Aktuellt

Det är nästan olagligt att springa i andras finishertröjor. Såvida man inte sprungit loppet själv och typ tappat sin tröja… Men får man dricka cappuccino i en finishermugg från ett lopp man inte sprungit?

På grund av den oskrivna finishertröja-regeln lägger jag inte med några begagnade finishertröjor i second-hand-påsen som åker till Sellpy i morgon. Även om det egentligen inte spelar någon roll att Stina i Mölndal springer omkring och ser ut som hon sprungit Löparkalaset i Trelleborg. Men ändå. Det känns fel i magen.

Men alltså muggen. ÖST hade överblivna muggar från loppet 2020 som på grund av ett visst virus fick ställas in. I helgen såldes de ut till förmån för Ukraina. Jag och Fredrik köpte varsin mugg och la på lite extra på priset. För att Ukraina behöver det, för att muggen är snygg och för att det är onödigt att de står och skräpar.

Men det känns ändå lite fel. ”Proud finisher Simris Alg Ultra 60 km”.

Vad säger ni. Får jag? Om jag vänder andra sidan fram?

Jag har identitetskris. För när jag såg alla 60K-löpare i lördags kände jag att jag ville vara en av dem. En ultraräv. Jag ville ha svårt att gå igår och vara trött och omättlig på ett sånt där skönt sätt som man blir när man gjort något jättelångt. Duon kändes plötsligt lite mainstream…

Samtidigt går jag igång på alla cylindrar när någon pratar femkilometersintervaller i marathonfart. När någon planerar för snabba tider i Köpenhamn och jag inser att jag mest lullat omkring som vanligt. Tänk om jag skulle satsa och bli snabb på marathon. Köra kvalitet.

För att bli ultra på riktigt krävs mängd men inte nödvändigtvis fart. Och kan man bli bra på marathon och samtidigt ultratålig. Utan att liksom skada sig på vägen. Eller är det en motsägelse.

Det enda jag vet är att jag varken är traillöpare eller millöpare och ändå ska springa Hässleholmsloppet 10K på söndag. Bara för att det är inom uppvärmningsavstånd från sportstugan.

Medan jag snubblar omkring på rötterna och får andnöd i uppförsbackarna ska jag ta mig en funderare på vad jag ska bli när jag bli stor. Idag blev jag i alla fall en shortslöpare. Alltid nått.

Idag var det dags. Min stafettpremiär. Stafett alltså. En sjukt cool grej…

Ann-Elise ska springa förstasträckan mellan Simrishamn och Bengtemölla, där växlingen sker. Det är just det där med växlingen som ger hela grejen en helt ny dimension. Hur ska jag ens veta när jag ska vara där? Och när ska jag ta av överdragskläderna?

Oron börjar redan under natten. Jag drömmer att jag sitter och spelar kort i mjukisbyxor när hon kommer in i växlingsområdet. Och att jag såklart inte vet var varken löparskor eller nummerlapp är. Så illa kommer det inte att bli, men oron finns där hela morgonen…

Vi åker ner till starten i Simrishamn och ser startfältet springa iväg. Därefter dyker vi ner i både Tobisvik och Vik för att heja och förundras hur utdraget startfältet är redan efter ett par kilometer. Och då har den värsta sandstrandslöpningen inte börjat än. Ann-Elise tuffar som tåget och ser pigg och glad ut. Jag vet att hon siktar på pallen…

Medan hon knetar vidare åker vi till Byvägen i St Olof för en lättare lunch. Servicen är katastrofal och jag får vänta så länge att jag blir stressad, fast det inte är någon annan före oss i kön. Vill ju att maten ska hinna sjunka ner. Jag är sur och vresig och förmodligen det tråkigaste sällskap någonsin för stackars Fredrik som inte fattar varför jag har så bråttom. Men så är det ju inte han som riskerar att få springa omkring med en grillad foccacia som åker jojo i magtarmkanalen.

Anyway. Med maten i magen åker vi till växlingsområdet. Står och hoppar i ca en halvtimme innan hon dyker upp. En väl avvägd marginal för att inte behöva återuppleva min mardröm och tappa tid i växlingen. Någon kortlek har jag för säkerhets skull inte med mig…

Vid växlingen vet Ann-Elise att vi ligger tvåa men jag har ingen koll. Jag kör min grej och så får vi se hur långt det räcker. En snabb kram och jag är iväg. Två steg och maxpuls. Jag känner mig nervös och hela kroppen är stirrig. Fattar att det är den där pallplatsen som spökar och försöker tagga ner. Jag hinner ända till Maglehem innan jag börjar känna igen mig själv. Tar fram min traktor och tuffar på.

Att starta på andra sträckan i ett lopp där vissa redan har 32 kilometer i benen är tacksamt. För med osprungna ben tuffar jag lätt förbi de som börjar krokna. Och alla de som passerat växlingen innan jag gick ut blir springande måltavlor som jag vill komma ifatt. Små små horn börjar växa ut. På den som vanligtvis anser traillopp vara mysutflykter utan press…

Första sträckan till Maglehem är grusväg och banvall. Lättsprunget och härligt. Vi passerar mysiga stigar till Drakamöllan och efter ett tag är det dags för backarna. Brösarps fantastiska backar.

