Aktuellt

Before we start, ingen behöver kommentera upplägget med tre marathon på fem veckor. Jag vet att det är störtdumt. Speciellt när jag precis börjat löpträna igen efter långvarig skada. Men ändå. Schemat blev så…

Bakgrund:

Jag har en tioårig streak på Helsingborg marathon som jag inte har för avsikt att bryta. Därför har målbilden under hela skadeperioden varit att kunna ta mig runt i någon form. Om så krypande. Gott så.
Av en händelse hade jag tur i lotteriet till Berlin marathon. Det händer typ inte. Det är ett av fem största marathonloppen i världen och lyckas man knipa sig en plats då åker man. Även om det bara är två veckor efter Helsingborg.

Två marathon är görbart. Jag gjorde det förra året och persade dessutom på det senare. Men då hade jag massiv träning i ryggen. Det har jag som bekant inte i år.

När jag precis landat i tanken på två marathon  kommer Malmö Marathon och hostar upp ett tredje. Utanför min dörr och arrangerat av min löparkompis. Det är oväntat men efterlängtat. Malmö är liksom en lopplös stad. Lopp har kommit och gått, ofta dåligt arrangerade och inget som har bestått. Malmö behöver ett marathon och hypen blir stor när det väl släpps. Klart jag vill vara med på festen. Även om det bara är tre veckor efter Berlin…

Så ni fattar. Här står jag nu med späckat schema och undrar hur jag ska överleva. Försöker formulera en plan men kommer inte på något vettigt. Idag är tanken enligt nedan. I morgon kan den vara något helt annat!

Helsingborg 6 september:
Genomkörare inför Berlin. Springa lugnt för att kunna njuta av festen. Inga mål. Förslagsvis hänga med någon ballong för att inte riskera att få feeling och skena i väg i en fart kroppen inte är tränad för. Frågan är vilken ballong?
Fast ett mål har jag. Att kliva över mållinjen hel. För att inte riskera Berlin.

Berlin 21 september:
Springa på den nivå jag är just nu. Vad den nu är. Garmin gissar 3:40. Strava är lite mer wild & crazy och gissar 3:33 men det känns orimligt med tanke på historiken. 3:45 kanske är görbart, who knows?

Malmö 12 oktober:
Om jag fortfarande är springbar är det här efterfesten. Efterrätten. Mingelpartyt. Här vill jag bara ha kul. Snacka mig runt banan och hoppas att det blir det kanonlopp som Malmö så väl behöver! Har jag riktigt tur kan jag muta Fredrik att komma ut med en kaffe när vi passerar utanför. Sex timmar maxtid sa ni?  Jag hinner en kaffe till….

9 dagar till Helsingborg…

I Livspussel och Löparskors senaste podavsnitt diskuteras vem som kan och får definiera sig som löpare. Jag gick igång på det ämnet…

De själva vill inte identifiera sig som triathleter trots att de håller på med triathlon. Jag identifierar mig solklart som en löpare. För att jag springer. Men inte som en cyklist. Trots att jag cyklar. Vad är skillnaden?

För att kalla sig löpare behöver man ju springa. Hur ofta, hur långt eller hur sakta är irrelevant. Har du båda fötterna i luften samtidigt springer du, och du kan därmed kalla dig löpare. Men bara om du vill.

Under sommarhalvåret cyklar jag en hel del. I regelrätt klädsel och med solglasögonen utanför remmarna på hjälmen… Som sig bör. (Med undantag av strumporna, vars skaft är i fel längd…). Ändå känner mig som en låtsascyklist. Inte för att jag är toklångsam, för jag är nog rätt normal. Kanske mer för att jag inte kan laga in punka, och inte förstår snack om klingor när jag ska växla. Men mest för att inte hela hjärtat är där. Cykling är ett perfekt substitut för löpning när löpning inte fungerar. Det är ett roligt transportmedel när man vill ta sig ut på långa utflykter. Men det är inte DEN träningsformen. Som får hjärtat att slå volter vid blotta tanken, och inte bara under intervaller.

Jag tänker att den som tränar löpning tvångsmässigt ”för att den borde” inte heller känner sig som en löpare. Den springer förvisso, men utan känslan i hjärteroten. Kan det vara så enkelt?

Att alla som springer FÅR kalla sig löpare. Och borde göra det om de vill. Oavsett fart och förmåga.

Men känner man sig inte som en, då går det alldeles utmärkt att vara en låtsaslöpare också. Precis som jag är en låtsascyklist.

Avdelningen inte regelrätt cykelutrustning….

Ibland är det svårt med gemensamma långpass. För jobbigt om det går för fort, men minst lika jobbigt om det går alldeles för långsamt. Lagom är helt enkelt bäst och igår prickade vi precis rätt!

Vi är ett gäng blandat folk och jag har träffat nästan alla sedan tidigare. Vi ska ses i Kävlinge då byns löpande bagare har utlovat fika efteråt.  Då är det lätt att välja bort kustnära löpning med dopp,  som annars hade känts mer naturligt på en av sommarens sista soliga dagar. Fika alltså. Smäller högt.

