Aktuellt

Vi tycker inte om att sträckköra.  Ska man ändå flänga genom landet kan man ju passa på att uppleva det.

Vårt första stopp tar vi vid Åsabadet utanför Jönköping. Här finns motionsslingor och möjlighet till ett renande bad. En oslagbar kombo.

Vi testar 10 km- och 3 kilometerspåret. Hinner knappt börja innan det är dags för backe. Och det kommer fler. Rödsandsbacken är ganska snäll, men den där Bengt var inte nådig. Hans backe svider.  Tänker att de som har sånna här skogar på sin bakgård får sjukt mycket gratisträning jämfört med oss som skrapar ihop 30 höjdmeter på en standardrunda! Nästan orättvist, när man slåss uppför samma Västerbro på maran sen….

Åsabadet ligger öde. Kan bero på blygsamma 17 grader i luften. Vi har hela sjön för oss själva och kan bada och byta om helt ostört. Underbart för den som annars är känd för att korva på sig kläder i ett framsäte med ena benet på instrumentbrädan och det andra i taket…

Energipåfyllningen tar vi i vanlig ordning på Stuk där vi delar på en pizza och en fänkåls-och avokadosallad. Lite kaffe slinker också ner. Och en av de där croissanterna som precis kom rykande varma ur ugnen. Det är svårt att välja på Stuk. Helst hade jag ätit allt.

Turen går vidare till en stuga utanför Norrköping där vi bjudit in oss på kaffe och pratstund, innan vi checkar in på hotellet i stan. Vi har middag bokad på The Lamp och nu ligger jag på sängen och drömmer om hummertacon som snart ska bli min.

Att sträckköra är inte vår grej…

Inför resan till Stockholm är det här den viktigaste outfitten:

Vi ska på det igen. Byta Malmö mot Stockholm, Västra Hamnen mot Djurgården och Solde mot Kaffeverket. Upplägget är det samma: mycket springa och minst lika mycket mat och kaffe. Vad som skiljer är logistiken. För det som funkade smidigt i Malmö med bil och parkering lär bli klurigare i Stockholms innerstad. Och har man inte sin bil som garderob, snuttefilt, vätskekontroll och energistation behöver man tänka till lite extra. Jag har tänkt i en hel vecka. Med hjälp av Ingmarie som ska göra oss sällskap. Vi har vägt restaurangens kvalitet mot tillgänglighet, letat obefintliga badplatser på djurgården och kommit överens att man kommer långt med tvättlappar.

I morgon börjar vår road trip. Men vi ska hinna ladda med mycket kaffe innan det är dags för Stockholm Five.  Det är på måndag det smäller!

Jag har sprungit i skogen och på fina ställen hela sommaren. Inte en enda gång har jag tagit en runda hemmavid. Förrän igår.

På cykelvägarna i Kävlinge är det ingen som hälsar. Så som folk gör i skogen. Ett leende, en nick eller ett ”hej hej”. Här har folk blicken i backen om man har tur. Lika ofta är det i mobilen. Och då är det helt oförutsägbart om personen ska gå rakt fram, vingla höger eller vänster.

I tätbebyggt område finns också korsningar och höga häckar. Ibland kommer man till ett sånt där gathörn precis i samma sekund som någon annan. Man kanske till och med hoppar till och blir lite rädd när någon plötsligt uppenbarar sig. Ofta brukar det då slinka ut ett fånigt IHHH från min mun. Eller HOPPSAN. Inget argt men ett ljud. Ibland blir det att båda väjer åt samma håll och då brukar jag bara ställa mig helt still och skratta lite.

Men alltså folk. De bli arga i en sån här situation. I alla fall i civilisationen. Aldrig i skogen.

De blänger på en med mordisk blick och uttalar ordet som bara finns i ens ordförråd om man är riktigt sur och dessutom passerat medelåldern med ränta: JÖSSES.

Det hände mig igår. Damen i fråga utstrålar så mycket negativ energi att jag omöjligen kan värja mig. Jag blir sur.

Jag borde inte slösa energi på en energitjuv men gör det ändå. I en hel kilometer.  Sen kommer jag till sans och tycker rätt synd om personen i fråga. Om man kan bli sur på en glad löpare som studsar fram bakom en häck, då kan man fasen bli sur på allt. Jösses vad trist!

När man springer en morgonrunda tillsammans. Sida vid sida. Genom grönskande skogar längs snirkliga stigar. Man njuter av morgondoppet efteråt och den gröt som kokat sig själv under tiden.
Allt är liksom perfekt. Tills man kollar Strava…

Och inser att Fredrik har sprungit en hel kilometer längre fast vi sprang bredvid varandra.

Teknik är orättvist.