Race report: Helsingborg marathon 2018

För två år sedan sprang jag Helsingborg på 3:26:49. När jag i veckan provade att springa motsvarande kilometertid i TVÅ kilometer höll jag på att dö av andfåddhet. Att ens komma nära idag är det därför inte tal om. Min plan blir istället att hänga på 3:30-ballongerna så länge det går…

Som vanligt stirrar jag omkring i starten. Kör intervaller mellan bajamajorna och missar självaste Måns Zelmerlöv som skapar stjärnglans på scenen. 8 minuter innan start fotar jag mig själv med en levande banan men sen börjar det bli bråttom.

Kommer in längst bak i startfållan och får armbåga mig fram. Och med tanke på att jag stannar och pratar med alla längs vägen har jag inte många minuter tillgodo innan startskottet går. Men lika bra det, då hinner jag inte oroa mig över vad som väntar…

Tempot är högt från början. För att jobba in en reserv till andra halvan som är lite mer kuperad. Men så länge det är platt, asfalt och medvind har jag inga problem att hålla tempo. Det blir värre sen…

Redan tidigt får fartgruppen reda på att det finns en cyklande kille i orange jacka som är utsänd att ta coola actionbilder på mig. Och för att förse mig med vatten så jag slipper få kallsupar när jag dricker ur pappmugg i farten. Så varje gång han dyker upp skingrar sig ledet och jag får kliva fram och slänga upp ett v-tecken eller ett speedat leende.

Än är allt som vanligt. Chefen dyker upp vid 6 km och jag försöker se spänstig ut.  Råå-klacken (om än i decimerad skara) kör sin klassiska ramsa innan vätskan i Råå. Det flyter. Sen börjar backarna.

Jag är glad att jag ännu inte behövt släppa farthållarna, men från och till får jag kämpa för att hålla mig kvar. Speciellt när det är lite publiktryck då tempot ökar i gruppen. Farthållarna får feeling. Ett par gånger överlägger jag med mig själv om en lämplig kilometermarkering där jag skulle kunna få min egen välsignelse att släppa. Fast innerst inne vill jag inte. Det finns ju folk som flåsar mer…

Fast mest känns allt bra. Längtar efter peppen i Ramlösa men blir förvånad över var publiken tagit vägen? Den fest som brukar ge mig gåshud känns idag mer som ett avslaget 80-årskalas. Tänker att hejarklackarna valt att följa halvmarabanan som vi snart ska ansluta till. Hoppet om publikpartyt lever!

Jag har många insta-friends ute längs banan som peppar mig. Det gör underverk för humöret. Jag mår som en prinsessa. Och även fast jag emellanåt undrar varför jag egentligen springer så långt, så vet jag alltid i nästa sekund svaret. Det är så himla kul.

Vid 24 km går halvmarabanan och marabanan ihop. Ögonblicket jag längtat efter. Gratis draghjälp, folk och pepp. Det är första året för halvmaran och det är nu vi ska få se hur det funkar. Jag firar med en gel att vi får nya kompisar på banan. Fast det blir lite tokigt.

Halvmarafolket är miljoner till antalet och när vi når vätskebordet vid Kärnan finns ingen chans på jorden att komma till. Jag är törstig. Men supporter-Fredrik i den orangea jackan står lämpligt nog bara några meter fram, och jag ber som ödmjukast om påfyllning.

Halvmarafolket som som vi nu delar väg med delar inte vår fart. De springer för en måltid under två timmar och lägger sig som en propp framför oss. Jag naglar fast blicken i farthållar-Kenths
t-shirt för att inte tappa honom i myllret av människor. Andra biter sig inte fast lika hårt i den gröna ryggen och jag tror vi tappar ett ganska stort gäng här.

Ett par kilometer senare har det ordnat upp sig och vi får springa lite mer ostört igen. Nu är farthållargruppen liten. Och mindre ska den bli. När vi kommer ut från Sofiero är jag typ ensam med två farthållare. Tar oss tillsammans ner för den evighetslånga backen som bränner fint under fötterna. Snart är det bara en lika evighetslång målraka kvar. Där någonstans får jag feeling och jobbar upp lite mer puls.

Här är det kul med tillskottet av halvmarafolket. Det finns fler ryggar att ta sikte på, fler ryggar att ta sig förbi. Fredrik peppar från cykeln. Farthållarna ropar åt mig att det är fri fart och att jag ska sticka.

