Race report: Stockholm marathon 2018

Det var varmt men inte olidligt. Det var magiskt!

Det börjar med pepp i startfållan. Hög musik och ett gäng flygplan som passerar ovanför. Stämningen är galen. Jag vill SÅ GÄRNA göra just det här, just idag. Och när Linda Prichard sjunger nationalsången reser sig fjunen på armarna. Underläppen darrar. Det känns stort att vara här.

Solen har tillfälligt gått i moln och väntan på starten blir inte så olidlig som den kunnat vara. Plötsligt smäller det och resan kan börja. Jag tänker att jag kommer landa på 3:45-4:00, med tanke på vädret. Med nationalsångsfeeling i blodet känns 3:30 jätterimligt, men det går över direkt när musiken tonat ut och jag landat med fötterna på jorden igen…

Efter första svängen tar det tvärstopp och under några kilometer i början går det väldigt långsamt. Stressande tycker många, jag tycker det är lite skönt. Jag har inte bråttom idag.

Banan är ny för i år och det känns spännande att få en sightseeing genom stan på gator jag tidigare inte trampat. Det är lättsprunget i början och jag lyckas hitta bra skugga ända till vi når Norrmälarstrand. Här står luften still och vi springer i en gryta. Attans att just den här biten ska springas en gång till efter kilometer 35…

Jag dricker i ALLA vätskestationer. Duschar i ALLA duschar. Jag får en snygg backslick och ser dessutom ut som jag kissat på mig. Men det gör alla andra också. Det är köer vid varje vätska och dusch, och på flertalet ställen hinner funktionärerna inte med att fylla muggarna. Det är uppenbarligen fler som går all in på vätskan. Tillslut känns det som jag dricker mer än jag springer. Men jag vågar inte låta bli.

Vid 23 kilometer får jag min första dipp. Känns som det är en evighet kvar. Dippen varar hela fyra minuter. En nödgel gör susen för humöret och motorn går igång igen.

Publiken är underbar längs hela banan. Jag hör mitt namn och känner mig stolt. Alltså jag springer ett marathon i bastuvärme, och jag mår som en prinsessa. Värmen biter inte på mig. Jag är glad och springer omkring med ett fånigt leende. När någon hejar på mig går jag nästan bananas av glädje och det är tur att jag inte kan hjula för då hade jag säkert gjort det…

När vi kommer över på Söder blir livet lite backigare. Uppför är skönare än nerför. Planar av längs Stadsgårdsleden som hade kunnat vara en rätt lång och tråkig sträcka. Men nu har den utrustats med högtalare som precis när jag passerar spelar ”Boten Anna” . Alltså partypeppen på topp. Jag får feeling IGEN. Laddar batterier för kilometer 30-35 som ska vara de backigaste. Inklusive Västerbron.

Och backigt var det.

Som tur var hittar jag Fredrik vid kilometer 30 och blir så här glad:

Om ni tycker nummerlappen sitter ovanligt rakt, är det Fredrik som har monterat den…

Västerbron är lång som vanligt, och på vägen ner börjar jag känna en tillstymmelse till kramp i högertårna. Springer och spretar. Ett beprövat koncept.

Det enda jag tänker på är att jag kanske ska få höra BLACK JACK i Asics zone, när jag kommer ner på andra sidan. Jag ”beställde” den till klockan 15.00 och når platsen 15.00.11. Ger mig själv en medalj för bra uppskattningsförmåga, men min precision hjälper inte. Jag får höra något annat peppigt istället och är lika glad för det.

Peppigast blir det bara några hundra meter senare när Danza Kudoro får mig att sjunga OJ, OJ, OJ inför halva Stockholms befolkning. De får vara glada att jag besparade dem dansen.

I en papperskorg utanför Stadion några kilometer senare slänger jag min följeslagare TVÄTTSVAMPEN för att inte förstöra min målgångsbild. (Inser senare, the hard way, att det finns miljoner andra deltaljer som kan förstöra en målgångsbild mer effektivt än en tvättsvamp…)

Kommer in på Stadion. I min egen bubbla. Hör inte Fredrik som skriker på läktaren. Ser siffran 1548 på målportalen och tror att det är klockan. Tänker att jag måste ha tappat hur mycket som helst sista milen.

Men det är inte klockan, det är antal personer som gått i mål. 3.37.49 landar tiden på och min näst sämsta Stockholmstid. Men vad fasen, jag hade kul!

Får kramp i tårna direkt jag stannar. Träffar folk, minglar, njuter. Känslan är grym. Den där obeskrivliga tröttheten.

