Race report: Köpenhamn marathon 2023

 Uppladdningen var tveksam men tänkte nog ändå att det skulle gå. Då visste jag inte hur en strulig nacke kan förvandla en fantastisk feeling till en 27 kilometer lång kamp. För det händer nått efter första ljuvliga 15…

Jag startar med 3:30-ballongerna och har en fantastisk chill start. Tänker att jag njutjoggar en marathon. En cool känsla.

Springer lite före ballongerna mot andra vätskekontrollen. För att kunna dricka i lugn och ro medan de kommer ikapp. Vätska känns högprio i den värme som väntar. Men de kommer inte ikapp.

Det känns som jag är god för förra årets 3:26. Benen springer av sig själv och jag andas knappt. Partyfeelingen på topp. Njuter av musiken och gläds åt alla som tagit sig ut för att heja. Marathon ÄR det roligaste som finns.

Fredrik är ute och hejar och som vanligt ser jag ut som en överspeedad fjant på alla bilder. Glad i hela ansiktet. Då vet jag inte vad som väntar.

Någonstans vid kilometer 15 börjar nacken kännas spänd. Försöker slappna av, pendla med armarna, skaka loss. Inget hjälper. Stelt blir stelare och till slut ont. Huvudet blir tyngre och tyngre, det känns som jag inte orkar hålla upp det. En helt bisarr känsla som jag aldrig någonsin känt.

Försöker peppa mig själv med att jag ju faktiskt inte springer med nacken, men det tär mentalt. Jag tappar fart.

Vid Red Bull-stationen gör jag det mest otippade. Jag som ALDRIG druckit Redbull och överlag är ganska skeptisk till energidryck slänger mig över en mugg. Ge. Mig. Vingar. Någon. Men några vingar får jag inte…

Får stanna och stretcha nacken vid de två efterföljande vätskestationerna. Första gången hjälper det lite. Andra gången not so much. Men jag har inte ont i benen…

Jag inser att 3:30-ballongerna är på väg bakifrån och tänker att jag ska ge det en chans att hänga på när det oundvikliga är ett faktum.

Vid 40 km kommer de upp som en hord galopperande hästar. Jag ökar. Hänger i fast huvudet håller på ramla av. Vid skylten 800 meter kvar måste jag släppa. 800 meter är typ till månen och tillbaka, kan man ens springa så långt?

600 meter. En evighet. Har jag ens styrfart?

400, 200. Folk spurtar. Jag springer nog i åttaminutersfart. Och vem har fyllt hela målrakan med sirap, jag kommer ju inte fram!

Stapplar över mållinjen. Stänger klockan (!)  på 3:30.06 och tar mig vidare till medaljen. Den som faktiskt inte var så smutsful som jag trodde. Har de hunnit putsa den efter folkstormen i sociala medier tro?

Men. Den är tung. Med den runt halsen kan jag omöjligen hålla upp huvudet. Sätter mig på en betonggris och tar av den.

Har ingen mobil och vet inte hur i hela folkhavet jag ska hitta Fredrik? Vill ha massage….

Dricker upp mitt vatten och laddar mentalt för att gå och leta honom. Han hittar mig. Jag är i min smärtbubbla och ser ingen.

Slänger oss i gräset och väntar in resten av det fantastiska löpargäng vi åkt dit med! De flesta har fått kriga. Och undrat varför man springer marathon. De flesta kommer stå på startlinjen nästa år igen…För det här med marathon är ändå en fantastisk grej!