Aktuellt

Av alla saker man får på lopp tycker jag fina gratisbilder är allra roligast! Helsingborg marathon var tidiga med den tjänsten och även Backyard Ultra Sydkusten.

Dagarna efter loppet är som värsta julaftonsmorgon. En evighetslång väntan på bilderna. När de väl dyker upp läggs allt annat åt sidan, det här är viktiga grejer. Sorry både familjen och chefen…
Att se bilderna är som att återuppleva loppet en gång till.  Har man lyckats fastna på bild? Och i så fall, har man lyckats se någorlunda normal ut?

Med proffsfotografer längs banan brukar det bli ja på i alla fall den första. Ibland är resultatet en katastrof men det är knappast fotografens fel. Ibland har de lagt på ett magiskt pigghetsfilter som gör att man ser mycket fräschare ut än man känner sig. En av mina favoritbilder alla kategorier finns nedan. Det är så mycket löparglädje att jag bara vill ut och springa:

Nästa bild är också intressant. Där jag förbereder min målgest men det är oklart vad jag ska göra med de tre fingrarna.

Nedan en annan glädjefavorit från BUS 2019. Hur jag sikar på att få till en high five men så här i efterhand vet att jag missade. Varje varv:

På BUS2021 lyckas jag se lite sömnig ut. Men under en målportal alltid glad. Lopp alltså. Nu blir jag pirrig igen. Tur att jag ska springa långt i morgon!

Fotograf: Hans Wachner

Dags att jobba igen. Och vi behöver det. Det här träningslägret kräver sin kontorsstol för återhämtning!

Som final på vår semester-del-1 ger vi oss ut med cyklarna. Fredrik har valt rundan och uppenbarligen tyckt att backar är en bra avslutning. Vi tar bilen till Torna Hällestad för att komma till de riktiga skånska bergen. För att  suga ut det där sista av benen som trots allt avverkat Malmö 5, sju varv på BUS, en tremilavandring och en hel del cykel under semestern. Och mycket mycket annat.

I Slimmingebacken dör jag en smula. Eller egentligen inte. Jag känner mig faktiskt stark, även om jag flåsar som en blåsbälg och backen aldrig verkar ta slut. Det kan vara fikat på Wahlgrens i Blentarp som driver mig. Man ska bara upp över krönet, över platten där uppe och sen glida nerför backen så fort så att ögonen tåras, håret står på ända och fartränder uppstår.

Men. Wahlgrens har bara öppet torsdag-söndag. Det lärde vi oss förra sommaren men glömde det uppenbarligen lika fort. Vi sätter oss på deras uteservering och knaprar medhavd bar. Det kan behövas säger Fredrik. För vi ska upp på den där åsen igen. Till Kläggeröd. Av alla ortsnamn kan det vara det fulaste, och jag vill nog inte ens dit. Och har jag något krut alls kvar i benen?

Krut finns och backen är snällare än den andra. Vi kommer upp. Och ner. Och vidare. Mot lunchen på Torna Hällestads lanthandel.

Ett värdigt avslut på en toppensemester.

Nu vilar jag upp mig i kontorsstolen. Speed recovery i två dagar. För på fredag har jag visst lagt in om semester….

Vi startade sista semesterveckan med en vandring mellan Frostavallen och Röstånga. En kanonfin del av Skåneleden!

Hur: Bil till Röstånga. Kollektivtrafik till Frostavallen (buss-tåg-buss) och vandring tillbaka till Röstånga.
Etapp: 7 (Frostavallen-S Hultarp), 6 (S Hultarp-Jällabjer) och 5 (Jällabjer-Röstånga). 
Svårighetsgrad: Oftast lätt vad gäller underlag. En del kupering, framförallt upp och ner för vulkanerna längs vägen. Totalt ca 29 km

Det finns skog och så finns det skog. Mycket skog känns likadan och inte så spännande. Den här sträckan innehåller mycket skog, men den är annorlunda. Det är cool skog. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men det är något med kuperingen, vulkanerna och de stora stenblocken som dyker upp med jämna mellanrum. Men allt är inte skog. Vi börjar med en rullstolsanpassad stig runt längs Vaxtorpssjön. Hade man gått leden åt andra hållet hade ett dopp varit den perfekta avslutningen. Men nu börjar vi ju här. Klockan är sju och dimman ligger tät. Det känns inte som läge för dopp.

