Posta-Nilla

Efter Höjdarnas höjdarled och Jakten på Gullspira hade turen kommit till Posta-Nillas spår. En 26 km slinga med massor av godbitar att erbjuda…

Hade tänkt utgå från Boketorpet som tidigare testlöpningar men lät bilen stå då jag kunde komma på leden med bara 2 kilometers transport från Sportstugan. 30 kunde jag nog uthärda. Men inte en meter till…

Ansluter till Posta-Nilla i botten av den backe som leder upp mot Trädhusen. Skönt ändå med uppvärmningen hemifrån i benen. För att inte chocka benen totalt. Utsikten från Trädhusen är som alltid magisk och som varje gång tänker jag att det hade varit trevlig att äta på deras fancy restaurangen uppe i träden.

Slingan följer samma väg som Höjdarleden ner till Hovdala och vidare till Tormestorp, där vägarna skiljs åt. Där Höjdarleden går över skolgård och genom skog går Post-Nilla på asfalt i riktning RAKT upp. Och när hjärtat voltar som värst där inne, går leden in i skogen och brantar på sig ytterligare för den sista biten mot toppen. Stannar och pustar ett tag…

Rullar ner för backen, slingrar ut ur skogen genom bostadsområden, nerför backar, uppför backar och in i skogen igen. Det är perfekt Anna-trail, mjuka stigar och måttligt med stenar och rötter. Passerar både en trolldamm och ett trollberg men några troll ser jag inte. Däremot kommer jag vilse.

I Magle våtmark tappar jag fokus för en sekund och plötsligt är jag på fel väg. Men jag märker inget. Inte förrän jag plötsligt känner igen mig, och upptäcker att jag sprungit i en cirkel. Någon kilometer bonus och jag inser att det där med max 30 inte kommer att hålla….

Cruisar vidare in mot Hässleholm, får en sneak peak av kyrkan innan leden drar vidare in genom parker och förbi museibyggnader. Kilometerna tickar. Det är platt och lättsprunget. Men nu börjar mat och sovklockan ringa. Mest för mat…

Leden går GENOM Hässleholms station och jag passar på att slå mig ner på en bänk och mumsa i mig min medhavda bar. Någon frågasätter mitt val av matplats när jag precis sprungit genom magisk natur. Men när mat- och sovklockan ringer gör man klokast i att handla snabbt. En hangry runner har inget kul…

Klockan står på 20 km och jag tänker att jag har 10 kvar. Har redan glömt bort min bonuskilometer. Och fler ska det bli. Men det vet jag lyckligtvis inte än.

Tar rulltrappan upp över spåren och ner på andra sidan. Sen är det dags att börja röra sig igen. Stapplar i väg i riktning Hässleholmsgården där det finns både toalett och vätskepåfyllningsmöjlighet.

Det är en del asfalt för att ta sig dit. Överlag har den här rundan mer asfalt än de tidigare jag testat. Men ibland är det skönt att vila huvudet lite. Från Hässleholmsgården är skogen tillbaka igen. Jag längtar ner till sjön. För där vet jag att det är platt. Inga läskiga höjdmeter-överraskningar. Men sjön dröjer. Och när den väl kommer ångrar jag att jag längtat efter den. Den är översvämmad extra allt…

Tar mig förbi första hindret genom att klättra genom supersnårigt ris. Nöjd med min bedrift inser jag att det där bara var början. Framåt är leden helt dränkt och jag får snällt klättra tillbaka genom riset igen.

Tar mig upp till cykelvägen och får följa den till Björkviken. Inte lika fint, men skönt att rulla undan några kilometer igen. Efter Björkviken går det att hoppa på stigen igen. Jag börjar längta efter den blå markeringen som jag vet ska ansluta lite längre fram. När den kommer vet jag EXAKT hur långt jag har kvar. Och när den väl kommer börjar jag sjunga för mig själv 1-å-2-å-3-å-blå-tjofadderittan-lambo. Den går på repeat i minst 2 kilometer och jag springer i en perfekt synkad takt. Behöver jag säga att jag är lite trött i huvudet nu?

Till slut orkar jag inte sjunga längre. Inte tänka heller. Det blir ett vaccum i mitt huvud som är en fanstastisk flummig upplevelse. Jag tänker ingenting de sista 3 kilometerna. Benen trummar. Känslan är magisk.

Kommer hem på 32,85 km och fortsätter. Fredrik tycker att jag är knäpp. Det får stå för honom…