Jag ser varje 100-metersmarkering i marken och betar med beslutsamhet av en efter en. Jag känner mig stark.  Och börjar tänka på målgesten…

Jag vågar inte hjula. En sån akrobatik hade lätt kunnat bryta några ben på tant. Jag har en vattenflaska i ena handen och en gel i den andra. De gör sig inte bra på bild. Kastar dem till Fredrik och förbereder målgång.

Närmar mig en klunga människor och funderar på om man skulle sakta ner för att få vara själv på målfotot. Men nej. Ökar, kommer i kapp, och går i mål precis bakom någon annan. Av målfotot 2018 får vi nog inte se mer än ett par armar som sticker ut bakom en för mig okänd person. Men vad tusan, jag sparade säkert någon sekund.

Går i mål på 3:27:10. Bara 21 sekunder långsammare än för två år sedan. På en tid jag inte trodde var möjlig. Jag fattar ingenting men är galet nöjd! Firar med målgångschoklad, mingel i målfållan och en post-rejs-fika med självaste Mia.

5 gjorda. 25 kvar. Och jag längtar redan!

20 Kommentarer

  • Svara
    Ingmarie
    2 september, 2018 kl 00:26

    Grattis!!!!

    • Svara
      Anna
      3 september, 2018 kl 22:43

      Tack :)

  • Svara
    Mia
    2 september, 2018 kl 06:56

    Grym race report! Jag får gåshud av din löpstyrka. Och tack för en mysig fika med familjen småbarnskaos 😅 Jag längtar också till nästa år – med eller utan vänsterben… BTW. Min racereport lär dröja… 😘

    • Svara
      Anna
      3 september, 2018 kl 22:44

      Den dröjde ju inte alls länge! Sjukt impad! Fast mest impad över att du tog dig runt med din baksida. Grymme du! Nästa år får du pannkakor som belöning!

  • Svara
    pernillabredolt
    2 september, 2018 kl 08:28

    Grattis Anna! Snyggt sprunget. Är inte sugen på Helsingborg maran men halvmaran står på min lopplista.

    • Svara
      Anna
      3 september, 2018 kl 22:45

      Fast maran är ju dubbelt så mycket kul för pengarna :) Hoppas vi ses i HBG en vacker dag då :)

  • Svara
    Erika - Löpningen & jag
    2 september, 2018 kl 08:30

    Så himla härlig läsning! Stort grattis till ännu en fin prestation :D
    Jag kan tänka mig att det blev lite knasigt när helmara och halvmara möttes. Det såg lite rörigt ut vid kärnan.. :p

    • Svara
      Anna
      3 september, 2018 kl 22:47

      Det var lite rörigt, men de känns lättfixat om man tänker till lite. Är övertygad om att de får till krocken lite smidigare till nästa år :)

  • Svara
    Pernilla
    2 september, 2018 kl 10:59

    Grattis!! Jag fattar inte hur man kan springa så snabbt?! Du är grym!💪🏼🏃‍♀️☀️

    • Svara
      Anna
      3 september, 2018 kl 22:47

      Jag hänger inte riktigt med själv. Jag typ dog i den farten förra veckan….

  • Svara
    Gert Persson
    2 september, 2018 kl 13:56

    Grattis Anna!! Bra gjort. :)

    • Svara
      Anna
      3 september, 2018 kl 22:48

      Tack!

  • Svara
    Johanna
    2 september, 2018 kl 18:28

    Härlig läsning! Och så sjukt snabbt sprunget alltså! 🙌🏼

  • Svara
    Trail & Inspiration
    2 september, 2018 kl 20:20

    GRYMME-DU!!! :-D

  • Svara
    Johanna
    3 september, 2018 kl 11:31

    Grymt :)

  • Svara
    Kenth Svensson
    4 september, 2018 kl 10:29

    Härligt Anna! Kul läsning och grymt sprunget ju!

  • Svara
    Bella
    5 september, 2018 kl 07:27

    Kollade in dina tider på resultatsidan. Du höll ju samma snittfart genom hela loppet. Imponerande!

    • Svara
      Anna
      7 september, 2018 kl 08:00

      Det var farthållarnas förtjänst inte min :) Fast jag rejsade ifrån dem sista tre kilometrarna :)

  • Svara
    Märta Johansson
    5 september, 2018 kl 22:27

    Grymt! Vilken fart!

  • Svara
    Madelene
    5 september, 2018 kl 22:38

    Superbra ju! Grattis!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.