Här kommer blogginlägget som är roligast att skriva. För att jag liksom får återuppleva allt igen. Troligtvis är det inte riktigt lika spännande att läsa. Men då får ni scrolla förbi, lägga er på soffan och slå på teven istället. Eller nått. Typ springa. Here goes:
Året börjar i flyttkaos. Vi har lämnat Kävlinge bakom oss efter 20 år, och flyttat till Malmö. För närheten till jobb, hav, kaffebarer och restauranger. I kaoset bland lådorna undrar vi vad vi gett oss in på, om vårt spontana infall verkligen var klokt? Det var det. Vi har inte ångrat oss en enda sekund och jag tänker VARJE DAG på hur bra jag trivs!
I januari springer vi symboliskt sträckan Kävlinge-Malmö i goda vänners slag. För att alla ska hitta hit när jag väljer att köra uppföljaren Malmö Runt. Den roligheten har jag dock inte fått tummen ur för ännu, men den som väntar på något gott…
Som nyinflyttad till Malmö tar vi oss an utmaningen Tallriken Runt som är 500 meter utfallssteg i parken som är vår bakgård. Det är belöningen i form av semla som lockar. Men det hinner flöda mycket mjölksyra innan den är min, och jag tror jag inte riktigt kommit över traumat än….
Det är också i januari alla får smaka på Omikron och jag själv trillar dit för första gången. Men först hinner jag med två veckor i karantän. Efter att ha fått rådet ”spring medan du kan” från en klok följare passar jag på att ”karanträna” som tusan tills jag själv åker dit…
Som tur var klarar jag mig lindrigt. När resten av familjen ligger däckade har jag lätt snuva. Och lite harkel i halsen på morgonen. Hade det inte varit för de övriga två och deras positiva stickor hade jag nog inte ens reflekterat över att det kunde vara covid. En månad till sen släpper restriktionerna. Men först februari…
I februari springer vi Tjörnarparen. Fast inte tillsammans denna gång. Fredrik är ur form och vill springa själv. Hypen detta år är att Kilian Journet är i startfältet. Och jag som största linslus i världen råkar hamna i samma youtube-klipp. Innan start. Efter start befinner vi oss inte på samma latitud.
I mars har restriktionerna släppt och vi kan köra Stävie Trail som vanligt. Det är underbart att se folk trängas i ett startområde och efteråt är det som att ingen vill gå hem. Postloppsminglet i Stävie slog alla rekord och som arrangör äter vi semlor och myser…
Efter avslutat lopparrangemang åker jag till Portugal igen, efter två års pandemiuppehåll. Det ska visa sig bli all time värsta väder av mina nio resor dit. Men vi misströstar inte. Och har en hemlig överenskommelse om att bara ta bilder när det är sol…..
I Portugal finns covidrestriktionerna kvar och vi springer omkring i munskydd och tar buffémat med plasthandskar. Allt för syns skull. För munskyddet har legat i fickan hela veckan och använts både bak och fram och ut och in. Handskarna också…
I april springer Fredrik lopp i Hovdala. Mitt under sin rehab får han feeling och tar i lite för mycket och lite för hårt. Det straffar sig och där tar hans löparår slut. Jag själv håller mig på banan och snart väntar Köpenhamn marathon. Byter ner mig från 60k på ÖST för att vara i stöt till Köpenhamn. Det låter bra så. Men innerst inne undrar jag om jag inte bara var feg…
Det har blivit maj. Årets bästa månad. Bajamajapanik väntar i Köpenhamn. Men också ett nutidspers. Stay tuned för fortsättningen…
Inga kommentarer