Bilden tagen vid ett helt annat tillfälle….

Uppför är de kanske inte fullt så fantastiska, men när jag släpper bromsen och rullar ner för de gräsbeklädda kullarna rullar jag rätt in i världens lyckorus. Det är små löpare över hela det kulliga landskapet och bland alla dessa färgglada prickar  känner jag mig lyckligast i hela världen. Vilken ynnest att kunna springa. Just här och just nu.

Jag är för varmt klädd. Solen har börjat spricka igenom och jag svettas. Handskarna har jag i handen och buffen runt halsen. Jackan är plaskvåt, men jag vågar inte offra en minut på att ta av den. Jag har ju en tid att passa…

Hinkar vatten, eller rättare sagt: springer dubbelvikt för att komma åt vattenflaskan i bröstfickan. Jag som knappt brukar dricka alls.  I Vantalängan stannar jag till för två ordentliga koppar sportdryck. Dyker ner i chipsskålen medan jag skickar ett snabbt meddelande till Fredrik och Ann-Elise. För att Fredrik ska hinna till målgångstrappan och ta den där förnedrande bilden när jag kravlar mig upp för världens jobbigaste trappa. Anyway, chipsen är torra som fnöske och fastnar överallt. Jag kommer kunna tugga chipsrester till nästa måndag…

Från Vantalängan ska vi in i ett lite trailigare parti och någon springer om mig. Fast nu har jag blivit kaxig och tänker tyst för mig själv: vänta du bara, det kommer grusväg sen!

Och det gör det. Så jag får äran att springa om igen. Faktiskt har ingen sprungit om mig so far. Vi ligger fortsatt tvåa, men om det vet jag inget.

Efter Alunbruket väntar en asfaltbacke uppåt. Jag börjar se slutet och trycker på lite. Funktionären kallar mig sprinter och traktorn känner sig stolt. Nu väntar bara en liten kringelikrok i skogen kring slottet och snart uppenbarar sig den gula skapelsen framför mig. Jag hör speakerrösten och vet att jag snart är framme. Ska bara överleva de två trapporna och kullerstenarna fram till mål. Och dessutom se snygg och spänstig ut på det där trappfotot jag beställt…

Men Fredrik är inte där. Han har fått vajsing på cykeln och missar målgången. Så jag unnar mig en trapp-promenad. När ingen ser…

Därför har jag som omväxling lite krut i benen sista biten mot målportalen. En fantastisk känsla att äntligen kliva över mållinjen, men jag hinner inte njuta sålänge.

Två mikrosekunder efter målgång rycker Ann-Elise tag i mig. Vi har kommit tvåa och prisutdelningen är NU. Alltså NU. Jag hinner nätt och jämt knäppa av mig nummerlappen, på min raska promenad från mållinjen till pallen. Genomsvettig.

På en minimal pall balanserar vi medan vårt fantastiska lagnamn omnämns miljoner gånger. AnnAnnas. Att ananas är en symbol för swingers är vi lyckligt ovetande om. Jag trodde det var en frukt…

På pallen i min svettiga jacka börjar jag snart skaka tänder och den varma bilen kallar.

För er som inte provat ÖST tidigare. Bara gört. Det är ett helt fantastiskt lopp. Oavsett distans. I vanliga fall till doften av ramslök, men just duo-sträckningen missade lite på den punkten.

Tack till Gael med crew för att ni fixar så fint. Tack till alla peppiga funktionärer. (Speciellt han som kallade mig sprinter… ). Sjunde gången and counting och en vårtradition bättre än självaste påsken. Vi ses nästa år!

Om livet är lugnt mellan oktober till mars, är det nästan stressigt nu med alla lopp som krockar. FOMO:n som översköljer en och viljan att vara med överallt. Under veckan som gått har jag jonglerat med fyra lopp samtidigt…

1. ÖST – loppet som jag har behövt förbereda mig för. Se till att ha gels hemma, tvätta löparkläderna och klippa tånaglarna.
2. KÖPENHAMN MARATHON – och jakten på en billig startplats. En ordinarie startplats kostar 1200 kr och det har blivit lite av en sport att hitta en så billig second hand-biljett som möjligt. I vårt kompisgäng har vi varit på hugget i veckan och alla lyckades komma över en plats. Den mest lyckosamma fick sin gratis. Vi andra betalade mellan 750-870.
3. BLODOMLOPPET – jag som aldrig lyckas vinna något vann två startplatser till Blodomloppet den 10 maj. Det blir Fredrik som får äran att hänga med. Ett läskigt millopp bara dagar innan Köpenhamn.
4. STÄVIE FRONTYARD. Vi släppte platserna igår, men det krävde en del jobb med hemsida och facebookevenemang innan vi var redo.

Många lopp i huvudet samtidigt. Vi får hoppas att jag kommer ihåg vilket av dem jag ska springa i morgon, så jag inte sätter mig på tåget till Köpenhamn…