Wings for Life Zadar – race report

Hade siktet på 27 km, fullt medveten om att kroppen kanske inte skulle samtycka efter en vecka med mycket löpning och ett långpass så sent som i förrgår. 27 km skulle motsvara knappt 5 minuter per kilometer. 

 

Vi är 15 st från löparresan som ska springa, alla med olika mål och förutsättningar. Underbart med ett helt gäng att dela förväntningar och pirr-i-magen med. 

  
Klockan 13 går startskottet i Zadar, och precis samtidigt på 34 andra platser. I Los Angeles är klockan 04.00 när de får ge sig av och i Asien är det redan mörkt… Vi kan följa allt på storbild. 

Det är jättetrångt i starten och första kilometern går i 5:45-fart. Inser att jag har en del att jobba in för att nå mitt mål men benen är lätta och samarbetar snällt. 

Jobbar mig in i ett behagligt flow. Andningen är kontrollerad och jag matar mig fram kilometer för kilometer. Suger åt mig av den kroatiska klackens hejarop fast jag inte har en aning om vad de säger… BRAVA förstår jag och BRAVA ROSA antar jag syftar på dagens klädval…

Vid 13 km får jag en liten svacka då motvinden just där är lite tuffare. Peppar mig själv med att jag snart är halvvägs och tuffar vidare. Mitt fokus är att hålla mitt flow och bara öka farten när den finns tjejer att passera. Blir som en fartlek i loppet och en kul variation. 

  
Vid 25 km börjar jag bli nervös att jagar-bilen ska komma. Ökar en aning för att hålla undan. Hittar två tjejer framför som jag tar sikte på. Matar på och passerar en efter en. Känner mig stark i omkörningsfilen och de killar jag passerar hejar och peppar mig att fortsätta kämpa. 

Strax innan 28-skylten hör jag uppståndelse bakom mig. Bilar som tutar, musik… Förstår att det är nära och lägger in en växel till. Jag vill ju inte komma in på 27,9… 

Tutorna kommer allt närmre men benen är lätta och fortsätter kämpa. Until the bitter end…

28,4 km står klockan på när bilen kör om och förklarar äventyret över. Det motsvarar 4:53-fart vilket känns helt ok. Jag är pigg i målgången och hade gärna fortsatt längre. Nu får jag i stället gå 2 km till närmsta buss. 

 Hela bussen ångar av svett och det luktar inte hallon därinne. Men det är en grym stämning bland alla glada löpare. Alla pratar kroatiska och verkar ha jättetrevligt. Jag sitter och tjuvlyssnar men fattar såklart ingenting. 
Tillbaka i startområdet möter jag upp med alla andra och vi gläds åt varandras prestationer.  Vi firar på uteservering innan vi sätter oss på bussen hem. 

21.30 sover hela bussen. Endast bloggaren är vaken…

   Gemensam uppvärmning innan start
Crrorunnings huvudledare klämmer till med 44 km och en andraplats! I Kalmar hade hon vunnit. Bara hon inte  kör resan till Kalmar nästa år… Känns ju inte alls lika fancy…