Race report: BUS 2018

Det blev en heldag i svettiga löparskor. Det blev toppar och dalar, aldrig kroppsligt men desto mer mentalt. Det blev mycket grädde…

Jag springer med Sarah de första varven. Det är roligt med sällskap och skönt att kunna snacka bort några kilometer. Fast jag är inte jättebäst på att prata och springa samtidigt. Plötsligt springer jag åt vänster vid en pil som med all önskvärd tydlighet pekar höger. Blir  mobbad av Sarah i åtminstone 3-4 varv till innan hon glömt min fadäs. Men varför göra som alla andra liksom?

Årets antiklimax alla kategorier är när vi når Lennys hus och inser att Lenny inte är hemma. Lenny var partyhöjaren förra året som varje varv sa ”vi ses om en timme”. Efter mitt sista varv i fjol sa han ”ses om ett år”, men det löftet håller han alltså inte. Och saknaden är stor. Hur ska jag nu överleva den knöliga gräsmattan som leder fram till hans hus? Banans i särklass värsta sträcka. Och vem ska jag nu lova ett varv till, och därmed tvinga ut mig själv på ytterligare en runda? En gullig dam ska det visa sig. Som varv efter varv står bakom ett staket och ser glad ut. Guldstjärna till henne!

Varje varv mäter 6,7 kilometer och starten går varje hel timme. Vi har ca 20 minuter till vårt förfogande mellan varven och här gäller det att prioritera. Mat eller ryggläge? Toabesök eller foamroller? Instagramuppdatera eller byta kläder. Jag fokuserar på maten och att fylla vätskeflaskan inför nästa varv, det är en lång dag och jag vill inte riskera vätske- eller energitorsk. Därför blir instakontot kanske inte lika spännande, men jag hoppas ni hade annat att roa er med. Typ fotboll.

Mandelmassan är favoritfödan de första varven. Innan jag upptäcker vattenmelonen! Alltså, har ni ätit något så gott någon gång? Men vem skar de små bitarna? Jag hade kunnat ta hela melonen i en tugga…

När vi kommer in för varvning blir vi manuellt avprickade. Funktionärstjejen som ansvarar för min fålla är den peppigaste och gladaste människa jag träffat på. Hon förtjänar all cred i världen. Efter att jag passerat henne är jag alltid redo för ett varv till. Tyvärr slutade hennes arbetsdag före min!

Redan efter ett par varv får jag slut på tankar. Vet liksom inte vad jag ska roa mig med när jag springer. Har hoppet ställt till att Sarah ska ha en sjukt massa roliga historier på lager, men hon presterar inte alls på den punkten. Inte jag heller för den delen.  Jag får roa mig med att sätta upp mål för varje varv. Ofta är det mat-mål men ibland chockerar jag med ett selfie-mål. Som när jag ska få ta en keps-selfie med Pernille som enligt egen utsago är fulast i världen i keps. Precis som jag. Fast jag tycker Pernille är  fotomodellsnygg i jämförelse…

I vanlig ordning springer jag aldrig i kepsen, trots den gassande solen, men den får tjäna som maskot. Eller nått.

Efter varv sex är nästa stora happening. Då ska jag få ta på mig Sverigelinnet och hjälpa Sverige till den fotbollsvinst som aldrig blev. En raggartvätt i en kran, lite deo och ett nytvättat linne – och jag känner mig fräschast i stan. Shortsen får hänga med lite till, jag orkar inte tänka ut hur man byter dem utan skapa rumpchock eller ramla omkull.

Det är inte bara jag och Sarah som svidat om inför klockan-16-starten. Då resten av Sverige sitter bänkade framför fotbollen och äter chips. Nästan hela startfältet lyser i gult. Det är en mäktig känsla. Till tonerna av ”När vi gräver guld i USA” ger vi oss av. Det är många som har hörlurarna inpluggade och vi hörlurslösa får snällt studera kroppsspråk för att lista ut hur det går i matchen. De två varv som följer är folktomma längs banan. Inte en själ är ute och hejar. Jag längtar till fotbollen är slut och hoppas att några överförfriskade fotbollsfans ska komma ut och fylla Trelleborg med lite liv igen. Jag behöver inte vänta jättelänge!

Plötsligt börjar klockans batteri visa oroväckande låga nivåer men det krävs ett par varv innan jag lyckas reda ut var jag packat min powerbank. Och i mitt försök att hitta den lyckas jag försnilla vattenflaskan jag har med mig ut på alla varv. Jag lyckas dessutom sno Sarahs för att jag tror att den är min, trots att den ligger på hennes hög med saker. Hjärndödheten har gjort sitt intåg och Fredrik är efterlängtad. Jag behöver någon som håller ordning på mig nu.  Speciellt som jag precis sprungit iväg med min sprillans nya mobil skrotandes helt öppet på gräset. Tur att löpare är ärliga varelser!

