Aktuellt

Sommaren går så där fort som somrar gör och plötsligt är det september. Och september inleds som alltid med Helsingborg marathon. För första gången på länge utan skador i bagaget.

Jag är taggad till tänderna över att äntligen få ta mig an Helsingborgs gator igen, och dessutom i sällskap med bästa 3:30-ballongerna. Eller ballongen. För två av dem faller ifrån någonstans på mitten och det är en ensam ballong som får dra oss hela vägen. I målområdet lallar jag som vanligt omkring till någon lyfter bort mig med lyftkran. För att det är årets bästa mingel. Kanske är det lukten av våfflor som slutligen lyckas få mig därifrån. Fredrik har nämligen överträffat sig själv dagen till ära!

I september börjar vi dessutom tvångsspara pengar inför vår inflytt till sportstugan. Vi har inte en möbel, och lite pengar på kontot skadar inte. Det betyder att jag inte får dricka ute-kaffe eller köpa lunch på stan. Vi går heller inte på restaurang. Men springa Köpenhamn halvmarathon…. det går under radarn.

Halvan är inte hälften så fancy som helan. Det är folk överallt och jag kan inte springa ostört förrän efter en mil. Men vi är ett härligt gäng som åker över och det blir en bra dag ändå. Men målgångsbilderna alltså…

I oktober fyller jag år men vi sparar fortfarande pengar. Det största firandet får jag på jobbet där självaste VD:n sjunger för mig och kollegorna bjuder på kakor och choklad. Hände det ens något annat i oktober?

Jag har fåt en baksida som bråkar lite så jag skippar sista passen med Runacademy. En sorg i själen eftersom det är en av veckans höjdpunkter. Men springer jag lugnt och fint så funkar det. Tar mig genom Lund Runt 28 km genom att snacka mig runt hela banan. En fantastiskt trevlig loppupplevelse!

I december når stressnivån nya höjder. Sportstugan håller på bli klar men inget klaffar riktigt. Lås som slutar fungera, kylskåpsdörrar som inte levereras. Toaletter som fryser. Det är en kamp mot klockan om allt ska stå klart för ett julfirande i slutet av månaden. Men det gör det…

Om än utan stänkskydd i köket. Och en trapplösning av lastpallar för att ens ta sig in. Överkomligt för de som är under 70. En lite större utmaning för de mer årsrika…

År 2022 är snart slut. En nyårslöpning och ett firande i sportstugan återstår.

Det har varit ett bra år. Till nästa år hoppas jag att Fredrik blir skadefri så vi kan ränna rundor ihop igen. Det enda som faktiskt saknades i år!

Vi har kommit till maj som enligt mig är årets bästa månad. När rapsen blommar, allt är nytt och hela härligheten ligger framför.

Jag spammar min blogg och mitt insta med raps och ger mig ut på cykelrundor bara för att bli den som först hittar en gul blomma. Fredrik skäms ihjäl när jag stannar och fotar en ensam blomma i fältet.

Det är under en av löpturerna som jag lyckas tankeläsa Fredrik, så som man bara kan när man varit gifta sedan stenåldern. Och avslöjar honom med att hoppas att de snabba cyklisterna som cyklar om oss ska tro att det är för att han cyklar med sin otränade fru som det går så sakta. Fast verkligheten är att hon får vänta in honom….

Anyway. Efter både Vårrus och Lundalopp är det Köpenhamn marathon som är månadens happening. En happening som börjar med en kisselur i offentligheten och avslutas på en tid som ålderskorrigerat slår mitt fornstora pers från 2011 med 13 minuter. I faktiska minuter är jag fyra bakom, men alltså 2011 är inte det preskriberat?

I juni åker vi till Norrland och bjuds på det finaste väder. Vill tillbringar en hel vecka i sommarstuga och gör en avstickare till fjällen för ett par dagars vandring. Turen Klimpfjäll-Borgafjäll med en sväng upp på Borgahällan är en höjdare som varmt rekommenderas. Vi möter 4 personer på tre dagar och har hela världen för oss själva.

Mer läsning om detta finns här, här, här och här. För extra inslag av mjölksyra läs den sista…

Vi har nu kommit in i juli och naturligtvis finns en bröllopsbild preppad. Årets tema blir Malmö. Mest för att vi inte orkade släpa upp klänningen på Borgahällan…

Juli flyter på. Springer en massa. Cyklar en del. Plötsligt är det augusti.

Mitt största problem, måhända av i-landskaraktär, är att jag nu får veta att Helsingborg marathon är veteran-SM och att man behöver klubbtröja för att deltaga. Att inte springa Helsingborg i rosa är som att äta mannagrynsgröt på julafton. Dessutom är mina klubbtröjor osköna och i fel storlek!

