Längtan efter fem mil

Jag har svårt att längta efter ett mil-lopp. Då är det mer skräckblandad förtjusning. Lite rädsla inför obehaget som väntar. Till ett fem-milare längtar jag som ett barn på julafton.

Sydsvenskan skriver om Markusloppet idag och det börjar spritta i löparbenen. Hur mycket roligt låter det liksom inte? Terränglopp i mystempo. Kladdkaka och gofika. En trevlig dag i skogen…

Och vilket gäng sen:

“Det är framförallt medelålders löpare som har sprungit flera lopp tidigare. De flesta är akademiker från Lund. De är inte supervältränade på gym, vissa har kulmagar”

Motvilligt sätter jag “check” på medelålders men i kategorin kulmage känner jag mig inte riktigt hemma. I Lund har jag bott länge och universitetspoängen får CSN att gråta. Jag smälter nog in ganska bra, bristen på kulmage till trots.

Det läskigaste är ändå svaret på frågan “Är det lätt att springa vilse?”

“ Ja, de flesta springer åt fel håll någonstans. Man måste hålla koll på markeringarna. Någon gång har en person blivit hämtad med taxi och en gång var det en som inte kom till målet alls.”

I nästa års intervju lär det vara mig vi läser om i avsnittet om vilsespring, jag kan ju bara banan åt ena hållet!

Med risk för att fem mil blir sju är jag laddad till tänderna inför lördag. Det kommer bli en grym dag i skogen.

Två dagar to go!

11 Kommentarer

  • Svara
    Viveca
    29 oktober, 2015 kl 14:30

    Det måste vara från Genarp isåfall ?
    För mig lurade du på villovägar med start i Skrylle

    • Svara
      Anna
      30 oktober, 2015 kl 14:08

      ÅNÄ, vi kom ju rätt mest hela tiden. Det var bara några hundra meter fel och det räknas inte…:)

  • Svara
    ohennig
    29 oktober, 2015 kl 14:38

    Varje gång jag kommer på mig själv att gräma mig för att jag inte springer Markusloppet i år påminner jag mig om två saker: 1, Astrid; 2. I höjd med Björnstorp började jag under förra årets lopp allvarligt fundera på hur länge jag skulle få sova medan Fredrik lufsade vidare mot målet för att hämta bilen och plocka upp mig. Diket såg nämligen väldigt bekvämt och inbjudande ut.
    Av någon anledning slutar jag dock inte gräma mig helt och hållet, så förhoppningsvis ses vi i skogarna nästa år.

    • Svara
      Anna
      30 oktober, 2015 kl 14:09

      Klart vi gör! Så kan Astrid komma och servera fika i dikeskanten så du orkar ta dig upp sen :)

  • Svara
    Träningsblogga-Ida
    29 oktober, 2015 kl 15:56

    Haha, det skulle jag alltså aldrig kunna springa… Distansen kanske jag skulle fixa med en jäkla massa träning, men att inte springa vilse: omöjligt!

    • Svara
      Anna
      30 oktober, 2015 kl 14:10

      Vilse är den lättaste uppgiften på hela banan! Den kommer jag att fixa galant!

  • Svara
    Nina
    30 oktober, 2015 kl 09:18

    Låter som ljuv musik i mina öron!
    Hoppas du får en toppendag exkl. några extra mil ;)

    • Svara
      Anna
      30 oktober, 2015 kl 14:10

      jag siktar på 50,0 km. Lyckas jag pricka detta firar jag med dubbel banoffeepaj!

  • Svara
    Mia
    30 oktober, 2015 kl 13:35

    Tjejmaran var ju sån. ALLA sprang mer eller mindre vilse i skogen. De utlovade 50 kilometerna blev 58 för min del. Och ännu mer för någon annan. Ach… Du har ju hela dagen på dig :) Lycka till och framför allt NJUUUUUUT!

    • Svara
      Anna
      30 oktober, 2015 kl 14:11

      Underbart med lopp där man har hela dagen på sig. No stress liksom! Älskart!

  • Svara
    FIT by Emma Hå
    30 oktober, 2015 kl 22:41

    Men åh vad härligt det låter! Minus vilsespringandet =) Själv har jag aldrig sprungit längre än en halvmara men funderar på att om ekonomin håller ge mig på Stockholm marathon. Inte alls lika mysigt som en terrängjogg dock…

  • Kommentera