Aktuellt

Jag springer inte bara. Ibland cyklar jag också. OFtast händer det i samband med att jag är löpskadad. Och hur ofta det blir är har ett exponentiellt förhållande till hur skadad jag är.  Men ibland cyklar jag när jag är fullt frisk. Inte helt sällan med målet iform av fika eller mat. Årets tredje cykelrunda blev 91 kilometer, 700 höjdmeter och en hel del motvind. Men det var det värt för en gudagod Tomatpaj på Miss Alice utanför Vallåkra.

Miss Alice är det rätta namnet men 100% fler skulle fatta var jag menade om jag sa Tomatens hus. Tomatens hus är butiken över gården där man handlar tomater och delikatesser. Men äter man tomatpaj då är man på Miss Alice. För att reda ut saker och ting…

Tomatpaj är alltså målet med utflykten och det blir en del logistik för att få ihop det. Vi startar i Sportstugan och har därifrån 72 km cykel till pajen. Det är den enkla biten. Därefter återstår 11 km rak motvind till Påarp för att synka ett tåg som går en gång i timmen. Men än är man inte safe. Att komma med tåget kräver dessutom att det inte redan är en massa cyklar, barnvagnar och rollatorer på tåget. Men det är ett senare problem. Först paj:

Pajen är magisk. Den godaste pajen i hela världen. Och efter alla år och alla försök att härma fattar vi fortfarande inte hur de bär sig åt. Men kanske är det just därför den blir extra god. För att den är lite hemlig…

När vi ätit upp har vi missat vår sista avresetid för att hinna med tåget. Vi har alltså en hel timme att fördriva och gör det med bravur. I två solstolar med en glass i hand.  Man måste ju ha energi till tågresan också!  En tur på Tomatens hus hinner vi också med, vilket leder till att Fredrik ser lite gravid ut när vi cyklar till tåget. Ett par kilo potatis och en påse tomater under tröjan får lätt den effekten!

Vi kommer till tåget med perfekt marginal, och blir välkomnade ombord med cyklar och allt. BINGO! 40 minuters tågresa senare är motivationen inte  på topp för de resterande 8 kuperade kilometerna hem. Men det går. Allting går. Speciellt när man fått en helt ny målbild. Kaffe.

En typiskt bra utflykt. Copy pejsta om ni vill. Och råkar ni hamna i sportstugan så finns det kaffe…

Att flytta till Malmö kan ha varit det bästa beslut vi tagit. Här händer så mycket kul att jag inte vet var jag ska börja. Men alltså. Midsommar 2026, i stan, med löparvänner. Vilken fest!

Midsommarafton är i vanlig ordning på en fredag, vilket betyder Koko-löpning. Det är det morgonpigga gänget från Malmö Gerillalöpare som möts. Samma tid och samma plats, varje fredag, och helt oberoende av väder, lediga dagar och storhelger. 06:30 även på midsommar alltså, i ett alldeles underbart ödsligt Malmö.

Skillnaden mot en vanlig fredag är att vi dagen till ära springer Strava-art i form av en midsommarstång. Som pga lite vilsespring föräras tre ringar istället för två. Men vad fasen, the more the merrier.

Detta gäller även längden på fikat, som på lediga dagar tenderar att bli precis hur långt som helst. Idag köper vi med oss kaffet och sätter oss ute i solen. Och lämnar efter oss rumpspår på stenmuren när vi ger oss av hemåt för en 9 timmar lång paus till nästa sammankomst – Midsommar Run med 5 km löpning, bad och picknik på Ribban.

Pausen fördriver vi med midsommarlunch, chill i Folkets park och midsommarfika från bästa Deg. En perfekt återhämtning för kalaset som väntar!

Klockan 18:30 är det dags. Vi är ett helt gäng som samlas vid stranden. VIssa i midsommarklänning och andra i löparkläder, ofta i gul/blå kulör. Min klänning ligger i väskan, för såklart hör jag till gänget som vill springa. Och det ska visa sig vara årets bästa beslut. Den fem kilometer långa löpturen som väntar ska bli ett ett party jag aldrig kunnat föreställa mig!

Vi har musik med och spellistan innehåller allt från Fågelsången, Ronny & Ragge, Sommartider och Herreys. En mix som inte lämnar någon oberörd…

Vi springer längs ribban och ut på Ön. Förbi midsommarfirande svenskar vars lyckohormoner slagit i taket pga solen och de 26 graderna som vädergudarna prickat in just idag. Folk hejar, bilar tutar, ungdomar springer med. Det är ett party och vi är huvudpersonerna. Det pirrar i hela magen och jag vill aldrig att det ska ta slut.

Men allting har ett slut och just det här löpartåget har ett alldeles särskilt bra sådant. Rätt ner i havet that is. Jag tänker att det ska vara varmt eftersom jag är lätt kokt inifrån, men det är isande kallt. Och när Fredrik väljer att hoppa bomben och blöta ner hela mig är äktenskapet i fara. Speciellt som jag ägnat minst 10 sekunder åt att försöka rädda frisyren från att bli blöt…

När alla är rena och fräscha igen dukar vi upp till picknick. Det dricks vin i Maurten-flaskor och de som är riktigt modiga kan få testa starka droppar från Uganda….   Avslöjar inte vem, men efter det är det Fredrik som sitter och hickar.

Men ingen midsommar utan grodor. Kring en stång som från början mest liknade ett Jesus-kors, men som utan att jag märkte det plötsligt förvandlats till en grönskande skapelse med TVÅ ringar, är det dags att dansa loss. Grodorna är roligast. Som vanligt. Och den där stampen för att markera ordet BASFIOL….

