet nu vad det är som drar mig varje år. Och jag tror han kommer tillbaka. Han såg glad ut i sin tomteluva.

Sista vägen mot mål är snäppet mindre fest. Tomteskaran har minskat något i omfång och trötta tomtar börjar längta mot målet. Någon enstaka tomte längtar efter bubblet, och farten går upp.

Övriga solståndsfirare har hoppat av tidigare och sitter nu ombytta och fräscha hemma hos Sara och korkar upp champagnen. Den här tomten säger tack och hej till tomtekompisarna och sätter av i full fräs mot firandet. Glider in i svettig tomterock både hungrig och törstig.

Men vad är Umara när det finns bubbel? Bars när det finns lussebullar?

Det blir en mysigt firande av årets mörkaste dag. Och bubbel mitt på dagen gör tillvaron lite fnissigare för en tomte med 24 kilometer i benen. Nu vänder det hörrni!

Om första halvåret kännetecknadess av svettiga spinningsalar och torka på löpkontot var det under andra halvan jag återupptog min identitet som löpare. Via en kort karriär som vandrare…

Den första juli åker vi till Lofoten för att fira vår 25 åriga bröllopsdag. Med löpning, vandrig och god mat. Tror vi. Det där med löpning ska visa sig gå sådär…

Vår första ”lättlöpta” runda innehåller max 10 löpsteg. I övrigt klättrar vi, kravlar, kryper och hasar oss fram på rumpan. Lofoten är brant på längden och tvären och vi ger upp det där med att springa.  Vi njuter av utsikter utöver det vanliga, vandrar mitt i natten, ser midnattsol, badar kallt och njuter av förvånansvärt gott kaffe.  Vi lyxar också till det med en superfin restaurang med en winepairing-meny vars omfattning överstiger hela min årsranson. För den som inte bara smuttade utan faktiskt drack allt blev det lite snurrigt till sist… Det var inte jag!

Tillbaka i Sverige börjar jag samla mil inför min marathon-trippel som startar med Helsingborg marathon i september.

Jag hinner få till tre pass över 30 kilometer innan det är dags att ställa sig på startlinjen. Har aldrig känt mig så oförberedd. Och så rädd att jag ska riva upp skadan och missa Berlin marathon bara två veckor senare. Jag ska ta det lugnt. Heter det. Och jag startar med 4:00 gruppen.

Det är lugnt och skönt. Helt nödvändigt för att det här ska gå vägen. Men så kommer Peter och Charlotta, och det är som en storm av glädje och energi som drar förbi.  Så mycket mer party än den lite lågmälda samlingen jag för tillfälligt befinner mig i. Jag hakar på. Bära eller brista. Någonstans längs vägen börjar Charlotta prata om pers och jag tänker att jag ska hjälpa henne dit. Och där någonstans glömmer jag 7 månaders skadeuppehåll och släpper alla bromsar och sunt förnuft. Vi har ett fantastiskt marathon och slutar loppet som två skenande tåg. Den grymmaste känslan på länge.

Och där har marathonbonanzan börjat. Två veckor senare kapar jag tiden två minuter i ett stekhett Berlin marathon. Jag känner mig stark i 30 kilometer, helt säker på att värmen inte biter på just mig. Men det gör den… Sista 12 blir en fight och jag är så trött när jag går i mål att jag nästan gråter när jag upptäcker att den öl jag har tagit i själva verkat är sött te. Inte blir det bättre när min målgångsbanan är rutten, men allt uppvägs av det finaste av äpplen. Ett grymt coolt lopp som jag är tacksam att jag kunde genomföra. Det var inte på långa vägar självklart!

Nu har jag hela tre veckor till Malmö marathon. Premiären. Loppet som går utanför min egen dörr och vars bana jag kan utantill i sömnen. Kommer det bli långtråkigt att veta allt? Kommer Malmöpubliken ta sig ut? Kommer arrangörerna leverera ett förstklassigt lopp i den stad som är van vid att inga lopp fungerar?

Startar med min nyfunna marathonkompis. Med en sån grym känsla från Helsingborg är risken stor att bli besviken. Tänk om vi inte är lika välsynkade nu? Tänk om känslan inte finns där. Men jag hade inte behövt oroa mig.  Vi gör en favorit-i-repris. Med synkade steg springer vi, fast alldeles för fort. Säger att vi ska bromsa men lyckas inte. Vi jagar i gång publiken, viftar så frenetiskt att vi får mjölksyra på köpet, och någonstans på väg från Värmhem ropar vi i kör att vi älskar Malmö marathon. Vilken fest!

Jag bockar därmed av mitt 23:e marathon men sen får det vara nog. Springer några mindre lopp under hösten men i övrigt är det dags för den stora vinterdvalan. Såsar omkring i mörkret, tappar fart och inspiration, Det är med ett stort mått av icke-pepp jag ställer mig på startlinjen i Båstad på självaste Lucia. För ett lopp i ösregn med en kropp som känns seg som kola. Men det är precis det som behövdes för att vända känslan i kroppen. Det är skönt att känna fart igen. Och gnistan tänds. Skulle man inte köra ett lopp till innan året är slut…? Och jo, så blir det.  Men det får ni veta mer om nästa år…

Jag säger inte Gott Nytt År än. För jag har blogginspo. Det hinner komma mer innan det är dags att knyta säcken. Var så säker.