Aktuellt

Det var två veckor sedan jag sprang mitt onsdagspass efter jobbet och det hade hunnit hända grejer minsann!

Tar på mig reflexvästen som vanligt eftersom det alltid hinner bli mörkt innan jag kommer hem. Men alltså, jag känner mig lite fånig. För solen skiner som bara den…

Tänker att det nog snart ska bli mörkt och fortsätter cruisa genom stan i min snajsiga reflexväst. Lite som att komma i badtofflor till skidbacken kan jag tänka. Tiden går och kilometrarna tickar, men hallå, det blir ju aldrig mörkt. Trots att jag stannar och fotar, tar omvägar över väldigt branta backar och kryddar med några extra kilometer.

Reflexvästen får nog krypa till sommarförvaring nu. Långt ner i en låda. Var är champagnen liksom?

… man får Portugalminnen på Facebook varje dag. Med olika reskompisar, från olika årtal, men förvirrande ofta i samma kläder…

… man har Faro, Portugal inställt i SMHI-appen, och blir förvånad varje morgon att det ska bli så varmt i Malmö…

… man gläds i smyg åt regnprognosen i Malmö. Känner sig lite värd det efter förra årets väderfail.

….man kommer på att man måste panikköpa små förpackningar av linsvätska, schampoo, balsam och duschkräm. För att inte slösa dyrbar vikt på sånt.

…man börjar fundera på om man får smuggla in ikaffe till Portugal? Bara två små förpackningar. Får man det?

…man växlar pengar för att under de enda sju dagarna på ett år använda sig av mynt.  Jag har faktiskt bättre koll på hur Euro-pengar ser ut en svenska pengar. Har jag ens ägt en tvåkrona?

Fyra dagar till avfärd. Dags att klippa tånaglarna…

Jag tittar mig omkring i salen. Klockan är två minuter i Body Pump och stället är fullt. Fullt av unga spänstiga människor och jag. Jag är äldst. Bergsäkert. Möjligen i konkurrens med en skäggig man där bak som är svårt att sätta ålder på. Men ändå. Hur gick det till?

Ungdomarna till trots känner jag mig inte gammal. Trots att mitt linne är 10 cm längre än deras, och mina rynkor avsevärt fler. Jag känner mig faktiskt minst lika stark som dem. Lika rörlig och med samma kroppskontroll. Jag känner mig sällan gammal när jag tränar. Tvärtom, det är när jag tränar jag känner mig stark. Bara det faktum att dottern vill träna med mig känns som ett kvitto på att jag liksom inte förfallit fullständigt.

Men jag känner mig inte alltid ung. Ibland känner jag mig precis lika gammal som passet säger att jag är. Ibland äldre ändå. Som äldst känner jag mig:

• På morgonen när jag måste ha maxljus för att kunna läsa dagstidningen. Ja ni vet, en sån på papper…
• När mina barn säger att huden på mina händer ser ut som kycklingskinn!
• När jag vill ha flygbiljetten utskriven på papper för säkerhets skull
• När jag inte inte känner igen en enda kändis i skvallertidningen hos frissan
• När jag inte kan läsa innehållsförteckningar för att texten är så liten
• När jag tar fram min papperskalender
• När jag bloggar
• När jag tittar mig i spegeln och ser de där ”linjerna” (avgrundsdjupa fårorna) som kommit dit utan att jag märkte det.
• När jag plötsligt fick tre hål i tänderna från ingenstans

Typ så. Känner du dig gammal?

Hon beställde 15 kilometer men jag avrundade till 17. Sen blev det ändå på något väldigt mystiskt vis 22…

Planen: Höjdarnas höjdarled långa loopen (12 km) plus transportlöpning dit och hem (2×2,5 km). Min exemplariska mattehjärna behöver inte många sekunder för att räkna ut att 12+5=17. Det är det inte. Det är tydligen 22.

Fredrik tipsar om en annan väg till Hovdala slott och starten på höjdarleden. Den ska vara lite flackare. Bra. Att den också är längre var det ingen som sa. När vi kliver på leden visar klockan 4,5 km och jag inser att det kommer bli för långt. Igen. Men jag säger inget…

Vi tassar på snötäckta stigar i en helt fantastisk vårsol. Det är kuperat som alltid i de här krokarna. Dottern lär mig hela danska språket medan vi springer och jag tänker att det är bra. Så hon inte märker exakt hur länge vi håller på.

Vid en konstpaus vid 16 km råkar hon se min klocka (som jag envist försökt gömma) och inser att  vi kommer övertrassera vår kilometerbudget. Men hon säger inget. Jag vet inte att hon vet. Det blir en tyst överenskommelse. Vi bara springer.

När 500 meter återstår frågar hon om det blir en jämn kilometer. Jag svarar att vi kommer att landa på ”komma två”.  Utan att avslöja vilken kilometer som avses. Då säger hon att vi får putsa till närmsta jämna.

Är du säker frågar jag? Vet du hur långt vi sprungit? Då berättar hon att hon tjuvkikat på klockan och tror att vi landar på 21 kilometer efter putsning. Jag säger att det blir 22 och hon spritter till. Stolt som en tupp över långpasset vi precis är på väg att avsluta.

Kvalitetstid med utflyttade barn blir inte bättre! Världsklass!