Aktuellt

Fredrik ska skriva stafettkrönikan i nästa nummer av tidningen Spring. Halva jobbet är att skriva krönikan, andra halvan är att komma på vem man ska skicka vidare stafettpinnen till…

Och medan han gnider sitt hår över fina formuleringar och korrekt svenska försöker jag komma på vem som skulle vara intressant att läsa om. Vilken löpare är liksom en spännande löpare?

Är det tjejen som vinner allt? Killen som alltid kommer sist? Den som springer trots sjukdom? Eller den som springer långt eller på konstiga ställen? Den som springer för välgörenhet, välbefinnande eller av tvångstankar? Eller är det viktigare att kunna formulera sig? Att kunna få en hyfsat ointressant tillvaro att bli jättespännande att läsa om. Vad tycker du?

Och ja. Lite nervös är jag vad som ska komma ur Fredriks penna. Undrar om han är lika nervös över vad som hamnar på den här bloggen…

Idag åkte Icebugsen fram. För att det var isgata i mitt kvarter. Men det var visst bara där…

Redan efter ett par hundra meter inser jag att ishalkan var extremt lokal. Håller mig till kanten för att hitta lite snö att sätta fötterna på. Tar en sväng ut på gräset där det ligger något som åtminstone är lite vitt och sätter ner fötterna på aldrig så små isfläckar. Det känns ju så slösigt att nöta dubbar på bar asfalt.

Det är långpass jag är ute på och jag ser framför mig 22 kilometer metalldubb på asfalt. Riktigt så illa blir det inte. När jag närmar mig Lund blir cykelvägen vit. Om det är Kung Bore som bor i Lund eller om Kävlinge helt enkelt har bättre snöskottning vetetusan, men jag får i alla fall någon kilometer där det krasar lite fräsigt under skorna. I övrigt bara det där raspande ljudet av metall mot asfalt. Det som får folk att hoppa upp en halvmeter i luften när jag närmar mig bakifrån.

Så. 95% onödigt med Icebugs, men nu har jag i alla fall använt dem i år. Och julskorna använde jag ju på julafton.

Har du också en-gång-om-året-skor?

Fredrik fick för sig att dra till skogs med en kompis. Sova i vindskydd, göra upp eld och äta gott. Med tanke på att SMHI lovade minus 12 grader var jag glad över att inte ens ha blivit tillfrågad.

Efter en natt i min varma säng, när jag sitter vid mitt gamla vanliga köksbord och äter min gamla vanliga (och helt underbara) gröt plingar det till i mobilen.

Det är en bild på en eld, en gröt, en kanna kaffe och snö. Typ fyra världsbästa grejer. Och ett uns av avundsjuka smyger sig på. De har tydligen inte ens frusit.

Men som den goda fru jag är unnar jag honom allt det där. Det var han värd. Men alltså… nästa gång vill jag också!

Den här helgen är en klassisk träningslägerhelg. För två år sedan körde vi ultraintervaller och bodde i ett hyrt hus i Snogeholm. Förra året hade vi klubbläger i trakterna av Hjärnarp. Det var på den tiden Corona var en öl. Och av en händelse också namnet på studentpuben som jag och Fredrik träffades på.

Men det där med att samla många bekanta och obekanta personer under samma tak är liksom inte grejen så här i början av 2021. Istället bli det en…. tadam…. HEMMAHELG.

Och det är ju också fint.

Fast alltså, fasen vad jag längtar efter att tränga ihop en massa löpare i en stuga. Som successivt förvandlas till ett enda stort kaos av smutsiga kläder och leriga skor. Där alla är hungriga och trötta, äter semlor och smyger omkring i mjukisbyxor.  Där hallen har en tveksam odör av löparskor och det blir huggsexa om chipspåsen.

Men som sagt. Hemmahelg it is. En av miljoner. Och det ska bli sol! Nu kör vi!