Som en protest till alla som lägger upp promenader i Strava, klockar jag såklart ett varv runt stången och laddar upp. Hämnden är ljuvast!

Vi har råkat sätta oss bredvid en fantastiskt god morotskaka och får efterrätt på köpet, efter det att våra medhavda jordgubbar sedan länge tagit slut. I solnedgången skuttar vi sedan för att skapa den fantastiska bilden vi hört om på instagram. Oklart om vi lyckades…

Solen går ner. Mörkret lägger sig. Det har blivit dags att cykla hem. Poliserna krypkör längs Ribban och vi hoppar av. Utan lampor och med hjälmen på strosar vi hem i sommarnatten.

Bästa midsommaren of all times. Sa jag att jag älskar Malmö?

Jag vet inte vad jag har missat men plötsligt har folk börjat regga det mest ointressanta saker på Strava. Typ promenad till bussen, 750 meter, eller cykel till Ica 1 km.

Såklart gör man som man vill men för den som vill bli lite inspirerad av sitt Strava-flöde så fullkomligt drunknar allt spännande i ren vardagstristess.

För så här: När jag scrollar mitt flöde flöde tycker jag att det är jätteinspirerande att läsa om nya intervallupplägg, få nys om fina löprundor och lopp jag inte visste att de fanns. Jag tycker om att läsa om fikarundor och se galenskaper som att någon har sprungit mitt i natten, cyklat sjukt långt eller rivit av ett Hyrox-pass innan tuppen. Jag blir inspirerad av folks framgångar och känner sympati när folk råkar bli skadade. Att någon har reggat en promenad i träningssyfte, eller en vandring, stör mig inte det minsta. Men…

Jag fattar inte varför folk reggar sin promenad till bussen. Vad kommer härnäst? Tre trappor till tvättstugan. Var 40:e minut en hel förmiddag. Promenad till kylskåpet? Gå ut med soporna?

Och nu säger vän av ordning, ”man får göra som man vill, och vill du inte se så sluta följ”.

Sant.

Men jag vill ju fortfarande se allt roligt ni gör mellan promenaderna till bussen. Kan någon skapa ett filter till mig: ”Visa ej promenader till buss”.

Det var dagens gnäll. Med glimt i ögat. Och med en liten förhoppning om att någon ska förklara vad jag har missat? Är det en utmaning någonstans? Kan man vinna en årsranson löparskor om man loggar flest minuter oavsett sort?

Sträckan jag aldrig tröttnar på.  Som förärats minst 50 miljoner blogginlägg redan. Och som gör sig precis lika bäst i vårskrud som i ruskigaste höstväder. Landskrona-Rydebäck. En pärla på allas vår Skåneled!

Vi har bjudit in till utflyktslöpning på klämdagen efter Kristihimmelsdag. Den där nya lediga dagen som många av oss fått just i år. Bättre än så här kan den väl inte användas? Målet för dagen är att ta coola rapsbilder och visa upp min favoritsträcka i lite finare väder än de två senaste gångerna det begav sig. Vädret checkar vi av direkt, det är värre med rapsen…

Från Landskrona springer vi ner till Citadellet för att sedan svänga höger på Skåneleden norrut. Vilken väg som är närmast lär jag mig aldrig, men fram kommer man alltid. På något vis. Och efter alla turer på sträckan  har man liksom sina fasta fotostopp. Det första är vid Citadellet, så även den här gången.

Idag har vi haft tur med vädergudarna. Vi har förutom strålande sol även prickat in vinden i ryggen. Jag har lovat dottern att inte ha klockbränna på hennes bröllop och sätter klockan på höger, sidan som är vänd bort från solen. Vad gör man inte för sina barn? Men alltså det skaver på den där knölen…

Första delen är som vanligt exemplariskt platt för ett gäng från Malmö. Havet är turkost och solen värmer skönt i ryggen. Vi tuffar på. Och drömmer om rapsen…

Det finns vatten  för påfyllning längs vägen och det är lyxigt att inte behöva bära omkring på vattenflaskor. Jag har bara packat med en jacka till fikat efteråt. Och några Jollos ifall energin skulle tryta.

Efter Borstahusen börjar backarna. Men utsikten varje gång man kommer upp gör det värt besväret. Det är magiskt att titta ner. På vattnet och utöver Ven och Danmark. På Ven skymtar ett rapsfält men alltså, var har vår egen raps blivit av?

Där som fälten lyste av gult förra året är allt grönt i år. Fint, men inte lika fint. Jag skymtar något gult i tjottahejti och önskar att jag hade lite bättre zoom i kameran. Hur ska jag nu flasha min rapsrunda, nästan helt i avsaknad av raps?

Vi passerar Hilleshögs fantastiska dalar, klättrar ner för en helt nyrenoverad trappa, och fashineras av de fina husen i Fortuna innan vi slutligen når Rydebäck. Vi tar sikte på det enda kaféet och en avslutande fika innan det är dags att bege sig hemåt.

Men det är något med den där rapsen som skaver. Då är det tur att en i sällskapet gillar AI.  Jag ber honom skapa vår egen rapslycka och så blir det. Men jag känner inte helt igen mig…

Har du inte testat denna sträcka än. Trots att jag alltså bloggat femtio miljoner gånger om den. Då är det verkligen dags. Men är det raps du är ute efter bör du vänta till ett annat år….