Men problemen ska bli värre. Vår fjärde upplaga av TGS ska bli en mardrömshistoria bakom kulisserna. Inget funkar. Tekniken strular, hamburgare glöms i svärfars frys, folk plockar ner markeringar och vi får ringa räddningstjänsten…

Men efteråt är alla historier bra historier. Och vad vore en årssammanfattning om allt bara klaffat?

Det går mot höst. Och vi ser framemot att få flytta in i sportstugan. Ännu vet vi inte att allt som kan bli försenat blir försenat…

Fortsättning följer!

Här kommer blogginlägget som är roligast att skriva. För att jag liksom får återuppleva allt igen. Troligtvis är det inte riktigt lika spännande att läsa. Men då får ni scrolla förbi, lägga er på soffan och slå på teven istället. Eller nått. Typ springa. Here goes:

Året börjar i flyttkaos. Vi har lämnat Kävlinge bakom oss efter 20 år, och flyttat till Malmö. För närheten till jobb, hav, kaffebarer och restauranger. I kaoset bland lådorna undrar vi vad vi gett oss in på, om vårt spontana infall verkligen var klokt? Det var det. Vi har inte ångrat oss en enda sekund och jag tänker VARJE DAG på hur bra jag trivs!

I januari springer vi symboliskt sträckan Kävlinge-Malmö i goda vänners slag. För att alla ska hitta hit när jag väljer att köra uppföljaren Malmö Runt. Den roligheten har jag dock inte fått tummen ur för ännu, men den som väntar på något gott…

Som nyinflyttad till Malmö tar vi oss an utmaningen Tallriken Runt som är 500 meter utfallssteg i parken som är vår bakgård. Det är belöningen i form av semla som lockar. Men det hinner flöda mycket mjölksyra innan den är min, och jag tror jag inte riktigt kommit över traumat än….

Det är också i januari alla får smaka på Omikron och jag själv trillar dit för första gången. Men först hinner jag med två veckor i karantän. Efter att ha fått rådet ”spring medan du kan” från en klok följare passar jag på att ”karanträna” som tusan tills jag själv åker dit…

Som tur var klarar jag mig lindrigt. När resten av familjen ligger däckade har jag lätt snuva. Och lite harkel i halsen på morgonen. Hade det inte varit för de övriga två och deras positiva stickor hade jag nog inte ens reflekterat över att det kunde vara covid.  En månad till sen släpper restriktionerna. Men först februari…

I februari springer vi Tjörnarparen. Fast inte tillsammans denna gång. Fredrik är ur form och vill springa själv. Hypen detta år är att Kilian Journet är i startfältet. Och jag som största linslus i världen råkar hamna i samma youtube-klipp. Innan start. Efter start befinner vi oss inte på samma latitud.

I mars har restriktionerna släppt och vi kan köra Stävie Trail som vanligt. Det är underbart att se folk trängas i ett startområde och efteråt är det som att ingen vill gå hem. Postloppsminglet i Stävie slog alla rekord och som arrangör äter vi semlor och myser…

Efter avslutat lopparrangemang åker jag till Portugal igen, efter två års pandemiuppehåll.  Det ska visa sig bli all time värsta väder av mina nio resor dit. Men vi misströstar inte. Och har en hemlig överenskommelse om att bara ta bilder när det är sol…..

I Portugal finns covidrestriktionerna kvar och vi springer omkring i munskydd och tar buffémat med plasthandskar. Allt för syns skull. För munskyddet har legat i fickan hela veckan och använts både bak och fram och ut och in. Handskarna också…

I april springer Fredrik lopp i Hovdala. Mitt under sin rehab får han feeling och tar i lite för mycket och lite för hårt. Det straffar sig och där tar hans löparår slut. Jag själv håller mig på banan och snart väntar Köpenhamn marathon. Byter ner mig från 60k på ÖST för att vara i stöt till Köpenhamn. Det låter bra så. Men innerst inne undrar jag om jag inte bara var feg…

Det har blivit maj. Årets bästa månad. Bajamajapanik väntar i Köpenhamn. Men också ett nutidspers. Stay tuned för fortsättningen…

Jag bryr mig sällan om höjdmeter men igår råkade jag se siffran efter mitt kuperade pass i Hovdala.

Jag har dålig koll på vad som är mycket och lite men rundan hade ett par rejäla backar, och klockan belönar mig med 111 höjdmeter på 13 km. Gott så.

Så har en löparkompis sprungit 8 km i Malmö. På de vägar jag alltid springer och vars största motlut möjligen är en tunnelundergång.  Hon har fått 182 höjdmeter.

Jag som tänkte att jag skulle bli backstark nu när vi fått nya löparhoods i skogen. Där enda vägen ut är uppför. Brant. Och svidigt i benen.

Också visar det sig att de största backarna finns i Pildammsparken i Malmö. Känner mig snuvad.

Bättre inte ens begagnad sportstuga snart till salu…