Identitetskris

Jag har identitetskris. För när jag såg alla 60K-löpare i lördags kände jag att jag ville vara en av dem. En ultraräv. Jag ville ha svårt att gå igår och vara trött och omättlig på ett sånt där skönt sätt som man blir när man gjort något jättelångt. Duon kändes plötsligt lite mainstream…

Samtidigt går jag igång på alla cylindrar när någon pratar femkilometersintervaller i marathonfart. När någon planerar för snabba tider i Köpenhamn och jag inser att jag mest lullat omkring som vanligt. Tänk om jag skulle satsa och bli snabb på marathon. Köra kvalitet.

För att bli ultra på riktigt krävs mängd men inte nödvändigtvis fart. Och kan man bli bra på marathon och samtidigt ultratålig. Utan att liksom skada sig på vägen. Eller är det en motsägelse.

Det enda jag vet är att jag varken är traillöpare eller millöpare och ändå ska springa Hässleholmsloppet 10K på söndag. Bara för att det är inom uppvärmningsavstånd från sportstugan.

Medan jag snubblar omkring på rötterna och får andnöd i uppförsbackarna ska jag ta mig en funderare på vad jag ska bli när jag bli stor. Idag blev jag i alla fall en shortslöpare. Alltid nått.