Loppnojor – igen!

Jag har börjat noja mig inför lördag. För vädret och klädvalet såklart men nästan mest för det där med växlingen. Och för att min stafettkompis drömmer om en pallplats jag aldrig kommer att kunna ge henne…

Vi springer duon och jag har andra sträckan.  Hur vet jag hur länge jag kan sitta på Byvägen och sippa kaffe? Hur vet jag när jag ska vara lagom mätt för att börja springa, när jag inte vet när jag ska börja springa?

Livetrackingar vet jag inte om det finns och än mindre om de går att lita på. Och att tjejen som springer för pallplats ska ta sig tid att stanna och skriva sms är osannolikt. Jag får väl hänga i växlingsladan med god marginal helt enkelt.

Eller är det ens en lada? Eller ska jag stå ute i regn? Ann-Elise som sprang förra året kommer inte ihåg och det hon kommer ihåg är att de missade flera minuter på växlingen för att de yrade omkring som höns. Hon är inte att lita på. Inte jag heller….

Utöver det nojar jag över det faktum att det bara är 6 lag i damklassen och att vi därmed med stor sannolikhet hamnar sist. Tanken på att alla gått hem när jag går i mål är jobbig. Synen av en sönderfrusen Ann-Elise som väntat till kaffevagnen kört hem och sen lite till.

Och vad händer om jag springer vilse när inga ryggar finns att jaga? Eller om jag glömmer min medhavda mugg och inte kan dricka? Eller om fotvårdaren jag precis besökte karvade bort aningens för mycket av min lilltå så att jag kommer att ha ont hela vägen…

Orosmomenten är många. Men pirret vinner. Det här ska bli så kul!