Nu är det belöningen som väntar. En cappuccino med Mia. Innan vi lyckas lämna området har jag tappat bort min väska två gånger och vattenflaskan minst lika många. Hjärnverksamheten är inte helt på topp. Fredrik får leka reseledare och visa vägen. Jag och Mia lullar bakom. I en evighet. Det duger nämligen inte med vilket kaffe som helst. Jag kommer få äta upp det på hennes blogg. Där får ni säkert läsa om hur hon tror att hon blivit bortrövad och hur hon fick gå minst ett marathon efter målgång…Men det blev bra. Den perfekta dejten. Den perfekta avslutningen på en lång dag.

Och jag brände inte ens benan.

Men jag funderar fortfarande över vem som fick guldig nummerlapp, och vad den bruna extramedaljen föreställde. Stockholm marathon 2018 är fullt av hemligheter…

34 Kommentarer

  • Svara
    Anneliten
    3 juni, 2018 kl 09:07

    Här sitter jag och känner mig lycklig av din berättelse! Tack för att jag får uppleva det ljusa – fast jag inte kan vara med själv. Det jobbiga är sedan länge gkömt ☺️ Härligt genomfört Anna! Och härlig inställning!

    • Svara
      Anna
      3 juni, 2018 kl 14:53

      Kul att du blev lycklig. Kände att jag kanske var lite väl klämkäck. Men de där marathonhormonerna alltså…. :)

  • Svara
    Johanna
    3 juni, 2018 kl 09:24

    Underbart! Har läst två gånger nu och blir sååå marathonsugen! ☀️

    Och om de kommer på svaret på hemligheterna får du dela med dig!

    • Svara
      Anna
      3 juni, 2018 kl 14:55

      Tydligen fick man guldlapp om man sprungit (eller varit anmäld) förra året. Fast det kändes ju inte som en jätteprestation, det måste ju vara hur många som helst som gjort det. Träffatde flera som inte fattade varför de fått guld. Som aldrig hade sprungit, eller som sprungit ett helt annat år…. mysteriet är inte helt löst…

  • Svara
    Erika - Löpningen & jag
    3 juni, 2018 kl 10:07

    Stort grattis Anna :D
    Blir ju nästan sugen på att springa maraton, men bara nästan..! ;)

    • Svara
      Anna
      3 juni, 2018 kl 14:56

      Helsingborg 1 september it is. Komsi komsi!

  • Svara
    Lisa
    3 juni, 2018 kl 10:13

    Guldig nummerlapp med stjärnor och ett bromsband till medaljen fick alla som sprang ifjol också😎
    Och vilken dag det var! Helt fantastisk. Knäppt varm, men jag kände mig som en superhjälte som besegrade värmen!

    • Svara
      Lisa
      3 juni, 2018 kl 10:14

      Bromsband!,, ? BroNsband!

    • Svara
      Anna
      3 juni, 2018 kl 14:56

      Fast träffade många som inte hade sprungit förra året som fick… jätteskumt….

  • Svara
    Gert Persson
    3 juni, 2018 kl 11:18

    Grattis Anna.Bra gjort.Många bröt och kollapsade hörde jag.
    En del hade kanske tränat för lite.

    • Svara
      Anna
      3 juni, 2018 kl 14:58

      Värmen tog ut sin rätt. Har nog aldrig druckit bort så många minuter som igår! Kan tänka mig att en del missade på vätska och dusch…

  • Svara
    Pernilla
    3 juni, 2018 kl 11:22

    Grattis till en kanontid och framför allt ett vad det verkar som kanonroligt lopp👍🏻🏃‍♀️☀️😎. Håller med om att msn blir riktigt sugen på en mars igen när man läser din berättelse!!☀️☀️☀️

    • Svara
      Anna
      3 juni, 2018 kl 14:59

      Grymt roligt lopp. Det var fem år sedan sist i Stockholm. Det var underbart att vara tillbaka! Vilket blir det nu då? :)

      • Svara
        Pernilla
        3 juni, 2018 kl 22:02

        Det märks att jag nog måste skaffa glasögon nu för jag har ju stavat helt galet😱. Jag har sprungit Stockholm 3 gånger men har nog aldrig varit så positiv som du😉😎👍🏻. Får se vilket det kan tänkas bli🏃‍♀️☀️. Än en gång, kanonbra jobb💪🏼

  • Svara
    pernillabredolt
    3 juni, 2018 kl 11:37

    Snyggt sprunget Anna! 3:37 skulle jag bara kunna drömma om. Måste hitta en mara att springa snart alltså.

    • Svara
      Anna
      3 juni, 2018 kl 15:00

      Alltså maror är najs. Och du som har tillgång till hela världen måste ju kunna hitta hur spännande grejer som helst :)

  • Svara
    Trail & Inspiration
    3 juni, 2018 kl 11:48

    Haha! Snällt av den bortrövade att inte smita ändå. Bara lulla med liksom. ;-)
    PS. Någon gång MÅSTE du lära mig att tycka om uppförsbackar. Nedför är ju sååå mycket roligare!?! ;-D

    Bra kämpat!
    Kramar!

