Aktuellt

Jag har börjat noja mig inför lördag. För vädret och klädvalet såklart men nästan mest för det där med växlingen. Och för att min stafettkompis drömmer om en pallplats jag aldrig kommer att kunna ge henne…

Vi springer duon och jag har andra sträckan.  Hur vet jag hur länge jag kan sitta på Byvägen och sippa kaffe? Hur vet jag när jag ska vara lagom mätt för att börja springa, när jag inte vet när jag ska börja springa?

Livetrackingar vet jag inte om det finns och än mindre om de går att lita på. Och att tjejen som springer för pallplats ska ta sig tid att stanna och skriva sms är osannolikt. Jag får väl hänga i växlingsladan med god marginal helt enkelt.

Eller är det ens en lada? Eller ska jag stå ute i regn? Ann-Elise som sprang förra året kommer inte ihåg och det hon kommer ihåg är att de missade flera minuter på växlingen för att de yrade omkring som höns. Hon är inte att lita på. Inte jag heller….

Utöver det nojar jag över det faktum att det bara är 6 lag i damklassen och att vi därmed med stor sannolikhet hamnar sist. Tanken på att alla gått hem när jag går i mål är jobbig. Synen av en sönderfrusen Ann-Elise som väntat till kaffevagnen kört hem och sen lite till.

Och vad händer om jag springer vilse när inga ryggar finns att jaga? Eller om jag glömmer min medhavda mugg och inte kan dricka? Eller om fotvårdaren jag precis besökte karvade bort aningens för mycket av min lilltå så att jag kommer att ha ont hela vägen…

Orosmomenten är många. Men pirret vinner. Det här ska bli så kul!

Jag springer nästan aldrig klockan 18. Det är liksom mitt i middagen. Men ibland händer det. Typ idag.

Är jag ledig springer jag mellan förmiddagskaffet och lunch, typ klockan 10. På vardagar blir det ofta innan jobbet klockan 06.00. För att det är skönt att ha det gjort. Jag ska inte säga att kroppen protesterar trots den arla timmen, men alltså vad händer med kroppen efter klockan 18?

Det är som att någon har smort maskineriet. Det finns inget som skaver. Benen är lätta och studset i steget är helt magiskt. Andningen är taktfast och varenda kroppsdel rör sig i rytmen.

Det är så här varje gång jag springer klockan 18. Magic hour. Eller nått.

Och ändå envisas jag med morgonrundor och lunchpass. För att få det gjort. För att ta sig ut efter jobbet är det mentalt jobbigaste som finns.

Jag borde springa klockan 18 lite oftare. Även om middagen blir supersen och jag somnar lagom till undanplockningen.

När är din magic hour?

Det har blivit race week och jag har börjat SMHI-knarka. Som vanligt alltså.

Eftersom det är ÖST som står på schemat behöver man inte kolla SMHI. Det är  alltid dåligt väder på ÖST. Oftast uppvägs det av värmen i arrangemanget, allt snack runt omkring, och den fantastiska banan. Men ibland hjälper inte ens det. 

2017 – 47K. Året jag nästan frös ihjäl. Då hjälpte inget.

Alla andra år har jag bara glada minnen ifrån. Och det ska bli underbart att få testa DUO:n för första gången. I det omöjliga beslutet mellan första sträckan (med sand och hemska stenar) och andra sträckan (med start så sent att man hellre hade druckit kaffe) faller min lott på andra sträckan. Det kommer att bli grymt. Bara min medlöpare på första sträckan hinner bli frisk!

För dig som ska springa och behöver lite race report-pepp, här är hela gänget:

2015 – 21K. Chockar mig själv och hamnar på pallen.

2016 – 21K. Springer mig till en Mallorca-resa!

2018 – 21K med strulande vad

2019 -21K och upptäckten att loppet är backigt. I år igen.

2022 – 21K när jag glömmer att jag inte bestämt mig för om jag ska starta eller inte….

Vem ser jag på vilken startlinje?

Vi har övernattande gäster och det tar ända tills efter lunch innan tid finns för den planerade påskdagsrundan. Och jag som alltid är pepp på att springa på förmiddagen hinner liksom såsa till och bli omotiverad. Dottern också ska det visa sig…

Vi sitter med varsin bok i vårsolen och ingen vill ta sig därifrån. Jag försöker peppa igång mig själv med tanken på shorts och t-shirt men det lossnar liksom inte.

Det är först när dottern trycker ner lite påskgodis i spi-beltet som vi lyckas lura iväg oss själva. Med drömmen om chokladfika i solen vid Finjasjöns kant.

Vinden är sval men solen kompenserar med sin värme. Vitsipporna blommar och gula citronfjärilar följer oss på färden. Vi behöver ingen mer muta i världen för att älska det här men när ändå chokladen ligger och skumpar i ryggslutet kan vi ju passa på att äta upp den. Och få sitta och blunda med ansiktet mot solen ett par minuter.

Dotterns choklad har förvandlats till kräm medan min nästan är kylskåpskall. Så som det blir för en fryslort utan vettig kroppstemperatur…

Det är två lyckliga löpare som kommer tillbaka. Ingen ångrar den runda som precis blev av. Ibland behövs en muta att ta sig ut men har man väl lurat sig över tröskeln är ju saken biff.
Och böckerna fanns ju kvar…