Aktuellt

Jag har en karta med en blå bana och en rosa. Den ena för marathonlöparna, den andra för klacken. På tre punkter korsas de, det är där vi ska heja. Allt är minutiöst planerat. Jag vet precis i vilken minut vi behöver vara var. Och har lagt in ett 20 minuters pitstop på Juno för en förmiddagsfika. Min partner in crime är Henrik – Kävlinges one and only bagare. Därav fikastoppet. Studiebesök och supportuppdrag i ett liksom. Men det ska trassla till sig lite…

I arla morgonstund får jag veta att Henrik behöver ta ett senare tåg. Det är en tårta som inte är klar och en hund som ska rastas. Jag vågar inte frångå min minutiösa plan för jag har inte lokalsinne att improvisera. Så vi bestämmer att jag ska åka och så får vi försöka hitta varandra på plats. Det ska visa sig vara lättare sagt än gjort.

Det verkar som hans ankomsttid kommer att synka med vårt andra hejarstopp och jag skickar kartnålen dit han ska ta sig. Så får jag springa själv första biten. Gott så. Men jag hade inte alla hjärnceller med mig!

Hur som haver. Jag tar mig till starten. Förvånad över hur chilla alla är. Det går löpare från Österport station med bara 20 minuter till start. Sippar take-away kaffe och verkar inte ha en tanke på hur lång en bajamajakö kan vara. Jaja, det är ju faktiskt inte mitt problem.

Ser elitens start och vänder sedan på klacken. Jag har fyra kilometer till mitt första stopp men bromsas upp av folkmassorna i Faelledsparken innan jag kan dra upp farten för att inte komma för sent. Har appen med live-uppdateringar som vägledning för att veta när min lista av löpare är på väg. Ändå är det nästan omöjligt att se folk. Det är en mörkblå massa som drar förbi, minst tio personer i bredd och jag är bortkollrad. Plötsligt ser jag i appen att nästan alla passerat utan att jag märkt det. Sen kommer Joseph. Han som har vett att bära en röd keps och en gul tröja. Jag hade sett honom från mars.  Filmar när han springer förbi och känner mig snäppet mindre misslyckad.

Dags för nästa stopp. Fikat. Det är bara ett par hundra meter dit, men kön utanför är minst lika lång. Jag får se mina drömmar om bakverk upplösas i tomma intet. Jag hinner inte, jag har en tid att passa…

Det är ca 7 km till mitt nästa stopp. Det är dit jag tror att jag har skickat Henrik, och marathonlöparna ska då ha sprungit 18 km. Ibland behöver jag korsa banan och eftersom det är helt omöjligt att hitta lucka mellan löparna får jag embrejsa min inre marathonlöpare, smyga in i startfältet, snedda över banan lite diskret och sedan hoppa ur på andra sidan. Funkar klockrent….

Jag springer lite vilse och är rädd att jag missat de snabbaste av de löpare jag valt allt följa. Men de flesta bör vara på ingång. Ringer Henrik för att höra var han är, och när han säger att eliten passerar anar jag oråd. De som passerar mig ser ut som helt vanliga motionärer. Ingen är kenyan, ingen springer i ”trosor” och ingen kickar hälen i rumpan. Det verkar lurt. När jag inte heller kan se kyrkan han pratar om, eller det jättehöga vita huset, inser vi att vi är på olika plats. Jag har skickat fel kartnål. Den till tredje stoppet…

I kaoset och alla telefonsamtal missar jag typ alla jag ska heja på. Utom Maria. Trots sitt mörkblåa linne uppenbarar hon sig plötsligt framför mig, och jag blir så glad att jag skriker öronen av hela Köpenhamn. Maria hör dock inget så jag får skrika lite till. När hon ser mig och vinkar tillbaka känner jag mig återigen lite mindre sämst!