    • Svara
      Anna
      3 juni, 2018 kl 15:01

      Neeeej, nerför är hemskt. På asfalt är det väl ok men inte i terrängen. Nu var det mest begynnande kramp som gjorde nerförsbackarna läskiga. I skogen är det rädslan om livet :)

  • Svara
    Hopihopi
    3 juni, 2018 kl 11:55

    Jag vill också springa maraton när jag läser din berättelse! Starkt jobbat!

    • Svara
      Anna
      3 juni, 2018 kl 15:01

      Klart du ska. Marathon är fina grejer! :)

  • Svara
    Hannas krypin
    3 juni, 2018 kl 15:06

    Underbart att läsa! Jag blir så sugen på att springa Stockholm Marathon. Tror dock inte att mina höfter pallar 4 mil på asfalt tyvärr. Grattis till en bra prestation! :-)

    • Svara
      Anna
      5 juni, 2018 kl 09:08

      Nej asfalt är ju inte det snällaste behandlingen för kroppen, men jag älskar det! Att slippa koncentrera sig och bara låta benen gå. En vacker dag kanske de pallar. Håller tummarna för det! För det är en otroligt häftig grej :)

  • Svara
    Åsa, Mittliv-Mittval
    3 juni, 2018 kl 16:18

    Så himla bra gjort i värmen! Jag beundrar alla er hjältar som sprang. Tyckte det var tillräckligt varmt att stå brevid☀️☀️

    • Svara
      Anna
      5 juni, 2018 kl 09:07

      Fast konstigt nog tycker jag det var värre både dagen innan och efter, att bara gå omkring. Det var som hela jag var inställd på att embrejsa värmen.

  • Svara
    Märta Johansson
    3 juni, 2018 kl 17:16

    Jag är så impad. Jag orkar knappt ta mig tio meter från huset till bilen i värmen.

    • Svara
      Anna
      5 juni, 2018 kl 09:10

      Alltså jag tycker det är värre att vardags-finnas i värmen än det var att faktiskt springa i den. Det finns ju inte lika mycket duschmöjligheter och möjlighet att spontandricka i vardagslivet.

  • Svara
    Lomma-Eva
    3 juni, 2018 kl 18:37

    Grattis till kanontid i värmen! Kämpade på lite (rätt mycket!) längre och fick kanske mer ”value for money”😁! Skönaste minnet var barnen med vattenslangar o blomsprutor, att se deras lyckliga miner över att få spruta ner oss så mycket de ville💦😁!!

    • Svara
      Anna
      5 juni, 2018 kl 09:11

      Älska vattensprutor! Så himla skönt! Bra kämpat i värmen! Ju längre tid man är ute, ju större hjälte! :)

  • Svara
    Staffan
    4 juni, 2018 kl 09:18

    Den ENDA fördelen med att stå över är att suget att springa igen blir riktigt stort. Jag gjorde egentligen en avvikelse från min vartannatårsplan genom att springa 2017 (2008-2010, 2012, 2014, 2016, 2017 i Stockholm men nu är jag riktigt sugen på att träna ordentligt inför ytterligare ett lopp i Stockholm 2019. Jag tillbringade i princip hela dagen på stranden och bara det var riktigt jobbigt. Strålande genomfört och fint löpsteg på bilderna hela vägen!!

    • Svara
      Anna
      5 juni, 2018 kl 09:12

      Tack! Nästa år får du masa dig upp från stranden och vara med och leka! Stranden finns ju kvar alla andra dagar :)

  • Svara
    Mia
    4 juni, 2018 kl 11:16

    ”Det var magiskt!” Eh… Jag förutsätter att du syftar på lattestunden då, annars sprang vi nog inte samma lopp :D Väl kämpat Anna – en grym insats i värmen som du ju gillar, men den tar ju på krafterna ändå såklart även om man trivs! Hoppas vi ses snart igen. Ska gå och ta mig en slatt inte så lyxig bryggkaffe nu. Känns ovärt efter allt häng på Östermalm.

    • Svara
      Anna
      5 juni, 2018 kl 09:13

      Så länge du inte tar kaffeautomatens cappuccino med VITT så är jag nöjd :)

      • Svara
        Mia
        5 juni, 2018 kl 12:59

        Med VITT? Man blir ju jägarns nyfiken på vad det är. Haha… Om de ändå ska i med nån färg kan det väl ta någon roligare…

  • Svara
    Mike
    13 juni, 2018 kl 08:57

    Riktigt roligt att läsa :)
    Jag fick inte en brun extramedalj, men ett brunt medaljband. De delades ut på Östermalm IP efteråt till alla som hade genomfört minst två Sthlm Marathon. Man kunde byta ut sitt gul/blå band till det bruna. Så det var nog inte en annan medalj de hade, utan samma med det bruna bandet. Jag bytte inte, då jag inte hade läst om det någonstans, så det ligger bredvid medaljen hemma.
    Härligt genomfört!

  • Kommentera

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.