Det tar någon kilometer innan vi kalibrerat farten och sen går vi som ett tåg. Roterar nästan som i en cykelklunga och 31 kilometer senare har nog precis alla pratat med alla. Framför allt är det nog ingen som vet var tiden blev av. Hur kilometerna staplades på hög utan att vi egentligen inte märkte det. En nostalgirunda i mina gamla hoods, med mina gamla löparvänner och ett par nya bekantskaper. I rätt takt och med förstklassig avslutning.

För bagaren har förutom att förbereda smörgåsar till oss bakat toscakaka och blåbärstårta. Men trots den långa distansen är det ingen som orkar längre än toscakakan. Blåbärstårtan delas upp och föräras diverse barn därhemma. En försäkran om att mamma och pappa kommer få tillstånd till fler långpass framöver. Ett taktiskt drag…

När jag tagit mig tillbaka till Malmö är jag helt upplyft av min dag. Pirrig i magen nästan. Ett perfekt löppass på alla sätt och vis. Vill liksom inte gå in till disken och tvätthögen. Stannar på en parkbänk och suger på karamellen.  Älskar att foten tillåter det här nu! Tack foten!

Semestern lider mot sitt slut och vi energiboostar i det lilla formatet. En tvådagarsutflykt till Halland ska visa sig rena dundermedicinen för humöret!

Anledningen till att vi ens hamnar i Halland är att jag ska inkassera min personal shopping-upplevelse hos On Your Mind. Två timmar senare kommer jag ut med fyra kassar människokläder (!)  men de ska bli liggande i bilen, för vi har löpning i sikte!

Vi styr mot Åkalla och dess fantastiska skogar. Två rundor är planerade innan lunch och vi utgår från Ästad Vingård. Passerar hotellet där rummen har bastu och egna badbryggor.
Passerar skyltar som leder till spa:t och andra som pekar till Michelinrestaurangen Äng. Det kittlar i magen men tyvärr ingår inte just detta i planerna. Inte den här gången! Så nära men så långtifrån. Som att sitta med munskydd framför en perfekt semla.Typ.

Första rundan blir Älvasjöstigen 5,7 km. Den är lättsprungen på grusväg runt sjön. Perfekt som uppvärmning för den kuperade Skogsbostigen som väntar därefter. Skogsbostigen mäter 5,4 km men vi har en liten transportsträcka dit. Som blir lite längre än tänkt eftersom vi springer ett par kilometer åt fel håll först…

När vi äntligen hamnat rätt knockas vi av trailchock. Från snäll grusväg via asfalt till galna stenar, rötter och backar till himlen på bara någon kilometer.

Nu är det Fredrik som får briljera. Från att jag har fått stanna och vänta in är rollerna ombytta. Han skuttar ner och tant kommer haltandes efter.  Men det är så fint att allt är förlåtet. Och nu vankas lunch!

På mysiga Öströö Fårfarm äter vi lunch inlindade i två filtar vardera. Servering utomhus i blöta löparkläder i svensk sommarkyla…

Vi har sprungit 16 km och har en runda kvar efter lunch. När vi inser att vi inte kommer att hinna till våfflan på Strömma Farmlodge om vi ska springa först, stuvar vi om i schemat. En våffla med namnet BÄRDRÖM får man liksom inte missa…

På plats i Strömma är vi glada över vår möblering i schemat. Vilket ställe!  Mysiga butiker, cafée, bar, glasskiosk och en helt fantastisk utemiljö. Och så våfflan. Bilden får tala…

Våfflan med den perfekt vispade grädden ska visa sig precis vad trötta ben behöver. Sista rundan kombinerar vi Bergarundan och Slottstigen, får grusväg, stig och 9 nya kilometer.  Löparlycka strålar ur mina öron. Och semestern känns liksom redan fullbordad fast vi inte ens kommit halvvägs.

På Åkulla Outdoor Resort har vi hyrt tältplats och efter en lång varm dusch lagar vi middag på stormkök innan vi kryper till kojs. I förhoppning om att de Pytonormar som florerar i området inte dras till röda tält….

Dag 2 på mikrosemestern inleder vi med morgondopp i 17 friska grader. Sjön är så blank att till och med jag vågar mig ut på simmande äventyr till närliggande flytbrygga. 50 meter tantsim får räcka som dagens motion.
Efter utomhusgröt och en liten historielektion om Bockstensmannen fortsätter jakten på gott kaffe, delikatessbutiker och ett mysigt lunchställe!  Vi får Bingo på allt!

Kaffe på Kassett:

Lunch på Spiseriet:

Men även den kortaste utflykten har ett slut. Bilen har förvandlats till ett kaos av snygga människokläder i piffiga påsar, svettiga träningskläder på tork, påsar med disk vi inte orkade diska, och gå-bort-presenter till en fest flera veckor fram i tiden….

Att tömma bilen kommer kräva minst en semesterdag. Men det var det värt!