Vårt första stopp blir ett kalhygge efter ca en timme. Då har det ändå gått ett par timmar sedan frukost och vi är hungriga. Platsen väljs med ett kriterium i åtanke: det måste vara sol. Och det går inte att kombinera med en fluffig skog. Kalhygge får duga…

På hela dagens etapp finns bara ett ställe att fylla på vatten. Det är vid kyrkan i Hallamölla. Den når vi efter 8-9 kilometer. Vi blir några kilo tyngre vid det besöket, men det kan det vara värt. Det är en varm dag som väntar!

Om frukoststället blev lite hastigt valt ägnar vi lunchen mer omsorg. Det finns en utsiktsplats i Natthall som ligger på perfekt avstånd och vi tar sikte på den. För att komma dit behöver man förutom skog och fält avverka 4 kilometer på asfalt. Det låter värre än det är, för vägen är väldigt liten och vi möter inte en enda bil. Men ändå. I väntan på skog passar vi på att lyssna på dagens sommarpratare Nadim Ghazales. Ett sommarprat som varmt rekommenderas!

Natthall är ett mysigt ställe, högt beläget med utsikt ner mot Rönne å och de kajaker som flyter förbi. Här ska visst finnas både jättar och troll men vi ser inga. Vi får äta vår lunch helt i fred.

Efter Natthall återstår ca 10 km till Röstånga. Det är lätta stigar, och en sista vulkan som ska besegras.

Därefter väntar asfalt och cykelväg in mot Röstånga. Då sätter vi på sista delen av sommarpratet. Men innan dess har vi fyllt på med lite mer energi.

Tyvärr. För i Röstånga finns ett mysigt café och även en skylt som lockar till vegetarisk foodtruck med finglass och kvalitetskaffe. Men vi är för mätta!

Så vi får en anledning att åka hit igen. Och då ska jag testa löparskorna. Den här terrängen var tillräckligt lättsprungen för att till och med jag som uttalad asfaltlöpare ska klara av det!

Vi har vandrat. I min värld är det en ny spännande sträcka mellan Höör och Röstånga. I Fredriks värld en hel cocktail av gamla minnen. Men tydligen har jag också varit här förut…

Fredrik har ett minne som ibland är imponerande men oftast bara störigt. Jag går liksom och lallar i min egen värld, på en stig som ser likadan ut som en annan stig. Jag kan inte komma ihåg just den stigen. Och veta att den leder till en bäck. Som ser ut som en annan bäck.  Och att det är just den bäcken vi korsade när vi sprang här 2008, fyra kilometer efter att vi åt vår tunnbrödrulle.

Jag håller inte reda på om vi går åt sydost eller nordväst och funderar inte en sekund över hur vi ska komma över en å ett par kilometer fram, eftersom jag inte vet att det finns en å längre fram. Men Fredrik vet, för han orienterade här på våren 2017 och just här var kontroll 17.

Han pratar om de lopp vi ordnat och var vi haft vätskekontroller, start och parkering. För mig är det blankt. Jag kan känna igen en parkering när jag väl står på den, men kan inte när jag kommer från ett annat håll förstå att den ska komma.

Tillslut bli jag tokig på att höra om alla ställen jag borde veta var de är. Känner mig bara korkad. Om jag skulle lagra alla dessa platser hade jag ju omöjligen haft plats för födelsedatum och telefonnumren till mina klasskompisar i årskurs ett. Sånt som jag tydligen kan minnas hur länge som helst…

Spännade med olika minnesförmåga. Vad lägger du på ditt minne?