Jag lyssnar på Löpning & Livet-podden när jag tar mig runt i stan. Låter mig inspireras i väntan på bättre tider.

Så plötsligt nämner de ett långpassupplägg lite i förbifarten. Ett progressivt pass där de första 60 minuterna ska gå i distansfart, nästa 30 minuter något snabbare och de sista 30 i halvmarafart.

Jag vet inte vad det är i upplägget som ropar mitt namn men det ropar högt. Det känns som ett Anna-pass. Ett pass jag hade älskat.

Så jag sparar det för framtiden. I min lista över roliga pass jag ska göra när skadeträsket är förbi.

Sen packar jag väskan för spinning. 60 minuter med en instruktör som leker rockstar och får damerna på första ledet att skrika. Efter första passet var jag förvirrad. Var hade jag hamnat? Efter andra passet vet jag. Denna rockstar lyckas få mig att ta i så att Garmin bågnar.  Efter ett par veckor är mitt vO2-max på uppåtgående. Högre än jag någonsin sprungit mig till. Men jag håller mig på andra raden. Och skriker inte…

När man är gift med en man som tycker att Alla hjärtans dag är krystat får man ta hjärtesaken i egna händer. Springa sig ett hjärta i brist på chokladhjärtan…

Det är på morgonlöpningen med #koko-gänget det händer. Någon har dragit banan i hjärtform. Med en oklar knappnål i mitten…

Det är kallt men klart, och begynnande ljusning i horisonten. Så glad i hjärteroten att kunna springa med bästa morgongänget igen att jag inte ens orkar känna efter hur det känns i foten. Och jo, det är klart att det känns, men inte värre än att jag kan förlänga rundan med en oklar formation efter kaffet.

Jag är fnittrig i magen efteråt. Som det kanske känns när man fått en bukett rosor, men det vet jag som ni förstår ingenting om.

Fnittrig för att jag fått springa. Och att vädret är fint. Det behövs faktiskt inte så mycket mer. Men de där hjärtformade chokladpralinerna från Chocolatte hade man ju inte dött av…

Jag är anmäld till miljoner roliga grejer men inser att jag pga foten behöver en plan B.  Här är mina Plan B för respektive rolighet:

22-29/3. Löparresa till Portugal. Funderade på om jag skulle boka av men blev för snål. En ond fot är ingen akut sjukdom som medger avbokning med läkarintyg. Så jag åker. Lite sol och kära återseenden måste ändå vara bra för en ond fot. Och träna kan jag. Har jag tur kan jag springa den korta rundan i bergen och kanske utflyktslöpningen i Seven Hanging Valleys.  Mina favoritpass- tröskellångpasset och hemlöpningen från bergen- får jag dock spara till ett annat år…

12/4. ÖST 60. Finns inte på kartan. Om plats finns hoppas jag kunna byta ner mig til 5 eller 13 kilometer på söndagen och kanske roa mig som funktionär på lördagen om behovet finns. Eller bara hejarklack!

11/5 Köpenhamn marathon. Till Salu. Har inte ens ångest för det faktiskt. Var ju klar med det loppet hade jag sagt. Så föll jag för frestelsen när extraplatserna släpptes. Men kanske åka över och heja? Köpenhamn är ju kul!

17/5 Göteborgsvarvet. Sorg i hjärtat. Hade ju sett framemot att springa i benvärmare även om vän av ordning säger att det är varmt med benvärmare i maj. Men är det 80-tal så är det och jag hade tänkt gå all in. Nu blir det förmodligen en extra inkomstkälla istället…

15/6 Broloppet. Vill inte tro att foten ska bråka så länge. Vill inte ha en plan B. VILL. INTE. SÄLJA. Hela världen ska ju dit. Min FOMO kommer bli mig övermäktig…

28/6 Bröl-loppet. Fredrik och jag firar 25 årig bröllopsdag med 25 km löpning. Jag skulle springa i klänning och vi skulle ha bröllopstårta i mål. Fåniga rosa kilometerskyltar. Men brudparet kanske får åka häst och vagn?

Längre än så sätter jag inte upp några reservplaner. Det hade känts som negativt tänkande…

Det hela utspelar sig vid köksbordet. Fredrik vill cykla MTB och jag undrar om vi inte ska styrketräna istället. Men förslaget faller inte väl ut…

Plötslig ser han småsur ut. Säger att han känner sig sympatigravid och att hans dåliga form är ett resultat av att jag är skadad. Som att han liksom inte tränar för att jag inte tränar.  Och att styrketräning med mig inte ens räknas som träning…

Men vän av ordning måste ändå inflika att jag hittills under denna vecka tränat allt från styrkelyft (!), till core, bodypump, yoga, löpning och tre pass spinning.

Det är inte som att jag suttit i soffan, tjurat och förbjudit honom att träna. Så det där med hans dåliga form kan jag liksom inte ta på mig.  Kanske är det snarare ett resultat av att han varit mer eller mindre förkyld sen julafton. Eller att hans jobb har AW mest hela tiden och att han tycker det är jättespännande med styrelsearbete i bostadsrättsförening ….

Men okej. När jag är redo för långpass lovar jag att springa så långt och länge att han hinner träna sig till den grymmaste form under tiden. Där ingen backe är för brant, ingen stång för tung. Och där magrutorna bländar varenda morgonbadande tant på hela Ribersborg….

Wait for it!