Konfererar med Henrik. Hur ska vi hitta varandra nu. Jag säger åt honom att vänta där han är, så kommer jag om 7 kilometer. Men den lätte gick inte. Han vill röra sig mot startfältet för att hitta mig någonstans längs vägen, men jag har ju en helt annan bana. Han säger sig dessutom vara vid kilometer 30, fast hans kartnål ska vara på 28.  Så som det kan gå om man väljer att läsa på hastighetsskyltarna och inte på kilometermarkeringarna…. Anyway, jag springer vidare så ses vi förhoppningsvis nånstans innan dagen är slut.

Vid sista stoppet har jag bästa utsikten. Fältet har glesats ut och jag kommer att se ALLA oavsett tröjfärg. Om det inte vore för att de flesta redan passerat. Jag ser ett par kända ansikten och medan jag sedan försjunker i min app för att se hur långt alla kommit skriker Maria på mig. Den kan jag dock inte ta äran för själv. Icke Godkänt på sista stationen. Och var är Henrik? Han har förirrat sig iväg och vet inte var han är.  Och fortfarande läser han hastighetsskyltar och tror sig vara på kilometer 30. Skickar kartnål och efter att ha konsulterat med en handfull danskar hittar han tillbaka till kyrkan han tidigare stod vid och där jag nu lyckligtvis också befinner mig.

Jag har sprungit 17 kilometer när hela tvåmannastyrkan är samlad och nu återstår bara 5 kilometer till mål. För oss. Löparna har 14 kvar. Vi bör hinna om vi så kryper fram.

När vi kommer till målrakan är det helt omöjligt att se löparna. Det är bara en massa folk i vägen och närmast mot mål är allt avspärrat. Lite antiklimax, men vi får snällt vänta i parken medan marathonlöparna tar evighetspromenaden via medaljer, vattenflaska och banan.  De känns som nålar i höstackar men vi lyckas ändå sammastråla med både Maria, Charlotta och Joseph. Alla med rykande färska PB:n.

Det rings i klockor och glädjen hänger i hela luften. Så fantastiskt att känna pirret från tre nypersade personer samtidigt!

22 kilometer till handlingarna. Och 3 kilometer extra till kaffet eftersom det var omöjligt att få plats på metron. Ett helt okej långpass ändå!  Undrar när anmälan öppnar till nästa år?

För andra gången i mitt liv sprang jag med lurar häromdagen. För att jag var omotiverad och inte orkade tänka själv. Podden som fick göra mig sällskap heter Prestationskompassen och avsnittet (nr 23) gästades av Lindha som valt bort Instagram för vad det gjorde med hennes löpträning. Måhända att mina ben var som betong och att löpningen var närmast en katastrof men podden satte igång en massa tankar som jag kände att jag behövde snurra ut. Så jag gör det här på bloggen. För att instagram inte gillar långa utsvävningar och för att jag inte kan hålla mig kort….

Jag använder tre sociala medier. Facebook för att titta på gamla minnen och hitta roliga löpevenemang. Strava för min egen statistik och inspo till olika pass. Och så Instagram, för att jag typ är beroende…   Idag pratar vi Instagram och jag ska försöka bena ut varför jag finns där och vad det gör med mig?

Jag har valt att hålla mitt Instagram strikt träningsrelaterat. Visst kan en man, ett barn eller ett restaurangbesök flasha förbi någon gång men i huvudsak är det träning jag delar. För att det är där jag vill inspirera och inspireras. Och för att jag inte ser någon anledning att vara allt för privat.

Instagram tar mycket tid, och såklart måste det ge mig något för att det ska vara värt det. Samtidigt som jag är 100% medveten om de negativa aspekterna som Lindha tar upp i podden. Vi kör en klassisk plus/minus-lista!

De här galningarn hade jag inte hittat utan insta. Vilken förlust!

På pluskontot:
Löparcommunityt. Via instagram håller jag kontakt med personer jag träffar på löparresor, lopp och events. Bekantskaper som annars runnit ut i sanden, bevaras när man fortsätter följa varandra. Och även åt andra hållet. Instafriends blir på riktigt när man träffas i verkligheten sen.

