lopp

Fredrik springer inte. Han är cyklist. Hans ben är ömtåliga som bomull och en lufs-runda runt kvarteret ger träningsvärk för resten av veckan. Ändå smäller han mig på fingrarna när det är dags för lopp. Sätter fart som värsta raketen och rastar mig med över tre minuter. Jag har inte en chans.

Låtsas vara glad… men hur kan man vara annat än småsur?

Är otaggad innan start och sugen på att ta det lugnt. När startskottet går är det ändå svårt att inte dras med. Håller ansträngningen hyfsat under kontroll hela vägen även om benen stumnar lite i vissa av backarna. Känner mig stark på de flacka partierna och ibland hittar jag den där maskinfeelingen. I mål är jag nöjd. Jag slog min tid med två minuter från förra gången och landar på en åttonde plats. Sen träffar jag Fredrik och inser att han har gjort potatismos av min tid. Och plötsligt är jag inte så himla nöjd längre…

Fredrik och jag har olika motorer, han är raketen och jag är traktorn. Yddingeloppet mäter 12 km och där behövs lite raketmotor. Min traktormotor lämpar sig bättre för längre sträckor. Frågan är var gränsen går. På vilken distans kommer vi samtidigt i mål? DET är en spännande fråga värd att ta reda på. Han har slagit mig på Lidingö (30 km) men aldrig på marathon, där har jag typ 25 minuter tillgodo.

Finns det några 35-kilometerslopp? Jag måste ta reda på svaret…

Det är när man tyckte 8 km terräng var ganska jobbigt som man börjar undra hur man tänkte när man anmälde sig till FEMTIO kilometer terräng om tolv dagar…

Bilden brutalt lånad från Markusloppets facebooksida. Fotograf: Åsa Eriksson.

Kollar in på startlistan till Markusloppet. För att se vem som är med och hitta eventuella springkompisar som håller samma fart. Men mest för att jag är nervös att komma sist och liksom vill hitta någon som jag vet är überlångsam…

Hittar ingen sån. Hittar heller knappt några tjejer alls. Bara åtta stycken förutom mig. Varav en som jag vet inte kommer att starta.

60 killar. 9 tjejer. Hur kommer det sig? Är tjejer fegare eller helt enkelt bara mindre korkade? Just nu känns det som att just korkad var en egenskap man behövde för att anmäla sig. Och jag råkade visst ha den…

Efteråt kommer jag dock känna mig smartast, stoltast, kallast och hungrigast i världen. Ni vet den där känslan. Längtar redan!

Åtta kilometer. Det är den sträcka jag vanligtvis behöver för att bli varm i kläderna. Att starta motorn. På Helsingborg terränglopp är hela distansen 8 km och knappt lönt att byta om för…

Morgonpigga gänget!

Nu visar det sig ganska snart att terrängloppet i fråga bjuder på en del branta backar och det är nog tur att jag trots allt bytt om. Med två minuter till start sitter jag på loppets enda toalett. 20 sekunder EFTER start inser jag att jag glömt att sätta på klockan. Så där härligt orutinerad som bara jag kan vara.

Vi startar uppför och i min iver att komma förbi en dam i för stor jacka trycker jag på lite väl hårt. Bara några minuter in i loppet känner jag redan mjölksyra i benen. Bra tänkt Anna. Sen flyter det på. Som vanligt hamnar jag stundtals ensam och övergiven, och då är det lätt att glömma att det faktiskt är lopp jag springer. Såsar till lite och glider in i träningspuls. Får gaska liv i mig själv och försöka hitta loppkänslan. Passerar startområdet fyra gånger innan mål, där highfajvande barn och applåderande vuxna får igång mig igen.

Kommer in som fjärde tjej men vet inte hur många av de framför mig som sprungit i samma klass (motionsklasen). Med manuell tidtagning kan man ju få vänta ett tag på resultatlistan…  Eftersom jag både missat att starta klockan i tid OCH att stänga av den har jag inte heller någon koll på tiden. Två fel av två möjliga och snart är det läge att tatuera in ordet KLANT i pannan.

Anyway.Det är ett mysigt lopp i all sin enkelhet. Manuell tidtagning, ingen vätskekontroll och bara ett glas vatten i målgång. Därför också tillräckligt billigt för att plånboken ska tillåta en EXTRA startavgift till Alla för alla.

Så. Nöjd med att jag bytte om. Nöjd med mitt bidrag till UNHCR. Och förvånad att benen är burrigare efter 8 km än vad de brukar vara efter halvmarathon. Fart dödar. Och uppförsbackar.

Det är intressant hur marathon-farten påverkar känslan i kroppen dagen efteråt. När jag springer i Fredriks fart, som i New York förra året, känns kroppen i princip som vanligt efteråt. Då har jag tagit 30 minuter extra på mig att ta mig runt och belöningen är en pigg kropp som skuttar i trappor dagen efter.

Så här skapar man sig skavsår i armhålor och blåmärken UNDER foten…

När jag kör i min egen fart känns kroppen mer som ett vrak dagen efter. Så här mådde jag igår, uppifrån och ner:

Huvudet: trött. Bakfull känsla. Har inte kunnat sova på hela natten. Kroppen har varit helt speedad av löparlycka och inte alls intresserad av sömn! Jag är trött men på ett skönt sätt. Trött och glad.

Armhålor: skavsår i båda. Trots en halv burk vaselin. Skavsår även under sport-bh-kanten. Svider så gott i duschen…

Höfter: stelt men hanterbart.

Knän: jättestelt. Väljer att gå med ganska raka ben i en hastighet som knappt är mätbar.

Fötter: det “gamla” ontet känner jag inte så mycket av. Kanske är det dolt i allt det nya, kanske har jag sprungit bort det. Under vänster trampdyna har jag ett blåmärke i storlek femkrona. Känns konstigt att gå på. Har aldrig haft blåmärken där förr!  I övrigt inga blåsor och inga tappade naglar. Man får vara glad för det lilla.

Så. Är det värt det? Såklart. Så här dagen efter “dagen efter” känns det helt okej igen. Den 2 oktober öppnar anmälan till nästa års upplaga och jag ska vara med! Ska du?