Aktuellt

Vi åker skytteltrafik mellan lägenheten i Malmö och sportstugan. Packar väskor och packar upp. Jag är så trött på att packa, att om jag inte i grunden kräktes en smula på Black Friday så skulle jag shoppa dubbla uppsättningar av allt.

Ha en hel garderob i sportstugan så jag slapp kånka så mycket. Fyrdubbla vintertights, dubbla vätskevästar och garminladdare. Och sju miljoner löparskor.

Men nu black friday-strejkar jag ju lite. Och sparar pengar till en altan….

Så jag får fortsätta kånka. Hepp.

Men så länge jag tänker att det är styrketräning att bära 10 väskor tre våningar, så lyckas jag lura mig själv att det är lite kul ändå! Tur att man är lättlurad!

När det gäller cykling kan jag villigt titulera mig solskenscyklist utan att skämmas. Cykel är rent hemskt när det regnar och orsakar bara en massa kladd och tvättbehov. När det gäller löpning är jag mer hard core och bangar bara för åska och blixt. 23 m/s får mig inte att ställa in, men kanske tänka om vad gäller tidpunkten…

Jag brukar springa efter jobbet på onsdagar. Men när SMHI hotar med kulingvindar tänker jag om. Ställer klockan lite lagom okristligt och ger mig ut innan tuppen. Får vindstilla och soluppgång istället för risken att blåsa bort.

Det kan vara en aning mesigt. Och utebliven träning för pannbenet. Men när jag sitter här under filten är jag ändå väldans nöjd mitt beslut. Bara tanken att gå ut när fönsterrutorna skakar…. Tack men nej tack, då är jag hellre en solskenslöpare!

Jag ska försöka bestämma mig NÄR jag ska åka till Umeå nästa gång. Eftersom jag har grav beslutsångest kom jag på en idé. Att kolla om det finns något fancy lopp under vintern och helt slumpartat välja just den helgen. Så slipper jag vela om datum samtidigt som jag får springa lopp. Nytta och nöje. Men det finns hinder på väg…

I Umeå finns inga lopp på vintern.

I den stad där bara hurtfriska människor bor. Där friluftskläder är det nya svarta och alla cyklar omkring i snömodd upp till knäna. DÄR springer man visst inte på vintern. Medan vi skåningar gör allt för att hitta vinterfeeling, i det ena grisigare loppetefter det andra.

Kan hända att det är för att man åker skidor i Umeå, men alltså, det ena behöver väl inte utesluta det andra?

Om jag ska invänta nästa lopp för min resa får jag tydligen vänta till maj, och det är alldeles försent. Så jag får väl ta fram kalendern och vela mig fram till ett datum, utan hjälp från loppkalendern.  Typiskt.

Jag har en maxpuls på 176 säger Garmin. Helt schablonmässigt bestämt med hänsyn till kön och ålder. Jag tycker den verkar rimlig med tanke på olika pulszoner, och känslan i kroppen. Och jag har nog aldrig sett så mycket högre än 167 på klockan…

Anyway. På gårdagens dagen-efter-jogg ligger jag och gottar mig i 130-140-puls när en utomjording plötsligt rattar in sig på min hjärtfrekvens. I en nerförsbacke slår pulsen i taket och förbi. Plötsligt slöjoggar jag i 189-puls. Blir rädd. Har jag hjärtflimmer, hjärtinflammation eller en pågående hjärtinfarkt. Mår jag bra? Maxar jag?

Jag mår kanoners och är långt ifrån någon ansträngande känsla. Springer och småsnackar i 192-puls. I ca 2 kilometer har utomjordingen party med min puls innan den slutligen går ner och landar kring 135 igen.

Jag tänker att det är något skräp i utrustningen, att klockan inte haft kontakt. Men så kollar jag Fredriks kurva. Han har också haft konstigt hög puls.

Så nu undrar man ju, är det Hässlehom som skickar ut elektriska signaler i smyg, är klockan crazy eller har vi drabbats av kollektiv hjärtsjuka? Har din pulsklocka också gått bananas nångång?