Fredrik kommer som tur är någon timme tidigare än tänkt och jag är glad att få tillbaka supporten. Jag hade nog inte rett ut fler varv, och framför allt hade jag aldrig fått av mig kompressionsstrumporna som nu börjar kännas aningen ofräscha.  Det tar nästan hela vilan för honom att få av dem och sätta på nya. Själv ligger jag dubbelvikt i mellangärdeskramp och försöker äta aprikoskräm samtidigt.  Av lukten av mina blöta löparstrumpor dör han nästan odör-döden, men jag är glad att han överlever. Annars hade jag aldrig fått chansen att upptäcka VAD som är lösningen på alla problem. Det skulle ta till varv 12…

Men först ska jag igenom min största dipp. Den kommer på varv 10 och 11. Även fast tävlingsledare Marcus lovar att just varv tio är det bästa. Så som han säger precis varenda varv.  Det ÄR inte mitt bästa. Jag undrar vad jag gör där, när madrassen i tältet var så himla mycket skönare. Kroppen är helt ok, men huvudet har intagit nattläge. Jag är trött. Trött som i sov-trött. Jag hade mycket hellre legat kvar på madrassen och sett de övriga springa. Men på något vis hittar jag mig själv på startlinjen i alla fall.  Med minsta möjliga marginal, bara 15 sekunder innan startskottet.

Båda varven tar en evighet vardera. Så känns det i alla fall. Och jag har ingen roligare underhållning än att räkna mina steg mellan kilometermarkeringarna. Kommer av mig på 27. Börjar om. Efter varv 11 (73 km)  är jag beredd att kliva av. Det är då Fredrik tar till det tunga artilleriet och gör en ”cappuccino” till mig. Den består av kaffe från serveringen och värmd iKaffe. Havremjölken har han sedan skakat till ett skum, som man med nöd och näppe ser på en sämre Portugisisk kaffebar. Men det är den godaste cappuccinon jag druckit. Någonsin. Dessutom visar den sig vara raketbränsle av rang.

Varv 12 som ska bli mitt sista är det lättaste på hela dagen. Det går inte fort i faktisk tid men känslan är att jag svävar. Att jag är en traktor som aldrig vill sluta mala. Vid kilometer 3 börjar jag dessutom snickra på ett tal till dotterns student. Med ETT års framförhållning. Det resulterar i ett grymt tal och att jag plötsligt befinner mig på varvets sista skälvande meter, utan att jag ens märkte hur jag kom dit. Och då har jag gråtit en skvätt för att jag blev så rörd över talet jag precis sprang ihop.

När jag kommer i mål känner jag mig tvungen att berätta för hela världen vilket plättlätt varv det var. Jag är helt speedad. Det finns till och med en skylt gjord för sånna som jag.

Här skulle jag sluta. Men med den grymmaste känslan i kroppen bestämmer jag mig för att ta ETT varv till. För att slå förra årets resultat och komma hem med 87 friska kilometer till samlingen. För säkerhets skull ber jag Fredrik om en ”cappuccino” till. När jag ger mig av frågar jag om det är någon som vill ha ett tal skrivet till sig, men ingen nappar. Jag måste ha en ny strategi.

Men jag behöver ingen strategi, för mina cappuccinospeedade ben går som klockan. Jag njuter av dagens sista ljus och känslan av maskinen som åter kickat in. Varv 13 blir mitt sista. Pannlampan är på men lyser dåligt. Det är fortfarande halvljust ute men i skogspartierna är det riktigt mörkt. Är rädd för att snubbla på en rot och undrar varför jag fick en skrutt-lampa när hela huset är fullt av orienteringslampor som kan lysa upp ett halvt jordklot.

Vi är bara fyra som kliver av efter varv tretton. Är vi loosers? Och alla andra sånna coolingar som ska springa till frukost and beyond? Jag har minst två varv till i kroppen, men väljer återigen att hoppa av med känslan på topp. Precis som förra året. Natten lockar mig inte. Sängen gör.

Men när två unga killar frågar mig varför jag slutar när det går så lätt, har jag svårt att motivera mig. Det låter ju jättekonstigt när jag hör mina ord. Kroppen är oförskämt pigg, jag är glad, livet leker, men nu ska jag gå hem. För att det är mörkt och dags att sova…

Men jag ångrar mig inte. Att sluta på topp är underbart.

Det blev en sjukt rolig dag. Många löparkändisar, många samtal, mycket tjuvlyssnande, och mycket mat. Och aprikoskrämen och grädden var precis lika god som förra året.

Ett stort tack till Sweden Runners, Marcus och Petra, för att ni fixar detta roliga. För att vi får campa på en fotbollsplan i Trelleborg och springa runt runt när resten av Sverige tittar på fotboll. Ni är grymma, funktionärerna är grymma, till och med vädret var grymt. Ses igen om ett år. Med eller utan Lenny.

