Aktuellt

Jag är orutinerad. Bara jag ger mig ut i skogen under jakt, förklädd till rådjur…

Eller jag har alltså inte klätt ut mig. Men heller inte valt den knallgula jackan eller den knallorange tröjan som mina mer skogsvana vänner. Jag är svart. Förväxlingsbar med vilket djur som helst…

Jag är alltså öppet mål för jägarna. Men också för vargen som jag plötsligt kommer på att de finns just här. Då svingar mitt sällskap med den knallgula jackan upp en spray som kan användas mot hund och varg som går till attack. Jag känner mig trygg.

Tills jag får klart för mig att den galet knöliga stigen är ett resultat av bökande vildsvin. Som till och med förärats en varningsskylt.

Oklart om skrikiga färger och spray funkar mot bestarna. Men jag vet av dyrköpt erfarenhet att sjunga är bra.

Av hänsyn till min medlöpare håller jag tyst. Offrar livhanken för att han inte ska få sår i öronen. Och håller tummarna för att jag ser ut som en livsfarlig panter i min svarta mundering. Inget vildsvin skulle väl våga ge sig på en sån…?

Vi ska övernatta på Breanäs Hotell och sammanstrålar där med Mats och Ylva. Tanken är att äta vår medhavda lunch där och sedan köra med en bil till Simontorp, där dagens etapp börjar.

Då tänkte vi inte alkoholtillståndstekniska regler. Medhavd mat får inte ätas i lobbyn, och vi är förpassade utomhus där vinden viner genom ett friskt tvågradigt Skåne. Blodet stelnar i varenda ven och vi tackar stjärtvärmen i bilen för att vi hinner tina upp tillräckligt för att kunna röra benen!

Vi är två som ska springa och två som ska cyklar. Tanken är att vi ska sammanstråla längs vägen och sedan mötas upp på hotellet för badtunna, middag och spel. Sträckan är 19 km och jag utmanar ödet i mina sprillans nya trailskor!

Etappen är superfin. Mestadels på härliga mjuka stigar genom mossig, knallgrön terräng. Det finns även lite stenigare stigar, ibland med gropar och stenar dolda under ett tjockt lager löv. Och det är där felsteget sker…

Jag är trött i huvudet som jag blir när jag koncentrerar ihjäl mig för att inte snubbla. Tillslut orkar jag inte fokusera och vrickar till foten på en av stenarna. Skriker rätt ut. Av smärta och av rädsla för en ny elefantfot!

Vi får gå ett par hundra meter innan det släpper. Livrädd för att trampa snett glömmer jag för en stund min sura hamstring. Perfekt ju!

Tillbaka på hotellet fyller vi på energidepåerna med eftermiddagsfika innan vi greppar ett glas bubbel och slänger oss i den rykande badtunnan.

Och någonstans här börjar det pratas om ett dopp i Immeln. I beckmörker. Enligt hotellägaren är det 37 meter dit. Hans definition av en meter avviker något från det normala, men tillslut är vi framme. Sänker oss ner i det iskalla. Och springer på stelfrusna fötter tillbaka alla de ”trettiosju” meterna till värmen.

Efter en trerätters middag, fotbollsspel och avslutande brädspel i mjuk soffa är alla batterier laddade. Och tur är det. Två nya etapper väntar. Men först sova och sen hotellfrukost…

Löparhelg i antågande. Tre av fyra har krämpor…

Det är dags att plocka Skåneled med ett annat par i löpargruppen. Ett par etapper som är logistiskt svåra att ta på egen hand, pga total avsaknad av bussar. Så här är planen:

Samling i Breanäs i morgon förmiddag. Vi packar in oss i ena bilen och kör iväg. De minst springdugliga cyklar mtb tills de tröttnar, och tar sedan med sig bilen tillbaka till Breanäs. Den med trött baksida och nya trailskor springer tillsammans med den enda helt hela i sällskapet. Med förbehållet att han får springa före om min baksida strejkar för mycket. Därför sitter Fredrik just nu och skriver ut en karta till mig. Så jag inte ska komma vilse och missa badtunnan efteråt.

För sån är planen. Frysa först, varm badtunna sen. Och en trerätters som återhämtning och uppladdning inför dag 2 när vi ska ta två etapper till.

May the baksida be with me. För mountainbike vägrar jag…

Första året med Stävie Trail ville vi inte ha medaljer. Tänkte att de mest hamnade längst ner i en låda. Men folk skrek efter medaljer och vi var tvugna att backa.

De första åren hade vi fula och billiga medaljer som jag skämdes för varje gång.  Till slut blev känslan för jobbig och vi gick över till snajsiga trämedaljer. De kostar grymt mycket pengar men nu kan jag  åtminstone vara stolt över att dela ut dem.  Tyvärr gör det också extra ont i själen med de medaljer som blir över varje år.

Förra året valde vi att inte gravera in årtal för att kunna återbruka det femtiotal medaljer som blev över.  I år kommer vi köpa till en lite lös träbit med årtal. Så att det bara är en liten bit som svinnas varje år.

Anyway. Idag kom ett mail från Österlen Spring Trail, där man kan välja bort medaljen mot att de planterar ett träd.

Så himla fint. Det kommer jag lätt att göra.

Kanske kan man få låna en till målgångsfotot? För det blir ju inte lika lätt att bita i ett träd…

Vad tycker du om medalj?