Inspiration. När fantasin tryter är det underbart att hitta ett färdigt pass som någon delar. Eller inlägg från fancy lopp jag inte har koll på. Fina upplevelserundor, you name it. Instagram är en skattkista av inspiration.

Bekräftelsebehovet. Pinsammaste punkten men alltså, att se lajksen ticka in efter ett lopp är balsam för själen. Men det är väl också den punkten som riskerar att bli lite skadlig. När man börjar tänka mer på ”vad ska jag lägga upp på instagram?” än vad ska jag träna?” Och om man börjar känna press att prestera för att få likes. Jag har hamnat där, men förstår att det är lätt hänt!

So far so good. Men baksidorna. Vilka är dom? Hur påverkas jag?

Såklart får man en sned bild av verkligheten när man bara ser en yttepytteliten del av folks liv. Och gärna kombinerar man alla personers olika spännande resor, lopp och roligheter till en och samma person. Tänker att alla springer jättemycket, bakar surdegsbröd, har välstädat hemma, äter på restaurang och är framgångsrika på jobbet. Men där brukar jag se till mig själv. Vad lägger jag upp? Vad tror folk om mig? De har ingen aning om mina dammråttor, eller att det tagit 3 år att få klart en altan. Och så klart är det samma åt andra hållet. Jag känner mig rätt medveten om det. Låter mig inte stressas.

Lindha tar upp pressen att leverera. Att vara glad, peppig och positiv. Att följare förväntar sig saker av henne som blir jobbiga att leva upp till. Att känna så måste vara helt fruktansvärt och verkligen spiken i kistan för all löparglädje. När man börjar springa för någon annan och inte för sig själv, är man på hal is, vilket hon som tur var uppmärksammade och förstod själv.

Personligen har jag aldrig känt press från andra. Och aldrig brytt mig om att försöka leva upp till andras önskemål om vad jag ska dela. Tycker folk att jag är tråkig eller inte presterar så finns det massor av andra konton att följa. Jag tjänar inga pengar på mitt konto, har inget behov av en miljon följare, och föredrar helt enkelt en följarskara som accepterar mig som jag är, även om den är snäppet mindre.

Jag försöker heller inte jämföra mig med andra utan glädjas med alla oavsett nivå. Att inspireras av andra snarare än att få deras framgång att känna mig dålig. Men det finns undantag. Ibland kommer jag inte undan. Känner mig förbi-åkt och lite avis. Kanske speciellt efter alla skador, när jag hamnat back och får kämpa för resultat som tidiagare var någon slags skamgräns. Då svider det att se andra där. Där jag borde vara….. Att se någon springa i raketfarter helt utanför min världsbild är bara coolt.

Mitt instagramanvändande är högst ostrukturerat. Jag bryr mig varken om alogaritmer, att lägga upp vid rätt tidpunkt eller att posta ”rätt” innehåll. Därför blir det som det blir. Ibland får jag jättemånga likes och ibland rätt skralt. Jag försöker  välja konton som ger mig något, för att inte slösa tid på sånt som stör mig eller som jag bara scrollar förbi.

Jag ser att mitt instaanvändande ibland är osunt. Att jag lägger för mycket tid. Men jag är inte beredd att släppa det. För jag tycker det är så våldsamt trevligt med alla nya bekantskaper det ger. Alla trevliga människor jag lärt känna. Och alla äventyr jag råkat in på.

Men den dag jag känner mig stressad över vad andra gör och inte gör. Känner en press att leverera och tappar själva anledningen till att jag faktiskt springer. Då kommer jag också göra som Lindha. Att äga sin egen löpning, och springa för sin egen skull måste ändå vara prio 1.

Hur är ditt förhållande till Instagram? Blir du stressad över andras träning eller inspirerar det mest? Funderar du mycket på vad du lägger ut och hur det mottas? Vad stör dig mest i ditt flöde? Vilken typ av inlägg ger dig mest?

Lägg en rad eller två, är så nyfiken på hur just du tänker!