19 Kommentarer

  • Svara
    Pernilla
    8 juli, 2018 kl 09:48

    Du är så grym!!💪🏼💪🏼🏃‍♀️😎! Jag fattar inte hur du kan och orkar och vilket pannben!! Grattis!!

    • Svara
      Anna
      9 juli, 2018 kl 22:14

      Man är aldrig längre än 7 km från en fika :) Ett varv till…

  • Svara
    Richard (RunSweden)
    8 juli, 2018 kl 12:55

    Jäddrans vad starkt jobbat, Anna. Kul att ses. Ja och vilket supertrevligt lopp det var. Tror jag får göra tradition av detta! Hoppas damen vid staketet är där nästa år också. :)

    • Svara
      Anna
      9 juli, 2018 kl 22:16

      Visst är det kul! På’t igen nästa år. Kanske har jag då blivit en kvällsmänniska och orkar möta mörkret. Eller så startar de loppet klockan 8 så hinner jag tio mil innan John Blund. Lycka till på FMR !!!

  • Svara
    Hopihopi
    8 juli, 2018 kl 13:01

    Jag är så imponerad av dig! Wow, vilken prestation!

    • Svara
      Anna
      9 juli, 2018 kl 22:17

      Tack <3

  • Svara
    Ingmarie
    8 juli, 2018 kl 22:55

    Så himla bra gjort! Stort grattis!!! Jag blir ju nästan sugen! Fast jag hade behövt många Fredrik-cappuccinos och jag hade kräkts lite om det hade blivit fotbollsyra. (Är nog en av jordens största anti-fotboll person…) Undra vad som hänt med Lenny…

    • Svara
      Anna
      9 juli, 2018 kl 22:18

      Vi märkte INGET av yran. Förutom de gula kläderna i startfältet. Kom ner nästa år vet ja. Så ska du få träffa Lenny. Om han inte måste jobba då också! Jag ska ta ett snack med hans chef…

  • Svara
    A-mamman
    9 juli, 2018 kl 08:57

    Grattis till prestation och känsla! Och ett grymt kul inlägg.
    Sprang på semestern igår och tyckte livet lekte i 35 minuter (jogg med sällskap och fotopauser för de vackra vyerna). Sedan blev det uppför.

    • Svara
      Anna
      9 juli, 2018 kl 22:19

      Låter som underbara 35 minuter! :)

  • Svara
    Åsa, Mittliv-Mittval
    9 juli, 2018 kl 10:46

    Så bra gjort, grattis!!! Måste nog testa en backyard nästa år, det verkar hm…annorlunda😃

    • Svara
      Anna
      9 juli, 2018 kl 22:20

      Rekommenderas varmt. Det är superkul. Hänga i solstol är verkligen livet. Löpningen får man liksom på köpet :)

  • Svara
    Mia
    9 juli, 2018 kl 13:34

    Vilken skön rapport även om jag kan läsa mellan raderna att det inte var störtskönt att genomföra detta hela tiden precis… MEN VAR ÄR LENNY?

    • Svara
      Anna
      9 juli, 2018 kl 22:22

      Det var faktiskt aldrig oskönt. Jag hade bara brist på tankar. Nästa gång ska jag förbereda mig med en lista tanke-förslag till mig själv :) Eller så hänger du med och underhåller mig. Lenny var tvungen att jobba. Lennys chef är inte poppis…

  • Svara
    Madelene
    9 juli, 2018 kl 14:17

    Vilken prestation! Heja!

    • Svara
      Anna
      9 juli, 2018 kl 22:22

      Tack :)

  • Svara
    Trail & Inspiration
    9 juli, 2018 kl 17:49

    Känner jag mitt pannben rätt (och då menar jag inte att jag på något sätt är fysiskt kvalificerad för sträckan!!!) men 87 km. ”Bara ett varv till”? Där hade mitt huvud tänkt; ”Herregud så nära tresiffrigt jag är. Bara 2 varv till”…. :-o Haha! ;-)

    DU ÄR SÅ GRYM!!!!

    • Svara
      Anna
      9 juli, 2018 kl 22:25

      Det är tur att jag är så kvällstrött. Hade det fortfarande varit dag hade jag lätt sprungit ett varv till (för distansrekord), och så ett till (för 10k). Hade det varit riktigt illa hade jag börjat drömma om ytterligare till (soluppgång) , ett till (FRUKOST!) och så ett till (PALLEN!)….. Mitt pannben funkar liksom så. Men kvällströttheten är starkare. Tänk om vi skulle få börja klockan 06 istället.

  • Svara
    Märta Johansson
    10 juli, 2018 kl 20:43

    Grymt sprunget! Cappuccinodoping kanske till och med överträffar rödbetsdoping?

  • Kommentera

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.