Aktuellt

Årets värsta runda

Det skulle bli en mysrunda i vacker natur. Det blev ett pestigt långpass och en påminnelse om att trail-löpning i januari är grymt överskattat och aldrig någonsin ska göras igen…


Det ser vackert ut. Och det finns inga ful-filter i världen som kan få bilderna att spegla verkligheten. Idag har jag argsprungit 23 km. Argspringa skulle kunna bli 2018 års nyord.

Anyway. Planen är Skåneleden mellan Skrylle och Genarp i gnistrande januarisol, men något går fel. Tjugofem minuters bilresa hemifrån är det nämligen vinter och jag får byta mina sköna trailskor mot mina osköna Icebugs. Eländet har börjat.  De mjuka skogsstigarna har förvandlats till decimeterdjup lera och vattenpölar i storleksordning Stilla Havet. Och så den där vintern…

Det är omöjligt att se en orange markering under snö och lika svårt i dimma. Jag förirrar mig på ett fält och får följa mina egna fotspår tillbaka för att komma på banan igen. Jag får hoppa på glashala stenar för att inte hamna i knähögt vatten. När det känns som jag sprungit i två mil har jag avverkat sju kilometer.

I ett  försök att parera de värsta lerpölarna tittar jag lite för länge ner i marken, och står plötsligt öga mot öga mot en lurvig tjur när jag lyfter blicken. Maxpuls.


Det känns som Ultravasan 2.0. Samma mängd lera och vatten, men med extra krydda i form av snö och is.


Jag är arg. Och efter 18 kilometer skickar jag ett sms med svordomar till Fredrik. Jag som bara svär när jag håller på att slå ihjäl mig.

När vi kör hem från Genarp löper en spikrak asfalterad cykelbana längs vägen. Det är ju där jag hör hemma. Varför glömmer jag det hela tiden? Lera är fasen inte kul.

När jag fått av mig mina leriga kläder säger jag till Fredrik att jag aldrig mer ska springa. A-L-D-R-I-G! Fast det behövs bara en cappuccino för att glömma just det. Men Skåneleden tar det minst fyra månader innan jag ger mig på. Mer vitsippor, mindre elände.

Tills dess ser ni mig på fantastiska asfaltsträckor. Med ett stort leende på läpparna! Asfalt alltså, nästan bättre än semlor!

20 Kommentarer

  • Svara
    Johanna
    21 januari, 2018 kl 16:14

    Nä fy så trist det där lät. Jag tänker att en bra anledning att bo i Skåne är att man får väldigt mycket barmark och det är ju ändå mycket trevligare att springa på. Såhär års ska man hålla sig till asfalterade vägar (alternativt mjuka fina skogsstigar à la Bokskogen) med pilalléer :-)

    • Svara
      Anna
      22 januari, 2018 kl 07:16

      Ja fy tusan! Nu har haft årets ler-ranson och stannar LÄNGE på asfalten!

  • Svara
    Erika - Löpningen & jag
    21 januari, 2018 kl 16:22

    Jag fick en sån runda igår! Gav mig av hemifrån (i princip snöfritt eftersom vi bor med åkrar åt alla håll), men två kilometer hemifrån är det skog och där låg det minst 1dm snö. Skitjobbigt att springa i ju!
    Håller mig också till asfalt och hårt packade grusvägar framöver. Eller i alla fall snöfria vägar. Där hör jag också hemma :)

    • Svara
      Anna
      22 januari, 2018 kl 07:17

      Snön är jobbig men åtminstone LIIITE kul. Lera är bara misär 😡

  • Svara
    Trail och Inspiration
    21 januari, 2018 kl 17:55

    Nä, nä, nu har du tänkt ”fel”… ;-)

    1. Embrace the mud, remember?!
    2. Man måste ju inte springa 23 km när underlaget är 400 % jobbigare än samma sträcka på asfalt…… ;-) Du hade kunnat stanna efter typ 8.

    • Svara
      Anna
      22 januari, 2018 kl 07:19

      Fast om man springer från A till B, och den varma bilen står vid B, då blir det jättedumt att stanna på 8… 🤗

  • Svara
    Lisa S
    21 januari, 2018 kl 18:57

    haha!! Ja, asfalt och semlor is the shit <3

    • Svara
      Anna
      22 januari, 2018 kl 07:19

      Jag hade behövt en eller två som tröst i går….

  • Svara
    Sarah Jaxell
    21 januari, 2018 kl 22:42

    Är glad att jag slapp följa med. 🤣

    • Svara
      Anna
      22 januari, 2018 kl 07:21

      Jag också. För dina öron hade ramlat av, av mitt gnäll. Och det hade varit jättesynd… kan vi ta asfalt nästa gång? 🤗

  • Svara
    Pernilla
    22 januari, 2018 kl 07:22

    Asfalt är grejen! :) Fattar inte riktigt vad som hände när jag anmälde mig till Christinehof???

    • Svara
      Anna
      22 januari, 2018 kl 16:10

      Nej nu sa du något…. det gjorde ju jag med! Till och med med förra årets fryschock i minnet…är jag dum eller jättedum? Eller bara väldigt väldigt glömsk…:)

  • Svara
    Susanne
    22 januari, 2018 kl 08:56

    Men ändå skönt att redan ha klarat av ”årets värsta runda”. Det är ju liksom bara januari, 11 månader kvar och värsta rundan gjord… Måste kännas skönt! :)

    • Svara
      Anna
      22 januari, 2018 kl 16:10

      NÄr du lägger fram det så, känns det ju genast mycket bättre! Nu tutar vi vidare med vetskapen att det blir bara bättre!!! Tjohoooo!

  • Svara
    A-mamman
    22 januari, 2018 kl 09:16

    Nej, men det är ju så härligt i naturen! Lera gillar väl ingen som underlag förstås, jag hade hoppats att du fick mer vinter än så, jag sprang på snötäckta stigar i skogen igår, på upptrampad väg längs vattnet i förrgår. Isen ligger blank, solen skiner och snön gnistrar. INGET kan få mig att länga efter asfalt då och även om vi alla är olika så önskar jag att du fick en så fin tur som jag. För jag blir nästan religiös av snö och sol i skog.
    Bilder från helgen finns på min lilla blogg :)

    • Svara
      Anna
      22 januari, 2018 kl 16:12

      Alltså det där såg helt fantastiskt ut. Sånt gillar jag! Det är mer den där lervällingen och sjöarna man ska vada igenom…

  • Svara
    Mia
    22 januari, 2018 kl 10:53

    Du och din löpdugliga kropp borde ju ha varit där jag var i helgen. I alla fall i söndags. Strålande vårvinterväder och massa skön asfalt att njuta av. Tänk på det nästa gång du ger dig ut i leran!

    • Svara
      Anna
      22 januari, 2018 kl 16:23

      Menååå, det är så jobbigt att inse alla fantastiska långpass man liksom missade därute vällingen. Suck…

  • Svara
    Johanna
    22 januari, 2018 kl 15:45

    jag är precis tvärtom, ge mig lite ”grisigt före” så är jag nöjd, den där hårda monotona trista asfalten kan någon annan springa på :) så roligt att alla är så olika :)

    • Svara
      Anna
      22 januari, 2018 kl 16:25

      Monotont är det bästa! Fast skogen ÄR underbar när man får tassa på mjuka stigar utan att behöva simborgarmärket…

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.