Race report: Hammer trail 8 k

Mina barn har inte haft det lätt. Jag har liksom aldrig kunnat låta dem vinna i spel. Idag lät jag Alva vinna över mig i Hammer Trail. Hon knep tredjeplatsen och hon var sjukt värd det. Vilken kämpe!

Vi ska springa tillsammans jag och Alva. Fredrik ska maxa så att han hinner ta ett snyggt bloggfoto på oss när vi går i mål. Så är planen.

Det vi inte har en aning om är loppets banprofil. Förrän speakern börjar prata. Han pratar om galet många höjdmeter, om partier där man måste klättra på alla fyra. Allt på en danska så grötig att bara två av oss förstår. Vi tittar på varandra och beslutar i tyst samförstånd att inte översätta informationen åt Alva. Men jag är nervös i själen….

Banan vi ska springa är bara 8 km och på dessa ynka kilometer har de alltså petat in 500 höjdmeter, men också extremt vackra vyer, ett par lurviga kor och ett nyfiket får.

Hammer Trail finns i många spännande distanser, från 16 mil och neråt. Det märks direkt att deltagarna som valt den i sammanhanget blygsamma distansen på  8 km inte är några hard core traillöpare utan mer vanligt folk. Jag känner mig trygg! Alva också. Men tempot i starten blir därefter. Det går sakta!!!

Efter lite gång på led kommer vi iväg. Kastas direkt in i backarna och pulsen går i taket innan vi hunnit smälta att vi är på väg. Jag säger att det kan vara bra att spara lite krut på grund av backarna som kommer, men tonåringen har fått horn. Här ska inte sparas något krut. Jag upplever att vi är lika trötta uppför. På platten är jag starkare, men ge tjejen en nerförsbacke och hon springer brallorna av mig direkt.

Anyway. Mellan pulstopparna kastar vi blickar åt sidorna. Upptäcker den grymmaste natur och bara njuter. Flera gånger säger vi till varandra att det här måste vara det coolaste vi sprungit ever.  När snitslarna är snitslade rakt upp i himlen, i en backe så brant att jag får nackspärr, börjar jag gapskratta. Någon måste skämta mig aprillo. Jag skrattar åt fåret som fån-glor, och jag skrattar åt svidande ben. Det är så jobbigt, så vackert och så fantastiskt på samma gång.

Hade vi sprungit var för sig hade jag slagit henne. Nu gör vi inte det. Vi ska göra det här tillsammans. Men när 500 meter återstår av loppet möts vi av en nerförsbacke modell lång. Med stenar till förbannelse. På bara en halvminut har hon avlägsnat sig en bra bit. Jag hör att Fredrik hejar på henne och att hon svarar att hon ska vänta på mig. Han säger att hon ska köra och jag är glad att hon lyder.

Härifrån har jag ingen chans. Jag springer vad jag har men rakan mot mål är för kort för att jag ska hinna hämta in vad jag tappat. Hon vinner ärligt och välförtjänt.

Att möta en orienterare i en nerförsbacke är som att be om stryk. Och jag tar den så gärna. Att se henne klättra upp på prispallen är liksom värt allt.

Fredrik som tagit sin fotouppgift på största allvar och därför sprungit fortare än en gasell får också besöka den där pallen. På en andra plats.

Det var faktiskt bara jag som inte nådde pallplats. Slöast i hela familjen alltså. Om vi inte räknar med den andra tonåringen som låg hemma och sov…

16 Kommentarer

  • Svara
    Ingmarie
    12 maj, 2018 kl 00:12

    Grattis till er alla! Och smörkolan var helt borta!!!

    • Svara
      Anna
      13 maj, 2018 kl 22:14

      Jepp! Nu är den ersatt med träningsvärk :)

  • Svara
    Hanna
    12 maj, 2018 kl 10:58

    Så grymma ni är allihopa! Det låter som ett tufft men roligt lopp.

    • Svara
      Anna
      13 maj, 2018 kl 22:15

      Det var helt galet! Så mycket höjd, så mycket puls! Men nog det vackraste någonsin! Måste dit igen!

  • Svara
    Richard (RunSweden)
    12 maj, 2018 kl 12:58

    Hahhaha, ”Att möta en orienterare i en nerförsbacke är som att be om stryk” – Tru dat, tru dat. :)
    Jag är sjukt sugen på Hammer Trail. Tror jag ska anmäla mig till 50 miles nästa år. Det går ju en på vintern också, men denna vårvarianten lockar betydligt mer. Bra jobbat, och grattis till fjärdeplatsen! :)

    • Svara
      Anna
      13 maj, 2018 kl 22:16

      Alltså vår är alltid mer najs än vinter. Klart du ska springa 50 miles. Själv förstår jag inte hur det går till i de backarna. Men jag hade kunnat tänka mig 25. KILOMETER. :)

  • Svara
    A-mamman
    12 maj, 2018 kl 15:28

    Vilken familj! Och så fint att du kan skratta och njuta i sådana uppförsbackar… Jag löpvilar pga snuva, premiärbadar ändå och roar mig med andras löpning.

    • Svara
      Anna
      13 maj, 2018 kl 22:17

      Vem som helst hade skrattat åt den backen. Kändes som årets roligaste skämt :) Löpvila är trist. Hoppas du snart får springa igen. Bada är ju jättekallt…. :)

  • Svara
    Olof
    12 maj, 2018 kl 18:53

    Min personliga erfarenhet är att orienterare är som bergsgetter när det går uppför, men sniglar utför. Det finns tydligen flera arter.

    • Svara
      Anna
      13 maj, 2018 kl 22:18

      Sniglar…..? Den orienterings-sorten har jag inte träffat. Det måste vara någon fejk-orienterare du stött på. De lyfter ju liksom bara fötterna och sen ser man dem inte mer….

  • Svara
    Caroline
    12 maj, 2018 kl 19:41

    Stort grattis till er alla tre! Orienterare utför, de är svårslagna de 😊

    • Svara
      Anna
      13 maj, 2018 kl 22:19

      Ja fy tusan. Så orättvist. Sen får man jobba ihjäl sig för att komma ikapp… hrmpf!

  • Svara
    Pernilla
    12 maj, 2018 kl 19:56

    Wow! Bra jobbat!! Och någon ska ju hålla ställningarna hemma, så hon vann den pallplatsen👍🏻😉

  • Svara
    Mattias
    12 maj, 2018 kl 20:11

    Vad rolig o vad otroligt välskrivet. Man vill ju ut o springa NU.

    • Svara
      Anna
      13 maj, 2018 kl 22:20

      Tack Mattias! På med skorna bara! Jag fyller ju 45 kilometer i höst och då måste du vara springduglig :)

  • Svara
    Märta Johansson
    15 maj, 2018 kl 09:58

    Åh Hammer Trail är ett av mina drömlopp! Och vet precis vilka backar det finns i det området, har plågsamma minnen från en cykelsemester däromkring då vi inte alls var beredda på sådana backar :-S

  • Kommentera