Jag glömde bort att jag hade snuva och ställde mig i startfållan. Ett par kilometer senare kom jag på att jag inte bestämt mig för om jag skulle starta eller inte. Det beslutet skulle jag ju ha tagit på morgonen… Men ett glömt beslut är också ett beslut!
Vi kommer till Christinehofs slott en knapp timme innan start. Perfekt för att hinna sitta kvar lite för länge i bilen, gå två varv i bajamajakön, glömma att värma upp och stå på startlinjen en minut innan start.
Det är många löparkändisar på plats och jag hinner speedmingla i en hel minut innan startskottet går.
I vanlig ordning haglar det i starten. Känns ändå lite coolt. Och hagel är bättre än regn. Alla dagar i veckan!
Första tre kilometerna är min paradgren. Lätt nerför och lättsprunget. Tuffar på och känner mig stark. När slottet passeras igen börjar loppet på riktigt. Det är nu man ska bestiga bergen vid Alunbruket, springa uppför Ramslökskantade fjäll och hålla sig på rätt sida stupet ner mot Verkeån.
Som vanligt sicksackar jag mig fram i starfältet. Gasar om på grusvägar och blir frånåkt i terrängen. Tycker jag håller ihop det rätt bra till Vantalängan. Då det är dags att vända tillbaka och harva motvind!
Precis innan vätskekontrollen kommer Kringlan-Henrik ifatt mig. Han som är lite starkare, men som det ändå hade varit lite kul att ge en fight. Inser direkt att det är kört. På två steg är han 100 meter framför. Ger upp utan att ens försöka…
I motvind är min vikt en nackdel. Jag kommer inte igenom väggen. Det börjar bli jobbigt. Jag lyckas inte uppbringa traktor-feeling på platten och glänser inte längre där jag vill glänsa.
Bakom mig har jag en svans av killar som låter mina breda (?) axlar ta vinden…. Jag svär i mungipan över deras bristande gentlemannamässighet och tänker att de väl kunde hjälpa till och dra…
Sista biten från Hallamölla är det lite mindre kuperat. Trots motvinden äter jag ikapp och plötsligt är jag hack i häl på Henrik igen. Ligger kvar och tar skydd i fyra steg innan jag bestämmer mig för att chansa. Väl medveten om att han kommer igen i sista backen eller ännu värre: i målgångstrappan…
Men han kommer inte. Jag snubblar mig upp för trappan. Stapplar över stenarna på målrakan och tackar högre makter att det är över, när jag äntligen passerar mållinjen.
Ett fantastiskt lopp som alla år. Men oväntat tuff motvind. Jag blev fasen trött…
8:e tjej. 14 sekunder snabbare än Henrik. Tio minuter snabbare än Fredrik. Det får jag vara nöjd med!
Och såklart fika på Byvägen 35 efteråt. En tradition är en tradition är en tradition…
4 Kommentarer
ingmarie Nilsson
9 april, 2022 kl 19:26Har man glömt ta beslut är man frisk! Bra jobbat av er båda som alltid! GRATTIS!
Anna
10 april, 2022 kl 18:39Eller hur! Tack!
A-mamman
10 april, 2022 kl 11:51Grattis!
Fråga kring det här med att värma upp: brukar du göra det? Vid tävling eller träning? Jag joggar alltid bara iväg, på ett lopp (har sprungit en handfull i mitt liv) vill jag kanske böja och sträcka lite men inte direkt springa innan start. Kommer jag att bli en bättre löpare av att värma upp och förbereda kroppen?! Vad säger proffset?
Anna
10 april, 2022 kl 18:46Värmer upp ordentligt om jag ska springa milen, ganska väl om jag ska springa asfalthalvmara, halvtaskigt inför trail (eftersom jag ändå är så tekniskt dålig att jag aldrig får upp någon fart) och bajamajaintervaller inför marathon. På träning värmer jag aldirg upp men det går automatiskt lugnt och fint första 1-2 kilometerna innan kroppen vaknar.
Ska du springa fort/lopp kommer det absolut gå bättre om du är uppvärmd. Har du passerat 25 är risken mindre att du sträcker dig också :D . På träning kan jag tycka att det räcker att börja lite långsammare. Men visst, kan man sträcka ut lite om det känns bra i kroppen. Ska du springa intervaller kan det vara bra att lägga in lite stegringslopp och kanske några löpskolningsövningar för att kicka igång kroppen.
Typ så.