Browsing Tag

lopp

Kristianstad trail 2015 – race report

Årets hittills kallaste dag. Det snöar i bilen på vägen mot Kristianstad och när vi går mot starten ryker det ur munnen på mig. En typiskt bra dag att inviga nya vinterkläder!

Jag har dåliga minnen av loppet från förra året. Stressen av att stoppa upp människor som är snabbare i tekniska partier. Felspringningar och uteblivna vätskekontroller. Därför är förväntningarna låga och det är kanske det som gör dagen så fantastisk som den blev.

Fil 2015-11-21 15 25 17

Startar långt bak för att slippa bli omsprungen av teknikexperterna. Första kilometern går ganska fort och innan vi passerar två kilometer har jag lyckats trampa ordentligt snett och stukat till högerfoten. Vet att jag kan springa på stukade fötter. Att det blir värre sen behöver jag inte tänka på nu. Blir omsprungen av några medan jag står och hoppar av smärta, sen ansluter jag till ett gäng som jag håller samman med resten av loppet. I de lättlöpta partierna springer de lite för sakta men jag bemödar mig inte med att springa om. Vet att de ändå kommer förbi mig när det börjar trixa till.

Håller träningsfart och hinner verkligen njuta av naturen. Andningen är lugn, luften frisk. Vi springer på barr, löv, grenar och grus, men bäst av allt är den illgröna mossan. Som att springa i en sagoskog. Tassa fram på en bädd av bomull.

När tre kilometer återstår blir jag sugen på lite puls. Lägger mig längst fram i ledet och drar upp farten lite. Det är en underbar känsla att känna sig pigg i slutet av ett lopp. När jag passerar skylten med “berg och dalbana” skrattar jag bara och taggar till av utmaningen. Lyckas trycka på i uppförsbackarna och känner mig stark.

Målrakan är en uppförsbacke. I vanliga fall hade jag tyckt det var elakt, nu tycker jag bara det är kul. Hör hejaklacken ropa “HEJA JENNY”. Eftersom jag tror mig veta att jag inte heter Jenny förstår jag att jag har en tjej precis bakom mig. För första gången i mitt liv har jag en spurt att plocka fram. I uppförsbacke.

I högtalaren hör jag:

Här kommer Anna Nystedt från piggelina.se. Hon ser PIGG ut.

Som omväxling är det inte skenet som bedrar. Jag känner mig pigg. Och glad. Banan var helt fantastisk och jag har upplevt den på bästa sätt.  Nu gör det lite ont att gå på högerfoten, men det får det vara värt.

Wings for life 2016

Jag gillar traditioner även om de kan begränsa ens möjligheter att se nytt. Man hinner ju inte så många marathon per år och att spika Helsingborg som jag gjort gör ju att möjligheterna till andra marathon minskar. Därför är det bra med lopp som går på flera platser samtidigt, så man kan springa samma lopp men ändå uppleva nya platser… 

image

Förra året sprang jag Wings for life i Zadar som en del av Crorunnings löparresa till Kroatien.  Ett otroligt roligt koncept där man jagas av en följebil, och där man från början inte vet hur långt man kommer att hinna. Ju fortare man springer ju längre blir loppet…

Trodde att det skulle bli en favorit i repris nästa år men Crorunning valde andra spännande resmål för året.

Men ett coolt lopp kan man inte missa, och eftersom det går samtidigt på över 30 platser kunde jag ju åka själv någonstans, typ Kalmar. Men Fredrik tänkte annorlunda.

Han såg en chans till Italiensk matresa och nu springer jag plötsligt i Milano. Kombinerat med en långhelg i området Emilia Romagna som ska vara den Italienska matens mecka.  Gissar att det slår vilket pastaparty som helst!

Markusloppet 2015 – dubbel vinst!

