När jag upptäcker nått jag gillar, om det så är restauranger, resmål, eller äventyr, har jag en tendens att göra tradition av det. Snart är min kalender så späckad med positiva ”måsten” att jag måste köpa fler dagar i kalendern. Soluppgångsvandringen upptäckte vi 2020, sen dess är den ett stående inslag på semestern!
2022 års version startar strax norr om Simrishamn. Det är dit vi anländer med borstade tänder strax efter 22:30. Det är beckmörkt och det hade vi liksom förträngt att det kunde bli. I avsaknad av pannlampa blir tältresningen ett äventyr men strax står det på sin plats. Vårt röda slott ett stenkast från havet.
Till vågornas kluckande vaggas vi till sömn. Eller, det tar ett tag. Så som det gör i ett tält där madrassen är lite för smal, kudden lite för hårt pumpad och tältduken lite för närgången. För att man inte orkat spänna linorna för fem timmars sömn…
Klockan 04:00 ljuder alarmet. Det är dags att packa ihop och ge sig av.
Tar bilen till Skåneledens etappstart vid Tobisviks camping. Lämnar fleecetröjan och beger oss ut i natten.
Himlen är pastellfärgad och luften sval. Vi traskar fort för att få upp värmen och tvärbromsar med jämna mellanrum för att fota magin. Snart ska det bli än bättre!
05:11 sitter vi bänkade på två soluppgångsfåtöljer som ställts ut i sanden. Om fyra minuter börjar showen!
Molnen lyser av ljuset från den sol som ännu inte orkat upp. Sen bildas en knallorange spegling i vattnet. Först därefter tar solen sats och visar sig. Klockan är 05:14 och vettiga människor sover. Men vem vill vara vettig?
Vi vandrar vidare och tar ett frukoststopp efter Baskemölla. Klockan är 06:30 och gröten har aldrig smakat godare. Så som det alltid är med just gröt!
Mellan Rörum och Knäbäckhusen är det bilväg och nu börjar folk vakna. Trafiken stör och vi får gå på led. Konstaterar att just den här sträckan var bättre när vi gick åt motsatt håll. Då kom den när folk fortfarande sov!
Piper upp på Stenshuvud och hinner precis svälja ostmackan innan turistströmmen kommer. Bingo!
På vägen ner möter vi andfådda personer på väg åt andra hållet. De flåsar så att trädkronorna vibrerar och jag känner mig tvungen att gå tillbaka samma väg för att se om jag också flåsar så.
Mitt tilltag tas inte väl emot då vi har en buss att passa. Fredrik tittar strängt under kepsen och jag rejsar.
Vänder så fort jag når toppen och skuttar ner utan att komma ihåg att känna på flåset. Så trots utfört experiment är jag olyckligt ovetande om resultatet. Tur jag inte är forskare!
Efter Stenshuvud är det enkel vandring mot Kivik och bussen tillbaka till Simrishamn. Precis i lagom lunchtid når vi Byvägen Simrishamn. Bara ett geni kan ha planerat den logistiken!
Samma geni har också fått nys om Olaols glass som bara råkar ligga på vägen hem. Och för att förhindra köldchock bör glassen naturligtvis föregås av ett dopp i 11,8 grader…
2022 års soluppgångsvandring avklarad. Längtar redan till nästa!
