Ekotrail Österlen – race report

Min plan var en mys-tur. Inte så där mysigt att jag skulle stanna och fota, men så där lagom att jag inte tog ut mig fullständigt och missade den vackra utsikten. Höll planen helt ok förutom att vissa uppförsbackar tog lite hårdare än jag planerat.

Sarah på väg att casha in sin födelsedagspresent!

Ekotrail Österlen anordnades för första gången idag, och jag är genomnöjd med premiären. Vädret var bästa tänkbara, bajamajaköerna helt överkomliga, banan fantastiskt vacker och härligt utmanande på samma gång. Och detaljerna. Prickarna över alla i:n. Det där extra som skiljer loppet från alla lopp i mängden. Som en medalj i trä och en prispall gjord av stubbar. Och avsaknaden av plastmuggar.

Som vanligt är jag ganska dålig på det tekniska, men när jag får tugga kilometer på grusväg kickar maskinen in. Vid 11 km slår jag på min inre dieselmotor och njuter av en bra bit runner’s high innan det är dags att slåss med terrängen igen. Backarna är riktigt grymma för en som vanligen avverkar höjd-millimeter, samtidigt som de blir till roliga små utmaningar att få sätta tänderna i.

 

Den som planerat upplopps-sträckan måste ha gnidit sina händer av skadeglädje. Vi snackar TRAPPOR mot målområdet och en spurtsträcka på kullersten.  Men vad gör väl det när solen skiner och humöret är på topp!?

Snygg nästan jämt. Kanske hade behövt lite löpcoaching vad gäller trappteknik…

Annorlunda medalj!

1.54 räcker till en tredjeplats och jag som inte vanligtvis hamnar så högt i listan får smått panik. Hur beter man sig liksom? Ska man kramas eller skaka hand? Smyggluttar lite på prisutdelningen innan för att inte göra bort mig helt,  och hoppas jag klarade biffen.