Det finns en tjusning med lopp som man kan komma till 28 minuter innan start och ändå hinna med toakön. För att den bara är en person lång…

wpid-dsc_0292.jpg

Klockan 9.30 släpps vi iväg efter en kort genomgång av banan. Jag har egentligen inget mål förutom att njuta av en hel dag i skogen och en halv dag vid fikabordet, efter 26 km. Jag är inställd på att få springa stora delar själv och så blir det.

wpid-dsc_0298.jpg

Vi springer ganska samlat första fem kilometerna men sedan börjar fältet spricka upp. Jag är inte på prathumör idag och går ganska tidigt in i min egen bubbla. Tjuvlyssnar på andra och är nöjd med det. Benen går lätt men jag håller igen lite för att spara krut till bergsmassiven som väntar…

Den tyngsta biten är fram till 20 km då jag börjar nerräkningen mot fikat. När jag närmar mig vändpunkten möter jag de personer som ligger först. De som kanske ätit upp allt fika… Inser att jag inte möter en enda tjej vilket borde betyda att jag är först. Plötsligt blir det svårt att ta den där evighetslånga fikapausen. Jag har ju aldrig vunnit ett lopp. Det hade varit en mäktig känsla. Dessutom står ett par löparskor på spel. DET är ju aldrig fel…

IMG_0797

Slänger i mig lite fika och fyller på vätskeryggan. Sen vågar jag inte slösa mer tid utan börjar jag gå tillbaka samtidigt som jag äter min medhavda hönökaka med skinkost. Alltså ärligt, det finns ingen godare långdistansmat!

Vägen tillbaka springer jag helt själv. Med min skumpande vätskerygga som jag glömt suga luften ur. Det blir ett meditativt ljud och jag går in i min egen värld. Inte så långt efter vändpunkten möter jag två tjejer. Bedömer att de är ca 5-10 minuter bakom. Det tappar jag fort om kroppsdelarna börjar protestera. Tänker att den där vinsten är i fara men gör inget speciellt åt det. Tuffar vidare i mitt traktortempo.

Vänder om med jämna mellanrum men det verkar lugnt. Ändå kan jag inte släppa tanken på att de ska komma med full kraft och bara glida förbi. Inte förrän det återstår 1 km känner jag mig lugn.

Sista kilometern börjar jag tänka på seger-gester. Sälen är inget bra, jag kommer aldrig upp från marken igen. Armen i skyn, ja kanske. Segertecknet känns lite mainstream. Hoppa! det hade varit coolt, men tänk om jag bryter benen.

När jag närmar mig mål söker jag efter mål-banderollen som fanns förra gången jag sprang. Den är tydligen SÅ 2010 och finns inte nu. Jag hittar liksom inte målet och all mitt fokus går åt för att leta upp mållinjen, diskret kamouflerad i gruset. Glömmer min segergest och får inga coola målfoton. Som vanligt.

Fast det hade jag ändå inte fått. För familjen fanns inte på plats. Jag hade sagt att jag skulle komma klockan 15.30 men kom 14.30. Antar att jag får skylla mig själv…

För första platsen vann jag alltså ett par löparskor.

Tävlingen BÄSTA NUMMERLAPP vann jag också. Pris: ett par löparskor.

IMG_0796Loppets snyggaste nummerlapp! Han klär i mustach Markus…

Någon som har en skohylla att donera?

 

Längtan efter fem mil

Jag har svårt att längta efter ett mil-lopp. Då är det mer skräckblandad förtjusning. Lite rädsla inför obehaget som väntar. Till ett fem-milare längtar jag som ett barn på julafton.

Sydsvenskan skriver om Markusloppet idag och det börjar spritta i löparbenen. Hur mycket roligt låter det liksom inte? Terränglopp i mystempo. Kladdkaka och gofika. En trevlig dag i skogen…

Och vilket gäng sen:

“Det är framförallt medelålders löpare som har sprungit flera lopp tidigare. De flesta är akademiker från Lund. De är inte supervältränade på gym, vissa har kulmagar”

Motvilligt sätter jag “check” på medelålders men i kategorin kulmage känner jag mig inte riktigt hemma. I Lund har jag bott länge och universitetspoängen får CSN att gråta. Jag smälter nog in ganska bra, bristen på kulmage till trots.

Det läskigaste är ändå svaret på frågan “Är det lätt att springa vilse?”

“ Ja, de flesta springer åt fel håll någonstans. Man måste hålla koll på markeringarna. Någon gång har en person blivit hämtad med taxi och en gång var det en som inte kom till målet alls.”

I nästa års intervju lär det vara mig vi läser om i avsnittet om vilsespring, jag kan ju bara banan åt ena hållet!

Med risk för att fem mil blir sju är jag laddad till tänderna inför lördag. Det kommer bli en grym dag i skogen.

Två dagar to go!