2018 in the backspegel

2018 blev precis som alla andra år ett grymt år. Kanske det allra bästa. För jag kommer ju bara ihåg det roliga. Att årets värsta pass genomfördes redan i januari har jag sedan länge förträngt. Här har ni året i korthet. För er som vill ha den snabba versionen och slippa läsa varje dag…

Årets värsta runda:
Inträffade redan i januari. Efter att ha svurit mig igenom 18 förskräckliga kilometer konstaterade jag att trail inte var min grej, att jag aldrig någonsin skulle springa mer, och att asfalt var lika underbart som semlor…

Årets antiklimax: 
Skadar foten på första löprundan i Portugal. Under de följande dagarna kan jag inte ens gå. Tränar typ ALLT utom löpning i fyra dagar. Blir stark som ett troll, smidig som en indisk yogi och översvämmad av löpabstinens. På den femte dagen återuppstår jag, lagom till Bergspasset som jag lufsar runt. Plus hemjogg. Totalt 38 kilometer och ingen fattade vad som hände. Inte jag heller.

Årets svettchock:
Laddar inför Stockholm marathon med att springa i långärmat och långbenat i trettiograders värme. Kan hända att någon tittade snett på mig. Men varför vara som alla andra?

Årets ny-ord:
Jag vet att Språkrådet har andra ny-ord på sin lista men mitt nyord är O-ringen-veckan. Det är inget nytt ord i sig, men en ny definition. Det handlar väldigt lite om orientering och väldigt mycket om den totala friheten när familjens orienterare letar kontroller och man bara har sig själv att tänka på. Och jag sprang. Och sprang. Och sprang…

Årets ”snuvad på konfekten”:
Råkar turista på Bornholm samtidigt som Hammer trail går av stapeln. Råkar dessutom anmäla tre fjärdedelar av familjen till den kortaste banan. Får se mig slagen av min femtonåriga dotter som liksom passar på att lämna mig när terrängen trixar till sig femhundra meter innan mål. En asfaltlöpare i terräng är inte värd många ören i kampen mot en orienterare. Två av tre hamnar på prispallen och det är inte jag…

Årets födelsedagskalas:
Fest i all ära men det bästa kalaset sker i skogen med löparvänner. 45 kilometer uppdelat på 6.4 kilometer varje hel timme. Fast lika mycket som vi sprang drack vi cappuccino och fikade. Precis som vilket kalas som helst!

Årets dubbelfika-fail:
Jag har två cappuccinodejter med Mia under året. Den ena efter Stockholm Marathon och den andra efter Helsingborg. Och det duger inte med vad som helst, Mia är värd det bästa! Vilket leder till att vi promenerar ett halvt maraton till efter målgång i Stockholm. För att förstahandsvalet av kaffebar är stängt…

Tre månader senare är det dags igen. Jag har lovat pannkakor på Koppi i Helsingborg men med pga logistiktekniska problem hamnar vi på Espresso House. Ett väldigt sällsynt plejs som hon säkert aldrig testat tidigare…

Nytt försök väntar 2019, fast det är inte säkert att hon vet om det än…
Då behöver vi springa lite fortare så vi hinner till pannkakorna!

Årets tält-fail:
Vi fortsatte utforska friluftslivet under året. Men mestadels positiva resultat, men en och annan missräkning. Att dela tältplats med partajande ungdomar var kanske inte exakt den idylliska lägerplatsen vi drömde om…

I övrigt är det jag kommer i håg mest från året den fantastiska värmen som liksom inte ville ta slut. Som fick mig att bada på löprundorna, plaska ner dynorna på espresso house för en återhämtningslatte och
åka tåg nybadad hem efter avslutat löptur. Jag njöt från maj till augusti, och ingen i hela världen kan ha hört mig klaga på värmen. För det mina vänner, det händer inte!

Nu taggar vi 2019. Och jag ser bara äventyr framför mig. Jag ska springa långt och mycket, äta på fina restauranger och överdosera cappuccino. Jag ska försöka komma ihåg student-talet jag så fint formulerade i huvudet under det elfte och tolfte varvet på BUS, och ta mod till mig att framföra det.

Jag kanske ska se min dotter flytta hemifrån men helst inte. Och så ska jag och familjen förhoppningsvis resa till en magisk plats.

2018 var bäst. Jag hoppas 2019 blir lika bäst.