Det beror kanske lite på vilka vänner man har, men att fira en 60-åring behöver inte betyda eftermiddagskaffe på spetsduk…

Förr i tiden var man gammal när man fyllde 60. Hade beiga kläder och drack kaffe på bit. Virkade spetsduken till 60-årsfikat!  Inte kunde jag ana att jag någonstans i framtiden skulle få fira en 60-årsdag med långpass, och en hyroxbonanza som kunnat få vilken 20-åring som helst att tuppa av!

Vi slår på stort och firar i dagarna två. Så som man bör när man fyller 60. Dag 1 inledsr med en löptur på 19,66 kilometer. För att symbolisera årtalet (1966) då världens bästa Ingmarie kom till jorden. Egentligen ljuger jag lite här. Banan var planerad till 19,66 km men blev en halvmara pga lite vilsespring här och där. Men det kan vi ju liksom bortse från…

Ingmarie har som vanligt förvarnat om onda fötter och långsamt tempo. Det är därför vi har reviderat ursprungsplanen på 2 x 30 kilometer. Men alltså, det är inte så att jag en enda gång tänker på att det går långsamt. Tvärtom är det apjobbigt med alla backar och jag är glad för alla fotostopp jag får.

Tillbaka i sportstugan äter vi lunch klockan fyra (!) och hinner ändå med både bubbel, snacks, middag och efterrätt innan kvällen är över. Planen om sällskapsspel stöter på patrull när självaste Smash into Peaces äntrar melodifestivalen, bandet som råkar vara födelsedagsbarnets favoriter.

Med melodifestivalen i bakgrunden smids planer för dag två. Vi ska träna ett Hyrox-inspirerat pass och Ingmarie ska få äran att plåga oss. Det var länge sen jag tränade den här typen av träning och jag inser att träningsvärken kommer komma som ett brev på posten. Men jag gillar ju sånt…

Favoriten blir att putta en släde med tunga vikter på. Pulsen skjuter i taket men jag känner mig stark på ett coolt sätt. Att hoppa fram med hjälp av burpees  är också kul. Speciellt som jag gasar om Fredrik ganska lätt. Lyssnar inte ens när han skyller på sin betablockerare…

Vi går loss på ski-ergen, som är en stakningsmackapär och där bristen på teknik visar sig med all önskad tydlighet. Hade det varit Vasaloppet hade jag inte kommit till Smågan ÄN!

Roddtekniken är inte mycket bättre men åtminstone är det lite fartfyllt att åka fram och tillbaka. Sneglar lite på mannen bredvid mig och trycker till lite extra. Kör om och vinner roddtävlingen han inte visste att vi hade!

Utfallsteg med 10 kilo på ryggen känns ok, men jag är lite för oexplosiv och slow för mitt eget bästa. När det gäller farmers walken lastar jag upp 20 kilo i varje hand och nästan springer fram över golvet. Det är inte för att jag vill springa, utan för att jag vill hinna fram innan jag tappar vikterna i golvet. Handsvetten har nått nya höjder och det skulle vara pinsamt att tappa kettelbellsen på tån och avsluta helgen på akuten.

Vi avverkar även thrusters, löpning (fast jag körde crosstrainer), wallballs, armhävningar, marklyft och situps. Det finns nog inte en muskel som inte fått jobba när vi stänger lekstugan för dagen och går och fikar.

Ingmarie är liksom inte 60-åringen med virknål och kåldolmar.  Den är 60-åringen firas med full fräs. Så otroligt kul att jag nästan längtar tills jag blir 60…

Beslutet togs för över ett år sedan. Vi skulle lägga ner. Låta en fantastisk epok ta slut. För att inspirationen sinat och arbetsinsatsen tagit ut sin rätt. Vi hade vetat det så länge. Ändå blev det så jobbigt…

Sista tiden går i ett. Precis som alltid. Vanliga jobbet på dagarna och Stävie på kvällar och helger. Ändå är vi förvånansvärt chilla. Till och med våra barn förvånas över vårt lugn. De som vuxit upp med att ”Stävie Trail”-veckan är värsta veckan på året. Veckan då man inte får kontakt med sina föräldrar och de enda samtalsämnen som existerar handlar om bajamajor, tidtagning och medaljer. Men jo. Vi är lugna. Vi kan ju det här nu.

