Aktuellt

Jag jobbar med siffror.  Jag tycker siffror är vackert och blir lycklig av matematiska ekvationer med snygga lösningar. Kanske är det därför jag sprang 40 km på min fyrtioårsdag och 45 km fem år senare.

På tisdag fyller jag år. Inte kilometer. 47 km hade varit döden för en stukad fot och ben som inte sprungit ordentligt sedan i mars. Men minuter alltså. 47 minuter. Inte hälften så fancy, inte hälften så kul. Men ändå. Dessutom är 47 minuter  jättemånga fler minuter än jag sprang totalt under juli till september, så det blir ändå en bra födelsedagspresent till mig själv.

Att jag ens kan springa igen är ju faktiskt värsta bästa. Blir lite lycklig av tanken så här på en lördag kväll…

Försöker verkligen förstå vitsen med snapchat men inser att jag är minst 400 år för gammal. Studerar dottern i ett försök att se och lära.

Det jag förstått är att man ska ta bilder på sig själv typ hela tiden och skicka till hela världen. Meddelanden är överflödiga. Och ju fulare desto bättre.

Fredrik lyckas klockrent. Orakad och med munsår. Min tur:

Fick till grodperspektivet och dubbelhakan. Fast kanin skulle man nog inte vara. Får öva lite till…

Happy fredag alla! Med eller utan dubbelhaka!

Jag går direkt från jobbets nyårsfirande till tröskelintervaller. Från högklackat och snittar till hög puls och ösregn. Via ett omklädningsrum som jag lite diskret tjuvlånar lite.

 Det är en tjugo minuter lång tröskel på schemat för mitt andra Runacademypass. Jag fortsätter i en lite långsammare grupp för att inte stressas att ta i mer än foten tillåter. Det är ett jättebra val. Jag trivs här.

Stadsparken är mörk, regnig och lerig. Som gjort för ett grisigt pass. Jag tar några steg och inser att foten är med mig. Drar upp ett lagom tempo som känns kontrollerat men ändå lite ansträngande. Plötsligt är jag längst fram med bara en ledare. Som säkert känner sig tvungen att visa vägen eftersom jag ligger först. Och det är ju tur för jag hade kommit vilse direkt annars.

Men det där med att ha någon bredvid sig alltså. Det driver fart. Och plötsligt är det lite jobbigare än jag tänkte mig. Och han peppar ju så fint. I tio minuter springer han och coachar bredvid. Och säger att det går jättebra. ”Du ligger i FEMMINUTERSFART!”

Femminutersfart springer jag marathon i . Och det känns inte så här. Det här är ju jobbigt. Och jag ska överleva tio minuter till…

När vi vänder efter 10 minuter släpper han och jag är ensam. Det är väl tänkt att jag ska hitta nu. Men hallå, det är ju baklänges. Springer fel vid första tillfälle och får vända tillbaka. Likt betjänten gör jag samma fel nästa varv. Sen klarar jag två felfritt. Utan min personliga peppare tar jag mig friheten att slå av på farten lite. För fotens skull. Eller för att jag kanske inte orkar…

Jag blir grymt trött i vaderna och de sista minuterna får jag känning i min hålfot. De här cykelbenen har lite att jobba på…

EU har viktiga frågor på sin agenda. Som förslaget om att förbjuda vegetarisk mat att heta saker som förknippas med kött. Sojakorv och vegobiff liksom. Tänk om en köttätare luras att tro att de är kött de köper…

Tramsgrejer om du frågar mig. Och hur ställer de sig till andra ord som fruktkött, tandkött och bajskorv? Och den vältränade biffen på gymmet….?
Biff eller inte. Igår åt jag världens godaste vegetariska tillplattade cylinder. Eller vad vi ska kalla den för. Nötpanerad linsbiff. Eller linsb*ff.

Receptet hittar ni här. Fast vi gjorde med ugnsgrönsaker istället. Helt lovely gott. Oavsett vad det heter!

Och för att inte lura någon: Observera att receptet inte innehåller kött….