Race report: Stävie Trail 2022

Jag har ju inte rejsat. Men en race report kan man väl få skriva ändå. Mest för att det är så kul.

När startskottet går har mitt race redan pågått i 5,5 timme. Ja egentligen i flera dar. Men jag är fylld med lyckohormoner och är inte ens i närheten av trött. Solen skiner från klarblå himmel och efter en ofrivillig corona-paus förra året är vi äntligen på banan igen. Massor med folk på en liten yta. Mingel, glädje och förväntan.

Barnen startar och går i mål. Allting flyter. De felvända pilarna har vi vänt tillbaka och när Winners Anthem spelas i högtalarna inför första start i vuxenklassen har jag knottror över hela kroppen. Vågar vi hoppas på att allt klaffar eller har vi glömt något? Men allt sitter. Ingen kommer vilse och alla är glada. Solen gör verkligen underverk med det svenska folket. Efter en lång mörk vinter är det helt omöjligt att misslyckas med ett lopp i sol. Folk hade kunnat komma vilse, stuka två fötter och blivit matförgiftade av blåbärssoppan, och ÄNDÅ varit glada.

Men det är inte bara solen som ska ha äran. Även våra minst lika strålande funktionärer som varje år levererar top notch matlangning, nummerlappshantering och pepp längs vägen. Vilka hjältar.

En 12 timmars arbetsdag är över. Jag är så där härligt postloppspeedad och trött.  Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att jag hade sprungit själv…