Vi får sena återbud i funktionärsstaben men inte ens det ruckar vårt lugn. Tidtagarna har glömt målportalen, men en vepa på en stolpe kan väl funka lika bra? Kanske är det solen som gör det. Med en strålande vårssol kommer allt vara förlåtet. Löpare är så lättköpta. Inget kan gå fel när solen skiner.

Folk strömmar till området. Musiken hackar som den gjort i alla 12 år, oavsett utrustning. Det som funkar i ett vardagsrum funkar aldrig i skarpt läge. Vi har lärt oss leva med det.

Dagen till ära har vi deltagarrekord. 800 anmälda och tokfullt. Av dessa ska 67 stycken springa båda loppen. 6,5 km OCH 13 km. Det som kommit att kallas en NILS, efter mannen som gjorde det första gången. Det brukar vara fem stycken som tar sig an uppgiften, men i år trendar den. Alla vill sluta som Nils.

Innan första starten kommer en deltagare fram och vill tacka. Vi får en chokladask med tillhörande tackkort. Fina ord, och nu rivs den där jobb-muren och det fulla fokuset på uppgiften. Jag blir blödig. Visar asken för min dotter och gråter en första skvätt. De ska bli fler…

Underlaget har oroat oss under veckan. Så sent som på onsdagen råder ishalka på hela banan. Vissa ställen helt oframkomliga utan icebugs eller skridskor. Men SMHI lovar plusglader och vi litar till vädergudarna för smälthjälp. Det går nästan. Vi behöver ut och hacka lite dagen före, men på loppdagen är det fint. Och nu ska första gänget starta.

Jag hänger i starten, och medan svärfar räknar ner vinkar jag till alla kända ansikten. Fotar peppen i startfållan och slänger mig till sidan för att inte förvandlas till ett farthinder. Pang så är vi igång. Festen har börjat.

En efter en släpper vi iväg fartgrupperna. Och plötsligt råder lugn i tävlingsområdet. Väntan på målgång är spännande. Ska folk har hittat runt? Har vi failat med markeringarna? Har någon hunnit vända pilarna åt fel håll? Men ingen kommer fel, och vi kan slappna av.

Varvar målgångar med att skicka iväg på långa loppet. Fotar samtidigt som jag graciöst forcerar avspärrningar och allehanda hinder utan att stå på öronen. Önskar jag kunde klona mig för jag vill uppleva allt. Inte missa en start, ingen växling och ingen målgång.

Folk går i mål. Det var visst jobbigt i år. Och solen var fantastisk. Sägs det. Jag står i skuggan och vinden biter lite. Har inte fullt upplevt vårkänslora men jag inser snabbt att alla andra har. Det gnistrar i ögonen när de pratar om solen. Så där som det bara gör hos oss nordbor efter en lång vinter.

Jag minglar runt. Vill inte att det ska ta slut. Folk tackar för alla år. Delar sina minnen. Vad vårt pyttelilla lopp har betytt för just dem. Så mycket mer en ett tillfälle att bli svettig för en stund.

Någon har gått ner 50 kilo, och det började med beslutet att vara med på Stävie Trail 2014.

Några har sin årliga träff med löpning på Stävie Trail och efterföljande lunch.

En tjej förklarar att hon för första gången,  just den här dagen, upplevde att hon DELTOG i ett lopp, även fast hon sprungit flera andra tidigare. Idag hade hon känt sig stark, sprungit om, varit en del av festen.

Och killen som träffade tjejen på loppet för ett par år sen, och nu har en Stävie-bebis ihop.

Historierna tar inte slut. Och de värmer så in i bomben.

Till alla som sprungit och varit en del av vårt Stävieprojekt, TACK!

Stävie Trail har sjungit sin sista vers. Men vi hoppas få se er igen. I ett eller annat sammanhang.

Tilll er andra. Ni anar inte vad ni missat :D